En debut i slow motion

”Du vet inte vad satisfy betyder”, säger sonen. 

Repliken kommer halvvägs in i middagen sen jag i hopp om att få ur honom något mer än en axelryckning försökt prata som hans favorit-youtuber genom att säga, var maten satisfy, älskling? ”Potatisgratäng är inte satisfy”, fortsatte han. ”Det är satisfy om man typ krossar hundra stressbollar och ser allt flyga i slow motion.”

Episoden kommer tillbaka till mig när jag ska försöka summera mitt debutår i en text till Debutantbloggen, som jag själv läste om kvällarna när jag började på mitt allra första romanmanus för tretton år sen. Det dröjde inte många dagar på den tiden innan jag tänkte; och sen blir det här ju en Hollywoodfilm med Jennifer Lawrence i huvudrollen. Det var förstås inget jag verkligen, verkligen trodde, men jag hade inget emot att fantisera vidare. Vem skulle mer få vara med i filmatiseringen, hm, det måste bli Glenn Close. Och sen skulle jag få bo på det berömda hotellet Chateau Marmont i Hollywood när jag var där och översåg inspelningarna.

Aahh, dagdrömmarna kom till mig utan ansträngning och jag hade ännu inte gått en enda skrivkurs. Jag hade däremot gått många danskurser och en nybörjarkurs i keramik. Aldrig någonsin föreställde jag mig efter min första danslektion i western swing (jag bodde i Texas vid tiden) att jag skulle bli professionell dansare, eller att mitt första drejade alster skulle säljas in på Designtorget. Jag frågar mig varför jag hade så megahöga förväntningar på mitt första skrivna manus? Varför deppade jag ihop fullständigt och övervägde att sluta skriva för gott varje gång jag refuserades av förlag? Den här processen upprepades ju år efter år, sammanlagt med fem olika manus innan jag fick min debutroman Sommarsorger antagen 2021. (Den sista gången jag refuserades av Bonniers efter tre omfattande omskrivningar låg jag på en riskbrukarnivå av mousserande vin och tyckte väldigt synd om mig själv). I efterhand kan jag bara konstatera att jag nog var duperad av såväl dålig självinsikt som att jag hade gått på en behaglig myt som kan florera hos refuserade; Du är bara missförstådd men framgången är runt hörnet, se bara på Astrid Lindgren och JK Rowling som refuserades av ALLA förlag i hela världen och ändå blev megalyckade!

Visst kan det vara så att aspirerande författare missförstås när deras manus bedöms hos förlagen. Men det kan också handla om den enkla principen att vi som skickar in manus behöver jobba hårdare med våra texter. Mina första fem manus var inte missförstådda, de var mediokra, en del knappt sammanhängande, inser jag i retrospektiv. Så onödigt av mig att ligga på badrumsgolvet och snyfta över deras död, tänker jag nu. Men gjort är gjort och det är klart att en människa ska få sörja ett refuserat manus, det ingår faktiskt. Bara människan reser sig upp vid något tillfälle och börjar skriva igen! Så befängt när jag tänker tillbaka på det, hur jag hotade mig själv med att sluta skriva efter varje refusering. Varför tänkte jag så om mitt tidiga skrivande? Om jag älskat hästar och ridning hade jag väl inte slutat gå till stallet bara för att jag inte vunnit SM i hästhoppning på första försöket?

Jag vet inte.

Men jag tycker att vi har hamnat på en ganska glädjelös plats när nästan det enda vi pratar om i den skrivande världen är hur man blir utgiven. Jag tror inte att det är den rätta änden att nysta i när vi börjar skriva (men jag medger att detta ju ockuperat mig själv i åratal!). Jag minns en text av Elizabeth Gilbert för många år sen där hon försökte summera hur man blir utgiven; nobody fucking knows. Jag tycker det är något fint i det uttrycket, att vi faktiskt kan få låta det vara ett mysterium hur vi i slutändan blir utgivna. Det finns ju ingen magisk formel så låt oss en gång för alla sluta gå på dyra kurser i hur vi skriver följebrev och skippa böckerna om hur vi skriver bästsäljare. Låt oss bara skriva vidare!

Fast eftersom Debutantbloggens läsare kanske ändå är här för att bli utgivna vill jag dela med mig av en intressant iakttagelse. Under de fem år som jag producerat podcasten Debutera eller Dö har jag träffat en rad förläggare som berättat att många, många manus, (merparten faktiskt) som skickas till förlag ter sig mer som redogörelser av livsöden än levande litteratur. Det förläggarna förklarade för mig var att för ett manus ska vara litteratur krävs något mer än en bra historia om ett liv eller ett öde. Vad är det då som krävs, frågade jag förstås förläggarna med eskalerande desperation i tonen. Sammanfattningsvis blev svaren att förläggarna även önskade se en tydlig blick, en intention som gick att förstå och relatera till. Det kunde vara en intressant ton, ett specifikt tilltal, ja något alldeles extra och unikt som griper tag och gör texten till litteratur. När jag tänker tillbaka på min egen utvecklingskurva efter tretton års försök att skriva romaner inser jag att jag personligen behövde skriva av mig det värsta som hänt mig innan jag kunde sätta ihop en text med mer intention och ton än mina egna navelskådande redogörelser, om än med en annan karaktär i huvudrollen. Kanske går det bättre för dig som läser denna bloggtext, just att lyckas skapa levande litteratur av ditt allra första manus. Men om det eventuellt inte funkar att få ut dina manus i världen efter de första försöken så misströsta inte! Fortsätt skriva så kommer det här med tiden.

Hur blev det då slutligen att debutera för mig efter så många års försök? 

Tja, jag fick förstås inte åka till Hollywood och bo på Chateau Marmont. (Det är väldigt svårt att få en litterär agent att vilja försöka sälja ens bok i utlandet.) Men det är okej, mer än okej! Det är verkligen satisfy (i generation Alfas verkliga benämning) att få debutera med en roman som jag värkt fram i fem år tills det gick att kalla skiten litteratur. Att få ge ut en skönlitterär debutroman och bedömas av DN:s mest hårdföra kritiker och tillika litteraturprofessor var också satisfy, precis som att se stressbollar flyga i tusen bitar i slow motion! Och då var recensionen ändå bra på det hela taget. Som nybakad debutant har jag också fått sitta sida vid sida med Björn Hellberg utanför bokhandeln i Visby för att signera (läs sälja) böcker till förbipasserande, mestadels törstiga kryssningsturister. Jag sålde i varje fall en bok den dagen, till Björn Hellberg själv. Jag har också rest med SJ en hel dag för att under en kvart få prata om min bok för ett tjugotal seniorer som efteråt beklagade sig till bibliotekarien. De hade inte hört ett ord av vad jag sagt, och jag sålde inte någon enda bok den dagen. Men jag har också fått sätta kaffet i halsen av förvåning när saker gått oväntat bra, som att Sommarsorger blev ett av boktipsen i Babels sommarspecial när Stina Jackson fick välja en bok att tipsa om. Och i november är jag faktiskt inbokad som talare på Författarcentrum Väst i en samtalssvitserie kallad Så gör jag. Den bokade talaren innan mig i sviten var Horace Engdahl. Det känns ju jädrigt satisfy att jag ska få ställa mig på scenen efter honom, och därtill att jag får fakturera 7500 kr plus moms för besväret. 

Om dagens bloggare: Nina De Geer är aktuell med den drömska romanen Sommarsorger (Ordfront) som handlar om identitet, klass och familj, om att växa upp och växa isär. Nina har en bakgrund som arkeolog och socialarbetare men jobbar numer som manuslärare på Långholmens författarskola. Hon står även bakom den populära podcasten Debutera eller Dö.

Var det värt det?

Veckans gästbloggare: Stina Flodén!

2017 bestämde jag mig för att verkligen testa om jag kunde skriva en bok. Vad det egentligen innebar förstod jag med all säkerhet inte då. Längs vägen har det blivit många skratt och dagar med hybris och kanske ännu fler tårar och djupa svackor med tvivel då drömmen känts långt borta.

Det allra värsta jag minns idag, för jag minns nog inte allt ska jag vara ärlig och säga, var när jag hade kontakt med ett av de stora förlagen. Själva kontakten var så klart otroligt stort, på alla sätt, men när det tredje mailet med återkoppling på manuset landade i brevlådan förstod jag att jag inte skulle kunna göra om texten på det sätt de ville. Då sjönk jag ner på köksgolvet och bara grät. Besvikelsen på mig själv var så stor och känslan av att vara på väg att misslyckas tog över mig. Ändå skrev jag om och skickade in, men den gången väntade jag inte på refuseringen utan skickade till fler förlag direkt.

