”Obducenter som författare och andra olyckliga kombinationer.”

Elias Palm

Så löd rubriken när min första bok recenserades i lokaltidningen där jag vuxit upp. Min roman hade uppenbarligen inte imponerat på kritikern. Så här drygt tio år senare kan jag nog tycka att rubriken var en smula elak. Jag var ju trots allt debutant. Då var jag nog mest irriterad över att jag benämndes som obducent. Som rättsläkare föredrar jag en titel som inte på samma sätt drar tankarna till styckmord, vilket varit fallet med obducent allt sedan da Costa-fallet med obducenten och allmänläkaren.

På förlaget var man eld och lågor över att min bok recenserades i såväl teve som i flertalet dagstidningar. Jag var snarare bekymrad över att allt som skrevs inte var positivt – även om mycket faktiskt var det. Jag betraktades som en av årets intressanta debutanter och hamnade på omslaget till Svenska Dagbladets kulturbilaga, vilket idag känns närmast ironiskt. Mitt förlag hade visserligen stora litterära ambitioner, men marknadsföringsresurserna var begränsade. I ett sådant läge blir författarens förmåga att sälja sig själv särskilt viktig. Min då relativa ungdom i kombination med arbetet som rättsläkare spelade mig i händerna och jag gjorde vad jag kunde för att bidra till marknadsföringen. Jag ställde upp på intervjuer och åkte runt och föreläste på diverse bibliotek. Även om jag var van vid åldrade och stundom sovande åhörare från rättegångar, där jag varit sakkunnig, var det en besynnerlig känsla att föreläsa för en handfull åhörare på nedsläckta bibliotek.

Året som följde min debut läste jag inte bara alla recensioner utan även läsaromdömen på nätet. Somliga var positiva, andra inte. Sannolikt läste jag dem utifrån ett bekräftelsebehov, men beroende på vilket betyg man fått kunde det snarare liknas vid självskadebeteende. Under åren har det blivit ytterligare några böcker och för drygt ett halvår sedan fick jag ett intressant erbjudande. Ett förlag ville göra en nyutgåva på min deckartrilogi. Ljudboksmarknaden har vuxit enormt de senaste åren och man ville ge böckerna en ny chans. Jag skulle även få möjlighet att ”se över” texterna inför nyutgåvan, som de uttryckte det. Jag visste precis vad de menade. När jag några år tidigare hade läst om min debut var det nämligen med skämskudden framme. Jag älskar fortfarande storyn och sättet den berättas på, men det är ingen hejd på undervisandet. Jag minns till och med att en smärtsamt träffsäker recensent ställde sig frågan om det var en handbok för blivande rättsläkare som hamnat bland deckarna.

Under hösten arbetade jag och en redaktör med mina gamla manus och det var en fröjd att få stryka och justera utifrån hur jag uttrycker mig idag. Till min glädje var behovet för redaktionella förändringar betydligt mindre i den andra boken och faktiskt ganska litet i den tredje. Att skriva är som så mycket annat en lärande process, även om det säkert finns dem som prickar rätt redan första gången. För egen del har jag ännu mycket kvar att lära. Det inser jag när jag läser andra författare och när jag arbetar med erfarna redaktörer. För tillskillnad från recensioner så är redaktörens kritik alltid konstruktiv och syftar till utveckling – något att komma ihåg om man som författare skulle snubbla över en recension av sin bok.

/Elias Palm

Ordkonstnär

Veckans gästbloggare Rebecka Roos (här tillsammans med fåret Gösta)

För en tid sedan kom jag i kontakt med ordet ordkonstnär. Jag fastnade för ordet, det var fint. Ordet verkar ha närmast koppling till poesi, men egentligen är ju all skrift konst. Man skriver, ord för ord, och orden bildar meningar. Meningar som kan ha en tydlig innebörd men som även kan tolkas fritt. Att skriva fritt men också att kunna skriva inom en viss genre är en konst. Journalistik är konst, att skriva en rapport, ett vykort eller ett bokmanus är konst. Precis som illustrationer är konst. 

Mitt namn är Rebecka. Sedan en tid tillbaka kallar jag mig för ordkonstnär. Jag använder mig mer än gärna av det skrivna ordet och så har det alltid varit. När jag var yngre hade jag flertalet brevvänner, när jag kom upp till högstadieåldern började jag skriva texter, under gymnasiet fick jag testa på journalistik. Det sistnämnda var någonting som jag trodde att jag skulle uppskatta, men det visade sig inte riktigt vara min grej. Att inte få välja vad jag ska skriva om, att texten ska vara uppbyggd på ett förutbestämt sätt, hade jag svårt att förhålla mig till. Jag vill skriva om sådant jag har kunskap om och som intresserar mig. Mina texter är personliga och det är bara jag som vet den egentliga betydelsen av dem. De finns skrivna för hand i skrivböcker. Att skriva för hand är någonting som jag tycker om. Det blir fint och personligt. 

En del skrivande vill jag dela med mig av. Jag vill välkomna personer in till mitt liv och jag skriver då ur ett hjulperspektiv. Jag lever ett liv där jag rullar istället för att gå, vilket innebär att jag är rullstolsanvändare. Som rullstolsanvändare möter jag ofta blickar, osäkerhet och frågetecken. Jag möter förutfattade meningar och fördomar. Jag möter mer sällan ett bemötande där jag får en vi-känsla.

Att försöka få normen att vidga sina ramar, att det som idag faller utanför normen istället ska få en samhörighet, är någonting jag jobbar för. Det är vad mitt skrivande handlar om. Genom min blogg ”Galen groda i rullstol” når jag äldre målgrupper som får en direkt inblick i mitt liv. För att nå de yngre målgrupperna behöver jag ta mig utanför bloggens värld. Jag måste möta barnen på en annan nivå. På så vis kom mitt första barnboksmanus in i bilden för tre år sedan. Jag hade svårt att ta mig till rätt nivå, att använda mig av rätt ord och formuleringar. Det var en ny konstform för mig. Med en blandning av verklighet och fantasi fick jag ändå ihop en historia, från början till slut. Ganska snart därefter mailade jag manuset till ett par olika bokförlag. Jag fick tre svar, men inget som gav det resultatet jag ville ha. Jag tröttnade ganska snabbt och mailade inte fler förlag.

Jag fick däremot allt fler idéer till sådant jag skulle kunna skriva om. Jag insåg att det bara är min fantasi jag måste samarbeta med. Jag har idag flertalet idéer nedskrivna, ett par manus påbörjade och tre manus färdigskrivna. Jag har i dagarna skickat iväg ett manus till flera förlag och hoppas nu, likt alla andra outgivna ordkonstnärer, på ett positivt resultat. Fler historier som bryter mot normen behövs, både för vuxna och för barn. Därför fortsätter jag att skriva. 

Stunden när jag förstod att det skulle bli något

Idag gästas bloggen av Tomas Bacoccoli, som debuterade 2021 med En bastu i Umbrien.

Det var någon som sade att man inte blir författare bara för att man ger ut en bok. Författare är något man blir efter flera böcker. Shit, tänkte jag. Det tog ju fem år att skriva den här boken. Det betyder att jag kanske måste vänta i ytterligare tio år för att bli författare.

