Målgruppen är för snäv

Idag gästbloggar dietisten och skribenten Sara Ask. Hon har skrivit flera böcker, bland annat de populära Vego kokböckerna (tillsammans med Lisa Bjärbo).

Sara Ask och Sally Ask

Det här är historien om hur viktigt det är att inte ge upp om du har ett manus eller en idé som du verkligen tror på, och om hur bra det är att utrusta sig med envishet och tålamod när refuseringsbreven börjar ticka in.

För ungefär tio år sedan gick jag runt och drog barnvagn i Aspudden i södra Stockholm och småpratade med andra föräldrar, så som man (eller åtminstone jag) gör när ens cirklar är små och ofta går in i andras. Där någonstans mellan förskolan och parken föddes idén om att göra en kokbok med vegetarisk mat som var lite mer inriktad mot barnfamiljen än de få vegetariska kokböcker som fanns på marknaden på den tiden var. Det ska sägas att det inte var första gången tanken på en bok hade dykt upp i mitt huvud – jag har skrivit så länge jag kan minnas. Fiktion på fritiden, patientmaterial på mitt dåvarande jobb som barndietist, och många långa brev i perioder. Men det här var speciellt – jag kände mig så säker på att det verkligen skulle kunna bli en bok.

I samma veva upptäckte jag en blogg som jag tyckte var rolig och välskriven, såg att bloggaren bodde i mina kvarter och att hon var författare, vegetarian och hade små barn. Så en kväll skrev jag till henne:
”Hej, vill du göra en kokbok tillsammans med mig?”
”Jaa!” svarade hon, nästan direkt.
En fikadejt senare hade vi dragit upp planerna för vårt projekt och sågs igen för att göra några provsidor med recept och bilder, så att förlagen skulle kunna få en känsla av vilken sorts bok vi ville göra. När vi var klara tyckte vi att vi hade en fantastiskt synopsis. Vilket förlag skulle kunna motstå det här?

De flesta, visade det sig.

Vi började med att skicka vår skiss till förlag där vi hade någon form av kontakt, sedan vidare till förlag som vi tyckte gjorde snygga kokböcker. Sedan till förlag som gjorde kokböcker, kort och gott, även mindre snygga. Men inga på vår sändlista nappade. ”Målgruppen är för snäv”, ”Vår erfarenhet är att den här typen av böcker inte säljer”, ”Lycka till på annat förlag”, eller bara en tom tystnad – det var responsen som vi fick.

Tiden gick, jag fick en till bebis och hade fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Energin i projekt vegokokbok började sina. Kanske var det ingen bra idé ändå?

Men jo-o! Skam den som ger sig, tänkte vi och bläddrade vidare bland förlagen. Ordfront kanske? De hade visserligen bara gett ut någon enstaka kokbok förut, men det kunde vi kanske ändra på? Sagt och gjort, vi skickade vår synopsis. Tiden gick och vi hörde ingenting. För säkerhets skull skickade vi vår synopsis igen – den kanske hade försvunnit på vägen? Och en sen kväll kom det där mejlet vi hade längtat så länge efter. Förlagschefen Pelle hörde av sig, beklagade att det hade tagit så lång tid, berättade att de var jättesugna på vår bokidé och avslutade med orden: ”När kan vi ses – om ni fortfarande tror på oss?”

Om VI trodde på dem? Eh … ja!

Och det blev en bok, ett av de allra roligaste projekt jag har jobbat med. Och målgruppen visade sig vara allt annat än snäv, så det blev till och med fler böcker i samma serie. För min del blev det också en väg in i bokvärlden som gav möjligheter att skriva andra böcker jag haft på hjärtat, främst faktaböcker om barn och mat. Jag skriver mina böcker med ett finger, höger långfinger för att vara exakt, precis som jag gjorde när jag som barn började skriva på min pappas gamla tröga skrivmaskin. Hade någon berättat för mig då att jag skulle få ge ut böcker när jag blev stor hade jag blivit överlycklig – var det alltså en dröm som kunde bli sann?! (Hade jag fått veta att böckerna skulle handla om mat hade jag inte trott mina öron – mat var ungefär det mest ointressanta jag visste på den tiden, det fanns bara en handfull rätter jag vågade mig på att äta och en endaste grönsak: morot. Så böcker om vegetarisk mat? Nä, det går jag inte på!)

Den stora fördelen med min långfingervals är att det går att ha en katt i famnen samtidigt som jag skriver. Jag tackar min envishet och mitt tålamod för att vi får jobba så här. 

Duon debuterade mitt i en pandemi

I dag gästbloggar Joni Nykänen, ena halvan av författarduon Nykänen & Selåker.

I mars 2020 släpptes vår debutroman “Förstfödd”. Exakt när pandemin briserade. Då hade boken varit färdigskriven i flera månader och vi hade väntat och längtat efter stunden då vårt debutverk skulle finnas i bokhandeln. När den väl kom dit så var bokaffärerna närmast tomma. Men “Förstfödd” hittade ändå sina läsare. Det är vi tacksamma för i dag.

Joni Nykänen och Johannes Selåker. Foto: Bengt Alm

Johannes Selåker och jag är gamla kollegor och vi lärde känna varandra på Aftonbladets nöjesredaktion. Men han gick vidare till andra arbetsplatser, sådär som det går till inom Stockholms medievärld. Efter några år återknöt vi kontakten på en sunkbar i Västerås city. Uppenbarligen hade vi båda författandet “top of mind” eftersom vi den kvällen började bygga ihop och drömma om en värld som tidigare inte hade funnits – den fiktiva orten Bruksfallet. Efter några månaders hårt jobb i ett Google-dokument var berättelsen klar. Det visade sig vara väldigt kul att skriva en bok tillsammans med någon eftersom man hela tiden får feedback på varenda förändring som gjorts i det gemensamma dokumentet. En figur kunde få en helt ny dimension när den andra författaren lade till sina insikter, och sin förståelse av den personen. En scen kunde få nya detaljer som den andra författaren inte hade tänkt på och kanske inte ens hade några kunskaper inom. 

Inom kort skulle vår fiktiva värld även höras, när Stefan Sauk läste in boken och gav varenda rollfigur en egen röst som präglades starkt av dialekter från Västmanland där vi båda kommer ifrån. Våra västmanländska uppväxtorter sammanblandades och blev en och samma i denna förhöjda verklighet som just hade skakats av några fruktansvärda dåd. Bitar ur vårt förflutna vävdes samman och hittade sina platser i fiktionen, även om boken åtminstone för mig främst är ett fantasifoster. Pusselbitarna passade perfekt och orten Bruksfallet kom till liv. Allt kretsade kring en familj som går sönder men som vill bli hel igen. Ångest, skam och dödsfall som skakar om på djupet. Något som var viktigt för oss var de mörka miljöerna och de färgstarka bikaraktärerna som fick ge puls och ytterligare ett lager till den fartfyllda spänningsromanen.

