Drakar, drakar, drakar och massa mat

Jag heter Maria Byqvist och släppte min andra bok i november tillsammans med Sveriges Slowcoocking-drottning Linda Lagerstrand. En kokbok med draknoveller och recept blandat. Det är den första kokboken med anpassning för de med NPF. Tillgänglig matlagning är ett totalt nytt koncept. Den här boken har varit total glädje från första testmatlagningen till boksläpp och efteråt också.

Hade min huvudperson/huvuddrake Flamma varit människa så hade hon med all sannolikhet haft en ADHD-/autismdiagnos. 

I fiktionen kan man hitta sanningar som är mer allmängiltiga än i verkligheten. I en saga kan den känslan författaren vill förmedla bli så mycket tydligare än i vår värld. Men jag försöker att skriva så sant som möjligt med enorma mängder av research.
Det jag vill berätta om i Slottsdrakens kokbok och de efterkommande böckerna är egentligen hur världen är för ett särbegåvat autistiskt barn. Draken Flamma lever i en värld av- och för människor. Hon är så vitt man vet den enda i sitt slag, på samma gång uråldrig med sina över trehundra levnadsår, samtidigt som hon kan vara känslomässigt som ett barn. Som många vet är jag mamma till alldeles fantastisk liten särbegåvad kille som har lärt mig mer om världen än några faktaböcker kunnat göra. De ser världen så annorlunda, men samtidigt så kristallklart precis och det gör även draken.

Det jag oftast gör när jag skriver ur en karaktärs perspektiv är att sätta mig in i hur just den personen eller varelsen ser på en plats och händelse. Draken uppmärksammar helt andra saker än Stormästaren då de har helt olika syn på tillvaron och fokuserar på helt olika saker. Flammas fokus skiftar som ett flipperspel, Stormästaren ser detaljer men missar lätt helheten och drakens favoritmänniska Ingrid försöker ha koll på Flamma hela tiden och försöka se till att det inte uppstår konflikter mellan draken och andra i Drakorden. 

Analysera en situation och fundera över vad som din karaktär tittar efter, fokuserar på och letar efter i olika typer av händelser. Vad den vill, hoppas på och fruktar. Det unika perspektiv som just den personen tillför. Då blir även vardagshändelser små äventyr. 

Det hjälper också till väldigt mycket i mitt skrivande med att ge en karaktär unik röst och helt eget beteende. Jag brukar sitta och observera människor på caféer eller på resor; hur de pratar, rör sig och interagerar med andra. Som små pusselbitar av personlighet som är helt fantastiska att ha med i sina berättelser. Ofta så ger det här observerandet idéer till handlingen framåt i boken. Det är en väldigt intressant upplevelse att sätta sig utanför det som pågår runt omkring en, sluta delta och bara observera. Det är liknande, men på samma gång antitesen av att skriva. Även då sätter man sig själv utanför handlingen, men är då den aktiva, den styrande. Medan man som observatör är helt passiv och analyserande. Att försöka se på saker som en observatör utan delaktighet i situationer ger djupare insikt i människors beteende och sätt. 

Tänk dig in i en helt vardaglig situation: att handla, göra en kopp te eller välja kläder. Lägg sedan till en av dina karaktärer och analysera vad den kan göra med situationen som gör den unik. Prova sedan med en annan karaktär. Det här är ett bra lakmustest på om du har tillräckligt karaktärer som är tillräckligt olika varandra. Kloner ger en väldigt trist berättelse! Blir händelsen för lika med olika karaktärer så behöver karaktärerna jobbas mer med. 

Låt flera karaktärer svara på en enkel fråga, till exempel vad de vill ha till middag. Tänk igenom om den håller en röd tråd i samtal, om de avbryter andra, hur de pratar, vilka ordval de gör. Återigen, låt inte svaren bli för olika. I bästa fall ska man kunna känna igen vem som talar utifrån ett par meningar.

Se till att dina karaktärer är mänskliga (om de nu är människor) och inte robotaktiga eller ologiska. Det finns få saker som är lika irriterande som karaktärer i böcker som beter sig ologiskt!

Det är att gå utanför boxen, att bejaka det annorlunda och det avvikande som gör din berättelse och dina karaktärer unika. Vissa kommer att få kämpa med det och andra (som jag själv) har aldrig ens lyckats hitta den där boxen.

Från musiker till författare

Idag gästas bloggen av Sandra Albertus som debuterade med romanen ”Meningen med allt” på Lava förlag 2022 och som berättar om sin resa från musiker till författare!

Dansa Li, ja ja,  

Dansa Li, ja, ja 

fem, sex valsar 

Dansa Li 

Min första sång var skriven, skapad på familjens blanka, svarta flygel av märket Förster.  Jag var sex år gammal och otroligt stolt. På egen hand, med stora, runda noter som  simmade likt feta braxnar över hela notsystemet, hade jag plitat ner Dansa Li i den lilla  notboken jag fått av pappa. 

I den närbelägna kyrkan fick jag pianolektioner av kantorn och med dem växte kunskapen  om noter jämsides med längtan efter att skapa egna melodier. Varje födelsedag och  julafton önskade jag mig en ny notbok och snart var braxnarna ersatta av små sirliga  grodyngel som stimmade längs notlinjerna. 

Under tonåren reste vadderade kuvert innehållandes förhoppningar och kassettband till  Melodifestivalen. Sångerna var inspelade hemma i vardagsrummet. Pappa som haft ett  litet musikförlag plockade tålmodigt fram sin egenhändigt byggda inspelningsapparatur för  att hjälpa till. Lyckan var extra stor de gånger han hämtade ett reverb från lasarettets  korridorer. Drömmen om Melodifestivalen förblev en dröm, men på musikhögskolan var jag  med i musikhögskolornas egen melodifestival. Tidningsartikeln kallade mig den nya Ingela  Pling Forsman. Det var stort. 

Jag utbildade mig till kyrkomusiker och musiklärare och efter flera refuseringar lyckades  jag få med sången Våga i ett nothäfte. Våga öppnade förlagsdörren för mig och idag finns  elva musikhäften utgivna på tre förlag. 

Som yrkesverksam kyrkomusiker sökte jag nyskrivna sånger, vilket ledde till ett möte med  en poet. Jag fann Elisabeth Björkman och vi skapade ord och toner tillsammans. Hon bad  mig komma med i Värmländska författarsällskapet och där blev jag en passiv medlem  under många år.  

En dag söktes alster till en ny antologi och jag nämnde för min man att jag kanske borde  prova att skriva något. Hans svar blev rivstarten till romanen Meningen med allt. — Varför är du ens med i den föreningen? Du är väl ingen författare?! En författare är ju en  sån som bara måste skriva hela tiden. Det gör inte du. 

Kanske sade han bara sanningen, men jag blev provocerad av hans ord.  Jag drog igen kontorsdörren, slog upp laptopen, öppnade ett tomt dokument och började  berätta om Kristin. Kristin som kom till det lilla samhället Nytorp, där älven var dirigent som  med fast hand ledde ortens puls och dagsrytm. Om Kristin som frammanade modet att  bryta upp och byta riktning mitt i livet. Om Kristin som stannade upp och lyssnade, när  fjärran röster ropade hennes namn och sökte hennes uppmärksamhet.  Det gick lätt att skriva och jag präntade ner hela historien utan plan, riktning och mål och  utan att fundera över hur man komponerade utan toner. 

Efter tre veckors skrivande satte jag punkt. Manuset var färdigt. 

Min vän i författarsällskapet tipsade om en redaktör som mot betalning kunde  korrekturläsa berättelsen. Det var ett utmärkt tips.  

Med ens förstod jag bättre hur kapitlen kunde vävas samman, jag repade upp delar av  manuset och vävde på nytt. Meningen med allt sändes iväg till några förlag och jag blev  genast erbjuden två hybridavtal.  

Jag kastade ut metkroken igen, flötet guppade till och en stor fisk nappade på betet.  Förlaget behöll manuset i ett halvår och ansåg att det skulle må gott av mer svärta. 

Jag höll med, lade ner både skyttel och spö och tog på mig förklädet. På mjölat bakbord  tillsatte jag sedan ett kryddmått svärta, knådade och lät degen jäsa. Förlagets respons  avslöjade att det snarare önskat sig en halv deciliter svärta än ett kryddmått.  Jag välte åter ut degen på bakbordet, hällde upp svärtan i decilitermåttet, funderade och  vägde måttet i handen innan jag motvilligt lät svärtan rinna tillbaka ner i påsen. Jag  behövde välja och jag valde ett annat recept.  

