Blandade tankar tre år efter debuten

När jag skriver detta sitter jag ute på vår altan som under sommarhalvåret fungerar som mitt kontor. Barnens badkläder fladdrar i vinden och fler än en gång har jag tvingats avbryta mitt skrivande för att de har blåst ner. 

Det slår mig att min hobby blivit mitt arbete och jag försöker påminna mig själv om att njuta. 

Med det sagt så skiner inte solen varje dag. Det finns dagar då tvivlet äter upp en inifrån, när känslan att man bara leker författare är större än glädjen över att man faktiskt får syssla med det man tycker så mycket om. 

Om någon sagt till mig för tre år sedan, då när det bara var månader kvar innan jag skulle debutera, att jag skulle jobba heltid som författare hade jag förmodligen skrattat bort det. 

Det märkliga är att jag aldrig har drömt om att bli författare, trots att skrivande varit en del av mig sedan jag lärde mig läsa, kanske till och med tidigare. När jag vandrade runt i min morfars bibliotek och lyssnade på när han pratade om storheter. Morfar som än idag är min störta inspiration, trots att han varit död i många år. Jag vill tro att han sitter någonstans och ler åt allt som händer. 

Men för att återgå till författardrömmen. Jag minns så väl när jag bestämde mig, en av de där varma kvällarna sommaren 2018. Jag tittade på min man och sa något som jag sedan fått äta upp, otaliga gånger. Jag ska nog skriva en deckare, hur svårt kan det vara? Visar sig att det är förbannat svårt, stundtals på gränsen till omöjligt. Men lika ofta så otroligt roligt. 

Att det skulle bli just deckare var en självklarhet. Inte för att jag älskar att grotta ner mig i våld, men för att det är ett sätt att belysa de problem som finns i samhället. Som lärare brinner jag lite extra för skolans värld och jag vet hur mycket man får ta del av. Ibland så mörkt att man helst av allt vill blunda. När man går hem och gråter. Att skriva deckare innebär också en hel del högst olämpliga sökningar på nätet och ett misslyckat försök att tejpa fast min man vid en stol för att se om han kunde ta sig loss. 

När jag väl hade bestämt mig för att skriva en bok växte sig en längtan. Jag skrev på helger och kvällar, ibland även nätter. Målet blev allt tydligare, jag skulle bli utgiven. Några andra alternativ fanns inte. Det har hänt en hel del sedan den där dagen i januari 2020 och det kommer förhoppningsvis att hända mycket mer, men få saker kommer att kunna mäta sig med första erbjudandet om utgivning. Jag stod i klassrummet och fick skicka ut eleverna och låsa om mig. Håll er lugna barn, fröken har fått bokkontrakt. 

En helt ny värld har öppnat sig sedan dess. Jag har fått vara med om mycket som jag aldrig trodde jag skulle få vara med om. Jag har fått jobba med proffs och träffat människor som blivit nära vänner. Varit på förlagsmingel och föreläst för fulla salar. Haft utsålda signeringar och fått uppleva min första Bokmässa som författare. Varit glad, ledsen, frustrerad, peppad, besviken och oerhört stolt. Allt på samma gång.     

Något jag inte var beredd på var det brutala i att bli offentligt dömd. Plötsligt kan alla som vill tycka och tänka om mina böcker. När jag läste det första dåliga omdömet om Vita rosor låg jag i sängen och grät, svor och sa att jag aldrig mer skulle skriva. Idag har jag hittat ett förhållningssätt till mindre bra omdöme, helt enkelt att jag försöker undvika att läsa.  

Jag inser att det här inlägget möjligen saknar en röd tråd, men på något sätt tycker jag att det är väldigt talande för författarskapet. Det är upp och ner, hit och dit, och ibland önskar man att man hade den där röda tråden att hålla i handen. Men för det allra mesta är det bara att spänna fast bältet och åka med, för om det är något som författaryrket kan liknas vid så är det en helt underbar och galen bergodalbana. 

/Emma Olofsson

”Jag fick just exakt nu ett mejl från förlag?”

På min 40-årsdag gjorde jag det. 

Jag hade insett att jag behövde sätta en deadline för mig själv och en 40-årsdag kändes som en rimlig sådan. 

Egentligen hade jag ju velat ge ut en bok innan 40. Mitt yngre jag hade blivit besviken om hon visste att det fortfarande inte hade skett. Men nu var det som det var och att åtminstone ha skickat in ett manus till förlag fick vara gott nog.

I mitt stilla sinne tänkte jag att kanske, kanske skulle jag i alla fall få svar innan min fest, som jag förlagt en dryg månad efter själva födelsedagen.

Samtidigt visste jag att det var en orimlig tanke. Jag är en flitig konsument av antagningshistorier och andra berättelser från livet som aspirerande författare och därför var jag medveten om att jag tvärtom nu skulle förbereda mig på att vänta. Och vänta. Minst tre månader. Ett halvår. Ett år! Alla varianter av historier hade jag hört. Så jag sade till mig själv, där jag satt med födelsedagsbubblet i handen, att nu skulle jag bara glömma bort det här manuset och inte ens börja tänka tanken på att börja vänta, förrän om ett bra tag.

Om jag kunde hålla mig till den förnuftiga planen?

Självklart inte.

Jag väntade. Och väntade. Från dag ett gjorde jag det. Kollade mejlboxen stup i kvarten, varvade upp varje gång jag hade ett missat samtal från okänt nummer. Självklart visste jag att jag var orimlig. Ingen skulle ens ha hunnit läsa mitt manus på denna tidsrymd. Ändå fortsatte jag. Jag gick in på förlagens sidor och kollade medarbetares kontaktuppgifter, lade på minnet, okej deras fasta nummer börjar så, och där har de alla personliga mobilnummer, och där… 

Till detta stadium kom jag alltså inom loppet av en vecka.

En dag, knappt två veckor efter inskick, skrev jag i meddelandetråden jag har med mina skrivkompisar:

Gud den här förlagsväntan alltså! Nu har det gått två veckor sen jag skickade så jag ska ju eg verkligen inte ens tänka på att vänta ännu – ändå är det precis sådär som alla säger, att det är det enda man gör.

Jag fick snabbt stöd i tråden. Det är en bra grej med skrivkompisar, de fattar ju våndan. Jag stod i köket, det var middagstid och jag satte i gång pastavatten. Hängande framför spisen i väntan på att det skulle koka upp fortsatte jag skriva i tråden för att se om någon av kompisarna skulle orka fortsätta delta i mitt orimliga ältande. Då gled en notis från min mejlbox ned i överkanten av telefonens skärm. Jag hann bara kort registrera avsändaren, men pulsen steg på en sekund. Jag hade fått mejl från ett förlag.

Jag, som förstås redan hade gått och funderat på hur jag skulle hantera den dagen svaren började trilla in – lugnt och sansat, hålla det för mig själv först – skrev direkt i kompistråden:

Helvete jag fick just exakt nu ett mejl från förlag!!!? Har inte ens hunnit läsa det! Hjärtklappning!

Kompisen som nyss stöttat mig i att ja, det är jobbigt att vänta, men svar kommer i sinom tid, osv osv, svarade genast med en rad upprymda emojis. Läs! skrev hon.

Bild: Från förtvivlan till hopp på tolv minuter i skrivkompischatten.

Jag tror att jag samtidigt ropade rakt ut och min son kom springande och undrade vad som hade hänt. Darrande klickade jag upp mejlet och läste det med honom hängande över armen på mig. Det var från en Ebba Östberg på Bokförlaget Forum. Med fortsatt rusande puls och darriga ben läste jag att de hade haft mitt manus på lektörsläsning och att lektören i fråga ”älskade” det?! 

Kontentan av mejlet var att förlaget ville återkomma ”inom någon vecka”. Peppen i meddelandetråden blev stor (det är en annan bra grej med skrivkompisar, att man verkligen genuint önskar varandra framgångar).

Jag ska erkänna att det nästan är lite genant att berätta att jag reagerade så kraftfullt. Men det var så. Adrenalinpåslaget var slående, minns inte hur det gick med pastan som jag precis hade tänkt koka.