Det blev, för oss, som att Bruksfallet existerar. Den mystiska platsen ville berätta sin historia. Den fiktiva byn ville bli satt på kartan. I mitten av mars kommer “Förstfödd” som pocket. Det ska bli kul att se om ännu fler läsare hittar den nu när den har en mjuk pärm. Pandemitiden har varit en tid då jag hellre ägnat mig åt eskapism än något som har med mörker att göra. Istället för att bli färdig med uppföljaren till “Förstfödd” så har jag skrivit på en äventyrshistoria för barn. En berättelse som är så långt från Bruksfallet man kan komma. Så vi får se när rollfigurerna och Bruksfallet får ett återbesök av oss. Vi har en historia (ännu en gång i Google docs) som väntar på att bli klar. Antagligen kommer den berättelsen att se helt annorlunda ut när vi väl sätter punkt. Det är så mycket som har förändrats i och med pandemin, med nya erfarenheter och insikter om livet. Möjligen kommer den att bli ännu mörkare och läskigare än nummer ett. För att hålla jämna steg med vår egen verklighet. 

Namn: Joni Nykänen
Ålder: 41
Bor: Västerås
Yrke: Journalist
Aktuell: Medförfattare till Förstfödd (Bokfabriken, 2020, tillsammans med Johannes Selåker). Pocketversion ges ut den 15 mars. Ljudboken är inläst av Stefan Sauk.

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

  1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
  2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
  3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
  4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
  5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
  6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
  7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
  8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
  9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
  10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

  1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
  2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
  3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
  4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
  5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram

Från första ordet till utgivning inom ett år

Sofia Löfgren

Idag gästbloggar Sofia Löfgren som debuterar den 9 februari.

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan vi alla fick som barn, proppfull av förväntningar och underliggande krav. För mig var den positiv, i alla fall till en början. Bara tanken på mina framtidsdrömmar fick det att pirra i magen. Jag skulle bli författare.

Sedan kom verkligheten ikapp. En kritisk röst, från familj, skola och slutligen samhället; ”Det är omöjligt att lyckas, finns inga pengar i det.” Det är kanske det som är att växa upp, att förankra fötterna i jorden. Krympa världen omkring sig och stöpa drömmarna i mer realistiska former. Som tur är hade jag en fantastisk svenskalärare i trean på gymnasiet som fick mig att lova att någon gång skriva en bok. Kanske anade hon att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att hennes kommentar skulle krypa långt in i mitt undermedvetna och gro.

Förra våren kliade det plötsligt i fingrarna efter någonting annat än akademisk svenska. Jag skrev utan plan och två månader senare hade jag ett färdigt råmanus. För mig är skrivprocessen ofta intensiv och manisk. Om jag inte hade familj och jobb skulle jag troligen stänga in mig, äta mackor dygnet runt och inte duscha på flera dagar.

Vägen till utgivning är rolig men också väldigt krävande. Man slits verkligen mellan glädje och fasa. Ena dagen är tron där, andra ser man svart. Självtvivel blir en del av vardagen. Ibland känns det lite som att sträcka ut den brända handen för att testa om spisplattan är het den här gången också.

I april förra året tyckte jag mig ha skapat någonting originellt som inte var skrivet tidigare och skickade iväg det till flertalet förlag med stora förhoppningar. Refuseringarna haglade över mig hela sommaren. Min examen blev till ett tyst eko till följd av pandemin och ingen nappade på mina jobbansökningar. Det var tufft och för att vara ärlig var jag ganska deppig, men jag fortsatte skriva. Lärde känna nya karaktärer och flydde till andra världar. Jag hade också förmånen att få studera kreativt skrivande på distans vilket utvecklade mig enormt.

Jag föredrar att skriva romance och det mesta jag skriver drar åt det mer passionerade hållet. Det finns ingenting bättre än att skapa problematiska karaktärer som faller för varandra och att bygga upp attraktion över hundratals sidor för att sedan låta den explodera. Testläsare uppmuntrade mig till att fortsätta och i somras skrev jag en erotisk novell. Den blev antagen och släpps i vår via Ordlust förlag under namnet En lustfylld tågresa. Förlagskontraktet gav mig blodad tand och relationen med förlaget öppnade upp för utgivning av flera texter. Samtidigt hörde fler förlag av sig och jag befann mig plötsligt i en situation där jag kunde välja. Helt surrealistiskt!

Under hösten 2020 fick jag en idé till en kortroman som Saga Egmont nappade på. För första gången skrev jag ett tydligt synopsis och hade en plan för varje kapitel. Ibland tycker jag att för mycket struktur hämmar kreativiteten, men det fungerade väldigt bra. Berättelsen fick namnet Kärleksstorm och publiceras den 9 februari. Det senast skrivna verket blir därmed också min debutroman.

Kärleksstorm

Kärleksstorm handlar om fotografen Saga, en hopplös romantiker vars framtidsdrömmar krossas över en natt. Efter en bruten relation rasar hela hennes värld och med den hoppet om tvåsamhet och familjelycka. Åtminstone till den dagen tonårsförälskelsen Elias gör en minst sagt förvånande entré i hennes liv. Gamla känslor blossar upp mellan dem, men är hon redo att kasta sig ut på nytt? Och har han verkligen förändrats? Under en mysig Alla hjärtans dag weekend uppdagas en hemlighet som får Saga att omvärdera allt, och vistelsen får ett minst sagt stormigt slut. Ska hon någonsin våga lita på kärleken igen?

Mitt bästa tips till dig som har författardrömmar är att fortsätta skriva. Fira mycket och ofta. Våga tyck att det du har skrivit är bra. Kanske (troligen) ändrar du dig så småningom men det spelar ingen roll. Varje skrivet ord gör dig skickligare, öppnar vägar och driver dig framåt. Ett utmaning kan i själva verket vara det som blir genombrottet. Varje steg i sidled öppnar nya vägar framåt.

Vill du läsa mer om min resa finns jag på www.sofialofgren.com eller under @sofialofgrenwriter och @skrivalust på Instagram.

Debuten som förändrade allt

Andréas och Emelie Sjölander

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Hej Debutantbloggen!

Idag gästbloggar Anna Bågstam här på Debutantbloggen

Anna Bågstam här! Jag var en av de som bloggade på tisdagar för några år sedan, men för er som inte läste bloggen då kommer en snabb presentation.

