En författare känner man igen för att den skriver, brukar man säga. Men är det hela sanningen? Sker skrivande bara vid tangentbordet? Idag undersöker jag frågan om de undermedvetna processerna som pågår när vi gör annat. Huruvida tid som vi tror är bortkastad kanske ändå är värdefull. Vad som händer när vi inte sitter och skriver men ändå tillbringar tid med texten.
Den här veckan har jag helt tillägnat redigeringsrunda två av mitt nya romanmanus. Den första versionen lämnade jag in i mars och nu bearbetar jag texten efter feedback av min förläggare. Texten ska skickas på måndag.
Stora förändringar har skett. Framför allt har jag fokuserat på huvudkaraktärernas drivkrafter. Hur de förändras och hur jag kan förstärka både värdet av det som står på spel och öka risken för att något går fel. Scener har strukits och nya har skrivits. Det är väl som det ska vara i den här delen av processen.
Det har varit intensivt och mycket arbete. Jag ser fram emot att skicka in texten på måndag, trots att det fortfarande finns brister kvar. Jag kommer att behöva vila från den nu efter att ha levt mycket nära texten i flera veckor. Men har jag hela tiden suttit vid datorn? Nej. Vissa dagar har jag blivit besviken på mig själv då jag hade för avsikt att sitta minst åtta timmar framför datorn och bara plöja igenom text.
Som i tisdags. När kvällen kom insåg jag att jag tillbringat sammanlagt en timme framför datorn. Vad sjutton hände? Yttre faktorer kan förstås påverka. Mina grannar bestämde sig för en större renovering precis när jag har en deadline som rusar närmare. Det borras i betong och slipas och dunsas från andra sidan väggen. Då går det såklart inte att stanna hemma utan jag blev tvungen att leta upp ett annat ställe att sitta på och förlorade på det sättet en hel del tid.
Men det är inte bara det som gör att jag inte får ihop de där timmarna. Jag blir väldigt hjärntrött på kort tid. Särskilt de senaste veckorna. Jag jämför mig ofta med min partner som sitter minst åtta många timmar framför sin dator varje dag på jobbet. Hur kommer det sig att min hjärna tröttnar och slutar fungera redan vid lunch? Jag tror att jag blir utmattad av att hålla ett helt manus i huvudet på samma gång. Att tänka på alla de lösa trådar som behöver knytas ihop och alla små detaljer som ska ändras. Hur många post-its jag än använder, finns det ändå tusen saker som jag måste ha i tankarna.
Men, här är min poäng. Vi skriver inte bara vid datorn. Det är flera processer som pågår parallellt. Det går inte alltid att skriva sig fram till insikter. Vi måste också lägga mycket tid på att tänka på vårt manus. Ni vet den där grejen som författare säger att manuset får sitt eget liv. Jag börjar fatta det. Det handlar inte bara om att karaktärerna börjar väsnas och vill saker. Det börjar hända något med texten, den får sin egen sanning. Och jag som skriver den måste förstå vad den sanningen innebär. Det är konstigt. Det är ju jag som har skrivit vartenda ord, vet jag då inte vad allt betyder. Nej, inte på ett helt medvetet plan, märker jag. Ibland finns det dörrar som jag har byggt in och bakom de dörrarna finns en värld där saker och ting hänger ihop som jag inte har koll på. Jag måste gå igenom dörrarna och upptäcka den världen.
Den upptäckten kan visserligen ske i skrivandet, men lika ofta händer det när jag tar en promenad, lyssnar på något spännande samtal eller engagerar mig i någon dokumentär eller hör en sångtext. När jag står i duschen, käkar lunch eller är på väg till eller från jobbet. Eller när jag sover.
I natt drömde jag om mitt manus. Det händer nu och då och ibland vaknar jag mitt i natten med en fras eller en insikt i huvudet. För att kunna somna om och inte vara rädd att jag ska glömma bort detta genialiska genombrott skriver jag ner det på ett papper eller ett block som jag har i nattduksbordet. Ofta är det total gibberisch när jag läser det på morgonen. Om jag ens lyckas tyda min halvsovande handstil. Till exempel kan jag ha skrivit något som ”hink” eller ”samtal” utan någon som helst kontext.
Men ibland kommer faktiskt lösningar till mig. Sanningar om texten som jag inte förstått än. Det hände i natt. Jag vaknade med ett ord, som löste ett stort problem. Ett problem om hur jag ska knyta ihop min huvudpersons resa och utveckling. Det är ganska häftigt när det sker. Jag kan inte avslöja några detaljer men det coola var att jag redan hade skrivit två parallella scener, en tidigt i handlingen och en mot slutet. Det här enda ordet visade mig sanningen om vad scenerna egentligen innebär, vilket jag på något plan redan visste men inte hade förstått att jag visste, och hur jag ska rama in det hela.
Jag tror att sådana här insikter behöver vissa förutsättningar för att dyka upp. I mitt fall handlar det om att umgås med texten på olika sätt. Det måste inte vara att skriva på den, men den måste finnas i mitt aktiva medvetande under en tid. Det handlar alltså också om tid. Jag vill inte stressa fram min berättelse. Jag är rädd att jag då missar de här insikterna och att boken inte når sin fulla potential. Det handlar också om att ha ett fritt förhållningssätt till det jag har skrivit hittills. Ingenting är satt i sten än, allt kan fortfarande förändras. Det måste jag få tillåtelse att göra, framför allt från mig själv.
Sammanfattningsvis är min insikt och mitt råd till mig själv: Umgås med din text men tro inte att det enda som räknas är tiden du sitter och redigerar i texten. Var inte besviken om du inte har kommit så många sidor som du hade tänkt eller suttit så många timmar som du hade planerat framför datorn. Jag tror du jobbar mer än du anar ändå.
Debutantbloggen 