Debutera vid 72, coolt? Eller: Faran av förflugna fantasier

Veckans gästbloggare Mats Hellstrand

”Grattis grattis på 70-årsdagen! Du får en skrivarkurs – i november!” säger min hustru och mina närmaste. Oj då, tänker jag.

”Jo men visst”, säger hon där vi sitter i sommarvärmen, i fritidshuset. ”Du har ju sagt ibland att du … , och nu har du tid … .” Barn och barnbarn skrattar åt min skrynklade panna. ”Farfar, ska du skriva en bok?” ”Morfar, skriv om Pettson, eller Alfons!”

Tankarna börjar mala. Helgkurs i november, och nu är det slutet på juni. Nåt måste jag väl ha hunnit tänka ut, skissa på, under fyra månader. 

Sommaren tar slut, tre månader kvar till november, åter hemma i lilla Sala. Besöker mor på äldreboendet, samtal om gamla tider. Bondmora, nykterhetskämpe, föreningsmänniska, folkbildad.

September, två månader kvar. Fikar med ett par gamla vänner. Släktforskning, det är spännande, får jag höra. Tack, men nej tack.

Oktober: Oj oj, hur ska det gå med skrivarkursen? Besöker mor på äldreboendet. Tänker på hennes skrivande tillsammans med min far, min farbror, med andra i Västerbykil. Kilboboken som de skrev ihop; visst skrev de om ett storslagsmål i Västerbykil en gång i tiden, mellan sextio bönder och vaktfolk från Sala silvergruva?

Skrivarkursen blir av, jag har fått upp ett spår. Tidpunkten för storslagsmålet var natten 28 december 1757. ”För djävulen att vi kör åt Salberget” säger domstolsprotokollet. Sala silverbergslag, skogsbönder i Möklinta som sålde träkol olagligt till Högfors bruk. Hur såg livsvillkoren ut? Vi är i slutet av den så kallade frihetstiden. Vad då frihetstiden? Frihet från vad, för vem? 

Skogsbönderna den natten; var det bara män? Vad händer om jag skapar en kvinnokaraktär bland dem? En skogsänka, karsk, på egen skattegård med rösträtt, härdad i uppväxten av sin far hammarsmeden. Ylva, smedstark och tankeklar. Vad finns dokumenterat? Vad kan byggas vidare till fiktion? 

Sala stadsbibliotek, böcker i biblioteksarkivet, fjärrlån, hjälpsamma bibliotekarier! Landsarkivet i Uppsala, beställa hem domstolsprotokoll från häradsrätten i Västerfärnebo i mars 1758. Nu sitter jag fem timmar om dagen och gräver, grottar, skissar. Skogskvinnan Ylva, ska hon vara ensam kvinna? Tänk om hon möter en själsfrände? Kanske en kvinnlig inspektor på Högfors bruk, en som äger många böcker? Och … tänk om … , och sedan att … . Men vänta, bara femton år tidigare, drog det inte ett stort bondeuppror mot Stockholm, tänk om … . Tillbaka till biblioteket. Men vänta, här ligger det en hel avhandling upplagd som pdf på nätet. Otrooligt!

Men hur i all sin dar gör man när man skriver? Berättarperspektiv, första person, tredje person, gestaltning, suck. Jag måste ha hjälp. Fler skrivarkurser, sen en skrivcoach/lektör (Lennart Guldbrandsson). ”Det här är ju riktigt bra! Men ta bort hälften!”, suck. Sen är det bara att nöta sittfläsket, göra några armhävningar när locken (ögon-) blir tunga och pannan stöter mot tangentbordet. Kaffe, kaffe, en timmes promenad varje dag med en skrivarpodd i örat, eller Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”. Lyssna, läsa, skriva, skriva om, skriva om, skriva om …! 

____________________________________

Mats Hellstrand debuterade i januari med Hemligt kontrakt, en thriller som belyser kvinnokamp, klasskillnader och landsbygdsfrågor – ämnen lika aktuella idag som på 1750-talet.

En estetisk och social kameleont

Veckans gästbloggare är Johan Söderbäck, förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vad gör en förlagsredaktör? Frågan ställs ganska ofta, eftersom nästan ingen vet. Ibland knappt ens vi själva. Jag har kommit fram till en definition som jag tycker är ganska finurlig, eftersom den är tydligt avgränsande samtidigt som den rymmer så mycket: förlagsredaktören färdigställer ett manus för tryck.

Vad innebär det? När författaren träffar sin redaktör för första gången har hen i regel stött och blött sitt manus med förläggaren tills båda är vimmelkantiga. Det blir en tacksam fas för redaktören att göra entré med pigga ögon, nyfikenhet och lösningar. Förhoppningsvis finns ett någotsånär genomtröskat manus för redaktören att sätta tänderna i, men framför allt finns något ännu viktigare: ett tryckdatum. Tryckdatum är i det närmaste heliga, och sätter ramarna för den process som nu ska ta vid. Vad hinner vi med manus göra på den tid vi har på oss?

Manusredigering och färdigställande handlar bara om kreativitet fram till en viss gräns. Det handlar också om kvalitetssäkring, om rutiner, om att se över korrektur, att det som går till tryck inte innehåller tidsbristrelaterade skönhetsfel. Dessutom ska redaktören övertyga författaren om att det som går till tryck är bra nog. För riktigt färdigt blir det ju aldrig. En del författare är lättade över att få lämna sin text, för andra är det oerhört ångestladdat. Här behöver redaktören ofta fungera som terapeut, tröst och krockkudde.

Redaktören är en estetisk och social kameleont som måste byta arbetssätt med snart sagt varje bok och författare. En god redaktör har, menar jag, ytterst sällan någon egen agenda (”jag gillar inte öppna slut”, ”man måste kunna känna igen sig i huvudpersonen”, ”korrekt grammatik är A och O”, eller vad det nu skulle kunna vara), i stället måste vi så långt det är möjligt hitta textens eget flow och arbeta med den utifrån dess egna förutsättningar. Om och om igen.

Tycker redaktören om min bok? Här har jag tre tänkbara svar: 1. Fråga inte. 2. Det är oväsentligt. 3. Ja. Redaktörens uppgift är aldrig att värdera boken, utan att hjälpa författaren att kunna lämna en så bra version som möjligt till tryck. En gång rättade jag en författare som envisades med att säga kalla mina förslag och synpunkter för ”kritik” så många gånger att det blev ett stående skämt. Du kommer aldrig att ha en lika lojal läsare som din redaktör. Om ditt verk inte skulle bli en odödlig klassiker eller föremål för akademiska studier kommer heller ingen att läsa din bok mer noggrant eller fler gånger än din redaktör. Redaktören har i regel stenkoll på både styrkorna och bristerna i texten, både på det där smarta som man hoppas inte ska flyga över huvudet på läsarna och på nödlösningarna som tvärtom helst inte ska märkas.

Måste jag göra som redaktören säger? Jag brukar säga att det värsta inte är författare som vägrar lyssna, utan författare som lyder ens minsta vink. Då hamnar balansen fel, redaktören får ett mandat som vi inte ska ha, den färdiga boken tillhör författaren och är författarens verk. Det måste både redaktör och författare komma ihåg. Jag återkommer ofta till ett manussamtal jag hade med en författare, vi var oense om någon detalj och mitt sista, desperata argument var: ”Men om vi gör som jag tycker blir boken bättre”, varpå författaren frustrerat utropade: ”JAG VILL INTE ATT BOKEN SKA BLI BÄTTRE!” Där fick jag vika ner mig, det är naturligtvis även författarens fulla rätt att inte göra boken bättre.