Meningen med allt, min debutroman, gavs ut traditionellt hos Lava förlag 2022.  Troligen hade romanen smakat bättre och mått gott av mer svärta, det anser åtminstone  några av recensenterna, men jag var 49 år, debutant och otroligt stolt.  Resan från musiker till författare gick lättare än jag anat. Jag lyckades hitta några av  författandets harmonier och skapa ett verk utan ackord och melodier, även om orden av och till rörde sig över dokumentet likt stora, feta braxnar. 

Dansa Li, ja ja…

När kommer nästa bok?

Gästbloggare: Malin Tuvesson

Nu ska vi prata om andra-boken-ångest eftersom jag ofta får frågan ”När kommer nästa bok?” eller en annan variant ”skriver du på något nytt?”. Båda frågorna är roliga att få och det visar generellt på ett intresse hos den som ställer den, intresse för mig som författare eller av att läsa mer vilket är smickrande.

Frågorna kan dock också leda till andra-boken-ångest och jag visste inte ens att det var en grej innan jag började lägga märke till begreppet nu när jag själv är där och skriver på den andra boken. 

Anledningarna till andra-boken-ångest verkar i de flesta fall vara en sorts blockering kring innehållet, självförtroendet eller att det inte finns mer att säga. Det sistnämnda är ju tragiskt, då finns det inte fler historier att berätta. Att det inte finns mer att berätta är inte mitt problem. Min andra-boken-ångest bottnar sig snarare i ett bristande självförtroende eller rädsla för att bli bortgjord. Eller ertappad som en fejk. Jag trodde inte att jag skulle bli en av dem som drabbades för det är väl bara att skriva en bok till – eller?

Jag debuterade i maj 2022 med min humoristiska feelgoodroman Berätta en detalj på Ordberoende förlag och den togs väl emot. Att bli signerad var stort och ofattbart. Kunde det verkligen vara sant att min bok skulle komma ut? Jag redigerade manuset och kände nog samma skräckblandade förtjusning som de flesta författare över att den skulle läsas av för mig kända och okända personer.

När den kom ut så fick den bra betyg vilket gav mig nära på lite ångest över hur väl den togs emot. Jag hade ju varit orolig och så kom det bara fina ord från läsarna. Det blev lite av ett antiklimax eftersom jag försökt stålsätta mig för det negativa. Jag är otroligt tacksam över att boken fick fina betyg, förstå mig rätt, det har sporrat mig att skriva mer men jag hade ju förberett mig på åtminstone några hårda ord. Tyvärr så stannar de fina orden inte kvar tillräckligt länge för att sudda ut tvivlet. 

Nu när jag skrivit ett nytt råmanus som är en fristående uppföljare så är det lilla ångestmonstret tillbaka på min axel och viskar in i mitt öra ”det kommer inte bli lika bra” eller ”ingen kommer tycka om det här”. Små ord av osäkerhet välter också stort lass, eller stort självförtroende, eller hur man lite skämtsamt kan säga. 

För enligt författarförbundet så gör en bok ingen författare och jag kan erkänna att nu när en bok kommit ut så är jag fortfarande grön. Inte lika grön som innan den första boken men ändå liksom ljusgrön. Hur funkar det med uppföljaren? I vilket skick ska manuset skickas in? Hur länge måste jag vänta? Borde jag avvakta, borde jag skynda på, passa på, borde jag efterlikna första boken eller försöka visa min bredd av stil? Borde jag ens skriva mer? Tänk om den andra boken inte är lika bra som första boken – är det kört då? Är det här min andra och kanske sista chans?

Jag pratade med en författarvän som gett ut fyra böcker och som inför den femte boken börjat på fått typiska symptom för andra-boken-ångest även om det i hens fall handlar om femte boken. Hen hade nattsvettningar, magproblem, och svimningskänslor som hen beskriver är en del av processen. Det fick mig att bli något lugnad över att min andra-boken-ångest än så länge endast sitter i mitt tvivlande sinne och inte rent fysiskt.

Andra-boken-ångesten är alltså inte likadan för alla men för mig är den en sjuk ödmjukhet som förvandlar sig till tveksamhet. 

Så hur kommer jag vidare då? Jag tänker att det bara är att ånga på och göra mitt bästa. På vägen får jag försöka lära mig, utveckla hantverket samt lyssna på de som finns där och hjälper mig. För då kan jag ärligt svara på de frågor som jag så ofta får. ”Ja, jag skriver på något nytt.” och det kan förhoppningsvis leda till att jag kan säga ”Ja, min andra bok kommer ut inom ett år.” och för att under tiden hantera det mest akuta tvivlet så lämnar jag datorn hemma och går ut med hunden.

Facebook: https://www.facebook.com/tuvessonmalin

Instagram: instagram.com/tuvessonmalin

Hemsida: https://tuvessonmalin.com/

Jag tänker ”oj okej” och knäpper en selfie

Idag gästbloggar Helena Meyer som debuterar 2023 på Verbal förlag med en fackbok om tatuering

Jag ska ge ut en bok. 

Jag tänker ofta på den klassiska frågan, den som man ibland får på anställningsintervjuer eller utvecklingssamtal. ”Var ser du dig själv om fem år?” Jag har alltid haft svårt att besvara den. Hur ska man kunna veta? Hur skulle jag kunnat föreställa mig detta?

Jag ska ge ut en bok om något av det mest betydelsefulla i mitt liv.

Om tatuering.

Jag har länge varit intresserad av tatueringshistoria, men upplevde att mycket av det som var skrivet i ämnet var ytligt och baserat på gamla föreställningar och myter. Jag hade också svårt att spegla mig i synen på den tatuerade personen som rebellisk, kriminell eller varför inte sjöman? Ni vet – de som var tatuerade i ett obestämbart “förr i tiden”. Eller var det verkligen så? Tänk om det du tror om tatuering inte är sant!

Jag är tatuerad. 

Det finns många som är mycket mer tatuerade än jag. Det finns också många som inte har i närheten av så många tatueringar, och inte heller bär dem på synliga ställen, som jag gör. Händer. Hals. Nästan hela ansiktet. Säger det något om mig? Speglar det mina inre egenskaper? Berättar mina tatueringar att jag är modigare än andra? Konstnärlig? Att jag har ett behov av uppmärksamhet, eller är impulsiv och ofta tar dåliga beslut? Att jag vill verka farlig, eller att jag mår dåligt? Allt ovanstående beskriver föreställningar om tatuerade personer, både historiskt och i nutid.

Jag insåg att jag ville skriva en sorts populärvetenskaplig bok om tatuering, dels dess historia, dels tatueringen som idé och berättelse. Jag ville inte att boken skulle bli ytterligare en i raden som presenterar tatuering som kuriosa eller återupprepar fördomar och myter. Vilka var egentligen tatuerade ”förr i tiden”? Du kommer att bli förvånad! 

Jag kommer också att visa på nya och spännande perspektiv och resonera kring tatuering och konst, tatueringens framtid i en digitaliserad värld, tatuering i litteratur och populärkultur. Jag kommer också att väva in mina egna erfarenheter som en ingång till mer faktatunga avsnitt i något som kanske mer lutar åt essä-hållet. 

Jag skrev och skickade till förlag och blev refuserad. Många gånger. Jag fick också några uppmuntrande tillrop, bland annat från Norstedts, och jag kommer alltid vara dem tacksamma för det. Jag behövde det.

Jag tror att de allra flesta skrivande människor som tagit mod till sig och skickat manus till ett förlag går och väntar på det. Samtalet. Det som kommer från ett okänt nummer. Rösten som säger ”vi har läst ditt manus och vill ge ut det. ”Jag hade många idéer om vad jag skulle göra om det någonsin kom. Skrika rakt ut. Börja gråta. Ringa alla jag känner. Dansa på stan. 

Den 21 april klockan 10.16 får jag ett mejl. Jag ser direkt att det är från ett förlag, det står ”Angående manus”. Det är en refusering, och jag är ganska van nu. Det är ändå en lite uppmuntrande: texten är intressant men det finns tyvärr inte utrymme för utgivningen så tack, men nej tack.

Klockan 10.31, kommer ett nytt mejl. Det är från ett annat förlag, ett som visat intresse för mitt synopsis. Okej tänkte jag. Det är en sån dag. När man får två refuseringar. Det är inte särskilt roliga dagar. Jag öppnar och skumläser. ”Tack för ditt manus, men tyvärr kan vi inte/har vi inte möjlighet/passar det inte vår utgivning.”

Det är bara det att det inte står så. Det står: ”Vi har kollat på manuset och är fortfarande intresserade. Vi ger gärna ut boken hos oss om du inte redan hittat förlag”.