Jag minns det så väl, den där stunden när jag förstod att det skulle bli något, att orden skulle nå bortom mitt tangentbord och ut i vida världen. Ett färdigt äpple hade trillat rakt ner i skallen på mig och det här skulle ju bli helt otroligt, rena nobelprisgrejen. Caféstolen kändes ostadig där jag satt och skrev i skuggan av en stor fotbollsarena i grå betong, i fyrtiogradig sommarvärme, mitt i Umbrien. Jag måste berätta för någon. En tår rann ner för kinden och jag skrattade till åt det. Här sitter jag och skrattar och gråter samtidigt, så bra är detta. Det måste vara så här det känns att bli upptäckt av en popgruppsmanager i England på 70-talet. Jag såg det framför mig. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle stå på Wembley en sommarkväll, pårökt publik som nynnade med lysande tändare medan jag läste orden i meningarna som jag precis skrivit. Jag hade precis upptäckt mig själv liksom. Och ingen utom jag kunde förstå hur avgörande och historiskt detta ögonblick var. Ruset varade i flera minuter, men så tog det stopp. Bara en stund senare blev jag otroligt besviken när jag satt och ögnade igenom ett annat kapitel som var, låt oss säga, inte lika potentiellt revolutionerande som de raderna som nobelkommittén snart skulle höra av sig om. Axlarna sjönk. Jag skämdes i förskott över hur dåligt det här kapitlet var. Patetiskt. Jag skrev ju bättre på gymnasiet och då fick jag ändå bara trea i svenska. 

Jag lutade mig bak i stolen, släppte taget om tangentbordet som man släpper taget om repet i en dragkamp och bara andades ut. Bilden av ett fullsatt Wembley bleknade, liksom bilden av mig i en stol mitt emot Skavlan, eller vad hon heter nuförtiden. Visst var jag besviken. Det här skulle kanske inte bli så historiskt som jag först hoppats. Men den där magiska känslan hängde ändå kvar, ruset av att ha skrivit något väldigt fint, som ett svagt ljus som inte ville slockna. Det kanske inte var lika starkt som för en stund sen, men det brann. Något inom mig brann. Det här skulle bli något. En pjäs, en teveserie, eller kanske en bok. Jag var säker på det. Hur mycket det där andra kapitlet än sög så skulle det här bli något. Jag skulle bli något. Författare. Eller nej, vänta förresten. För att bli författare måste man ju skriva flera böcker. 

Så vad var det jag var på väg att bli då? Så klart, just det, jag skulle snart bli debutant. 

PS. Folk får hitta på vilka definitioner de vill. Jag kommer alltid vara debutant och jag har alltid varit författare.

2021 – hade en åttafaldig debutant åtta gånger så mycket boksläppsångest?

Idag gästas bloggen åter av grymma Sofia Rutbäck Eriksson!

Jag tackar så hjärtligt för att jag fått återvända som gästbloggare till just den här bloggen. Eftersom jag inte är Zlatan liksom, så tänkte jag först presentera mig. Jag är en skriv- och läsgalning bosatt i norra Sverige, som släppte inte mindre än åtta böcker under mitt debutår. En feelgoodroman, sex humoristiska mysdeckare och en pusseldeckare i julkalenderformat.

Varför det blev åttlingar har jag redan försökt besvara i mitt förra blogginlägg, som publicerades i juni 2021. Så ni som vill läsa mer ”Om att våga vara lite grym ibland”, klicka här

Idag tänkte jag skriva om något annat, nämligen något så trevligt som BOKSLÄPPSÅNGEST. 

Nu tänker kanske en del: Huva! Nej! Varför så mörkt tema? 

Jo, jag tänker att vi ändå måste våga prata om det där hemska också. Så att man känner sig mindre ensam när man dunkar huvudet i datorn av frustration.

För mig bestod debutåret inte endast av översvallande eufori, utan en riktig molotov-cocktail av allt från lyriskt studsande till att gömma sig bakom en gardin. Allra mest berodde blandningen av känslor på att andra personer än jag själv, mina närmaste och mitt bokförlag skulle läsa något jag skrivit. Och det, mina vänner, det var läskigt. 

Mina nerver var över hela plejset, om man får uttrycka sig lite svengelskt. Jag dubbel- och trippelkollade Storytelappar, Instagram och Facebook efter kommentarer, recensioner och meddelanden. Varje gång jag såg något nytt bultade hjärtat. Ibland svettades jag. Ibland kände jag mig snudd på illamående. 

Skedde det här varje gång en ny bok släpptes? Ja, typ. Kanske allra mest inför ”Som i ett vykort” som kom i juni, men även inför release av första boken om Katarina Zapp – ”Gräset är alltid blodigare på andra sidan häcken” som kom i juli var det rätt panikslaget, och slutligen inför julkalendern ”Mordnatt råder, tyst det är i husen” var jag också riktigt jäkla nervös. 

Varför är det då så hemskt att bli bedömd av andra? För min del handlar det nog om att texten jag har skrivit har hunnit bli en del av mig. Så på samma sätt som jag inte vill att någon ska avsky min näsa, min dialekt eller mitt sätt att röra mig, vill jag helst inte att någon ska tycka illa om det jag skapat. För här finns ju mina idéer, mitt sätt att skriva och min humor. 

Alla kan inte älska det. Det vore snarare konstigt om alla gjorde det. 

Det här vet vi ju. Egentligen. Men ändå är det tufft att se en etta på Storytel eller att läsa en halvsval recension i lokaltidningen. 

Men hallå där! Kompenserar inte alla positiva recensioner och kommentarer? ”Nja” blir svaret, för i min stackars hjärna kladdar sig ettorna och de svala orden kvar alldeles för länge. Fråga mig inte varför, men så är det, och det har varit tufft. 

Men … och nu kommer vi till det som jag tänkte mig som själva essensen av mitt inlägg: var det åtta gånger så tufft? Nej, faktiskt inte. 

När bok nummer två om Katarina och Greta dök upp på Storytel och i butiker, vilka var det då som lyssnade/läste? Jo, allra mest var det de som hade gillat ettan. Ytterst få slänger sig över uppföljare till en bok de inte gillat. 

Böckerna om den eminenta detektivbyrån är speciella på så sätt att huvudpersonen är hyfsat excentrisk och i princip vad som helst kan hända. Alla älskar det inte, men jag tror att jag och min medförfattare har hittat en klick följare som uppskattar böckerna så pass att de hänger kvar i bok efter bok. Därför blev det lättare och lättare vid varje boksläpp i den serien. Har jag kanske också blivit lite luttrad? Eventuellt. 

Men inte bara boksläppen har varit tuffa. Ungefär varenda gång jag fått omfattande feedback inför redigering har jag känt ”Nähäppdethärgårbarainte, ochsnartfårjagsparkenfrånförlaget, tackochhej, detvarkulsålängedetvarade!” 

Okej, känslan kom inte åtta gånger, men åtminstone vid några tillfällen och det var inte angenämt.

Men … nu kommer vi till något riktigt viktigt här. Efter att jag tagit mig i kragen och påbörjat uppförsbacken som kallas redigering, så upplevde jag lika många nerförsbackar. 

