Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna

Foto: Eva Lindblad

I dag gästbloggar Kristin Brorsson, som är aktuell med debutromanen Gammal kärlek rostar alltid på Lind & Co.

Fråga: ”Skulle du vilja skriva ett gästinlägg på Debutantbloggen?”

Mitt svar (något överentusiastiskt): ”Ja, men självklart! Så roligt! Så hedrande! Så
ROLIGT.”

Hela dagen filar jag på idéer och sekunden efter att barnen somnat samma kväll sätter
jag mig förväntansfullt tillrätta. Det är en härlig sommarkväll utanför fönstret. Jag
tänder några ljus för att rätt feeling ska infinna sig. Häller upp ett glas bubbel. Nu så!
Putsar glasögonen och öppnar ett nytt, väldigt tomt, dokument. Tror aldrig jag sett ett
tommare dokument, faktiskt. Och det är tomt så himla länge också? Ingenting händer
hur mycket jag än stirrar på skärmen. Tar en klunk bubbel och väntar på inspiration.
Ställer ner glaset, flätar ihop fingrarna och sträcker ut dem i ett obehagligt knakande.
Nu, nu kör vi! Skriver en lösryckt mening men raderar direkt. Plockar fram
instruktionerna för att kolla hur långt det var jag skulle skriva nu igen? Tar en klunk till.
Synar glaset. Gott det här! Men den vackra, sprakande drycken skär sig sannerligen mot
den där fula, lysande skärmen i bakgrunden.

Hur lyckades jag egentligen skriva en hel bok? Kvällar som denna när jag sitter så här
och väntar på att sidorna ska fyllas av sig själva undrar jag verkligen det. Fast när jag
börjar tänka efter ordentligt så minns jag ju:

  • Alla sena kvällar när barnen somnat och jag egentligen skulle gjort allt – ALLT – för
    att få gå och lägga mig, men ändå stannat uppe till långt efter midnatt och skrivit.
  • Alla fyrtiominuterspass när min yngsta dotter haft balett och jag sprungit till närmsta
    café och hetsskrivit, om än bara några meningar.
  • Alla filmer och Netflixserier som jag valt bort för att skriva samtidigt som jag kastat
    lystna blickar mot vardagsrummet där min sambo suttit i soffan och kollat på en helt
    OTROLIG ny serie som sedan ALLA pratat om. Utom jag.
  • Alla tidiga morgnar när jag ställt klockan och gått upp fyra timmar innan barnen
    vaknat för att skriva, med en kopp grönt te och månen som enda sällskap. (Det här är
    givetvis en ren och skär lögn och inget som någonsin skulle kunna hända eftersom jag
    inte kan minnas att ett barn någonsin vaknat efter mig. Men det låter ju sjukt proffsigt.)

Sedan finns de där stunderna när man faktiskt haft tid. När man suttit i timmar och bara
öst ur sig bokstäver som aldrig sinat. När man råkat tittat på klockan och insett att nu är
snart tiden ute, nu måste jag lämna min egenpåhittade värld och återgå till den riktiga
världen, och sedan bara läääängtat tillbaka till det där worddokumentet samtidigt som
man stått och stekt frysta köttbullar och hivat upp snabbmakaroner från någon kastrull
på färgglada IKEA-tallrikar. Den känslan är det som gör att jag ändå fortsätter. Kicken
jag får av att det jag håller på att skapa kanske inte är så tokigt ändå, den är oslagbar.
Det gäller bara att komma dit och inte tryckas ner av tankarna på gårdagen då allt
kändes S K I T. Då inget vettigt alls kom ut på skärmen.

Jag förstod ganska tidigt att jag hade en story som skulle kunna bli nåt, men att jag
behövde lägga ner mycket arbete på att bygga upp den på ett trovärdigt sätt. Ge liv åt karaktärerna och skapa igenkänning. Och något måste jag ju ha gjort rätt eftersom jag
(prisa herren!) blev utgiven. Man tror kanske att känslan efter det är att man är hemma.
Att allt är löst. Framtiden är räddad! Man är tamejfan ett geni och orden kommer aldrig
mer att sina – nu SITTER DET!

Men så slår man sig ner där en kväll, framför skärmen, och ska skriva ett enda litet
blogginlägg, och exakt samma känslor kommer över en som när man satt och kämpade
med manuset man hoppades skulle bli utgivet.

Summan av kardemumman: Lika bra att omfamna ”jag är värdelös”-känslorna för de
kommer förmodligen aldrig försvinna. Härda ut, för snart vänder det, jag lovar. Helt
plötsligt sitter du där med ett antaget manus OCH ett färdigt blogginlägg!

Följ mig gärna på instagram: kristinbrorsson_författare

Jag är egentligen här inkognito

Dagens gästbloggare är Pauline Riccius som debuterat med Tvillingsystrarna på LB Förlag

”Ser ni vad jag ser?” frågar barnmorskan.

Min man och jag är på ultraljud för vårt tredje barn. Jag studerar skärmen medan hon för munstycket över min mage. Undrar om det har blivit något fel med bilden. Är den spegelvänd så att man ser dubbelt? Sekunderna tickar medan jag långsamt tar in att det verkligen är två barn jag ser. Enäggstvillingar, gissar barnmorskan. Tankarna snurrar okontrollerat.

”Jag tänker i alla fall inte köra omkring i någon buss”, är det enda jag får ur mig.

Där och då börjar en resa som fortfarande, tio år senare, kan vara utmanande och alldeles, alldeles underbar.

Jag har arbetat på bokförlag i över tjugo år. Sålt böcker, marknadsfört böcker, publicerat böcker. Jag har slukat hundratals manus, räknat på volymer, arbetat med lanseringar för både nya och etablerade författare. Det finns en anledning till att jag drogs till bokbranschen. För mig som alltid har älskat att läsa har det varit rena drömtillvaron. Det ingen har vetat om är att jag alltid har skrivit. Att jag sett till att hitta stunder där jag själv har fått skapa texten.

”Jag är egentligen här inkognito”, berättade jag glatt för journalisten som besökte skrivretreaten jag deltog i på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen för några år sedan.