Jag debuterade 2017 med en ljudboksserie för Storytel Original som heter Stockholm psycho. En skruvad historia om några galningar som försöker förhålla sig till livet (och döden) i vår ädla huvudstad. Ni som läste bloggen då vet att även mitt debutantår blev ungefär så. En skruvad historia där jag förvandlades till galningen och försökte förhålla mig till tillvaron i bokvärlden. Stockholm psycho nominerades till årets deckardebut och jag fick ett kontrakt med Norstedts för ännu en deckare. Deckaren blev till en trilogi och i dagarna har den sista delen, Mörkermannen, precis släppts som ljudbok. Själv skriver jag just nu på min femte bok.

Kul för dig men på vilket sätt hjälper det mig? – tänker du kanske nu.

Så hade i alla fall jag reagerat på min egen inledning nyss, när jag för fyra år sedan dagdrömde om att få min bok publicerad. Då fick jag ofta försöka motivera för mig själv varför jag skulle använda tiden och energin det kostar att skriva en bok, när chansen att bli utgiven är minimal. Googlade jag mina möjligheter blev jag matad med siffror om hur OERHÖRT få det är som debuterar varje år. Alla sa till mig att om jag ville bli bra på att skriva skulle jag läsa mycket. Men när jag läste böcker blev jag snarare knäckt än inspirerad och tänkte att jag aldrig skulle nå utgivningsnivån. Frågade någon om mitt skrivande suckade jag modstulet att bokkontrakt bara är för de som redan kommer från ett skrivande liv eller har kontakter i branschen. Innerst inne trodde jag nog att jag redan hade passerat mitt ”bäst före”-datum för antagning.

Känner du bara lite som jag kände då är det här inlägget till dig. För nu tänker jag slå hål på de fördomar och negativa tankar som gjorde mig nedstämd och höll på att få mig att ge upp.

Chansen att bli utgiven är minimal, det är ingen idé.

Det stämmer säkert att förlag får in tusentals manus och konkurrensen är hård och orättvis, men långt ifrån allt som landar i förlagens inkorgar håller i närheten av den kvalitet som krävs för utgivning. Siffrorna är därför inte relevanta när du funderar över dina verkliga chanser. Låt dig inte knäckas av dem. Det som har betydelse är vad förlagen faktiskt ger ut och vad de saknar i sin utgivning. Om de gillar din idé och tycker att din text har potential är utgivning faktiskt inte omöjlig. Att mitt manus blev antaget tror jag handlade om att berättelsen var knasig, stack ut och passade deras satsning. Tajming helt enkelt. Inget jag förstod då, men även tajming går att analysera. 

Böcker som publicerats är svinbra och jag kommer aldrig nå den nivån.

Jag tror inte att något manus håller den nivån när det kommer in till förlaget. En utgiven bok är resultatet av ett samarbete mellan fullblodsproffs som förläggare och redaktörer som har till yrke att förbättra texter, och en lyhörd (men när boken går till tryck oftast totalt utmattad) författare. Mina egna manus har varit oerhört mycket sämre när jag skickat in dem, jämfört med boken som kommer tillbaka från tryckeriet. Jag känner inte heller någon författare som inte får skriva om sitt manus när det väl blivit antaget. Däremot är det få som berättar om omskrivningar eftersom arbetet emellanåt är förenat med ångest och känslan av att vara värdelös. Själv har jag fått skriva om och stryka i mina manus i så stor utsträckning att jag ibland undrat varför de över huvud taget vill jobba med mig. Vad jag vet nu är att antagningen snarare är en inträdesbiljett till världens bästa manusskola, än ett löfte om en tryckt bok.

Man måste vara en skrivande person eller komma från ett kreativt yrke för att lyckas?

Det underlättar säkert och jag är avundsjuk på de som gör det, men själv är jag jurist och har tydligen tränat ett helt yrkesliv på att skriva obegripligt. Stockholm psycho är min första skönlitterära text någonsin och manuset påbörjade jag under en nybörjarkurs vid Folkuniversitetet. Det går både att lära sig och att lära om.

De flesta som debuterar är unga och har vetat vad de vill göra hela livet?

Och så finns det de som har jobbat i femton år på ett mossigt kontorsjobb innan tanken på att skriva skönlitterärt ens föddes. En sådan är jag. Jag trodde att jag hade passerat en punkt i livet då tillvaron inte längre kunde ändras. Nu vet jag att det inte finns någon åldersgräns för när drömmar går i uppfyllelse och jag är snarare tacksam över tryggheten det innebär att ha ett vanligt liv att hålla mig i, när den andra världen skakar.

Så varje gång du känner dig nerstämd och tänker att det är omöjligt vill jag säga dig följande. Du kan fixa det. Om du inte får kontrakt idag kan din dröm slå in i morgon. Det är värt exakt all investerad tid och energi. Ge aldrig upp.

Om Anna Bågstam

Anna Bågstam är aktuell med Mörkermannen som släpptes i oktober 2020, Norstedts förlag. Hon har tidigare skrivit Skuggspelet (Norstedts 2019), Ögonvittnet (Norstedts 2018) och Stockholm psycho (Storytel Original). Anna är en av deltagarna i podden ”Vad vi pratar om när vi pratar om böcker”.

Följ Anna på Instagram: @annabagstam

Till minne av ett krokodilkalas

Idag gästbloggar Jona Eling Knutsson.

Foto: Sara Mac Kay

Jag förbereder ett födelsedagskalas. Min bokbebis fyller ett år nästa vecka! För snart ett år sedan hade jag en hejdundrande släppfest för Krokodilens vändkrets med bubbel, ostron och många långa kramar. Jag hade en djupblå klänning som gnistrade som den stjärnhimmel som bokens huvudpersoner funderar så mycket på.

– Vladimir, när du var i rymden. Såg du mig så? börjar berättelsen om Yonova i Moskva 1972, som har de krokodiler som numera bor på Skansen i badkaret i sin lägenhet.

Släppfesten känns nästan som en galen fantasi efter att vi nu levt alldeles för länge med panedmins regler om distans. En väldigt fantastisk fantasi.

När jag ser tillbaka på krokodilernas första år kan jag erkänna att det inte blev som jag tänkt mig det. Författarframträdanden ställdes in eller ställdes om. Och eftersom jag arbetar som läkare fick jag fullt upp med pandemins konsekvenser. På jobbet firar jag födelsedag varje dag, eftersom jag är förlossningsläkare. När gravida kvinnor insjuknade i covid-19 och till och med behövde läggas i respirator kändes de där orden jag skrivit och som äntligen blivit tryckt mellan två hårda, röda pärmar så futtiga. Vad spelar böcker för roll när människor skadas eller dör eller förlorar någon de älskar?