Hej och hå, vad det går bra ibland. Fart och fläkt och euforin tar över. Man hinner helt och hållet glömma det där med att man säkert skulle få sparken. För plötsligt känns manuset riktigt bra.

Det vill säga, det känns bra tills någon säger att boken är skickad till inläsning eller tryck. Då får åtminstone jag för mig att jag säkert har missat något stort. Scener med högafflar och arga läsare utanför mitt fönster dyker upp. Gömma sig bakom en gardin känns plötsligt helt rimligt. Men bakom den stannar man inte så länge, för där är det dammigt och trist. 

Jag ska erkänna att 2021 har varit en riktig berg- och dalbana. Det har stundtals varit tufft, särskilt kring redigering och känslan att bli bedömd, men när jag tänker tillbaka har det varit mer roligt än vad det har varit tufft.

Jag har lärt känna helt otroliga personer under resans gång. Personer jag bara inte skulle kunna vara utan. Jag tror dessutom att jag har lärt mig en del, och jag försöker kontinuerligt påminna mig själv om dessa saker. Så här kommer några tips från hon som fick åttlingar:

  • Skriv det DU själv tror på och gillar. För om åtminstone du själv tycker om, trivs med och skrattar åt texten, gör det dig nog mindre om andra inte gillar det. För tänk så hemskt det vore om du hade försökt skriva det du trodde att andra ville läsa? Och så gillade ingen det! Usch, vad onödigt!
  • Även i en berg- och dalbana blir det så småningom nerförsbacke. Så när det är tufft, lite på att det snart kommer att lätta!
  • Du är inte ensam! MÅNGA (gissar alla) får panik över omfattande feedback inför omskrivning och redigering. ALLA blir stundtals sänkta av svala kommentarer och ALLA har fått sådana. 

Så med orden ”Du är inte ensam!” tänkte jag nu lämna er, och önska er ett gott nytt skriv-år. Låt det bli ett år då vi skrivande och läsande personer fortsätter att hjälpa och stötta varandra, så där som vi brukar. För maken till gemenskap har jag aldrig känt förut. 

Kram!

Sofia

Gästbloggare: Daniel Sjöberg

Daniel Sjöberg var en av debutantbloggarna 2020. Idag får vi en uppdatering om vad som hänt sedan sist.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är oelxist.jpg

Det var det här inlägget jag fruktade. När jag satte punkt för debutåret 2020 föreställde jag mig hur jag skulle återvända till den här plattformen utan att ha något att berätta. Att jag skulle stå still och stampa. Att Nästan Friends inte bara var början utan även slutet. Det fanns bara en sak att hänga hoppet på. Mina poliser i Sveriges närmaste stad.  

När 2021 startade hade jag nämligen gett mig själv ett löfte. Ett nyårslöfte, om ni så vill. Jag skulle vara klar med mitt första deckarmanus senast den 31 januari. Det må låta som om jag skulle hamra tangentbordet i överljudsfart, men faktum var att manuset var ”klart” redan sommaren 2019. Därefter hade det fått ligga och gro i funderingsmyllan under tiden jag arbetade med den väntande debuten som då sedan länge var bokad, men ännu drygt ett år bort.  

Det skulle alltså endast putsas snyggt utifrån vad mina första testläsare kommit med för synpunkter – jakten på slaggord och så vidare – innan den sista dagen av den första månaden. Jag hann. Jag mötte min egen deadline. Därefter gick manuset i väg till ytterligare en grupp testläsare och när dessa återkom med sina tankar småfilade jag ytterligare på storyn och formuleringarna. Den 2 mars kände jag mig redo att låta det gå i väg till en handfull förlag. 

Jag hann knappt börja tvångsmässigt kolla mejlen, på det där sättet som man gör när man väntar på förlagsdomen, innan ett svar låg där. Lava Förlag lät meddela att de låtit det gå vidare till en redaktör. Denne tyckte bland annat följande. 

Bävermannnen från den rosa byn är en väldigt välskriven och spännande polisroman med intelligent intrig och realistiska miljöbeskrivningar.  

Konsensus var. Den här tycker jag att förlaget ska ge ut. Sagt och gjort. Jag erbjöds ett kontrakt, tackade ja, skrev på och när jag nu sitter och skriver dessa rader har en hel del hänt. Den har gått sina turer fram och tillbaka mellan ny redaktör, (Jag har nu läst Bävermannen som är ett väldigt starkt och spännande manus. Språket är bra, karaktärerna sympatiska och relaterbara, intrigen spännande och uppbyggnaden fungerar bra. Jag gillar hur informationen om Bävermannen sakta luckras upp och inte avslöjas för snabbt.), korrekturläsare, författare, projektledare och så vidare.  

Det jag vet i dag är detta. Den kommer att få titeln Bävermannen och den kommer ges ut ”innan sommaren 2022.”  

Nu när vi närmar oss ännu ett årsslut har jag med andra ord mycket att se fram emot. Det ska göras ett omslag, det ska presenteras en ljudboksuppläsare, boken ska komma ut, den ska läsas, det ska tyckas om den och förhoppningsvis ska den även tyckas om. 

Således sitter jag här nu, och skriver med ett fånleende på mina läppar. Jag fruktade det här inlägget. Att det skulle vara en sorgens text. I stället kan jag meddela att författarskapet fortsätter. Jag har påbörjat del 2 i det som jag tänkt ska bli en serie om mina poliser, och för bara några veckor sedan knäckte jag koden till del 3.  

Det finns mycket mer att berätta, men vill ni veta något om det får ni följa @danielsjobergforfattare på Instagram. Jag hoppas visserligen att jag någon gång får återkomma till Debutantbloggen och berätta om mitt fortsatta författarvärv, om mina många och omtyckta böcker. Det får dock bli lite senare. För tillfället är jag bara glad att inte bara ha klarat av den här comebacken utan att jag även hade en riktigt bra anledning att göra den.  

Tänk, det här var ju inget att frukta.  

Varför skriver jag inte färdigt?

Hanna Nordlander är en av debutantbloggarna 2020. Nu ger hon oss en uppdatering om vad som hänt sedan sist.

Jag sade upp mig i somras. Det var för mycket som inte var roligt längre, som inte var bra för mig längre. Kreativiteten fick allt mindre utrymme, för jo, läraryrket kan vara otroligt kreativt. Men nu fick det vara bra. Bättre att byta jobb än att gå och gnälla, tänkte jag. 

Sommaren var fin, bjöd på kulturfestival i ett kokvarmt Värmland och skrivarkurs på Visingsö, där jag badade i Vättern och vi läste upp dikter för varandra. De tyckte att det var bra, det jag håller på med. Men ingenting är färdigt. 

Jag började på nya jobbet på Högskolan Väst och där sitter jag och undervisar både blivande och redan färdiga lärare i svenska som andraspråksdidaktik. Heltid, så min skriv- och pluggdag som jag unnat mig tidigare har förvandlats till betald arbetstid. 

