Hur klarar författare av detta?

Idag gästbloggar Anna Larsson som i somras debuterade med Medan världen ser på.

Anna Larsson
Foto: Stefan Tell

Författaren Eben Carlsson är en bikaraktär i min debutroman Medan världen ser på. Han är självupptagen, snarstucken och bekräftelsesökande. (Jodå, han har goda sidor också.) Det var roligt att skriva om honom, men samtidigt var jag orolig att han blev för skruvad och inte tillräckligt trovärdig. Både min förläggare och redaktör menade att jag gott kunde bre på ännu mer, vilket jag gjorde. Nu har det gått tre månader sedan boken kom ut, och jag tycker inte längre att Eben är särskilt skruvad.

Jag har skrivit i många år, haft en dröm om att bli utgiven som blivit allt starkare. Skickat in till förlag mellan varven och sörjt refuseringarna. Gått på skrivarkurs. Fantiserat om kontraktsdagen och om att korka upp bubblet. Däremot har fantasierna om händelserna därefter varit vaga. Förmodligen för att det ändå känts så osannolikt att det faktiskt skulle kunna bli en bok någon gång.

Så hur blev det då? Hur känns det?

Redigeringen har varit det bästa. Efter att nästan alltid varit ensam i skrivandet var det snudd på euforiskt att få jobba med texten med någon som älskar romance-genren lika mycket som jag, och som dessutom är grymt duktig på text och berättelser. Att få dryfta varför karaktärerna gjorde si eller så. Fördjupa miljöns betydelse. Grotta i adverbialens optimala placering.

Men det var tungt också. Texten som jag lagt så mycket själ och engagemang i var plötsligt strösslad med kommentarer. Så klart, i teorin är det ju inte konstigt. På skrivarkurser får man till och med lära sig hur man ska tänka: Skrivandet är personligt men när texten sedan är ute står den för sig själv och måste få diskuteras. Jag förstår det. Det är bara det att i praktiken är det något helt annat – när det är min text som vi pratar om, när det är min text som ska bearbetas och putsas. Det spelade ingen roll att det nog är så för de flesta. Jag kände mig ändå på gränsen till galen, kastades hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Mitt brödjobb som redovisningsekonom hade definitivt inte förberett mig för det.

Sedan kom boken ut. Och överraskande många människor läste (och läser). Jag å min sida nagelfor recensioner och reaktioner. Självklart var jag stormförtjust över allt fint som skrevs. Försökte undvika det negativa men det går ju inte så klart, och jag bestämde mig varje gång för att aldrig skriva något igen för det var ju klart och tydligt att boken – och därmed jag – var ett totalt misslyckande. Återigen denna emotionella berg-och-dalbana. HUR KLARAR FÖRFATTARE AV DETTA?

Jag skäms över hur besatt jag blev av den dagliga uppdateringen av försäljningssiffror och topplistor. Kändes fel på något sätt, att det var viktigt. Att bli läst borde vara det som betyder något, och jag skulle inte ens ha vågat nämna det här om jag inte nu förstått hur vanligt det är. För det ÄR ju viktigt. Går inte kalkylen ihop blir det ingen bok, och jag vill få skriva flera böcker. Vill få stanna på mitt underbara förlag, i den här fantastiska bokvärlden.

Inser nu att det här blogginlägget kom att handla mycket om hur jag känt. Men det passar nog. Min bok – som är en romance – har beskrivits som en känsloladdad roman om omöjlig kärlek, som ångestfylld och med en hel del svärta. Sådan bok, sådant blogginlägg kanske. Som sagt tycker jag att jag förstår min författarkaraktär Eben bättre nu. Förstår varför han ständigt verkar så på gränsen till sammanbrott. Hur skulle man kunna vara något annat? I den här märkliga världen där det djupt personliga blandas med hårda siffror. Där en stor del av ens själ ligger där ute till allmän beskådan. (Och jo, precis som Eben har jag tydligen gått och blivit melodramatisk.)

Varma hälsningar,
Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter
Om boken: Bazar förlag

Tillbaka 11 september

Idag gästbloggar Anders Fagerlund som debuterade med boken Gunnar, psykologen. Snart kommer även novellsamlingen Myren.

Anders Fagerlund
Foto: Margaretha Simm

Flanerar genom klar luft. Människor brer ut sig på gröngräset, kanske inspirerade av rönnbären som tar allt mer plats.

I Umeå, tillbaka på kort besök, staden som jag lämnade just innan pandemin tog fart. Ser med nya ögon. En lika vacker dag som i New York för 20 år sedan.

Gott om tid innan dags att gå upp på scen. Går omvägar. Genom kvarter med kulturell historia – och nutid. Bildmuseet, vackert beläget vid älven, utvändigt klätt med ryskt lärkträ, åldras med skönhet. Går in och ser bilderboken Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke. Den som fick Snöbollenpriset för bästa barnbok 2020. Egna barndomsminnen väcks till liv, boken gör mig glad. En bra grundkänsla inför det som jag är väg till.

Klockslaget närmar sig. Jag går sakta, vill inte komma för tidigt till Bokcafé Pilgatan där jag många gånger sett och hört författare på scen. Det känns hedersamt att vara inbjuden, nu själv stå i fokus en stund. Litterär salong heter evenemanget som är till för oss ännu oetablerade, flera med mig är debutanter.

Nervöst? Nja, knappast, jag förväntar mig att mötas av en liten förlåtande åhörarskara. Närmast sörjande skämtar någon och visst ligger det något i det. Flera av mina vänner har lovat att komma, det ska nog gå bra det här.

Så jag ska alltså läsa högt inför publik. För övrigt just vad vi nybörjare rekommenderas att göra för oss själva för att få flyt i texten, rytm. Och ja, visst har jag försökt. Med skralt resultat. Alltid samma uttråkade känsla, jag ger upp, det känns som om min egen röst är ett sömnpiller. Okej, nu är det en annan sak, jag har fått lov att ta mig samman, öva inför det här evenemanget. Min sambo och ständiga följeslagare i skrivandet, före detta radiomänniska som hon är, har tvingat mig. Ingen pardon. Tack vare henne har jag hört vad som fungerar och inte. Jag har korrat texten om och om igen så att den ska passa för högläsning, kanske blir den bättre. Och visst, det kommer till slut – flytet. Jag undrar bara – är det först inför någon annan, en lyssnare, som det fungerar för mig att läsa högt?

Den lilla spänning som ändå kanske dröjt sig kvar inom mig släpper helt när jag möts av Annika Edlund, hon som introducerat otaliga kändisförfattare. Jag känner mig välkommen och i säkra händer. Micken på plats, tummen upp, bara att köra igång.

Jag läser ett par sidor ur novellen Myren. Huvudpersonen, åldringen Axel Persson, skriver på ett avskedsbrev men stannar upp, kommer inte vidare, vet inte hur han ska fortsätta. Jag slutar där, lämnar lyssnarna i ovisshet om vad som ska hända. En cliffhanger? Kanske det.

Efteråt, jag känner mig osäker på hur texten tas emot. En försiktig applåd i alla fall. Sedan någon som vill veta hur det gick för Axel. Jag blir glad, hen har reagerat och reflekterar vidare. Det räcker för mig. Just det jag vill uppnå.

Ute på gatan igen. Livet går vidare en stund till. Och vädret är, som sagt, lika vackert som den där dagen då tornen rasade. Men hur det var med solen den 11 september i Chile 1973, det vet jag inte.

Anders Fagerlunds hemsida med blogg:
https://andersfagerlund.se

Från nazister till katthotell 

I dag gästbloggar Jessika Devert, aktuell med romanen Katthotellet vid kusten som ges ut på Printz Publishing.

När jag utbildade mig till journalist hade jag ingen aning om att jag tjugo år senare skulle skriva min första feelgood och att den skulle leda till fler. Anledningen till att jag inte hade någon aning var för att jag aldrig närt en dröm om att bli författare, som så många andra gjort. 

Det jag visste när jag utbildade mig till journalist var att jag var bra på att skriva och det blev min utgångspunkt. 

