Med naturen som inspiration

Dagens gästbloggare är Kristina Agnér aktuell med ”Var inte rädd för mörkret”

Det där telefonsamtalet …

När som helst skulle min mobil nås av det där telefonsamtalet från förlaget – men det visste jag inte då, där jag satt framför jobbdatorn med mitt kaffe, en mulen måndagsmorgon i april 2020. Vad som skulle hända med manuset till ”Var inte rädd för mörkret”, som jag skickat in till förlag precis innan pandemin slog ner, hade jag ingen aning om. Med tanke på världsläget, vågade förlagen ens satsa på nya författarskap?

Jag minns så tydligt när jag såg de främmande siffrorna på skärmen – med riktnummer 08. Manuset till min spänningsroman ”Var inte rädd för mörkret” hade sänts till flera större förlag, så när jag hörde en glad röst i andra änden måste jag erkänna att min enda tanke var: ”Vilket förlag ringer du ifrån?”

Miljontals timmar vid datorn

Det är en speciell känsla att bli uppringd av en förläggare på Albert Bonniers Förlag och erbjudas kontrakt. Jag har skrivit i hela mitt liv, avslutat mängder av noveller och flera manus som aldrig skickades till förlag. Först ville jag bara skriva och se om jag kunde avsluta en berättelse.

Därefter hade jag storslagna planer för en historisk pusseldeckare, som jag själv refuserade i samma sekund som jag skrev sista ordet (och förpassade till datorns innersta vrå, vår nutida version av att bränna pappersbunten i öppna spisen). Den var bra, men tydligen inte berättelsen jag ville satsa på. För att skriva på allvar måste man nog vara lite knäpp. Ändå var ingen av alla de där timmarna framför datorn bortkastade – eftersom det var så jag lärde mig.

In i releasekarusellen!

Att skriva avtal med Albert Bonniers gick fort, och det är underbart att se att inte ens en världspandemi kan hindra förlag och läsare från att känna sug efter nya berättelser. Bokförsäljningen 2020 ökade, snart är vaccinet här. Och på sistone har jag inte sett skymten av någon karantäntristess – det har milt uttryckt varit fart och fläkt! Sedan releasen av ”Var inte rädd för mörkret” för några veckor sedan har jag njutit i fulla drag av digital releaseafton, deltagande i härliga Pocketpodden, en spännande deckarafton med mig, Jens Lapidus och Christoffer Carlsson, intervjuer och egen live-högläsning ur boken. Det har blivit entusiastiska recensioner bland annat från självaste Lotta Olsson på DN, och många fina hälsningar från läsare som vill ha fler mordgåtor i Tosseboda, den lilla fiktiva småländska by där min deckare utspelar sig.

Debuten har varit en intensiv, rolig och smått surrealistisk upplevelse, som jag aldrig lär glömma. Nu har jag börjat samla flera av de digitala eventen på mitt Instagram-konto så att de kan ses i efterhand, och framöver återkommer jag med fler live-sändningar och pratar skrivtips, inspiration och annat kring böcker.

Det seglivade skogsskrivandet

Just nu varvar jag skrivandet med min dagliga sysselsättning som manusutvecklare i egen firma, något jag jobbat heltid med i sju år. Till vardags huserar jag på hemmakontor, så att sköta kontakten med förlag via telefonsamtal och online-möten har varit min vardag sedan långt innan pandemin.

Samtidigt kliar det i skrivfingrarna och jag ser fram emot att fortsätta med nästa spänningsroman – och att resa till vårt torp i Småland, såklart! Det är nämligen där som både ”Var inte rädd för mörkret” och uppföljaren utspelar sig. De trolska granskogarna och skimrande insjöarna är en enormt inspirerande miljö för en mordgåta, och drar alltid igång min fantasi på högsta växel. Större delen av bokens råmanus skrevs där uppe, under semestrar, långhelger eller bara en regnig höstkväll, långt från stadens gatlampor …

Hoppas vi ses i sociala medier (efter vaccin även fysiskt) – och skicka gärna ett pm om du har en fråga om mig, boken, skrivandet eller något helt annat.

Varma hälsningar

Kristina Agnér

Förlagssida www.albertbonniersforlag.se/bocker/277967/var-inte-radd-for-morkret/

Instagram www.instagram.com/kristina.agner/

Författarsida på Facebook www.facebook.com/kristinaagnerauthor

Yoga, hopp och speciella behov

Dagens gästbloggare är Cecilia Hjelte som skrivit boken Yoga med Natali

Cecilia Hjelte med dottern Natali

Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid!

Läkaren synade mig misstänksamt när jag hade svarat Ja på frågan om min 6-månaders flicka visat tendens att vilja sätta sig upp.
Efter en kort stunds tystnad tittade han på mig och sade kort:
”Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid.”

Chockad och med tårarna brännande innanför ögonlocken tog jag mitt barn och lämnade undersökningsrummet. I takt med att tårarna torkade växte min beslutsamhet fram. 

Ingen talar om för mig vad mitt barn inte kan!

Jag gick hem och påbörjade min research med syftet att hitta så många verktyg som möjligt för att hjälpa Natali i sin motoriska, kommunikativa, fysiska och kognitiva utveckling. Vi åkte och badade, tränade kommunikation med Karlstadsmodellen, jag tillverkade taktila böcker som vi läste, vi övade på tecken (TAKK) och gick på babymassage. Det jag saknade var verktyg för att hjälpa Natali ”ur frustration till ett lugnt sinne”. Idén att testa yoga (modifierad till en början) växte fram och vi provade. 

Resultatet av min idé ledde fram till boken jag nu har skrivit och även till konceptet ”Yoga med Natali” som jag praktiserat under några år i mitt yrke som lärare på särskolan. 