Allt stannade av. Alla ljud försvinner. Det enda jag tänker är ”oj okej”. Jag har sinnesnärvaro nog att knäppa en selfie. För jag vill kunna se i efterhand hur jag ser ut.

Resten av dagen är väldigt konstig. Jag glömmer bort möten och åker fel med pendeltåget. Jag inser efter ett tag att jag är i chock. Allt känns overkligt.

Det är fortfarande overkligt. Men 1 juni 2022 skrev jag kontrakt med Verbal Förlag.

Jag ska ge ut en bok. 

Instagram: @den_tatuerade_boken eller @freakvency
Facebook: https://www.facebook.com/helenameyer.se/
LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/helena-meyer/
Hemsida: https://helenameyer.se

Nyårslöftespanik

Debutantbloggen får celebert besök så här i 2023:s första skälvande minuter av ingen mindre än författaren Sofia Rutbäck Eriksson!

Gott nytt år och god fortsättning, kära skrivarvänner!

Jag har fått äran att inviga det nya året med ett gästbloggsinlägg och det känns så hederfyllt att jag nästan snubblar på orden och tangenterna här. Faktum är att jag skrev ett helt inlägg på 600 ord kring temat ”Får man verkligen hitta på vad som helst???” men när jag insåg att jag rentav skulle vara först ut för 2023, tänkte jag att, nej, nu stryker vi det där alldagliga. Nu jäklar ska jag ta på mig galaklänning och skriva med ett glas champagne i handen. (Hur man då skriver med bara en hand …  säg det!) Fast här hos oss i Luleå är det arton grader inne och minus tjugo ute, så det fick bli en glesbygdskavaj a la Hooja – ni vet, nopprig Helly Hansen, och så Harry Potter-tofflor istället. I handen där den iskalla champagnen skulle vara hittar jag nu en mugg med kaffe, men högtidligt – det blir det! Jag tänker nämligen skriva några ord om … trumvirvel …  nyårslöften!

Kanske pirrar det lite extra i er nu? Ni tänker: Sofia, hon kan det här med författarmässiga nyårslöften, annars skulle hon inte välja det som tema. Nu kommer hon magiskt vagga in oss i trygga utfästelser om att nästa år ska bli precis som vi vill. Kanske har hon en felfri strategi som garanterar just det? Men å andra sidan, så har ni ju sett rubriken på inlägget och förstår att just den här författaren har panik över allt som kan räknas till nyårslöften. Både sådana som rör skrivande och de som rör annat.

Hur yttrar sig då den här nyårslöftespaniken? Jo, egentligen sträcker det sig så mycket längre och djupare än att bara involvera nyåret. När en del människor arbetar som bäst med tydliga mål, allra helst under tids- och resultatpress – ni vet de som man ropar på när en person behöver akut och snabb vård, de som kan släcka brinnande hus, de som vid ett fett bokavtal kan skriva ett råmanus på arton dagar eller varför inte den där konsulten som dyker upp och får din bokföring att se helt rätt ut på sjuttiofyra minuter när du själv bara lyckats med att äta choklad och spilla kaffe över siffrorna.

Jag är inte sådan.

Det skulle inte vara omöjligt för mig att ge någon bra vård, släcka ett hus eller skriva ett råmanus på arton dagar (det där med bokföring kan vi bara fetglömma även i andra parallella universum) men jag kan för mitt liv inte göra något under press. Och för mig är nyårslöften lika med press. Om jag noterar på en lista att jag ska skriva 2000 ord per dag och promenera runt Rutvik innan lunch, så kommer jag istället sudda 2000 ord och stanna inne fast jag egentligen älskar att promenera.

Löften skapar alltså ångest hos mig. De gånger som jag har upplevt den värsta av skrivkramp, prestationsångest och avsky för min egen text är när jag har signerat ett avtal om att skriva en bok redan innan texten är klar. Och då har det handlat om en helt vanlig text, som vilken annan som helst, och som jag säkert hade sprutat ur mig bara jag inte lovat att göra det. För då sitter den fast!!!

Men, det är den första januari! Och om vi nu skulle kalla nyårslöften för något annat – säg, nyårsmål, nyårsönskningar eller nyårssaker-jag-hoppas-på-och-önskar-att-förverkliga. Vad skulle jag då vilja skriva ner för nyårssaker-jag-hoppas-på-och-önskar-att-förverkliga (för nu börjar jag gilla det här långa egenuppfunna ordet)?

Jo! Jag vill:

  1. Försöka vara snällare med mig själv som författare. Jag kan vara otroligt peppande mot andra omkring mig, men jag glömmer ofta att se lika positivt på allt jag själv åstadkommer.
  2. Unna mig själv lite mer fysisk aktivitet och lästid. Det är något jag hoppas ska komma naturligt när jag går över till att skriva på heltid. Men samtidigt vet jag hur lätt det är att fastna vid datorn.
  3. Ta mig tid och njuta av att nå olika delmål i ett skrivprojekt. Jag ser andra göra det, men själv glömmer jag lätt bort att andas ut … åtminstone för stunden.

Sedan vill jag en sak till med 2023 och där kommer ni andra med in i bilden faktiskt:

Eftersom författarvärlden från dag ett har fått mig att känna mig så välkommen, hjälpt och hyllad, vill jag … vänta nu, inte bara vill, utan jag nära på LOVAR … att göra mitt yttersta för att enligt min förmåga hjälpa andra. Kan inte ni också haka på? Visst kan vi fortsätta att lyfta varandra genom den berg- och dalbana som skrivandet är? Please! Jag behöver er! Och flera andra gör också det. Särskilt när vardagen bjuder på kaffefläckar, mindervärdeskomplex och en dator som strular. Då behöver vi varandra.

Så där, nu var ni – debutantbloggens läsare – med mig när jag förkunnade mitt första NÄSTAN-nyårslöfte. Och ni är också i högsta glad inblandade. Skrivarcommunityt är något vi ska vara stolta över! Det bästa man kan vara en del av! Så det så!

Ha nu ett underbart skrivår! Och visst hörs vi?

Kramar i massor från Sofia i norr!

Boken öppnade dörrar

2021 års bloggare Anna Grönlund tänker tillbaka på debutåret. Foto: Olof Grönlund

Häromveckan påminde min telefon om att det gått ett år sedan debuten. Herregud, bara ett år? Tänkte jag. Det kändes som om jag varit författare hela livet.

Någon sa till mig att debutens själva innehåll inte spelar så stor roll. Ingen läser den ändå. Det viktiga är att man har debuterat. Man får en slags respekt. Jag har exempelvis börjat skriva på DNs kultursidor. Det hade jag nog inte fått utan boken, åtminstone inte utan vidare. Dessutom har jag gått på Stockholms Konstnärliga högskola en sväng. Utan debutboken inte jag hade kommit in där heller. Man lever på debuten ett tag, solar sig i den. Alla som själva drömmer om att skriva en bok (dvs typ alla) beter sig liksom lite underdånigt. Det är lätt att bli dryg när man bor i den känslan. 

Jag håller en skrivkurs för ungdomar på Kulturskolan här på Gotland. Förra veckan hade vi besök av poeten Erik Lindman Mata. Han berättade att han också lever ganska mycket på den auktoritet man automatiskt får som officiell Poet, åtminstone när han håller kurser. Erik är uppvuxen på Gotland men bor i Aspudden, och hade klätt sig därefter. Han var fantastiskt inspirerande, tyckte jag. Ungdomarna var kanske inte lika imponerade. När jag kokett undrade om de hade några frågor till en äkta poet, kom frågan: ”Varför har du safarikläder på dig?”. Litterär auktoritet är inte allt. 

Jag har bok nummer två i huvudet, men har inte riktigt fått arslet ur vagn att skriva den. Det skaver lite ändå. Den där debutglansen har redan börjat falna, och jag saknar den. Jag vill tillbaks in i den. Jaja, i vilket fall som helst, året efter debuten var helt klart roligare än debutåret, rent litterärt så att säga. Debuten är en början som sagt. Men hur går man vidare?

Mitt liv som författare – eufori och frustration

Caroline Möllesand Författare
Idag gästas vi av Caroline Möllesand, en av 2021 års Debutantbloggare!

Hej igen, alla bloggläsare!
Kul att få återvända hit. En stor skillnad jämfört med för ett år sedan är att jag känner mig mer som författare nu. Jag vågar till och med kalla mig det, främst för att det finns två utgivna böcker som är skrivna av mig, men också för att jag i huvudsak är verksam som just författare.