Att jobba på redaktion var inte min grej och istället frilansade jag, men min kreativa sida ville mer och därför skrev jag tre barnböcker tillsammans med min syster och några år senare fick jag frågan om jag ville skriva en biografi. Självklart! Eftersom jag, som journalist, ofta skrev om människor i svåra situationer blev det en förlängning av det. 

Foto: Karin Wildheim

Den första biografin jag skrev, Nazibruden, handlar om Anna-Lena som blev nazist och sedan lämnar rörelsen. Efter det skrev jag tre till. En om arbetsmiljö och kul på jobbet tillsammans med komikern Karin Adelsköld, en om golf med proffset Helen Alfredsson och 2019 kom Utnyttjad, våldtagen och såld som jag skrev tillsammans med Paulina Bengtsson. 

Sedan var det nog för min del. Jag ville skriva något som jag själv hittat på och bestämde över. För hur intressant en biografisk historia än är så är det någon annans berättelse, inte min. Inte mina tankar om miljöer, karaktärer och dialog. Från A till Ö så finns storyn och jag som medförfattare kan inte lägga till något eller förstärka historien. Den måste vara sann. Jag är dock oerhört tacksam för att jag fått chansen att skriva dessa kvinnors starka historier och det har lärt mig hur man bygger en historia, hur miljöer ska gestaltas och vad som är viktigt i en historia för att få det läsvärt. Och det var den skolan som gjorde att när jag började skriva fiktion så var det inte så svårt. Grunderna fanns där. 

En kväll hemma framför teven såg jag Bridget Jones dagbok. En film jag såg första gången när den kom och då var jag i exakt rätt ålder för den. Jag hade inga barn, var singel och relativt nyutbildad. Att jag kunde identifiera mig var ett understatement – jag VAR Bridget!

Men nu, där hemma i soffan, var situationen en helt annan. Nu var det 2018, jag var 49 år, hade vuxna barn, skilt mig, hade en ny stabil relation och mina problem såg annorlunda ut och jag konstaterade att det borde finnas en Bridget Jones för femtioplussare. Voila! Det första lilla fröet till det som skulle bli Dagboken jag aldrig skrev var fött.

Att skriva fiktion efter att varit begränsad till biografiformatet var en befrielse. Plötsligt kunde jag brodera ut som jag ville. Om jag ville att min karaktär skulle hamna i konflikt? Ja då gjorde jag en konflikt. Om jag ville att hon skulle ha klimakteriebesvär och svära över dem – ja då fick hon göra det. Jag uppfann hela henne. Yrke, ålder, relationer, familj, hobbys, musiksmak, politisk läggning och precis allt som är en människa. Jag kunde också fundera över vilka frågeställningar som skulle tas upp i den här kvinnans liv, alltså hon som skriver dagboken hon aldrig skrev. Det är frihet. 

När jag på mors dag förra året åkte för att hälsa på min mamma som bor i en liten fiskeby på västkusten så kom idén till Katthotellet vid kusten till mig. En historia där jag kunde väva in alla möjliga känslor och stämningslägen. Konflikter, svek, trygghet, familj, vänskap och kärlek. Det följs upp av sorg, svårigheter, sex, dejting, fest, katter, kvinnohistoria och utveckling. Och allt hittade jag på – och fick ihop i slutändan.  

Jag lärde mig mycket genom att skriva biografier, inte minst om dramaturgi. Hur man bygger upp en historia inom de ramar man har och får det att bli spännande och läsvärt. Men jag tror inte att jag kommer att skriva fler biografier – det är alldeles för roligt att få använda sin egen fantasi. 

Följ mig gärna på Instagram: @devert

Facebook: Jessika Devert författare

Skrivande som tynger, skrivande som läker

I dag gästbloggar Micael Grenholm, aktuell med ”Konvertiten” på Sjöbergs förlag.

Solen hade nu helt gått ner, och i dess ställe kastade fullmånen sitt kalla ljus in genom glipan. Halva kvinnans ansikte sken upp i blått. Efter några minuter tilltalade hon honom igen.
”Vad heter du?”
”Hossein.”
”Vad flyr du från, Hossein?”
Han såg ut mot den tomma ökenvägen. ”Döden.”
”Det är en flykt som kommer misslyckas. Alla dör.”
”Vissa dör mer än andra.”

I början av 2020, precis innan pandemin bröt ut, beslöt jag mig för att börja skriva på en spänningsroman om en kille som flyr till Sverige från Afghanistan. Jag ville uppmärksamma hur kristna är en extremt utsatt grupp i flera delar av världen, något som många sekulära svenskar tenderar att glömma bort eftersom europeisk kristendom historiskt har varit förknippat med makt och status.

Redan innan talibanerna tog över räknades Afghanistan som det näst farligaste landet att vara kristen i – enbart Nordkorea var värre. Nu rapporteras det om hur talibansoldater går från dörr till dörr för att identifiera och avrätta alla de som har koppling till någon kyrka. Dit har Sverige de senaste åren utvisat hundratals kristna. Jag ville skriva en berättelse om vad som skulle hända om en av Afghanistans kristna konvertiter satt öga mot öga med Sveriges migrationsminister och berättade om sin rädsla och sin längtan. Resultatet blev Konvertiten, en bok som var spännande men väldigt svår att skriva. Jag som själv saknar erfarenheten av att fly tvivlade ofta på om jag skulle kunna göra berättelsen rättvisa. Jag intervjuade flera flyktingar, läste många böcker om Afghanistan och satte mig in i hur asylprocessen fungerar, och jag hoppas att det jag skriver förmedlar åtminstone bitvis hur det känns och vad man tänker när man flyr för sitt liv. Men klyftan mellan mig och de som karaktären Hossein representerar har hela tiden känts gigantisk. Jag lyckades skriva klart råmanuset på bara ett halvår, och jag fick mycket bra feedback från ett dussintal testläsare som bland annat påtalade att slutet behövde förtydligas. Men sedan satte den verkliga kampen igång. Trots att pandemin hade saktat ned mycket av vad jag vanligtvis står i som pastor och föreläsare blev jag överbelastad av administrativa uppgifter och löften jag inte borde ha gett. Efter flera månaders stress kände jag ett tryck över bröstet, jag hade mycket svårt att koncentrera mig och glömde hela tiden bort saker.

Min fru, Sarah, förstod att jag behövde uppsöka läkare. I februari blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom.

Kort innan dess hade jag skickat manuset till Sjöbergs förlag, och de meddelade mig att de gärna gav ut den. Jag fick en fantastiskt duktig redaktör som skickade över ändringsförslag för att berättelsen skulle bli ännu skarpare och medryckande. Men trots att jag verkligen ville fortsätta arbeta med manuset var det närapå omöjligt – en tsunamivåg av stress och press sköljde över mig så fort jag öppnade mailkorgen. Jag tänkte att jag behövde lägga skrivandet på is ett tag tills att jag hade återhämtat mig och gjorde mig redo för en tid av läsning och brädspel. Men så hände något oväntat. Mitt huvud fylldes av nya bokidéer, jag fick inspiration att plocka upp gamla bokprojekt som jag inte hade rört på flera år och vissa vilodagar när jag hade planerat att läsa eller se på film fann jag mig istället skriva tusentals ord på en framtida bok om odödlighet.

Mitt i allt det svåra återfann jag den enkla glädjen i kreativt skrivande, och hur terapeutiskt det kan vara att skriva när det inte finns några förväntningar eller deadlines. Efter några veckor kunde jag även plocka upp Konvertiten igen. Redaktörens anteckningar var inte längre instruktioner från en chef utan en hjälp i min egna kreativa process att fortsätta utveckla den berättelse som blivit lagd på mitt hjärta.

När det några månader senare blev dags för bokrelease ställde flera vänner upp på att hjälpa mig med alltifrån att skicka ut pressmeddelanden och skapa bilder för sociala medier till att arrangera en releasefest och få kontakt med bokbloggare.