Att skriva den här boken har varit allt annat än lätt. Jag har både skrattat och gråtit mig igenom tidiga mornar, jag har våndats och jag har varit enormt stolt. Det är något visst med att lämna ut sig själv som jag gör, samtidigt som det kan vara just det som gör att andra i min situation känner igen sig och orkar kämpa en dag till. Det är så vanligt att känna sig ensam i detta, liksom att känna skuld, sorg och ovisshet. Men vi är inte ensamma!

Avvägningarna har varit många, vad vill jag att min dotter ska få ta del av i mina texter? Hur kommer hon reagera? Vilka frågor kommer väckas? Och hur ska jag kunna förklara? Är det begripligt att en mamma som är så stolt över sin dotter att hon nästan spricker samtidigt är helt slutkörd både mentalt och fysiskt?

Många gånger har jag fått frågan: ”Hur orkar du”?
Det gör jag inte alltid, men det är aldrig ett alternativ att ge upp.
Min drivkraft har varit vetskapen om att positiva böcker om individer med speciella behov behövs. Det är viktigt för oss föräldrar, för skola och omsorg och för samhället. Med min stora passion för skrivandet blev det mitt kall att bidra till förändring. Att vara olika är att berika och tro mig, både min dotter, hennes vänner och mina elever berikar mitt liv.
För mig är det viktigt att våra speciella barn och ungdomar får vara sina egna individer och inte klassas utifrån sitt syndrom med tillhörande föreställningar om hur ”man är” om man har ett visst syndrom. 

Det betyder enormt mycket för mig som både förälder och pedagog att få ge ut den här boken. När jag själv fick Natali hade jag önskat att just denna typ av bok hade funnits, men det gjorde det inte. Jag hoppas boken Yoga med Natali kan bidra med verktyg för barn och ungdomars utveckling, skapa igenkännanden i mina personliga berättelser och en stor dos hopp inför framtiden.

All min Kärlek,

Cecilia

En bild som visar gräs, utomhus, person, gunga

Automatiskt genererad beskrivning

6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

I dag gästbloggar Johanna Schreiber, aktuell med romanen ”Mellan raderna” på Norstedts.

Hej!

Jag heter Johanna Schreiber, och jag debuterade 2013 med ungdomsromanen Carlstensveckan på B.Wahlströms förlag. Sen dess har jag släppt ett gäng ungdomsböcker, barnböcker och relationsromaner för vuxna. Min färskaste bok heter Mellan raderna och släpptes den 19/4 (yaaay!)

Jag var 25 år när jag blev antagen. Min debutbok släpptes när jag var 26, och det finns VÄLDIGT mycket jag önskar att jag hade vetat det där året mellan antagning och utgivning. När skamsköljningarna över allt pinsamt jag gjorde som debutant svallar genom kroppen försöker jag tänka att det berodde på att jag var så ung och grön. Men! Det där med grönhet har ju dessvärre ingenting med ålder att göra.

Så: Här kommer 6 saker jag önskar att jag hade vetat när jag var debutant!

  • Att det är helt okej att spontanringa sin förläggare

Det tog ärligt talat ganska lång tid innan jag insåg att en del av min förläggares jobb var att ha timslånga telefonsamtal med mig om karaktärsutveckling och dramaturgi. Och att dessa samtal inte behövde bokas in månader i förväg, utan att det var helt okej att ringa upp, berätta att jag kört fast och vända och vrida på anledningen till det. Det är antagligen väldigt få förläggare som blev just förläggare för att de älskar att sätta budget och korra omslagstexter. De allra flesta tycker att manusarbete är JÄTTEKUL!

  • Att min åsikt räknas – men att förlagets omdöme är mer värt än min personliga smak

Det är givetvis så att du ska ta strid för sånt du tycker är viktigt. Till exempel om du inte vill ha en häst på omslaget om det inte finns en häst i boken. Men din förläggare, säljavdelningen och alla andra på förlaget vet vad som funkar. Lita på det. Personligen är jag skittrött på att se feelgoodomslag med kvinnor i stråhatt, vissa typsnitt och att deckarhjältinnor beskrivs som ”egensinniga” i baksidestexten. Men alla andra är inte uppenbarligen INTE trötta på det, eftersom människor väljer att läsa eller lyssna på de böckerna. Och det vet förlaget. Ditt jobb är trots allt att skriva boken, inte att sälja eller paketera den.

  • (Nästan) Alla överdriver på Instagram

Får du panik av att se uppdateringar som ”tjoho! Nu ska min bok på tilltryck för tredje gången!” eller ”Nu har mina böcker om Morden i Bajsköping sålt 100 000 exemplar!”? Då kan det vara skönt att tänka på vad som ligger bakom de uppdateringarna. Tilltrycks-personen berättar antagligen inte att förlaget försöker hålla lagerkostnaderna nere och därför bara trycker 500 ex åt gången. Och författaren som sålt 100 000 ex berättar inte att det finns sju böcker om Morden i Bajsköping, och att försäljningen därför ligger på typ 14 000 ex per bok, vilket är ganska mediokert. Personligen försöker jag alltid att vara ärlig när jag berättar om vad som går bra, för då känns det mycket härligare att få gratulationer.

  • Mina vänner ville läsa en färdig bok – inte hjälpa mig med manuset

Du är faktiskt bara jättejobbig om du pratar om ditt manus med alla dina vänner och ber dem läsa det innan boken är klar. Men låt dina vänner vara just vänner, och lämna manusarbetet till förlaget.