Hur fantastiskt det än låter att skriva på heltid så erkänner jag att känslorna kring författarskapet varierar. I samband med släppet av Sommarvindar och sanningar och när jag har mött läsare vid signeringar och föreläsningar har euforin uppfyllt mig. (Ja, på riktigt, hur överdrivet det än låter.) Jag har känt att jag har hamnat på rätt plats och att författandet nog kan fungera även på lång sikt. Nya bokidéer fortsätter att dyka upp och jag försöker hålla dem tillbaka i väntan på sin tur.

Andra dagar har förmörkats av tvivel. Mycket av min tveksamhet handlar om ifall det verkligen är värt att lägga ner så mycket tid som jag gör på skrivandet. Hittills har jag landat i att det är värt det.
Samtidigt är den inre frustrationen ständigt närvarande.
Varför skriver jag så långsamt? Varför kan jag inte få ur mig mer text?
Det är svårt att inte jämföra sig med andra och deras produktionstakt, men jag påminner mig själv om att jag är ganska ny inom det här. Jag utforskar fortfarande min skrivprocess och testar nya metoder.

Jag vet att jag inte är ensam om att tvivla. Vi är många i författarvärlden som söker efter balansen mellan effektivitet och hållbarhet. Då är det fint att kunna diskutera med skrivarvänner och inse att vi är både lika och olika.
Det är lärorikt och trösterikt.

Färdigfilosoferat! Jag bör förstås berätta mer konkret om vad som har hänt det senaste året.

• En av mina böcker har fått ett litteraturpris! Du som följde bloggen förra året minns kanske mitt skrivuppdrag som författare till fackboken ÖRT – Öland Resan Tiden. Den kom ut i april i samband med Hotell Borgholms 50-årsfirande. I november vann den pris som Årets Svenska Måltidslitteratur 2022 i kategorin ”Kokböcker med restauranganknytning”. Tacksamt att få vara delaktig i ett så fint projekt med så många duktiga personer inblandade.

• I maj släpptes äntligen Sommarvindar och sanningar. Jag hade tre releasefester, varav en digital livesändning hos förlaget och två fysiska tillställningar. Flera tidningar skrev om mig och boken, många köpte böcker och ännu fler lyssnade. Wow! Efterfrågan finns kvar och jag har nyligen beställt hem en ny omgång böcker att sälja lokalt.

• Eftersom jag har tvåboksavtal med mitt förlag WAPI påbörjade jag råmanuset för del 2 i serien ”Öland i våra hjärtan” redan i februari 2022. Men … jag klarade tyvärr inte av att fortsätta skriva i samband med boksläppet. Det blev för mycket stress och press. För hälsans skull behövde jag pausa råmanuset en tid. I augusti kom jag igång med skrivandet igen. Sakta men säkert.

• I september blev jag invald som medlem i Sveriges Författarförbund, kort därefter även i Författarcentrum Syd och därmed finns jag också med hos Författarförmedlingen. Det är via den som många bibliotek, skolor och föreningar bokar författare för olika framträdanden och föreläsningar.

• I oktober höll jag min första långa föreläsning på bibliotek. Det var en härlig upplevelse som gav mersmak. Något som underlättade när jag skapade min presentation var mina blogginlägg från året på Debutantbloggen. Perfekt att jag redan hade dokumenterat och reflekterat så mycket över mitt skrivande!
Förutom biblioteksbesöket har jag även anlitats för en inspirationskväll i Nybro och ett panelsamtal vid en litteraturkväll i Lund.
För tre år sedan, när jag anmälde mig till den där första skrivarkursen, hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle prata inför publik på det här viset – och dessutom tycka att det är roligt! Ännu ett bevis på att relativt små beslut i livet kan leda till spännande saker.

Uppföljaren då? Den är fristående, släpps i mars 2023 och har titeln Drömmar och dimridåer. Även den här gången är omslaget skapat av Emma Graves och glädjande nog fortsätter Viktoria Flodström som inläsare av ljudboken. Innan releasen har jag förstås redigeringen som väntar. Jag ber till alla möjliga skrivgudar att både jag och redaktören tar oss igenom den smärtfritt och smidigt.

Feelgoodserien Öland i våra hjärtan


Jag vill förstås säga tack till 2022 års bloggare, det har varit roligt att följa er!

Förutom God Jul och Gott Nytt År, vill jag också önska dig som skriver Stort Lycka Till – var du än är i processen och hur din process än ser ut. Hoppas vi ses någonstans i bokvimlet!

Caroline Möllesand

Vill du fortsätta följa min skrivfärd så finns jag på Instagram som @carolinemollesand och på min hemsida med blogg: carolinemollesand.se.

Rapport från en latmask

Veckans gästbloggare: Ann Edliden!

Får ett mejl från Samuel som ödmjukt påminner oss om det vi visste men hade förträngt: att man som avgående Debutantbloggare lovar att återkomma med ett inlägg nästa år som summerar den naturligtvis mycket framgångsrika författarkarriären. 

Plötsligt påminns jag om hur 2021 inte bara innebar pandemi och bokdebut utan även en vecklig (ja, ordet finns eller borde finnas) deadline. Att klämma ur sig ett enda inlägg till bloggen i år och hjälpa de stackars på upploppet flåsande Debutantbloggarna of 2022 borde inte vara några problem. Naturligtvis hade jag fel. 

Jag har skjutit upp det här skrivandet till kvällen före den av Samuel givna mycket generösa deadlinen. I stället för att blogga har jag tittat på när Monica Zetterlund sjunger Den sista jäntan och Sven-Ingvars Tre kärringer i en backe. Ingenting har alltså förändrats, åtminstone inte när det gäller mina intressen och min personlighet. 

Ändå lyckades jag ge ut en roman 2021 och en år 2022. ”Hur är det ens möjligt när hon inte ens kan få ihop ett vettigt blogginlägg?” tänker ni och ni har naturligtvis rätt. Någon annans tidsfördriv, min debutroman, skrev jag på sex månader, den fristående Dör för dig på ett knappt år. Jag kan ju när jag vill. 

Något jag inte vill är tydligen att skriva färdigt den tredje romanen. Jag påbörjade manuset i maj, nu är det november och jag har skrivit ungefär en tiondel av ett färdigt manus. Det vore enkelt att skylla på att jag har börjat en ny tjänst efter sommaren, där jag jobbar dagtid måndag-fredag – en stor omställning att inte ha några skiftledigheter att ägna åt skrivande – men det är inte hela sanningen. Jag har tittat alldeles för mycket på reality-tv, stirrat ofta och länge på blanka sidor i ett Scrivenerdokument och lagt mig till med ovanan att gå och lägga mig i tid (!). 

Jag skummar mina inlägg från i fjol och tänker ”vad ambitiös och påhittig jag var”. Vad har jag ens åstadkommit i år? Nästan som om jag har glömt att jag skrivit färdigt och fått en andra bok utgiven. 

Att släppa sin andra bok är en besvikelse på många sätt. En debutbok blir uppmärksammad bara i egenskap av att vara debut medan den stackars andraboken får kämpa för att göra sin röst hörd. Det blev inga tv-intervjuer denna gång, inget stort genombrott eller unisona hyllningar i spalterna. Men jag fick åtminstone åka på Bokmässan och jag har återigen fått vara med i författarsamtal på Värmlands bokfestival, den här gången på stora scenen. Det är inte synd om mig. 

När du läser detta sitter jag på ett tåg till Berlin, där jag och en annan före detta Debutantbloggare, Kugge, ska ses och skriva på våra manus. Kanske får jag äntligen tillbaka det där flowet jag längtat efter. Jag ser framför mig hur min slumrande kreativitet väcks till liv, den svävar och hittar nya okända vägar bara av den nystart det innebär att åka utomlands. Precis som jag såg framför mig hur alla mina problem magiskt skulle lösas bara jag fick en roman utgiven. Tur att man inte lider av vanföreställningar.

Från nervös debutant till förlagskonsult

Idag gästas vi av Mattias Kvick, en av 2021 års debutantbloggare!

”Ett år går fort mellan höghusen” som Håkan sjöng. Inte för att jag befinner mig mellan några höghus, men ändå – ett år går fort. Eller inte, jag kan samtidigt känna att det var längesedan jag bloggade här. Tiden är opålitlig i vanlig ordning.

Då bloggtiden här höll på att ta slut, insåg jag hur mycket jag skulle komma att sakna det. Jag gillade verkligen det där med att alltid ha en text på gång. Någonstans att göra av skrivlusten. Bloggen hade visat sig vara ett perfekt sätt att hålla i gång mitt skrivande. Det hela löste sig snart som tur var – mitt förlag föreslog att jag skulle fortsätta att blogga på deras hemsida. Ett trevligt förslag! Och på det viset har jag kunnat hålla i gång skrivandet under det år som nu gått, även under perioder då jag inte skrivit på något annat.