Det har inte bara varit otroligt skönt utan ögonöppnande att ett boksläpp fungerar så mycket bättre när fler är involverade – och förvånansvärt många är villiga att ställa upp ideellt med bara ett signerat exemplar som tack. Så länge jag fortsätter skriva om saker jag tycker är viktiga kommer andra tycka att det är lika viktigt. Hela den här erfarenheten har stärkt min övertygelse att jag är kallad till att skriva. När Konvertiten väl kom ut möttes den av många strålande recensioner, inklusive från statsvetaren Ulf Bjereld och författaren Vibeke Olsson. Det gör mig väldigt glad, men allra gladast blir jag av insikten att skrivande är något jag kan fortsätta med även i livets
mörkaste timmar. Det må ta sig olika former, och mitt behov av att sätta mitt eget schema är ännu större än förut, men njutningen och återhämtningen i skrivandet är något jag aldrig mer tänker underskatta.

Micael Grenholm
Pastor och författare

Strax före deadline

Anders Ström är fackboksförfattare och skribent. Snart är hans första roman klar.

Foto: Viktor Fremling

Min berättelse började jag skriva i min ensamhet ute på landet när jag var tolv år. Kanske var det Jack Sugden i den brittiska teveserien Hem till gården som inspirerade mig. Författare, en outsider, som går i sina egna tankar. Ungefär som jag.

Eller så var det Skriet från vildmarken, Greven av Monte Cristo och Agatha Christie. 

Nu är jag strax före deadline (nåja, min egen dödslinje i alla fall) med en spänningsroman som utspelar sig i förlagsvärlden, på Södermalm och i Barcelona. Alla miljöerna har jag upplevt själv. Men allt är förstås fiktion. Snart är jag klar med min första roman.

Min skrivcoach, Sören Bondeson, tycker att jag borde ha skickat in manuset för länge sedan. Men jag vill att texten ska vara så bra som jag kan göra den just nu. Inom ett par månader är jag där.

Sanningen att säga är att det har kommit andra deadlines emellan. Som så många gånger förut. Personporträttet på Jan Carlzon, vinartikeln om Veneto, produktionen av två tidningar – allt det jag gillar att göra tillsammans med andra. Jag gör alltid klart saker, men med skönlitteraturen tar det helt enkelt längre tid.

Jag har varit nära några gånger förut. I tjugoårsåldern var det dikter som gällde (så jag saknar det hjärtknipande flödet), på 1980-talet var jag en del av en duo som gjorde Plats för, en uppmärksammad installation med poesi och elektronmusik som också blev radioprogram (och kassett) och jag förlorade mig passionerat i litteraturvetenskap, kritik och journalistik. 

Samma år som Berlinmuren föll tog det stopp. År 1989 var ett ödesdigert år för min fria kreativitet. När jag ser mig själv i backspegeln vid 58 (det är naturligt), så blir det så tydligt. Jag övergav mitt eget skrivande för litteraturen. Efter det kunde jag inte skriva en rad utanför jobbet som förlagsredaktör, förläggare och förlagschef. Jag gjorde några tafatta försök att skriva poesi och prosa, men all min energi gick åt till att stötta andras kreativitet, författares och konstnärers. Det var en givande tid på många sätt.

Samtidigt satt jag fast i en två decennier skrivblockering. Det var oerhört frustrerande. Jag kunde inte sätta ord på det som ville ut. Jag ville, men kunde inte skriva. 

Jag är inte bittert lagd, men tänker ibland på vad den tiden hade kunnat betyda för mitt författarskap. Erfarenheten av att skriva är det enda som ger frihet att uttrycka sig som man vill. Detta är mitt enda råd till dig: Skriv lite grann om du inte hinner skriva mycket. Prestera inte, utan lev och skriv. Ett steg i taget ända till slutet är den enda vägen för många av oss.

För tio år sedan gav jag sjutton i att jag inte kunde skriva och gjorde det ändå. Det var ett äventyr att skriva prosa. Men sedan tog jag en omväg igen. Den här gången via facklitteraturen. Nu har det resulterat i fem, sex böcker med fokus på ekonomi och näringsliv.

Men nu är jag alltså äntligen här. Nästan klar med min första roman. Det är bara att göra klart det sista. Strax före deadline.

PS. Strax före deadline är för övrigt titeln på Herman Lindqvists debutbok från 1980 som utspelar sig i Kambodja. Den gav jag ut i serien Panpocket samma år som it-bubblan sprack.

Anders Ström

Bakom varje framgångsrik författare står det … en katt

Dagens gästbloggare är Anna Breitholtz Monsén som debuterat med deckaren STRANDEN.

Både jag och katten hoppar till när min förläggare ringer. Jag är mitt i ett spännande kapitel, där huvudpersonen måste ta sig ut ur ett rum. Katten tycks ha varit mitt i en dröm, jag får en yrvaken blick av henne och hon ruskar på huvudet.

Man svarar alltid när förläggaren ringer. Åtminstone min förläggare, han ringer bara när det är viktigt. Första gången han ringde stod jag på en tågperrong. Jag minns hur jag tryckte luren mot örat för att inte missa ett ord. Förlaget ville ge ut min bok. Han och en person till hade sträckläst hela mitt manus, på en arbetsdag. Ett sådant telefonsamtal vill man inte missa.

Katten makar sig nu motvilligt när mobilen skräller och vibrerar runt på bordet. Saker som stör vår rutin uppskattar hon inte. Det är nämligen hon som har uppfunnit rutinen, efter att jag började skriva på allvar. När jag började sitta hemma och knattra på tangenterna följde hon allt med stort intresse. Strök sig mot datorn, buffade mot min haka, försökte få plats i mitt knä. Efter några dagar jamade hon tills hon fick en egen stol, bredvid mig. Sedan dess har hon legat där, medan jag dricker kaffe och misshandlar tangenterna. Det är ett tyst samförstånd mellan människa och katt och kanske har det haft inverkan på mitt skrivande. Mitt debutmanus kryllar av katter. Huvudpersonen i min bok är en avhoppad polis som får ett katthotell i knät. Katterna är hennes familj och ömma punkt.

Det är ingen hemlighet att många författare har haft spinnande livskamrater. Nils Ferlin, Henning Mankell och Joyce Carol Oates för att nämna några. Doris Lessing skrev en bok till katternas ära. Ernest Hemingway hade minst trettiosex stycken. Det självständiga, egensinniga och nyfikna lynnet inspirerar och fascinerar. Både vassa klor och mjuka tassar.

Som sagt, förläggaren ringer. Det tar någon stund innan jag får upp headsetet. Katten sträcker på sig så att den yviga svansen kurvas och trampar rakt över tangentbordet. Hon bildar mur mellan mig och skärmen och fordrar uppmärksamhet och kärlek, genast! Jag får blicken som en matte eller husse får, när katter visar sin kärlek. Ett slags kisande blinkning, och så spinnandet. Högljutt eller lågmält sänder det på rätt frekvens, rakt in i människans inre. Om katten fick välja skulle det bara vara hon och jag och en skål mat. Inga skrällande telefoner.

Förläggaren och jag utbyter hälsningsfraser och pratar om sommaren. Tänk, han har fått rätt i sin känsla om boken. Min historia har hittat sina läsare, och väldigt många har tyckt om den.

Jag som var så nervös när jag skickade ut mitt manus. Jag glömmer aldrig hur hjärtat slog dubbla slag. Livsdrömmen och övertygelsen var visserligen stark, jag hade läst hundratals deckare och hade en tanke bakom det jag skrev. Men tänk om ingen skulle vilja läsa en annorlunda deckare, med udda karaktärer och åttiotalsnostalgi? Med ett lager värme utöver spänningen? Till ett förlag skrev jag det rakt ut i följebrevet: “Det finns ett problem. Manuset vimlar av katter. Såga mig varsamt!”

Min förläggare låter glad och harklar sig i luren. “Du får ligga lite lågt med det här några dagar. Du är nominerad till priset Årets deckardebutant!”

Ett sakta jubel stiger inombords och jag svarar något, inte säker på vad, det skjuts för många fyrverkerier i min hjärna.

Min bok är nominerad!
Den lever sitt eget liv nu!

Jag är uppfylld av pirrande lycka och ett inre lugn när vi avslutar samtalet en kort stund senare. Jag får inte berätta för någon så bara min man får ett meddelande innan jag åter slår mig ner framför datorn.