Under våren och första vågens pandemi jobbade jag nästan bara jour, om nätterna. Om morgnarna vacklade jag hem i det spröda vårljuset men våren som brukar kännas fylld av hopp om något nytt stack i mina ögon och jag drog ned mörkläggningsgardinen och stängde allt ute tills jag gick tillbaka till sjukhuset igen.

En natt blev jag varse att jag har en kropp. Det låter kanske knasigt. Men patienter har kroppar, kroppar som behöver hjälp. Kroppar som kan vägas, mätas, lyssnas på, klämmas på, övervakas. Jag blev varse att det jag skriver mest av allt är journaler om dessa kroppar. Jag skriver hur de ser ut och känns och vad de gör och mår. Men när jag behövde hålla distans mellan mig själv och de jag tar hand om förstod jag att jag också är en kropp. Min kropp fick inte längre klappa en rädd kropp på axeln. Min kropp fick inte krama en förtvivlad kropp. Min kropp skulle förbli på avstånd under skyddskläder. Utmattad i jourrummet skrev jag ner vad jag upptäckt om kroppen på min mobiltelefon.

Några veckor senare utlyste Göteborgs stadstetaer en monologtävling om pandemin och jag tog fram mobiltelefonen. Det där om kroppen kunde faktiskt bli en monolog. Jag skickade in den och såg att de fått in drygt 250 bidrag. Så hoppfullt att vi är många som förmår dela vad som händer genom att sätta ord på det!

En människa som ligger nedsövd i respirator lever. Men visst menar vi ofta något mer när vi pratar om livet? Efter ett tag började jag tänka att som läkare fokuserar jag på vad vi kan rädda människor från. Som författare är jag med och skapar det vi kan rädda människor till

Jag höll på att smälla av när Göteborgs stadsteater hörde av sig för att berätta att jag vunnit monologtävlingen. Nu finns mina nattliga tankar dramatiserade och filmade på teaterns hemsida.

Jag skriver alltså både prosa och dramatik. Att skriva en bok som någon annan människa läser känns som en intim handling. Jag viskar mina fantasier i ditt öra. Att skriva dramatik är att skapa en text som sedan skapas om och igen av regissör och skådespelare och med själva scenen och dess ljud och ljus. Och mottagaren är inte en ensam läsare utan en publik som kan höra varandra skratta, sucka, gråta och applådera. 

När en berättelse uppstår i mig och jag ser scenen väldigt tydligt prövar jag att skriva den som dramatik. Mitt drama Skatan utspelar sig på en avlägsen dammig vändplats vid en avtagsväg någonstans mellan Stockholm och Dusseldorf. Den platsen gick inte att ta miste på, den platsen var en teaterscen. På vändplatsen möts två kvinnor som valt helt olika stratgeier för att överleva. Puman har bosatt sig där, skapat ett eget hemligt rum. Liftaren vill tvärtom lägga hela världen för sina fötter. Skatan blev reading på Strinmdbergs intima teater i oktober, strax innan de nya stränga panedmirestiriktionerna kom.

En annan berättelse jag hittade utspelade sig i skyddsrummet i ett hyreshus. Jag bestämde mig snart för att den borde berättas i just skyddsrum i hyreshus, och jag skrev berättelsen som dramat Terminalchocken. Människorna i skyddsrummet möts ofta, för larmet går minst en gång om dagen. Problemet är bara att de inte vet varför larmet går. Det kan hänsyn till rikets säkerhet inte avslöjas, säger myndigheterna. Ska man ens ta larmen på allvar? Vad är vi egentligen rädda för? Är rädslan i själva verket farligare än faran? 

Men somliga berättelser är inte lika lätta att bestämma form på. Det går alltid att prova sig fram! Mitt tips är att exprimentera, och inte låsa sig direkt vid formen. Precis som det är svårt att i början av en skrivprocess veta hur lång en berättelse kommer bli – blir det en limerick, en novell eller en serie böcker lika lång som Sagan om isfolket? Kan det vara svårt att se i vilken form berättelsen vill berättas. Jag har en tragikomisk agentberättelse som jag fortfarande inte vet om den är en roman eller en film. Och en berättelse om en mamma, hennes vuxne son och deras hopplösa projekt att driva Foodtruck som jag tror är en dramapodd men som kanske får bli bok i stället.

Så om du kört fast i ditt skrivprojekt, pröva formen. Lek en stund, vrid och vänd på det du har. Även om du senare förkastar experimentet kan jag nästan lova att du kommer göra viktiga insikter på vägen.

Krokodilernas ettårskalas blir nog en stillsam händelse. Men nu har vaccinet anlänt och dagarna börjat bli längre igen. Kanske kommer en dag där vi kan träffas igen, på nya släppfester och i teatersalongerna och dela inte bara berättelser men tårar och svett på varandras som stjärnhimlen gnistrande klänningar. Jag hoppas vi möts då. Jag saknar att vi möts.

Rapport från katastrofens mitt

I dag gästbloggar Anna Widerberg här på Debutantbloggen.

Jag skulle fylla sexton år den höst då jag började utbilda mig till undersköterska. En av sommarlovets sista ljumma augustikvällar hade jag på ett brutalt sätt upptäckt att den mörklockige tonårspojke som jag förälskat mig i så besinningslöst var en opålitlig Don Juan-typ. Innan jag tog bussen till skolan den här morgonen hade jag granskat mitt ansikte noga i spegeln. Ingen av mina nya klasskamrater fick ana hur det stod till med mig. Att jag kämpade för varje andetag. Att jag hade blivit lämnad och bortvald. Att det gjorde så ont.

Läraren i svenska hette Inger. Hon märkte inte att hon hade en döende elev i klassrummet, utan placerade med gott mod ut ett antal svartvita bilder på katedern. ”Välj en bild och skriv om den”, sa hon. Eftersom jag, trots mitt usla tillstånd, redan då var en plikttrogen och ordentlig människa så gick jag fram till katedern. Jag såg min bild direkt. En ung flicka hopkrupen på golvet med ryggen mot väggen och pannan mot knäna. Precis så kände jag mig. Jag satte mig på min plats och skrev:

Ensam. Varför ska jag vara så ensam. Ensamheten är en plåga – ett tomrum. Hela mitt liv är ett tomrum som jag vandrar i. Det är stort men ändå tränger det sig på mig.

I samma takt som orden blev till på pappret släppte krampen något. Jag andades lättare. Värken i magen gick sakta över. Den dagen lärde jag mig att det svåra blir lite lättare när jag skriver om det.