I våras tog jag ett rejält kliv rakt in i bokbranschen och skrev på ett konsultavtal för mitt förlag – med titlar som lektör, redaktör, illustratör, distributör, och andra trevliga -ör jobbar jag numera på uppdrag åt Lange Forlag. Från nervös debutant till förlagskonsult. Livet är spännande! 

Jag har under året läst in min debutbok Pensionat Solvändan som ljudbok. Den kommer ut i november i år. Den tryckta boken kommer när den kommer (det har varit en del strul där, men tiden finns ju ändå bara som idé så varför stressa?). När jag inte läser andras manus jobbar jag för närvarande med illustrationerna till en uppföljare om Algot/Beatrice i Pensionat Solvändan. Jag skriver nu dessutom på ytterligare ett tredje manus. Det var inte min tanke från början att skriva en bokserie om Algot, men han är ihärdig och vill inte riktigt att jag ska släppa honom än. Han kommer med nya idéer, säger att det inte är färdigt ännu, och då är det ju bara för mig att fortsätta skriva och teckna. Ingen är gladare än jag.

Uppdraget som lektör är utmanande och ibland nervöst. Jag tänker ibland att jag jobbar som ”professionell gnällspik” (och tänker att författaren ska hata mig), men uppdraget innebär så klart så mycket mer än så. Framför allt handlar det ju om ett samarbete där vi tillsammans strävar efter att manuset ska bli så bra som möjligt. Det är oerhört utvecklande att tvingas sätta ord på både potential och brister. Det handlar ju om att komma med något konstruktivt till författaren – något att arbeta vidare med i manuset. Jag är inte helt varm i kläderna än, men för varje uppdrag känner jag mig lite mer säker och bekväm i rollen.

Det är som vanligt bara att jobba på och se var man hamnar. Det är ingen idé att stressa och det är ingen idé att jaga vare sig hjärtan eller likes. Ett like irl är bättre än tiotusen på nätet, som ordspråket numera lyder. Tiden rinner sakta förbi och allt blir som det blir, vilket antagligen är bra och helt i sin ordning. 

Ta hand om er!

”Jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade”

Idag gästas vi av Gudrun Furumark, en av 2021 års Debutantbloggare! Foto: Helena Lindegren

Nu har det gått mer än ett år sedan jag lämnade ifrån mig manuset till min debutroman smartare smalare snyggare rikare. Och det är snart ett år sedan jag skrev mitt sista inlägg här. Vad har jag då sysslat med när jag inte haft vare sig blogg eller redigering att fylla de svarta hålen i min själ med? Börjat styketräna, gjort karriär, blivit en mer närvarande förälder, styrt upp mitt hem eller engagerat mig i någon av alla de humanitära kriser som pågår omkring oss i detta nu? Nej. Jag har börjat skriva på roman nummer två. Och börjat gå på skrivarkurs igen, närmare bestämt Romanskrivalinjen på Färnebo folkhögskola. Jag blev först jätteglad över att jag kom in. Och sen lite extra nöjd när jag förstod jag att läraren Hans Carstensen hade delat in klassen i grupper; en nybörjargrupp, några avancerade grupper och en för de som skrev på sin andra roman. Perfekt upplägg – jag skulle få börja ”i skolan igen” men ändå vara i den ”creddiga” gruppen med de redan publicerade. Lite som att vara tillbaka på högstadiet men nu garanterad en plats med tuffa gänget i rökrutan (även om det med tanke på hur skrivande människor är sannolikt skulle vara många av de debuterade som var snälla nördar snarare än tuffingar).

I samband med senaste kurstillfället passade jag på att ställa några frågor till en av de andra deltagarna, Johanna Bergström som också debuterade 2021. 

Johanna, nu går vi ju i samma klass på romanskrivarlinjen på Färnebo men jag är nyfiken på dina tidigare erfarenheter. Vilka utbildningar har du gått vad gäller skrivande, och hur har de påverkat ditt sätt att jobba med text? 

Vad gäller tidigare skrivarutbildningar har jag gått en skrivarlinje med grafisk formgivning på Sörängens Folkhögskola, olika kurser i kreativt skrivande samt denna Romanskrivarlinje, (jag påbörjade min första termin på Romanskrivarlinjen hösten 2019). Jag är också utbildad journalist och har arbetat på lokaltidning. Jag har även själv lett en sommarkurs i skrivande på Forsa Folkhögskola.

Alla utbildningar inom skrivande har gett mig konkreta och bra verktyg för att ta mitt skrivande vidare. Det handlar om att kunna se texten med distans, att särskilja den från sig själv. Ju mer jag lär mig om skrivande, desto fler bottnar upptäcker jag, och det är kul!

Jag vet ju att du debuterade 2021 med Utan mig har hon ingen på Verbal förlag. Vad var det som fick dig att söka dig till Färnebo igen, trots att du redan är publicerad?

Efter min debut 2021 var jag redan igång med två nya projekt, dels en barnbok och ett romanmanus. Hans var bussig nog att ställa upp som bollplank, och det blev naturligt för mig att söka till fler terminer. Det ger mig massor att arbeta så processutvecklande med text, att få feedback och att diskutera text med andra som också skriver.

Och sist – vill du berätta lite om det manus du jobbar med nu?

Just nu jobbar jag med ett romanmanus som både är ett fristående manus, men som också kan ses som en koppling till min debut. I min nya roman upptäcker jag vem min biologiska mamma kan ha varit. Den är helt fiktiv, och tar läsaren till en barndom i början av 50-talet. Även här möter läsaren ett barn som kämpar för sin överlevnad, men på helt andra villkor än i Utan mig har hon ingen.

Gudrun, Hans och Johanna. Foto: Helena Lindegren

Vår kursledare, Hans Carstensen, ställde också upp på en liten intervju.

Hans, det här är ju första terminen som du är min lärare, men jag har märkt att många i klassen gått hos dig tidigare. Vad, enligt din erfarenhet, är det som motiverar folk att fortsätta gå skrivarkurs efter skrivarkurs?

Jag tror att man måste skilja på olika slags skrivarkurser. En del är nybörjarkurser, där författaren lär sig grunderna i litterärt skrivande – gestaltning, undertext, dramaturgi och så vidare. Och dessa kurser är superviktiga. Här får många en helt ny syn på vad text är och vad det faktiskt går att skriva om. Utan sådana kurser skulle många hållas utanför det litterära skrivandet, och få svårt att ta sig vidare till mer projektinriktade kurser. Jag hade en kursdeltagare för sjutton år sedan som aldrig gått en skrivarkurs, lärde sig grunderna och sedan skrev manus till en Oscarsnominerad film. 

Andra skrivarkurser handlar mer om att skriva sitt liv, utan en tanke på publicering.

Dessa sysslar mer med personlighetsutvecklande skrivande. Medan påbyggnadskurser, som min Romanskrivarlinjen, är helt projektinriktade. En sådan kurs kan du ju gå så länge du tycker att du och dina romaner utvecklas. Så jag ser ingen motsättning med att gå skrivarkurs efter skrivarkurs, det hjälper dig att utveckla ditt hantverk. Etablerade bildkonstnärer, skådespelare, dansare och komiker går kurser hela tiden, men inom skrivandet är det som om det är något som en bara gör innan en är färdig att publicera sig.

För dig som pedagog, är det någon skillnad i att undervisa nybörjare jämfört med författare som redan är publicerade?

Ja och nej. Jag känner lika stor sympati för nybörjare som för de som ska skriva sin andra roman. Den första romanen ägnade författaren säkert flera år åt att skriva, hon vet ofta inte vad hon gjorde för att berättelsen skulle funka. Därför kan hon vara fylld av överkrav på sig själv. Nu förväntar sig förlaget ännu ett publicerbart manus. Jag minns hur jag tänkte när jag blev publicerad: ”Jag kommer aldrig kunna skriva en till roman!” Då handlar det mycket om att visa författaren var hennes styrkor ligger, vilka scener hon skriver bäst och tillsammans kalibrera in en fungerande berättelse.

Nybörjaren har stor entusiasm. Här behöver jag sakta men säkert visa vilka valmöjligheter som finns. Om jag går för snabbt fram kan hon bli skrämd av det faktum att det är svårt att skriva en roman.

Och avslutningsvis – du är ju själv författare. Har du fortsatt att gå kurser eller förkovrar du dig på annat sätt?