Det enda författaren inte får mucka med är tryckdatum. 

Mitt hemliga skrivprojekt

Veckans gästbloggare: Sofia Svarfvar

Fortfarande vet jag inte om jag kan säga att jag vågar. Oavsett kommer min debutroman ut till hösten. Det som har varit mitt hemliga egna projekt är det dags att berätta om. Läskigt. Spännande och kanske inte alls så farligt. 

Utanför fönstret sprakar det av grönt. Den svenska försommaren står i kontrast till den hunger och fattigdom som finns. Vi lever mellan världar. I den vackraste idyll i en global trasig värld. Jag skriver för hållbar förändring, inåt i mig och utåt för att ge något till världen. Jag har släppt taget och fått del av skrivandets mirakel. 

Tänker på alla dessa stunder när skrivandet handlat om osäkerhet. Jag var inte sämst. I skolan fanns alltid de som stakade sig än mer. Jag kämpade på mitt sätt. Vi är oerhört olika, vi människor. Skriver olika, läser olika. Vi har olika förmågor. Jag läser varje ord, varje mening. Jag kan hålla mycket i huvudet men sen staka mig på ett enkelt ord. Oavsett svårigheter och förmågor har jag velat bidra till en förståelse för vår globala värld. Jag har alltid skrivit när livet har krävt det. Brev, korta reflektioner om livet, tankar. 

Mitt arbetsliv inom det internationella biståndet är full av strikta texter, rapporter, uppföljningar och möten. Det är i möten som förändringen skapas. Möten mellan människor, naturen och möten med texten. En dag, under en tid i livet då jag hade mycket tid, tog jag fram datorn och började skriva på ett helt annat sätt. Ett läkande skrivande. Karaktärer skapades och träffades. 

Min första roman kom inte till för att jag ville bli författare (för att kunna skriva har aldrig varit en del av min självbild). Min kommande debutroman kom till för att jag ville förklara en liten del av världen. Jag ville testa och se vad som skulle hända om kvinnor från olika kontinenter möttes i ett gemensamt projekt. Och jag ville skriva om Mary, en kvinna på landsbygden i Uganda. Vad skulle hon se av en investerare från Sverige? 

Skrivandet har gett mig tålamod och en inre stolthet. Detta hemliga mångåriga projekt har funnits i mig. Stoltheten när orden flödat fram och jag hittat de där mellanrummen i livet och faktiskt tagit fram datorn eller mobilen och skrivit. Flygresor, tågresor, solstolen, fjällstugan. De där timmarna på helgerna mellan sju och nio när alla andra antingen sover eller tittar på tv. Karaktärer som växt fram och började berätta för mig. 

I smyg åkte jag på min första skrivhelg. Jag vågade läsa upp mina texter för andra. Texten var i centrum, inte jag, inte stavfelen. I hemlighet gick jag med i olika grupper för skrivande.  Med förundran förstod jag att det inte bara var jag som kämpade. Skrivandet är en bergochdalbana, där allt från förtvivlan till stolthet ingår. Och jag fortsatte att skriva och skriva om, utveckla och lyssna till berättelsen. Med nya ögon. Perspektiv, gestaltning, scener. Det underbara. Det har varit en egen resa i ensamhet och tillsammans med ett fåtal jag litat på. 

Jag möttes av refuser och positiva bedömningar. Behövde renodla. Ville för mycket. Redigeringen fick ta flera år. Jobba om, stryka, gestalta. Brottas med berättelsens kärna och min självkänsla i att jag kunde skriva. Och jag hittade dem. Kärnan var det globala men lika mycket kvinnornas drivkrafter. Självkänslan, att jag faktiskt nu ska ge ut en bok. Galet och hur läskigt som helst. Skrivandet är en process, ofta ett teamarbete som kräver tillit, tid och försiktighet. Och ibland brutalt uppvaknande genom hårda sanningar i kommentarer.

När de gröna löven övergår mot gyllene färger kommer min första roman. Det ofattbara att jag ska ge ut en bok händer enbart för att jag har skrivit och skrivit, redigerat, läst och låtit texten få leva på ett nytt sätt för att tillsammans med kloka läsare och redaktörer hitta formen. Texten är nu sin egen. Den är inte längre jag. 

Till alla er som kämpar. Skriv och läs, gå med i en skrivargrupp i smyg, hå tålamod och var stolta.  Skriv om det som engagerar. Utan språket tappar vi bort oss. Utan språket tappar vi världen. Det är ett fantastiskt hantverk som kräver övning. Oavsett svårigheter. Skrivandet, läsandet och lyssnandet gör oss alla mer stärkta och hållbara och hjälper oss förstå vår svåra komplicerade orättvisa värld.

—-

Sofia Svarfvar kommer ut med debutromanen Där träden växer på Lava förlag till hösten. En roman om Värmland, Stockholm, Uganda och Sydafrika, om en värld där kvinnor får kämpa för att bli sedda och om svårigheten med att lyssna. 

En process på 40 år

Dagens gästbloggare: Nicklas Rydberg. Foto: Eva Lindblad.

Det som till vardags kallas för deckare har fascinerat mig sedan innan tonåren. En dag fick jag för mig att jag skulle skriva en kriminalroman med militärpoliser som huvudpersoner. Så då gjorde jag det. Här är några ord om min debutantresa med boken ”Barkarbymordet”.

Att debutera vid sextio har sina fördelar. Eller är det kanske så att det är att debutera som har sina fördelar; alldeles oavsett vid vilken ålder eller i vilken fas av livet som det sker? För mig sker debuten alltså vi sextio och ska jag tro på Jim Grant (mer känd under pseudonymen Lee Child) så är det bra att inte börja skriva för tidigt. 

Processen innan jag faktiskt började skriva på min debutroman var lång. Väldigt lång. Ungefär 40 år. Det var inte så att jag gick runt och bearbetade en berättelse utan det handlade om att bära på det där ”tänk om jag skulle…”. Några tafatta försök gjorde jag under dessa år, men jag kom aldrig förbi sidan fyra innan det hela rann ut i sanden. Det blev en novell i tonåren också. Ett verk som definitivt inte klarar det så kallade rodnadsprovet längre. Om det någonsin gjort det. 

Men så en kväll i februari 2020 satt jag på Publicistklubben i Stockholm och drack öl med min kompis Henrik Wingfors, som hade debuterat hösten innan. Det var något som Henrik förmedlade som gjorde att jag började skriva. Redan nästa dag. Inte bara funderade på det, utan faktiskt gjorde det. Skrev. Det blev två berättelser kort efter varandra. När läste jag igenom dem en gång till insåg jag att de inte höll. Så jag tänkte om. Och började om. Då uppstod ”Barkarbymordet”. Tre månader senare skickade jag in ett – i mina ögon färdigt – manus till några förlag. 

Min förväntan var naturligtvis att jag skulle bli refuserad. Jag inte bara förväntade mig. Jag förutsatte. Jag menar, där kom jag som gossen Ruda utan en enda skrivarkurs i bagaget och med blott ett halvår som aspirerande författare i ryggen för att konkurrera med de som gått alla kurser på längden och tvären och kanske filat på sitt manus i ett decennium. 

I den tystnad som uppstod efter att jag mejlat in mitt manus kom jag att tänka på farsan och några av hans polare som i sin ungdom bildade DRA – ”De Refuserades Akademi”. Möjligen borde jag väcka den till liv igen, tänkte jag i denna tystnad. Men ödet ville annorlunda.