Katten sitter kvar och kisar mot mig, som om hon hört samtalet. Hon buffar mot min kind när jag böjer mig fram. Tar några nya steg över tangentbordet så att kattpoesi dyker upp på skärmen. ‘Kjhgfddss.” Därefter återvänder hon graciöst till sin stol och rullar ihop sig till en boll, innan jag ens slutat le mitt fåniga leende.

Med kattens lugna snusande i rummet orienterat jag mig i texten och lägger fingrarna på tangenterna. Jag är mitt i ett spännande kapitel och min huvudperson måste ta sig ut ur ett rum. Jag sneglar på musan på stolen bredvid. Kanske behövs en katt i scenen, men på vilket sätt?

Vi fortsätter så tills kapitlet är skrivet, och sedan ännu ett.

Kommentarer: Nog finns det även förträffliga hundar i författares hem, men det är en annan historia.

Årets deckardebut delas ut av Crimetime Award på Bokmässan. Röstningen pågår till 19/9 och fem deckare är nominerade.

www.annabreitholtzmonsen.se
instagram: annabreitholtzmonsen
Facebook: annabreitholtzmonsen

Vi är precis som alla andra i bokbranschen

Idag gästas Debutantbloggen av Kaisa Palo. Hon svarar tålmodigt på våra frågor om livet som litterär agent.

Hur blev du litterär agent? 
Jag har länge velat jobba med litteratur i någon form. När jag var färdig med min examen i språk och översättning sökte jag och fick jobb som assistent på Ahlander Agency. Då visste jag väldigt lite om litterära agenturer, men tyckte att det verkade som en spännande del av branschen där man får jobba nära författarna. Att en stor del av arbetet är internationellt och dessutom har mycket att göra med juridik lockade mig. Sedan dess har jag haft olika roller på agenturen och sugit åt mig av kunskap och träffat förläggare över hela världen för att bygga mitt kontaktnät, och de senaste tre åren har jag jobbat som agent. 

Vad har du för arbetsuppgifter?
Något som jag verkligen älskar med mitt jobb är att det är så varierande. Ingen dag är den andra lik och jag känner mig aldrig uttråkad. En arbetsdag kan handla om att läsa och skriva kommentarer på manus, ha möten (både fysiska och digitala) med svenska och internationella förläggare om aktuella lanseringar, skriva säljtexter och ta fram material för kommande lanseringar, koordinera översättningar, skriva nyhetsbrev, förhandla dealar och avtal, översätta recensioner, planera inför bokmässor, och så klart prata prata prata om våra författare och om deras böcker för att få förläggare hemma i Sverige och ute i världen att vilja läsa och köpa rättigheter till deras verk. Ibland kan en dag vändas upp och ner helt för att ett spännande manus som måste läsas nu nu nu kommer in. Det KAN ju vara vår nästa författare!

Som agent jobbar jag för författaren i alla lägen, vare sig det är gentemot hens hemförlag, mot utländska förlag, film- och tv-produktionsbolag, journalister som vill göra intervjuer, litteraturfestivaler som vill bjuda in författare och så vidare. Jag finns där för att bolla idéer och texter, stötta när något känns svårt och jobbigt, och glädjas och peppa när det går bra. Det är en ynnest att få jobba så nära en författare och arbeta för att främja författarskapet i alla lägen.  

Behöver man en agent som författare? 
Ja, det tycker jag! Det är en förutsättning om man vill bli utgiven i utlandet och sälja filmrättigheter, men det finns även stora fördelar med att ha litterär representation på sin hemmamarknad. Som agent är det ju mitt jobb att alltid se till författarens bästa, och som författare kan det kännas svårt att veta vilka krav man vågar ställa på sitt förlag. Dessutom kan det kännas obekvämt att i ena stunden förhandla förskott och royalty och ställa krav i marknads- och lanseringsmöten för att i nästa stund sitta ner och ha ett kreativt textsamtal med samma person. I agenten har man en branschinsatt bundsförvant vid sin sida i kontakten med förlaget, och min erfarenhet är att många författare upplever som en stor fördel. Jag tror också det är en fördel för förlagen, eftersom förläggaren då kan fokusera mer på den kreativa relationen med författaren. Det tror jag båda parter mår bra av. Det är också viktigt att poängtera att vi som agenter inte på något sätt försöker ersätta förlagens roll eller stå i vägen för relationen mellan författare och förläggare, utan min erfarenhet är att agentur och förlag tillsammans kan bilda ett team runt ett författarskap, där vi alla jobbar mot samma mål.

Vilken är den vanligaste fördomen om ditt jobb?
Att vi är pengahungriga säljmaskiner. Branschens fastighetsmäklare har jag hört någon gång, haha. Men faktum är att vi är precis om alla andra i bokbranschen: människor som i grund och botten älskar att läsa och som bara vill svepas med av en riktigt bra berättelse. Precis som förlagen så när vi en dröm om att vara med och upptäcka nästa stora namn, vara med och bygga ett författarskap till oanade höjder och hjälpa våra författare att nå ut till så många läsare som möjligt, i Sverige och ute i världen. En annan fördom är att det är dyrt att ha en agent, men eftersom vi tar provision på de inkomster som författaren får genom vårt arbete så tjänar vi ju bara pengar när författaren tjänar pengar. Som agent har jag bättre förutsättningar att få till bättre dealar än en enskild författare, så jag vill hävda att vårt arbete i princip betalar sig själv genom att författaren får igenom bättre ekonomiska villkor.

Letar ni själva efter etablerade författare eller blir ni alltid kontaktade?
Både och. Scouting är en stor del av jobbet, både att snoka reda på kommande debutanter, och att titta på etablerade författare för att avgöra vilka som vore intressanta för oss att jobba med. Ibland är det vi som hör av oss till författare som vi är intresserade av att jobba med och ibland söker en författare sig till oss för att hen vill representeras av oss. 

Sedan tar vi varje år emot hundratals spontanmanus både från etablerade och outgivna författare. Drömmen är ju att hitta nästa stora namn i manushögen!

Hur vanligt är det att en debutant lyckas få en agent?
De flesta debutanter har ju inte en agent, men vi agenter letar ständigt efter debutanter. Där handlar det ju om att rätt författare och rätt bok ska hitta rätt agent. Eftersom det ges ut så många böcker i Sverige men antalet agenter är relativt få så säger det sig själv att alla författare inte kan ha en agent. Men jag tycker inte att man ska låta sig avskräckas av det. Nålsögat att bli utgiven är redan det litet, och för att få en agent är det ännu mindre, men det händer ju trots allt hela tiden. Våga drömma stort säger jag.

I USA är det ju något av ett måste av att ha en litterär agent innan man blir antagen av förlag. Går det åt samma håll i Sverige? 
Det stämmer. De flesta stora amerikanska och brittiska förlag tar inte ens emot manus från författare som saknar agent. Även här i Sverige har det blivit vanligare att författare vänder sig till agenturer innan de vänder sig till förlagen, men nej, jag skulle inte säga att det går åt riktigt samma håll här. Sverige är en mycket mindre marknad och förlagen här har ett välbeprövat arbetssätt med manusgrupper, lektörer och dylikt för att bedöma om ett manus är något som de vill gå vidare med och anta för utgivning. Förläggarna här är inte lika svåra att få tag i som i USA, så det finns kanske inte riktigt samma behov av agenten som gatekeeper här. Men vi agenter utvecklar ju nära relationer till förläggarna och lär känna deras smak, så när de väl får manus från oss så får det nog en annan prioritet då de vet att manuset redan kommit igenom ett visst nålsöga i och med att författaren representeras av en agent. 

När i processen kan/bör man kontakta en agent, och hur? 
Så tidigt som möjligt! Allra helst är vi ju med från första början och vägleder författaren i processen att hitta rätt hemförlag. Då är vi ju med och bollar manus och presenterar manus och författare för våra förlagskontakter, och hanterar avtalsförhandling och annat praktiskt. Men om en författare som redan har förlagskontrakt vill ha en agent för att säljas internationellt vill vi också vara med tidigt. När förlagsavtalet är påskrivet och arbetet för att finslipa manus och planera utgivningen står på tur vill vi komma in i processen. Detta för att vi allra helst vill göra våra utlandslanseringar innan eller i samband med den svenska utgivningen, och en sådan lansering tar tid att planera. Vi investerar ju till exempel i en översättning av hela eller delar av manuset till engelska och sådant tar flera månader. Går du i agenttankar är mitt råd att inte vänta, utan hör av dig! Jag hör ofta från författare att de vill vänta med att dela manus till dess det är korrläst och satt och boken skickats till tryck men då är det ofta för sent för mig och mina kollegor att kunna planera på det sätt som vi allra helst vill.