Nyheten om gruppen som sammanstrålat för att skriva publicerades i Dalarnas Tidningar och nådde aldrig hela vägen till mina kolleger i bokbranschen eller till mina vänner. När jag hade skrivit färdigt en hel roman började jag genast på en ny. Att sedan länge vara en del av bokbranschen och nu debutera som författare har skett med skräckblandad förtjusning. Jag känner till varje steg i processen och har hunnit börja undra hur den där recensionen från Bibliotekstjänst kommer att vara, om återförsäljarna kommer att satsa, om jag hade kunnat göra mer. Då har det varit lyxigt att alla på förlaget har arbetat med boken och att jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna tiden innan boken skulle gå i tryck till att slipa på de sista detaljerna. När sedan den första kartongen med böcker landade på mitt köksbord fick jag nypa mig i armen. Det blev plötsligt ett så konkret resultat av alla timmars skrivande.

Jag kan när som helst sluta ögonen och drömma mig tillbaka till den lilla ön utanför Västervik där vi hyr ett gammalt skärgårdshus varje sommar och där jag kan ägna all ledig tid åt att skriva. Det var här jag började utforska den unika samhörigheten som jag fascinerats så av hos mina egna tvillingar. En gemenskap som är så tajt att den kan uppfattas som exkluderande mot andra. Vad händer om tvillingarna dessutom är adopterade från ett annat land? Jag hade funderingar kring utanförskapet som flera adopterade personer jag pratat med vittnat om, trots att de var så små när de kom till Sverige att de inte minns något annat. I min berättelse om enäggstvillingarna Linn och Liv tas läsaren hela vägen från Bangkoks slum till 80-talets Västervik. Men vad händer när bandet mellan dem måste brytas? När en av dem flyttar för att påbörja ett helt annat liv medan den andra blir kvar? Den starka samhörigheten har gett dem trygghet men riskerar också att utgöra ett hinder för personlig utveckling och i känslan av utanförskap kan längtan efter ett ursprung växa sig allt starkare.

De flesta människor har ställts inför situationer där det inte blev som man tänkt sig. Det kan gälla både stort som smått men ofta kan man i efterhand landa i att det blev bra ändå. Bara annorlunda. Efter tvillingbeskedet hos barnmorskan har det funnits många tillfällen för mig att öva på just detta. Sedan de föddes kör jag för övrigt runt i en sjusitsig minibuss. Det går bra det också.

Min hemsida: paulinericcius.se
Min Instagram: paulinericcius

Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Ett förlags bästa tips till framtidens författare

I dag gästbloggar förlaget Bokfabriken. Kommunikatören Alexandra Andersson har pratat med förlagschefen Erik Johansson och redaktören Christin Holmgren om vad en aspirerande debutant bör ha i åtanke under processens gång.

Erik Johansson och Christin Holmgren, Bokfabriken

För den som drömmer om att ge ut en bok är frågorna ofta många. Hur sticker man ut? Är sociala medier viktigt? Och vilka misstag är återkommande?

Två av Bokfabrikens anställda – ett ungt och snabbt växande förlag med kontor i både Malmö och Stockholm – ger sina bästa tips till framtidens författare!

Erik Johansson, du arbetar som förläggare. Men vad innebär det egentligen?

– En förläggares uppgift är att se strategiskt på ett helt författarskap, där man kan säga att förlaget och författaren ”går i takt”. Vem är man och vart är man på väg? På manusnivå handlar det om de större frågorna: Att titta på strukturen, karaktärerna, intrigen… I ett senare skede får redaktören lösa de andra knutarna, och kolla närmare på språket eller problem som uppstått efter en första förläggarläsning.

Vad fångar din uppmärksamhet?

– Om vi koncentrerar oss på området där vi som förlag är störst – det vill säga relationsromaner och spänning – så handlar mycket om att författaren har lyckats med att skapa ett omedelbart engagemang för karaktärerna. Ett driv i berättelsen är extra viktigt, en förmåga att gestalta huvudpersoner och miljöer som gör att läsaren hela tiden vill läsa vidare. Hål i intrigen är inte så farligt, det går att laga i efterhand, men en ständig rörelse framåt är otroligt viktigt.

Finns det några återkommande misstag bland aspirerande författare?

– Det är väldigt lätt att snöa in på minutiös research. Enligt mig är det mycket viktigare att kunna gestalta något på ett trovärdigt sätt inom bokens ramar – däremot spelar det mindre roll exakt vilken avdelning en polis jobbar på. Det betyder inte att man ska skita i att läsa på, men de flesta deckarförfattare behöver till exempel inte tillbringa tre månader ”ute på fältet” – utan är kanske mer betjänta av att lägga krutet på själva skrivandet.

–  Ett genomarbetat följebrev är också viktigt för att fånga uppmärksamheten hos ett förlag. Enkla misstag som till exempel stavfel är faktiskt ganska vanligt.

Vad söker du efter i ett följebrev?

– En förmåga hos författaren att se sitt manus med läsarens ögon. Att kunna ställa sig frågan: ”Är det här spännande, kul, eller relevant för alla andra?”. Man kommer väldigt långt med något kort och koncist.

Är det viktigt för en skribent att ha sociala medier idag?

– Ja, det är viktigt med en närvaro så att man syns. Att kunna komma i kontakt med sina läsare – och inte minst med andra skrivande personer.

Vilket är ditt bästa tips till en aspirerande författare?

– Lägg lite krut på att göra research om de olika förlagen. Vilken plats har de i boksverige? Vad är de duktiga på? Vilka andra författare ger de ut? Och så vidare. Det är bra att veta vilket förlag man skickar vad till.


När ett manus blivit antaget (hurra!) hamnar det så småningom i händerna på en redaktör. På Bokfabriken har Christin Holmgren stor erfarenhet av att jobba med bland annat debutanter.

Vad innebär det att jobba som redaktör?

– Tillsammans med författaren förädlar jag manuset och ser till att det blir en färdig bok. Vi bollar fram och tillbaka, flyttar om händelser, korrläser, snackar gestaltning, struktur och dramaturgi. Väldigt roligt!

Finns det en återkommande fråga debutanter brukar ha?

– Jag tror att många blir förvånade över väntetiden efter att man har blivit antagen av ett förlag. Det kan dröja ett tag innan man hör något igen, vilket man inte ska vara ledsen över. Vi planerar långt i förväg och har bara annat som ska göras först. Annars tycker jag att dagens debutanter har en ganska bra koll på hur saker går till.

Finns det något man kan göra för att sticka ut?

– Ha en bra idé och veta varför andra ska vilja läsa den.

Vilket är ditt bästa tips till en debutant?