När en stor katastrof slog sönder mitt liv många år senare hade jag därför ett verktyg. Det var en evig tur, annars vet jag inte hur det hade gått. Plötsligt var jag huvudperson i en tragedi fylld av kärlek, död och sorg. För första gången tvingades skriva en berättelse som jag var rädd för. En köttig historia byggd av ord som jag hämtade, ångande heta, från den där ömma platsen just bakom bröstbenet. Men trots att alltihop var fruktansvärt skrämmande så gav skrivandet ändå viss lättnad. Ensamheten blev lite lättare att stå ut med. Tomheten möjlig att utforska, en liten bit i taget. Och när jag tappade modet så läste jag breven JRR Tolkien skrev till sonen Christoffer när denne tjänstgjorde i andra världskriget:

Du är inne i en mycket stor berättelse! Jag tror att du också lider av undertryckt ”skrivande”.

Jag uppfattar, bland allt som plågar dig (en del blott fysiskt), en önskan att på något sätt uttrycka vad du känner inför det goda, onda, fagra, fula: att ägna förnuftet åt det så att det inte bara bulnar.

Jag hade en känsla av att om jag inte skrev så skulle alltihop där inuti mig bulna sig större och större och till slut skulle jag kanske explodera. Mitt skrivande i katastrofens mitt var med andra ord rent egoistiskt. Jag tog helt enkelt skärvorna från min sönderslagna verklighet och satte ihop dem till en berättelse med en början och ett slut. Först då kunde jag förstå vad det var som hade hänt mig. Kanske var det ett sätt att skapa mening i det meningslösa. Att skriva fram en ny karta istället för den som slets itu. Och kanske finns det någon där ute som kan använda min karta för att navigera i sin katastrof. Jag hoppas det.

Min debutbok heter Tiden är människornas ängel, och kom ut i december 2020. Ni hittar mig på annawiderberg.se   

Den långa vägen till (en andra) debut

Att debutera är fantastiskt. Förväntan, nervositet och stolthet som exploderar
efter flera år av arbete och längtan. Så varför nöja sig med att bara debutera en
gång?

Lisa debuterade 2008 med en handbok i nätdejting. Susan debuterade 2013 med en
deckare utgiven på eget förlag. Sommaren 2021 debuterar vi igen – som
författarduon Lisa Bjerre och Susan Casserfelt.

Allt började i en gangsterkällare. Lisa var överliggaren som tragglat i samma
manusgrupp i fyra år, fått en deckare refuserad och nu skrev på ett fantastikmanus.
Susan var egenutgivaren som lyfte med ljudboksboomen och plötsligt var en av
Sveriges mest lyssnade författare. Nu satt vi i en källarlokal som drevs av en före
detta bankrånare och jobbade med våra texter under Sören Bondesons ledning.

Någonstans i diskussionerna om berättarperspektiv, våldsscener och magi sa det
klick. Vi började träffas utanför kursen en gång i veckan för att skriva. Vi knattrade på
med våra manus och pratade liv och skriv i pauserna.

En sak fann vi oss ha gemensamt: vi tyckte att det här med att skriva var jävligt
jobbigt. Det var krävande, krångligt, tidsödande. Och ändå kunde vi inte sluta.
Tänk hur mycket lättare det skulle vara om man skrev en rakare berättelse, drömde
vi. Och hur enkelt vore det inte om man skrev med någon annan? Mindre ensamt,
roligare – och hälften så mycket jobb!

Sen tänkte vi inte så mycket mer på det. I alla fall inte Lisa.
Susan däremot tänkte desto mer.

I januari 2018 presenterade Susan en idé till en ny kriminalserie: Linje 17. Hon hade
en tydlig vision och ville samarbeta med både agentur och förlag, helst från start. Ett
svenskt förlag hade visat förhandsintresse.

Vad skulle du säga om en av landets mest framgångsrika ljudboksförfattare erbjöd
dig att bli medförfattare till en ny krimserie? Lisa sa ja. Framåt vårkanten åkte vi på skrivresa och planerade serien.

Vi satte karaktärerna, skissade på möjliga brott i serien och skrev ett grovt synopsis för första boken.
En del av Susans vision var att få med en agent i arbetet. Kunde man kontakta dem
redan nu, trots att vi inte ens börjat skriva? Varför inte försöka? Så vi skickade iväg
ett mejl till favoritagenturen, berättade om Susans framgång med tidigare böcker och
presenterade idén. De gillade det vi höll på med och ville läsa!

Vi skrev de första kapitlen och knådade dem några varv. Vår mentor Sören
Bondeson läste och gav feedback. I slutet av sommaren åkte vi på skrivresa till
Dalarna med Sören och ett gäng begåvade författarvänner, som hjälpte oss att
knåda synopsis och text ett par varv till. Sedan skickade vi synopsis och de 25 första
sidorna till agenturen. De gillade det fortfarande och ville läsa hela manuset!
Det tog till nästa sommar innan vi hade ett manus att skicka. I mitten av juni hade vi
redigerat råmanus ett par varv och kände oss redo. Manuset gick iväg på en fredag.
Det kändes magnifikt att lämna det efter över ett års arbete.

Den magifikna känslan varande i ungefär en dag. Sedan tog nerverna över, i alla fall
för Lisa. Det var bara ett par veckor till semester, borde vi inte skicka manuset till
fler? Var det inte helt vansinnigt att tro att vi skulle få en agent på kroken? Vore det
inte mer realistiskt att skicka till förlag också, innan semestern?
Efter fem dagar mejlade vi agenturen och frågade när de trodde sig kunna
återkomma med ett svar. Vi anade att det skulle dröja till efter sommaren som
tidigast.

Svaret kom med vändande post:
”De sitter i möte om ert manus just nu. Magdalena kontaktar er i eftermiddag.”
Det blev några nervösa timmar. Sedan kom det mejl man väntar ett helt skrivliv på att
få. Agenturen ville träffa oss för att diskutera ett samarbete.

Sommaren 2019 skrev vi kontrakt med Hedlunds agency för kriminalserien Linje 17.
Efter en omskrivning tog vår agent manuset till ett antal olika förlag och vi fick träffa
flera av dem. I januari 2020 skrev vi kontrakt med Piratförlaget, vilket var och är ett
drömförlag för oss bägge. Efter ytterligare omskrivning och redigering är vi nu, ett år
senare, framme vid slutkorrektur.

Den första delen av Linje 17 släpps sommaren 2021 – tre och ett halvt år efter att
Susan först presenterade idén för Lisa. Och det kommer att ha varit värt att vänta på.

Ni hittar Susan och Lisa på:

https://www.instagram.com/bjerre_casserfelt/

Gästbloggare: Klara Härgestam – Data eller människor i fackboken?

Här vill jag dela med mig av några saker jag brottats med under skrivandet när det gäller att hantera andras berättelser varsamt, våga dela med sig av sin egen och i det hitta en ton som ligger nära hjärtat. 