De flesta agenturer har en hemsida där det finns instruktioner för hur vi vill bli kontaktade. Oftast kräver vi inte så mycket mer än ett följebrev och manuset.

Vad ska man tänka på i valet av agent?
Utforska dina alternativ, gör research, ställ frågor, och skriv inte på utan att tänka efter först. Relationen mellan författare och agent är väldigt nära, så jag tycker att det är viktigt att man gör ett genomtänkt val. I Sverige finns ett antal fristående agenturer, och ett par förlagsagenturer. Vi har alla ganska olika profiler, och vi som jobbar på agenturerna är individer med olika smak och styrkor och vision för hur vi jobbar med våra författare. Kolla runt på agenturernas hemsidor. Vilka representerar de? Känns det som rätt sammanhang för just dig och ditt författarskap? Hur presenterar agenturen författarna och deras böcker? Hur brett säljer de sina författare? Prata med andra författare eller folk i branschen. Fråga om deras upplevelse av olika agenturer. Det är ett viktigt beslut och jag tycker att man ska ge sig själv tiden att fundera ordentligt. Det kanske kan kännas lockande att skriva på med den som svarar allra först, eller så känns det stort att få erbjudande från en förlagsagentur i samband med att man skriver på förlagsavtalet. Men är det verkligen rätt agentur för dig? Gör ett aktivt val, det är du skyldig dig själv och ditt författarskap.

Med orden känner jag mig aldrig ensam

Idag gästbloggar Frida Herrgård som har debuterat med Längden av ett ögonblick.

Skrivandet har räddat mig så många gånger. Från att drabbas av panik när jag var på väg att störta nedför ett stup i Ecuador 2006. Från sorgen över en ännu ofödd dotter flera år senare. Från ett mystiskt medicinskt problem som resulterade i min debutroman Längden av ett ögonblick.

Det är januari och jag promenerar längs Söder Mälarstrand i Stockholm. Under natten har det fallit snö, mycket snö. Stadshuset sträcker sig stolt upp mot den gråtunga himlen och båtarna längs kajen ligger där så stora och stilla. I öronen Anna Ternheim. Ever since I was eight or nine I’ve been standing on the shoreline.

Och jag tänker på orden. Anna Ternheims, men också mina egna. Ever since I was eight or nine… Ja, ända sedan dess har orden funnits med mig. I mig och på papperet, senare i datorn. Så många gånger som de har räddat mig. Fångat mig när jag varit på väg att falla eller rest mig upp när jag redan legat ner.

Efter studenten bodde jag ett tag i Ecuador. Det finns en tågrutt uppe i bergen som kallas Djävulens näsa eftersom den är så djävulskt brant. Den skulle jag självklart åka. Tåget var av äldre modell och man satt på taket för att bättre kunna insupa utsikten. Häftigt, tyckte jag. Inte lika häftigt när tåget med flera hundra meter ned till plan mark spårar ur. I öronen, opassande nog, The Arks One of us is gonna die young. Och jag tänker att ja, nu dör jag. Ung, alldeles för ung. Och snabbt plockar jag fram min dagbok. Skriver: Mamma och pappa, jag älskar er. Bara det. Men det räcker. Får mig att känna mig mindre ensam, mindre liten, mindre nära döden. Orden räddade mig. Och skicklig tågpersonal.

För åtta år sedan insjuknade jag i en smärtsjukdom. Jag var då knappa trettio och vännerna var upptagna med att bilda familj och göra karriär medan jag låg hemma i sängen. Det hade varit lätt att förfalla till självömkan, men det vägrade jag. Istället började jag skriva till den dotter som jag så intensivt önskade mig. Det hjälpte mig att uthärda, både längtan och smärtan, och gjorde mig fullständigt bombsäker på att jag en dag skulle få träffa henne. Min älskade dotter. Återigen räddade orden mig.

Sommaren 2018 drabbades jag av en underlig reaktion som gjorde att huden i ansiktet hettade och sved. Läkarna kunde inte finna någon orsak. Hur som helst, det var den där jättevarma sommaren. Över trettio graders klibbig värme som klistrade sig mot huden, varje dag. Och värmen förvärrade smärtan i ansiktet.

Så jag flydde in på svala caféer och skrev. På tre månader hade jag skrivit min debutroman Längden av ett ögonblick. Den handlar om hur livet kan ta vändningar som man aldrig hade kunnat förutse, både till det sämre och det bättre. Och om hur vi reagerar när det gör det. Om hur vi är som människor när det värsta händer. Som ett barn som blir sjukt. Som en främling beväpnad med kniv som plötsligt står i din hall. Som död som vi alla någon gång tvingas att konfronteras med. Som livet så som det är när det är smutsigt, men också vackert. Så som det faktiskt allt som oftast är.

När sommaren var slut och Längden av ett ögonblick var färdigskriven smärtade inte längre huden i ansiktet. Magiskt! Läkaren i mig säger förstås att det kan vara en tillfällighet. Men ändå, orden alltså. Orden. De tar mig ständigt framåt, vidare, längre.

Och när jag promenerar där längs Söder Mälarstrand och när Anna Ternheim sjunger i mina öron, känner jag det rusa till i bröstet. Av orden och av känslan som kommer till mig. Det är inte mycket vi vet säkert om våra liv, men en sak vet jag: jag kommer aldrig att sluta skriva. Med orden känner jag mig aldrig ensam – de är sällskapet när alla andra har lämnat festen. De tar mig ständigt till nya platser, men även till platser som jag tidigare besökt, tar mig framåt och bakåt beroende på i vilken riktning jag vill resa. Men de hjälper mig också att vara här och nu. För det är jag dem evigt tacksam. Orden.

Instagram: @frida.herrgard

Facebook: Längden av ett ögonblick

Ett matematiskt problem triggade min lust att skriva

Idag gästbloggar Martin Ljungqvist som har skrivit spänningsromanen Rubinkretsen.

En dag satt jag på en buss och lät blicken glida över molnen på himlen när jag såg en historia framför mig. Jag hade nyligen läst en spänningsroman och en fackbok om matematik, Verklighetens kvadratrötter, och tänkte att det vore intressant att kombinera de två elementen. Det verkade inte finnas så många svenska romaner som gjorde just det. Då bestämde jag mig för att skriva en sådan roman. I fackboken om matematik fanns ett kort stycke om ett olöst matematiskt problem som triggade i gång mina tankar och väckte min lust att skriva.

Drivkraften under skrivandet var min fascination för frågorna: Vad kan hända om en person hittar en slags supernyckel som passar till många dörrar där man kommer åt krypterad information? Vilken dörr öppnar man först och hur länge dröjer det innan man blir upptäckt?

Jag skrev mycket när jag var yngre, sedan lade jag det på hyllan för att ta upp det många år senare. Den där känslan av att läsa en riktigt bra bok som jag blir uppslukad av, precis samma känsla upplever jag när jag skriver.

För att kunna diskutera text till manuset gick jag med i en skrivarcirkel och det blev en mycket bra plattform. Det var toppen att få feedback redan från början när jag mejslade fram karaktärerna i boken. Efter tre år i skrivarcirkeln tog det ytterligare tre år att redigera och komplettera.

Mycket av tiden gick åt till research, kanske var det lika stor del som för skrivandet, och det har sannerligen varit spännande. Jag gillar att lära mig nya saker. Det sägs att man ska skriva om något som man känner till, gräv där du står. Jag rörde mig förvisso inom vissa ramar utifrån min tekniska utbildning men mycket var nytt för mig. Jag läste på och tog hjälp av forskare och experter vilket var ovärderligt för att få till detaljerna. Samtidigt lade jag mycket tid på att få alla detaljer att passa ihop. Historien ligger i tiden, den ska vara trovärdig, spännande och intressant för läsaren.