– När man läser igenom sitt manus med extra kritiska ögon kan man tänka på att inte ha en beskrivning efter en gestaltning – det vill säga en replik, ett kroppsspråk, eller en rörelse som visar vad karaktären menar.

– Ett exempel: ”Lisa slog ut med handen. Hon kände sig frustrerad.” Här behövs kanske inte den sista meningen. Men gestaltning är jättesvårt! Att säga något två gånger fast på olika sätt är något som i sort sett alla författare gör, och som skribent kan det vara bra att tänka på att rensa i texten. Less is more!

Alexandra Andersson,
kommunikatör på Bokfabriken

Följ med bakom kulisserna på förlagslivet: @bokfabriken

Ska du verkligen läsa det här?

Idag gästbloggar Cecilie Östby som har spänningsdebuterat. ”Borta imorgon” vann Storytel Originals krimtävling 2019 och kom ut 11 maj 2021.

Cecilie Östby. Fotograf: Rosie Alm

Egentligen borde du skriva nu – alltså istället för att läsa ännu ett inlägg från en debuterande författare. Du borde skriva den där scenen som liksom krånglar. Den som far runt i skallen och till slut likt en sommarfjäril sen far ut genom fönstret. Vacker men svårfångad. Inte helt lätt att beskriva den heller. Vingarna fladdrade så fort. Kanske var det inte den scenen som skulle skrivas i alla fall? Med tanke på hur snabbt den försvann.

Men ångesten över att inte skriva när du borde, den vill du inte tänka på. Den vill du inte beröra. Det blir för jobbigt. Enklare att läsa om andra som lyckades mota bort den där skrivkrampen. Om andra som lyckades trycka ner fingrarna på tangenterna i rätt ordning och vips hade hela boken klar i ett huj. Såna inlägg har du läst mängder av redan – som ett självskadebeteende.

Och det värsta är att det är en sådan text du läser just nu. Om en författare som såg en tävling på sociala medier som hon bara kände att hon var tvungen att vara med i. Egentligen skrev hon på ett helt annat projekt (så klart att hon gjorde!) på Författarskolan vid Lunds universitet. Men så dök det upp i flödet, inlägget med rubriken ”Bli Storytels nästa krim-stjärna” och då kom den där författaren på att: Ja, just det! Det är ju krim jag har velat skriva hela mitt liv! Och sen skrev hon en synopsis utifrån en novell hon skrivit långt tidigare. Om en skruvad huvudkaraktär som (förstås!) hade klivit rakt in och tagit boning i hennes medvetande. Men så kom livet emellan. (Ja, det är alltid så, verkar det som. Livet, livet, livet som hindrar och bedrar en på skrivtid.) Tills det var en vecka kvar. Då bestämmer sig den där författaren för att ändå försöka satsa på den där tävlingen och skriva ett bidrag. Det får bära eller brista, liksom. Så hon skrev och skrev, dag och natt (bla, bla, bla) och skickade in den tjugo minuter före deadline. Så vann just det bidraget!

Två år och tusen vedermödor senare finns boken nu ute! Eftersom det är Storytel Original som givit ut den finns den i och för sig bara som ljudbok. Men i alla fall! Och den fantastiska skådespelerskan Frida Hallgren läste in den. Den seglade upp på topplistan över spänningsromanerna på Storytel och låg en hel vecka bland topp fem på den stora listan över alla genrer. Den där författaren verkar inte ge sig heller, utan får naturligtvis kontrakt på en bok till.

Du tänker att du kanske borde lyssna på den där boken. Vad var det som gjorde att den boken vann, liksom? Vad var det som var så ”speciellt”? Kanske finns det något att lära av det? Eller bara bli sur över förflackningen?

Så du letar upp boken på Storytel och hittar den verkligen. ”Borta imorgon” (jaha, det var ju en titel också). Så går nio timmar till av ditt liv. Du kanske formulerar en kommentar om boken också. Kanske levde den upp till förväntningarna. Kanske var den alltför skruvad för din smak. Du sätter ett betyg. Tänker länge så att det ska bli helt rätt.

Sen blir det tyst – igen. Och du har fortfarande inte skrivit den där scenen. Om fjärilen som for ut genom fönstret. Var det så? Nej, något annat var det nog. Minns inte. Men ändå. Något annat kom emellan i alla fall. Livet.

Det här är en alldeles sann historia – om mig. Tills jag bestämde mig för att jag skulle vara den där författaren som skrev den där boken. Den delen av historien är också sann. Kanske behövde jag en deadline och den där känslan av att det får bära eller brista.

Vet du, det bar hela vägen fram och nu är boken ute. Och läsarna älskar min huvudkaraktär. Okej, en del avskyr henne. Men ändå. Hon finns. Boken finns. Jag skrev den.

Och nu skriver jag ett gästinlägg här på Debutantbloggen. Overkligt. Och sant.
Nästa gång är det du.
Så vad var det nu du tänkte på? Den där scenen. Du vet. Skriv den. Nu.

Cecilie Östby finns på Instagram: @cecilieostby

Om att våga vara lite grym ibland

Idag gästbloggar Sofia Rutbäck Eriksson vars debutbok kommer ut på onsdag.

Sofia Rutbäck Eriksson

På onsdag släpps min debutroman.

   Det är fem ord jag inte riktigt vänjer mig vid, trots att nära på tre år har gått sedan jag skrev det första ordet på ”Som i ett vykort”.

   När det stod klart att jag skulle få skriva några ord till den här inspirerande bloggen valde jag att fråga mina följare på Instagram vad jag borde berätta om. På något sätt vill jag gärna involvera andra i allt jag gör. Det blir liksom roligare då.

   Jag fick massor av förslag, men har valt ut två av dem. Emma Olofsson bad mig att skriva om ”hur grym jag är”. Tack, gulliga Emma! Jag ska göra mitt bästa. Sanna MacDonald med flera bad mig berätta om hur tusan det är möjligt att släppa en feelgoodroman, sex mysdeckare och att vara medförfattare till en spänningsjulkalender på ett och samma år?

   Bra fråga! Det är inte första gången någon undrar, och det är säkert inte den sista.

   Och jag ska erkänna något för er, något som egentligen är lite tufft. Varje gång jag får frågan känner jag att jag måste förklara att det verkligen inte är något konstigt med det. Att jag inte på något sätt arbetat snabbt eller flitigt och, underförstått, att jag verkligen inte tror att jag är något.