Efter att nästan alla nej trillat in, kom en ny idé. En dröm om att det skedde en skjutning hemma hos mig medan jag satt och åt med min familj, tog fäste och väckte min nyfikenhet. Även den här gången kantades arbetet av sorger, tvivel och ännu djupare dalar. Vem tror jag att jag är? Hur kan jag ens tänka tanken på ett författarskap? Den processen var ännu tuffare med rejäla omskrivningar av hela manuset. Ändå fanns det något där som gjorde att jag fortsatte.

När 2021 just hade börjat skickade jag manuset till flera förlag och det dröjde två veckor innan det första svaret kom. En fredagskväll låg det i skräpposten. Och det var inte ett nej. En förläggare ville träffas! Sedan kom ännu ett ja och så ett till! I februari skrev jag till slut kontrakt med Bokfabriken. Vilken lycka! Efter det var det en nervös väntan inför eventuella omskrivningar, följt av redigering med redaktör och enorm prestationsångest ju närmare en färdig bok vi kom. Trots det, skickades min debut, Nu dör vi, till tryck ett år efter att vi skrivit på kontraktet.

Och nu till den stora frågan. När jag väl stod där med boken i handen, bläddrade i den, konstaterade att den såg ut precis så som på bilderna jag fått på omslaget, VAR DET VÄRT DET?

Utan tvekan skulle jag svarat ja, där och då. Att allt slit och jobb, alla tårar och tvivel äntligen hade resulterat i en bok var helt fantastiskt, om än overkligt. Det var först när jag lämnade över boken till mina fina grannar, som jag verkligen förstod. Och ja, då kom tårarna.

Sedan rullade det på. Och det snurrade. Fortare och fortare. Det var signeringar, bokprat, poddinspelningar, intervjuer på instagram, i radio och tidningar. Recensioner kom såväl på sociala medier som i tidningar som DN. Och de gillade det jag skrivit! Wow! Ändå fanns tvivlet. Jag såg gärna det som inte var positivt, tolkade bra recensioner som negativa. Inte alltid, men det hände oftare än det borde ha gjort. Sedan blev det mer bokprat, fler signeringar och någonstans glömde jag bort att andas. Jag hade längtat efter det här och det hände verkligen, men det var svårt att njuta. Det var svårt att stanna upp. Jag befann mig i en torktumlare som inte gick att kliva av.

Nu har det gått lite mer än fem månader sedan Nu dör vi släpptes. Jag har fortfarande signeringar och bokprat, men inte i samma takt. Boken lever sitt eget liv och jag har landat. Jag kan njuta och jag kan vara nöjd. Jag vet att jag har haft tur, att jag har fått uppleva en debut som inte alla får och när jag ser tillbaka på de här månaderna nu, gör jag det med ett leende på läpparna. Tänk att jag har fått och fortfarande får vara med om det här.

När du läser den här texten var det bara några veckor sedan jag var långt nere i tvivlet igen, glömde bort allt positivt som hänt och ja, det förekom tårar. Men jag har också varit på bokmässan i Göteborg för första gången som författare. Dessutom har jag precis skickat in manus till del två i Camilla Stensjö-serien, efter en första bearbetning. Jag har fått se omslagsförslaget och jag älskar det. Det får mig faktiskt att rysa. Jag får vara med om det här igen och ja, det är fortfarande värt det!

Vill du veta mer om Stina hittar du henne på:
http://www.stinafloden.com
Instagram: stina.floden
Facebook: Stina Flodén – författare
Podden Skrivvänner – podden för dig som vill ha sällskap i skrivandet.

De litterära karaktärernas dödliga liv

Debuterande Lotta Malmhester frågar sig vad som händer med romankaraktärerna i alla de manus som refuseras. Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

”Vi har hängt med Agnes i några dagar” stod det i mejlet. Mejlet från förlaget som damp ner i inkorgen ett par veckor före jul. Det stod inte det vanliga, det jag nu börjat förvänta mig: ”Tack Lotta Malmhester för att vi fick ta del av ditt manus. Tyvärr har vi nu beslutat att tacka nej … blablabla … mängden manus … blabla … ingen möjlighet … bla … personliga omdömen.”

Jag halvlåg i soffan, hade slöskrollat lite på telefonen samtidigt som jag tittade på Aktuellt. Nu flämtade jag till och satte handen för munnen och min man undrade förfärad vad som hänt som om han trodde att någon dött. ”De har hängt med Agnes” fick jag ur mig. Några veckor senare (efter en coronakarantän, ett möte och några mejlväxlingar) kom orden: ”Vi vill hjälpa Agnes ut i världen.”

Är det framför allt det vi vill, vi som skriver skönlitterärt, att få våra nertecknade karaktärer att komma upp ur skrivbordslådan och ut i livet? Alla refuseringar, alla texter, manus, bok-wannabes som aldrig blivit mer än ett antal redigerade versioner i en PC; vad händer med karaktärerna? Personerna vi lärt känna som bär på alla sina tankar, känslor, sorger och lyckosamheter. Individerna med vänner, ovänner, minnen, en framtid eller inte en framtid. Vart tar de vägen efter refuseringen? Plaskar de runt och kippar efter andan i Lethes vatten? Svävar de runt i manushimlen hoppandes från Googlemoln till Googlemoln? Ligger de i kistor i form av USB-stickor?

Nu ska ett av de manus, en av alla texter jag skrivit tryckas i bokform, läsas in som ljudbok och förhoppningsvis bli läst och hörd. Agnes, som huvudpersonen i min thriller Sprucket ansikte alltså heter, kommer att få ta plats i andra människors medvetande. Vad händer med henne då?

En vän till mig som läste manuset under processen pratar även hon om Agnes som en person och säger med värme i rösten: ”Agnes, ja Agnes, hon har det inte lätt”.

Agnes har funnits med mig under flera år nu. Hon har många gånger gått vid min sida på väg till jobbet och vi har tillsammans försökt förstå vem hon är och varför, och varför hon gör som hon gör. Vi har insett saker ihop, hon och jag. Och när andra nu berättar om sina möten med henne gör att hon framstår som ännu mer … kanske inte verklig … men känslan av att hon faktiskt existerar blir starkare.

För det gör hon väl? Är hon nedskriven så finns hon ju till, i alla fall på något plan. Eller är litterära personer ännu mer beroende av ett kändisskap för att ha existensberättigande? Kanhända finns de enbart till om fler än ett visst antal idag levande människor känner till dem?

Hur är det då med alla andra karaktärer jag har fantiserat ihop? Skrivit ner. Kringresande Manne som flyr verkligheten genom att berätta sagor, Karin som längtar efter barn men inte på det sättet som det blev, den uppburna konstnären Matthew som inte kan sluta identifiera sig med det utanförskap han upplevt under sin uppväxt, Cecilia som motar bort sin längtan efter närhet med hjälp av Mateusporslin och soffbord i vitoljad ek. Existerar inte de? De som bara finns i mitt medvetande och som sakta även där dör bort för jag ägnar mig åt att uppfinna helt nya karaktärer med helt andra problem och tillkortakommanden.

Jag tänker ut dem – därför finns de? Jag glömmer dem och de är borta. Existerar Agnes bara så länge någon är medveten om henne, pratar om henne, minns henne? Oroväckande likt min egen existens. Mitt behov av att bli uppmärksammad och bekräftad. När jag blir sedd känner jag att jag finns. Och efter min död, mina barn kommer väl att minnas mig, barnbarn om jag hinner få några, men sedan?

Kanske är våra litterära personer, även de som bara finns i vårt eget Worddokument, oroväckande lika oss IRL-människor. Ja, egentligen helt självklart. Annars har de väl absolut inget existensberättigande. Det är ju deras uppgift – att synliggöra våra liv – och en del av livet är även att bli bortglömd och ingå i den mängd av människor som en gång fanns.  

Lotta Malmhester debuterar den 14 september med thrillern Sprucket ansikte.

”Man är en av så många som slåss om samma utrymme”

Dagens gästbloggare är Jiwar Roshan, pressansvarig på Bokförlaget Nona, som berättar mer om sin roll på redaktionen och hur hon hjälper författare att nå ut i mediebruset.

Hej Jiwar! Vad gör egentligen en pressansvarig?

Enkelt sammanfattat så är det mitt jobb att se till att boken når ut i det som kallas för ”earned media”, alltså kanaler där någon annan (ofta journalist) skriver om litteratur. Om du ser en artikel med en författare i tidningen så är det ofta någon som jag som varit bryggan mellan journalisten och författaren (men inte alltid, såklart).