Julia i romanen är matematiker med goda kunskaper om det teoretiska, medan Roger är polisen som är bra på kryptering i praktiken men inte gillar matematik. När de två börjar samarbeta så ser de till slut saker ur nya perspektiv.

Resultatet blev spänningsromanen Rubinkretsen. Min debutroman. En kriminalroman om bedrägerier i det digitala samhället, där handlingen kretsar kring matematik, teknik och kryptering.

Det finns så mycket i samhället där matematik används utan att synas. Tekniken blir alltmer tydlig men tas samtidigt ofta för givet. Det finns många saker som kan förbättras och hjälpa många människor. Beräkningar, algoritmer, möjligheter.

Det är inte så vanligt med en svensk roman där matematik ingår som ett tema. Jag hoppas kunna sprida inspiration kring matematik och teknik i alla åldrar. Särskilt viktigt är det med tanke på unga vuxna läsare då matematik är ett viktigt ämne i flera utbildningar men som ofta hamnar i skymundan. Frågan är varför det finns så få förebilder inom matematik i svenska filmer och romaner? Tänk vad roligt det vore om Julia i romanen kan inspirera fler unga kvinnor att plugga teknik och matematik.

Under skrivprocessen hoppades jag att boken skulle få uppmärksamhet, men jag förberedde mig på att det kanske inte skulle bli så mycket i den hårda konkurrensen. Därför blev jag mycket glad när mitt idoga PR-arbete började ge resultat, gensvaret var över min förväntan. Samtidigt är det jättesvårt att som debutant nå ut i den stora floran av böcker som kommer.

Att få respons från läsare har varit fantastiskt. Flera läsare har hört av sig och berättat att de uppskattar precis de teman i boken som jag själv gillar. Dessutom är det många läsare som gillar böcker i allmänhet som har uppskattat boken och det är ett fantastiskt betyg i mina ögon.

Det finns sex kända olösta matematiska problem som har en belöning utfäst på en miljon dollar för lösningen till vart och ett av dem. De så kallade millennieproblemen. Ett av dessa har en betydande del i historien. Gillar man matematik så finns det en del referenser längs vägen, men man behöver inte kunna någon matematik alls för att läsa romanen. Vem vet, kanske blir fler inspirerade av matematikens värld. Kanske läser de flesta boken mest som en spännande historia. Det är upp till läsarna.

Min Instagram:@martingljungqvist
Min Facebooksida

Att skriva sig hel

I dag gästbloggar Jessica Roos Rahmquist, aktuell med boken ”Jag behöver Hedvig” på Parus förlag.

”Mina ben viker sig och jag famlar efter den vita snuttefilten med rosa ränder av flanell. Snabbt liksom kastar jag den över hennes nackparti. Puh … nu syns det inte längre. Mitt barn har inte Downs syndrom, det ser jag klart. Men så lyfter jag på filten och hjärtat hamrar så att jag kan höra mina egna hjärtslag. Nu syns det igen. En bra stund står jag så. Filt på, filt av. Downs syndrom. Inte Downs syndrom.”

Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fyra år. På den vägen är det. Enkelt uttryckt. Att skriva är för mig lika nödvändigt som att andas. När jag var liten hade jag fem drömyrken: journalist, författare, barnmorska, florist och lågstadielärare. Spridda skurar som synes och med ingen prioritetsordning alls. Jag är glad att jag i dag kan tillskriva mig två av dem, journalist och författare. Det är sannolikt ingen slump då det skrivna ordet är min ventil. Som liten med otaliga brevvänner och så stora mängder brev att min mamma till slut sa att jag fick betala alla frimärken själv. Dagböcker hör också till min barndom. Viktigare än innehållet i dem var dock utseendet. Mina dagböcker var rosa, glittriga, inte sällan med hästar på samt med ett pyttelitet hänglås format som ett hjärta och med en lika pytteliten nyckel till. Senare blev innehållet i mina dagböcker viktigare än utseendet. Dagboken – också det en ventil för tankar och känslor som ryms i en människa. 

Alla tankar och känslor förtjänas att skrivas ner. Själv behöver jag ”skriva av mig”. Jag är en grubblare av rang, jag erkänner. Jag skriver när jag är glad, ledsen, fundersam, orolig och i alla andra tillstånd. Jag skriver mig hel.

För sjutton år sedan blev jag mamma för tredje gången. En ljuvlig liten flicka med ögon djupa som brunnar och kolsvart hår blev min. Förälskelsen var omedelbar. Men det blev inte som jag hade tänkt mig. Hedvig, som min dotter heter, välte med sin extra och oväntade kromosom omkull hela min värld. Hon har Downs syndrom och om det visste jag inget. Oron slogs hej vilt och huller om buller i hela mig och jag visste varken ut eller in. Bara att min kärlek till henne var total. 

Kärlek räcker hur långt som helst. Och i kärleken vilade jag. Vilade samtidigt som jag slet som ett djur för att bära andras lycka på mina axlar. Jag gjorde till min uppgift att se till att andra älskade mitt barn som jag, lade mig vinn om att andra skulle se Hedvig och inte hennes diagnos. Jag uppbådade all kraft jag hade – och inte hade – för att mina andra barn, Hedvigs syskon, skulle få vara lika lyckliga i sitt syskonskap som de längtat efter. För att de inte skulle tyngas av vetskapen om att Hedvig var svårt hjärtsjuk och för att de inte skulle förstå eller se min rädsla över att förlora henne. 

Skrev jag? Ja, jag skrev. Då och då. Men ibland gjorde det för ont. Min rädsla höll på att äta upp mig och skrivandet tröstade inte på det sätt jag är van vid. Jag lade locket på. Jag trodde jag skulle komma undan, Hedvig mår ju bra. Jag kom inte undan. Det tog mig femton år innan jag insåg att jag behövde ”få ur” mig mina tankar och känslor från Hedvigs första sex månader. Strax innan hennes sextonde födelsedag skickade jag med hjärtat i halsgropen mitt manus till ett antal förlag. Ett ”ja” från sex olika förlag trillade in snabbt. Först då vågade jag tro på att min berättelse kan vara av värde för andra.

Jag fastnade för Parus Förlag. Ett litet personligt förlag med en förläggare som handskats varsamt med mina ord, tankar och känslor. För mig värdefullt. Den 21 mars i år, på Internationella Downs syndrom-dagen, gavs min bok ”Jag behöver Hedvig” ut och responsen har varit enorm. Aldrig kunde jag drömma om att mina ord skulle uppmärksammas i tidningar, radio, tv och inte minst av alla fantastiska läsare som har hört av sig. 

Jag har fått frågan om jag ångrar att jag inte skrev boken för flera år sedan. Svaret är nej. Det hade helt enkelt inte varit möjligt. Den skrev när tid var och jag skrev mig hel. Igen. Livet med Hedvig är fantastiskt och jag önskar att jag hade vetat då vad jag vet idag.

Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna

Foto: Eva Lindblad

I dag gästbloggar Kristin Brorsson, som är aktuell med debutromanen Gammal kärlek rostar alltid på Lind & Co.

Fråga: ”Skulle du vilja skriva ett gästinlägg på Debutantbloggen?”

Mitt svar (något överentusiastiskt): ”Ja, men självklart! Så roligt! Så hedrande! Så
ROLIGT.”

Hela dagen filar jag på idéer och sekunden efter att barnen somnat samma kväll sätter
jag mig förväntansfullt tillrätta. Det är en härlig sommarkväll utanför fönstret. Jag
tänder några ljus för att rätt feeling ska infinna sig. Häller upp ett glas bubbel. Nu så!
Putsar glasögonen och öppnar ett nytt, väldigt tomt, dokument. Tror aldrig jag sett ett
tommare dokument, faktiskt. Och det är tomt så himla länge också? Ingenting händer
hur mycket jag än stirrar på skärmen. Tar en klunk bubbel och väntar på inspiration.
Ställer ner glaset, flätar ihop fingrarna och sträcker ut dem i ett obehagligt knakande.
Nu, nu kör vi! Skriver en lösryckt mening men raderar direkt. Plockar fram
instruktionerna för att kolla hur långt det var jag skulle skriva nu igen? Tar en klunk till.
Synar glaset. Gott det här! Men den vackra, sprakande drycken skär sig sannerligen mot
den där fula, lysande skärmen i bakgrunden.

