Att skriva både sexigt och läskigt

Frida Windelhed är en skräck- och erotikförfattare bosatt i Göteborg, som ofta skriver om queera och feministiska teman. Hennes skräckromaner Rött universum och Järnvärld är utgivna av Swedish Zombie förlag och hennes erotiska noveller finns att läsa och lyssna på i Blanche Stories och Ava Stories appar. Hon skriver även artiklar för Tidningen Skriva och frilansar idag som reporter och redaktör.

Jag är en person som vill dra saker till sin spets, utmana normer och tänja på gränser, inte minst som författare. Och jag har alltid älskat skräck. Tove Jansson, Maria Gripe och skrämmande gamla folksagor blev snabbt till Kalla Kårar-böckerna, som snabbt byttes ut mot Anne Rice och Stephen King.

Berättarlusten och kärleken till skräck har alltid legat tätt intill varandra i mitt bröst. De första historierna jag skrev på ritpapper och limmade ihop till små häften var så klart berättelser om varulvar och vampyrer, som jag läste högt i lekstugan tills mina vänners mammor blev arga på mig.

Så när jag började ta skrivandet på större allvar i början av tjugoårsåldern var det självklart att jag skulle skriva skräck. Jag är helt enkelt, och har alltid varit, en skräckförfattare.

Men när jag skrev mina första noveller på Sundbybergs folkhögskolas skrivarlinje, och
manuset som så småningom blev min debutroman Rött universum, hade jag skrivit om kroppar som slits isär, brutala mord och kannibalism, men inte en enda sexscen. Jag vågade inte ens försöka skildra sex. Jag trodde inte att jag skulle kunna göra det bra. Jag skulle inte på ett snyggt sätt kunna sätta ord på något så intimt och privat och – i värsta fall – pinsamt.

Vad skulle min mamma säga, som läser allt jag skriver?

Men jag ville ju våga skriva om allt. Jag ville inte vara en författare som drar sig för att
skildra vissa saker, som fegar ur när det blir obekvämt, och kanske tänkte jag just då på mig själv som författare för första gången.

Jag skrev min första sexscen i hemlighet – så som jag en gång skrivit allt i hemlighet – och med hjärtat i halsgropen, som om någon främling – eller ännu värre, någon jag kände – plötsligt skulle materialiseras i min lägenhet och läsa det jag skrev över axeln på mig. Just för att sexskildringen var den enda grejen som jag tänkte att jag aldrig skulle våga mig på, behövde jag pröva. Och det var roligt. Jätteroligt. Det var en övning i att undvika klyschor och beskriva starka känslor på kreativa sätt, och framför allt var det – precis som att skriva skräck – en övning i att gå hela vägen.

Man kan inte skriva en bra skräckscen halvdant, och inte heller en sexscen.

Den där första sexscenen blev till en första erotisk novell, som snabbt blev till många fler. Det dröjde inte länge innan jag började skicka iväg dem till förlag. Idag får jag ofta frågor om hur det kommer sig att jag skriver två så vitt skilda genrer, vilket alltid förvånar mig. Det är inte alls så jag ser det, skräck och erotik ligger tätt intill varandra för mig. Bägge genrer handlar främst om att skapa rätt stämning, sätta en ton inför vad som komma skall: en spänning som verkar växa mot ett klimax. Inom båda genrerna är överenskommelsen mellan läsare och författare oerhört viktig: det bör framgå att innehållet kommer röra sig inom den erotiska eller läskiga sfären, och om skräck eller sex utlovats är det viktigt att läsaren inte blir besviken. Och för både skräck- och erotikförfattaren är viktigast av allt att inte fega ur.

Den största likheten mellan genrerna är så klart det kroppsliga. Rädsla och upphetsning är sensationer som känns i kroppen, och för att förmedla dem använder man samma förråd av obekväma ord. Ord som har sin styrka i att de är just obekväma. Djärva. Drypande adjektiv som våt, het, skälvande, beskrivningar av hud och kroppsvätskor, av kroppar som vrider sig i extrema känslor.

Att skriva läskiga eller sexiga scener är också toppenövningar i att vara konsekvent med sin ton och sitt språk. När man skildrar obekväma scener trillar man lätt i fällan att börja skriva onödigt poetiskt eller använda sig av malplacerade uttryck, för att undvika att gå rakt på sak.