   Det är den där jäkla Jantelagen, som jag trodde att jag inte brydde mig om, men som i själva verket påverkar mig massor.

   Jag blir också livrädd att alla ska tro att jag slarvar, att jag aldrig redigerar en text, att jag går på droger som gör mig hyperaktiv, ja, gud vet allt jag oroar mig över. Istället för att erkänna en sak för mig själv och andra.

   Jag är väldigt produktiv.

   Samtidigt som jag skriver det här får jag panik inombords. Skryter jag för mycket nu?

   Svaret vet jag egentligen. Nej, jag skryter inte bara för att jag påtalar en egen styrka. Men för mig är det jättesvårt att uttrycka något sådant.

   Kanske känner fler som jag? Kan vi inte i så fall hjälpa varandra att våga utmana Jantelagen? För jag tror att det är precis den jäkeln i någon form som sitter på min axel i tid och otid och förstör med att säga ”det här är löjligt, ingen kommer vilja läsa det”.

   Så, Emma, du bad mig skriva hur grym jag är, och nu gör jag det. Jag är grym … på mina sätt. Jag är produktiv och jag har massor av idéer. De forsar fram i min hjärna som Luleälven fylld av smältvatten från fjällen.

   Har jag bara styrkor? Nej, för det vore väl märkligt. Jag är begåvad med ett extremt dåligt minne och jag har exakt noll procent tålamod i kroppen. Struktur är min motpol och jag är en känslomänniska som tappar precis allt flow när jag oroar mig över något. Men blir jag eller någon annan nöjdare av att jag fokuserar på dessa svagheter? Att jag liksom skriker ut dem så fort någon försöker ge mig en komplimang? Svar: Nej!

   Så snälla! Låt oss våga ta lite plats och vara glada för vilka vi är och vad just vi kan tillföra i en bransch där man kan anta att alla ord redan skrivits förut. För om inte vi uppskattar oss själva för de vi är, finns risken att vi skakar ifrån oss varenda komplimang vi får med det där vanliga: ”nej, men äsch, det är ju bara lilla jag”.

   Men om jag nu ska säga några ord om just min egen produktivitet, utan att låta alltför mycket som att jag bortförklarar mig, ska jag självklart erkänna faktumet att min debutroman var planerad att släppas redan 2020 med annat förlag. Den pausades och togs upp av LB förlag efter många månader av stiltje. Det är under den här tiden jag har hunnit skriva mina mysdeckare med Lind & Co, och det är delvis därför som det blev en rejäl ketchupeffekt i min utgivning.

   Fast självklart förklarar det inte allt. Som sagt har jag en förmåga att få orden att flöda vilket också är en anledning till att jag har fått ur mig så många råmanus under bara några år.

   Men! Och nu kommer jag till något väldigt viktigt. Det har inte varit något jag siktat på, inget självändamål i sig. Verkligen inte. Det är bara en konsekvens av min enorma kärlek till skrivande. Jag har helt enkelt skrivit så många manus för att jag har haft så roligt.

   Extra kul har det också blivit när jag haft någon att bolla idéer med och någon som läser mina texter. Någon som utmanar mig i mina galenskaper och som bjuder på egna tokigheter. Då presterar jag som författare bäst.

   Men alla är olika och jag tror att det är viktigt att skriva på sitt eget sätt. Inte någon annans. Om jag har roligt när jag låter orden forsa, kan en annan uppleva samma nöje när hen får väga varje ord i en våg innan nästa ord formuleras. Och när jag gillar att skapa i ett socialt sammanhang, är en annan person kanske mer av en ensamvarg.

   Så mitt råd till dig är att göra allt på ditt sätt och vara stolt över det. Och viktigast av allt: tro på dig själv, för du är fantastisk!

Krönika om en diktdebutants skrivprocess

Dagens gästbloggare heter Martin Hallberg som debuterat med en en diktsamling.

Martin Hallberg

Läser Pär Axelssons recension i tidskriften DAST och känner hur jävla glad jag blir. Axelsson är positiv till boken men det handlar – faktiskt – inte om riset eller roset. Eller, det är klart det gör. Men det handlar mer om något annat. Om känslan av att bli bemött? 

Konsten är banal

Börjar tänka på en stor intervju med Knausgård som Malin Ekman gjorde i svenskan 2017. Ekman refererar där författarens begär att knyta an till världen genom sitt skrivande. I den kontexten förstår jag kanske mina starka reaktioner något bättre: Anknytning… Det är ju fundamentala grejer. Är det sådana strängar som aktiveras när min bok blir läst och funderad på? Kommunicerad om? 

Här är jag i alla fall, med en recension, i en tidskrift, och någon inte bara läser utan vad det verkar också förstår, ser och svarar an på vissa av de grejer jag knackat ned i boken. Hur gick den resan till? 

Hur ser kustlinjens konturer ut?

Ett väldigt viktigt startskott i min skrivprocess var att våga fortsätta framåt med alla de geometriska skisser och halvgalna mönster som började ta form någonstans år 2017. Jag ritade som besatt på servetter och kvitton. Fotade av alla formerna. Hela tiden.

Som att formen skulle ge upphov till dess kommande och okända innehåll? 

I något skede bestämde jag mig för att själv trycka upp en liten bok med alla dessa bilder. Ett kaotiskt sammelsurium av korsande konturer, knutar och porösa gränser. Och det funkade.  Att trycka den lilla boken hjälpte mig att gå vidare till något annat. Att sätta punkt, som man säger. Och istället börja skriva små dikter. Sententiska, ganska kontextlösa. Försiktiga. Prövande. 

I slutet av 2017 anmälde jag mig så till en betald skrivarhelg där ett moment innefattade uppläsning för de andra på kursen. Det kändes som att tiden blev tyst, minns jag. Stilla. 

Kände intensiteten i kroppen och hela vägen ut i rösten

Tänker på något komplicerat Walter Benjamin skrivit om tid som stannar, eller kristalliseras i vissa konfigurationer, monader. Nästan som figurer… 

Som att bli en annan, nästan

På kursen blev jag vän med en av de äldre deltagarna. En kvinna från samma trakter som de mina. Vi växlade mail under det efterföljande året och hon läste alla mina dikter och kom med feedback, uppskattande ord och även ett och annat ris. Jag minns framförallt en sak hon skrev: ”Jag kan gärna vara den tröskel du måste ta dig över”. Värme. 