Dagarna som följde var jag lugn och stabil. SKOJA. Jag började googla:

vad betyder ”inom någon vecka”

Men efter ett par mejlvändor (även med några av de andra förlagen jag skickat till) fick jag komma och träffa Ebba i Bonniershuset. Mötet var bra, jag kände att vi ville samma sak med texten. 

Bild: Pirrig människa framför Bonniershuset där jag strax skulle ha mitt första förlagsmöte.

Sedan gick lite till tid. Allt kändes spännande och lovande, men fortfarande var inget spikat. Dessutom närmade sig den där 40-årsfesten och krävde trots allt en del av mitt engagemang. 

Kvällen innan tillställningen skulle jag till frisören. Precis innan jag skulle dra plingade det till i mejlen igen. Ebba tackade för mötet osv osv. Och så skrev hon:

Viktigast av allt är såklart att jag, och resten av Forum, verkligen tycker om din bok och väldigt gärna vill ge ut den!

Min reaktion, jag minns knappt? Jag blev jätteglad. Visade min man, visade mina föräldrar, som var på besök för att vara barnvakt till festen. Samtidigt var jag nu redan inne i processen och det fysiska känslopåslaget blev inte lika överväldigande som vid det där första mejlet. Och så var det ju frisörtiden. 

Jag hoppade upp på cykeln och trampade iväg. Innan jag gick in till frisörsalongen ställde jag mig i kvällsluften, som var ljummen fortfarande, fast det hunnit bli november. Jag glodde rakt ut i luften och tänkte att nu ska jag stå här och ta in det här. Jag stod där och lyssnade på Tonight, tonight med Smashing Pumpkins, som jag fick för mig passade för tillfället. 

Imorgon skulle jag fira min 40-årsdag. Och hur osannolikt det än hade tett sig när jag skickade in några veckor tidigare så hade det blivit som jag fantiserat om. Jag fick svaret innan festen. Och det var ett ja.

Jag var antagen.

Bild: Kontraktet.

Astrid Billengren är biträdande nyhetschef på Aftonbladet. Våren 2024 kommer hennes debutroman En av oss kommer dö ung ut på Bokförlaget Forum.

Helsingborgsförfattare ger ut roman i sjukvårdsmiljö.

Jo, doktorn, det var en sak till är en roman skriven av mig, Viktor Bergendal. Boken gavs ut i november 2022 och handlar om att alla ska kunna förstå medicin och bli mer delaktig i sin egna vård. Romanen är min debut. 

Jag hör ofta i samhällsdebatten mycket negativt om sjukvården med allt ifrån en sviktande primärvård till överbeläggningar och utarbetad vårdpersonal. Med denna bok vill jag lyfta det fina i att möta patienter i svåra situationer med sjukdom samt det fantastiska arbete som bedrivs på alla vårdnivåer dagligen.

Jag är en 36-årig läkare och violinist uppväxt i den lilla byn Farhult i nordvästra Skåne som mittenbarn i en stor brödraskara. Min pappa, och fyra generationer bakåt, har varit doktorer och jag utvecklade ett stort intresse för naturvetenskap under min uppväxt. Sedan några år tillbaka är jag specialist i allmänmedicin och har påbörjat en ny specialisering inom geriatrik på Helsingborgs lasarett.

I boken får läsaren följa den fiktive doktor Henrik under en veckas tid på vårdcentralen. Där möter han ung som gammal, frisk som sjuk och alla möjliga sorters hälsobekymmer. Allvar och humor blandas med seriös medicin och lite samhällskritik. Mitt mål med boken är att sprida kunskap, inspirera människor och förhoppningsvis göra patienter mer delaktig i sin egna vård genom ökad medicinsk förståelse. 

Jag började skriva på boken för att jag kände att man aldrig hann tänka färdigt på sina patienter och inte hade tillräckligt med tid för reflektion. Under hela skrivprocessen kände jag hur gammal frustration rann av mig och det hela blev som en rengörande process. Jag förstod i slutet av skrivandet att det är precis det som behövs för ett hållbart yrkesliv, att ha tid för reflektion och tid för att tänka färdigt på sina patienter. Min skrivarglädje har verkligen tagit fart och arbetet med en uppföljare har redan börjat!

När är det dags att skriva en bok?

Vi är många som står här med våra debutromaner och säger att det här är en dröm vi haft nästan hela livet. Att i begynnelsen var orden. Vi slukade dem, i den där särskilda åldern när läsandets magi slog upp nya världar inom och utom oss. Vi plitade ner hemliga bokstavskombinationer i dagböcker med mycket osäkra lås med hjärtformade nycklar till.

Snabbspola drygt 30 år. Så lång tid tog det för mig att till slut göra slag i saken. Varför jag inte började tidigare? Varför jag inte “satsade på skrivandet” när jag var 19, 27, 34? Jag hör ibland författare berätta om när de åkte på skrivkollo på mellanstadiet eller gick skrivarlinje på folkhögskola efter gymnasiet och det väcker alltid tankar hos mig. Varför var min egen väg så orimligt krokig och lång? 

Ett svar är att jag inte trodde jag hade det i mig. Författaryrket kändes inte på något sätt inom räckhåll för mig när jag var yngre. Jag kände ingen som hade gett ut en bok eller som arbetade konstnärligt, och på 1990-talet när jag var tonåring fanns heller inte den sortens lättillgängliga och uppmuntrande guider i hur man skriver en bok, som det finns idag genom skrivpoddar, Tidningen Skriva och bloggar som den här. Det föreföll alltså totalt ouppnåeligt för mig, att skriva en bok. Efter många års universitetskurser blev jag till slut journalist. Det var ju också ett sätt att få skriva – och jag gömde undan den där andra drömmen inom mig och tänkte på den som lite löjlig, till och med.

Ett annat svar kan vara att jag faktiskt behövde leva lite först? Samla på mig stoff och material genom livets olika lager och faser, genom femton års arbete som reporter där jag suttit ner vid så många köksbord och i så många soffor och fått ta del av människors livsberättelser. 

När man bär på den sortens drömmar som ändå inte helt går att förtränga, får man till slut bara bestämma sig. Det gjorde jag för fyra år sedan. Jag var 42, genomlevde det psykoterapeuten Johan Cullberg har kallat “den kränkande realiteten”. Ni vet när man är i medelåldern, skärskådar sig själv och kan konstatera: Blev det inte mer än så här? Så. När andra bokade sitt första maratonlopp, bokade jag en veckas skrivarresa till Toscana med Monika Fagerholm. 

Cikadorna tjöt om kvällarna, hettan dallrade, och Monika manade oss till att SKRIVA SOM SMÅ DJUR. Och det gjorde vi, jag skrev en av de centrala scenerna till min debutroman “Utanpåverket” där, i en solstol, övermätt på pasta och tiramisu. 

Nu har alltså nästan fyra år gått och det är knappt tre veckor kvar tills min bok kommer ut. Och jag tickar in på 46 vårar. Det är väldigt svårt att passa in i kategorin debutanter som är  “unga och lovande”. Men jag har en liten men naggande god lista på fyra av mina författarförebilder och deras debutålder som jag tittar på ibland:

Tessa Hadley, 46.

Majgull Axelsson, 47.

Marianne Fredriksson, 53.

Karin Smirnoff, 54. 

Men hur gör man då, hur får man ihop en roman när man står, som det kallas, mitt i livet, och har ett heltidsjobb och familj och inte vill vara en sådan som rymmer från alla förpliktelser? Här är de bästa råden jag har fått och som jag har börjat arbeta mer och mer efter för att kunna arbeta med skrivandet vid sidan av allt det andra: 

1. Skriv lite varje dag

”Tänk inte text, tänk värld”. Orden är Monika Fagerholms och citeras ofta. I ett avsnitt av min favoritpodd om skrivprocessen, Folkets hörna, kan du höra henne prata mer om de metoder för skrivande som hon lär ut. Fastna inte för mycket i själva texten, utan arbeta med att bygga en värld, över tid, som du själv vill vistas och vara i, varje dag. Där har du ditt råmanus, som du stadigt bygger vidare på. Om så bara tio minuter varje dag. Jag misslyckas själv ofta med att göra detta exakt varje dag, men i perioder när jag ”umgås” med texten åtminstone 4-5 dagar i veckan märker jag ju har mycket lättare det är för hjärnan att återigen befinna sig i den där världen

2. Köp en anteckningsbok som du har med dig överallt

Det här gör skillnad, för mig: att jag inte måste ta upp datorn och sitta med ett blankt dokument varje gång. Utan jag plitar ner tankar för hand i en anteckningsbok. Det sänker tröskeln för att “skriva på boken”, gör det mindre kravfullt och sedan har jag med stigande intresse på sistone även läst om hur metoden används av ganska många etablerade författare, och att arbetssättet också har stöd i forskningen. 