Jag råder alla skrivande personer att tänja på sina gränser. Det behöver inte bli bra, man behöver inte visa det för någon, men när man har brutit alla sina tabun blir allt annat enkelt att skriva om. Lyft de tunga vikterna, så väger allt annat lätt. Om inte annat är det en övning i att vara orädd, och är det något som en författare behöver vara så är det just det: orädd.

Instagram: thewindelhedwitch

Myten om författaren som det ensamma geniet

Angeli Sjöström Hederberg är bonddotter, sociolog och samhällsentreprenör. Hon har precis signerat avtal med Rabén och Sjögren för sin kapitelbok för 9-12 år och skriver nu på uppföljaren. Angeli har tidigare gett ut tre fackböcker om föreningsliv och företagande på eget förlag samt tre bilderböcker om klassklyftor, klimatångest och källkritik för 3-6 år på Idus förlag. 

När jag drömde om att skriva min första barnbok såg jag framför mig att jag skulle
hyra ett hus vid havet, satsa ett år, skriva BOKEN och bli antagen. Idag ler jag åt
min naivitet. Jag var färgad av romantikens bild av (det ofta manliga) geniet som i
sin ensamhet producerade ett storslaget verk. I verkligheten ser det ofta
annorlunda ut. Det har det åtminstone gjort för mig de sju gånger jag slutfört en
bok.

För mig är det ett lagarbete att skriva. Inte för att någon annan knackar ner texten
åt mig, men för att jag inte hade kunnat göra det utan support. Insikten kom en
sommardag för sex år sedan. Jag satt ute på en stökig altan med barn nummer två
i bärsjalen och pratade med min illustratör i telefonen. Jag berättade att dottern
sov och åt i sjalen, att solen sken, kaffekoppen var full och att vi hade fått glada
tillrop på ett inlägg om vårt bokomslag.

Då sa hon det: Nu lever du författardrömmen!

Jag kände mig tagen på sängen. Trots att jag skulle släppa min andra bilderbok
väntade jag fortfarande på att skriva på riktigt. För det gör man ju på heltid, gärna
i det där huset vid havet. Men hennes ord sjönk in och jag förstod att hon hade
rätt. Jag levde drömmen och den bestod inte av att skriva verket i ensamhet, utan
av att skriva i vardagen omgiven av mängder av människor som hjälpte mig att
lyckas.

Självklart ska alla känna efter när man själv behöver och mår bra av inspel från
andra. Personligen får jag energi av att dela text löpande under hela
skrivprocessen. Jag är övertygad om jag som författare behöver kunna skapa en
professionell distans till mina texter. Det är bara så jag kan utvecklas i mitt
skrivande. Om någon tycker till om min text är det inte mig som människa hen
tycker till om, vilket är bra att kunna särskilja. Som författare behöver jag träna på
att bli läst, lyssna på feedback, sortera och landa i vad jag vill med min text.

Det stöd jag byggt upp runt mig under åren är:
Skrivkurser – Det var läskigt att åka på den första, men nu har jag gått på
fyra stycken under fem år och det ger alltid massor av kunskap och insikt.

Författargrupper på sociala medier – Att dela texter, följa andras resor, få
tips och inspiration är enormt givande. Vi är så många som vill skriva och
kan stötta varandra.

Testläsargrupper på sociala medier – Det perfekta sättet att hitta folk som
gillar att testläsa och vill lägga sin tid på att ge respons. Vilken lyx att det
finns människor som tycker det är roligt att utveckla min text!

Läsaren som medskapare – Jag får energi av att andra läser, om så ett stycke
eller hela manus, och tog tidigt mod till mig att dela texter, idéer, omslag,
baksidetexter, osv. Det kommer alltid in kloka idéer och det är roligt att tex
låta följare vara med och rösta på en titel. Här bygger jag också min
läsekrets som sedan kan köpa boken.

Event – Jag har dragit ihop skrivveckor, after works och skrivdagar för den
som vill bli eller är författare. Det är fantastiskt att hyra in sig ett gäng på ett
co-working-ställe, skriva tillsammans, dela idéer och peppa varandra.

Skriva bok ihop med andra – Jag har skrivit två av mina fackböcker ihop med
kollegor. Utmanande, givande och jätteroligt. Viktigt att ha ett tydligt avtal
som håller juridiskt kring målbild, arbetssätt, intäkter och upphovsrätt – sen
är det bara att köra.