Ernst Billgren sa en gång: ”Ska du utvecklas som konstnär är bästa sättet att lära andra.” Och det håller jag med om. När jag tvingas hitta sätt att förklara ett fenomen för en författare, för att hennes prosa ska fungera bättre, då måste jag gå till botten av mig själv. Ja, sätta ord på något som jag kanske aldrig tidigare satt ord på. Jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade på Norstedts 1996 med Efter herr van Damme. Och den utvecklingen tackar jag min kursverksamhet för.

* * *

Och hur trivs jag själv på Romanskrivarlinjen? Alldeles utmärkt. Att få lite avbrott från de ensliga brottningsmatcherna med manuset tillsammans med engagerade och vänliga personer som Hans, Johanna och de andra i klassen ökar min skrivmotivation. Dessutom hade Hans den goda smaken att ödmjuka mig genom att placera mig i nybörjargruppen (eftersom jag inte gått någon av hans kurser tidigare). Där har jag det förträffligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer säga som Hans ”jag är en mycket bättre författare idag än när jag debuterade”, men jag tänker att om jag slutfört ett romanprojekt borde jag kunna slutföra ett till. Och jag är tillräckligt erfaren nu för att veta att jag behöver hjälp på vägen. 

Lind&Co och den spännande polska ljudbokmarknaden

Veckans gästbloggare Danuta Janina Strandberg arbetar som ljudboksförläggare på Lind&Co för den polska marknaden.

Jag har sedan 2019 då Lind&Co startade sin utgivning av ljudböcker i Polen, stiftat bekantskap med många spännande polska författarskap och vårt förlag har definitivt bidragit till den dynamiskt växande ljudboksmarknaden. Som väl känt är ju Sverige ett föregångsland när det gäller ljudböcker och – i Sverige samt Norden – har vi sett en verklig ljudbokslyssnarboom. Lind&Co har genom åren seriöst satsat på ljudböcker och har idag en bred verksamhet i de nordiska länderna Sverige, Finland, Norge och Danmark – men även i Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Polen.

Polen är med sina ca 40 miljoner invånare en i svenska mått mätt enorm marknad. Den polska förlagsbranschen har en stark tradition och – till skillnad från Sverige – är verksamheten utspridd till olika städer. Huvudstaden Warszawa och kulturhuvudstaden Kraków är de dominerande. Men, trots att det här finns stora förlagsgrupper med en bred utgivning, så frodas många halvstora och mindre förlag runt om i landet. Det finns historiska skäl till denna mångfald och decentralisering av förlag runt om i Polen. Landet var stormakten som år 1795 helt raderas från Europas karta av sina glupska grannar Ryssland, Österrike och Preussen. Nu följde 123 år av ofrihet och de tre olika landsdelarna utvecklades på olika sätt, fram till 1918 då Polen efter första världskriget återfick sin självständighet.

Jag har fått höra att många i den polska förlagsbranchen lyfte på ögonbrynen när vårt förlag – med det svenskklingande namnet Wydawnictwo Lind&Co – under hösten 2019 gick in på den polska ljudboksmarknaden. Storytel hade några år tidigare gått in i Polen och upplevde framtiden på den marknaden som lovande, men fortfarande i sin linda. Förlagen undrade sannolikt om de missat något, då det vid denna tidpunkt inte gavs ut så många ljudbokstitlar – stort sett endast bästsäljare.

Vi inledde ett samarbete med ett antal polska förlag och gav ut ljudböcker av lokala polska författare som snabbt blev populära. Även om vi idag har ett utbud av ljudböcker och eböcker som omfattar flera genrer – deckare, skönlitteratur, fantasy och biografier – så har de största succéerna utan tvekan varit på deckarsidan. Inget verkar slå spännande lyssning med poliser eller privatdeckare som jagar seriemördare och andra bovar – oavsett om brotten sker i nutid eller för hundra år sedan! Än så länge har vi i Polen inte gett ut översatta titlar, men under 2023 kommer vi att lansera några av Lind&Co:s bästsäljare.

Vi har i vår ljudboksgrupp konstaterat att det inte är säkert att det som fungerar i ett land, per automatik fungerar i ett annat. Dock har jag och min nederländska kollega, Marion Norman, som ansvarar för den nederländska marknaden sedan 2020, noterat både likheter och skillnader mellan den polska och nederländska. Båda marknaderna var så kallade ”omogna” marknader, som så sakteliga har visat på en positiv tillväxt. Det som fungerar bäst är titlar skriva av lokala författare – både i Nederländerna och Polen. I Nederländerna ser vi även att (inter)nationella pappersbästsäljare oftast också blir populära i ljud. Vi noterar att Lucinda Riley, M.J. Arlidge och Camilla Läckberg är några populära författare även som ljud. Även sanna berättelser, crime samt feelgood funkar bra i Nederländerna, och det är dessa tre genrer vi främst fokuserar på. Med andra ord så finns det ingen quick fix – utan det enda som gäller är att prova sig fram, vara seriös i sin satsning och sist, men inte minst, att vara uthållig.

Men hur ser då den polska utgivningen ut och vilka utmaningar ser man framöver?

År 2021 producerades det totalt 33 957 fysiska boktitlar, vilket var 12% fler än året innan. Det är många titlar, men det är faktiskt färre än i Sverige om man ser till befolkningens storlek. I Polen har man traditionellt sett en låg andel läsande, så få som ca 40% av befolkningen läser en bok per år. Men som jag nämnt, är landet med sina ca 40 miljoner invånare ändå en marknad med stor potential.

Under pandemiåren fick en lång rad polska bokhandlare och bokhandelskedjor slå igen sina butiker på grund av mycket strikta restriktioner. Tack vare en mycket väl utvecklad online-logistik försköts försäljningen under pandemiåren till nätet och under 2020 ökade intäkterna med hela 9%. Således var den polska bokmarknaden bland dem som presterade bäst under pandemiåren 2020 och 2021, i gott sällskap av den svenska, norska, finska, holländska, brittiska och amerikanska marknaden.

Ljudboksmarknaden i Polen befinner sig idag i en fas av en positiv och stadig utveckling, även om man ännu inte riktigt talar om en ljudboksboom. Antalet ljudbokslyssnare uppskattas till cirka 2,3 miljoner och förväntas under 2023 nå upp till 3–4 miljoner! Den positiva trenden väntas hålla i sig då antalet smartphoneanvändare ökar i hög takt och man har vant sig vid abonnemangstjänster till låg månadskostnad.

Under många år fanns problemet med få titlar i ljudbokstjänsterna. Med ökade pappers- och distributionskostnader, bestämmer sig förlagen idag allt oftare för att endast ge ut titlar i ljudformatet samt har satt fart med att spela in backlisttitlar. Det finns även ett stort inslag av exklusivitet – ljudbokstjänsterna satsar på ett brett utbud av egna originals. Konkurrensen är hård mellan ljudbokstjänsterna. Här noterar vi främst (svenska) Storytel och BookBeat samt (polska) EmpikGo, Legimi och Audioteka. Till dessa finns en rad internetbutiker som säljer ljudböcker och eböcker styckvis, såsom Virtualo, Publio och Woblink.

Även om förlagsmarknaden i Polen under de senaste åren upplevt en positiv trend, så synes mörka moln på horisonten som dessvärre redan har stor negativ påverkan… Idag påverkas förlagen av hög inflation samt raskt stigande elpriser. Rysslands krig mot Ukraina – med andra ord den allvarligaste politiska krisen Polen har stått inför de senaste decennierna – gör utsikterna för framtiden osäkra.

Men inte desto mindre – idag är det en smartphone, inte en bok, det föremål vi bär med oss ​​hela tiden. Med utvecklingen av förbättrad teknik växer det digitala innehållet. Detta betyder dock inte att pappersboken i sig konkurrerar med ljudboken eller e-boken. Utan snarare finns här en härlig samexistens – det fysiska och digitala är ett perfekt komplement till varandra.

Ett urval av polska titlar som Lind&Co ger ut under november månad

Ett lyckat övertramp

Veckans gästbloggare: Charlotte Al-Khalili! Foto: Kajsa Göransson

Sitter du med en unik romanidé, men undrar om det är värt att utveckla den? Tänker du att de stora förlagen bara satsar på säkra kort skrivna av kända namn? I så fall vill jag ingjuta hopp och skrivlust. 

Per Åsberg stack hål på vår tids stora skrivsanning i sitt blogginlägg den 6 oktober. Han refererade till min kriminalroman Malström som ett exempel på multiperspektiv, och bad mig dela mina tankar med bokens berättarstruktur i ett gästinlägg.