Hur jobbar du och författarna ihop kring deras böcker?

Till att börja med så ger vi ut väldigt många böcker och långt ifrån alla har samma PR-potential – och många böcker klarar sig väldigt bra utan det. Med det sagt, om det är en bok som vi bedömer har PR-potential så har jag ett första möte med författaren, där min kollega som är marknadschef ofta sitter med. Vi gör upp en plan för boken och hur vi ska arbeta framåt.

Vad är det roligaste med ditt jobb?

Jag får jobba med så många olika böcker och olika författare. Det är mycket förnyelse även om min uppgift är densamma.

Vad är det mest utmanande?

Min uppgift är att försöka få in våra böcker i framförallt traditionell media (tidningar, tv, radio). Där är utrymmet väldigt begränsat i jämförelse med hur stor utgivning förlagen har. Man är en av så många som slåss om samma utrymme, så det gäller att hitta relevanta vinklar och inte sällan är det till stor nytta om det är ett trendigt ämne eller någon välkänd person inblandad. 

Vad är det vanligaste missförståndet som nya författare har kring PR?

Ibland kanske en författare inte inser hur svårt det är att få press & PR på en bok. Det är många komponenter som ska klaffa och ibland är en så enkel sak som timing oerhört viktigt. Det kan ha gjorts en plan, media kan ha visat intresse, men just i början av boksläppet händer något omvälvande i medielandskapet – en kris, ett krig – och allt rörs om. Det kan också vara positivt för en bok, som när det kommer en oväntad pandemi som gör att böcker om friluftsliv, överlevnad m.m. får ett uppsving de annars inte skulle fått.

Vad kan författaren göra för att göra ditt jobb enklare?

Nästan alltid är författaren den som kan sitt ämne och boken bäst. En aktiv författare som själv skapar möjligheter för sin bok, eller som kanske redan har en del kontakter, har så klart möjlighet att förenkla PR-jobbet för sin bok. Men inställning kring PR är viktig. En del får kanske inte så mycket PR men kommer på andra sätt att vara aktiva och synas, och det kan ge boken liknande push som en artikel i DN.

Hur jobbar du med andra funktioner på förlaget, t ex marknadsansvarig och sälj? Vem gör vad?

Som nämnt ovan jobbar vi i marknadsteamet väldigt tätt ihop. Innan vi har möte med en författare har vi internt gjort en plan. Där ingår sociala medier, skapandet av marknadsmaterial, eventuella kampanjer osv. Vi är ett team på fyra som jobbat ihop det senaste året och det känns väldigt bra. Sen har vi ju både Nonas & Tukan förlags utgivning så det är ju många böcker per år.

Vad jobbar du med för projekt just nu?

Just nu har det varit mycket med några svenska lanseringar som gått väldigt bra. Vi är i full gång med allt arbete inför Bokmässan och på Nona har vi en del nya författare i höst och även till våren så där väntar mycket arbete.

Till sist, har du några råd till aspirerande författare?

Det är svårt, när de kommer till mig är de redan färdigbakade och klara 🙂 Det är nog mer en redaktör som kan ge tips där, men om man skriver mycket och vill bli författare är det väl bra att se över vilket förlag som man tror passar för den typ av bok man skriver, kanske gå olika skrivarkurser och delta i skrivtävlingar. Just nu har vi en tävling på Bokförlaget Nona t.ex., om det är just utgivning man vill uppnå. Annars tycker jag att läsning och skrivande är lite som träning, även vi som inte är på elitnivå och kan livnära oss på det kan må gott av det för eget bruk.

En egen plats

Veckans gästbloggare: Lina Nordquist! Foto: Emily Dahl

De är mina släktingar. Så hade jag inte förstått att jag skulle känna. Men när läsare kritiserar Unni, Kåra och Roar knyter jag näven, jag värmdes när de nominerades till Årets bok, jag berörs när de översätts till andra språk och får se världen. Vid det här laget tror jag att de har påverkat mig lika mycket som jag formade dem när jag fantiserade ihop dem. 

Nu läser jag det jag just skrev och konstaterar att allt som hänt under denna resa är fullkomligt orealistiskt. Ännu galnare är det att jag ibland får för mig att jag bara hällde ur mig deras liv och historier, alldeles plättlätt. Så var det ju inte. I flera år skavde de som skuggor i utkanten av mitt huvud. När de tog form var det i ett malande, några knöliga papperskludd och en oro för mina egna barn.

Allt började med att mina pojkar föddes och jag blev dödlig. Världen var över en natt både vackrare och skoningslöst brutal. Tankar och orosmoln for över mig och behövde skrivas ned på lappar, bakpå kvitton och utmed marginalen i rapporter och dagstidningar. Ur några ofullständiga meningar föddes Unni. Hon som ger sig iväg hals över huvud vid förra sekelskiftet. Till fots flyr hon från Trondheim mot Hälsingland med sitt lilla barn. Jag såg henne i ett torp. Trött, innerlig och beslutsam. 

Ungefär samtidigt dök Johnny Bagheera Bagare upp i mitt huvud. Bagheera är en vanlig, ovanlig man i sextioårsåldern som blivit övertydligt varse att det kan vara mer accepterat att bryta mot lagen än att bryta normer. Bagheera passade inte in i Unnis värld. Jag visste inte vad jag skulle göra med honom först; han var ju ingen sekelskiftesman, snarare bodde han i mitt eget bostadsområde bland plåtbrevlådor och spretiga ölandstokar.

Jag skrev till och från – ibland om Unni, ibland om Bagheera, ibland om Frank, Jarl, Kåra och andra människor. Skrivandet var planlöst, lite som när min mormor gick mellan sina krukväxter, snurrade dem ett kvarts varv och nöp gulnade blad. Jag minns känslan av att jag hittat mitt eget trädgårdsarbete, jag som är hopplös teoretiker och knappt använder mina arbetsbyxor eller sämskhandskar. Nu hade jag en täppa att rensa, vattna och pyssla med. En egen plats.  

Flera år gick innan jag insåg det; jag ville att mina världar skulle upplevas av andra. Från den stunden blev mitt skrivande mer planerat. Jag läste det jag skrivit och ryckte hänsynslöst upp allt ogräs jag hittade. Sedan köpte jag en gigantisk porslinsmugg och fyllde fakirtidiga morgnar med fantasier och doft av dunderkaffe. 

Berättelserna måste ta sig genom ett nålsöga för att spridas, det begrep jag ju. De måste komma ur mitt allra bästa. Helst öden som berör, där man biter på naglarna, gråter och håller tummarna hårt. Sagor där man vill veta genast hur det slutar, men inte vill missa en enda rad.

Sagt och gjort. Jag gick en kurs, stoppade skrivarpoddar i öronen, ändrade marginaler och typsnitt för att se mina egna texter utifrån. Inspirationen kom inte fort nog, men jag snokade upp den, samlade bikaraktärer när jag väntade på bussen, beskrev lador som jag såg utanför tågfönstret. Någonstans släppte det: en droppande kran började forsa. 

Ändå. Något fattades. Jag bryggde kaffe, stirrade på skärmen, sökte efter orden, strök, skrev om och strök igen. Nej. Texten hade hål i sig. 

En kväll tvingade jag mig själv att stå orörlig på en mörk bakgata och sätta ord på det som växte inuti. Veckan därpå stoppade jag huvudet under vattnet och höll andan tills det bultade bakom ögonen. Sedan satte jag mig på en husnock för att bli skräckslagen. Jag fortsatte med en känsla i taget: beslutsam, ångerfull, skör som lera. Det var en fantastisk känsla att kunna fylla hålen. 

När jag skickade in mitt manus var det med berusning, en barnkalasglädje i kroppen. Jag var författare nu. Eller hade i alla fall varit en stund. Känslan dröjde sig kvar genom väntan, osäkerhet, redigeringsrundor och korr. Den låg om mina axlar när jag klev ut från förlagshuset på Sveavägen med mitt namn på bokryggen i högra handen. 

Lina Nordquists debutroman Dit du går, följer jag (Romanus & Selling) utkom 2021 och är nominerad till Årets bok.

Först efter ett halvår märkte jag att fantasierna tystnat. Länge var det tomstilla i huvudet – så länge att jag blev orolig. Skrivhörnan blev avlastningsyta för skolväskor och dokumenthögar. Kanske var glädjekänslan borta nu? 