Ursäkter, tänker du, och det kanske det är. Varför skriver jag inte färdigt? Med den nya situationen och en magisteruppsats att skriva, har jag lovat mig själv att jag får skriva dikt när uppsatsen är färdig. Och coronan tar ett nytt grepp om Sverige och det känns inte direkt lämpligt att genomföra det jag vill genomföra. 

Men dikterna vill bli skrivna och de kommer till mig i händelser som har hänt och inte hänt. Kommer till mig i små pustar, i färdiga rader, i ett namn på en person jag måste ta kontakt med – sedan. Sedan, när jag är redo. Sedan, när vi inte är rädda längre för att mötas.

Jag längtar dit. Skrivandet tog mig till en plats där det fanns hjärtan som lyssnar. Men under tiden lyssnar jag till andras texter, låter mitt hjärta forma sig kring det de har att säga. Och litteraturen får plats i mitt arbete också, och i min uppsats, bara på ett annat sätt, där jag får bevis för vad litteraturen betyder för oss människor.

Och Stillna då, min bok, hur går det för den? Ja, det finns några exemplar kvar, och för en diktsamling på hybridförlag tycker jag nog ändå att det gått skapligt. Nya läsare hör av sig, berättar om sin läsupplevelse och om sin egen berättelse om beroende och medberoende, skam som vi försöker kasta loss ifrån. Det känns meningsfullt. Kanske är detta broderi från en läsare den mest värmande bekräftelsen på det:

Tack, Debutantbloggen, för detta återbesök! Jag hoppas på nya spännande författarskap att följa under 2022. Och vill ni se vad jag håller på med, kika in på @hanna_nordlander på Instagram.

En ren öken

I dag gästbloggar Malin Edholm, som var en av 2020 års debutantbloggare.

Hej igen alla fina debutantbloggsläsare, nu är 2021 snart slut och det är dags att se över året som gått. För min del har året innehållit mycket fint trots det paus-läge livet hamnat i på grund av pandemin. Men när det kommer till skrivandet så har 2020 års skrivtorka stadigt förvandlats till en ren öken. Under de 52 veckorna som jag bloggade så lyckades jag skriva några noveller, men det ständiga fokus på att skärskåda mig själv och skriva om mina eventuella framgångar eller svårigheter varje vecka blev en fallgrop. Tyvärr har jag fortfarande inte hittat tillbaka till skrivarglädjen jag hade innan och det senaste jag publicerade var förra vintern. Å andra sidan så var det längesen jag läste lika mycket som jag gjort i år vilket är väldigt trevligt.

Nu vill jag inte säga för mycket, men skrivtorkan kan vara på väg att ändras och jag håller tummarna för att det inte är en hägring. Jag har börjat bearbeta en äldre text och dessutom börjat skriva på något nytt, ordentligt, första gången på länge. Det är inget färdigt i dagsläget men om jag bara lyckas att inte sätta krokben för mig själv så kanske jag kan hitta ut ur denna öken.

Det svåra med att bearbeta något äldre är dock att jag inte alls ser det fantastiska i formuleringarna som jag då var väldigt nöjd med, samtidigt som det är svårt att helt ändra om eftersom jag minns hur fäst jag var vid texten. Någon som känner igen sig?

Idag, medan jag skriver detta inlägg, tittar jag på filmen om Tove Jansson som kom förra året. Dels för att jag vill se den men även för att en vän sagt att den blev otroligt inspirerad till att skriva av att se den (TIPS). Jag försöker hålla nere förväntningarna på att en kraftig inspiration ska överta mig och istället njuta av en fin film. Men om Tove inte inspirerar så är vi trots allt inne i jultider och med tanke på hur många julnoveller jag skrivit så kan det hända att jag inspireras till någon mer!

God jul, gott nytt år och glatt fortsatt skrivande till er alla!

Allt gott, Malin Edholm

Vad har hänt sen sist – Kristin Fägerskjöld?

Kristin Fägerskjöld

Hej på er alla debutantbloggarläsare!

Det var elva månader sedan sist, men känns mest som en blinkning… Tiden går fort när man har roligt – och uppenbarligen även när man sitter isolerad under en pandemi också… Tanken med det här inlägget är att göra en summering av vad som hänt i mitt (skriv)liv sedan december 2020.

I mitt sista inlägg förra året skrev jag att jag hade följande mål med 2021: redigera roman nummer tre, färdigställa manus till roman nummer fyra och ansöka om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Jag kan säga check på alla tre! Medlemskapet i Sveriges Författarförbund gick igenom i mars. Svarta vingar är i skrivande stund på sättning och korrläsning för att snart gå till tryck. Den kommer ut i mitten av januari 2022 och är alltså den tredje delen i min ”serie” om kvinnor under andra världskriget. Manuset till den fjärde romanen är klart och kommer att ges ut av Norstedts under 2023 och inte av LB, som tidigare varit mitt förlag. Jag är väldigt glad över att ha blivit tillfrågad av Norstedts att komma till dem. Det var alltså inte jag som aktivt försökte byta, men när jag fick chansen var det ett erbjudande jag inte kunde säga nej till (även om jag är och har varit väldigt nöjd med mitt första förlag). Många har hört av sig till mig och frågat just detta när jag berättade nyheten på Instagram för några veckor sedan. Jag hade ett första möte med min nya förläggare tidigare i november och nu är jag supertaggad på att få sätta igång och redigera. Tyvärr kan jag inte avslöja bokens titel än, men jag lovar att berätta det på Insta så snart vi spikat den. Innehållet består dock av dessa delar: förgiftning, mordanklagelser, kärleksaffärer, oäkta barn, skandaler, lögner och svek. Allt baserat på en verklig person i släkten…

Kristin Fägerskjöld

Utöver de tre målen hade jag två inofficiella också som jag aldrig vågade uttala högt. Ett var att skaffa en agent till mina böcker. Det har jag inte lyckats med – än. I början av året kom jag så långt som att en mycket välkänd, namnkunnig agentur läste hela mitt manus till den fjärde romanen och var intresserade. Den höll dock inte hela vägen och de tackade till slut nej till att representera mitt författarskap. Jag tänker att jag får ge mig till tåls. Det är kanske inte helt kört än, jag har ju faktiskt bara varit författare i två år även om det känns längre (eftersom jag räknar in att jag började skriva på boken tidigare och ju har två böcker som kommer ges ut längre fram utöver de två som redan finns). Det andra outtalade målet var att jag skulle komma upp i så många utlåningar på biblioteken att jag fick biblioteksersättning och så blev det! Tack alla ni som lånat och läst eller lyssnat på mina böcker!

Tyvärr blev det ingen vanlig bokmässa i Göteborg i år heller. Det skulle ha varit så kul att vara där som utgiven författare och inte vanlig besökare, men också för att träffa mina medbloggare. Vi har fortfarande inte träffats allihop pga pandemin, det är ju nästan snudd på skandal, eller hur? Istället blev det Stockholms bokhelg, som jag tyckte var ett trevligt arrangemang. Mitt förlag hade inbokade små seminarium på Mornington Hotel och jag deltog på två. Jättekul att få prata om böckerna, skrivandet och möta läsare!