Skrivgrupp – Jag har startat flera skrivgrupper under årens lopp och det är
magiskt att ha ett sammanhang på 3-4 personer där man kan dela up and
downs under skrivprocessen. Skrivgrupperna är min ”skrivfamilj” och där
kan jag dela allt.

Familjen – Min partner och mina barn är också medskapare. De läser, tycker
till och framförallt: står ut med att jag skriver på min lediga tid. Jag behöver
deras stöd för att lyckas. Det är viktigt att ”förhandla” med familjen så att
ramarna för skrivandet är tydliga, annars blir det onödiga konflikter.

Digitala kurser – Lektörer och författarcoacher har ofta kurser som kan vara
såväl gratis som betalversioner. Jag har testat olika, och det finns oerhört
mycket verktyg, tips, checklistor och filmer att ta del av. Jag har också haft
medlemskap under vissa tider och då fått ta del av webinarier,
gemensamma skrivdagar och respons och det har varit ett riktigt bra stöd.

Lektör – När jag kommit så långt jag bara kunnat med mina manus har jag
anlitat lektör. Det kostar, men om det är en riktigt bra lektör är det värt
varenda krona. Lektören ser saker kring dramaturgi, miljö, karaktärer,
dialogen och språket som jag själv blir blind för efter alla hundratals timmar
med texten.

Det är enklare att dra ihop grupper, event eller responsgrupper än man tror.
Många sitter ensamma på sin kammare och söker någon att bolla med. Så hitta ett
gäng som är på ungefär samma nivå och som har kompetensen att ge utvecklande
och konstruktiv feedback. Det fantastiska är att det alltid är jag som bestämmer i
slutändan, texten är min. Så mitt tips är att våga vara sårbar, dela texter med
andra och släppa in folk i skapandet även om (eller just därför att) det kan vara
utmanande. Jag hade inte kunnat skriva mina böcker på egen hand och är för evigt
tacksam för alla som varit eller är en del av min skriv-community.

Hur skapar du din?

DIY – mina bästa tips på marknadsföring för författare”

Tack redaktionen för att ni givit mig förtroende att gästblogga hos er. Jag heter Anna Modig och kom i mars ut med spänningsromanen Drottning Ommas krona på Ekström & Garay. Mottagandet har överväldigat mig och som en engagerad bibliotekarie sa: Du har skrivit en modern Fem-bok med drag av Maria Gripe. Boken är alltså tänkt som läsning för åldern 9-12, men eftersom de flesta vuxna som läst den också uttryckt sin uppskattning presenterar jag själv den som ”läsning för alla som är åtta, nio år och uppåt”. Nog om detta.

I min ansökan om att bli permanent bloggare under 2024 (jag föll tydligen på det berömda målsnöret) lovade jag att skriva om vad man själv kan göra för att få sin bok att nå så stor läsekrets som möjligt. Och om man tycker att ”en bra bok pratar för sig själv. Det får räcka så”, då behöver man inte läsa längre. I det här inlägget tänker jag nämligen dela med mig av mina bästa marknadsföringstips. För enligt min mening är jag inte bara debuterande författare, jag är också egenföretagare och entreprenör med allt vad det innebär med ekonomi, logistik och marknadsföring.

Tips nummer 1. Det är när boken är släppt som det stora jobbet börjar. Om du inte är en av de lyckliga få som blir antagen av någon av de stora drakarna finns det gott om aktiviteter att ta tag i.

Berätta om dig själv och boken i de naturliga sammanhang du befinner dig i. I mitt fall handlade det om mina barns skola, fotbollsföreningar, grannar, lokala Facebook-grupper, signering på kvarterets café med mera.

Tips nummer 2. Finns det någon lokal anknytning i berättelsen? Min bok utspelar sig i lilla Ödeshögs kommun och de blev jätteglada att jag ville komma ner och träffa skolklasser och prata om boken. Plus att jag fick finfina referenser från alla de engagerade lärare och bibliotekarier som jag träffade. De i sin tur tipsar vidare.