För några veckor sedan när jag nästan somnat kom hon: Ajelika. Min skrivhörna är dammig och belamrad, men det oroar mig inte längre. För någon gång när tiden finns. Då ska jag springa barfota i snö för att kunna forma Ajelikas berättelse. 

Livet innan du dör (Romanus & Selling) utkommer i oktober 2022.

”Hon bara dök upp där framför mig – Betty!”

Dagens gästbloggare är författaren Katarina Widholm, aktuell med ”Värma händer”, uppföljaren till succén ”Räkna hjärtslag”.

”Hur kommer du på dina historier och personer? Var får du allt i från?”

Det är faktiskt en av de allra vanligaste frågorna vid mina författarbesök och varenda gång blir jag lika ställd och osäker på vad jag ska svara.

Kanske borde jag svara som Hans Alfredson alltid gjorde: ”Jo, det finns en liten butik i Tyskland där man kan köpa …” men det är ju alltför genialiskt och uppenbart stulet för att jag ska våga använda.

Istället brukar jag trassla in mig i mer eller mindre långa metafysiska utläggningar om hur allt bara landar i mitt knä och blir en bild i mitt huvud. Hur en person vänder sig om och ser på mig i min fantasi.

Och så känner jag mig superflummig och förvirrad. 

Men sanningen är att mitt skrivande är en av de mest konstiga saker jag någonsin sysslat med under mitt liv. Ingenting är begripligt, förklarbart eller möjligt att dissekera. Och ju mer jag försöker desto omöjligare tycks det mig. För sanningen är den att jag faktiskt inte vet hur historierna kommer till mig. Har inte en aning.

Visst jag kan gissa. Och spekulera. Men att riktigt veta går ju inte.

Klart är dock att det har förändrats genom åren. Det verkar som det fungerar annorlunda nu än vad det, till exempel, gjorde när jag var tonåring.

Då fylldes mina skrivblock av texter som nästan alltid hängde ihop med något jag läst eller sett på film. Och som kryddades med personliga upplevelser och egna tankar. Väldigt sällan en egen struktur. Jag tror inte jag var medveten om detta. Som jag minns det, uppfattade jag mitt skrivande då som väldigt nyskapande och egensinnigt.

Men nu kan jag faktiskt nästan se i texterna när jag läste Borta med vinden första gången, drabbades av Camus eller såg nåt av Ionesco i Paris.

Kanske var det en slags styrketräning eller gympa för en blivande författare? Kanske är det en process som pågår hela livet och bara kan kännas igen retrospektivt?

Ibland drabbar jag samman med andra skrivande människor när jag envist hävdar att man inte kan bli författare utan att ha läst en oherrans massa böcker. Mina meningsmotståndare brukar säga att alla har en egen röst och det är den som är det viktiga i skrivandet, inte att läsa andras. Kanske tänker de då på det jag nyss skrev, att man ofta låter sig påverkas och influeras av det man läser? Kanske tror de då också att det är ett evigt tillstånd som aldrig går över? För det är min bestämda uppfattning att det gör. Det går över. Så småningom, när man har läst tillräckligt mycket. Sett tillräckligt mycket. Samt haft tålamod med sitt skrivande. 

Ju längre jag lever och ju mer jag läser, desto mer fristående blir mina texter, tycker jag. Därmed inte sagt att man måste vara 50+ för att kunna skriva. Verkligen inte. Men man måste kunna betrakta sin text utifrån, med ögon som sett annat än det egna.   

Själv debuterade jag ju relativt sent i livet (2009 när jag var 48) trots att jag skrev min första roman som sextonåring, gick universitetets skrivarutbildning som nittonåring och fyllde min skrivbordslåda med drivor av färdiga böcker, refuseringsbrev, halvfärdiga texter och dikter under otaliga år. För under praktiskt taget varenda dag i mitt sextioåriga liv har jag skrivit. Och jag är övertygad om att allt jag läst har påverkat mig. Liksom allt jag känt, sett och upplevt. Och skrivit.

För var dag som gått har jag blivit lite mer habil som författare. Tänker jag. Men också väldigt ödmjuk. Och förundrad över hela den process som ligger bakom en romans tillkomst. Själva hantverket är förstås viktigt men det är inte skickligheten i sig som gör en bok till något oförglömligt. Det är något annat.

Faktiskt så spelar det ingen roll hur många kurser i dramaturgi och synopsisskrivande man går om man inte ödmjukt törs följa med på den där magiska resan mot ovissheten som ligger i själva dynamiken i berättandet.

Att våga lyssna inåt på all samlad erfarenhet och all kunskap. Och på den där alldeles egna rösten som bara hörs när man är redo. Som inte går att marknadsföra fram, tvinga fram eller bestämma över. Som plötsligt bara släpper en historia i ens knä.

Därför kan jag inte från början säga hur en historia ska utveckla sig. Inte hur varje kapitel ska se ut och jag kan inte – hör och häpna – redogöra helt och hållet för den dramatiska kurvan i min historia när jag börjar skriva. Tvärt emot vad man får lära sig på kurser! Jag skriver helt enkelt inte på det sättet.

Men man måste ha tålamod med sig själv och med sin text och man måste vara ödmjuk för att det tar tid. Skriva varje dag, men absolut inte tro att allt man skriver är en del av en bok som ska publiceras.

Så nuförtiden när någon frågar var jag får allt ifrån tänker jag att det kommer från femtiofem års läsande av litteratur, från lika många års omåttligt tålamod och från nån del av hjärnan som jag inte kan styra – bara bejaka.

Och sen svarar jag lika flummigt som vanligt: ”Hon bara dök upp där framför mig – Betty!”

Mellan raderna

Veckans gästbloggare: Jessica Lincke

Jag vet flera författare som inte skriker sig hesa för att synas och höras i bruset, som trots det ändå lyckats otroligt bra i sitt författarskap. Hur har de lyckats med det? Jo, de har fokuserat på sin berättarröst, ton och tematik. De har lyckats framhäva någonting mellan raderna i sina berättelser. De författarna jag tänker på när jag skriver det här har en offentligt lågmäld profil, de hörs inte särskilt mycket, tar inte särskilt mycket plats. Men när de väl säger något är det med full fokus och skärpa.

Enligt en intervju med Läckberg är halva författaryrket marknadsföring och ett starkt varumärke. Jag kan hålla med om det. Författaryrkets status har förändrats och förändras ständigt i och med mediesamhällets utveckling. När jag debuterade 2015 och gav ut två fackböcker höll jag en medvetet tillbakadragen profil, samma profil som jag sett några av mina dåvarande favoritförfattare ha – Lotta Thell, Berny Pålsson, Susanna Kaysen. De överöstes med respons men framstod sällan som självgoda varumärken. Det var coolt, så ville jag också vara. Och jag njöt av att debutera, inget hymmel om det. Men eftersom jag inte heller gjorde någonting aktivt för att hålla mitt varumärke levande dog det även ut ganska snabbt. En boks levnadsålder sägs vara ett halvår och det innebär ju också en tidsram för hur mycket arbete du behöver göra innan, under och efter ett boksläpp.

Jag ägnade mig åt annat i några år och min karriär som utbildningsinriktad föreläsare med expertområdet PTSD ledde till det naturliga steget att börja skriva psykologiska thrillers. Nu, med en helt annan vision om vad som krävdes av mig som författare.

Att skriva skönlitteratur var helt nytt för mig och arbetet med min debutthriller RENINGSELD förändrade hela min karriär. Boken, som släpps 15 september 2022, är Sveriges första och enda psykologiska thriller som utgår ifrån exponeringsterapins fundament. Den har beskrivits som både mindfuckande, nervkittlande och unik i sitt slag. Reningseld blev en uppdatering av thrillerkonceptet just eftersom jag till sist slutade försöka skriva en klassisk deckare och istället skrev en spänningsroman vars ramar består av mitt expertområde.

Att skriva kan vem som helst, och det är lätt att fastna i grubblandet om alla ramar och regler man ska passa in i för att bli så bra som möjligt. Få tänker på att författaryrket, precis som vilket annat kreativt yrke som helst, handlar om en ständig utveckling – som en karriärstege där du klättrar uppåt, möter motgångar, kritiker, refuseringar, lär dig av det och fortsätter levla upp.

Författaryrket är en ständig framåtrörelse där du kan utvecklas. Din berättarröst kan förstärkas, din nisch, ton och tema. Men även du som varumärke kan expandera och växa till något mer.

Vill du ta en enkel väg in i författarskapet ska du skriva kommersiellt. Vill du däremot känna dig som en framgångsrik författare kan du lära dig av mina misstag.