Hur lyckades jag egentligen skriva en hel bok? Kvällar som denna när jag sitter så här
och väntar på att sidorna ska fyllas av sig själva undrar jag verkligen det. Fast när jag
börjar tänka efter ordentligt så minns jag ju:

  • Alla sena kvällar när barnen somnat och jag egentligen skulle gjort allt – ALLT – för
    att få gå och lägga mig, men ändå stannat uppe till långt efter midnatt och skrivit.
  • Alla fyrtiominuterspass när min yngsta dotter haft balett och jag sprungit till närmsta
    café och hetsskrivit, om än bara några meningar.
  • Alla filmer och Netflixserier som jag valt bort för att skriva samtidigt som jag kastat
    lystna blickar mot vardagsrummet där min sambo suttit i soffan och kollat på en helt
    OTROLIG ny serie som sedan ALLA pratat om. Utom jag.
  • Alla tidiga morgnar när jag ställt klockan och gått upp fyra timmar innan barnen
    vaknat för att skriva, med en kopp grönt te och månen som enda sällskap. (Det här är
    givetvis en ren och skär lögn och inget som någonsin skulle kunna hända eftersom jag
    inte kan minnas att ett barn någonsin vaknat efter mig. Men det låter ju sjukt proffsigt.)

Sedan finns de där stunderna när man faktiskt haft tid. När man suttit i timmar och bara
öst ur sig bokstäver som aldrig sinat. När man råkat tittat på klockan och insett att nu är
snart tiden ute, nu måste jag lämna min egenpåhittade värld och återgå till den riktiga
världen, och sedan bara läääängtat tillbaka till det där worddokumentet samtidigt som
man stått och stekt frysta köttbullar och hivat upp snabbmakaroner från någon kastrull
på färgglada IKEA-tallrikar. Den känslan är det som gör att jag ändå fortsätter. Kicken
jag får av att det jag håller på att skapa kanske inte är så tokigt ändå, den är oslagbar.
Det gäller bara att komma dit och inte tryckas ner av tankarna på gårdagen då allt
kändes S K I T. Då inget vettigt alls kom ut på skärmen.

Jag förstod ganska tidigt att jag hade en story som skulle kunna bli nåt, men att jag
behövde lägga ner mycket arbete på att bygga upp den på ett trovärdigt sätt. Ge liv åt karaktärerna och skapa igenkänning. Och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag
(prisa herren!) blev utgiven. Man tror kanske att känslan efter det är att man är hemma.
Att allt är löst. Framtiden är räddad! Man är tamejfan ett geni och orden kommer aldrig
mer att sina – nu SITTER DET!

Men så slår man sig ner där en kväll, framför skärmen, och ska skriva ett enda litet
blogginlägg, och exakt samma känslor kommer över en som när man satt och kämpade
med manuset man hoppades skulle bli utgivet.

Summan av kardemumman: Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna för de
kommer förmodligen aldrig försvinna. Härda ut, för snart vänder det, jag lovar. Helt
plötsligt sitter du där med ett antaget manus OCH ett färdigt blogginlägg!

Följ mig gärna på instagram: kristinbrorsson_författare

Jag är egentligen här inkognito

Dagens gästbloggare är Pauline Riccius som debuterat med Tvillingsystrarna på LB Förlag

”Ser ni vad jag ser?” frågar barnmorskan.

Min man och jag är på ultraljud för vårt tredje barn. Jag studerar skärmen medan hon för munstycket över min mage. Undrar om det har blivit något fel med bilden. Är den spegelvänd så att man ser dubbelt? Sekunderna tickar medan jag långsamt tar in att det verkligen är två barn jag ser. Enäggstvillingar, gissar barnmorskan. Tankarna snurrar okontrollerat.

”Jag tänker i alla fall inte köra omkring i någon buss”, är det enda jag får ur mig.

Där och då börjar en resa som fortfarande, tio år senare, kan vara utmanande och alldeles, alldeles underbar.

Jag har arbetat på bokförlag i över tjugo år. Sålt böcker, marknadsfört böcker, publicerat böcker. Jag har slukat hundratals manus, räknat på volymer, arbetat med lanseringar för både nya och etablerade författare. Det finns en anledning till att jag drogs till bokbranschen. För mig som alltid har älskat att läsa har det varit rena drömtillvaron. Det ingen har vetat om är att jag alltid har skrivit. Att jag sett till att hitta stunder där jag själv har fått skapa texten.

”Jag är egentligen här inkognito”, berättade jag glatt för journalisten som besökte skrivretreaten jag deltog i på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen för några år sedan.

Nyheten om gruppen som sammanstrålat för att skriva publicerades i Dalarnas Tidningar och nådde aldrig hela vägen till mina kolleger i bokbranschen eller till mina vänner. När jag hade skrivit färdigt en hel roman började jag genast på en ny. Att sedan länge vara en del av bokbranschen och nu debutera som författare har skett med skräckblandad förtjusning. Jag känner till varje steg i processen och har hunnit börja undra hur den där recensionen från Bibliotekstjänst kommer att vara, om återförsäljarna kommer att satsa, om jag hade kunnat göra mer. Då har det varit lyxigt att alla på förlaget har arbetat med boken och att jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna tiden innan boken skulle gå i tryck till att slipa på de sista detaljerna. När sedan den första kartongen med böcker landade på mitt köksbord fick jag nypa mig i armen. Det blev plötsligt ett så konkret resultat av alla timmars skrivande.

Jag kan när som helst sluta ögonen och drömma mig tillbaka till den lilla ön utanför Västervik där vi hyr ett gammalt skärgårdshus varje sommar och där jag kan ägna all ledig tid åt att skriva. Det var här jag började utforska den unika samhörigheten som jag fascinerats så av hos mina egna tvillingar. En gemenskap som är så tajt att den kan uppfattas som exkluderande mot andra. Vad händer om tvillingarna dessutom är adopterade från ett annat land? Jag hade funderingar kring utanförskapet som flera adopterade personer jag pratat med vittnat om, trots att de var så små när de kom till Sverige att de inte minns något annat. I min berättelse om enäggstvillingarna Linn och Liv tas läsaren hela vägen från Bangkoks slum till 80-talets Västervik. Men vad händer när bandet mellan dem måste brytas? När en av dem flyttar för att påbörja ett helt annat liv medan den andra blir kvar? Den starka samhörigheten har gett dem trygghet men riskerar också att utgöra ett hinder för personlig utveckling och i känslan av utanförskap kan längtan efter ett ursprung växa sig allt starkare.

De flesta människor har ställts inför situationer där det inte blev som man tänkt sig. Det kan gälla både stort som smått men ofta kan man i efterhand landa i att det blev bra ändå. Bara annorlunda. Efter tvillingbeskedet hos barnmorskan har det funnits många tillfällen för mig att öva på just detta. Sedan de föddes kör jag för övrigt runt i en sjusitsig minibuss. Det går bra det också.

Min hemsida: paulinericcius.se
Min Instagram: paulinericcius

Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Ett förlags bästa tips till framtidens författare

I dag gästbloggar förlaget Bokfabriken. Kommunikatören Alexandra Andersson har pratat med förlagschefen Erik Johansson och redaktören Christin Holmgren om vad en aspirerande debutant bör ha i åtanke under processens gång.

Erik Johansson och Christin Holmgren, Bokfabriken

För den som drömmer om att ge ut en bok är frågorna ofta många. Hur sticker man ut? Är sociala medier viktigt? Och vilka misstag är återkommande?

Två av Bokfabrikens anställda – ett ungt och snabbt växande förlag med kontor i både Malmö och Stockholm – ger sina bästa tips till framtidens författare!

Erik Johansson, du arbetar som förläggare. Men vad innebär det egentligen?

– En förläggares uppgift är att se strategiskt på ett helt författarskap, där man kan säga att förlaget och författaren ”går i takt”. Vem är man och vart är man på väg? På manusnivå handlar det om de större frågorna: Att titta på strukturen, karaktärerna, intrigen… I ett senare skede får redaktören lösa de andra knutarna, och kolla närmare på språket eller problem som uppstått efter en första förläggarläsning.