3. Var beredd att offra något för ditt skrivande
Se på ditt skrivande som andra ser på till exempel löpträning: Att skrivandet är något du behöver för att må bra, att det utvecklar dig. Ibland kommer du att behöva prioritera skrivandet framför annat du brukade göra på din fritid. 

4. Skaffa dig deadlinesGenom att gå en skrivarkurs eller vara med i en skrivarcirkel med andra skrivande människor tvingar du dig själv att lämna text. Det här har fungerat väldigt bra för mig som ett sätt att se till att det faktiskt blir något skrivet. Även om det bara är 5-10 sidor i månaden så blir det ju text av det över tid. Som Simona Ahrnstedt så träffsäkert har uttryckt det: “Våga skriva skit, skit kan man redigera. Du kan inte redigera ett blankt papper!”

Kristin Nords debutroman “Utanpåverket” utkommer 25 maj och ges ut av Wahlström och Widstrand.

Kristin Nord på Instagram: https://www.instagram.com/kristin_nord_skriver/

Kan man göra författarbesök med en annan författares bok? Utan att vara författare och med en stympad dramaturgisk val?

Det kan tänkas att jag är den enda som svarar ja på den frågan, men så länge man är ärlig och inte skadar någon tycker jag man kan göra rätt mycket. Det kanske inte ens var ett författarbesök jag gjorde den där vårdagen för två år sedan, men det var så det kändes, och sedan dess har jag velat dela med mig av upplevelsen. Att få göra det på Debutantbloggen känns extra roligt – eftersom boken jag tog med på författarbesöket var Kristin Fägerskjölds och det var genom henne jag hittade hit.

Under 2019 och 2020 hade jag hunnit samla på mig alla möjliga refuseringar, men jag trodde på min berättelse och älskade att skriva och ville inte ge upp. Den hade väl inte hunnit göra sig själv rättvisa helt enkelt. Förutom att jobba vidare med manuset ägnade jag mycket tid åt förkovring i manushantering och antagningsprocesser och nålsögon – och det var under en sådan googling jag kom att läsa ett inlägg (se länken nedan) om vad det var som fått Louise Bäckelin på LB förlag att anta Kristin Fägerskjöld debutmanus.

Förutom att jag lockades av omslaget till det som skulle bli Kristins debutroman gillade jag att hon hade haft fem berättarröster i sitt ursprungsmanus. Eftersom jag själv hade en uppsjö av berättarröster fick det mig att känna både hopp och samhörighet. När jag läste att hon fått väva in två av rösterna i de övriga perspektiven försökte jag fokusera på de tre hon fått behålla – att hennes förläggare sett potential och att det fanns en lösning som hette ”väva in.” Jag hade fått en förebild, både vad gällde berättarröster och nålsögon och bokomslag – och det var det jag ville ta fasta på när jag gjorde mitt författarbesök.

Under våren 2021 hade tvåorna på skolan där jag jobbade kört igång ett skrivprojekt, och eftersom det var allmänt känt att jag också höll på med ett sådant undrade deras lärare om jag ville presentera några lämpliga verktyg för barnen. ”Det här med början, mitt och slut.” Jag hade ju ändå haft dem i förskoleklass.

Jag tackade ja. Ända sedan jag bestämde mig för att satsa på Doften av kardemumma har jag känt mig som en författare och varit öppen med mina förhoppningar, men jag hade ju ingen bok att visa upp. Och några verktyg visste jag väl inte heller om jag hade. ”Jag kanske kan visa den dramaturgiska valen”, klämde jag ur mig, men av någon anledning har min dramaturgiska val aldrig haft någon stjärtfena, jag måste ha varit okoncentrerad när jag målade av den från whiteboarden på Folkuniversitetet. Sedan dess har jag utgått från en val som ser ut som en Barbapappa som ligger på mage – men det begrep jag inte när jag gjorde författarbesök. Och barnen var nöjda.

Tänk ändå, vad ett gäng nioåringar kan göra för ett självförtroende. Det är nästan så jag längtar tillbaka till stunden då jag stod framför klassen och förklarade vad jag höll på med när jag stängde in mig i förrådet på långrasten. Istället för att gå till personalrummet. Att jag skrev på en berättelse, att det var det roligaste jag visste och att jag hoppades att det skulle bli en riktig bok. ”Ungefär som den här”, sa jag och höll upp Kristin Fägerskjölds Klar himmel. Den rödprickiga klänningen och kontrasten mellan ljus och mörker. Vi pratade bokomslag och målbilder, och när barnen frågade om de skulle kunna läsa min bok fick jag förklara att den inte var så barnvänlig. ”Men det skulle vara roligt om era föräldrar fick göra det.”  

I slutet av terminen läste barnen upp sina berättelser för oss i förskoleklassen. De var fantastiska allihop.

Och igår kom min bok från tryckeriet. En feelgoodinspirerad familjegåta. Fyra perspektiv och två tidslinjer och världens vackraste omslag. Den släpps i maj, ungefär samtidigt som Kristin Fägerskjölds fjärde roman.

Det är aldrig för sent och det finns inga garantier. Jag debuterar som femtiosexåring och i skrivande stund kan jag bara hoppas att folk ska tycka om min bok. Någon annan är bästsäljare och ytterligare någon har nyss börjat skriva. Vissa väljer hybridutgivning och andra har just fått sina manus antagna. Vi kommer alltid befinna oss på olika platser, men i mina ögon är vi författare allihop, om det är det vi vill vara. Barnen i tvåan var det definitivt.   

Och med det vill jag önska en riktigt härlig Valborgsmässoafton!

/Beatrice Samuelsson

”Klar himmel” gör vårkatalogen mer intressant

Hur fan sätter man en titel på en bok?

Dagens gästbloggare: Emma Arpstrand

Jag är uppvuxen med internet. Jag minns hur jag fick be min pappa om lov innan jag
kopplade upp mig mot världen utanför Mullsjö, den lilla tätort i skarven mellan
Småland och Västergötland där jag växte upp. “Efter klockan sex kan du få vara inne
en timme, sedan är det din systers tur” lät det då. Det var andra halvan av 90-talet
och man var tvungen att plugga in en sladd i telefonjacket för att kunna surfa. När
man ringde till någon som var uppkopplad på The World Wide Web tjöt det i luren.
Jag har haft Lunarstorm, Helgon, Bilddagboken, chattat med killar på MSN och jag
skaffade Facebook efter att ha träffat brittiska utbytesstudenter 2006. Jag kommer
ihåg när när man använde Instagram för att lägga filter på sina bilder och ingen
brydde sig om man fick några likes eller inte.

Sedan 2016 jobbar jag heltid med sociala medier på Dagens Nyheter. Jag vet allt om
hur man ska skapa innehåll som får folk att stanna upp i sina flöden. Jag vet allt om
hur man har tre sekunder på sig för att folk ska vilja kolla på en video och inte scrolla
vidare. Varje dag blir vi överösta med inlägg, videos och bilder. Conent. Content
Content. Alla vill de ha vår uppmärksamhet.

Jag ser en bokhandel som ett enormt flöde med böcker, precis som ett flöde på
Instagram. Böckerna står där i sina hyllor, i en monter eller på ett bord och vill att vi
ska köpa dem. Vad får oss att ta upp en bok och inte en annan? Vad får oss att
lägga tillbaka den? Vad får oss att ta med den till kassan eller lägga den i
varukorgen? Det här var tankar som snurrade i mitt huvud när jag gick runt på
Malmös gator och försökte komma på en titel till min relationsroman. Jag ville ha
något som slog folk på käften, fick dem att vakna till och som skulle fastna i minnet.
Något som stod ut bland alla andra titlar. En dag hade jag det. “Hur fan gör man
slut?”.

