Jag har funderat lite kring det här med att ha ett eget rum. Platsen vi väljer för att skapa. Virginia Woolf skrev om betydelsen för kvinnor att ha ett eget rum, och ekonomin till det, men det gäller ju alla författare egentligen.
Många av oss drömmer om det perfekta rummet. Själv drömmer jag om Biskops Arnö. Herregud, så jag vill åka dit. Jag vill skriva i den miljön och föreställer mig hur jag skriver massor, hela tiden på en sådan plats. Men samtidigt vet jag – risken är stor att jag inte skriver något vettigt alls, eftersom kravet blir för stort. Ibland kan de perfekta förutsättningarna för skrivandet kräva perfekta texter, och sådana texter kommer aldrig på beställning.
Var skriver jag då? Jag skulle säga att jag skriver till 99 % hemifrån.
Jag skriver ofta från det rum som vi kallar ”biblioteket”. Där finns våra bokhyllor, vitringlas och mitt ståbord med min dator. Det finns tre sköna fåtöljer, ett soffbord och en gammal byrå som jag fyllt med alla mina hemliga skatter. På golvet finns en fejk orientalisk matta, och väggarna är en färg som jag vill kalla hallon-blåbärssmoothie. Mycket i rummet går i rött, det är vårt röda rum som inte har knallröda väggar, och jag älskar det.
Men. Eftersom vi bor i ett typiskt finländskt 50-talshus så går det att gå runt i hela nedre våningen. Inte direkt öppen planlösning, det är definitivt rum vi snackar om, men man kan obehindrat gå från hallen till vardagsrummet till biblioteket till köket och ut till hallen igen i en cirkel. Med andra ord finns det inga dörrar för att stänga in sig i biblioteket – och med en ettåring som gjort vardagsrummet till sitt lekrum så har det blivit allt svårare att jobba i mitt älskade bibliotek.
Så om jag vill skriva så tar jag trappan upp och sätter mig i min mans kontor. Fult som stryk är det, men rummet har en dörr. Tänk, att man kan bli så besatt av att stänga en dörr även i trettioårsåldern (inga tonårsfasoner alltså). Med mig tar jag dator, hörlurar, anteckningsböcker, pennor, telefon och kaffekopp och sitter och skriver med hörlurarna på. På så sätt skapar jag min egen lilla skrivbubbla tills det är dags att gå ner och umgås med familjen igen. Jag är väl knappast ensam om en sådan rutin?
Men om jag inte vill skriva hemma då? Den där 1 % av tiden som jag sätter på att skriva och skapa någon annanstans – var är det? Ofta är det ett kafé. Det är med andra ord rätt sällan jag skriver på kafé, men det händer. Att ha folk omkring sig funkar så länge som jag ser och hör vad som händer kring mig. Det ger inte precis det bästa skrivflowet, men jag känner mig illa till mods att sitta med hörlurar på ett kafé. Biblioteket har jag också spanat in som skrivplats, men inte riktigt hittat min plats där. Det finns många fina arbetsplatser i stadens bibliotek, men jag gillar inte att sitta med ryggen mot gångar och hyllor där folk behöver gå förbi. Äsch, jag önskar jag kunde koncentrera mig bättre när jag skriver ute i vida världen, men bäst skriver jag faktiskt hemma. Kanske är det en kontrollgrej.
Så det är de fysiska skrivrummen. Men i dagens värld så existerar man på nätet också, och där kan man också skapa sig en liten mysig vrå. Ett eget virtuellt rum.
Jag har under vårens lopp startat upp en egen webbplats (emmakanckos.com) och satsat på att vara lite mer aktiv på sociala medier. Instagram, till exempel, kan vara en så fin mötesplats där man träffar andra litteraturintresserade som vill dela med sig av sina skriv- och läsupplevelser. De har blivit mina platser på internet och de sporrar mig för att skriva mer. Jag vill kunna identifiera mig som författare och poet, och på samma sätt som vårt fysiska bibliotek hemma så vill jag inreda det på ett sätt som inspirerar.
Så det här med att ha ett eget rum kan skapa olika associationer, och ha olika innebörd. Ett eget fysiskt rum innebär att man har en plats där man kan koncentrera sig. En plats där tankarna och kreativiteten får mötas i skapandets tecken. Men ett eget virtuellt rum är också en plats där tankarna och kreativiteten får mötas. På sociala medier kan man skapa och dela med sig av sina verk på ett annat sätt, och i en mycket snabbare takt. Man kan nå ut och hitta kontakter som blir vänner för livet – framför allt skrivlivet.
Kanske handlar det helt enkelt om att ge skrivlivet plats – och att som skrivande människa ta plats.
// Emma
@emmakanckos
Debutantbloggen 