  • Det är JÄTTESTOR skillnad på att vara författare och besökare på Bokmässan

Man blir JÄTTEJÄTTETRÖTT av att vara författare på Bokmässan. Och därför är det en JÄTTEJÄTTEBRA idé att köra alkoholfri bokmässa om det är din första, eller att bestämma att man går och lägger sig en viss tid varje kväll. På min första Bokmässa hade mitt förlag fixat en urfin programpunkt där jag och Jenny Jägerfeld skulle prata om sexskildringar i ungdomslitteraturen på Kulturrådets scen. Jag var ung, dum i huvudet och gick på nån rolig efterfest kvällen före. Det resulterade i att jag satt och bakissvettades bredvid en av Sveriges absolut coolaste, smartaste författare på en av Bokmässans kreddigaste scener. Sa jag några smarta saker? Nja, inte så smarta som jag hade kunnat säga. Blev jag ditbjuden igen året därpå? Nej, det blev jag inte. Slutsats; Du är på Bokmässan för att jobba. Inte för att leka festival.

  • Det viktigaste är ändå allt som inte har med min bok att göra

Typ att jag är frisk, glad, att min familj mår bra och att jag har ett roligt jobb. För de allra flesta fortsätter livet nämligen ganska mycket som vanligt efter debuten.

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Helén Wigh Järnmärkt

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

Känslan av att debutera med ljudbok och e-bok

Idag gästbloggar Jennifer Berglund som gett ut boken Klimatsmart och fullkomligt förvirrad

Jag har alltid varit ganska hemlig av mig och delar inte gärna med mig om något jag gjort förrän allting är helt klart, och knappt ens då. Så när jag äntligen fick ett ja från ett förlag som ville ge ut min debutroman visste ingen av mina närstående, med undantag min man, ens om att jag försökt mig på att skriva ett bokmanus.

När väl den första glädjen över att ha fått ett ja börjat lägga sig insåg jag med fasa att jag nu skulle behöva dela det jag skrivit med inte bara mina närstående, utan även alla andra som kunde tänkas vara intresserade av att läsa en feelgood-roman om en kvinna som bestämmer sig för att försöka bli mer miljömedveten under sin hemester.

Då releasedatumet närmade sig började jag försiktig berätta för släkt och vänner att jag skrivit en bok och mina föräldrar fick läsa manuset innan boken släpptes. Jag väntade med skräckblandad förtjusning på deras omdömen och förfasade mig över att huvudkaraktären faktiskt blir kär där ute på landet. Skulle verkligen pappa klara av att läsa de romantiska scenerna som hans ”lilla flicka” skrivit? Och vad skulle min boktokiga mamma egentligen tycka?

Mina farhågor besannades direkt när mamma genast började jämföra sig själv med huvudkaraktärens mamma i boken. Den påhittade huvudkaraktärens påhittade mamma. Men jag antar att det är det som är det fina med att läsa. Att alla har rätt till sin egen tolkning.

Jag fortsatte att i så korta meningar som möjligt berätta om boken, för vem kunde egentligen vara genuint intresserad av att höra om en bok som jag skrivit?

När releasen var några veckor bort blev jag plötsligt väldigt medveten om att jag själv slentrianmässigt ger stjärnor i betyg, efter endast ett par sekunders eftertanke, på något som är så viktigt och betyder så mycket för någon annan och att andra nu skulle börja göra lika med min bok. Det kanske vore lika bra att ställa in hela releasen?

Fast vänta lite nu. När jag började skriva de där trevande meningarna i det tomma worddokumentet var det ju precis det här jag drömde om. Att få nå ut till andra och förhoppningsvis kunna glädja dem med min bok med humoristiska undertoner.

När boken väl släpptes släppte också mina krav på mig själv. Boken behöver inte vara perfekt och älskad av alla, för det går faktiskt inte. Att jag har gjort mitt bästa när jag skrev den och att jag själv älskar den räcker faktiskt väldigt långt.

Att debutera med en ljudbok och e-bok istället för en ”riktig” tryckt bok har både för och nackdelar enligt mig. Då jag är extremt otålig av mig, och helst vill att allting jag påbörjar ska vara klart igår, passade det mig bra med den korta processen. Att ge ut en digital bok tog cirka tre månader från att jag skrev på kontraktet till att boken släpptes, till skillnad från att ge ut en tryckt bok då författaren kan få vänta i 1-2 år på releasen.

Digitala böcker finns dessutom alltid lättillgängligt och är uppenbarligen en växande marknad. År 2020 såldes för första gången fler digitala böcker än tryckta böcker.

Den mer negativa sidan är att jag fortfarande tvivlar lite på om jag verkligen är en riktig författare när jag inte har någon tryckt bok att klamra mig fast vid, som bevis. Dessutom är det ju en alldeles speciell känsla att kunna hålla i en bok, lukta på den och vända blad.

Avslutningsvis bad jag min förläggare Ebba på Saga Egmont om hennes bästa tips för aspirerande författare som vill ge ut sin bok digitalt:

”Mitt tips är helt enkelt att tänka: ”Hur hade detta låtit som ljudbok?”. Långa dialoger utan tydliga markeringar över vem som säger vad, eller tillbakablickar som endast markeras med kursivering i texten blir svårt att förmedla till lyssnaren som inte har manus framför sig. Det händer ofta när jag läser manus som skickas in till oss att jag tycker att manuset är jättebra, men att det är skrivet på ett sätt som inte kommer bli enkelt att läsas in som ljudbok.”

Jag hoppas att ni vill läsa min debutroman ”Klimatsmart och fullkomligt förvirrad”.

Om ni vill veta mer om mig finns jag även på Instagram: jenniferberglund_forfattare.

Kärleken till en annan värld

I dag gästbloggar Anna Granberg. Hon är aktuell med debutromanen Solens dotter, som precis utkommit på Seraf förlag.

Foto: Björn Mattisson-Richter

För en månad sedan romandebuterade jag med Solens dotter, som handlar om en kvinna med hemliga förmågor och en man med uppdrag att döda henne. Men mötet mellan dem blir inte som någon av dem förväntat sig … Det är en fantasy romance – en fantasybok och kärleksroman i ett – och utspelar sig i en värld där gudarnas barn har magiska krafter och lever bland människorna.