När jag skrev Malström hade jag själva skeendet klart för mig först. Den innehåller de obligatoriska byggstenarna i en traditionell deckare. Någon mördas, en utredning startar. Komplikationer uppstår. Lösningen utkristalliseras, mördaren avslöjas. Snipp, snapp, snut.

Utöver att skriva en spännande och mörk kriminalroman ville jag visa hur ett brott påverkar många personer, långt bortanför offret och förövarens kretsar. Jag ville skildra hur skenbart obetydliga händelser startar kedjor som leder fram till livsavgörande vändningar för andra personer och i andra sammanhang. 

Så hur många perspektiv – och vilka – var värda att berättas? Ett tryggt val kunde vara en polis, en anhörig och en gärningsperson. Trion skulle kunna dribbla fram historian mellan sig tills de nådde upplösningen.

Ändå kändes det som om halva romanen saknades. Trion skulle inte kunna gestalta den fulla kraften av den malström som mordet är en central del av. Jag ville svepa med läsaren i ett skeende som inte är svart eller vitt, med flera lager av subjektiva sanningar, precis som i verkligheten. Tre perspektiv räckte inte.

Vänta här, kanske ni tänker. Det låter som ett upplägg för en allvetande berättare. Nja, det var inte det jag strävade efter. Jag ville att läsaren skulle vara inne i karaktärernas huvuden, förstå deras drivkrafter och känslor, hur skruvade de än är. Om allt detta förmedlas genom en sagofarbror i en öronlappsfåtölj går närheten förlorad.

Utifrån det började jag fundera på ett multiperspektiv. I just den här historian kunde det vara ett smart verktyg för att skildra de många efterdyningarna som följer ett mord och vad som ledde fram till det. Det skulle ge mig friheten att teckna karaktärerna som de komplexa individer de är inuti, långt från våra schablonbilder.  

Jag satte några kriterier för varje perspektivkaraktär:

  • Karaktären måste tillföra något avgörande till mordgåtan
  • Karaktären kan varken slås ihop med eller återges av någon annan utan att tappa något centralt 
  • Karaktären har ett eget universum, med sina erfarenheter, problem, hemligheter och språk. 

Jag lekte fram karaktärerna. Det blev ett odiskutabelt övertramp från regeln om max tre perspektiv. Här var det inte snack om att ha fyra eller fem karaktärer, utan fjorton. Sju män, sju kvinnor. Jag sorterade dem i ett kronologiskt flöde, ett i taget. För att skapa en ordning gav jag dem förnamn i alfabetisk ordning. Började med kapitel ett, offret Adams sista minuter i livet. Sedan Bahiya, patrullpolisen som kommer först till mordplatsen. Därefter följde Caspar, Danne, och så vidare. Jag tvingades att göra en effektiv gestaltning för att läsaren snabbt skulle förstå karaktären och följa berättarkurvan, nästan som i novellform. Snart blev romanstrukturen glasklar för mig, ett stafettlopp med fjorton löpare, där var och en bidrog med sina pusselbitar till mordgåtan samtidigt som de måste hantera sina egna tilltrasslade liv. De har alla sin version av vem Adam var och vad som hände, men den enda som får den fullständiga bilden av mordnatten är läsaren.

De fjorton perspektiven vävde ihop en sammanhängande historia, men med den ovanliga berättarstrukturen undrade jag om den krävde för mycket av läsaren. Efter att ha kört manuset genom några kloka testläsare och fått positiv respons skickade jag det till Norstedts. Skulle de refusera automatiskt när det var fler än tre perspektiv, eller skulle de tycka som testläsarna? Till min glädje gillade de manuset och karaktärerna. De såg till och med att det fanns utrymme för ett eller två perspektiv till. För att behålla symmetrin fick det bli två nyrekryteringar till persongalleriet, en man och en kvinna, och manuset landade därmed på sexton olika människoöden.

När jag skriver det här har Malström nyligen släppts, och även om det ännu inte kommit en lavin av recensioner än så gläder jag mig åt att Bibliotekstjänst kallade den fängslande och läsvärd. På Storytel taggar läsarna boken som en oförutsägbar och tankeväckande bladvändare. Majoriteten tycks uppskatta berättargreppet.

Min slutsats är att det är värt att gå utanför de upptrampade stigarna. Jag är själv ett levande exempel på att det är möjligt att göra något nytt och som okänd författare få kontrakt med ett traditionellt bokförlag. Jag hoppas att du som sitter med en unik romanidé vågar utmana ingrodda skrivsanningar och använda din egen röst. Oavsett om romanprojektet leder till byrålådan eller till releasefesten kommer du att ha en rolig och intressant tillvaro under tiden du skriver. 

Lycka till!

Malström av Charlotte Al-Khalili utkom i oktober 2022 på Norstedts förlag.

Intrigen – klar från början eller ska den få växa fram?

Veckans gästbloggare: Andreas Lindell

En av de vanligaste frågor jag får angående mitt författande är om jag vet hur böckerna ska sluta när jag börjar skriva. Jag brukar svara lite svävande, att jag vet på ett ungefär, men att det sällan blir som jag har tänkt mig.

Där alla kan ditt namn

Inför min första bok brydde jag mig inte om att planera handlingen eller skriva någon synopsis som jag vet att många andra gör. Istället följde jag Stephen Kings devis om att historien är ett fossil i marken och det är författarens jobb att pensla fram det. Allt som krävs är att man har en idé, ett tänk om-scenario som man kan bygga berättelsen på.

Det hade jag ett, baserat på mitt eget liv: Vad hade hänt om jag inte blivit av med min panikångest, en sjukdom som jag led av under många år?

Med den frågan i bakhuvudet började jag smattra ner historien om Tomas, helt utan tanke på vart handlingen skulle ta vägen eller vad som skulle hända med mitt alter ego. Repliker, meningar, scener och kapitel flödade fram; karaktärer dök upp, fick egna röster och tog snart över handlingen. 

Det var en underbar process där jag skapade helt förutsättningslöst! 

Det var inte förrän jag var klar med det första utkastet som jag insåg att det fanns nackdelar med att skriva på ren inspiration. För där satt jag med närmare 50 kapitel som sprudlade av berättarglädje och spontanitet. Men behövdes de verkligen allihop? 

Jag granskade dem och övervägde om de var tillräckligt starka. Adderade lite ingredienser till dem, planterade något frö här och var och etablerade karaktärer tidigare än jag tänkt mig – jag gjorde kapitlen nödvändiga. 

Med facit i hand borde jag nog varit lite hårdare mot mitt manus – slagit ihop ett par av de inledande kapitlen, tagit död på lite fler darlings, och framför allt: fått igång kärlekshistorien tidigare. För det är när Tomas träffar Stina som boken verkligen lyfter och tempot ökar, men det börjar inte på allvar förrän i kapitel 9. 

Trots det tycker många att boken är lysande rakt igenom, medan några anser att den är lite seg i början. Det senare tog jag med mig när jag påbörjade arbetet med nästa bok.

Lycka har inget postnummer

Den här gången skulle jag jobba på ett mer strukturerat sätt! Historien skulle starta snabbare och varje kapitel skulle finnas där av en orsak. 

Det som gjorde arbete lite krångligt var att jag redan hade ett manus sedan tidigare. Lycka har inget postnummer blev nämligen nästan antaget för några år sen, men förlaget i fråga tyckte jag borde tajta till storyn (vilket jag försökte och misslyckades med). 

Alla som läst historien älskade verkligen slutet, och det skulle jag naturligtvis behålla i den nya versionen. Däremot behövde jag revidera mycket av det som ledde fram till det där avgörande guld-ögonblicket. 

Jag började med att spalta upp alla kapitel jag hade i ett formulär (ett slags synopsis) – plitade ned kapitlens syfte, vilka konflikter de innehöll och hur de förde historien framåt. Om de inte tillförde något strök jag dem. Jag lade till nya kapitel, men var hela tiden noga med att de skulle ha en orsak till att finnas där.

Snart hade jag en färdig plan för hur det skulle gå för Henke och Frida i deras jakt på att förverkliga sina drömmar. En historia som kom att skilja sig väsentligt från det manuset jag fått refuserat några år tidigare.

Jag började skriva efter mitt synopsis, men det dröjde inte länge innan en mening damp ned på min datorskärm – den skrev sig närmast av sig själv – och som kastade om förutsättningarna för Henke och Frida helt. Det var för starkt för att ignorera, även om det skulle kräva en hel del arbete för att infoga ögonblicket och dess konsekvenser i manuset.  

Jag fick göra om i mitt synopsis samtidigt som jag skrev om boken, och så fortsatte arbetet. Jag jobbade parallellt med manuset och mitt synopsis, som fick stå ut med att vara i ständig förändring, och till slut kom jag i mål.