När jag sedan bollade titeln med min förläggare undrade jag om boken verkligen
kunde heta så? Det låter ju inte så luddigt och litterärt som typ “Vågornas svall” eller
“Mödomens maktlöshet” (OBS! jag hittar bara på titlar här, om det råkar existera
böcker med dessa titlar i verkligheten är det helt slumpmässigt). Jag undrade också
om det var okej med en svordom i en titel. Jag vet inte, har någon gjort det förr?

Säkert. Och låter det inte lite som en självhjälpsbok? Jag gav min förläggare en
alternativ titel “Självbedrägerier”. Jag tänkte att den titeln låter lite mer som en
potentiell Augustprisvinnare (OBS! Det är bara mina fördomar som talar här).
Men min förläggare sa att “Hur fan gör man slut?” reflekterar boken bättre och “Det
låter absolut inte som en självhjälpsbok”. (Om någon nu råkar köpa den i tron om att
hen kommer att få hjälp med hur man avslutar en romantisk relation på bästa sätt
kommer hen bli besviken, det är snarare tvärtom, hur man absolut inte ska göra
slut).

Vad vill jag då säga med allt det här? Jo, att “Hur fan gör man slut?” är en bok som
bär på ett stort allvar utan att den för den skull tar sig själv på för stort allvar. Jag tror
att det är en bra devis att leva efter som författare i en bokbransch som är alldeles,
alldeles underbar men som också kan vara rätt skoningslös.
Jag tror också det är bra att en bok inte försöker vara något den inte är, även om en
viss titel kanske låter “finare” (vad “finare” inbegriper låter jag vara osagt, det är upp
till var och en att definiera). Men en sak har jag lärt mig från mina år som sociala
medier-redaktör; de inläggen som folk scrollar förbi är alltid de med luddiga rubriker.

Dagens gästbloggare: Emma Arpstrand, född 1991, är uppvuxen i Jönköping med
omnejd men har bott nästan ett decennium i Stockholm. Numera är hon bosatt i
Malmö med sin man och deras två fyraåringar.

Hon är utbildad journalist och arbetar som sociala medierredaktör, reporter och
videoproducent på Dagens Nyheter. I oktober kommer hennes skönlitterära
debutroman ”Hur fan gör man slut?” ut på Ordfront förlag. Det är en “Maken” för
Millenials och Gen-Z’s.

Instagram: @emmaarpstrand

Ett rum för skrivande

Jag har precis gått och lagt mig när jag hör ljudet. Det mullrar, skrapar
och låter nästan som en mytisk valsång. Den stora islossningsorkestern
är här.

Det är ett ljud jag längtat efter. En av vårens sånger som sjunger om nya
tider och att snart drar sig vintern tillbaka för den här gången.
Jag virar en filt om mig och går ut på terrassen för att urskilja nyanserna i
issymfonin. Att vara nära islossningen är att snudda vid naturkrafterna.
Som att ta del av en nattsvart himmel under ett åskväder eller följa
norrskenets sprakande skådespel.
Då hör jag hur något krackelerar inifrån bröstkorgen, det rinner tårar som
stockat sig och med dem sipprar orden fram. Orden som har bäring och
som vill berätta något om den historia jag burit som ett embryo under
några veckor.

Mannen med det gråa håret, som är en av huvudkaraktärerna, och
kvinnan i 40-årsåldern som packat ner sina sorger och ställt in dem väl
förslutna i ett förråd på Shurgard börjar leva sina egna liv. Visar sig i
fragmentariska bilder med meningar som vill formulera något om att
våga släppa taget, om vattnet som flödar mellan isflaken.
Ibland kommer flow:et gratis, timmen är sen och jag vill egentligen gå
och lägga mig, men mannen och kvinnan lämnar mig inte ifred. De flöt
upp med islossningen och jag öppnar datorn och skriver stötvis, tidvis
flödande och går inte och lägger mig förrän bilderna, dialogerna har tagit
gestalt.

Det finns ett inre och ett yttre rum för skrivande och de assisterar
varandra. Som ett par eller ett team där en står för känsla och intuition
och den andra för struktur och ordning.
Det yttre rummet går alltid att möblera. Sedan länge har jag haft mina
särskilda ritualer. Skrivbordet ska vara hyfsat rent på prylar och
pappershögar och ljuset ska brinna. Antingen i ljusstaken i silver som jag
fick av farmor när jag fyllde 20 år, hon som alltid läste mina dikter, eller
ängelljusstaken som vännen Mia överraskade mig med en alldeles vanlig
dag. Mobilen på ljudlös, för säkerhets skull lägger jag den i en låda i
köket.

En kopp kaffe med en skvätt mjölk och lite kanel i den havsgröna
keramikmuggen, ett glas vatten och spotifylistan med vemodiga,
melodiska toner som letar sig in till det inre rummet och blir nycklar som
väcker berättelserna, stavelserna, rytmen, formen till liv. I det inre

rummet har inte kritikern någon access, åtminstone ingen tongivande
röst. Här är jag både en mottagare och skapare av associationer, minnen
och drömmar.

Kritikern välkomnas möjligtvis senare i processen, när texten tagit form
och behöver redigeras och vaskas fram. Bli stringentare och klarare i
färgerna. Men inte nu, i det inre rummet behöver orden få röra sig fritt
utan pekpinnar.

Så jag förbereder det yttre rummet för att bereda plats för det inre.
Blockar tid i kalendern, helst några dagar efter varandra, och flera
timmar åt gången. Sätter mig vid skrivbordet med det tända ljuset och
den havsgröna kaffekoppen och spelar den vemodiga spotifylistan.

Det blir en ram att studsa ifrån och då brukar uppkopplingen till det inre
rummet fungera. Om uppkopplingen är extra trög tar jag hjälp av
naturens krafter. Vardagsmagin i en gnistrande stjärnhimmel eller i en
islossning som har en av de mest ursprungliga historierna att berätta.
Om livet som vänder åter och börjar spira igen. Trots allt.

Ann Thörnblad

Aktuel med ”Innan spåren växer igen”, Lava förlag.

Hej, igen!

Jag räknar inte med att många minns, men jag fick äran att gästa Debutantbloggen även oktober 2020, i det HÄR inlägget. Då hade jag ännu stora drömmar om mitt manus. Nästa år debuterar jag. Men inte för att något av de traditionella förlagen har vågat sig på att säga ja.

Det är väldigt lätt att säga att så länge du skriver bra, kommer förlagen säga ja. Eller att ett nej innebär ett dåligt skrivet manus. Det påståendet riskerar också att ge ännu mer ångest till många som redan lider av sina standardrefuseringar. Kanske även en känsla av att vara misslyckad. Kanske ger de upp sin dröm, men sitter på något som exempelvis är för unikt? Något som inte går att sätta i ett tydligt fack?

Det finns många anledningar till att förlagen säger nej. Och jag har fått väldigt många. De nej jag fick från 2019’s version av mitt manus förstår jag. Det var inte färdigt, långt ifrån, det var en tidig version som flera läst och faktiskt älskat trots det. Men efter omskrivningen jag gjorde 2020 blev det mycket bättre. Det blev bra.

Klart jag tvivlat. Standardnej efter standardnej efter standardnej. Hur kan jag tro annat än att jag suger?

Ett förlag vågade vara ärliga, och svarade efter tjugo minuter att de ger ut ”försvinnande få dystopier”, och trots att min bok står utanför genrens ramar gav de det inte ens en nyfiken chans. Det är både till min fördel, och min nackdel, att tänja på dessa gränser, har jag hela tiden tänkt. Inte heller kan jag skriva på ett annat sätt. Men, det har ju visat sig att det inte heller spelat någon roll.

Svenska förlag läser inte ens svensk fantastik, dit dystopier ofta hör. Det har de själva berättat, och skapat diskussioner om. De översätter gärna utländska, men de vågar inte satsa på svenska författare. Därför är en stor del av dem egenutgivare, på ett eller annat sätt. Trots att de, i många fall, är riktigt bra. Och visst finns det mindre förlag som ger ut mycket fantastik. Inte heller där passade jag och Miranda, min huvudkaraktär, in. Once again: jävligt svårt att inte tvivla.