Vad fångar din uppmärksamhet?

– Om vi koncentrerar oss på området där vi som förlag är störst – det vill säga relationsromaner och spänning – så handlar mycket om att författaren har lyckats med att skapa ett omedelbart engagemang för karaktärerna. Ett driv i berättelsen är extra viktigt, en förmåga att gestalta huvudpersoner och miljöer som gör att läsaren hela tiden vill läsa vidare. Hål i intrigen är inte så farligt, det går att laga i efterhand, men en ständig rörelse framåt är otroligt viktigt.

Finns det några återkommande misstag bland aspirerande författare?

– Det är väldigt lätt att snöa in på minutiös research. Enligt mig är det mycket viktigare att kunna gestalta något på ett trovärdigt sätt inom bokens ramar – däremot spelar det mindre roll exakt vilken avdelning en polis jobbar på. Det betyder inte att man ska skita i att läsa på, men de flesta deckarförfattare behöver till exempel inte tillbringa tre månader ”ute på fältet” – utan är kanske mer betjänta av att lägga krutet på själva skrivandet.

–  Ett genomarbetat följebrev är också viktigt för att fånga uppmärksamheten hos ett förlag. Enkla misstag som till exempel stavfel är faktiskt ganska vanligt.

Vad söker du efter i ett följebrev?

– En förmåga hos författaren att se sitt manus med läsarens ögon. Att kunna ställa sig frågan: ”Är det här spännande, kul, eller relevant för alla andra?”. Man kommer väldigt långt med något kort och koncist.

Är det viktigt för en skribent att ha sociala medier idag?

– Ja, det är viktigt med en närvaro så att man syns. Att kunna komma i kontakt med sina läsare – och inte minst med andra skrivande personer.

Vilket är ditt bästa tips till en aspirerande författare?

– Lägg lite krut på att göra research om de olika förlagen. Vilken plats har de i boksverige? Vad är de duktiga på? Vilka andra författare ger de ut? Och så vidare. Det är bra att veta vilket förlag man skickar vad till.


När ett manus blivit antaget (hurra!) hamnar det så småningom i händerna på en redaktör. På Bokfabriken har Christin Holmgren stor erfarenhet av att jobba med bland annat debutanter.

Vad innebär det att jobba som redaktör?

– Tillsammans med författaren förädlar jag manuset och ser till att det blir en färdig bok. Vi bollar fram och tillbaka, flyttar om händelser, korrläser, snackar gestaltning, struktur och dramaturgi. Väldigt roligt!

Finns det en återkommande fråga debutanter brukar ha?

– Jag tror att många blir förvånade över väntetiden efter att man har blivit antagen av ett förlag. Det kan dröja ett tag innan man hör något igen, vilket man inte ska vara ledsen över. Vi planerar långt i förväg och har bara annat som ska göras först. Annars tycker jag att dagens debutanter har en ganska bra koll på hur saker går till.

Finns det något man kan göra för att sticka ut?

– Ha en bra idé och veta varför andra ska vilja läsa den.

Vilket är ditt bästa tips till en debutant?

– När man läser igenom sitt manus med extra kritiska ögon kan man tänka på att inte ha en beskrivning efter en gestaltning – det vill säga en replik, ett kroppsspråk, eller en rörelse som visar vad karaktären menar.

– Ett exempel: ”Lisa slog ut med handen. Hon kände sig frustrerad.” Här behövs kanske inte den sista meningen. Men gestaltning är jättesvårt! Att säga något två gånger fast på olika sätt är något som i sort sett alla författare gör, och som skribent kan det vara bra att tänka på att rensa i texten. Less is more!

Alexandra Andersson,
kommunikatör på Bokfabriken

Följ med bakom kulisserna på förlagslivet: @bokfabriken

Ska du verkligen läsa det här?

Idag gästbloggar Cecilie Östby som har spänningsdebuterat. ”Borta imorgon” vann Storytel Originals krimtävling 2019 och kom ut 11 maj 2021.

Cecilie Östby. Fotograf: Rosie Alm

Egentligen borde du skriva nu – alltså istället för att läsa ännu ett inlägg från en debuterande författare. Du borde skriva den där scenen som liksom krånglar. Den som far runt i skallen och till slut likt en sommarfjäril sen far ut genom fönstret. Vacker men svårfångad. Inte helt lätt att beskriva den heller. Vingarna fladdrade så fort. Kanske var det inte den scenen som skulle skrivas i alla fall? Med tanke på hur snabbt den försvann.

Men ångesten över att inte skriva när du borde, den vill du inte tänka på. Den vill du inte beröra. Det blir för jobbigt. Enklare att läsa om andra som lyckades mota bort den där skrivkrampen. Om andra som lyckades trycka ner fingrarna på tangenterna i rätt ordning och vips hade hela boken klar i ett huj. Såna inlägg har du läst mängder av redan – som ett självskadebeteende.

Och det värsta är att det är en sådan text du läser just nu. Om en författare som såg en tävling på sociala medier som hon bara kände att hon var tvungen att vara med i. Egentligen skrev hon på ett helt annat projekt (så klart att hon gjorde!) på Författarskolan vid Lunds universitet. Men så dök det upp i flödet, inlägget med rubriken ”Bli Storytels nästa krim-stjärna” och då kom den där författaren på att: Ja, just det! Det är ju krim jag har velat skriva hela mitt liv! Och sen skrev hon en synopsis utifrån en novell hon skrivit långt tidigare. Om en skruvad huvudkaraktär som (förstås!) hade klivit rakt in och tagit boning i hennes medvetande. Men så kom livet emellan. (Ja, det är alltid så, verkar det som. Livet, livet, livet som hindrar och bedrar en på skrivtid.) Tills det var en vecka kvar. Då bestämmer sig den där författaren för att ändå försöka satsa på den där tävlingen och skriva ett bidrag. Det får bära eller brista, liksom. Så hon skrev och skrev, dag och natt (bla, bla, bla) och skickade in den tjugo minuter före deadline. Så vann just det bidraget!

Två år och tusen vedermödor senare finns boken nu ute! Eftersom det är Storytel Original som givit ut den finns den i och för sig bara som ljudbok. Men i alla fall! Och den fantastiska skådespelerskan Frida Hallgren läste in den. Den seglade upp på topplistan över spänningsromanerna på Storytel och låg en hel vecka bland topp fem på den stora listan över alla genrer. Den där författaren verkar inte ge sig heller, utan får naturligtvis kontrakt på en bok till.

Du tänker att du kanske borde lyssna på den där boken. Vad var det som gjorde att den boken vann, liksom? Vad var det som var så ”speciellt”? Kanske finns det något att lära av det? Eller bara bli sur över förflackningen?

Så du letar upp boken på Storytel och hittar den verkligen. ”Borta imorgon” (jaha, det var ju en titel också). Så går nio timmar till av ditt liv. Du kanske formulerar en kommentar om boken också. Kanske levde den upp till förväntningarna. Kanske var den alltför skruvad för din smak. Du sätter ett betyg. Tänker länge så att det ska bli helt rätt.

Sen blir det tyst – igen. Och du har fortfarande inte skrivit den där scenen. Om fjärilen som for ut genom fönstret. Var det så? Nej, något annat var det nog. Minns inte. Men ändå. Något annat kom emellan i alla fall. Livet.

Det här är en alldeles sann historia – om mig. Tills jag bestämde mig för att jag skulle vara den där författaren som skrev den där boken. Den delen av historien är också sann. Kanske behövde jag en deadline och den där känslan av att det får bära eller brista.

Vet du, det bar hela vägen fram och nu är boken ute. Och läsarna älskar min huvudkaraktär. Okej, en del avskyr henne. Men ändå. Hon finns. Boken finns. Jag skrev den.

Och nu skriver jag ett gästinlägg här på Debutantbloggen. Overkligt. Och sant.
Nästa gång är det du.
Så vad var det nu du tänkte på? Den där scenen. Du vet. Skriv den. Nu.

Cecilie Östby finns på Instagram: @cecilieostby