Om jag lyckades få till en bättre bok med en tydligare plan för handlingen? Det vet jag inte, men många som lyssnat på båda mina böcker föredrar den andra och anser att den har ett högre tempo.

När jag nu jobbar med min tredje bok fortsätter jag att kombinera struktur och inspiration, jag tror det är det bästa sättet. För hur mycket man än planerar för sina karaktärer så kommer de få sina egna liv och vilja säga sitt om handlingen. Och då är det bara att lyssna och hänga med! 

Andreas Lindells andra ljudbok utkom i somras på Lind & Co. På bloggen andreaslindell.se finns fler tankar och tips.

Med trollstaven i handen

Veckans gästbloggare Stina Nilsson, barnboksförfattare

Att skriva för barn är som att bli påmind om den magiska känslan man bara kände när man själv var barn. Sedan barndomen har jag ofta skrivit om karaktärer i min egen ålder, och ju äldre jag blev desto mindre kom barnböcker på tal. Men jag älskar utmaningar. Så när tipset om Bonnier Carlsens manustävling 2019 dök upp så tänkte jag: Varför inte?

Nanowrimo, skrivutmaningen skulle ändå precis köra i gång, vilket var en perfekt tajming för att få ihop en bok på en månad. Så det blev skrivning i november, redigering i december, skicka in och nervositet i januari, glömska i februari och jubelskri när samtalet kom från Bonnier. Sedan dess har jag dykt in i barnboksvärlden och förundras fortfarande över hur roligt och annorlunda det kan vara att skriva för barn, såväl som att läsa barnböcker.

Alla har sin egen skrivmetod, och det finns egentligen aldrig ett rätt eller fel sätt att skriva på. Det är det som är så fantastiskt, men också ibland irriterande när man fastnar och önskar att det fanns tydliga väglinjer. Då är tips värdefulla. Så här är några av mina skrivtips:

Ålder

Fundera på vilken åldersgrupp som passar dig. Min åldersgrupp är just nu 9-12, slukaråldern, där barnen har börjat läsa själva och bilderböckerna är få. Ibland kan det vara lätt att glida över gränsen till yngre eller äldre åldrar. Att hitta språket och nivån för din åldersgrupp är en av nycklarna. Dessutom är skillnaden mellan en 9-åring och en 12-åring stor, även om de tillhör samma åldersgrupp. Vad kan du då göra? Läs många barnböcker för olika åldrar och se vad skillnaderna är. Vad fokuserar de på? Hur tung är texten? Vilka ord använder de? Ett annat tips är att tänka på att precis som för stora skor kan man växa in i en bok. Så om du är osäker, låt din huvudkaraktär vara lite äldre än läsarna. Till exempel, i en bok för 9-12 har du en huvudkaraktär som är 12-13 år.

Skräck

Jag har fått många frågor om skräck i serien om Det svarta regnet. Vad är för läskigt för barn? Mitt tips är att inte vika sig för att skrämma läsaren, men fundera på vilken som är den lämpliga skrämselnivån för just din läsare. Ett yngre barn kan bli tillräckligt rädd för ett lakanspöke som skrämmer folk på natten, medan ett äldre barn kittlar av härlig rädsla inför spöken som faktiskt äter upp folk. Ibland kan saker från vardagen vara skrämmande. Som en skilsmässa, mobbare och att gå själv till skolan. Föreställ dig då hur dessa saker känns för en femåring jämfört med en tioåring. Kanske femåringen övervinner hinder på vägen till skolan, som en arg hund, lerpölar och den sura vaktmästaren. För tioåringen kanske vägen inte är fylld av fysiska hinder, utan snarare en psykisk rädsla över att inte vilja gå till skolan eftersom mobbare väntar där. När det kommer till kritan så är det oftast föräldrarna som är mer nervösa när barnen läser läskiga saker, än barnen själva.

Det lyckliga slutet

Det finns många barnböcker som är både läskiga och sorgliga. Ibland kanske så mycket att man undrar hur i hela världen det ska gå för karaktärerna. Då är den där lilla ljusglimten viktig. Hur hemsk och ledsam din barnberättelse än är, se till att ha en ljusglimt, hoppet som karaktärerna kan följa och som leder till ett lyckligt slut. Låt karaktären genomgå en utveckling genom sin svåra resa och nå målet i slutet. Sedan kan du själv välja vad ett lyckligt slut innebär. Är det ett absolut lyckligt slut med regnbågar och enhörningar, eller har karaktärerna behövt offra något för att nå det lyckliga slutet?

Hur man än vrider och vänder på det så är det du som bestämmer. Det är du som har pennan i handen. Och den är den sanna trollstaven 😊

Skriv en bestseller

Dagens gästbloggare Pia Lerigon

Vad drömmer du om när det kommer till ditt skrivande?

Är det att bli publicerad? Är det vetskapen om att du kan hjälpa andra med dina berättelser? Eller tänker du riktigt stort och funderar på vilka Hollywoodstjärnor som ska spela i din film?

Ta en stund och tänk dig att den där drömmen är sann. Du står där med din bok i handen, purfärsk från tryckeriet. Du får ett mejl från en läsare som skriver att din bok förändrat hennes liv. Du går på röda mattan tillsammans med Brad Pitt …

Hur känns det? Vila i känslan och dröm dig bort för en stund. Hur skulle det kännas att bli en bästsäljande författare?

Det är möjligt – du kan uppfylla drömmen. I det här blogginlägget ska jag berätta hur.

Jag heter Pia Lerigon och är utgiven skönlitterär och facklitterär författare. Jag har kommit tvåa och trea i Harper Collins nordiska författartävlingar, har vunnit Svenska skrivbloggpriset för Sveriges bästa skrivblogg och kommit tvåa i samma tävling med min podcast Skrivdrömmar. Jag har mångårig erfarenhet som lektör och skrivcoach och driver kursportalen Skriv en bestseller eftersom jag är övertygad om att jag kan lära ut hur man skriver en bladvändare som läsarna inte kan lägga ifrån sig.

I dag ska du få mina tre bästa tips om hur du skriver en bestseller.

Den första är: Tro på dig själv!

Om inte du tror på dig och din bok, vem ska då göra det?

Skriv ned din författardröm på en stor lapp och sätt upp den där den syns ordentligt: JAG SKA SKRIVA EN BESTSELLER! Sträck sedan armarna mot taket och uttala orden högt.

Lev i känslan. Lev i drömmen. Tro på dig själv!

Omge dig med människor som tror att det är möjligt att skriva en bestseller, som tror på dig och som ger dig energi och kraft.

Den andra är: Skriv boken!

Jag menar, du kan ju inte bli bästsäljande författare om du inte skrivit något. Sätt i gång och skriv!

Nu är denna del inte alltid så enkel. Tiden räcker inte till, meningarna blir löjliga på papperet, du kör fast, boken blir aldrig klar …

Om du känner igen dig så ska du få ett gott råd av mig: Bestäm dig för VAD du ska göra – du ska skriva klart den där boken. Sedan sätter du ett datum när boken ska vara klar. Skriv in i din kalender när du ska skriva. Mål blir mycket enklare att nå när du skriver in dem i kalendern.

HUR du gör för att skriva en bladvändare är något du kan få hjälp med. Antingen är du envis som jag och ägnar hela livet åt att försöka klura ut hur man skriver en bestseller. Eller så är du smart och tar hjälp av någon som redan klurat ut hur man gör.

I en skala mellan 1-10, där 10 är max, vad skulle det vara värt för dig att kunna uppfylla den där drömmen om ett färdigt manus som är så bra att boken blir utgiven och säljer så bra att du kan gå ned i arbetstid?

När skulle du vilja uppfylla den där drömmen? Är det nu eller någon gång i framtiden?

Om du har svarat 7 eller mer på första frågan och kortare tid än 10 år på andra frågan så ta hjälp. Inte nog med att det går fortare att nå det där målet – det är roligare att vara två!

Det tredje är: Sälj den!

Du blir ju ingen bästsäljande författare om ditt manus ligger gömd i byrålådan. Du måste skicka in boken till förlag eller ge ut den själv.

Sälj är inte det enklaste så åter igen bestäm dig för VAD: Jag ska bli utgiven! Ta sedan hjälp med HUR du gör det.

Mitt livsmål är att hjälpa människor att skriva 1 miljon bestsellers. Hör av dig till mig om du vill ingå i min utmaning och bli en del av mitt nätverk av bästsäljande författare.

Lycka till med din bestseller!

Kram Pia
http://www.skrivenbestseller.se