Tips nummer 3. Sociala medier. Ojojoj, vad vi människor älskar att hänga där. Åtminstone de allra flesta av oss. Här upplever jag att det finns mer jobb än jag hittills har hunnit med. Lägg dock inte pengar på att sponsra ut inlägg i tid och otid. Min erfarenhet är att det inte lönar sig. Lägg i stället tiden på att skapa intressant innehåll på ditt konto. Eftersom jag älskar böcker och älskar att läsa har jag börjat lägga ut boktips på mitt konto. Först ut var Hilary Mantels Wolf Hall för vuxna och Nöff Nöff Benny för högläsning. Skapa det konto du själv hade velat läsa. Ett genuint engagemang för något väcker intresse och kommer dra till sig fler läsare.

Tips nummer 4. Ta med dig boken och gå och sälj in den på de bokaffärer du har i din närhet. Själv laddade jag en hel förmiddag innan jag travade in på anrika Hedengrens i Stockholm och tänkte hålla ett brandtal för litteraturen i allmänhet och Drottning Ommas krona i synnerhet. Det som jag trodde skulle bli en omöjlighet möttes av ett ”Vad roligt, den tar vi”, och jag fick bita mig i tungan för att inte fortsätta införsäljningen efter att jag fått ett ja.

Tips nummer 5. Fundera på om du kan gå ihop med någon eller något företag och göra en aktivitet tillsammans. Exempelvis skulle jag kunna ta kontakt med någon bokbloggare jag gillar och fråga om hen skulle vilja lotta ut en av mina böcker. Själv hörde jag av mig till en av de största nätbokhandlarna och frågade om de ville erbjuda kunderna en rabattkod på min bok när jag gjorde podd-debut. Javisst sa de!

Tips nummer 6. Våga kliva ur din komfortzon. Här tror jag jante står i vägen för många. Men om du tror på det du skrivit, våga berätta det för andra. Och våga vara lite fräck ibland. I mitt fall skulle det kunna handla om att jag redan har skrivit manuset till min andra bok men ännu inte börjat leta efter förlag och om man läser detta och jobbar på ett förlag…. Etc etc etc.

Det finns med andra ord otroligt mycket man kan göra själv om man bara har tiden, fantasin och modet.

Och om jag får fler tillfällen att gästblogga tänker jag skriva om bokbranschens transformation och kommersialisering och varför jag tror det är lättare att bli utgiven om man först är med i Robinson och sen skriver en bok.

Tack och hej leverpastej.

Gästbloggare: Emeli Mårtensson

2023 bloggade jag här varje torsdag men nu märker jag att rutinen har försvunnit helt. Med övertygelsen att vi skulle sakna reflektionerna, kommentarerna, alla ingångar till textsamtal, planerade jag och Isabelle (Steineck) en avknoppning på Debutantbloggen och fortsätta på egen hand. Men tiden fyllde väldigt snabbt igen blogghålen och det var faktiskt en befrielse att sluta älta. Sorry, processa och dela med sig. (Och jag och Isabelle har istället börjat brevväxla.)

Jag heter Emeli Mårtensson och har skrivit romanen Lipari som kommer ut på bokförlaget Forum på tisdag. I förrgår hämtade jag en sextonkiloslåda på posten och höll för första gången min bok i handen. Vilken känsla att känna tyngden, att se manuset tryckt på boksidor, att kunna bläddra bland kapitlen, fastna någonstans, läsa ordkombinationer jag trots att jag kan utantill. Sedan satt jag hela dagen på förlaget och signerade böcker. Kvällen innan kom mitt flyg från Milano alldeles för sent till Arlanda och från det ena till det andra kom jag inte i säng förrän klockan två. Kunde inte tänka en rak tanke. Vad ska man ens skriva på försättsbladet? Jag har ältat så mycket annat (talet på releasefesten till exempel) men just dedikationerna hade jag inte ägnat en tanke. ”Till XX från Emeli. Hoppas du gillar!” Eller ”Trevlig läsning”?

Men Lipari är inte nödvändigtvis en trevlig läsning, kanske inte ens en bok att gilla. Inte den sortens bok. 

I det där talet sedan, på releasefesten (som för övrigt gick galant) tackade jag min förläggare Åsa och redaktör Kerstin för att de på ett tidigt stadium tagit huvudkaraktären Monika Frezzolini under sina vingar. De såg något hos henne som många andra mest avfärdade som jobbig medelålders kvinna, svår att tycka om. En bok med en sådan huvudkaraktär är inte nödvändigtvis en trevlig läsning. Men jag är övertygad att den kan ge många läsare något på ett annat plan. Något som resonerar. Kanske sår ett frö. 