Inför manusutskick 2021 hade jag nya testläsare. En av dem var Frida Hallberg, som dessutom råkar vara en av mina favoritförfattare och som på senare år även blivit en vän. Hon ger ut sina böcker (fem stycken än så länge, två serier, magiskt vackra) på sitt eget Fåglar förlag. Redan då sade hon att hon gärna ger ut mitt manus, om jag kan stå för kostnaden. På ett sätt var det ju drömmen – att få vara på samma förlag som några av de vackraste berättelser jag vet. Dessutom skriver vi väldigt lika, på många sätt. Vi är båda, precis som min Miranda, lågmälda rebeller. Och nu ska vi göra litterär revolution.

För vad hände egentligen?

Jag ville ju inget hellre än att ha den där bekräftelsen. Att ett förlag skulle se potentialen och vilja satsa. Att det ovanliga i mitt manus är styrkan, inte att det dystopiska gör att det väljs bort per automatik. Istället försökte jag ge upp. Många, många gånger har jag försökt lägga Miranda på hyllan och fokusera på annat. I ilska försökte jag mig på ett ”mer normalt” manus, som i slutändan ändå fick övernaturliga inslag. Det går inte, men jag vägrar också forma mig efter vad de etablerade förlagen anser säljer. Det är min dröm, men inte till varje pris. Inte på bekostnad av det konstnärliga.

Jag tillhör den sortens författare som blöder ut min själ på papper och som har blivit förkrossad av refuseringar. Det är inget konstigt med det.

Vissa blir antagna direkt. Men det som är värt att tänka på är att manuset då inte enbart är bra (för det är det ju) – utan att det skickats in med bra timing, det är vad förlagen vill ha just då, att rätt person har läst det på rätt dag, osv. Vissa får flera förlag att välja på, och då har det gissningsvis även klickat i alla boxar för vad som just nu säljer bra. Det är inget konstigt
med det heller. Förlag är företag, de vill och behöver sälja pengar, och vi författare vill ju också sälja, nå ut. Men vad som är BRA – bra skrivet, bra story – innebär inte alltid tydliga möjligheter att tjäna pengar. Särskilt inte manus som på något sätt sticker ut, så länge det inte sticker ut på ett sätt som passar just då.

Jag betalar för att ge ut mina böcker, kanske likt hur en konstnär får betala för att skapa och ställa ut sina tavlor. Utan att veta om någon kommer köpa. Utan att veta om någon ens kommer komma.

Nu är redigeringen igång och jag har visserligen några höga berg att bestiga, men jag är övertygad om att det här i slutändan kommer bli en riktigt bra bok.

Om skribenten:
Ifiyenia Hyde är skrivpedagog, poet och författare och debuterar i mars nästa år med
boken I hand med min syster, del ett i serien Gryningsfåglar.
En poetisk dystopi som utkommer på Fåglar Förlag. Hon gillar att hänga med och connecta skrivsjälar med
varandra och går att finna på @ifiyenia.in.poetry /https://instagram.com/ifiyenia.in.poetry 

Bokens väg till biblioteket

Veckans gäst: författaren och bibliotekspedagogen Therése Sandberg!

När jag började arbeta som bibliotekspedagog befann jag mig i ett konstant lyckorus. Att skriva böcker är förvisso det roligaste (och ibland det svåraste) jag vet, men att också få arbeta med läsfrämjande och omge mig kring böcker och människor som delar ens litteraturintresse är en fantastisk känsla. Jag är nog fortfarande uppe i lyckoruset, men nu när jag jobbat ett tag har jag också fått viktiga insikter som har varit värdefulla för mig som författare som jag vill dela med mig av när jag står med en fot i biblioteksvärlden och den andra i författarrollen.

En sådan insikt handlar om bokens väg till biblioteket. Hur hamnar egentligen ens bok på bibliotek? Ska man som författare själv kontakta biblioteken och marknadsföra sin bok? Det korta och enkla svaret på den frågan är: Nej, det ska du inte göra.

När ditt manus blivit antagen av ett förlag ska du höra med förlaget om de har avtal med BTJ. Om svaret är ja, då kan biblioteken själva köpa in din bok. Så länge din bok finns att köpa på Adlibris är det inga problem. Om ditt förlag inte har avtal med BTJ eller om du gett ut boken på egen hand, kan du registrera dig i Kungliga bibliotekets utgivarregister. Då får du kostnadsfria ISBN-nummer som klistras fast på omslagets baksida. När din bok fått ett ISBN-nummer kan den katalogiseras i Kungliga bibliotekets stora nationella bokregister Libris. Där kan bibliotek i sin tur kontakta dig om de vill beställa böcker från dig. Du behöver såklart inte skaffa ISBN-nummer till dina böcker, men det är ett måste om du vill ha din bok i bibliotekens bestånd. Sveriges författarfond, där man som författare kan söka stipendier, har också krav på att utgivna verk ska finnas på bibliotek för att man ska kunna söka deras stipendier.

När jag skrev min debutbok Katarinafallet hade jag ingen aning om hur vanligt det är att författare själva mailar bibliotek och ber dem köpa in deras bok. Här blir det knasigt eftersom detta riskerar bli felriktad marknadsföring då mailen ofta hamnar hos fel person och inte hos dem som faktiskt ansvarar för inköp till bibliotek. Idag har många bibliotek istället egna formulär på hemsidan där besökare kan lämna inköpsförslag. Notera att dessa sidor inte är till för författarna utan för besökarna. Det är alltid biblioteken som själva avgör vilka böcker de köper in och biblioteken vill ju så klart ha böcker som lånas ut. Att få en bra recension av BTJ kan underlätta när biblioteken väljer om de ska köpa in din bok eller ej.

Ytterligare fördelar med att ha sin bok i bibliotekets bestånd är inte bara att du som författare tjänar pengar på varje lån (förvisso väldigt låga nivåer), men kanske främst för att boken når fler läsare. Därutöver finns många bokcirklar som har möjlighet att läsa och diskutera din bok. Du kan bli inbjuden för ett författarbesök. Bibliotekspersonal kan skylta och rekommendera din bok vilket ger boken ännu större spridning för att inte tala om skolpersonal och andra pedagoger som ofta kommer och lånar böcker som de i sin tur använder som arbetsböcker. Andra arbetsplatser kommer också och lånar böcker som ska läsas i deras väntrum. Biblioteken är en av få, ja kanske den enda offentliga lokalen där det fortfarande är gratis att låna en bok, och det är ju fantastiskt bara det och någonting att värna om.

Det är inte enkelt att leva på sitt författarskap och författaryrket innehåller många olika delar där marknadsföringen är en del. Men jag tycker att man som författare ska fråga sig själv varför man skriver böcker? För min del handlar det om att skrivandet är en så viktig del av mig, någonting jag bara måste göra. Men jag skriver för att andra människor ska läsa och få en stunds avkoppling, eller i mitt fall en stund av spänning. Det viktigaste är att boken når sina läsare på ett eller annat sätt, och här kan biblioteken vara en väg in.

Om skribenten: Therése debuterar till hösten med Katarinafallet på Lava Förlag. En spänningsroman med inslag av skräck, om modersrollen och begär. Boken utspelar sig i Norrbotten. Instagram: @sandskrifter

Hybridförlag: Lurendrejeri eller bra alternativ?

Idag gästas vi av författaren Johanna Ekne

Hej, jag heter Johanna och jag är utgiven på hybridförlag.

Varsågoda, nu kan ni få börja tala om för mig att jag inte är en riktig författare. Eller att jag är lurad och måste vara lite korkad. För det vet ju alla hur hybridförlag är. Och om man betalar för att bli utgiven, då är man verkligen inte författare.

 Jag blir skitförbannad när jag hör sånt. Men jag ska försöka behärska mig och bemöta de här synpunkterna sakligt. Here we go!

Ett hybridförlag erbjuder alltså en tjänst, i det här fallet hjälp med att få en bok utgiven. För den här tjänsten tar de betalt, som vilket tjänsteföretag som helst.

Det står var och en helt fritt att anlita dem eller inte. Om de tar in en alltså, seriösa hybridförlag är rädda om sitt goda namn och rykte så de accepterar inte vad som helst, i motsats till vad en del påstår.