Jag fick mycket kritik för mina fackböcker – de var för poetiska, för mörka och för komplicerade. Det sved, såklart, men jag svalde stoltheten, lärde mig av kritiken och omvandlade det till att utveckla en helt ny författare. På den tiden var skrivandet något jag ägnade mig åt lite när andan föll på, när jag var inspirerad eller behövde ventilera något. Men 2016 insåg jag att den författaren jag var, var inte en författare jag ville vara.

Om jag skulle bli min egen författardröm behövde jag införa rutiner och struktur. Jag kunde inte längre vänta på att inspirationen skulle dimpa ner i huvudet på mig, kunde inte heller förlita mig på att livspusslet skulle vara fläckfritt innan jag satte mig för att skriva. Jag behövde skapa mina egna förutsättningar genom att bli min egen mentor. 

Min karriär som föreläsare gav mig erfarenheter och kunskapen att ta ledarrollen, men att leda mig själv var inledningsvis svårare än väntat. Jag behövde inte bara ta till mig kritik och skola om mig, jag behövde även få klart vilken väg som gjorde just mig effektiv. Jag var färdig med att vara den rökande, vinpimplande författaren. Nu var det dags att bli författaren som styrketränar och som effektivt ägnar sig åt skrivandet från morgon till kväll. Varje andetag skulle vara för författarskapet. Varje fundering skulle ta mig ett steg närmre det mål jag eftersträvade.

Jag vet att det låter intensivt, och det är inte heller en väg du måste ta. Det finns ingen rätt eller fel väg för att bli en framgångsrik författare. Om du blir mer produktiv av att skriva lite när som helst utan ett plan så är det den vägen du ska ta.

Jag är en förespråkare för den rutinerade författaren. Min effektivitet och kreativa produktivitet skärps av att jag planerar och strukturerar mitt skrivande och varumärke. Vissa kanske känner att de förlorar fantasin, inspirationen eller friheten av att vara strukturerad – och så kan det absolut vara. Jag tror inte att någon kan planera från A till Ö och ta sig fram enligt paint-by-numbers. Att vara författare är nämligen det här sökandet, att skriva och radera, att fundera och tänka om. Det är bättre att vara medveten om att du alltid har friheten att ändra dig, du har all rätt att göra något helt annat av den tänkta berättelsen. Det behöver inte bli så som du planerat, tvärtom, det är bara bra om det blir något helt annat – något nytt!

Jag vet aldrig hur ett manus ska sluta, jag vill inte veta, men för att komma till slutet behöver jag mina rutiner. Varför jag behöver rutiner är för att jag annars blir distraherad och ofokuserad. Har jag däremot ett uppdrag har jag något att jobba för, och det går lite in i Maslows behovstrappa. Vi människor vill känna självförverkligande och att vi når vår potential. Det är det sista steget i behovstrappan, men ack så viktigt. 

Varför börjar hon svamla om Maslows behovstrappa? Är inte det här en författarblogg? Jodå, det är bara min personlighet som lyser igenom. Jag är nämligen allergisk mot kallprat och kan bli rätt obekväm av när saker bara skrapas på ytan. Jag gillar inte att göra saker halvdant och behovstrappan förklarar en hel del om varför jag med flera mår bättre av struktur med ett tydligt mål, ett uppdrag och känslan av att lyckas. 

När jag träffar människor vill jag veta vad som finns under ytan, mellan raderna, vad är det som inte sägs? Så jag ställer mycket frågor, utmanar perspektiv och tänkandet.

Det som finns mellan raderna i en berättelse är det som gör berättelsen levande (för att knyta an till ovan nämnda författare jag känner, vars texter brinner av detta någonting-mellan-raderna). På samma sätt är det med dig som författare – vad är det du utstrålar, vad finns mellan raderna i ditt varumärke?


Instagram: @forfattare.jessicat
Hemsida: jessica-lincke.com

Att bygga sitt varumärke som författare

Veckans gästbloggare: Kristina Dowling!

Innan de sociala mediernas intåg handlade författandet för det mesta om att publicera sin bok, förlita sig på att förlaget skötte marknadsföring, bokade in signeringar och intervjuer för att ge boken bra PR och spridning. Idag 2022 ser det helt annorlunda ut och för den som precis har skrivit klart en bok och ska börja marknadsföra den, kan det nya klimatet te sig både överväldigande och en smula skrämmande trots fortsatt stöd av förlag. Jag tycker istället att det har skett ett väldigt positivt ”maktskifte” där mycket av marknadsföringen, PR och spridningen plötsligt ligger i författarens händer. Tack vare sociala medier kan vi genom Instagram, Tiktok, Twitter etc få en liten inblick i en författares vardag och på så vis blir författaren inte bara ett namn tryckt på en bok utan en person vi kan relatera till. Så fort jag hittar en ny författare jag tycker om vill jag genast veta mer och se om de finns på sociala medier. Just denna nyfikenhet hos människor ger en möjlighet att bygga sitt eget unika varumärke online.

För att ge ett exempel. För drygt ett år sedan satt jag och slet mitt hår över mitt nästan färdiga manus och kände för första gången att jag var väldigt ensam i mitt skrivande, där fanns ett behov att hitta ett community med likasinnade. Både bokbloggare, bokälskare och författare. Och det var då jag av en slump hittade till det svenska Bookstagram – vilket är grenen av Instagram för bokfantaster. Min bok var inte ens färdig, men jag började lägga ut snuttar och knyta kontakt med massvis av nya människor. Det var ett helt fantastiskt sätt att boosta självförtroendet som författare och få pepp och stöd i sitt skrivande. 

När jag ett par månader senare skrev kontrakt med Seraf förlag tog det ytterligare fart. Jag började på riktigt marknadsföra min kommande mysrysliga urban fantasy Eira Martell – Flickan av Mörkret – den första i serien, även om utgivningsdatumet då låg drygt ett år bort. Kanske inte via den vanliga vägen med enbart fina omslagsbilder då det skulle dröja innan något sådant ens var klart, men jag ville dyka djupare och låta mina följare lära känna mig som författare och person och skapa det varumärke jag nämnde ovan. Ett varumärke som skulle vara personligt utan att bli för privat, engagerande, lättsinnigt och ett konto där alla skulle kunna känna sig inkluderade. 

För mig fungerade det att, utöver snuttar ur Eira, göra en djupdykning bland världens mest hemsökta platser eftersom det gick så hand i hand med genren jag skriver i. Här kunde jag kombinera två av mina största intressen – historia och det ockulta. Då min bok även innehåller historiska inslag såsom häxprocesser, trolldomsböcker, folktro och magi genomsyrades flödet även av det. Det har även varit viktigt att kontot känns äkta och genuint och inte enbart en ”tillvaro på rosa moln” som oftast syns på sociala medier. Att med humor få visa hur fantastiskt det är att få skriva, men också hur förbaskat eländigt och svårt det kan vara vissa dagar när inspirationen och motivationen tryter. 

Att skapa sitt varumärke har för mig varit nästan ett heltidsjobb, eftersom jag anser att du måste lägga både tid på ditt eget konto och engagera dig i andras. Sociala medier ger dig tillbaka exakt så mycket du själv investerar. Därför är mitt råd till aspirerande författare där ute att inte vänta på att skriva klart boken eller signa förlagskontrakt. Börja redan nu att skapa dig ett namn. Hitta ditt unika varumärke. Skriver du feelgood där det finns inslag av bakning – låt följarna hänga med in i köket. Skriver du deckare, varför inte göra inlägg om intressanta och krypande mordfall i Sveriges historia. Och så vidare. Och mitt allra bästa tips om du känner att du inte riktigt vet var du ska börja – följ andra konton och inspireras.

Eira Martell – Flickan av Mörkret utkommer i oktober på Seraf förlag.

Den hemska och lustfyllda bearbetningen

Veckans gästbloggare är Elise Karlsson, författare och förläggare. ©Foto: Margareta B Sandebäck.

Vi är många som ägnar en del av våra somrar åt att fixa med våra manus. Vare sig det är regency romance, rimmade epos, släktkrönikor eller gamla vanliga romaner. För min del har det alltid varit romaner. Även om det inte har varit varje sommar. Det har funnits år då jag bara har samlat idéer, eller just lämnat en roman till tryck och mest velat vila, glömma att skrivandet finns. Det har funnits år då jag inte varit så säker på att jag vill skriva längre, om det verkligen är min grej. Men de har varit få.