Tänker på Winnicott och att använda objektet. Både i materiell och psykisk bemärkelse. Använd mig. Ta det bästa ur mig. Att ta emot kärlek.

Låt. Mig. Hjälpa. Dig.

I oktober 2019 tog jag sedan steget och betalade 4000 kr för att recenseras av en anonym lektör från författarförbundet. En fantastisk läsning som gav fyra sidor av observationer, analyser och referenser. Lektören – som senare Axelsson – uppskattade det raka, direkta i min poesi men eftersökte mer referenser till den materiella vardagen. Och så blev det. Det smög sig in iphoneskal, duschdraperier, gråa soffor och orkidéer. Platsangivelser. Tack vare det överdrivet konkreta så kunde vidare urskiljning också ta form. 

De geometriska figurerna börjar skiljas ut från varandra, kanske? Fyller olika funktioner i samma struktur. I samma bindväv. Ekologi som politik.

Den sista knäcken på kustlinjen utgjordes av familj och vänner. Framförallt min sambo, som läste hela boken tre, fyra gånger och diskuterade med mig. Om punktering och titlar. Strykningar. Om hur det spretiga kunde få tydlighet och därmed plats att grena ut sig än mer. Som små kronor. 

Det är mitt jobb att hålla ihop dem. Och det gör jag. 

Det hjälpte recensionerna mig att förstå. 

Omslagsbild till diktsamlingen Tensegritet, Miders förlag, Ill: Lina Löfstrand

En av mina hundra stora drömmar

Dagens gästbloggare är sjuttonåriga Maya Roca Ahlgren som tillsammans med sin mamma Malin skrivit boken Mollys tunga ryggsäck.

Maya och mamma Malin

Jag har länge tänkt att jag en dag ska ge ut åtminstone en bok. Jag skriver extremt mycket och har massor av berättelser, både långa och korta, som ligger och väntar på att bli färdiga.

Att bli författare är en av mina hundra stora drömmar. En annan av mina största drömmar är att skriva och jobba med musik. Jag tycker de går rätt hand i hand med varandra och jag har haft stor hjälp av de olika tankesätten som författare och låtskrivare i de respektive skrivanden.

Jag går på ett estetiskt gymnasium där jag jobbar på att utveckla, bland annat mitt låtskrivande. Så fort jag har ledig tid ägnar jag den åt läsning eller skrivande.

Huvudkaraktären i den här boken är en tjej som har fått ärva rätt många av mina intressen. Hon gillar musik, framförallt koreansk pop, och anime. Hon, eller Molly som hon heter, stickar och virkar konstant, något som jag också har en tendens att göra när jag har saker att få gjort och behöver något sätt att hålla mitt fokus. Molly pratar även lite japanska, vilket är ett språk som jag försöker lära mig.

Jag och Molly delar även en diagnos. Nästan. Jag har adhd medan hon har add, alltså adhd utan hyperaktiviteten.

I boken förstår man också att Molly gillar att skriva texter, både på engelska och svenska i skolan. De texterna har jag skrivit med Molly i baktanke. De ska vara ett slags medel som hjälper Molly att förmedla det hon tycker, tänker och känner i boken utan att behöva säga ”Så här är det.” Tanken var även att det var ett passande sätt för henne att uttrycka sig på då hon är rätt tillbakadragen.

Det som var nytt för mig med denna bok var att skriva för barn. Det hjälpte att mamma är en van barnboksförfattare och att jag har lätt att sätta mig in i olika perspektiv. Det var även en helt ny upplevelse att skriva tillsammans med någon annan. Jag skriver som sagt mycket på egen hand och oftast på ett helt annat sätt så det har varit både uppfriskande och lite svårt att släppa den kontrollen man har när man skriver ensam. Något som mamma håller med om. Trots det tror jag att det var bra att den första personen jag jobbade tillsammans med var mamma då vi förstår varandra och lätt kan bygga på varandras tankeprocesser. 

Syftet med berättelsen om Molly är att öka förståelsen för barn med add, och visa hur man som förälder eller pedagog på ett konstruktivt sätt kan bemöta dem. Det är en empatisk berättelse som visar vilka utmaningar barn med add och deras familjer har att hantera, både i och utanför skolan, samt den stora bristen på kunskap som dessa barn ofta bemöts av. Det är även en optimistisk skildring av hur, med förståelse och rätt stöd, livet kan bli lite lättare igen.

Mollys tunga ryggsäck är en viktig skildring av en mindre uppmärksammad och därför ofta missförstådd version av adhd, som alla som berörs av denna diagnos förhoppningsvis kan känna igen sig i.

Att Mollys ryggsäck är tung beror på många saker. Vi tyckte båda att titeln passade bra till Mollys berättelse, då den representerar både att den är tung av läxor och skolarbete som aldrig blir gjort och att Molly bär på ett tungt bagage så att säga. Hon har det rätt tufft, både i skolan och privat.

Vi ville skildra en kreativ tjej som finner tröst i musiken och skapandet, som är omtänksam och egentligen bara ganska missförstådd som den lata tjejen som alla andra ser.

Oavsett vad jag gör i mitt skapande är målet alltid att nå ut och se om det finns någon jag kan hjälpa. Förhoppningsvis lyckas vi göra det med Molly.

Det gick visst

Dagens gästbloggare är Anna Jansdotter.

”För att det där ska funka krävs nog ett mirakel …”

Fan ta min envishet.

2015. Med tre fantasymanus i bagaget undrade jag om det ens var lönt att fortsätta. Refuseringarna hade praktiskt taget haglat över mig. Välmenta råd från kunniga om att skriva nytt och kanske inte laborera så mycket med genren, eller språket. Romantisk fantasy. Fanns det ens något sådant? Svensk fantasy. Vem läser det? Själv var jag inte redo att släppa prinsarna. Inte nu när berättelsen började falla på plats. För det fanns något där som jag verkligen trodde på. En trilogi som hade fötts ur ett frö som såtts tio år tidigare.

2005. Året då jag ville satsa seriöst på mitt skrivande och försöka få något utgivet. Jag var dock lite osäker på hur jag skulle ta mig an genren. Skulle jag göra som Tolkien, Paolini eller Eddings? Hur skulle min värld se ut och vilka varelser skulle bo där? Efter lite googlande på alver och fantasy upptäckte jag sajten Elfwood, ett community för skribenter och konstnärer inom fantasy och science fiction. Det var som en helt ny värld öppnade sig för mig. Där blev jag också bekant med begreppet Sagan om Ringen slashfiction och något tog skruv – det var ju så här jag ville skriva fantasy! Med karaktärer som frångick normen. Men hade jag vetat hur svårt det skulle bli hade jag nog inte ens tänkt tanken. Alls.