Om en vecka ska jag göra min första boksignering i Eksjö bokhandel. Jag bor ju där i krokarna, och om ni också gör det – kom dit! Jag har varit dålig på att ta tag i den biten av författarskapet, men är glad att jag nu ska ha premiär i alla fall. Hoppas det blir många fler tillfällen under 2022!

Förmodligen kommer jag inte skriva något mer på Debutantbloggen, men har ni några funderingar eller frågor skulle jag bli jätteglad om ni hörde av er på något annat sätt! Ni hittar min hemsida på www.kristinfagerskjold.com och jag finns på Instagram som kristinfagerskjoldforfattare.

Till er som ska debutera under 2022 säger jag stort lycka till, vilken rolig resa ni har framför er! Och till alla andra – sluta inte skriva, ge inte upp! Jag önskar er alla ett härligt slut på 2021 och hoppas att vi hörs och syns under nästa år!

Vill inte sluta debutera

Dagens gästbloggare – Malin Tyberg

När vi var barn gjorde vi nya saker varje vecka, kanske varje dag. Vi debuterade som krypande, gående eller som tejpanvändare och skrivande individer. Vi gjorde mängder av saker för första gången, då hette det utveckling, utforskande och lärande. Det fanns ett driv framåt och vi var sällan för rädda för att testa. Tänk att bara slänga fram ett ben framför det andra och hoppas på att hålla balansen för allra första gången!

Att debutera som författare är att slänga sig ut, tänker jag. Att debutera är att lära sig både om sig själv och det du skriver om, utforska sitt inre och kanske något fenomen, en ny värld, en tanke, relationer och förhoppningsvis att utvecklas. Dessutom att lära av andra och att öppna dörrar, bjuda in till samtal och kritik.

Det fanns mycket som jag bara kunde uttrycka genom poesi när jag var ung. Min pappa dog i cancer då jag var 8 år och då jag var 16 förstod vi att även mamma skulle dö i samma sjukdom. Många år hade passerat då hon inte mådde bra psykiskt och precis när hon ville leva skulle hon dö. Jag skrev över 200 dikter i åldern 15–19 år, om sorg, ilska, rädsla, ansvar, skuld, kärlek och om att bli ensam kvar. Då mamma låg på Hospice läste jag för henne för att kunna förmedla vad jag kände. Att skriva och läsa upp var lättare än att prata. Många år senare, 2020, debuterade jag med diktsamlingen Att leva mellan, där flera av dessa dikter finns med.

Det blev en mängd debuter under förra året!

Något väldigt roligt var att jag för första gången läste dikt på Poetry Slam och vann en av delfinalerna senare. Verkligen en härlig och läskig känsla att stå på scenen och dessutom bli bedömd med poäng av människor som inte kände mig! Men jag vågade, jag kastade mig ut.

Samma år deltog jag som medförfattare i antologin När mammor dör. Boken tog mig till TV4 och intervjusoffan i Malou efter 10 tillsammans med redaktör Lotta Sirc. Kan ni tänka er, författardebut och intervjuad i tv! Allt som sades skulle tas med så det var verkligen nervöst. Jag fick läsa en dikt också, det hade jag inte kunnat drömma om då jag skrev den som 19-åring!

I år har jag fortsatt att kasta mig ut. Dels bokstavligt utför en badklippa trots att jag är rädd för höjder och jag provade att segelflyga för första gången i mitt liv.

Min allra första roman, Nollad, utkom i juli 2021. Visst var det att ge mycket av mig själv, boken är inspirerad av min uppväxt men inte en ren självbiografi. Den handlar om ett barn som är identitetslöst och som lever i skuggan av sin tablettmissbrukande mamma. Slutligen hotar avgiftningen. Jag tänker att jag som vuxen och numer skolledare måste våga lyfta det utsatta barnets röst. För tillfället arbetar jag med att omarbeta manus inför kommande ljudboks- och e-bokssläpp av Nollad som blir på Polaris ljudbokförlag North Audio Publishing.

Livet är fullt av utmaningar. En del av dem attackerar oss när vi minst anar det, men det finns andra som vi kan välja själva. De självvalda vill jag fortsätta att uppleva, kanske för att öva inför de där andra som kommer med livet. Vill inte sluta debutera, inte sluta lära, utforska och utvecklas.

Mer om mig finns att läsa här:

 Malin Tyberg Författare | Facebook

Insta: @TybergWriters

Det var laget som tog boken i mål

Idag gästbloggar Gabriel Francke Rodau som debuterat med Leons bok

John Guthed Photography

Jag hade egentligen historien klar för mig. Den fanns ju där på datorn. I sju år låg den där. Men det var först när jag tog stöd från min omgivning som manuset tog form. Och det var när jag fick mitt förlagskontrakt som det blev till en bok.

Leons bok kom till mig. Det var faktiskt just så. I gränslandet mellan mitt eget liv och mina tankar fanns den plötsligt bara där. Som en lös struktur. Men annat kom i vägen. Livet. Barn. Karriär. När jag sedan fick sparken från jobbet som kommunikationschef på en stor bank fanns inte längre några ursäkter. Nu hade jag tid. Mycket tid. Men inget hände.

En vän som skrev på en deckare började skicka tips på hur man skriver bok. Artiklar. Youtube-klipp. Böcker. Och förmaningar. Du måste börja skriva!

En familjevän erbjöd stöd. Eller snarare sällskap. Hon skulle precis avsluta ett bokmanus och föreslog att vi kunde sitta tillsammans. Hon bjöd på kaffe och lunch. Och jag var tvungen att börja skriva. Och jag skrev. Sakta, men säkert, började ett manus ta form.

Konsten att hitta en historia är en sak. Språket en annan. Jag har alltid tyckt om att leka med ord. Meningar. Skriva kortfattat. Ibland ofullständigt. Hur kunde jag hitta min takt? Tempot. En vän som producerar musik föreslog att jag skulle spela in några kapitel och lyssna på dem. Sagt och gjort. Många timmar senare var manuset omskrivet. Och det rätta tempot på plats.

När man (eller jag) skriver ett manus på 65 000 ord blir det lätt fel. Små skavanker. Slarv. Grammatik som strular. Då erbjöd sig en annan vän med pennan som yrke att läsa igenom texten. Därefter fick en liten grupp vänner och familj läsa berättelsen som nu började likna en bok. Och med deras kommentarer i ryggen gick jag ännu en gång igenom manuset och skickade sedan in till förlag.

The Book Affair. Det var förlaget som fick första tjing på mitt manus. Och det är jag så tacksam för. Med bland annat fantastiska Alexandra Torstendahl och Alexandra Lidén fick jag ett så proffsigt och erfaret team runtomkring mig. Alexandra L blev min förläggare. Och med förnuft och känsla guidade hon mig genom den kreativa processen från manus till bok. Hon lärde känna mina karaktärer. Hon lärde känna bokens essens. Och hon lärde känna mig som författare. Den tid som Alexandrorna och resten av teamet har investerat i mig och min debutroman har betytt så mycket för mig.

Tack vare The Book Affair fick jag också ett magiskt omslag till boken. En konstnärlig tolkning av bokens kärna som jag inte hade kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. Genom Nina Ulmajas kreativa grepp fick boken ett visuellt liv. Och djup. Att Nina sedan lyckades väva in det så fina författarfotot av John Guthed i omslaget var en uppskattad bonus. Det och den siluett som hon skapade på titelsidan i boken.