Lind & Co nappade och den överväldigande känslan inombords när jag fått det där mejlet med beskedet att de vill ge ut min bok var ”fy vad otäckt”. Sen började den redigeringsprocess som jag bara hade hört talas om. Det mesta blev redaktören och jag snabbt överens om. Ett par saker höll jag dock i, så där tjurigt som mitt konstnärsego uppnosigt krävde. Processen som sådan skulle jag nog beskriva som att skjuta in plåten med bullar i ugnen för att sedan förvånat se hur de gräddas och förvandlas från degklumpar till bakverk. 

Och till dig som sitter där och drömmer eller hoppas eller tänker ”tänk om jag skulle…” har jag bara ett råd. Bara gör det! Börja med den första meningen, så kommer de efterföljande också. I olika takt och med olika friktion. Men de kommer. Bara gör. Idag.

Det är frusterande

Dagens gästbloggare Johan Hörberg debuterade 2021 med boken
”Pojken med Smörkniven” på Lava förlag.

Det är frustrerande att verkligheten inte riktigt ser ut som jag hade tänkt mig. Boken är ute. Vänner och familj har mer eller mindre alla varsitt exemplar. Några läser och säger att den är jättebra. Jag väljer att tro dem. Men på de flesta håll är det tyst. Har dom inte läst den ännu? Eller har dom läst och tycker helt enkelt inte att den är bra? Kan dom inte säga det i så fall? Hellre en rejäl sågning än tystnad.

Jag visste ju att det var så här det skulle bli. Att livet liksom skulle fortsätta som vanligt. Några hejarop på vägen, en artikel i lokaltidningen som jag på egen hand fick ringa upp och med mössan i hand fråga försynt om dom ville skriva om mig och min bok.

Min bok. Pojken med smörkniven.

Jag valde att skriva om mitt jobb. Om personlig assistans. Om en vilsen ungdom och hur han finner syfte och mening i ett yrke få förstår vad det egentligen innebär. En fiktiv berättelse grundad i flera års erfarenhet inom yrket.

”Hur mycket är självupplevt?” är den ständiga frågan jag får nu. Är det jag som är min huvudkaraktär? Svaret är ett enkelt nej, men frågan skapar nya frågor i mig. Är det någon som känner igen sig i boken? Har någon tagit illa upp? Har jag undermedvetet brutit någons tilltro? Är det därför nästan allt jag hör är tystnad?

Att debutera är frustrerande. För du vet att det inte kommer att bli som du tänker dig att det ska bli och likväl, när du får det bekräftat fylls du ändå med en sorts känsla av misslyckande. Alla som läst boken säger att den är jättebra. Vissa säger att den berörde dem. Vissa säger att dom grät.

Varför är det så tyst?

Någon gav boken 3 av 5 på Goodreads. Det betydde mer än alla lovord tillsammans. Jag undrar om det säger mer om mig än om boken.

Hur mycket är självupplevt? Inget. En del. Inte allt. Man tar verkligheten och formar om den, så att den blir mer dramatisk, har fler färger och att saker och ting kanske sker som man önskade att de hade skett. Det här hände. Men inte på den platsen och vad händer om jag byter ut två av de verkliga personerna om tre fiktiva? Plus att vi låter allt sluta på ett helt annat sätt än vad det gjorde. Har det då fortfarande hänt? Kanske. Kanske inte.

Oktober. Kvällen innan min bok ska delas ut till ett hundratal personer och för första gången nå ögon och sinnen jag aldrig träffat – får jag beskedet att min pappa har gått bort. Det är en annan sorts tystnad. Det är den kalla höstkvällen som verkar stilla sin blåst och lägga sig som en filt över mig.

Att debutera är ensamt. För ingen bryr sig. Inte egentligen. Inte så som du bryr dig. Om din text. Om dina karaktärer. Ingen bryr sig om den logiska luckan du upptäckte tre dagar efter att boken gått till tryck. Men du ligger vaken i en vecka och kan inte tänka på annat.

Att debutera kan vara skrämmande. För du lämnar något av dig själv till världen. Och världen kommer att döma och den kommer att göra det utan att förstå hur svårt det här är för dig. Det är frustrerande. Det är ensamt. Det är skrämmande.

Jag kommer aldrig att kunna tänka på min författardebut utan att tänka på min pappa och tanken på honom gör att jag känner mig trygg. Den kalla ensamheten känns plötsligt varm och allt hamnar på något sätt i sitt rätta perspektiv.

Debutant. Kommer jag känna samma saker om jag skriver en bok till?

Låt oss se.


Instagram: @johan_skriver
Twitter: @HorbergJohan
Hemsida: felstavat.com

Att bli en av fåglarna

Dagens gästbloggare Florence Wetzel har gett ut åtta böcker på engelska. I januari 2022 debuterade hon på svenska med Annikas förråd: En ondskefull novellsamling.

Under min första resa till Sverige i januari 2013 gick jag på Nalen Restaurang i Stockholm för att göra research för min deckare The grand man. Efter att jag hade beställt lunch lyssnade jag förtjust till de andra matgästerna. Jag kunde inte ett enda ord svenska, men det spelade ingen roll. Ljudet av alla samtal lät som en fågelflock, en musikalisk dans som flög genom rummet.

Det var nog i det ögonblicket jag blev kär i svenska. Det som lockade mig var något som jag senare förstod var svenskans prosodi. Språket jag hörde var magiskt och mystiskt, och jag längtade efter att få uppleva det.

Ett år senare stod jag utanför ett klassrum på Folkuniversitetet i Stockholm, där jag precis haft min första svensklektion. Man fick inte tala engelska i klassrummet, och efter två timmars undervisning i svenska var jag gråtfärdig och förvirrad. Det var då jag förstod hur svårt det skulle bli att vara en av fåglarna.

Jag berättade allt för min lärare, en vis äldre dam som hette Cristina. Hon nickade sympatiskt och sa (på engelska, såklart): ”Oroa dig inte. Du kommer att förstå så småningom. Det kommer att bli bättre imorgon.” Hon hade rätt, nästa dag var allt lite lättare. Tack vare henne gav jag inte upp.

Att lära sig ett nytt språk är som att försöka flyga i mörkret, man är blind och hamnar vilse nästan hela tiden. Men om man tänder ett par ljus längs vägen varje dag, kommer ens syn att förbättras. På Folkuniversitetet fick jag rådet att syssla med svenska på fyra sätt dagligen: att lyssna, prata, läsa och skriva, och jag skulle också vilja tillägga att tänka. Alla dessa små handlingar förstärkte belysningen, och ju mer ljus jag såg, desto mer ville jag ha.

Så snart jag hade tillräckligt stort ordförråd började jag skriva en dagbok på svenska för att vänja mig vid språket och göra det till en naturlig del av mitt liv. Jag jobbade i mina kurser och under privatlektioner med korta texter, nämligen mejl, blogginlägg och Instagram-bokrecensioner. Frustrerad blev jag oräkneliga gånger, men jag hade även små segrar som lyste upp processen.

Efter fem år av intensivt pluggande var det äntligen dags att försöka skriva skönlitteratur på svenska. Jag skrev alla novellerna i Annikas förråd precis som jag skriver på engelska. Första utkastet var fulskrivet, och under ytterligare utkast finslipade jag handlingen, karaktärerna och gestaltningarna. Skillnaden var sista steget, nämligen att putsa och granska språket. Det blev tydligt att jag skulle behöva be om mer hjälp än jag gjort tidigare med mina engelska texter, och att processen skulle bli oerhört tidskrävande.