Sen finns det ju förstås oseriösa hybridförlag också, men oseriösa aktörer finns ju i alla branscher. Och ingen skulle väl drömma om att döma ut hela byggskrået för att det finns några dåliga firmor? Ingen skulle väl heller kräva av sin rörmokare att hen ska arbeta gratis? Nä, just det. Ändå påstår vissa att hybridförlag bara är ute efter att lura folk eftersom de tar betalt. Märkligt. Vad de dessutom ofta missar är att en författare på hybridförlag får högre royalty än en författare på ett traditionellt förlag. Så säljer man bra så kan man få tillbaka sina satsade pengar. Det är alltså helt enkelt en annan ekonomisk modell för utgivning.

Lika märkligt är det här snacket om att man inte är en ”riktig” författare om man är utgiven på hybridförlag. Vad handlar det om? Den som till exempel startar sitt eget klädmärke, ger ut sin egen musik eller drar igång ett eget mikrobryggeri anses vara otroligt cool. Medan den som ger ut sina egna texter, själv eller via hybridförlag, ofta ses som en riktig loser.

En del blir rent av arga när man pratar om hybrid- eller egenutgivning. Som om de tyckte att jag skulle ha avstått, fast jag själv tyckte att det skulle vara roligt och är en vuxen person med koll på min ekonomi.

Kvaliteten är sämre på hybridförlag, säger de. Ja, det stämmer nog. Den absoluta gräddan av författare sugs upp av de traditionella förlagen. Men när Bonniers säger att de tar emot 1000 manus per år och bara kan ge ut några få så tänker jag att det måste finna en hel del läsvärt bland de manus som blir refuserade. Och de kan hybridförlagen ta hand om så att vi kan få läsa även dem. Fint va?

Det har gått ganska bra för mig. Förutom det faktum att jag har lärt mig otroligt mycket på resan så har min debutbok sålt bra för att vara skriven av en okänd debutant och den har fått hyfsade omdömen. Men det spelar egentligen ingen roll i det här sammanhanget. Om så bara min mamma hade läst den så kunde det ändå varit värt det för mig. Och min mamma hade blivit både stolt och glad (det blev hon). Varför vill en del människor neka oss detta? Varför inte heja på alla som vill uttrycka sig kreativt, hur de än väljer att göra det?

Jag kallar mig faktiskt sällan för författare. Men det handlar inte om att jag är hybridutgiven utan om att jag har en så otrolig respekt för den titeln att jag tycker att jag inte förtjänat den än, jag har ju bara gett ut en bok än så länge. Men fler är på gång och en vacker dag kanske jag ser er alla i ögonen och säger: Hej, jag heter Johanna och jag är författare! Förhoppningsvis har vi då kommit så långt att ingen bryr sig ett skvatt om hur mina böcker är utgivna.
Jag längtar!

Här hittar du Johanna på nätet:

Facebook

Instagram

Hemsida

Att skriva med verklighetsanknytning

Veckans gäst är författaren Sofie Möller som har publicerat e-novellen ”Utan dig går jag sönder” på Joelsgårdens förlag

Jag har sedan barnsben haft en skrivarlust.  Det började med små historier och bilder som jag ritade själv till mina historier, men jag insåg ganska snabbt att jag tyckte det var både roligare och mer givande att hitta på historier och skriva än att rita. Tålamodet till att låta en bild växa fram så som jag porträtterat den fanns inte riktigt; det blev aldrig som jag tänkt mig. Däremot kom jag till insikt med att jag genom skrivandet blev något mer tillfredsställd. Det gav mer ro helt enkelt. Jag har alltid tänkt mycket och har processat mina tankar genom att skriva ned dem. Jag har inte hjärtat på tungan, men med orden kan jag skapa. På något sätt har orden alltid legat mig nära till hands. Jag är ingen talare – att skriva passar mig bättre. Och allt sedan dess, sedan barnsben, har jag skrivit. 

Nyligen har jag fått ett av mina alster publicerade på Joelsgårdens förlag. Det är en kortnovell som heter ”Utan dig går jag sönder” och handlar om Isabella som träffat Dag på en nattklubb, insett att hon blivit förälskad och brottades med faktumet att han skulle åka utomlands och studera. Det är en novell som handlar om känslor, såväl känslor mellan två personer som egna. Novellen handlar om personer som hade kunnat vara verkliga och detta är något som jag baserar mina texter på, att det finns en verklighetsanknytning på något sätt även om det inte nödvändigtvis behöver vara verklighetsbaserat.

Jag tror att jag tycker att det är lättare att skriva än att prata eftersom det skrivna ordet ligger mig nära till hands. Jag får lättare ned mina tankar när jag skriver än om jag skall prata om mina tankar. Kanske beror det på att skrivarprocessen även är en reflektionsprocess. Mina inspirationskällor när det kommer till skrivandet hämtas ur det verkliga livet. Genom att observera min omgivning kan jag få idéer om exempelvis olika livsöden. En kvinna på ett café eller ungdomsgänget på stan kan plötsligt bli ett gäng nya karaktärer. Deras röster, gester, uttryck och min känsla och uppfattning av min observation ger fiktiva idéer av människor som hade kunnat finnas. Betraktelsen från omgivningen kan alltså bidra till en idé om olika personporträtt i fiktiv mening. Dock kan även egna erfarenheter och upplevelser vara något som ger mig inspiration i skrivandet och på så sätt finns en nära koppling till det verkliga livet. 

När jag skriver hämtar jag som sagt inspiration ur verkliga livet. Antingen så hämtar jag inspiration från händelser jag själv varit med om eller från betraktelser från omgivningen. Jag själv tycker mest om att läsa feelgood och drama och därför blir det oftast det jag skriver om. En av mina första läsupplevelser som verkligen satte spår var när jag som barn läste Christina Herrströms ”Ebba och Didrik”. Det är också en historia om känslor; en historia som berör. ”Utmattad kastar han sig på sängen – drabbad av kärlek”, är ett citat från boken som satt spår hos mig. Att bli drabbad av kärlek säger verkligen något om hur mycket man kan känna som människa. Och kanske är det därför jag själv också har landat i att skriva om detta. Om de stora känslorna. 

Länkar till novellen:

https://www.joelsgarden.se/

https://www.bokus.com/bok/9789189429345/utan-dig-gar-jag-sonder/

https://www.adlibris.com/se/e-bok/utan-dig-gar-jag-sonder-9789189429345

https://www.storytel.com/se/sv/books/utan-dig-g%C3%A5r-jag-s%C3%B6nder-2101394

Främmande miljöer – något att hålla sig borta ifrån?

Dagens gästbloggare: Hanna Wesslén

När jag påbörjade manuset till min debutroman försökte jag hålla mig till det klassiska rådet: Skriv om det du känner till. Men det visade sig att handlingen, som utkristalliserade sig allt eftersom, krävde ett besök i främmande miljöer. Nepal. Indien. Karatedojos.

Mitt under en pandemi är det inte lätt att sätta sig på ett flygplan och resa över halva jordklotet. Även utan pandemin så hade det varit praktiskt omöjligt att slänga ihop en resa till Katmandu.

Då lyssnade jag istället på annat råd: Skriv om det du vill känna till. I skrivandet har jag därför kommit att varva välbekanta platser och miljöer med det främmande och exotiska.

De flesta författare gör någon form av research i samband med ett manus. Det kan handla om att ta reda på hur en viss yrkesgrupp arbetar eller hur det luktar på en ny plats.

När du skriver om det du känner till är det lättare att fokusera på skrivhantverket och själva historien som berättas. Är du i ett obekant område tillkommer ytterligare en dimension av kartläggning och planering.

Jag älskar researchdelen i skrivprocessen, till den grad att jag kan fastna för evigt.

Platser där scener i boken utspelar sig är ett självklart område för research. Det mest förvånande var att jag inte alltid mindes rätt i fråga om de välbekanta miljöerna. Jag åkte runt på Lidingö, Gärdet och Östermalm i Stockholm. Flera gånger visade sig mina minnesbilder skeva och jag fick korrigera i texten. Det vore ju nästan mer pinsamt att ha fel om sin hemmiljö än om en främmande stad. Genom att besöka miljöerna fångar man upp nya detaljer. Till exempel fick en speciell fläkttrumma vid Uggleviksreservoaren bli gömställe i en scen i mitt manus.