När jag skrev boken visste jag inte att det fanns något som hette fantasy romance. Fantasy som utspelar sig i en helt annan värld hade jag knappt läst. Däremot var jag en van läsare av övernaturliga kärlekshistorier. Men de jag läst utspelade sig i vår värld i vår tid och innehöll gärna en och annan varulv. Det jag skrev var något annat. En påhittad värld, en fiktiv svunnen tid. Och definitivt inga varulvar! Hur kunde jag få för mig att skriva en fantasy romance, när jag inte ens visste att det fanns?

Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Sanningen är att det var den idé som kom till mig och som jag kände att jag måste skriva. Allt började med att jag drömde om en kvinna och en man som slogs i en dal uppe bland bergen. Känslorna kokade under ytan. Drömmen var så spännande att jag var tvungen att skriva ner den. Jag behövde ta reda på hur det skulle sluta!

Det var först när råmanuset var färdigt som jag insåg att det finns ett namn för det jag skrev. Men även om jag aldrig hade läst något liknande så var det ju det här jag älskade. Fantastik och kärlek – på samma gång. En bättre blandning kan jag inte tänka mig. Det är det jag tycker är roligast att skriva, för inom fantastiken är det bara min fantasi som sätter gränserna för vad som kan hända. Dessutom får jag skapa en helt egen värld! Snacka om att få utnyttja sin kreativitet!

Kanske var det en styrka att jag inte var bekant med genren. Kanske gjorde det att jag inte var lika färgad av hur det ”brukar” vara och bidrog till att jag kunde skapa en annorlunda historia.

Så hur skriver man fantasy och skapar en egen värld? Tja, det kan jag inte svara på. Jag kan bara berätta hur jag gör. Jag har försökt vara strukturerad, göra karaktärskort och scenplanering, rita kartor och skriva ner fakta om världen. För är det inte så man ”ska” göra när man skriver fantasy? Men det funkar helt enkelt inte för mig. Jag ändrar mig om hur världen ser ut vartefter jag skriver, historien tar nya vägar och jag glömmer att titta i de där dokumenten. Så jag har kommit fram till att det inte är någon mening att jag försöker.

Jag skriver bara ner grundstoryn i ett kort synopsis på en eller två A4-sidor. Eftersom jag skriver en serie har jag också ritat en enkel tidslinje för att hålla reda på hur lång tid som går mellan de viktigaste händelserna i böckerna. Annars är jag en sådan som håller det mesta i huvudet. Det kanske verkar märkligt att hålla en hel påhittad värld med människor, olika länder med olika politiska system, språk och tro i huvudet? Men det funkar för mig. Behöver jag kolla upp något brukar jag oftast minnas någon formulering jag använt och kan söka efter den i dokumentet.

Jag har förlikat mig med att jag är en ganska ostrukturerad fantasyförfattare med huvudet fullt av fakta om en värld som inte finns. Jag gör på mitt eget sätt.

Det jag vill säga är att det finns inget rätt sätt att skriva en bok. Det finns många hantverksknep och hjälpmedel, men vilka du använder bestämmer du. Prova dig fram och gör sedan på det sätt som passar dig. Och vet du inte heller exakt vad för genre du egentligen skriver? Det spelar ju egentligen ingen roll, så länge du skriver något som du brinner för. Då faller nog resten på plats till slut.

Framsida, Solens Dotter, Seraf förlag

Anna Granberg hittar du på http://www.annagranberg.nu, på Instagram: @anna.m.granberg och på Facebook: @anna.granberg.writer

Att vara livrädd och fri samtidigt

I dag gästbloggar Sofia Rönnow Pessah. Hon debuterade 2020 med romanen ”Männen i mitt liv”, som utkom på Wahlström & Widstrand.

Foto: Alexander Mahmoud.

En av de vanligaste frågorna jag får kring skrivliv är hur man vinner kampen mot skrivkrampen. Utan att framstå som årets mest osköna människa, känner jag inte helt igen mig. 

För att förhålla sig till sig själv som en skrivande person tror jag att man behöver fatta ett beslut. Jag bestämde mig när chocken lagt sig av att mitt inskickade manus faktiskt skulle ges ut och jag insåg behovet av att ställa mig frågan om vilken roll författarskapet skulle ha i mitt liv. I uppmärksamheten och spännande samtal och möten var det lätt att ryckas med, men för att landa i hur jag såg min framtid behövde jag ställa frågan; varför skriver jag? 

Skrivandet är inte mitt allt. Det är ett verktyg för att förstå och förhålla mig till världen jag lever i. Det är inte mitt mål att uppnå en produktionstakt som gör att jag kan försörja mig på mitt skrivande nödvändigtvis (även om jag såklart inte skulle klaga om så skedde). Istället vill jag säkerställa att skrivandet är så kul eller utvecklande som möjligt. Det mesta i ens liv fulas ner av måsten och krav. Genom att landa i att jag har ett jobb på 80 % med en lön jag kan leva på, kan jag tillåta mig själv att låta skrivandet vara framförallt något som berikar mitt liv snarare än tynger det. I den lösningen finns en enorm frihet. 

Det låter kanske lite väl enkelt och självklart är inte jag befriad från förkrossande självtvivel och sömnlösa nätter med tankar om mina oöverkomliga brister, men jag har sällan skrivkramp. Det är bara så att jag helt enkelt är okej med att ibland inte vara i skrivläge. Det finns oändligt många texter om vikten av kontinuitet, att gå upp sju på morgonen och dricka grönkålssmoothies och att producera. Det kanske är sant för många men det är inte sant för alla. Definitivt inte för mig. 

För mig är två insikter viktiga för min produktionsförmåga. 1. Att känna att det jag skriver är något jag själv vill få reda på; alltså att jag främst skriver för mig själv och 2. Att det finns en massa olika delar av att vara produktiv, varav ordräkning inte är allt. Bägge är olika sätt att slåss med rädslan och friheten. 