Jag fick många lärdomar under processen. Till exempel: Det är underbart att ha duktiga vänner som vill läsa och rätta ens texter, men det går inte att belasta dem. Man behöver proffshjälp, och det måste man betala för. En annan viktig sak: För att maximera hjälpen räcker det inte att bara ta tillbaka texten och tacka. Det är viktigt att förstå varför saker är fel, att använda återkoppling som ett läromedel. Det är ett sätt att både expandera ens kunskaper och gradvis bli mer självständig.

Åtta år har gått sedan jag började plugga svenska, och jag följer fortfarande min lärares råd och tänder nya ljus varje dag. Visst flyger jag inte lika snabbt och smidigt som de andra fåglarna, men jag hänger med så gott jag kan och njuter av sällskapet under varje varv.

Instagram: @florencewetzel108   
Facebook: Florence Wetzel          

”Din tid kommer!”

Dagens gästbloggare är Karin Andersson, marknadsansvarig på Bokförlaget Nona, som svarar på frågor om vikten för debutanter att synas och vilken roll sociala medier kan spela.

Hej Karin! Vad gör en marknadsförare egentligen?

En marknadsförare är spindeln i nätet som har kontakt med många olika avdelningar på förlaget. Jag är bl.a. med och väljer ut säsongens fokustitlar och lägger en plan för dem som sedan presenteras för våra samarbetsparters. Den roligaste delen av mitt arbete är kontakten med engagerade författare och våra återförsäljare/samarbetspartners.

Vilka jobbar du med på förlaget? 

Jag arbetar med de flesta avdelningar på förlaget, men absolut närmast försäljningsavdelningen och redaktionen. Marknadsföring och försäljning går hand i hand, så det är viktigt att ha ett välfungerande samarbete. Vår försäljningsavdelning presenterar och säljer in kommande titlar och vi på marknad presenterar en plan för hur vi ska arbeta med titlarna i våra kanaler. Vi ger även förslag på hur vi kan arbeta tillsammans med återförsäljaren/samarbetspartnern.

Vad tror du är den största skillnaden mellan att jobba med marknadsföring på ett bokförlag jämfört med andra branscher?

När jag jämför med mina tidigare erfarenheter så är den största skillnaden tempot. Utgivningstakten av böcker är oerhört snabb! Jag har tidigare arbetat med marknadsföring i bilbranschen, vilket kanske är motsatsen till bokbranschen. Det släpps flera nya böcker varje dag och nyhetsvärdet är kort. Varje gång jag besöker en bokhandel blir jag förvånad över det enorma utbudet. Och stolt över våra författare och titlar som lyckas sticka ut i bruset! Något som gjorde mig extra glad när jag började arbeta i bokbranschen var det fantastiska community som finns på sociala medier där läsare och författare möts.

Okej. På tal om community … hur viktigt är det att aspirerande författare är aktiva i sociala medier? Påverkar det ert beslut att ge ut? 

Det beror helt på vad det är för typ av bok. Det är såklart alltid väldigt positivt om man är aktiv i sociala medier, men oftast inte avgörande när man debuterar inom skönlitteratur. När man väl skrivit kontrakt och ska ge ut sin bok är det dock väldigt bra att vara aktiv på sociala medier. Det finns flera Facebook-grupper där författare och läsare/lyssnare möts och där kan man som författare vara personlig och bygga upp en fanclub. Personligen tycker jag att Ramona Ivener, Ida Fryklund och Caroline Grimwalker gör detta på ett väldigt bra sätt.  

Är det enklare att få ett ”Ja” om man har 10 000 följare på Instagram än om man är helt okänd?

Om vi får in två manus som håller samma höga kvalité så är nog manuset från personen som har 10 000 följare lite extra intressant. Men jag skulle gissa på att vi skulle ge ut båda. Det allra viktigaste är att vi tror på storyn. 

Och när ni väl fattat beslut om att ge ut, hur ser arbetsfördelningen ut mellan dig och en redaktör?

Det kan säkert skilja sig en hel del från förlag till förlag, beroende på hur man byggt upp organisationen och vad man har för kompetens i de olika rollerna. Hos oss är redaktören främst involverad i den första delen av processen när en bok blir till (manusbearbetning, projektledning, omslag, titel, korr mm). När författaren och redaktören börjar närma sig en färdig story där titel och omslag är spikat och klart börjar jobbet för marknad och försäljning som gör en plan för lanseringen. Vi har en nära dialog med redaktören som vet precis allt om bokens handling och tar med oss det vidare till nästa steg när boken ska presenteras för återförsäljare och samarbetspartners.

PR då? Vad är egentligen skillnaden mellan marknadsföring och PR?

Den största skillnaden är att marknadsföring oftast innebär köpt annonsutrymme, medan PR handlar om en relationsdriven påverkan och innebär redaktionellt utrymme med fokus på traditionell media (TV, tidningar, radio mm). När en bok lyckas få bra PR märks det direkt på genomslaget av en marknadsföringskampanj och även intresset från återförsäljare/samarbetspartners.

Vilka är de vanligaste missförstånden du ser att nya författare har om din roll och marknadsföring?

Jag tror det kan vara svårt att sätta sig in i vad en marknadsföringskampanj kostar och vad man kan förvänta sig för effekt. Det tar tid att bygga ett författarskap och det är tyvärr inget som man löser snabbt genom att göra en annons på sociala medier eller utomhusreklam i köpcentrum eller tunnelbanan. Det som gör skillnad är hur återförsäljare väljer att exponera boken i butik, hemsidor och app, samt hur väl boken tas emot av läsarna. Om din bok ges ut på ett förlag som har en bra relation till återförsäljare/samarbetspartners är det en stor fördel. Man skulle kunna jämföra det med att du kommer ut på en plattform som har flera kontakter och ett inarbetat ”kretslopp”.

Men det är inte alla som blir pubblicerade med hjälp av förlag. Vad har du för marknadsföringsråd till någon som ger ut sin bok själv?

Dra nytta av sociala medier för att bygga upp ditt varumärke. Många läsare tycker att det är kul och intressant att ha en dialog med författaren kring boken. Var med i samtalet och prata inte bara om din egen bok. Tipsa gärna om andra böcker som du gillar. Dela med dig av hur din vardag som författare ser ut och bjud in till en dialog om din bok och kommande böcker. Facebook-grupperna Snacka om ljudböcker, Ljudböcker för alla och Feelgoodfredag är tips på communties för boktokiga!

Och till sist, vad har du för råd till aspirerande författare generellt? Vad kan de göra för att göra ditt jobb lättare när de väl blir antagna?

Din tid kommer! (Ja, Håkan Hellström är en personlig favorit. Jag tycker dock att Otto Knows version är ännu bättre.) Finslipa, förbättra, skriv om och skicka in ditt manus på nytt. När du väl skrivit kontrakt och allt känns fantastiskt bra så njut av den stunden. Nu börjar din resa och hårt arbete väntar. När du träffar ditt PR- och marknadsteam så berätta gärna för dem att du startat en författarsida på Facebook och är redo att dra i gång. Lita på ditt team och att de gör sitt yttersta för just dig och din bok!