Samtidigt som man vill skapa det autentiska så har jag anpassat vissa miljöer till manuset. Det ger större frihet, även om tanken är att en läsare ska känna igen sig i området.  

Det säger sig självt att det är bäst att besöka platserna. Gå runt och spana, lukta, fota och ta in miljön. Men jag ville verkligen ha med några platser som jag inte hade möjlighet att åka till. Istället för att ändra hela handlingen försökte jag ta reda på så mycket som möjligt om de främmande miljöerna.

Jag har både promenerat och åkt motorcykel genom Katmandu samt korsat gränsen mellan Indien och Nepal. På Youtube. I kombination med kartor, tidningsartiklar och böcker fick jag en tillräckligt tydlig bild att skapa utifrån. Jag letade också upp och intervjuade en person som hade varit länge i Katmandu.

Sakta men säkert växte en känsla för platsen fram. Jag kunde nästan känna lukten av scenen, trots att jag inte hade varit där i verkligheten.

Namn till karaktärerna kräver också research. Det ska gärna vara unika namn som sätter sig i minnet. Eller ett så vanligt namn att ingen känner sig utpekad. Inte samma namn som din kollega eller granne. Det är en utmaning. De nepalesiska namnen var lättare på så vis att jag inte känner många med liknande namn, svårare på så sätt att jag ville få det trovärdigt.

Guideböcker, faktaböcker och även skönlitterära böcker har varit till hjälp här, liksom otaliga onlinekällor. Arkiven på Kungliga biblioteket har gett både information och även idéer till handlingen. Tidningsartiklar från 2002 om Nepal gav förvånansvärt många uppslag. 

Främmande miljöer kan också ligga geografiskt nära, till exempel en karatedojo. Huvudpersonen i Nepalsviten är karatemästare och jag övervägde att intervjua någon med kunskap om ämnet. Istället valde jag att faktiskt börja träna karate. Det har jag inte ångrat. Efter ett halvår visste jag precis hur dräkten tynger över axlarna och att kampsporten kräver fullständigt fokus i nuet.

Sprickan i fasaden utspelar sig för drygt tjugo år sedan, 2002. Jag kommer ihåg mycket från den tiden men behövde fräscha upp minnet. Vilka filmer och vilken musik var populär? Fanns det USB-minnen på den tiden och vilka mobiltelefoner hade vi? Sådant är enkelt att kolla men det är också lätt att göra tankevurpor och referera till en film som inte hade kommit eller liknande.

Hur vet man hur djupt man ska gräva? Det har jag inget svar på, avvägningen är upp till var och en. Själv fokuserade jag på geografin och att förstå områdets historia, klimat och kultur. Jag vet att vissa tycker att man bör undvika att skriva om främmande miljöer, men jag ser det som en rolig utmaning och en chans att lära mig nya saker.

Om dagens gästbloggare

Hanna Wesslén är aktuell med debutromanen Sprickan i fasaden. Boken är en spänningsroman som rör sig mellan Katmandus hisnande bergssluttningar och styrelserummen i Stockholm. Det är den första fristående boken i trilogin Nepalsviten.

http://www.hannawesslen.se

Instagram: @hanna.wesslen

Att jobba som copywriter och skriva romaner

I min roll som copywriter skriver jag engagerade texter i syfte att lyfta företag och bygga varumärken. När jag inte skriver i jobbet, arbetar jag på mina egna texter, i form av romaner. Och det var egentligen där min passion för det skrivna ordet började – i lusten att berätta.

Dagdrömmarna blev ord

Jag var en dagdrömmare som barn. Berättelser ägde rum i min fantasi. Jag blev andra människor på olika äventyr. Jag längtade efter att få gå och lägga mig för att få umgås med mina dagdrömmar ifred. Det skulle ta ytterligare några år innan jag upptäckte att drömmarna kunde få liv, genom ord på papper.

Snart har det gått 20 år sedan jag satt i mitt rum och knappade ner mina första berättelser på familjens första dator. Jag har aldrig slutat skriva, och hösten 2021 släpptes min debutroman Tillflykten. Tidigare samma år fick jag även den fantastiska chansen att börja skriva på heltid, genom mitt arbete som copywriter på Stockholms Skrivbyrå.

Blir det för mycket skrivande?

Jag får ofta frågan om det inte blir för mycket av det goda, alltså för mycket skrivande. När jag åtta timmar om dagen producerar texter för olika företag, för att sedan ägna kvällarna åt att skriva på mina egna skönlitterära texter. Svaret på den frågan har alltid varit ett rungande nej. Tvärtom – vilken dröm det är!

Vad är skillnaden mellan att skriva copy och skönlitterära texter?

Visst är det skillnad mellan att skriva texter som ska sälja och bygga varumärken, och texter som ska beröra, underhålla och ge läsaren en upplevelse.

Som copywriter handlar det inte så mycket om gestaltning, mer ofta om att skriva på klarspråk och med ett tonläge som lirar med både varumärke och målgrupp. Jag skulle också säga att det finns fler regler att förhålla sig till. Ofta ska en text vara uppbyggd på ett speciellt sätt, för att fånga in läsaren och göra texten lätt att ta in och den ska även anpassas efter en specifik kanal och målgrupp. Och man ska nästan alltid avsluta med en uppmaning, med målet att hänvisa läsaren vidare, och allra helst till ett köpbeslut.

Inom skönlitteratur rör det sig väl mer om oskrivna regler, en större kreativ frihet och personlig språklig stil. Att man ska fånga läsaren på första sidan är ju sen gammalt. Så regler finns ju, men det kan å andra sidan göras på miljarder olika sätt.

Ett annat exempel är hur man skriver dialog. I romanen Vägen av Cormac McCarthy har författaren valt att varken använda citationstecken eller pratminus för att markera dialog, och ändå lyckas man hänga med på vem som säger vad. Samtidigt blir det ett effektfullt stilgrepp.

Poängen är att visst, det finns “regler” för hur man skriver en skönlitterär text, men det är inte förbjudet att gå utanför ramarna. Man behöver inte ens gestalta. Förlåt, jag sa det, men det är sant. Gestaltning är ett effektivt verktyg, men måste inte vara den magiska lösningen för att få en scen, eller en hel roman, att flyga – så länge läsaren hänger med, tycker det är intressant och fångas av berättelsen.

Är det svårt att skifta mellan skrivsätten?

Nej, jag ser det snarare som lite av en superkraft! Som copywriter får jag skriva om allt från IT och hudvård till hur man bygger en friggebod – en bonus för min allmänbildning, något jag även kan använda i mitt kreativa skrivande. En annan bonus är att jag utvecklar mitt språk genom att skriva dagligen.

Vad skriver du på just nu, på jobbet och hemma vid skrivbordet?

Just nu skriver jag om ett nytt bostadshus som ska byggas i Uppsala och om ett större företag som använder sig av spännande AI-teknik för att bättre nå ut till sina kunder.

På hemmakontoret är det just nu full fräs med redigeringen av mitt nya bokmanus – en feelgood-roman som utspelar sig på 1980-talet och som handlar om att ifrågasätta livsreglerna. I april väntar en första bedömning av min skrivgrupp och jag hoppas komma igång med bok nummer tre som för närvarande fortfarande marinerar i idéstadiet!

/Sandra Trankell

Ett koncept växer fram

När bokens sista punkt är skriven och allt redigerande ligger bakom mig kan jag undra hur allt egentligen började. Varför just denna historia? Miljön, karaktärerna, sammanhanget? Hur blev det en helhet, en bok? Så jag spolar tillbaka några år i  tiden. 

En teckning på en flicka och en pojke på en öde strand. Pojken vill ha något av  flickan, men hon tittar bara ner i sanden, skygg och osäker. På något sätt fick jag  medkänsla för henne. Vad tänkte hon på? Vad bar hon inom sig? Jag tecknade fler  illustrationer i samma stil och märkte att en historia formades. Då och då tecknade  jag igen och till sist började jag skriva. 