Så, är det att experimentera att vilja bryta stigmat kring psykisk ohälsa eller låta två män bli förälskade i en fantasy? Jag tror inte det, men en utvald med ångestproblematik kanske inte är så roligt att läsa om. Eller att prinsarna tycker om att hålla handen. Eller att det förekommer mobbning, utanförskap och en längtan efter att få bli accepterad för den man är. Att bisexualitet är norm och att kärleken kan vara det enda som räddar världen de lever i. Jag kan inte vara den enda som längtar efter större variation och representation i genren.

Om vi spolar fram lite till vårvintern 2019. Jag hade fått en mycket fin refusering från ett litet men etablerat förlag. Förläggaren tyckte att jag inte skulle ge upp manuset utan starta det där Instagramkontot som jag länge hade funderat på, för att på så vis hitta mina läsare. Sagt och gjort. Drygt fyra månader senare hade jag skrivit kontrakt med en litterär agent. Något som jag aldrig trodde skulle hända. Och under de kommande sex månaderna arbetade vi flitigt med att få manuset så bra som det bara var möjligt. Förlagslistan betades av successivt under 2020 och till slut var det bara två förlag kvar. Ett av de mycket stora och ett stort digitalt förlag. Och båda var nyfikna på Stjärnbärarens önskan. Fatta spänningen jag kände? Och till slut kunde jag äntligen berätta att det blivit antaget. Femton års slit med att få något utgivet. Min normbrytande och romantiska fantasy, som väldigt få trodde att något förlag skulle nappa på, skulle äntligen få chansen. Det gick visst.

Stjärnbärarens önskan, första delen i Stjärnskådartrilogin, släpps som e-bok på SAGA Egmont förlag senare i år. 

Ni kan följa mitt författarskap på:

Hemsida: fantasyrealm.se 

Instagram: @anna.jansdotter 

Min obesvarade kärlekshistoria

I dag gästbloggar Andrea Rabus. Hon debuterade 2020 med feelgoodromanen Tio burkar surkål, som utspelar sig i Berlin och utkom på Leopard förlag. Hon skriver för närvarande på manus nummer två och det går som väntat sådär.

Foto: Hossein Salmanzadeh

Jag var på en middag en gång där en kvinna som anlände vid midnattssnåret klirrade i glaset, ställde sig upp och sa till oss andra som satt runt bordet: ”Om några veckor släpps min debutroman.” Jag, som då hungrade efter ett förlagskontrakt, blev nyfiken och gratulerade. Vi pratade en del och jag frågade: ”Vad är tricket?” Hon sa egentligen det jag redan visste och som är det enda vettiga svaret: ”Skriv.” Det var hennes sjätte manus som blev antaget. Fem refuserade skönlitterära manus låg i skrivbordslådan.

Jag vet att vissa av er nu tänker: Fem!? Hur ska man orka skriva fem manus om inget av dem ges ut? Jag misstänker i alla fall det, för så tänkte jag.

Jag själv har ett komplicerat förhållande till skrivandet. Det är som en slags obesvarad kärlekshistoria där jag likt en stalker förföljer mitt intresse till olika barer och fester utan att få gehör. Nervöst klämmer jag mig in vid den svettiga bardisken och försöker säga något kul som havererar. Nämen, är du här! Visste du att Mallorca uttalas Majorca?

Det hela är ett desperat beteende där jag mellan raderna förmedlar: Jag tar vad jag än får, bara jag får vara med dig.

Ingen vill vara den personen, men när det kommer till skrivandet är det jag. Jag gör allt jag kan för att få relationen att fungera.

Vrider ut och in på mig själv.

När jag inte skriver har jag dåligt samvete att jag inte skriver. När jag försöker skriva, men inte får ut något, är det frustrerande och tvivlet väller över mig. Varför får jag inte till det? Vem vill ens läsa detta? Vad är det här? Att stirra på ett blankt blad är en påfrestande känsla. Att läsa egenkomponerad text av dålig kvalité är på gränsen till outhärdligt. En avgrundsdjup känsla av äckel och skam. Har jag lagt år på det här?

När jag senast var inne i den mörka svackan pratade jag med en kompis om det över en fika. Efter att kardemummabullen var uppäten och kaffet uppdrucket tittade hon på mig och frågade: ”Men varför skriver du om du hatar det så mycket?” Jag ställde ner kaffekoppen och tittade förvånat på henne. Som att hon inte förstått någonting. ”Hatar? Nej, jag älskar det ju.”

För det finns naturligtvis anledningar till varför jag stannar i relationen. Perioderna jag lever för. När jag skrattar åt skämten jag skrivit. En scen som blir stark eller textpartier där språket lyfter. Perioderna när man stjäl varenda minut för att skriva. När jag skriver på mobilen på väg till jobbet. Gör mentala noteringar i huvudet. När karaktärerna är med mig i tankarna när jag springer på löpbandet eller när jag kommer på förlösande saker som tar berättelsen vidare. För att inte tala om känslan när man till slut har en början, mitt och ett slut. Då är det som att skrivandet och jag har världens bästa relation. Att vi är ett power couple som rest till Mauritius på smekmånad innan Greta-effekten och dricker färgglada drinkar ur lustiga glas.

Vad vill jag säga med detta?

Att skriva ett manus är inte en walk in the park utan en uthållighetssport där den som inte ger upp vinner. Det handlar inte om talang. Det är hårt arbete, inställda middagar, det är sena nätter, ångest och väntan. Väntan på lektörsutlåtande, väntan på bokförlag, väntan på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Och det är besvikelse.

Processen att få mitt manus antaget var i korthet: Skriva. Skriva. Skriva. Refusering. Skriva om. Skriva om. Skriva om. Möte med förlag. Skriva om. Refusering. Skriva om. Skriva om. Möte med annat förlag. Förlagskontrakt.

Det tog sex år.

Att slutligen bli antagen var som att stå med vinden i håret på Mauritius sandstrand och säga: ”Jag älskar dig.” Och att skrivandet för första gången vände sig mot mig, förde handen mjukt över min kind och svarade: ”Jag älskar dig med. Just nu i alla fall.”