Och det var också The Book Affair som gav mig min redaktör. Ordkonstnären och författaren Annika Persson. Jag fick veta att hon var ett proffs. Noggrann som få. Den som läst Annikas fantastiska bok Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman vet vad det betyder. Noggrannheten. Detaljerna. Dem hjälpte Annika även mig att fånga. Lyfta. Slipa på. Med en omsorg och värme som fick boken att stråla. Så kändes det.

Och när boken sedan var klar fick jag ynnesten att få Reuben Sallmander (den rösten!) som ljudtolkare av berättelsen. En inläsning som fick mig att rysa. Mina ord. Reubens tolkning. Det är faktiskt en magisk känsla.

Och så en sak till. Den avgörande saken. Den människan som jag dedikerat min bok till. Min fru. Utan henne ingen bok. Tron på mig. På boken. På oss två. Även när livet tar oanade vändningar. Den tron har betytt allt. Tillsammans är tillståndet som för oss framåt.

Så. Längs vägen har jag gått från ensam tänkare som skrev en text till en förhoppningsvis flygfärdig författare. Min penna. Men lagets kraft. Familj, vänner och förlag. Utan deras stöd och bidrag hade det inte blivit någon bok. Och definitivt inte en så fin bok som Leons bok. Så känner jag.

Konsten att hålla fast vid en idé

Idag gästbloggar Emelie Hardenborg som debuterat med Sommarlovsagenterna: Konstnärskoden

Det tog cirka 111 idéer, tio påbörjade manus och lika många år för mig att debutera. Jag har alltid älskat att skriva och kastat mig över nya idéer i hopp om att det var just detta manus som skulle bli min debut. Det fanns bara ett problem:  

Jag trodde aldrig tillräckligt mycket på min idé.

Mitt första roman-försök gav jag upp efter 50 sidor för att istället skriva en feelgood, för att kort därpå överge det manuset till förmån för en bilderbok. 2015 skrev jag första utkastet till en barnbok som handlade om barn som var agenter och en pappa som försvann. Jag kom så långt att jag skickade den till testläsare men där tog det stopp och jag påbörjade nästa projekt istället för att redigera det.

Det var de första brinnande scenerna som var roligast att skriva, sedan dök alltid en ny idé upp som tycktes bättre än den förra. 

Jag kanske aldrig hade trott på min egen förmåga tillräckligt mycket om jag inte skickat in en novell till en novelltävling som Ordberoende förlag anordnade. Novellen kom med och för första gången fick jag se min text publicerad. Den känslan! Det gav mersmak och jag visste att jag kunde om jag bara la ner mycket tid och höll fast vid en och samma berättelse. 

På en skrivkurs med Caroline Engvall sa Caroline: ”fånga idén när den kommer, annars går den till någon annan.” Strax därpå fick jag titeln Sommarlovsagenterna i huvudet. I hela mig kände jag att den där titeln, den var min, och plötsligt blev det bråttom. Jag dammade av barnboken om agenterna och började redigera. Den försvunna pappan skrevs om till en försvunnen flicka och jag upptäckte att där fanns mer än bara en spännande berättelse, det fanns en historia om vänskap. 

Under tiden jag redigerade kom nya idéer till andra manus, men de fick växa till sig i det dolda. Jag höll fast i min idé och gav mig inte förrän berättelsen var så pass bra som jag kunde skriva den. Först då släppte jag taget och tillät andra historier att ta plats i huvudet. 

I augusti i år släpptes första delen i serien Sommarlovsagenterna. 

Mitt bästa råd till dig som har massor av idéer men inte tycker att någon av dem blir bra nog: 

  • Välj en av dem och släpp den inte förrän du gjort ditt allra yttersta
  • Ge skrivandet tid. Mycket och lång tid. 
  • Show up. Umgås med ditt manus ofta, helst varje dag
  • Låt det första utkastet vara ett riktigt shitty first draft. Se bara till att redigera det, och redigera det igen och igen
  • Fira dina framsteg, även de små. De första 50 sidorna, ditt första utkast, varje redigeringsrunda. Allt som gör att du kommer framåt i processen
  • Håll fast vid din idé, ge den en ärlig chans. Någonting fick dig att börja skriva på den, hitta tillbaka till det.
  • Och det viktigaste av allt: ge aldrig upp

Följ mig gärna på instagram: @emmeliehardenborg_writer

Hur klarar författare av detta?

Idag gästbloggar Anna Larsson som i somras debuterade med Medan världen ser på.

Anna Larsson
Foto: Stefan Tell

Författaren Eben Carlsson är en bikaraktär i min debutroman Medan världen ser på. Han är självupptagen, snarstucken och bekräftelsesökande. (Jodå, han har goda sidor också.) Det var roligt att skriva om honom, men samtidigt var jag orolig att han blev för skruvad och inte tillräckligt trovärdig. Både min förläggare och redaktör menade att jag gott kunde bre på ännu mer, vilket jag gjorde. Nu har det gått tre månader sedan boken kom ut, och jag tycker inte längre att Eben är särskilt skruvad.

Jag har skrivit i många år, haft en dröm om att bli utgiven som blivit allt starkare. Skickat in till förlag mellan varven och sörjt refuseringarna. Gått på skrivarkurs. Fantiserat om kontraktsdagen och om att korka upp bubblet. Däremot har fantasierna om händelserna därefter varit vaga. Förmodligen för att det ändå känts så osannolikt att det faktiskt skulle kunna bli en bok någon gång.

Så hur blev det då? Hur känns det?

Redigeringen har varit det bästa. Efter att nästan alltid varit ensam i skrivandet var det snudd på euforiskt att få jobba med texten med någon som älskar romance-genren lika mycket som jag, och som dessutom är grymt duktig på text och berättelser. Att få dryfta varför karaktärerna gjorde si eller så. Fördjupa miljöns betydelse. Grotta i adverbialens optimala placering.

Men det var tungt också. Texten som jag lagt så mycket själ och engagemang i var plötsligt strösslad med kommentarer. Så klart, i teorin är det ju inte konstigt. På skrivarkurser får man till och med lära sig hur man ska tänka: Skrivandet är personligt men när texten sedan är ute står den för sig själv och måste få diskuteras. Jag förstår det. Det är bara det att i praktiken är det något helt annat – när det är min text som vi pratar om, när det är min text som ska bearbetas och putsas. Det spelade ingen roll att det nog är så för de flesta. Jag kände mig ändå på gränsen till galen, kastades hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Mitt brödjobb som redovisningsekonom hade definitivt inte förberett mig för det.

Sedan kom boken ut. Och överraskande många människor läste (och läser). Jag å min sida nagelfor recensioner och reaktioner. Självklart var jag stormförtjust över allt fint som skrevs. Försökte undvika det negativa men det går ju inte så klart, och jag bestämde mig varje gång för att aldrig skriva något igen för det var ju klart och tydligt att boken – och därmed jag – var ett totalt misslyckande. Återigen denna emotionella berg-och-dalbana. HUR KLARAR FÖRFATTARE AV DETTA?