Med fokus på det viktiga

Veckans gästbloggare: Maria Frensborg

Första gången jag debuterade hade jag skrivit en kapitelbok för barn. Året var 2012, jag visste väldigt lite om skrivprocessen och ännu mindre om förlagsvärlden.

Knappt tio år senare debuterade jag på nytt, nu med en vuxenroman. Trots tio år i branschen och ett antal utgivna barn- och ungdomsböcker behandlades jag som debutant i pressen. 

D-ordet kan alltså innebära olika saker, och jag antar att många av er som läser bloggen har som mål att själva bli debutanter. Därför tänker dubbeldebutanten härmed dela med sig av sina bästa tips:

1. Fortsätt skriva. 

2. Ge inte upp. 

3. Kämpa på, trots att det ser mörkt ut.

En av mina favoritförfattare, Jonathan Safran Foer, citeras i Bodil Malmstens fina bok Så gör jag – konsten att skriva. (Hela boken är för övrigt som en debutantblogg i pappersform, uppblandad med vackra bilder och skrivrelaterade visdomar – läs den!) 

Följande citat kommer alltså från Malmsten som citerar Safran Foer: 

”Det som skiljer författare från icke-författare är inte talang. Jag känner många som är vanvettigt talangfulla men aldrig blir klara med en bok.” 

Enligt Malmsten brukar Safran Foer på sina skrivkurser lära ut att ”det enda konsten att skriva går ut på är att få det gjort”. 

Det enda är naturligtvis en lätt överdrift, men det är tydligt var han menar att fokus bör ligga.

Häromdagen hörde jag en annan namnkunnig författare uttrycka sig i en podd: ”Jag har undervisat på skrivskolor i många år och sett flera begåvade personer misslyckas med att avsluta sina projekt. Talang är ovidkommande om man inte förmår att slutföra det man har påbörjat.” 

Här möter vi alltså samma erfarenhet och tankesätt som hos Jonathan Safran Foer.  

Själv har jag mer och mer börjat betrakta mitt skrivande som keramik. När jag för flera år sedan försökte mig på att dreja fick jag lära mig att skålen man skapar (utkastet, om man så vill) ska torka i någon dag innan man vänder på den och beskickar materialet. Detta innebär att en skrovlig och ful potta pysslas om (redigeras) för att få sin slutgiltiga form och fason. 

Vad vill jag säga med det? Jo, att mycket kan hända i redigeringen (och att texten, precis som leran, behöver vila). Därför kan ett råd vara att inte fastna alltför mycket i detaljer längs vägen. Din text kan vara långt ifrån perfekt i första vändan, huvudsaken är att du lyckas skapa ett alster som håller ihop och som går att beskicka till en snyggare form framöver. 

En annan favorit, Karl-Ove Knausgård, beskriver i teveprogrammet Babel hur han konstant tvivlar på sig själv, men ändå fortsätter framåt: ”Först ett år senare får man se hur det blev.”

Lätt att säga om man är Knausgård, tänker du nu. Och så kände jag också först. Men även om hans texter inte på något vis går att jämföra med mina kanske hans tvivel kan jämföras med mitt, och i det finns ändå en viss tröst. 

Inte?

Men tänk såhär då: Det spelar ingen som helst roll om du hittar en snygg metafor, bygger en elegant plot-twist eller får mormor att gråta redan i första kapitlet, om det inte blir mer än ett första kapitel. Inget förlag vill annat än i undantagsfall ha något annat än en färdig roman (eller motsvarande fullständig bok). Borde alltså inte det, att färdigställa din text, vara prio ett i alla lägen?

———————————

Fortsätt läsa

Jag skriver för oändligheten

Veckans gästbloggare: Petra Mede

Det visade sig att världen inte alls stannade upp när min första bok gavs ut. Tvärtom tycktes livet pågå som vanligt för de allra flesta. Till min enorma besvikelse såklart. Men när har mänskligt beteende inte varit en besvikelse för mig? Inte minst mitt eget.

Mina inre bilder av hur människor skulle flockas runt mig för att försöka få en glimt av mitt ansikte eller min heliga vänstra skrivarhand, eller hur de skulle vråla på diverse språk att min bok förändrat deras liv i grunden, att alla svar fanns att hitta i min 150 sidor tjocka barndomsskildring från Sävedalen, till och med livsvisdomar som Bibeln missat, när den skrevs i all hast – ingen av dessa bilder besannades.

En del säger att de skriver för skrivbordslådan. Jag skriver för oändligheten, och hela världen. För som Tove Janssons Knyttet säger: ”Vad gör man med en snäcka om man ej får visa den (för miljoner människor)* ?”

Bekräftelsen är min stora drivkraft. Och jag tror mig inte vara ensam om det. Hoppas inte alla författare att varje ord de skriver ska nå omvärlden? Och inte bara deras böcker. Alla deras så kallade privata brevväxlingar som ges ut postumt, är det verkligen en slump att de för det första sparats, för det andra hittats och för det tredje visat sig vara så välskrivna att de kunnat ges ut i bokform? Skrevs de där breven verkligen bara för mottagarens skrivbordslåda?

Och vem vill att bokstäverna man sätter på pränt bara ska bli ett meningslöst skrik ut i universum? Räcker det inte med att våra liv är det?

Ändå måste det vara risken man tar när man skriver. Att man hoppar i en sjö och ingen hör det. Att man sedan också får kravla sig upp ur dyn, kanske halka till, få tag i en gren, torka sig med den halvfuktiga handduken och sedan vandra hem, lika naken som när man kom. Allt detta utan så mycket som ett hejarop eller ens en voyeur bakom ett träd.

Så, beredd på att inte heller den andra boken kommer att ligga till grund för en ny världsreligion, sätter jag mig vid datorn. Så mycket för den heliga vänsterhanden förresten. Till min förvåning märker jag efter ett tag att det går mycket lättare. Att manéren försvinner, att jag blir mer sanningsenlig, att det blir mindre tillrättalagt, mindre poserande. Det blir helt enkelt bättre när jag släpper min självupptagenhet. När jag inte tänker på att det ska bli en framtida bästsäljare. Det blir så himla bra. Alltså det går inte att beskriva. Den här gången blir det banne mig något extraordinärt. För jag känner att det är något speciellt med den här andra boken. Jag har kommit åt något. Och jag tror förlaget gör rätt i att snarast boka upp översättarna, åtminstone de fransk-, spansk- och engelskspråkiga. Och skulle det dessutom bli aktuellt med filmatiseringar, med mig i huvudrollen, i något av dessa länder, så behärskar jag ju alla språken. Och jag undrar om inte människor kommer att samlas i flock runt mig och skrika: ”Petra, tu as tout compris”, ”Petrita, que linda, te queremos mucho”, ”Petra, we love you, our lives are not the same, not while you’re in the world”.

*skribentens eget tillägg i parentes

Petra Medes debutbok Skam och högmod i Sävedalen följdes nyligen upp av Svindlande stunder i Blackeberg. Båda är utgivna på Norstedts förlag.

Tips från en supermänniska

Dagens gästbloggare är Linda Falk Wigdén som debuterar på Lava förlag senare i år med en feelgoodroman om att inte må bra.

Först av allt, stort tack för att jag får gästspela i den här fantastiska bloggen!

Innan vi kommer till saken är en presentation på sin plats. Jag är en nyfiken, språktokig, mångsysslare som bor i Timrå. Min debutroman kommer ut på Lava förlag under 2022 och eftersom jag har svårt att motstå nya roliga uppdrag nappade jag förstås glatt när jag blev tillfrågad om att gästblogga.