När jag börjar skriva för någon annan än mig själv märks det omedelbart på resultatet. Just nu skriver jag – eller snarare inte skriver utan tänker – på utkast två av roman två. Det blev uppenbart att en tredjedel av första utkastet var skrivet för publiken snarare än för min egen nyfikenhet. De delarna är platta, moraliserande och tråkiga. När jag kunde landa i det kunde jag också ge mig själv tid att landa i vad det var jag ville med min roman. Istället för att hetsa och omarbeta texten med gissningsvis massor av skrivkramp började jag grubbla. Jag tänkte på texten, på vad som fanns, vad som inte fanns och varför jag gjort de val jag gjort. Utan att ha skrivit en rad har nu massan börjat förändras och jag förstår varför vissa delar inte flyger. Vad jag inte kunnat verbalisera hittade fram genom mitt grubblande. I de delarna som inte varit bra har en rädsla funnits. Den är kopplad till att bli dömd och felläst och allt som jag med första romanen vet att man kan vara med om. Eftersom jag har kunnat identifiera rädslan, tror jag mig också kunna undvika att lyssna till den, men det kräver tid.

Att skriva är att vara livrädd och fri samtidigt. Bägge är både en drivkraft och en hämmare. När man fastnar för mycket i det så är mitt tips att ställa dig själv frågan; varför skriver du? Och sen våga.

Ps. Eftersom att leva är att ständigt konfronteras med sina livslögner ska tilläggas att jag hade extremt svårt att få ihop den här texten och eventuellt led av en del skrivkramp under tiden.

En nybörjares naiva strävan efter perfektion

I dag gästbloggar författaren Isabelle Bervenius. Hon är aktuell med romanen ”Ecstasy” som precis utkommit på Bokförlaget Polaris.

Blek, sliten och lycklig några veckor efter påskrivet bokkontrakt.

I skrivande stund är det en vecka kvar tills min debutroman släpps och folk frågar om jag är nervös, men det kan jag typ inte påstå. Det beror dock inte på att jag är cool eller avspänd, utan snarare på att jag är en tunnelseende person som sällan lyckas tänka bortom nästa krök. Just nu längtar jag bara tills den färska boken anländer från tryckeriet. Att folk ska läsa den också är nästan för absurt att ta in.

Jag tror inte att det händer så himla mycket på releasedagen, även om jag är otroligt pepp på att få höra Katarina Cohens ljudboksinläsning som också blir tillgänglig då. Tv-serien Glappet (1997) gjorde djupt intryck på mig som tween, alltså känns det mäktigt att det är just Cohens röst som ska gestalta texten. I övrigt tror jag att recensionsdagen blir betydligt svettigare. Bedömningen. Risken att bli sågad eller (ännu värre) att boken försvinner i etern utan att bli uppmärksammad alls.

Cut the crap, tänker ni. Vad är det hon har skrivit? Boken heter Ecstasy och handlar om tjugofemåriga Miranda som pluggar beteendevetenskap på universitetet. Hon har en ännu odefinierad relation med Cykelkillen när Adrian kommer in i bilden, ny kurskamrat och manlig skogsnymf från Ångermanland. Bästisen Moa väntar sitt första barn och glider långsamt ur räckhåll för Miranda, som känner sig alltmer sviken och ensam. Ecstasy är en berättelse om kärlek, missförstånd, eskapism, hybris och känslomässigt kaos.

I februari gick boken till tryck, en dag jag både hade längtat till och bävat inför. Bävat, eftersom jag mot slutet av redigeringsfasen började inse att man aldrig blir klar. Det finns småsaker jag önskar att jag hunnit ändra, men det fanns (tack och lov?) en definitiv deadline att förhålla sig till. Därefter har jag varken öppnat Word eller ens ögnat igenom den slutgiltiga texten. Jag behöver nog ett break innan jag orkar möta den igen. I stället har jag jobbat på mitt vanliga brödjobb och ägnat kvällarna åt att vila. Det är lättare sagt än gjort, för trots att sluttampen var sjukt intensiv (helt självförvållat) och trots att jag är slutkörd hjärnan av all skärmtid finns det en röst inom mig som säger:

Du borde börja skriva på nästa projekt. Du borde ha satt igång för längesen.

För några år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. En mild variant där jag svajade på gränsen, men ändå. Jag borde ju haja vikten av återhämtning. Det gör jag nog innerst inne, det är bara så förbannat svårt att inte jämföra sig med andra hela tiden. Att inte införliva andra skrivnördars välmenta tips som om de vore absoluta sanningar. På samma gång som jag älskar att läsa författarintervjuer och lyssna på skrivpoddar vill jag ibland bara kräkas på alla goda råd. De gör mig trängd och ängslig.

Många menar till exempel att flödesskrivande är the shit och att man därför ska lämna redigeringsglasögonen åt sidan tills stommen är klar. Att man ska låta texten växa till sig rejält innan man börjar pilla med detaljer. För mig hade det aldrig funkat. Ecstasy är visserligen mitt första längre projekt – eventuellt blir jag en mer slipad skribent i framtiden – men jag tror att man tjänar mycket på naiviteten man har i sig som nybörjare. Tänk bara på musikvärlden, där det första albumet ofta är det fetaste. Jag tycker hellre att man ska prova sig fram än följa någon mall. Själv vill jag ogärna släppa taget om en enda mening innan jag är nöjd, hur ineffektivt det än är tidsmässigt. Det betyder inte att ordföljden blir fulländad och forever perfect. Den måste bara kännas bra här och nu.