Jag skäms över hur besatt jag blev av den dagliga uppdateringen av försäljningssiffror och topplistor. Kändes fel på något sätt, att det var viktigt. Att bli läst borde vara det som betyder något, och jag skulle inte ens ha vågat nämna det här om jag inte nu förstått hur vanligt det är. För det ÄR ju viktigt. Går inte kalkylen ihop blir det ingen bok, och jag vill få skriva flera böcker. Vill få stanna på mitt underbara förlag, i den här fantastiska bokvärlden.

Inser nu att det här blogginlägget kom att handla mycket om hur jag känt. Men det passar nog. Min bok – som är en romance – har beskrivits som en känsloladdad roman om omöjlig kärlek, som ångestfylld och med en hel del svärta. Sådan bok, sådant blogginlägg kanske. Som sagt tycker jag att jag förstår min författarkaraktär Eben bättre nu. Förstår varför han ständigt verkar så på gränsen till sammanbrott. Hur skulle man kunna vara något annat? I den här märkliga världen där det djupt personliga blandas med hårda siffror. Där en stor del av ens själ ligger där ute till allmän beskådan. (Och jo, precis som Eben har jag tydligen gått och blivit melodramatisk.)

Varma hälsningar,
Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter
Om boken: Bazar förlag

Tillbaka 11 september

Idag gästbloggar Anders Fagerlund som debuterade med boken Gunnar, psykologen. Snart kommer även novellsamlingen Myren.

Anders Fagerlund
Foto: Margaretha Simm

Flanerar genom klar luft. Människor brer ut sig på gröngräset, kanske inspirerade av rönnbären som tar allt mer plats.

I Umeå, tillbaka på kort besök, staden som jag lämnade just innan pandemin tog fart. Ser med nya ögon. En lika vacker dag som i New York för 20 år sedan.

Gott om tid innan dags att gå upp på scen. Går omvägar. Genom kvarter med kulturell historia – och nutid. Bildmuseet, vackert beläget vid älven, utvändigt klätt med ryskt lärkträ, åldras med skönhet. Går in och ser bilderboken Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke. Den som fick Snöbollenpriset för bästa barnbok 2020. Egna barndomsminnen väcks till liv, boken gör mig glad. En bra grundkänsla inför det som jag är väg till.

Klockslaget närmar sig. Jag går sakta, vill inte komma för tidigt till Bokcafé Pilgatan där jag många gånger sett och hört författare på scen. Det känns hedersamt att vara inbjuden, nu själv stå i fokus en stund. Litterär salong heter evenemanget som är till för oss ännu oetablerade, flera med mig är debutanter.

Nervöst? Nja, knappast, jag förväntar mig att mötas av en liten förlåtande åhörarskara. Närmast sörjande skämtar någon och visst ligger det något i det. Flera av mina vänner har lovat att komma, det ska nog gå bra det här.

Så jag ska alltså läsa högt inför publik. För övrigt just vad vi nybörjare rekommenderas att göra för oss själva för att få flyt i texten, rytm. Och ja, visst har jag försökt. Med skralt resultat. Alltid samma uttråkade känsla, jag ger upp, det känns som om min egen röst är ett sömnpiller. Okej, nu är det en annan sak, jag har fått lov att ta mig samman, öva inför det här evenemanget. Min sambo och ständiga följeslagare i skrivandet, före detta radiomänniska som hon är, har tvingat mig. Ingen pardon. Tack vare henne har jag hört vad som fungerar och inte. Jag har korrat texten om och om igen så att den ska passa för högläsning, kanske blir den bättre. Och visst, det kommer till slut – flytet. Jag undrar bara – är det först inför någon annan, en lyssnare, som det fungerar för mig att läsa högt?

Den lilla spänning som ändå kanske dröjt sig kvar inom mig släpper helt när jag möts av Annika Edlund, hon som introducerat otaliga kändisförfattare. Jag känner mig välkommen och i säkra händer. Micken på plats, tummen upp, bara att köra igång.

Jag läser ett par sidor ur novellen Myren. Huvudpersonen, åldringen Axel Persson, skriver på ett avskedsbrev men stannar upp, kommer inte vidare, vet inte hur han ska fortsätta. Jag slutar där, lämnar lyssnarna i ovisshet om vad som ska hända. En cliffhanger? Kanske det.

Efteråt, jag känner mig osäker på hur texten tas emot. En försiktig applåd i alla fall. Sedan någon som vill veta hur det gick för Axel. Jag blir glad, hen har reagerat och reflekterar vidare. Det räcker för mig. Just det jag vill uppnå.

Ute på gatan igen. Livet går vidare en stund till. Och vädret är, som sagt, lika vackert som den där dagen då tornen rasade. Men hur det var med solen den 11 september i Chile 1973, det vet jag inte.

Anders Fagerlunds hemsida med blogg:
https://andersfagerlund.se

Från nazister till katthotell 

I dag gästbloggar Jessika Devert, aktuell med romanen Katthotellet vid kusten som ges ut på Printz Publishing.

När jag utbildade mig till journalist hade jag ingen aning om att jag tjugo år senare skulle skriva min första feelgood och att den skulle leda till fler. Anledningen till att jag inte hade någon aning var för att jag aldrig närt en dröm om att bli författare, som så många andra gjort. 

Det jag visste när jag utbildade mig till journalist var att jag var bra på att skriva och det blev min utgångspunkt. 

Att jobba på redaktion var inte min grej och istället frilansade jag, men min kreativa sida ville mer och därför skrev jag tre barnböcker tillsammans med min syster och några år senare fick jag frågan om jag ville skriva en biografi. Självklart! Eftersom jag, som journalist, ofta skrev om människor i svåra situationer blev det en förlängning av det. 

Foto: Karin Wildheim

Den första biografin jag skrev, Nazibruden, handlar om Anna-Lena som blev nazist och sedan lämnar rörelsen. Efter det skrev jag tre till. En om arbetsmiljö och kul på jobbet tillsammans med komikern Karin Adelsköld, en om golf med proffset Helen Alfredsson och 2019 kom Utnyttjad, våldtagen och såld som jag skrev tillsammans med Paulina Bengtsson. 

Sedan var det nog för min del. Jag ville skriva något som jag själv hittat på och bestämde över. För hur intressant en biografisk historia än är så är det någon annans berättelse, inte min. Inte mina tankar om miljöer, karaktärer och dialog. Från A till Ö så finns storyn och jag som medförfattare kan inte lägga till något eller förstärka historien. Den måste vara sann. Jag är dock oerhört tacksam för att jag fått chansen att skriva dessa kvinnors starka historier och det har lärt mig hur man bygger en historia, hur miljöer ska gestaltas och vad som är viktigt i en historia för att få det läsvärt. Och det var den skolan som gjorde att när jag började skriva fiktion så var det inte så svårt. Grunderna fanns där. 

En kväll hemma framför teven såg jag Bridget Jones dagbok. En film jag såg första gången när den kom och då var jag i exakt rätt ålder för den. Jag hade inga barn, var singel och relativt nyutbildad. Att jag kunde identifiera mig var ett understatement – jag VAR Bridget!