I mitt inlägg tänkte jag ta upp något som jag vet att jag inte är ensam om, något som inte bara rör skrivandet men som ändå kan påverka det mycket – det där med prestationsångest. Det där fula odjuret som lurar i vrårna på kreativa processer, som ställer sig i vägen och gör det svårt att komma vidare. Det är inget vackert ämne, men nu ska monstret ut i ljuset.

Jag har skrivit nästan så länge jag kan minnas. Skrivhäften, lådor, och hårddiskar har fyllts med dikter, noveller, synopsis och oavslutade romaner. Jag har nog tyckt mig ha en del bra idéer och åtminstone lite känsla för skrivandet. Trots det kom jag under trettio år inte i närheten av att producera något som var redo att skickas till förlag. Jag lyckades aldrig komma till den punkten att en publicering kändes inom räckhåll. Med det som bakgrund kan man ju undra hur det kommer sig att jag nu ändå sitter jag här med ett förlagsavtal och ett manus som är inne på sista redigeringsrundan innan utgivning. Vad hände däremellan?

Jag spenderade lång tid och mycket energi på att racka jag ner på mig själv för att jag aldrig gjorde färdigt något, för allt jag påbörjade men inte avslutade. Så småningom insåg jag att det handlade om rädsla, för så länge jag inte gjorde något färdigt fanns inget för andra att bedöma och ingen risk att misslyckas. Det var prestationsångesten som stod där i min väg. Jag tänkte länge att jag helt enkelt borde ta mig i kragen och se rädslan i vitögat, men det var förstås mycket lättare tänkt än gjort. Tänk om jag inte var tillräckligt bra?!

Så, 2017 hörde jag en podd där en sådan där övermänniska som lyckats med det till synes omöjliga berättade om sin resa. Jag har svårt för sådant egentligen, det känns vanligtvis så ouppnåeligt. Den här supermänniskan berättade i alla fall att han gjorde upp detaljerade planer för det kommande året, för tre år och tio år.

Jag minns att jag tänkte att ett så detaljplanerat liv bara skulle stressa mig, min strategi hade alltid snarare varit att flyta runt med strömmen och hoppas bli ilandspolad på någon hyfsad plats. Men om jag kunde tänka mig tio år in i framtiden – på var jag ville vara då och vad jag ville ha åstadkommit – så kanske det åtminstone skulle ge mig en riktning. Därför skrev jag en lista med sju punkter. Det var saker som jag ville åstadkomma inom tio år. En av punkterna var att vid det laget ha två böcker i bokhyllan som jag själv skrivit. Inga fler detaljer, bara det. Jag ville inte måla in mig i något hörn eller sätta ribban orimligt högt. (Två färdigskrivna bokmanus kändes alldeles tillräckligt svindlande.)

Listan har under åren funnits med mig som en påminnelse. Nu har halva tiden har gått och hittills har jag bockat av fyra av punkterna. När det gäller skrivandet är jag alltså snart halvvägs och jag har gott hopp om att kunna uppfylla den punkten också innan tio år har gått.

Den där listan med mål är förstås inte hela svaret på hur jag besegrade monstret, jag har nog växt och blivit tryggare med åren också. Men det den gjorde var att hjälpa mig att definiera sådant jag skulle ångra om jag inte åtminstone gav ett ordentligt försök. Den hjälpte mig att skifta fokus. Jag har insett att tanken på att ångra saker i efterhand faktiskt skrämmer mig mer än att misslyckas. På så sätt har jag äntligen lyckats ducka för prestationsångesten och lufsa vidare mot målet.

Vad är då lärdomen? Kanske: Hitta något som skrämmer mer än ett misslyckande. Den är inte en särskilt vacker lärdom, men funkar den så funkar den. Hur hanterar du prestationsångest?

Att komma ut som författare

Veckans gästbloggare: Raya Kadhem.

Minns du mitt inlägg för ett år sen? Jag lovade då att Blodprinsessan skulle komma ut – och vet du vad? Den … kommer … ut! 

Jag skulle kunna skriva flera inlägg om hur det gick till, men det kan vi ta en annan gång. För nu vill jag skriva om någonting som kanske många känner igen sig i. Att hålla skrivandet för sig själv, att inte våga berätta för någon att man skriver på grund av oron för frågor man kan mötas av. ”Är du utgiven?” ”Hur många böcker har du släppt?” ”Har du fått något avtal?” ”Jaha, så du är inte riktigt färdig?”

Jag har genom åren berättat om mitt skrivande för ytterst få människor. I början ingen alls. Det var min fristad, en plats där jag lät kreativiteten flöda utan förväntningar, planer och press. Jag minns hur nervöst det var att skicka manuset till min syster, som skulle bli den första att läsa det. Ringde henne var och varannan dag för att fråga hur långt hon hade kommit och vad hon tyckte så långt. För manuset var en del av mig och på ett sätt kände jag mig utlämnad. Tack och lov älskade hon berättelsen, och hon bekräftade mina drömmar om att andra någon gång skulle få läsa berättelsen om Roza. 

Inlägget jag skrev här för ett år sen var min debut i författarvärlden, fastän jag då inte hade fått något avtal och inte visste om jag någonsin skulle få ett. När jag väl skrev på avtalet i november 2021 höll jag på att spricka av glädje. Jag ville ställa mig på taket och skrika till grannskapet att jag minsann är en författare! Jag lät bli så klart, det var för mycket snö då. Men det jag gjorde var att skapa ett instakonto. Jag döpte det efter titeln på första boken i trilogin, Blodprinsessan, sen väntade jag. På vad visste jag inte. I ett par veckor hade jag ett tomt konto, för jag visste inte vad jag skulle lägga ut, vem som skulle följa mig eller hur ett sådant konto skulle se ut.

Syrran uppmanade mig om att skriva ett öppet brev, där jag förklarade vem jag är och att min bok skulle komma ut 2022/2023. Jag lade ut det och delade inlägget på min personliga Instagram och olika Facebookgrupper jag är medlem i. På några minuter kom jag ut inför hela världen och jag överdriver inte när jag säger att mina fingrar darrade. Jag ville spy, skratta, gråta, hoppa, skrika, ja allt på samma gång. För jag trodde inte att dagen skulle komma då jag skulle berätta för världen att jag skriver. Att jag faktiskt skrivit i sju år och att jag äntligen ska få dela mitt skrivande med alla som är intresserade. 

Jag överöstes med kärlek. Allt från släktingar, vänner, kollegor och bekanta till helt okända människor skrev världens finaste kommentarer och meddelanden. Folk var stolta över mig fastän de inte kände mig. 

Sen skrev någon på det där första inlägget på Instagram: ”Välkommen till Bookstagram” och jag tänkte direkt: ”Vad fan är Bookstagram?” Tydligen en underbar plats för kreativa, skrivande, läsande människor.  

Att inspireras av andra, att stötta varandra och glädjas åt andras framgångar är precis vad jag och många andra behöver i den omtumlande resan mot utgivning. Låt ingen tala om för dig när du kan klassa dig själv som författare, men ta din tid. Kom ut när det känns rätt, oavsett om du ska bli utgiven eller precis skrivit din första rad. När du gör det, finns vi här för dig! 

***

Raya Kadhems debutbok Blodprinsessan kommer att ges ut på Nohiding förlag.

När verken inte duggar tätt

Veckans gästbloggare Monika Thormann (foto: Alexander Donka)

Kan man lära sig att skriva och bli författare?