Just den här sommaren har jag haft ett färdigt råmanus som jag suttit och bearbetat. Periodvis har det varit riktigt jävligt. Med mig in i arbetet har jag haft min förläggares läsning: positiv men med stora och tydliga ändringsförslag. I början jobbade jag på med ändringarna utan större övertygelse – visst kan man göra allt det här, men finns det inte ett enklare, snabbare och bekvämare sätt att förbättra boken på? Svaret var tyvärr, som så många gånger tidigare, nej.

När jag inte har semester och ägnar min tid åt att slita mitt hår över ett eller annat manus så jobbar jag som förläggare. Som förläggare bestämmer man vilka manus som ska antas och bli till böcker. Men det är så klart bara början på arbetet. En viktig del av förläggarens jobb är just att göra läsningar, påpeka vad i manus som man behöver fortsätta fixa med.

Under de veckor som det gick som sämst med bearbetningen kändes den delen av mitt jobb plötsligt rätt absurd. Nu satt jag alltså och gjorde det som jag ständigt bad andra författare att göra: att ta det manus de jobbat fram i sin anletes svett och dissekera det, slänga det som inte funkade, flytta om, skriva till, ge mer liv. Helt enkelt bearbeta. Och det var ju hemskt, verkligen inget man vill utsätta någon annan för.

Sedan hände det som brukar hända. Efter att jag jobbat på tillräckligt länge började saker lösa sig, bearbetningen väckte kreativiteten, det blev roligt att skriva igen. Och allt blev bättre. Mycket bättre. 

Det är precis det som man som förläggare hoppas ska hända för författaren. När bearbetningen bara är att checka av en lista blir det lika torrt byråkratiskt som ordet antyder. Men när det är som bäst så sätter något annat igång i en, och det är som att än en gång vara i den mest spännande fasen av skrivandet, när texten känns som en helhet som man känner till ner i minsta beståndsdel. Att få tillbaka ett manus från en författare som kommit in i den fasen är fantastiskt, det är som att texten har lyft alldeles på egen hand. Fast egentligen är det ju hårt jobb som har gjort det.

Alla förläggare jobbar på olika sätt, men för mig är det här den viktigaste och roligaste delen av arbetet. Att inte bara hitta intressanta manus och få ut dem i världen, utan att hjälpa de där intressanta manusen att bli så intressanta som de bara kan bli. Att precis som min förläggare gjort för mig se manusets potential och förmedla att det finns en hel del kvar att göra, men på ett sätt som ändå väcker lusten att arbeta vidare.

Elise Karlssons senaste roman Smuts utkom på Natur & Kultur i september 2021.

Den kreativa processens upp och ner

Inspirationen har slagit ner som en blixt från klar himmel. Den bubbliga känslan cirkulerar i varenda cell av kroppen, när jag tänker på min nästa bok. Den där som fortfarande bara bor i mina tankar men sakta men säkert byggs upp som ett tusenbitarspussel. Uppföljaren till min debutoman kan inte bli annat än bra. Rent av fantastisk!

Sedan sitter jag där. Efter en lång dags jobb och tidskrävande nattning med min lilla pojke. Höggravid och väldigt sugen på att luta mig tillbaka i soffan framför en serie, med en stor påse smågodis. Det gör jag såklart inte. För jag har lärt mig (efter att ha skrivit och rott i land min debutroman En enkel till Indien) att böcker inte skriver sig själva. De kräver både tid och tålamod. Två saker jag personligen har väldigt dåligt av. Framför allt det sistnämnda, tänker jag och slår upp datorn …

Men inspirationen som trollband mig till en början är inte längre där. Jag har visserligen kommit en bra bit på manuset, men självtvivlet ekar i huvudet. Påminner mig nästan dagligen om att det jag skriver inte är bra nog. Och inte nog med det, tankarna försöker också övertyga mig om att jag inte är bra nog. När jag som debutant gick hem från LB förlag (bara dagar efter att jag skickat in mitt bokmanus) med ett tvåbokskontrakt i handen, var ingen gladare än jag! Jag förstod redan då hur stort det var och kunde inte i min vildaste fantasi förstå vilken tur jag haft. Jag menar, uppföljaren var ju inte ens skriven.

Tillbaka till de där sena kvällarna framför datorn. Där flowet jag kände till en början nu var som bortblåst. Frågan jag oftast ställde mig handlade om den där sörjan till text verkligen skulle kunna bli en riktig bok. Och även om det blev en bok, skulle den hålla samma kvalitet som min första? Den som fått ett varmare mottagande än jag någonsin kunnat önska. Legat på toppsäljningslistor och nu är finalist i Årets feelgood. Uppföljaren hade stora skor att fylla. Pressen kändes påtaglig. Så pass att jag oftast stängde ner datorn efter bara några meningar.

Meningar som efter dagar, ibland veckor blev kapitel efter kapitel och vips var jag halvvägs genom manuset till uppföljaren. För där och då är det mitt enda trick (och bästa tips) att bara fortsätta skriva. Ta små myrsteg framåt och inte fundera så mycket på om det du skriver är ”bra” eller ”dåligt”.

För är det något jag lärt mig, efter att snart ha skrivit klart två romaner – så är det faktumet att det alltid vänder. Tids nog. Kommer en dag då det du skrivit helt plötsligt känns helt okej. Kanske inte bra, men så pass att du inser att du snart har lyckats leverera ett hyfsat grovmanus. Sedan ska diamanten självklart slipas. En process som i mitt första bokmanus krävde ca 36 redigeringsrundor, innan jag kände att det inte bara var okej – utan rent ut sagt bra!

Jag har sprungit många maraton i mina dagar och tycker att det liknar bokskrivarprocessen en hel del. Jag tänker tillbaka på alla lopp där jag fokuserat på ett steg i taget. Inte tänkt tanken på att korsa den där mållinjen efter 4,2 mil (då det känts alldeles för långt borta) utan bara satt den ena foten framför den andra. För gör du det, på maratonloppet eller under bokskrivarresan, så sköter sig nämligen resten själv. Steg blir meter och kilometer snart mil. Precis som ord formar meningar, blir kapitel och till slut en färdig bok.

När du väl passerar den mytomspunna mållinjen och står där med medaljen runt halsen eller boken i handen. Först då kommer det bli tydligt att alla steg behövdes för att ta dig dit du är idag. För att just din bok skulle bli så bra som den bara kunde.

Cassandra Brunstedt, som i våras debuterade med ”En enkel till Indien”.

Hur länge är man debutant?

Jag släppte min bok Bakom Försvarsmaktens stängda grindar 2020 och visste nog inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Kanske borde jag vetat att oavsett vad jag förväntade mig så skulle det inte bli så. Jag trodde att jag hade gjort det största jobbet genom att skriva boken men där hade jag fel. Eftersom mitt förlag var ganska litet fick jag jobba väldigt mycket för att nå ut med min bok själv. Jag levde på mottot
”om ingen vet om den, är det ingen som köper den”. Så jag började göra listor på vem som skulle kunna vara intresserad av att skriva om boken, sen var det bara att börja ringa runt.

Ärligt talat trodde jag nog att fler skulle vara intresserade att läsa den. Den var ju trots allt både en deckare och delvis en självbiografi, där 90% var sant och 10% påhittat. Jag menar vem vill inte läsa om hur det är att vara ensam tjej i försvaret? Vem vill inte få en inblick i försvaret samtidigt som man får möjligheten att följa ett mord? Men under den här tiden insåg jag att min bok hade ett så mycket större djup. Sättet vi behandlar varandra på. Det är inte bara i försvaret utan på många arbetsplatser runt om i världen där attityden mot varandra inte är ok. Man säger ord och meningar till varandra som sätter sig på djupet. Detta är något som borde uppmärksammas mer. Många lider i det tysta med psykisk ohälsa som tyvärr ofta bottnar i hur man behandlar varandra. Uttryck som ”vad tänkte du när du satte på dig den där tröjan” kan ge djupa och bestående men för den som får höra det dag ut och dag in. Detta tål att tänkas på.

När jag började ringa runt kan jag säga att 80% var rena nej men sen fanns där de där 20% som faktiskt tyckte den var intressant och skulle kunna tänka sig att skriva om den. Det gäller att leva på de där 20% och göra det bästa av det man får. Det blev faktiskt några artiklar i både lokaltidningar och Expressen och ett avsnitt i P3 verkligheten.

Mitt absolut bästa tips är att inte vara rädd för att synas. Marknadsföring tror jag absolut är avgörande för hur en bok säljer. Tyvärr är det också det absolut svåraste att just marknadsföra sig själv och sin bok. Lite som när man är på en arbetsintervju. Man måste tro på sig själv och på sin bok, annars lyser det igenom. Frågan är då hur länge är man debutant? Är det ett eller två år? Eller är det tills man släpper nästa bok? Vad händer då om man aldrig släpper en andra bok? Om man släpper en bok i en annan genre blir man då debutant inom den genren istället?