Denna schizofrena mix av att vara mottaglig för andras råd och samtidigt vilja trotsa dem har kanske gynnat mig på något sätt? Det finns bränsle i allt motstånd, även på mikronivå. Missförstå mig rätt; man kan förstås lära sig massor av andra, men det är dumt att bli fixerad vid en viss föreställning om hur skapande ska gå till. Det finns antagligen lika många bra metoder som det finns skrivande personer. Om man bara står ut med tvivlet och svackorna som uppstår ibland under skrivprocessen måste man inte ha ett synopsis utstakat på förhand, det går bra att lämna utrymme för överraskningar. Konstnären Joan Miró ska ha sagt att ”målningen uppstår ur penseldragen som ett poem ur orden. Innebörden kommer först efteråt”.

Den magiska titeln

Idag gästbloggar barnboksförfattaren Karin Askerin. Hon har skrivit Jag brukar vinka till en sten, L+OVE=LOVE och nu senast Vem låter om natten? Alla tre böcker på Idus förlag.

I detta inlägg kommer jag att spekulera i om det finns magiska titlar. Magiska titlar kallar jag de titlar som har kommit till mig före själva bokidén och som sedan har resulterat i att boken har blivit utgiven. Kan en titel som har uppenbarat sig för dig, liksom sökt upp dig vara avgörande för att ett förlag ska anta ditt manus?

Visst är det lite konstigt att vinka till en sten? Ungefär så sa min man till min äldste son en dag som känns som en evighet sedan. Vi besökte graven där vår son och lillebror ligger begravd. Vi brukade vinka till graven när vi gick därifrån. När min man hade sagt den meningen tänkte jag tyst för mig själv: jag brukar vinka till en sten. Jag kände på en gång att det var en bra mening. Den kanske kunde bli en dikt, en sång eller kanske en bok? En natt någon månad senare när jag hade svårt att sova skrev jag meningen i ett tomt dokument. Några minuter senare var hela texten klar som kom att bli min debutbok Jag brukar vinka till en sten (illustrerad av Mattias Kvick, Idus förlag).

Jag brukar vinka till en sten kom ut i april 2016 och våren och sommaren ägnade jag mig åt att skriva manus. Massor av manus. Flera av dem var bra. Riktigt bra. Jag skickade in mina manus till flera förlag. Svaret var nej. Nej. Ibland nja. Varför fick jag nej, nej och nja på mina manus? Varför ville inget förlag ge ut dem? De var ju så bra! Var det titlarna det hängde på? Alltså inte att de var dåliga utan jag hade hittat på titeln efter texten? Titeln hade inte sökt upp mig.

I september 2016, alltså ungefär ett halvår efter att jag hade debuterat började jag plötsligt att leka med namnet Love. Jag har verkligen ingen aning om varifrån jag fick den idén. Det var lördag och vi hade just avslutat vår middag. Jag lekte alltså med bokstäverna i namnet. Tar man bort L i Love så blir det ju Ove. Ove som är ett helt annat namn. Ett namn på en äldre man, i typ 60-70-årsåldern. Jag tänker mig Love som ett barn eller i alla fall en ung människa. En enda bokstav gjorde en så stor skillnad. Jag lekte vidare. Love minus L blir Ove… Jag vände på det, eller vände och vände. Istället för att dra bort så la jag till. Jag adderade L+Ove och det blev… Love. Där var den, den magiska titeln. I augusti 2020 var min andra bok L+OVE=LOVE klar (illustrerad av Ammy Nymberg, Idus förlag).

En natt i oktober 2020 vaknade jag med en mening i huvudet: vem låter om natten? Meningen kändes bra och jag skrev ned den i min telefon för att vara säker på att inte glömma. Några dagar senare började jag på ett manus utifrån meningen. Jag provade lite hit och lite dit, men ganska snart så hittade jag en form. Nu är min tredje bok Vem låter om natten? I skogen på tryckeriet och beräknas komma om en liten vecka (illustrerad av Amanda Karlsson, Idus förlag). Huvudtiteln är Vem låter om natten och I skogen är en undertitel, förhoppningsvis blir det fler böcker i en bokserie som heter just Vem låter om natten?.

Vilken slutsats kan man nu dra av detta? Finns den magiska titeln? Kan en titel som uppenbarar sig för dig vara avgörande för att ditt manus ska bli utgivet? Svaret är nej. Förlagen bryr sig knappast om när, var och hur titeln kom till. Förlagen bryr sig om ifall manuset är bra eller inte. Jag gillar ändå att leka med tanken att det visst har en betydelse, det har ju varit så för mig. Och i väntan på att nästa magiska titel ska uppenbara sig så jobbar jag på att mina manus utan magiska titlar ska bli så bra så att jag får ett ja och inte nej, nej eller nja.

Karin Askerin hittar du på Instagram: @karinaskerinforfattare och på Facebook: karinaskerinforfattare

Målgruppen är för snäv

Idag gästbloggar dietisten och skribenten Sara Ask. Hon har skrivit flera böcker, bland annat de populära Vego kokböckerna (tillsammans med Lisa Bjärbo).

Sara Ask och Sally Ask

Det här är historien om hur viktigt det är att inte ge upp om du har ett manus eller en idé som du verkligen tror på, och om hur bra det är att utrusta sig med envishet och tålamod när refuseringsbreven börjar ticka in.

För ungefär tio år sedan gick jag runt och drog barnvagn i Aspudden i södra Stockholm och småpratade med andra föräldrar, så som man (eller åtminstone jag) gör när ens cirklar är små och ofta går in i andras. Där någonstans mellan förskolan och parken föddes idén om att göra en kokbok med vegetarisk mat som var lite mer inriktad mot barnfamiljen än de få vegetariska kokböcker som fanns på marknaden på den tiden var. Det ska sägas att det inte var första gången tanken på en bok hade dykt upp i mitt huvud – jag har skrivit så länge jag kan minnas. Fiktion på fritiden, patientmaterial på mitt dåvarande jobb som barndietist, och många långa brev i perioder. Men det här var speciellt – jag kände mig så säker på att det verkligen skulle kunna bli en bok.