I mars 2022 debuterar jag med romanen longingforlove.se på Ordalaget förlag. Det är en feelgood-roman som tar avstamp på en skrivarkurs på Stensunds folkhögskola. Cecilia är singel och har en hel del dråpliga dejtinghistorier bakom sig. Hon åker till Stensund utanför Trosa för att vara med på en skrivarkurs. Kursledaren är den snygge, prisbelönte författaren Ruben Gonzales, men där finns också den tystlåtne norrmannen Eldar, Jari med bakåtvänd StarWars-keps och på longingforlove.se chattar hon med en mystisk August. Longingforlove är en roman om dejting, åtrå, kärlek, skrivande, feminism, ensamhet, alkoholism och AA-behandling, men också om förnuft och känsla.

Vägen till romanskrivandet har för min del varit lång och vinglig, men när jag ser tillbaka lyser skrivarkurserna som små fyrar i en mörk skärgård full av grynnor.  

Redan i slutet av 90-talet gick jag en lyrikskrivarkurs för Tom Hedlund. Jag fyllde en byrålåda med dikter och började skriva på en barnbok. 2003 debuterade jag med kapitelboken Kristine! (Bonnier Carlsen) som handlar om en flicka som bor på en båt i Berlin 1939. Boken fick finfina recensioner, men någon författare kände jag mig inte som.

Jag fortsatte med skrivandet och 2007 skickade jag ett ungdomsboksmanus till Natur&Kultur. De tackade nej, men undrade om jag hade några noveller. Jag hade inte en enda novell i byrålådan eller datorn, men svarade ändå ja och fick en månad på mig att skicka in tre noveller. Det slutade med att jag skrev elva noveller som publicerades i läromedlet Tackla, läsförståelse, skönlitteratur (2008).

Novellskrivandet passade mig bra. Det gick att hantera vid sidan om heltidsarbetet som gymnasielärare och ensamstående mamma. 2012 vann jag en novelltävling arrangerad av skrivcoachen Ann Ljungberg. Första pris var en skrivarkurs på Gran Canaria. Där lärde jag mig grunderna till romanbygget. 

Längtan efter att skriva var stor. 2013 gick jag Poppius grundkurs i journalistik. Jag började skriva artiklar och reportage för bland annat tidningen Nära och jag började läsa om skrivande. 

Efter att ha läst alla skrivarhandböcker jag kommit över insåg jag att mina texter behövde respons. Därför anmälde jag mig till en skrivarkurs på Stensunds folkhögskola sommaren 2016. Man skulle ha ett påbörjat manus med sig på kursen, vilket jag inte hade. Till skrivcoachen och läraren Jeanette Niemi sa jag att jag tänkte skriva två noveller under veckan. 

På en walk-and-talk första dagen skulle vi berätta om våra bokprojekt. Jag svamlade på om novellerna, berättade att de skulle utspela sig just på en skrivarkurs på Stensunds folkhögskola när någon sa: ”Det där kan väl bli en roman.” Dagen efter började jag knåpa på romanen longingforlove.se. Under hösten fortsatte jag skriva på den i en digital skrivargrupp i Jeanettes regi. Där fick jag skrivarkompisar och respons.

2018 kände jag mig klar med romanen och skickade iväg den till några förlag. De tackade nej och jag förstod att jag behövde jobba mer med den. När jag fick syn på en tvåårig skrivarkurs på Skeppsholmens folkhögskola ledd av Nina Wähä sökte jag och kom in. Kursen var på deltid och gick mest ut på att ge och ta emot respons. Genomgångar av romanbygget, samt läsning och analys av olika romaner ingick också. Under kursen skrev jag om delar av longingforlove, men jag hann också skriva en barnbok.

2022 är året då jag alltså går i mål. Min vingliga färd har blivit mer stadig och fyrarna i form av skrivarkurserna har lyst upp och hjälpt mig att utvecklas, men också gett mig självförtroende. Grynnorna har jag så småningom lärt mig att undvika. 

Jag vet att man kan lära sig skrivandets hantverk, men vill man verkligen bli författare måste man ha både tålamod, bra skrivarkompisar, lite jävlar anamma, skriva mycket, skriva mer och skriva om, och man får aldrig ge upp.

/Monika Thormann 

www.monikathormann.se
www.blog.monikathormann.se

Drömmar och att lära genom magi

Veckans gästbloggare Robel Malki

Mitt intresse för böcker växte när jag hade lämnat flyktingförläggningsbubblan. För första gången sedan jag var fyra år bodde vi i vår egen lägenhet. Jag var sju år och min fröken Ann-Katrin läste ”Pojken och tigern” av Lars Westman och ”God natt Alfons Åberg” av Gunilla Bergström för oss. Jag var trygg och kunskapstörstig.

Jag är den yngsta av sju barn, de andra jobbade varje dag, hela dagen. Jag, endast kvällar och helger. Min syster sa tidigt till mig, du ska plugga. Punkt. Slut. Så jag pluggade och någonstans längs vägen började jag drömma. Jag förväxlade vetskapen om att det aldrig var ett alternativ att misslyckas med att vara en modig och självsäker drömmare.

Under min uppväxt fick jag lära mig att man inte ifrågasätter vuxna, speciellt inte de som är i en maktposition. Så när min biologilärare gav mig MVG – – – -, med fyra minus alltså, för att jag svarade rätt på alla frågor men gav för svaga svar, satte jag ett nytt mål för mig; ett MVG utan minustecken. Samma lärare sa till mig senare att jag inte borde söka naturprogrammet för att det skulle vara för svårt för en som jag. På gymnasiet tyckte min svenska lärare att en invandrare inte kunde få mer än VG i betyg. Därför blev mitt projektarbete en bok, på svenska, med inslag av naturvetenskap, politisk satir och fantasi. Att min äldre syster bråkade med mina lärare var bara en plus i kanten. Jag började skriva låttexter och dikter när jag var 8 år men då, på gymnasiet, växte drömmen om att en dag bli författare.

Projektarbetet blev ryggraden till ”Helaneh och den magiska skogen”. Jag har läst många böcker för mina barn men ingen som den jag hade i mitt huvud. En bok som underhåller och utbildar barn och föräldrar genom att blanda fantasi, magi och naturvetenskap. En bok med karaktärer som mina barn kunde känna igen sig i, som bryter från vithetsnormen.

Boken handlar om vikten av ett ekosystem i balans men även om ansträngda syskonrelationer, död, sorg och hälsa. Fokuset ligger på miljöförstöringen och indirekt på dess påverkan på folkhälsan vilka är högaktuella ämnen som berör alla. Jag vill visa på ett enkelt, tydligt och fängslande sätt att vi är en del av ett ekosystem som vi är beroende av och som vi alla kan och bör bättre värna om. Boken bakar in naturvetenskapliga fakta på ett lekfullt sätt som också motsvarar de kunskapskrav som skolverket har satt för barn mellan 6 och 9 år. Något som jag som förälder efterfrågar i barnböcker. Varför ska inte läsaren kunna föras in i en magisk värld samtidigt som hen lär sig fakta som annars kan vara svåra eller tråkiga att ta till sig? Flera bokförlag sa till mig att det inte fanns en marknad för en sådan bok. Det var återigen upp till bevis och jag tycker att jag, tillsammans med Tusen Förlag och illustratören Selina Malik, lyckades motbevisa dem också.

Hurra för folk som kollar sin skräppost!