Först några rader om min bok. Boken (och numera också podden) Bebis och Business handlar om företagare som drivit företag under bebistiden. Jag har intervjuat ca 30 företagare, mammor och pappor, från en mängd olika branscher för att försöka förstå hur de löst sitsen med företagande och föräldraskap. Jag har själv gjort den resan med två bebisar och de berättelserna finns också med i boken. Men det var inte en självklarhet. 

Mitt bokprojekt pågick i 4 år. Under de åren drev jag mitt retorikföretag och hade två bebisar. Det började som en jakt efter svar på frågor jag själv hade när jag satt där med en nyfödd, just sagt upp mig och äntligen skulle driva företag på heltid. Kan jag jobba med bebis? Hur blir det med amningen? Hur funkar det med Försäkringskassan? Hur mycket pengar kan jag förvänta mig att tjäna? Vilka uppdrag kan funka med bebis? Vad kommer andra att tycka? Har någon annan gjort det här? Är jag en dålig förälder som längtar så efter att jobba? Borde jag chilla ett år? 

Jag hittade svaren hos de jag intervjuade och tänkte ge ut boken som en intervjusamling. Men ett förslag jag mötte mitt i processen pekade mig i en annan riktning. De tyckte att bokidén var toppen, att materialet var riktigt spännande men att boken saknade min berättelse. 

Då hade jag inte ens tänkt att jag hade en egen berättelse om bebis och business. Jag sökte ju svar och hade bara frågor! Jag satte mig med mina intervjuer och från att bara ha letat svar så satt jag nu på spetskunskap; jag kunde se mönster, jämföra och reflektera över resultaten från mina intervjuer. Lika självklart som det var att det här berikade boken, lika mycket motstånd mötte jag när jag försökte jobba med materialet. 

Jag var så mån om att göra företagarna jag intervjuat rättvisa. Jag ville ha med hela deras berättelser. Jag ville inte rycka citat ur sitt sammanhang, dissekera deras ibland ömtåliga berättelser, för att jämföra med någon annans. Jag hade svårt att se berättelserna som data. Det är jag glad för idag. Det satte tonen för hela boken.  

Jag tänkte: Kan jag möta Marcus eller Jonna om ett år och stå för hur deras berättelse fick ta plats eller inte i min bok? Den frågan styrde hur jag skrev om företagarna jag intervjuat.

Den andra utmaningen var att låta min egen berättelse ta plats i boken. Jag var rädd för att skriva ner den. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var karriärist. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var överdriven med mina bebisars behov. Jag kunde själv inte få ihop bilderna av hemmamamman jag trodde jag var och företagskvinnan jag tydligen var. Att landa i den här kombinationen var en resa för mig. Men alla jag intervjuat hjälpte mig att få syn på hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. 

Efter att jag gjort min egen resa kunde jag välja att skriva en bok om hur du bör göra för att hantera bebis och business. Men jag visste att allas berättelser hjälpt mig att landa i mina egna val och jag behövde ge läsaren möjlighet att göra samma resa. Därför var jag mån om att låta berättelserna finnas med som mer än bakgrundsfakta. 

Med den här inblicken i valen och tankarna bakom att hantera sitt material som människor istället för data hoppas jag att du fått nya tankar om vad en fackbok kan vara. Den kan vara full av liv, människor och känslor, och samtidigt förmedla kunskap om något du tycker är viktigt. 

I boken Bebis och Business fick också min egen berättelse till sist en plats. Den om hemmamamman och företagaren, retorikern, feministen, lantisen, New York-älskaren, poddaren, framgångsförnekaren och miljondrömmaren, föreläsaren och numera författaren.

Om Klara Härgestam

Driver retorikföretaget Klara Besked

@klarabesked på Instagram

klarabesked.se

Poddar: Retoriskt! och Gör Din Röst #Hörd och Bebis och Business. 

Gästbloggare: Jack Lukkerz

Att skriva är att utforska. Lite som psykoterapi eller samtal med en nära vän sena kvällar och inpå småtimmarna. Att utforska personer, relationer och situationer, ett utforskande som i grunden handlar om en nyfikenhet på världen. För min del också om att hitta förhållningssätt till allt jag varit med om för att, och låt mig vara dramatisk, tillåta mig att fortsätta att leva. 

Så kom Under Radarn till, en bok som jag började skriva mitt under en livskris. Perioden innebar hårt arbete med att avsluta en forskarutbildning men den innehöll även en stark vilja att behålla lusten att skriva, kärleken till orden när skrivandet gick emot mig. Jag befann mig dessutom typ halvvägs genom livet och jag tvivlade starkt på de livsval jag gjort. En karriärsatsning på forskning tycktes mest förvandlas till en återvändsgränd. En bekant journalist upplyste mig vänligt men brutalt om att jag var för gammal för att ta in på hans yrkesbana, en av mina första yrkesdrömmar. Hur kunde jag integrera skrivandet i mitt liv, i bästa fall kanske rentav kunna leva på det även om jag, den realist jag är, mycket väl visste att jag i det avseendet måste säkra upp andra inkomstkällor? Jag skickade in en ansökan till Författarskolan vid Lunds Universitet och på andra sidan kom embryot till Under Radarn ut. 

Tiden på författarskolan ledde in mig på nya och okända vägar. Det var minnen från mitt första liv, som pojke i 1980-talets Polen men det var också flykten till Sverige, en uppskakande händelse som jag först i efterhand kom att betrakta som just uppskakande. Det var alla dessa barndomens människor vars blickar och utsagor antydde att där fanns en vuxenvärld att vänta, med sina vedermödor. Dessa blickar som i regel sa något annat än de ord som yttrades. Vuxenvärlden tedde sig obegriplig samtidigt som berättelserna väckte fantasier. En sådan fantasi handlade om det som hände min pappa när han en dag kom hem, blåslagen efter ett påstått slagsmål på en restaurang. Ett annat när han, pilot till yrket, skildrade radaranläggningar och undslapp sig att familjen kanske skulle sticka till Danmark eller Sverige. Eller när han satte upp en antenn utanför mitt pojkrumsfönster för att få in svensk tv. Som jag sedan tittade på om kvällarna, utan ljud och i svartvitt, på ett lika obegripligt som fantasieggande språk på sina svarta textremsor. Tänk dig att som tioåring möta din egen förälder i en liknande situation. 

Men, väldigt mycket av det förgångna går inte att klargöra i vuxen ålder. Minnet är som det är och pappa är inte längre kvar i livet. Det som återstod var att stöpa om tankar, känslor och upplevelser i fiktiv form. Faktiskt helt medvetet kasta om detaljer, krydda händelser eller utelämna fakta, rätt och slätt unna sig att skriva en roman utan anspråk på att skapa en dokumentär skildring. Det var en resa som samtidigt gjorde det möjligt för mig att finna felande pusselbitar och det var en tid av lekfullhet. Jag släppte fram barnet i mig men jag var också en vuxen man, en svensk som lever på 2020-talet. Boken har passerat nålsögon och redaktörers falkögon och föds denna november. Behöver jag säga att det är en av mitt livs största händelser?