Följ Andrea på Instagram: andrearabus

Med naturen som inspiration

Dagens gästbloggare är Kristina Agnér aktuell med ”Var inte rädd för mörkret”

Det där telefonsamtalet …

När som helst skulle min mobil nås av det där telefonsamtalet från förlaget – men det visste jag inte då, där jag satt framför jobbdatorn med mitt kaffe, en mulen måndagsmorgon i april 2020. Vad som skulle hända med manuset till ”Var inte rädd för mörkret”, som jag skickat in till förlag precis innan pandemin slog ner, hade jag ingen aning om. Med tanke på världsläget, vågade förlagen ens satsa på nya författarskap?

Jag minns så tydligt när jag såg de främmande siffrorna på skärmen – med riktnummer 08. Manuset till min spänningsroman ”Var inte rädd för mörkret” hade sänts till flera större förlag, så när jag hörde en glad röst i andra änden måste jag erkänna att min enda tanke var: ”Vilket förlag ringer du ifrån?”

Miljontals timmar vid datorn

Det är en speciell känsla att bli uppringd av en förläggare på Albert Bonniers Förlag och erbjudas kontrakt. Jag har skrivit i hela mitt liv, avslutat mängder av noveller och flera manus som aldrig skickades till förlag. Först ville jag bara skriva och se om jag kunde avsluta en berättelse.

Därefter hade jag storslagna planer för en historisk pusseldeckare, som jag själv refuserade i samma sekund som jag skrev sista ordet (och förpassade till datorns innersta vrå, vår nutida version av att bränna pappersbunten i öppna spisen). Den var bra, men tydligen inte berättelsen jag ville satsa på. För att skriva på allvar måste man nog vara lite knäpp. Ändå var ingen av alla de där timmarna framför datorn bortkastade – eftersom det var så jag lärde mig.

In i releasekarusellen!

Att skriva avtal med Albert Bonniers gick fort, och det är underbart att se att inte ens en världspandemi kan hindra förlag och läsare från att känna sug efter nya berättelser. Bokförsäljningen 2020 ökade, snart är vaccinet här. Och på sistone har jag inte sett skymten av någon karantäntristess – det har milt uttryckt varit fart och fläkt! Sedan releasen av ”Var inte rädd för mörkret” för några veckor sedan har jag njutit i fulla drag av digital releaseafton, deltagande i härliga Pocketpodden, en spännande deckarafton med mig, Jens Lapidus och Christoffer Carlsson, intervjuer och egen live-högläsning ur boken. Det har blivit entusiastiska recensioner bland annat från självaste Lotta Olsson på DN, och många fina hälsningar från läsare som vill ha fler mordgåtor i Tosseboda, den lilla fiktiva småländska by där min deckare utspelar sig.

Debuten har varit en intensiv, rolig och smått surrealistisk upplevelse, som jag aldrig lär glömma. Nu har jag börjat samla flera av de digitala eventen på mitt Instagram-konto så att de kan ses i efterhand, och framöver återkommer jag med fler live-sändningar och pratar skrivtips, inspiration och annat kring böcker.

Det seglivade skogsskrivandet

Just nu varvar jag skrivandet med min dagliga sysselsättning som manusutvecklare i egen firma, något jag jobbat heltid med i sju år. Till vardags huserar jag på hemmakontor, så att sköta kontakten med förlag via telefonsamtal och online-möten har varit min vardag sedan långt innan pandemin.

Samtidigt kliar det i skrivfingrarna och jag ser fram emot att fortsätta med nästa spänningsroman – och att resa till vårt torp i Småland, såklart! Det är nämligen där som både ”Var inte rädd för mörkret” och uppföljaren utspelar sig. De trolska granskogarna och skimrande insjöarna är en enormt inspirerande miljö för en mordgåta, och drar alltid igång min fantasi på högsta växel. Större delen av bokens råmanus skrevs där uppe, under semestrar, långhelger eller bara en regnig höstkväll, långt från stadens gatlampor …

Hoppas vi ses i sociala medier (efter vaccin även fysiskt) – och skicka gärna ett pm om du har en fråga om mig, boken, skrivandet eller något helt annat.

Varma hälsningar

Kristina Agnér

Förlagssida www.albertbonniersforlag.se/bocker/277967/var-inte-radd-for-morkret/

Instagram www.instagram.com/kristina.agner/

Författarsida på Facebook www.facebook.com/kristinaagnerauthor

Yoga, hopp och speciella behov

Dagens gästbloggare är Cecilia Hjelte som skrivit boken Yoga med Natali

Cecilia Hjelte med dottern Natali

Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid!

Läkaren synade mig misstänksamt när jag hade svarat Ja på frågan om min 6-månaders flicka visat tendens att vilja sätta sig upp.
Efter en kort stunds tystnad tittade han på mig och sade kort:
”Det kan hon inte! Hon är ju mongoloid.”

Chockad och med tårarna brännande innanför ögonlocken tog jag mitt barn och lämnade undersökningsrummet. I takt med att tårarna torkade växte min beslutsamhet fram. 

Ingen talar om för mig vad mitt barn inte kan!

Jag gick hem och påbörjade min research med syftet att hitta så många verktyg som möjligt för att hjälpa Natali i sin motoriska, kommunikativa, fysiska och kognitiva utveckling. Vi åkte och badade, tränade kommunikation med Karlstadsmodellen, jag tillverkade taktila böcker som vi läste, vi övade på tecken (TAKK) och gick på babymassage. Det jag saknade var verktyg för att hjälpa Natali ”ur frustration till ett lugnt sinne”. Idén att testa yoga (modifierad till en början) växte fram och vi provade. 

Resultatet av min idé ledde fram till boken jag nu har skrivit och även till konceptet ”Yoga med Natali” som jag praktiserat under några år i mitt yrke som lärare på särskolan. 

Att skriva den här boken har varit allt annat än lätt. Jag har både skrattat och gråtit mig igenom tidiga mornar, jag har våndats och jag har varit enormt stolt. Det är något visst med att lämna ut sig själv som jag gör, samtidigt som det kan vara just det som gör att andra i min situation känner igen sig och orkar kämpa en dag till. Det är så vanligt att känna sig ensam i detta, liksom att känna skuld, sorg och ovisshet. Men vi är inte ensamma!