Förra året när de andra debutantbloggarna planerade och drömde om sina releasefester satt jag och skrev om och skrev nytt, på tryggt avstånd. En vag tanke fanns om att antingen slå upp portarna på italienska kulturinstitutet och bjuda in till bal eller kanske eventuellt skita i allt.

Jag vet inte om jag är introvert eller extrovert eller vilken färg jag har, sånt där som det pratas om, som man överhör från andras samtal. Jag är iallafall inte överförtjust i att stå i händelsernas centrum. På rak arm skulle jag nog säga åt det introverta hållet, jag gillar att vara för mig själv i en rätt inrutad tillvaro. Föredrar EN person framför mig istället för 50, 60, 70. Men folkhavet runt mig igårkväll var ju mina personer! Jag kände ju allihop och jag gillar dem allihop så det blev ju en fantastisk om än omtumlande upplevelse. Att sedan boken såldes och signerades och pratades om kom nästan i andra hand. 

Mot slutet drog Anna tag i mig. Hon bor borta på Folkungagatan men vi ses bara på västkustön där våra sjöbodar ligger på varsin sida om öns enda sandstrand. Hon tog mig med in i bokförlagets kök och pekade på en tavla som hängde på väggen, signerad Lena Cronqvist. ”Ser du?” sa hon. ”Känner du igen?” Jag fick kisa, ta ett steg bakåt, såg näckrosor och grässtrån målade med yviga penseldrag. ”Det är ju näckrosdammen uppe på berget mot utsidan!” Vilket märkligt sammanträffande. Konstnären bodde många år på ön tillsammans med sin man Göran Tunström men ingen av oss kände till målningen. Nu var bokförlagsköket fullt med folk från ön, som skålade i sicilianska viner medan kvällssolen sken in genom de höga fönstren med utsikt över Adolf Fredriks kyrka. 

Det var svårt att somna sedan och jag vaknade i gryningen. Jag tackar den större makten för beslutet att sedan oktober förra året helt skippa alkohol (trots alla de fantastiska sicilianska viner som serverades på festen) för nu ska jag upp och hoppa och skriva blogg och sedan spela in podd. 

Lägenheten är till bredden fylld av blommor och sol, och namnen på superlativen för känslorna som bubblar bakom tröttheten vill inte riktigt infinna sig. 

Lipari släpps på tisdag. Nu debuteras det. För ett och ett halvt år sedan, när jag började blogga här, var manuset fortfarande suddigt i konturerna. Men när jag läste min förläggares brev som skickas ut med recensionsexen såg jag knivskarpt vilken berättelse det blev. Och kände mig klar. 

Bäste läsare,

Emeli Mårtenssons debutroman Lipari är den sortens läsning jag alltid längtar efter. Ett laddat drama om det eviga spelet mellan oss människor – i såväl par- och vänskapsrelationer som inom familjer. Allt lyhört tecknat med en skarp blick för det som skaver och de lögner vi intalar oss själva. Men här finns också ögonblicken då livet glimrar till och vi, för en stund, inte längre är ensamma.

Romanen följer Monika som hoppas att semestern på den italienska ön Lipari ska lösa alla hårda knutar, i äktenskapet, i moderskapsoron och den existentiella fyrtioårskrisen. Emeli Mårtensson har en särskild förmåga att beskriva hur man kan känna sig ensam i tvåsamhet.

Central är också relationen mellan Monika och dottern Frida; den gränslösa kärleken blandad med en galopperande oro som återspeglas i dotterns beteende och driver dem mot katastrofen. Allt detta samtidigt som vulkanen Stromboli pyr, vinet flödar och det fräser i pannorna i den italienska sommarvillan.

Det är alltid roligt att kunna presentera en helt ny författare och jag hoppas att Emeli Mårtenssons debutroman Lipari ger dig en riktigt fin läsupplevelse!

Bästa hälsningar

Åsa Lindström, förläggare Bokförlaget Forum

Världens bästa jobb!

Veckans gästbloggare är Åsa Björck, förläggare på Historiska Media och Karat förlag, och hon skriver om hur hon har världens bästa jobb.

