Veckans gästbloggare är estradpoeten och författaren Rosanna Fellman. Hon debuterade med diktsamlingen Strömsöborna (2019) och hennes tredje diktsamling Det Jakobstad som ingen vill ha utkommer i augusti.
En av de mest störande frågorna jag får både på scen och utanför den är: ”När ska du skriva en roman?” Roman i röve diin skulle jag ha lust att svara på min breda barndomsdialekt. Det gör jag såklart inte, men att få denna fråga vid nästan varje scenframträdande blir i slutändan tröttsamt.
Jag har försörjt mig som estradpoet och författare i sex år, uppträtt med mina dikter i över tio år. Etablerat mig som en av Svenskfinlands mest aktiva estradpoeter. Jag andas rytm, rim, metaforer och åsikter förklädda i diktens skrud. Estradpoesin är grunden i mitt författarskap och att kombinera min fysiskt konkreta röst med text skapar en levande dikt. Scendikt kommer för mig allra naturligast och att skriva in scenanvisningar i marginalen gör mig exalterad som inget annat.
Estradpoesin breddar texten från endast bokstäverna. Texten finns då i tonläget, ansiktsuttrycket, kroppsrörelserna och publikreaktionerna. När jag skriver dikt för scen tänker jag inte bara på de bilder jag vill förmedla. Jag tänker också på hur dikten låter och dess narrativa struktur extra mycket. Att skriva scendikt är för mig att uttrycka en bild, åsikt eller berättelse via kroppen. Text är för mig inte bara något som bara är bokstäver på ett papper, litteraturen ligger i det gränsöverskridande.
Jag ville skriva böcker eftersom jag hade berättelser att berätta som inte gick att utföra på scen. När jag skriver för bokformatet blir jag tvungen att använda en annan typ av röst. En röst som kan stå sig utan min fysiska röst och kropp. Pappret blir då kroppen och det har definitivt varit mer utmanande för mig. Där har redaktörer och lektörer fått kommentera på vad som inte fungerat och jag har långsamt utvecklat ett bokspråk för mina dikter. Ett språk som jag fortfarande prövar mig fram med. I mitt bokspråk går diktens utseende i symbios med de språkliga bilderna och jag använder mig av diktens utseendet som effekt. Den effekt jag på scen framför med kroppen måste pappret där stå för. Pappret medför sig också helt nya dimensioner som inte går att få fram på scen, något som jag börjat uppskatta allt mer.
På litteraturvetarhåll har man länge talat om ”den stora romanen”, att en författare inte blir författare förrän magnum opuset kämpats fram. Det här är kanske varför folk vill att jag ska skriva roman, då skulle jag bli en ansedd äkta författare. Jag har inte haft behov av att skriva prosa längre än noveller och inte heller känner jag mig speciellt lycklig när jag gör det. Inte som med scendikten. Jag älskar att läsa riktigt god prosa och beundrar hantverksskickligheten som krävs för att vara romanförfattare många verk genom. Men det är inte mitt hantverk, finns andra som både kan och vill skriva det framom mig. Man ska skriva det man vill och känner att man kan utvecklas inom. Att kasta mig handfallen inför traditionen att sträva efter att bli kanonförfattare har aldrig varit något som tilltalat mig.
Om några månader utkommer min tredje diktsamling, Det Jakobstad ingen vill ha. Kommer det att bli min bästa bok? Det vet jag inte än. Förmodligen får jag skitit ur mig mina bästa bokdikter innan min död, som de flesta poeter med långa författarskap. Jag strävar inte efter det stora verket. Jag strävar efter den perfekta dikten. Mitt magnum opus ligger i att läsa dikt på scen tills jag dör.
Rosanna Fellman
Debutantbloggen 