Men nu, där hemma i soffan, var situationen en helt annan. Nu var det 2018, jag var 49 år, hade vuxna barn, skilt mig, hade en ny stabil relation och mina problem såg annorlunda ut och jag konstaterade att det borde finnas en Bridget Jones för femtioplussare. Voila! Det första lilla fröet till det som skulle bli Dagboken jag aldrig skrev var fött.

Att skriva fiktion efter att varit begränsad till biografiformatet var en befrielse. Plötsligt kunde jag brodera ut som jag ville. Om jag ville att min karaktär skulle hamna i konflikt? Ja då gjorde jag en konflikt. Om jag ville att hon skulle ha klimakteriebesvär och svära över dem – ja då fick hon göra det. Jag uppfann hela henne. Yrke, ålder, relationer, familj, hobbys, musiksmak, politisk läggning och precis allt som är en människa. Jag kunde också fundera över vilka frågeställningar som skulle tas upp i den här kvinnans liv, alltså hon som skriver dagboken hon aldrig skrev. Det är frihet. 

När jag på mors dag förra året åkte för att hälsa på min mamma som bor i en liten fiskeby på västkusten så kom idén till Katthotellet vid kusten till mig. En historia där jag kunde väva in alla möjliga känslor och stämningslägen. Konflikter, svek, trygghet, familj, vänskap och kärlek. Det följs upp av sorg, svårigheter, sex, dejting, fest, katter, kvinnohistoria och utveckling. Och allt hittade jag på – och fick ihop i slutändan.  

Jag lärde mig mycket genom att skriva biografier, inte minst om dramaturgi. Hur man bygger upp en historia inom de ramar man har och får det att bli spännande och läsvärt. Men jag tror inte att jag kommer att skriva fler biografier – det är alldeles för roligt att få använda sin egen fantasi. 

Följ mig gärna på Instagram: @devert

Facebook: Jessika Devert författare

Skrivande som tynger, skrivande som läker

I dag gästbloggar Micael Grenholm, aktuell med ”Konvertiten” på Sjöbergs förlag.

Solen hade nu helt gått ner, och i dess ställe kastade fullmånen sitt kalla ljus in genom glipan. Halva kvinnans ansikte sken upp i blått. Efter några minuter tilltalade hon honom igen.
”Vad heter du?”
”Hossein.”
”Vad flyr du från, Hossein?”
Han såg ut mot den tomma ökenvägen. ”Döden.”
”Det är en flykt som kommer misslyckas. Alla dör.”
”Vissa dör mer än andra.”

I början av 2020, precis innan pandemin bröt ut, beslöt jag mig för att börja skriva på en spänningsroman om en kille som flyr till Sverige från Afghanistan. Jag ville uppmärksamma hur kristna är en extremt utsatt grupp i flera delar av världen, något som många sekulära svenskar tenderar att glömma bort eftersom europeisk kristendom historiskt har varit förknippat med makt och status.

Redan innan talibanerna tog över räknades Afghanistan som det näst farligaste landet att vara kristen i – enbart Nordkorea var värre. Nu rapporteras det om hur talibansoldater går från dörr till dörr för att identifiera och avrätta alla de som har koppling till någon kyrka. Dit har Sverige de senaste åren utvisat hundratals kristna. Jag ville skriva en berättelse om vad som skulle hända om en av Afghanistans kristna konvertiter satt öga mot öga med Sveriges migrationsminister och berättade om sin rädsla och sin längtan. Resultatet blev Konvertiten, en bok som var spännande men väldigt svår att skriva. Jag som själv saknar erfarenheten av att fly tvivlade ofta på om jag skulle kunna göra berättelsen rättvisa. Jag intervjuade flera flyktingar, läste många böcker om Afghanistan och satte mig in i hur asylprocessen fungerar, och jag hoppas att det jag skriver förmedlar åtminstone bitvis hur det känns och vad man tänker när man flyr för sitt liv. Men klyftan mellan mig och de som karaktären Hossein representerar har hela tiden känts gigantisk. Jag lyckades skriva klart råmanuset på bara ett halvår, och jag fick mycket bra feedback från ett dussintal testläsare som bland annat påtalade att slutet behövde förtydligas. Men sedan satte den verkliga kampen igång. Trots att pandemin hade saktat ned mycket av vad jag vanligtvis står i som pastor och föreläsare blev jag överbelastad av administrativa uppgifter och löften jag inte borde ha gett. Efter flera månaders stress kände jag ett tryck över bröstet, jag hade mycket svårt att koncentrera mig och glömde hela tiden bort saker.

Min fru, Sarah, förstod att jag behövde uppsöka läkare. I februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom.

Kort innan dess hade jag skickat manuset till Sjöbergs förlag, och de meddelade mig att de gärna gav ut den. Jag fick en fantastiskt duktig redaktör som skickade över ändringsförslag för att berättelsen skulle bli ännu skarpare och medryckande. Men trots att jag verkligen ville fortsätta arbeta med manuset var det närapå omöjligt – en tsunamivåg av stress och press sköljde över mig så fort jag öppnade mailkorgen. Jag tänkte att jag behövde lägga skrivandet på is ett tag tills att jag hade återhämtat mig och gjorde mig redo för en tid av läsning och brädspel. Men så hände något oväntat. Mitt huvud fylldes av nya bokidéer, jag fick inspiration att plocka upp gamla bokprojekt som jag inte hade rört på flera år och vissa vilodagar när jag hade planerat att läsa eller se på film fann jag mig istället skriva tusentals ord på en framtida bok om odödlighet.

Mitt i allt det svåra återfann jag den enkla glädjen i kreativt skrivande, och hur terapeutiskt det kan vara att skriva när det inte finns några förväntningar eller deadlines. Efter några veckor kunde jag även plocka upp Konvertiten igen. Redaktörens anteckningar var inte längre instruktioner från en chef utan en hjälp i min egna kreativa process att fortsätta utveckla den berättelse som blivit lagd på mitt hjärta.

När det några månader senare blev dags för bokrelease ställde flera vänner upp på att hjälpa mig med alltifrån att skicka ut pressmeddelanden och skapa bilder för sociala medier till att arrangera en releasefest och få kontakt med bokbloggare.

Det har inte bara varit otroligt skönt utan ögonöppnande att ett boksläpp fungerar så mycket bättre när fler är involverade – och förvånansvärt många är villiga att ställa upp ideellt med bara ett signerat exemplar som tack. Så länge jag fortsätter skriva om saker jag tycker är viktiga kommer andra tycka att det är lika viktigt. Hela den här erfarenheten har stärkt min övertygelse att jag är kallad till att skriva. När Konvertiten väl kom ut möttes den av många strålande recensioner, inklusive från statsvetaren Ulf Bjereld och författaren Vibeke Olsson. Det gör mig väldigt glad, men allra gladast blir jag av insikten att skrivande är något jag kan fortsätta med även i livets
mörkaste timmar. Det må ta sig olika former, och mitt behov av att sätta mitt eget schema är ännu större än förut, men njutningen och återhämtningen i skrivandet är något jag aldrig mer tänker underskatta.

Micael Grenholm
Pastor och författare