Avvägningarna har varit många, vad vill jag att min dotter ska få ta del av i mina texter? Hur kommer hon reagera? Vilka frågor kommer väckas? Och hur ska jag kunna förklara? Är det begripligt att en mamma som är så stolt över sin dotter att hon nästan spricker samtidigt är helt slutkörd både mentalt och fysiskt?

Många gånger har jag fått frågan: ”Hur orkar du”?
Det gör jag inte alltid, men det är aldrig ett alternativ att ge upp.
Min drivkraft har varit vetskapen om att positiva böcker om individer med speciella behov behövs. Det är viktigt för oss föräldrar, för skola och omsorg och för samhället. Med min stora passion för skrivandet blev det mitt kall att bidra till förändring. Att vara olika är att berika och tro mig, både min dotter, hennes vänner och mina elever berikar mitt liv.
För mig är det viktigt att våra speciella barn och ungdomar får vara sina egna individer och inte klassas utifrån sitt syndrom med tillhörande föreställningar om hur ”man är” om man har ett visst syndrom. 

Det betyder enormt mycket för mig som både förälder och pedagog att få ge ut den här boken. När jag själv fick Natali hade jag önskat att just denna typ av bok hade funnits, men det gjorde det inte. Jag hoppas boken Yoga med Natali kan bidra med verktyg för barn och ungdomars utveckling, skapa igenkännanden i mina personliga berättelser och en stor dos hopp inför framtiden.

All min Kärlek,

Cecilia

En bild som visar gräs, utomhus, person, gunga

Automatiskt genererad beskrivning

6 saker jag önskar att jag vetat som debutant

I dag gästbloggar Johanna Schreiber, aktuell med romanen ”Mellan raderna” på Norstedts.

Hej!

Jag heter Johanna Schreiber, och jag debuterade 2013 med ungdomsromanen Carlstensveckan på B.Wahlströms förlag. Sen dess har jag släppt ett gäng ungdomsböcker, barnböcker och relationsromaner för vuxna. Min färskaste bok heter Mellan raderna och släpptes den 19/4 (yaaay!)

Jag var 25 år när jag blev antagen. Min debutbok släpptes när jag var 26, och det finns VÄLDIGT mycket jag önskar att jag hade vetat det där året mellan antagning och utgivning. När skamsköljningarna över allt pinsamt jag gjorde som debutant svallar genom kroppen försöker jag tänka att det berodde på att jag var så ung och grön. Men! Det där med grönhet har ju dessvärre ingenting med ålder att göra.

Så: Här kommer 6 saker jag önskar att jag hade vetat när jag var debutant!

  • Att det är helt okej att spontanringa sin förläggare

Det tog ärligt talat ganska lång tid innan jag insåg att en del av min förläggares jobb var att ha timslånga telefonsamtal med mig om karaktärsutveckling och dramaturgi. Och att dessa samtal inte behövde bokas in månader i förväg, utan att det var helt okej att ringa upp, berätta att jag kört fast och vända och vrida på anledningen till det. Det är antagligen väldigt få förläggare som blev just förläggare för att de älskar att sätta budget och korra omslagstexter. De allra flesta tycker att manusarbete är JÄTTEKUL!

  • Att min åsikt räknas – men att förlagets omdöme är mer värt än min personliga smak

Det är givetvis så att du ska ta strid för sånt du tycker är viktigt. Till exempel om du inte vill ha en häst på omslaget om det inte finns en häst i boken. Men din förläggare, säljavdelningen och alla andra på förlaget vet vad som funkar. Lita på det. Personligen är jag skittrött på att se feelgoodomslag med kvinnor i stråhatt, vissa typsnitt och att deckarhjältinnor beskrivs som ”egensinniga” i baksidestexten. Men alla andra är inte uppenbarligen INTE trötta på det, eftersom människor väljer att läsa eller lyssna på de böckerna. Och det vet förlaget. Ditt jobb är trots allt att skriva boken, inte att sälja eller paketera den.

  • (Nästan) Alla överdriver på Instagram

Får du panik av att se uppdateringar som ”tjoho! Nu ska min bok på tilltryck för tredje gången!” eller ”Nu har mina böcker om Morden i Bajsköping sålt 100 000 exemplar!”? Då kan det vara skönt att tänka på vad som ligger bakom de uppdateringarna. Tilltrycks-personen berättar antagligen inte att förlaget försöker hålla lagerkostnaderna nere och därför bara trycker 500 ex åt gången. Och författaren som sålt 100 000 ex berättar inte att det finns sju böcker om Morden i Bajsköping, och att försäljningen därför ligger på typ 14 000 ex per bok, vilket är ganska mediokert. Personligen försöker jag alltid att vara ärlig när jag berättar om vad som går bra, för då känns det mycket härligare att få gratulationer.

  • Mina vänner ville läsa en färdig bok – inte hjälpa mig med manuset

Du är faktiskt bara jättejobbig om du pratar om ditt manus med alla dina vänner och ber dem läsa det innan boken är klar. Men låt dina vänner vara just vänner, och lämna manusarbetet till förlaget.

  • Det är JÄTTESTOR skillnad på att vara författare och besökare på Bokmässan

Man blir JÄTTEJÄTTETRÖTT av att vara författare på Bokmässan. Och därför är det en JÄTTEJÄTTEBRA idé att köra alkoholfri bokmässa om det är din första, eller att bestämma att man går och lägger sig en viss tid varje kväll. På min första Bokmässa hade mitt förlag fixat en urfin programpunkt där jag och Jenny Jägerfeld skulle prata om sexskildringar i ungdomslitteraturen på Kulturrådets scen. Jag var ung, dum i huvudet och gick på nån rolig efterfest kvällen före. Det resulterade i att jag satt och bakissvettades bredvid en av Sveriges absolut coolaste, smartaste författare på en av Bokmässans kreddigaste scener. Sa jag några smarta saker? Nja, inte så smarta som jag hade kunnat säga. Blev jag ditbjuden igen året därpå? Nej, det blev jag inte. Slutsats; Du är på Bokmässan för att jobba. Inte för att leka festival.

  • Det viktigaste är ändå allt som inte har med min bok att göra

Typ att jag är frisk, glad, att min familj mår bra och att jag har ett roligt jobb. För de allra flesta fortsätter livet nämligen ganska mycket som vanligt efter debuten.

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Helén Wigh Järnmärkt

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!