I samma veva upptäckte jag en blogg som jag tyckte var rolig och välskriven, såg att bloggaren bodde i mina kvarter och att hon var författare, vegetarian och hade små barn. Så en kväll skrev jag till henne:
”Hej, vill du göra en kokbok tillsammans med mig?”
”Jaa!” svarade hon, nästan direkt.
En fikadejt senare hade vi dragit upp planerna för vårt projekt och sågs igen för att göra några provsidor med recept och bilder, så att förlagen skulle kunna få en känsla av vilken sorts bok vi ville göra. När vi var klara tyckte vi att vi hade en fantastiskt synopsis. Vilket förlag skulle kunna motstå det här?

De flesta, visade det sig.

Vi började med att skicka vår skiss till förlag där vi hade någon form av kontakt, sedan vidare till förlag som vi tyckte gjorde snygga kokböcker. Sedan till förlag som gjorde kokböcker, kort och gott, även mindre snygga. Men inga på vår sändlista nappade. ”Målgruppen är för snäv”, ”Vår erfarenhet är att den här typen av böcker inte säljer”, ”Lycka till på annat förlag”, eller bara en tom tystnad – det var responsen som vi fick.

Tiden gick, jag fick en till bebis och hade fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Energin i projekt vegokokbok började sina. Kanske var det ingen bra idé ändå?

Men jo-o! Skam den som ger sig, tänkte vi och bläddrade vidare bland förlagen. Ordfront kanske? De hade visserligen bara gett ut någon enstaka kokbok förut, men det kunde vi kanske ändra på? Sagt och gjort, vi skickade vår synopsis. Tiden gick och vi hörde ingenting. För säkerhets skull skickade vi vår synopsis igen – den kanske hade försvunnit på vägen? Och en sen kväll kom det där mejlet vi hade längtat så länge efter. Förlagschefen Pelle hörde av sig, beklagade att det hade tagit så lång tid, berättade att de var jättesugna på vår bokidé och avslutade med orden: ”När kan vi ses – om ni fortfarande tror på oss?”

Om VI trodde på dem? Eh … ja!

Och det blev en bok, ett av de allra roligaste projekt jag har jobbat med. Och målgruppen visade sig vara allt annat än snäv, så det blev till och med fler böcker i samma serie. För min del blev det också en väg in i bokvärlden som gav möjligheter att skriva andra böcker jag haft på hjärtat, främst faktaböcker om barn och mat. Jag skriver mina böcker med ett finger, höger långfinger för att vara exakt, precis som jag gjorde när jag som barn började skriva på min pappas gamla tröga skrivmaskin. Hade någon berättat för mig då att jag skulle få ge ut böcker när jag blev stor hade jag blivit överlycklig – var det alltså en dröm som kunde bli sann?! (Hade jag fått veta att böckerna skulle handla om mat hade jag inte trott mina öron – mat var ungefär det mest ointressanta jag visste på den tiden, det fanns bara en handfull rätter jag vågade mig på att äta och en endaste grönsak: morot. Så böcker om vegetarisk mat? Nä, det går jag inte på!)

Den stora fördelen med min långfingervals är att det går att ha en katt i famnen samtidigt som jag skriver. Jag tackar min envishet och mitt tålamod för att vi får jobba så här. 

Duon debuterade mitt i en pandemi

I dag gästbloggar Joni Nykänen, ena halvan av författarduon Nykänen & Selåker.

I mars 2020 släpptes vår debutroman “Förstfödd”. Exakt när pandemin briserade. Då hade boken varit färdigskriven i flera månader och vi hade väntat och längtat efter stunden då vårt debutverk skulle finnas i bokhandeln. När den väl kom dit så var bokaffärerna närmast tomma. Men “Förstfödd” hittade ändå sina läsare. Det är vi tacksamma för i dag.

Joni Nykänen och Johannes Selåker. Foto: Bengt Alm

Johannes Selåker och jag är gamla kollegor och vi lärde känna varandra på Aftonbladets nöjesredaktion. Men han gick vidare till andra arbetsplatser, sådär som det går till inom Stockholms medievärld. Efter några år återknöt vi kontakten på en sunkbar i Västerås city. Uppenbarligen hade vi båda författandet “top of mind” eftersom vi den kvällen började bygga ihop och drömma om en värld som tidigare inte hade funnits – den fiktiva orten Bruksfallet. Efter några månaders hårt jobb i ett Google-dokument var berättelsen klar. Det visade sig vara väldigt kul att skriva en bok tillsammans med någon eftersom man hela tiden får feedback på varenda förändring som gjorts i det gemensamma dokumentet. En figur kunde få en helt ny dimension när den andra författaren lade till sina insikter, och sin förståelse av den personen. En scen kunde få nya detaljer som den andra författaren inte hade tänkt på och kanske inte ens hade några kunskaper inom. 

Inom kort skulle vår fiktiva värld även höras, när Stefan Sauk läste in boken och gav varenda rollfigur en egen röst som präglades starkt av dialekter från Västmanland där vi båda kommer ifrån. Våra västmanländska uppväxtorter sammanblandades och blev en och samma i denna förhöjda verklighet som just hade skakats av några fruktansvärda dåd. Bitar ur vårt förflutna vävdes samman och hittade sina platser i fiktionen, även om boken åtminstone för mig främst är ett fantasifoster. Pusselbitarna passade perfekt och orten Bruksfallet kom till liv. Allt kretsade kring en familj som går sönder men som vill bli hel igen. Ångest, skam och dödsfall som skakar om på djupet. Något som var viktigt för oss var de mörka miljöerna och de färgstarka bikaraktärerna som fick ge puls och ytterligare ett lager till den fartfyllda spänningsromanen.