Som debutant blir man direkt satt i ett eget fack. På gott och ont som med allt. Man jämförs med alla andra som också är debutanter men också med de stora författarna som inte längre är debutanter. Lever man som debutant upp till de etablerade större författarna?

Jag önskar att jag hade njutit mer av att vara debutant och fokuserat mindre på vad alla tycker eller hur mycket man säljer. Men det är lätt att vara efterklok. Därför vill jag tipsa er andra som är debutanter och just nu precis som jag sitter där och jämför er med alla andra. Sluta! Njut av det du presterat och att din bok faktiskt har blivit tryckt och att det är ditt namn som står på den. Kanske säljer den som smör av sig själv annars är tipset att kämpa på. Prata om den med dina vänner och bekanta, lägg upp bilder om den på instagram och ring runt till de tidningar som skulle vara intresserade av att skriva om din bok. Men det viktigaste av allt, ge inte upp, tro på dig själv och på din bok. Lycka till.

Hälsningar Angela.

Annorlunda, forcerad eller ruggigt tät

Veckans gästbloggare är Ulf Kvensler!

Jag googlar på ”Ulf Kvensler Sarek recension”, som jag gjort flera gånger om dagen sedan min debutbok kom ut i slutet av april. På sidan Goodreads har den fått snittbetyget 3.66. Hm. Känns lite lågt med tanke på de reaktioner jag fått i övrigt. Klickar mig in på Goodreads och konstaterar att boken har fått 168 betygsättningar och 27 skriftliga omdömen. Jag börjar läsa omdömena. Överst ligger ett positivt, fyra stjärnor. Sedan en svag trea: ”Snopen av slutet. På ett dåligt sätt. Nej, jag och Årets Bok-juryn är verkligen inte överens.” Därefter två tvåor. En skriver: ”Dra mig baklänges vad den här boken inte var för mig.”  

Det är ju en spänningsroman, så några halvsidesrecensioner i rikstäckande press lär det inte bli. Det gör mig inget. I gengäld är risken att bli totalt nedsablad och tillintetgjord obefintlig, till skillnad från om man skriver en roman-roman. Jag har fått fina omdömen i lokaltidningar runt om i Sverige. Typ ”tre nya deckare att läsa i majsolen”. Lotta Olsson i DN har inte nämnt den än, trots att hon skrivit om spänningslitteratur ett par gånger sedan boken kom ut. Jag är lite besviken över det. Det tåget har nog gått nu. 

Jag läser nästa recension på Goodreads. Läsaren har gjort en utförlig lista över allt som är dåligt med boken. ”Mycket tell istället för show”, ”Jacobs drag blir så extrema att de känns löjliga”, ”Huvudkaraktärerna agerar så ologiskt att hela berättelsen känns forcerad.” Jag scrollar ner och hittar flera hyllande omdömen. Men det är som att de är skrivna i vatten. Just nu väger de negativa omdömena på Goodreads lika tungt som allt det positiva jag hört under en månads tid. 

Jag minns när jag, Erik Blix och Mikael Tornving gjorde en sketch till ett program på SVT som hette ”Lördagsteven”. Det var i slutet av 90-talet och Siewert Öholm var programledare. Hela programmet sändes direkt, även vår sketch, som låg först. Huvudgäst i denna premiär var Lars Molin som just vunnit en Emmy för ”Den tatuerade änkan”. Vi träffade honom backstage och Micke vågade fråga mästaren vad han tyckte om vår sketch. Molin mumlade något om att den möjligen var lite lång. 

Sketchen var sju minuter. Jag skojar inte. Sju minuters rätt osammanhängande parodi på dagssåpor, som var stort i tevevärlden på den tiden. I sketchsammanhang är sju minuter en livstid.  

Programmet spelades in i Göteborg och jag bodde över helgen hos min bror i Mölndal. Det kom en recension i en kvällstidning dagen efter, Aftonbladet eller Expressen, jag minns inte vilken. Vår insats omnämndes med orden: ”Programmet inleds med en helt katastrofal sketch av Erik Blix.” Just då var jag glad över att Erik var mer känd än mig. Jag gick runt som bedövad resten av helgen, svarade knappt på tilltal, kunde inte tänka på något annat än att jag skämt ut mig själv offentligt. 

Så illa bekommer mig inte omdömena på Goodreads. Men den kvällen tänker jag ändå att det är bäst att jag inte bränner några broar till tevevärlden, min trygga plats som jag varit verksam i under många år. Mitt inhopp i bokvärlden kan bli kortare än jag hoppats. 

Nästa morgon är en lördag, Lotta Olsson skriver i DN om nya deckare, och nu har hon läst ”Sarek”. Hon kallar den en ”ruggigt tät thriller”.

Mina axlar sjunker ner, andhämtningen blir lite lugnare. Jag dricker mitt kaffe och gläds åt andra som får fina recensioner. Det gör jag inte alltid. Det beror på dagsform.

Finns det någonting av det jag läst på Goodreads som är värt att ta till sig? Absolut. En del har jag hört tidigare, under arbetet med bokmanuset, formulerat på lite andra sätt. Annat håller jag inte alls med om. Vissa på Goodreads upplever boken som ”annorlunda”, till och med ”udda”. För någon som ofta ansetts vara hantverksskicklig och pålitlig snarare än nyskapande låter det som ljuv musik. 

Avvägningen mellan att å ena sidan ta till sig kritik och å andra sidan hålla fast vid sin vision lär jag få leva med. Men ju äldre jag blir, desto mindre övertygad blir jag om min egen genialitet. Det hjälper. 

Ulf Kvensler debuterade i april med Sarek på Albert Bonniers förlag.

När varje minut räknas

Felix Åberg debuterade i januari 2022 med spänningsromanen Kolonin på Lind och Co, en omvälvande, om än inte livförändrande, övning. Foto: Eva Lindblad

När jag gick på föräldraledighet hade jag ett övergripande mål – att umgås (och ta hand om) min dotter. Jag hade också ett bimål, och det var att skriva en bok. Det är något jag tror att många tänker innan de går på föräldraledighet – att de ska skriva en bok. Och jag tror att många tänker så för att de fokuserar för mycket på den andra halvan i ordet ”föräldraledighet”. Som alla som varit föräldralediga kan upplysa en om är en föräldraledighet allt annat än en ledighet. Men med det sagt så är jag ett levande bevis på att det faktiskt går att skriva en roman samtidigt som man är föräldraledig. 

Jag ska börja med att erkänna att en anledning till att jag klarade det var att världen drabbades av den värsta pandemin sedan spanska sjukan i ganska exakt samma veva som jag sa hej då till kollegorna. Det gjorde att många av de aktiviteter någon som är föräldraledig normalt ägnar sig åt föll bort. Att träffa familjen gick inte för de satt i karantän, antingen på landsbygden eller utomlands. Att umgås med vänner var svårt för kollektivtrafik skulle undvikas. Att gå på kafé var olämpligt och att gå på museum var omöjligt. Till och med Skansen stängdes, och då är det ändå ett utomhusmuseum. 

Det gjorde att jag tillbringade min föräldraledighet i olika lekparker, och när det började bli dags att sova satte jag min dotter i vagnen, lutade henne bakåt och drog i väg med henne till den kyrkogård som ligger precis intill vår lägenhet. Där är det alltid relativt folktomt trots att vi bor mitt inne i Stockholm. Där gick vi varv på varv tills hon gav upp och somnade, varpå jag satte mig ned på närmaste bänk och slet upp datorn ur ryggsäcken. Sedan skrev jag så snabbt jag bara kunde i väntan på att hon skulle vakna. Ibland tog det tjugo minuter, ibland två timmar. Det gjorde mig väldigt effektiv, för jag visste att jag hade absolut ingen tid att prokrastinera. När hösten led mot vinter började kyrkogårdslösningen bli plågsam, fingerlösa handskar till trots. Då satte jag i gång att träna min dotter på att somna i sin säng, inomhus. Det tog någon vecka, men sedan kunde rutinen fortsätta, fast utan både barnvagn och kyrkogård. 

En sak som jag upplevde som positiv med upplägget var all tid jag hade om dagarna då jag inte använda hjärnan ordentligt. All den där tiden jag stod i en park och puttade på en gunga kunde jag samtidigt ägna åt att fundera över berättelsen. Det innebar att när jag väl satte mig ned för att skriva så visste jag vad som skulle hända. Det minskade kraftigt behovet av att prokrastinera, eller egentligen, jag prokrastinerade på ett ovanligt produktivt sätt.