Men det blev inget vidare först. Texten var för intetsägande, storyn för tunn och  alldeles för kort för att någon skulle bilda sig en uppfattning om vad karaktärerna  kände eller gjorde. Jag insåg att historien behövde tid och omtanke. Jag måste  sätta mig in i flickans öde, hennes innersta tankar och rädslor. Och det måste  bottna i mina erfarenheter och vad jag drogs åt. När jag sedan försökte skriva den  egentliga bilden som funnits där, vecklade historien ut sig blad efter blad och jag  förstod motiven i denna nya värld, hur jag skulle orientera mig och hur nästa  kapitel skulle bli. Jag förstod vilka komponenter som behövdes för att leva mig in i  bokens röster. Det mest glädjande i skrivandet är att känna på förhand vad  karaktärerna ska säga, hur de ska reagera, och att det egentligen bara finns ett  enda logiskt sätt som det kan gå på. Min frihet är att välja situation, plats och vilka  möten som ska ingå i berättelsen. Men karaktärerna måste få en egen integritet  och vilja. Spänningen är att sätta ord på dem, vara trogen deras personligheter  utan att begränsa deras självständiga tanke. 

Djungelns väsande, mystiken, den uråldriga miljön och bergens orubbliga dis. Att  vara vilse i diset, söka, upptäcka, känna alla starka känslor under resan mot ett  nytt liv. Att dela resan med någon som känns rätt. Ungefär det ville jag skriva som  en tydlig linje mot sista punkt. Att det blev för den yngre målgruppen var kanske en  slump från första teckningen. De jag ritade var unga, och spänningen i att växa är  kanske som störst i den åldern. Därför lika aktuellt för äldre målgrupper att uppleva  känslan ännu en gång. Att vara ung växer aldrig ifrån en. 

Jag minns inte riktigt hur lång skrivprocessen som kom att bli den slutgiltiga boken  var. Några månader kanske. Nu när jag gått igenom kapitlen så många gånger och  vet varje stycke, dialog och del, och hela proceduren med utgivningen tar upp  tiden istället, blir skrivupplevelsen en suddig tillbakablick. Som något jag här och  nu inte ser mig göra. Konceptet är färdigutvecklat och världen är sluten. 

En tid för bearbetning och analys, samt en annan typ av skrivande tar vid, som att  förklara vad boken handlar om. För mig har det alltid känts ointressant att beskriva  vad jag gjort och vad det innehåller. Det kan kännas lättare att beskriva andras  verk. Men det är också en del av att färdigställa ett koncept. Vad blev det? Och vad blir nästa?

/Mathias Gustafsson

Våga låta dina texter läsas!

Ska vi börja med att helt enkelt beta av det mest förutsägbara en författare kan säga om sig själv, så är det avklarat?

Här kommer det: jag har alltid velat bli författare!

Så. Nu vet ni.

Om vi hoppar framåt några år från den där barndomsdrömmen, så fegade jag ur och utbildade mig till teknikinformatör i stället eftersom jag någonstans i tidiga tonåren tappade mitt skrivsjälvförtroende. Jag skrev och skrev, och parallellt med skrivandet så läste jag. Titt som tätt ramlade jag över tjusiga formuleringar, snygga miljöbeskrivningar eller tankeväckande idéer. ”Det där skulle passa perfekt i min berättelse!” kunde jag tänka, och skrev helt sonika av texten i mitt eget dokument.

Så där höll jag på ganska länge. Tills jag upptäckte att mina berättelser mest bestod av andras texter. Inklippta och omsorterade av mig. Med ens rök självförtroendet. Vilken bluff jag visade mig vara! En tjuv rent av. Den enda åtgärden jag kunde se var att ge upp och sluta skriva.

Det är här teknikinformationen kommer in i bilden. Så här i efterhand kan jag se att det var ett sätt för mig att behålla skrivandet i mitt liv – men med en fast lön och utan kravet på kreativitet. Det var mycket lättare att bara producera en teknisk text, till exempel en användarmanual, där ingen kunde kritisera mig för bristande verkshöjd. Där handlade det i stället om fakta – det var rätt eller så var det fel. Maskinen fungerade så här – inte så där. Tydliga riktlinjer. Enkelt. Torrt.

Men oj vad det har hjälpt mig att i ett senare skede kunna jobba med och bearbeta andra sorters texter. För det som alla publicerade skribenter – oavsett om det gäller böcker, tidningar, marknadsföringstexter eller manualer – inte kan undvika är att bli läst. Och att folk har åsikter om det man skriver. Stavfel, syftningsfel och rena korrfel. Kommatering, styckeindelning, struktur och tydlighet. Precis allt går att kommentera på. Visst finns det riktlinjer för tekniska skribenter – allmänna skrivregler att luta sig mot och företagsmallar för hur just deras publikationer ska formuleras. Men det handlar i mångt och mycket också om tycke och smak. Och ställer man frågan så visar det sig att ALLA tycker något.

Det är såklart lättare att hålla texten ifrån sig när den handlar om en symaskin, gräsklippare eller ett stridsflygplan, men principen är densamma när man får feedback på sin skönlitterära text: texten är inte jag, kritiken handlar inte om mig, och texten kommer att bli bättre om jag lyssnar på hur folk uppfattar den. I slutändan är det alltid jag som avgör vad jag väljer att göra med nämnda feedback, men den behövs likväl. Jag vill tio gånger av tio hellre upptäcka textens ska vi kalla det ”förbättringspotential” innan den publiceras, än efteråt – även om min egen och andras säkerhet kanske inte hänger på att det blir rätt i min roman på samma sätt som när jag formulerar ett varningskapitel för en brandfarlig produkt.

Men så hur blir man läst då, innan man ens blivit publicerad? Det pratas ju mycket om lektörer till exempel. Jag har aldrig använt mig av en sådan, annat än för enstaka kapitel när jag råkat vinna gratis lektörsläsningar i olika tävlingar. Men det jag vill att ni ska veta är att lektörer inte är den enda vägen. I stället skulle jag vilja slå ett slag för alla de, oftast kostnadsfria, skrivkurser vi har tillgång till i Sverige. Själv gick jag under några år skrivkurser på folkhögskola. (Det är en historia för sig, men jag vill bara helt kort säga att jag inte rekommenderar att jobba heltid parallellt med två heltidskurser. Det går. Men nej, det går inte.) En stor del av kurserna gick snarare ut på att läsa, än att skriva – och på att lära sig bli läst. Återkoppling får man i form av skriven feedback eller textsamtal – i grupp eller enskilt. Skammen kring att få, i ens eget tycke, negativ kritik lär man sig väldigt snart att omvandla till handlingskraft. Vad av detta kan jag använda för att göra min text bättre – och hur?

Ett annat tips är att omge sig med andra skrivande personer. Jag har personligen alltid föredragit att få feedback av ”personer som skriver”, snarare än ”personer som läser”. Och ”personer som skriver” hittar man såklart på redan nämnda skrivkurser, men också på Instagram eller i olika Facebookgrupper. Att knyta kontakter ser jag som en central del i författandet – både för nätverkandets skull, inspirationen och peppen. Och inte minst för tillgången till villiga testläsare.

Kontentan av det här inlägget är alltså att oavsett HUR och AV VEM du blir läst så är det viktigt ATT bli läst. Det ökar dina chanser att bli utgiven, vilket ökar chansen att du blir läst av ännu fler personer. Och det är väl det vi alla vill?

Så ska vi kanske ta och avsluta med det mest förutsägbara en gästbloggare på debutantbloggen kan säga om sig själv?

Här kommer det: jag har äntligen blivit författare!

Så. Nu vet ni.

Dagens gästbloggare: Annelie Mannerström är född 1984 och uppvuxen i Göteborg, men bor numera i Huskvarna med sina två barn. Till vardags jobbar hon, inlägget till trots, inte längre som teknikinformatör utan som informationssäkerhetschef på ett elbolag. Annelie debuterade den 14/2 i år med sin romantiska feelgood ”Ingen konst att falla för dig” på Seraf förlag. Boken utspelar sig i Göteborgs konstvärld, och handlar om att våga öppna sitt hjärta och släppa taget om det förflutna.

Instagram: @anneliemannerstrom