Nu kommer det mest läskiga. Hur kommer romanen att tas emot? Kommer boken att röna intresse och om, på vilket sätt? Tänk, och det är det absolut värsta, om den möts med en bildlig eller bokstavlig gäspning? Att skriva är att blotta sitt inre och jag har i allra högsta grad tagit risker genom att tillåta mig den konstnärliga friheten. Det är ingen hemlighet men jag ser på den närmaste framtiden med skräckblandad förtjusning. Bara det faktum att boken får se dagens ljus mitt under pandemin ställer en rad frågor för jag vill ju ut och prata om boken, möta läsarna men hur? Nåväl, med risk för att köra med floskler men, den som lever får se. 

Välkommen till Polen under tidigt 1980-tal, till ett samhälle under radarn som går på knäna och till drömmar och längtan till ett annat liv. 

   Jack Lukkerz, sexolog, forskare och författare från Malmö. 

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta. 

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig. 

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare. 

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.  

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

Debut som knockar – eller den lite enklare andra boken

Den 8 oktober släpptes min andra roman, Blåmärken. I skrivande stund är det tre dagar kvar. 

När min debutroman, Ett hem att dö för, skulle släppas var jag nervös – men det är ingenting mot för den nervositet jag känner idag. Ändå är det annorlunda. Både tryggare, men ändå mer läskigt. Mer står på spel, liksom. 

I och med att datumet för boksläppet närmar sig med stormsteg har jag börjat tänka tillbaka på hur det var den här tiden förra året. Då skulle jag nämligen debutera – en stor sak i en författares liv. Den första boken ska släppas ut i världen och läsas av riktiga människor som inte är ens mamma eller partner eller bästa vän. Jag gick med hjärtat i halsgropen i veckor innan släppet. 

Varje människa jag träffade frågade samma sak: ”Snart är det dags – HUR KÄNNS DET?!” 

Ja, hur kändes det? Stort, förstås. Roligt. 

Men också som att det magiska datumet var starten på något så nytt och stort att det skulle innebära en förändring i mitt liv. Som att det automatiskt skulle hända något omvälvande den dagen, kanske skulle till och med en ny kroppsdel växa ut. 

Det hände förstås inte. Det som hände för mig var att jag kraschade. Dagen för boksläppet fick jag den värsta migrän jag någonsin haft. På jobbet skulle jag firas och jag tackade mina kollegor som peppat och stöttat under hela vägen. Men huvudet bultade och jag minns inte vad jag sa. 

Jag kikade in på en bokaffär på hemvägen för att se boken med egna ögon. Men jag hittade den inte. Genom migränen såg jag inte boken, trots att den tydligen fanns där. 

Jag åkte hem och la upp ett inlägg på Instagram. Kände ingen glädje direkt, men det skulle göras. Sedan gick jag och la mig. Jag fick ont i bröstet och blev orolig. Ringde 1177 som inte trodde att det var någon omedelbar fara men rådde mig att gå till vårdcentralen dagen efter. 

Det gjorde jag, utmattning konstaterades och jag blev sjukskriven. I flera veckor varken läste eller skrev jag någonting. Jag övade på att göra en sak i taget, till exempel lyssna på musik. Jag gick ut i skogen och satt på en sten och glodde. Jag sov och sov. 

När jag, efter ytterligare en tid, för första gången träffade en författarkollega berättade jag om min utmattning som kulminerat just på dagen då boken släpptes. 

”Jaså, du också?” sa hon. 

Det är tydligen inte helt ovanligt. 

Jag tog mig upp till slut och kunde gå tillbaka till jobbet. Kunde börja skriva också, om än till en början mycket långsammare än tidigare. 

Den här gången känner jag mig bättre rustad. Jag har sedan några veckor tjänstledigt för att skriva, jag har tid avsatt för själva releasen och jag är beredd på att det – till en början – egentligen inte kommer att hända särskilt mycket. Boken måste hitta ut till läsarna och läsarna måste hinna läsa den.

Bara det är nästan som magi. Den där idén som jag fick en mörk kväll i december förra året har blivit en hel berättelse som har blivit en bok som kommer att hamna i händerna på människor som vill läsa den. 

Rätt coolt, ändå. 

När det här inlägget hamnar på Debutantbloggen har boken redan funnits i butikerna i några dagar – och jag känner på mig att jag kommer att stå på benen den här gången.

Facebook: https://www.facebook.com/linaarvidssonwriter
Instagram: https://www.instagram.com/linaarvidssonwriter/

Gästbloggare: Ifiyenia Ellis – Att skriva blev att prioritera mig själv

Jag var den enda som var förvånad över att jag bestämt mig för att skriva en bok (så som jag kallade det då, i mars 2018 när jag skrev till mina närmsta – men att stolt deklarera att ”Jag ska skriva ett råmanus! Och redigera det i tusen omgångar! Så blir det kanske en dag en bok!” låter inte riktigt lika mäktigt…). Detta trots att det på en någon nivå alltid varit en del av planen. En diffus dröm i bakgrunden, brukar jag säga.

Under 2010 och 2011 hann den drömmen bli något mindre diffus tack vare mina två terminer på Skrivarlinjen på Sundbybergs folkhögskola. En underbar tid och en gåva till mig själv, efter att ha låtit den kreativa delen av mig halvt rostat ihop. Vi gick under höstterminen igenom poesi, drama, novell och roman, fem veckor per del (plus en kort bonuskurs i filmmanus), som förberedelse på vårterminen där vi sedan fördjupade oss i något projekt.

Innan Skrivarlinjen skrev jag i princip enbart noveller, kortare texter och poesi. Någonting längre än så trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Men när vi kom till romanskrivandet så inleddes det med en avdramatisering av att skriva ett helt bokmanus. Jag minns hur det ritades ett långt streck på klassrummets whiteboard. Ett streck som sedan delades upp i kapitel. Ett kapitel som kunde motsvara längden på en novell. De sade det säkert på ett mycket snyggare sätt än så, men själva andemeningen fångade mig direkt. Tanken på att skriva en hel roman kändes inte lika omöjligt – den diffusa drömmen blev plötsligt tydlig, klar. Och vips så blev det till vårterminen ett romanprojekt (som faktiskt var en påbyggnad av den idé som föddes vid filmmanuskursen), och det är inte mitt enda sedan gammalt påbörjade, men livet är som livet är och snart rostade kreativiteten igen.