Jag har världens bästa jobb! Det menar jag verkligen. Inte en enda gång har det känts motigt när jag har cyklat till jobbet. Anledningen till att det är så kul handlar i grund och botten om manus och författare, som ju utgör själva stommen i mitt arbete som förläggare. Ingen författare är den andra lik, och framför allt är inget manus det andra likt. Det innebär att arbetet är synnerligen omväxlande, och inte sällan överraskande.

Såhär ser min cykelväg ut till arbetet.

Arbetet med att hitta rätt manus är emellertid tidskrävande och svårt. Min upplevelse är att ni har blivit fler som skriver där ute; var och varannan människa jag stöter på har ett manus i byrålådan eller är i färd med att skriva en roman. Och det är ju fantastiskt! Men det innebär också att konkurrensen har hårdnat. Vad ska man då göra för att sticka ut? Jag skulle säga att det allra viktigaste är att manuset är bra,
välskrivet och väl genomarbetat. Ta gärna hjälp. Och så måste det ni skriver kännas nytt och fräscht. Dessutom är det bra om ditt personliga brev är intresseväckande och utan stavfel. Tänk: varför ska jag prioritera ditt manus framför ett annat? Lägg också lite extra tid på ditt inledningskapitel. Här har du ditt fönster att fånga mig. Gör också lite research så att du skickar in ditt manus till ett förlag som ger ut böcker i din genre. Till mig är det meningslöst att skicka in exempelvis barnboksmanus och poesi – det är inget vi ger ut.

Har du också ett manus som väntar på att bli läst? Lycka till!

Men även om du får högsta betyg på alla ovanstående kriterier så handlar det också om timing. Jag vill inte ge ut manus som konkurrerar med varandra. Om jag till exempel nyss har skrivit avtal med en författare som skrivit en roman som utspelar sig på 1700-talet, så ska det väldigt mycket till för att jag ska signa någon med ett manus på samma tema. Och det kan ju du som skickar in manus omöjligt veta. Det är med andra ord svårt att säga hur du ska göra för att bli antagen – det finns inga genvägar. Vilket ju kan kännas lite tröstlöst. Därför vill jag koppla an till min början. Jag älskar mitt jobb för att just du tar modet till dig och skickar in ditt manus till mig. Många välkända svenska författare har också kämpat med refuseringar i början av karriären. Så ge inte upp!

Slutligen. Jenny Elfving, som gav mig uppdraget att skriva här på Debutantbloggen, jag är väldigt glad att du skickade in ditt manus till mig. Ditt manus tog sig verkligen in i mitt hjärta utan dröjsmål. Vilken ynnest det är att följa med på din resa.

Det är underbart att dela författarens glädje när boken väl är klar. Bild på mig och Jenny från hennes release.

Varma hälsningar
Åsa, förläggare på Historiska Media och Karat förlag

Att slukas av processen

Veckans gästbloggare är Jennifer Granqvist. 2023 debuterade hon med diktsamlingen Gud var min pappa men han kunde inte krama mig på Kita förlag.

---

En skrivprocess kan göra algoritmer förvirrade. De bekväma obekväma. Självförtroendet tvingas gå på valvaka. Jag har fulgråtit till ord som gnuggats mot någons fingertoppar, fascineras över hur ord kan slita på våra kroppar, hur vi tatuerar in dem på huden, hur de kan slita isär vår värld, men även vandra obekymrat fastetsade på våra ben över hela jorden. Hur enbart en titel kan göra en förnärmad. I höstas debuterade jag med diktverket “Gud var min pappa men han kunde inte krama mig” på förlaget Kita i Åbo

^{Foto: Nicoline Aspvik}

När jag var liten skrev min farbror små dikter på tidigt 00-tals brevpapper till mig.
Det var ofta korta texter som handlade om cirkus, lördagsgodis och marknadskringlor. Kuverten var ofta dekorerade med mjuka djurhuvuden med lugnande taktila egenskaper. Strax efter min debut, då jag och min familj gick igenom min farbrors saker i hans lägenhet, hittade vi ett tjockt häfte. Ett häfte med dikter han ratat, dikter han påbörjat, avslutat, och av någon orsak valt att aldrig visa.

Att experimentera med ord och dess associationer får igång dopaminproduktionen i min hjärna. Som en perfekt mängd häftmassa i handen, som kunde skapa de finaste kulorna du alltid strävade till att göra under lågstadiet. Och rytmen, som när den äntligen uppnås, bildar någon slags ASMR-liknande effekt.