Celia Svedhem, veckans gästbloggare. Foto: Anna Hållams Illustration: Filippa Widlund

Jag satt och läste ännu en i raden av dinosaurieböcker för mina barn när jag upptäckte en bläckfisk i ena hörnet. Fanns de redan på dinosauriernas tid? Barnen blev också intresserade och vi började titta på olika instagramkonton med bläckfiskar. Ju mer vi fick reda på, desto mer fascinerade blev vi alla tre. Visste du till exempel att bläckfiskar är världsmästare på att kamouflera sig? Och att de har tre hjärtan och blått blod! Och om de tappar en arm kan en ny växa ut! Vissa kan till och med flyga! Under några veckor läste och såg jag allt jag kom över om bläckfiskar. Barnen hejade på och kom med kluriga frågor som jag fick leta reda på svaren på. I den vevan letade jag efter en faktabok om bläckfiskar riktad till barn, men upptäckte att det inte fanns någon. Då kom idéen att själv skriva en.

Sedan ganska många år skriver jag krönikor, essäer och litteraturkritik för bland annat Tidningen Vi, Göteborgsposten, Jönköpingsposten, Svenska Yle och Psykologtidningen. Jag har också skrivit ett annat barnboksmanus tidigare, men det blev refuserat. Hur som helst, när manuset var klart skickade jag in det till ett brett spektrum av förlag på ett bräde. Efter ungefär en månad hörde ett litet förlag av sig och ville ge ut det. Jag blev glad, samtidigt som jag kom på att jag trots allt hellre ville bli utgiven på ett större förlag – för (som jag tänkte) ökad möjlighet att nå ut med boken. Det ställde mig inför ett dilemma. Tacka ja till det lilla förlaget, eller avvakta och se om något av de större förlagen var intresserade? (Såhär i efterhand kan jag såklart se att jag borde gjort det där urvalet från början. Skicka till favoritförlaget först, ge dem ett försprång innan man skickar in till andra förlag.) Jag hörde mig för med några författarbekanta och fick rådet att höra av mig till det förlag som jag var mest intresserad av och berätta läget. Så jag skickade ett mejl till redaktionskoordinatorn på Bonnier Carlsen. Skrev att jag fått erbjudande om utgivning, men att jag ville höra vad de sa innan jag tackade ja. Hörde inget ifrån dem. Tills en eftermiddag, kanske två veckor senare. Då ringde telefonen mitt i dagis-skola-hämt-ruschen. Det var redaktionskoordinatorn på BC som hittat mitt mejl bland sin skräppost. Hon hade vidarebefodrat det till den faktaansvariga förläggaren och de var intresserade. Intresserade – men de hade inte bestämt sig än. Så jag meddelade det lilla förlaget att jag hade en intressent till och att jag skulle fundera. BC fortsatte vara positiva men gav inget säkert besked. Så efter ytterligare någon vecka chansade jag och tackade nej till det lilla förlaget. Tillslut fick jag ett definitivt ja från Bonnier Carlsen. Så hurra för folk som kollar sin skräppost!

Efter det letade jag och förläggaren tillsammans efter en illustratör som kunde passa. Det blev Filippa Widlund! Hon har illustrerat flera faktaböcker tidigare, men också andra genres. Valet föll på henne just för att hon kan många stilar och det därmed kunde bli det bästa av flera världar: verklighetstroget men med humoristiska och dekorativa inslag. Kontrakt skrev vi i juni 2021, och nu i maj kommer boken ut. I skrivande stund illustrerar Filippa för fullt och vi har en del webb-möten där jag får komma med kommentarer, synpunkter och tankar kring bilderna. (Märkligt nog måste också Filippa ofta leta efter mina mejl i sin skräppost. Jag vägrar ta det som en hint.) Texten har jag och redaktören pillat lite i – tagit bort något inslag här, lagt till någon extra faktaruta där. Alldeles strax är den klar – Stora boken om Bläckfiskar!

Celia Svedhem finns på Instagram: @Csvedhem

Ska du sluta försöka?

Marie H Lund. Foto: Samuel Pettersson

Att lyckas bli traditionellt utgiven på ett välrenommerat förlag är, som vi alla vet, svårt. Men med uthållighet ökar chansen. En känsligare fråga är kanske när det är dags att sluta försöka? 

Jag är en hästtjej. Den självbilden hade jag tills jag som trettioåring förverkligade barndomsdrömmen att lära mig rida. Jag hade foderhäst, galopperade, svävade på moln. Allt var möjligt!
Sedan blev jag avkastad.
I fallet insåg jag hur lång väg jag hade framför mig för att bli en bra ryttare. Skulle det vara värt tiden, risken att skadas, pengarna? Nej, ridning var ingenting för mig. Jag slutade och har inte ångrat mig en sekund.

Kanske är du en författare, tar tag i barndomsdrömmen och skriver, du får ihop ett manus. Allt är möjligt! Du skickar till tio förlag och standardrefuserna trillar in, en efter en. Vill du upp på hästen igen?

Jag fick min första refusering 2004 och för några dagar sedan släpptes min debutroman Sarahs lag på Bokförlaget Polaris, det är första delen i Nordmyrserien. Genom åren har det blivit många manus och många refuser. Under en lunch på förlaget fick jag frågan varför jag inte har gett upp. Svaret är enkelt: Jag kan inte.

En resa mot utgivning är lång eller kort. Är det meningen att du ska skriva så kommer du att göra det. Ditt skrivande står inte och faller med om du blir utgiven eller inte. Och ju uthålligare du är, ju mer du skriver, desto större är chansen att du får signera din debutroman. Det är min erfarenhet. Själv önskar jag dig några refuserade manus i bagaget. Jag önskar dig några riktigt tuffa redigeringar. Ingenting du gör är förgäves, det är enbart träning inför skarpt läge. Sedan behöver det kanske inte ta en halv livstid, som för mig.

Tanken slår mig ibland, om jag hade fortsatt rida, hade jag nu – fjorton år senare – varit en fullfjädrad ryttare? Det får jag aldrig veta och med det är jag tillfreds. Hästar är inte för alla och det är okej. Men skrivandet är för mig och därför har jag fortsatt. Inte primärt för att bli antagen, utan för att det är en del av den jag är. Därför har jag fortsatt skicka till förlag. Att bli utgiven är nämligen en chans att få göra mer av, prata mer om och utforska, det jag älskar.

Tänk ändå … tänk om jag hade slutat försöka efter fem år, tio eller femton år? Då hade jag missat allt det här roliga, overkliga. Och även om det inte blir mer än de tre böcker jag har kontrakt på så är jag djupt tacksam för den här upplevelsen. Att skriva skönlitterärt fortsätter jag med oavsett hur framtiden ser ut. Det gör jag nog tills den dagen då jag inte längre kan skriva.

Så när är det dags att ge upp?
Den frågan är rätt enkel att svara på. När du hänger med ena foten i stigbygeln och känner att du verkligen inte vill hänga där igen – då kan du sluta försöka. Inte en sekund tidigare.

❤ Marie

Sarahs lag är första delen i Nordmyrserien. Omslag: Sofia Scheutz design.

Om Marie H Lundh:

Debuterade den 3 mars 2022 med romanen Sarahs lag, utgiven av Bokförlaget Polaris. Boken är del 1 i Nordmyrserien. När hon inte skriver jobbar hon med personalfrågor i Hovrätten för Övre Norrland. 

Här hittar du Marie:
Instagram: @marie.h.lundh
Webbplats: mariehlundh.com