Så höll vi på, jag och min dotter, tills min debutroman var färdigskriven och det var dags att skola in på förskola. Skulle jag rekommendera den som går på föräldraledighet att ge sig i kast med att skriva en roman? Nej, egentligen inte. Och hade det inte varit pandemi vette tusan om jag ens rekommenderat mig själv att göra det. Utan pandemi finns det säkert bättre saker att göra med sin tid. Men visst, har man drömt om att skriva en bok hela sitt liv men har svårt att få det gjort vid sidan av jobbet är föräldraledigheten ett gyllene tillfälle. Inte för att man är så ”ledig”, utan för att det är något annat, och kanske kan det vara det som krävs för att få i gång skrivandet.

Debutera vid 72, coolt? Eller: Faran av förflugna fantasier

Veckans gästbloggare Mats Hellstrand

”Grattis grattis på 70-årsdagen! Du får en skrivarkurs – i november!” säger min hustru och mina närmaste. Oj då, tänker jag.

”Jo men visst”, säger hon där vi sitter i sommarvärmen, i fritidshuset. ”Du har ju sagt ibland att du … , och nu har du tid … .” Barn och barnbarn skrattar åt min skrynklade panna. ”Farfar, ska du skriva en bok?” ”Morfar, skriv om Pettson, eller Alfons!”

Tankarna börjar mala. Helgkurs i november, och nu är det slutet på juni. Nåt måste jag väl ha hunnit tänka ut, skissa på, under fyra månader. 

Sommaren tar slut, tre månader kvar till november, åter hemma i lilla Sala. Besöker mor på äldreboendet, samtal om gamla tider. Bondmora, nykterhetskämpe, föreningsmänniska, folkbildad.

September, två månader kvar. Fikar med ett par gamla vänner. Släktforskning, det är spännande, får jag höra. Tack, men nej tack.

Oktober: Oj oj, hur ska det gå med skrivarkursen? Besöker mor på äldreboendet. Tänker på hennes skrivande tillsammans med min far, min farbror, med andra i Västerbykil. Kilboboken som de skrev ihop; visst skrev de om ett storslagsmål i Västerbykil en gång i tiden, mellan sextio bönder och vaktfolk från Sala silvergruva?

Skrivarkursen blir av, jag har fått upp ett spår. Tidpunkten för storslagsmålet var natten 28 december 1757. ”För djävulen att vi kör åt Salberget” säger domstolsprotokollet. Sala silverbergslag, skogsbönder i Möklinta som sålde träkol olagligt till Högfors bruk. Hur såg livsvillkoren ut? Vi är i slutet av den så kallade frihetstiden. Vad då frihetstiden? Frihet från vad, för vem? 

Skogsbönderna den natten; var det bara män? Vad händer om jag skapar en kvinnokaraktär bland dem? En skogsänka, karsk, på egen skattegård med rösträtt, härdad i uppväxten av sin far hammarsmeden. Ylva, smedstark och tankeklar. Vad finns dokumenterat? Vad kan byggas vidare till fiktion? 

Sala stadsbibliotek, böcker i biblioteksarkivet, fjärrlån, hjälpsamma bibliotekarier! Landsarkivet i Uppsala, beställa hem domstolsprotokoll från häradsrätten i Västerfärnebo i mars 1758. Nu sitter jag fem timmar om dagen och gräver, grottar, skissar. Skogskvinnan Ylva, ska hon vara ensam kvinna? Tänk om hon möter en själsfrände? Kanske en kvinnlig inspektor på Högfors bruk, en som äger många böcker? Och … tänk om … , och sedan att … . Men vänta, bara femton år tidigare, drog det inte ett stort bondeuppror mot Stockholm, tänk om … . Tillbaka till biblioteket. Men vänta, här ligger det en hel avhandling upplagd som pdf på nätet. Otrooligt!

Men hur i all sin dar gör man när man skriver? Berättarperspektiv, första person, tredje person, gestaltning, suck. Jag måste ha hjälp. Fler skrivarkurser, sen en skrivcoach/lektör (Lennart Guldbrandsson). ”Det här är ju riktigt bra! Men ta bort hälften!”, suck. Sen är det bara att nöta sittfläsket, göra några armhävningar när locken (ögon-) blir tunga och pannan stöter mot tangentbordet. Kaffe, kaffe, en timmes promenad varje dag med en skrivarpodd i örat, eller Torgny Lindgrens ”Ormens väg på hälleberget”. Lyssna, läsa, skriva, skriva om, skriva om, skriva om …! 

____________________________________

Mats Hellstrand debuterade i januari med Hemligt kontrakt, en thriller som belyser kvinnokamp, klasskillnader och landsbygdsfrågor – ämnen lika aktuella idag som på 1750-talet.

En estetisk och social kameleont

Veckans gästbloggare är Johan Söderbäck, förlagsredaktör på Albert Bonniers Förlag.

Vad gör en förlagsredaktör? Frågan ställs ganska ofta, eftersom nästan ingen vet. Ibland knappt ens vi själva. Jag har kommit fram till en definition som jag tycker är ganska finurlig, eftersom den är tydligt avgränsande samtidigt som den rymmer så mycket: förlagsredaktören färdigställer ett manus för tryck.

Vad innebär det? När författaren träffar sin redaktör för första gången har hen i regel stött och blött sitt manus med förläggaren tills båda är vimmelkantiga. Det blir en tacksam fas för redaktören att göra entré med pigga ögon, nyfikenhet och lösningar. Förhoppningsvis finns ett någotsånär genomtröskat manus för redaktören att sätta tänderna i, men framför allt finns något ännu viktigare: ett tryckdatum. Tryckdatum är i det närmaste heliga, och sätter ramarna för den process som nu ska ta vid. Vad hinner vi med manus göra på den tid vi har på oss?

Manusredigering och färdigställande handlar bara om kreativitet fram till en viss gräns. Det handlar också om kvalitetssäkring, om rutiner, om att se över korrektur, att det som går till tryck inte innehåller tidsbristrelaterade skönhetsfel. Dessutom ska redaktören övertyga författaren om att det som går till tryck är bra nog. För riktigt färdigt blir det ju aldrig. En del författare är lättade över att få lämna sin text, för andra är det oerhört ångestladdat. Här behöver redaktören ofta fungera som terapeut, tröst och krockkudde.

Redaktören är en estetisk och social kameleont som måste byta arbetssätt med snart sagt varje bok och författare. En god redaktör har, menar jag, ytterst sällan någon egen agenda (”jag gillar inte öppna slut”, ”man måste kunna känna igen sig i huvudpersonen”, ”korrekt grammatik är A och O”, eller vad det nu skulle kunna vara), i stället måste vi så långt det är möjligt hitta textens eget flow och arbeta med den utifrån dess egna förutsättningar. Om och om igen.

Tycker redaktören om min bok? Här har jag tre tänkbara svar: 1. Fråga inte. 2. Det är oväsentligt. 3. Ja. Redaktörens uppgift är aldrig att värdera boken, utan att hjälpa författaren att kunna lämna en så bra version som möjligt till tryck. En gång rättade jag en författare som envisades med att säga kalla mina förslag och synpunkter för ”kritik” så många gånger att det blev ett stående skämt. Du kommer aldrig att ha en lika lojal läsare som din redaktör. Om ditt verk inte skulle bli en odödlig klassiker eller föremål för akademiska studier kommer heller ingen att läsa din bok mer noggrant eller fler gånger än din redaktör. Redaktören har i regel stenkoll på både styrkorna och bristerna i texten, både på det där smarta som man hoppas inte ska flyga över huvudet på läsarna och på nödlösningarna som tvärtom helst inte ska märkas.

Måste jag göra som redaktören säger? Jag brukar säga att det värsta inte är författare som vägrar lyssna, utan författare som lyder ens minsta vink. Då hamnar balansen fel, redaktören får ett mandat som vi inte ska ha, den färdiga boken tillhör författaren och är författarens verk. Det måste både redaktör och författare komma ihåg. Jag återkommer ofta till ett manussamtal jag hade med en författare, vi var oense om någon detalj och mitt sista, desperata argument var: ”Men om vi gör som jag tycker blir boken bättre”, varpå författaren frustrerat utropade: ”JAG VILL INTE ATT BOKEN SKA BLI BÄTTRE!” Där fick jag vika ner mig, det är naturligtvis även författarens fulla rätt att inte göra boken bättre.

Det enda författaren inte får mucka med är tryckdatum.