När jag rasade in i utmattningens svidande lågor fyra år senare var jag hemma med en liten dotter. Jag blev då tvungen att göra något som jag inte vet om jag någonsin riktigt gjort innan – prioritera mig själv. Men, det var endast för hennes skull; inte för min egen. Det är något jag ännu kämpar med – en hjärna efter utmattning, ja, men också det här med självprioritering. Att ge mig själv pauser, ta tid för mig själv och endast för min egen skull. Den något frustrerande sanningen är dessutom att det som hjälper mig att faktiskt göra det, är att jag vet att jag blir en så mycket bättre mamma till våra nu två små troll bara jag får den där korta stunden för mig själv.

När jag för två och ett halvt år sen bestämde mig för att skriva ”på riktigt” – att kalla mig själv aspirerande författare, att sno åt mig tid vid datorn för att skriva, skriva, skriva. Då var det äntligen något jag gjorde för mig. En dröm som absolut inte utlovar några rikedomar – och sannerligen inte i början – och som dessutom är svår att nå. Även om skrivandet är ett mål i sig så vill jag ju ändå att mina ord ska spridas och läsas av andra. Men den tid jag lagt ner på att skriva på mina manus är aldrig något jag kommer ångra.

All svett, alla tårar, all ångest, ja. De kanske jag hade klarat mig utan, om min dröm nu aldrig kommer leda mig längre än några dammiga manus i byrålådan. Men endast kanske, för de tillsammans med min inre kritiker har inte utvecklat mig enbart som skrivande människa, utan även som person i allmänhet. Att jag vågade bestämma mig för att satsa på min dröm, på mig själv. För varje gång jag ramlat ihop i en hög av självtvivel så har jag rest mig starkare än innan. För varje gång den inre kritikern skriker om hur dålig jag är så lär jag mig något om hur jag kan göra det bättre.

Det som gör allting bättre är att du inte behöver göra det i din ensamhet. Jag fann en underbar gemenskap på instagram som har hjälpt och lyft mig om och om igen. Jag saknade även tiden på Skrivarlinjen och sökte och kom in på Långholmens författarskola, som var väldigt annorlunda men en bra övning i att bli läst, och inte mindre härlig. Jag växte ytterligare. Ju mer jag lästes och själv fick läsa -inte bara via kursen – desto mer sugen blev jag på att göra något av det också. När jag kom in på Skrivpedagoglinjen på Skurups folkhögskola stod allting klart. 2020 skulle bli året då jag inte bara tog min examen till skrivpedagog (vilket jag gjorde) och debuterade som författare (not so much). Min dröm hade utvecklats. Jag skulle skriva mina böcker, skapa mina skrivkurser, coacha andra i deras skrivande.

Men 2020 är 2020 och jag tror inte jag behöver skriva mer än så kring det och dess komplikationer. Gällande manuset så fick jag standardrefuseringar från alla förlag jag skickat till, förutom två som inte svarade alls.

Jag kanske aldrig når den del av min dröm om att ges ut, men jag kommer aldrig ge upp, aldrig sluta skriva. För så länge jag skriver hålls glöden vid liv, och så länge jag skriver låter jag mig vara den jag är.

Tack för mig, och för din tid! En dag möts vi kanske igen. Om inte här, så kanske på http://instagram.com/ifiyenia_skriver eller https://www.facebook.com/ifiyeniaellis/. Om inte där, så kanske i bokhyllan en dag. Och om inte där, så kanske i min roll som skrivpedagog. För inte heller den drömmen är en jag tänker ge upp.

Gästbloggare: Anna Agrell – Att vara tiden trogen (eller inte)

Det är en vecka innan boken ska gå i tryck och jag får tillbaka den sista granskningen från förlagets korrekturläsare. Min roman Ett halvt andetag utspelar sig på fyrtiotalet och en bit in på femtiotalet och korrekturläsaren uppmärksammar mig på att tilltal ofta upprepades vid den här tiden. En yngre person som ville tilltala en äldre kvinna kunde till exempel säga: »Inte visste jag att tant Anna skriver på Debutantbloggen. Så tant Anna är nervös? Det behöver tant Anna inte vara.«

Jag söker i dokumentet, ändrar alla upptänkliga passager, upprepar och upprepar tills det inte finns fler ord kvar, men i mig har en känsla tagit spjärn: Ska jag välja trovärdighet framför språklig spänst?

När teveserien Vår tid är nu sändes fick manusförfattarna utstå kritik för språkbruket: ”Talade människor verkligen så på den tiden? Inte användes det uttrycket?” Därtill var det många som inte försatt chansen att påpeka när rekvisitan var placerad i fel tid. Tanken på allt detta gör mig sömnlös och jag undrar om det verkligen är menat att jag ska skriva en historisk roman, men ivern som jag haft sedan jag fick idén är omöjlig att stoppa.

För några år sedan läste jag en artikel om Nora-Anna Larsson som var en framgångsrik löpare under fyrtiotalet, med tre världsrekord på 800 meter. Hon var den första kvinnan som fick springa ärevarv på Stockholms stadion. Hur kunde jag som ägnat åtskilliga år åt löpning ha undgått henne? När jag frågade människor i min omgivning visste ingen vem hon var, medan nästan alla kände till Gunder Hägg som var aktiv under samma era. Där och då bestämde jag mig för att utforska hur det hade varit att ägna sig åt löpning i en tid då doktorerna avrådde kvinnor från att springa längre än 200 meter. I romanen blir det gestalten Mirkka som drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion, precis som Larsson gjorde. Där finns också en annan kvinna som pockar på min uppmärksamhet. Sonja arbetar på ett glasbruk och vill få sina alster antagna i en ansedd utställning. När de två kvinnorna möts kantrar livet på ett sätt de inte hade kunnat förutse. Glasbruket, löpningen, tidsandan; allt det har gjort skrivandet kantat av så många val att tankarna till slut slagit knut.

Dagarna slukas hastigt och jag måste fatta ett beslut innan boken går i tryck. När jag återigen läser texten får jag upplevelsen av att jag skrivit manuset till en gammal pilsnerfilm. I den stunden inser jag att varje historisk berättelse måste betraktas genom ett samtida filter. Åtminstone min. Jag skriver ett mejl till min redaktör: ”Stryk upprepningarna, jag väljer känslan!”

Hur tänker ni? Är känslan eller trovärdigheten viktigast i er läsning? Jag är också nyfiken på vilka val Kristin Fägerskjöld ställts inför när hon skrivit sina historiska romaner.

Hoppas att vi ses i fyrtiotalet!

Anna Agrell

Instagram: https://www.instagram.com/agrellanna/