Det blev, för oss, som att Bruksfallet existerar. Den mystiska platsen ville berätta sin historia. Den fiktiva byn ville bli satt på kartan. I mitten av mars kommer “Förstfödd” som pocket. Det ska bli kul att se om ännu fler läsare hittar den nu när den har en mjuk pärm. Pandemitiden har varit en tid då jag hellre ägnat mig åt eskapism än något som har med mörker att göra. Istället för att bli färdig med uppföljaren till “Förstfödd” så har jag skrivit på en äventyrshistoria för barn. En berättelse som är så långt från Bruksfallet man kan komma. Så vi får se när rollfigurerna och Bruksfallet får ett återbesök av oss. Vi har en historia (ännu en gång i Google docs) som väntar på att bli klar. Antagligen kommer den berättelsen att se helt annorlunda ut när vi väl sätter punkt. Det är så mycket som har förändrats i och med pandemin, med nya erfarenheter och insikter om livet. Möjligen kommer den att bli ännu mörkare och läskigare än nummer ett. För att hålla jämna steg med vår egen verklighet. 

Namn: Joni Nykänen
Ålder: 41
Bor: Västerås
Yrke: Journalist
Aktuell: Medförfattare till Förstfödd (Bokfabriken, 2020, tillsammans med Johannes Selåker). Pocketversion ges ut den 15 mars. Ljudboken är inläst av Stefan Sauk.

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

  1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
  2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
  3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
  4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
  5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
  6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
  7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
  8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
  9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
  10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

  1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
  2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
  3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
  4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
  5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram

Från första ordet till utgivning inom ett år

Sofia Löfgren

Idag gästbloggar Sofia Löfgren som debuterar den 9 februari.

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan vi alla fick som barn, proppfull av förväntningar och underliggande krav. För mig var den positiv, i alla fall till en början. Bara tanken på mina framtidsdrömmar fick det att pirra i magen. Jag skulle bli författare.

Sedan kom verkligheten ikapp. En kritisk röst, från familj, skola och slutligen samhället; ”Det är omöjligt att lyckas, finns inga pengar i det.” Det är kanske det som är att växa upp, att förankra fötterna i jorden. Krympa världen omkring sig och stöpa drömmarna i mer realistiska former. Som tur är hade jag en fantastisk svenskalärare i trean på gymnasiet som fick mig att lova att någon gång skriva en bok. Kanske anade hon att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att hennes kommentar skulle krypa långt in i mitt undermedvetna och gro.

Förra våren kliade det plötsligt i fingrarna efter någonting annat än akademisk svenska. Jag skrev utan plan och två månader senare hade jag ett färdigt råmanus. För mig är skrivprocessen ofta intensiv och manisk. Om jag inte hade familj och jobb skulle jag troligen stänga in mig, äta mackor dygnet runt och inte duscha på flera dagar.

Vägen till utgivning är rolig men också väldigt krävande. Man slits verkligen mellan glädje och fasa. Ena dagen är tron där, andra ser man svart. Självtvivel blir en del av vardagen. Ibland känns det lite som att sträcka ut den brända handen för att testa om spisplattan är het den här gången också.

I april förra året tyckte jag mig ha skapat någonting originellt som inte var skrivet tidigare och skickade iväg det till flertalet förlag med stora förhoppningar. Refuseringarna haglade över mig hela sommaren. Min examen blev till ett tyst eko till följd av pandemin och ingen nappade på mina jobbansökningar. Det var tufft och för att vara ärlig var jag ganska deppig, men jag fortsatte skriva. Lärde känna nya karaktärer och flydde till andra världar. Jag hade också förmånen att få studera kreativt skrivande på distans vilket utvecklade mig enormt.

Jag föredrar att skriva romance och det mesta jag skriver drar åt det mer passionerade hållet. Det finns ingenting bättre än att skapa problematiska karaktärer som faller för varandra och att bygga upp attraktion över hundratals sidor för att sedan låta den explodera. Testläsare uppmuntrade mig till att fortsätta och i somras skrev jag en erotisk novell. Den blev antagen och släpps i vår via Ordlust förlag under namnet En lustfylld tågresa. Förlagskontraktet gav mig blodad tand och relationen med förlaget öppnade upp för utgivning av flera texter. Samtidigt hörde fler förlag av sig och jag befann mig plötsligt i en situation där jag kunde välja. Helt surrealistiskt!

Under hösten 2020 fick jag en idé till en kortroman som Saga Egmont nappade på. För första gången skrev jag ett tydligt synopsis och hade en plan för varje kapitel. Ibland tycker jag att för mycket struktur hämmar kreativiteten, men det fungerade väldigt bra. Berättelsen fick namnet Kärleksstorm och publiceras den 9 februari. Det senast skrivna verket blir därmed också min debutroman.

Kärleksstorm

Kärleksstorm handlar om fotografen Saga, en hopplös romantiker vars framtidsdrömmar krossas över en natt. Efter en bruten relation rasar hela hennes värld och med den hoppet om tvåsamhet och familjelycka. Åtminstone till den dagen tonårsförälskelsen Elias gör en minst sagt förvånande entré i hennes liv. Gamla känslor blossar upp mellan dem, men är hon redo att kasta sig ut på nytt? Och har han verkligen förändrats? Under en mysig Alla hjärtans dag weekend uppdagas en hemlighet som får Saga att omvärdera allt, och vistelsen får ett minst sagt stormigt slut. Ska hon någonsin våga lita på kärleken igen?

Mitt bästa tips till dig som har författardrömmar är att fortsätta skriva. Fira mycket och ofta. Våga tyck att det du har skrivit är bra. Kanske (troligen) ändrar du dig så småningom men det spelar ingen roll. Varje skrivet ord gör dig skickligare, öppnar vägar och driver dig framåt. Ett utmaning kan i själva verket vara det som blir genombrottet. Varje steg i sidled öppnar nya vägar framåt.

Vill du läsa mer om min resa finns jag på www.sofialofgren.com eller under @sofialofgrenwriter och @skrivalust på Instagram.

Debuten som förändrade allt

Andréas och Emelie Sjölander

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se