Jag vaknar ibland om nätterna med en mening, en visuell inre bild i huvudet eller bara ett ord som behöver ut. Orden liksom hälsar på på de mest opraktiska tider, men tar jag inte fasta på dem kan jag varken sova eller få besök av samma mening igen. Min sambo, det nattliga häftet, blir snabbt fullt men jag förstår aldrig mer än hälften av vad hen vill säga.

Ibland händer det på dagtid, i snabbkassan, i duschen, när jag undervisar i svenska eller är på fotouppdrag. Det händer att jag på min fritid hakar upp mig på ett ord någon nämner, som på något vis låter fascinerande i en viss kontext, i alla fall i mina öron. För att inte verka dryg koncentrerar jag mig allt hårdare, men plötsligt kan jag inte ta in någonting mer. Inte heller kommer det några nattliga gäster. Inget sällskap vid streckkodsläsaren. Tomheten i skrivsvackorna är enligt mig, de mest gräsliga med att kalla sig för skrivande människa. Du kan skapa en bild utan kamera, men hur skapar man en dikt utan ord?

Under två år fick jag manushandledning av min redaktör Rosanna Fellman. Det blev ofta sena nätter med snabbgröt och en googleflik som kan tänkas förklara allt från vilka näringsämnen inälvor har till vad som eventuellt kan rimma på andegåva. Det är väl förvisso sant att vissa av mina texter har tillkommit under mer romantiserade omständigheter. Manusarbete med lyxkaffe, terrass och främmande stadsvyer existerade, men det är en mycket mindre procent än vi finlandssvenskar.

Som fotograf och lärare arbetar man ständigt med att prioritera, men ingenting kan jämföras hur noga detaljerna blir i ett diktverk. Att vara tvungen att skala ner i en värld som ofta uppmuntrar motsatsen var i början överväldigande, i slutet befriande. Jag inte bara fick 100 procent tillåtelse att nörda in mig på detaljer, jag uppmuntrades – och hade avsatt tid för det. Berättelsen började så småningom att ta form och varje detalj skulle komma att påverka min relation med diktjaget. Allt du väljer bort berättar en historia. Vareviga mellanslag, vareviga punkt kommer ändra berättelsen, vare sig du vill det eller inte.

Jag har alltid trivts bäst med att iaktta. Det tar tid för mig att processa och sortera intryck. Att använda text och fotografi blev redan som barn ett sätt för mig att i egen takt försöka navigera och förstå mig själv och andra. Min farbror fick aldrig ta del av mina dikter i vuxen ålder men att jag nu får ta del av hans sätt att skriva, se en del av hans processer berikar mig på så många plan.

Att debutera som första svenskspråkiga utgivning på ett finskspråkigt förlag har både sina fördelar och nackdelar; mer konstnärlig frihet men mindre marknadsföring. Strax efter debuten dök en länk upp av min kompis. Bokens titel och mitt namn hade nämnts i en digital gudstjänst. “Författaren borde kanske inte ha skrivit en bok, utan gått till en själavårdare.” sades vid upprepade tillfällen och syftade på titeln då personen i fråga erkände att hen inte läst boken.

Att gå in i en skrivprocess, har för mig tidvis varit som att slukas hel. Väldigt sällan ger dikter mig de svaren jag söker utan de frågor jag upplever att någon behöver ställa.

Jennifer Granqvist
@jennifer.granqvist

Att som författare överleva en bokmässa

Hösten 2022 debuterade jag, Sabine, med en bilderbok om empati. Kort därpå fick jag också möjlighet att delta i mina första bokmässor, både som försäljare och gäst. Roligt … och väldigt intensivt. Av den anledningen vill jag här och nu dela några tankar om hur du som författare bäst överlever programstinna mässor.

Checklista för att överleva en bokmässa:

(Tack Elin, Skrivguiderna-kollega och erfaren mässdeltagare, som hjälpt mig bena ut de viktigaste punkterna.)

• Det blir väldigt många steg oavsett om du är på plats för att sälja böcker, delta i panelsamtal eller snurra runt på mässgolvet. Använd därför bekväma skor. Och bekväma kläder. Föreställ dig att du står på en scen och diskuterar ett bokrelaterat ämne du brinner för, men det enda du förmår fokusera på är huruvida publiken kan se att strumporna korvat sig. Det här problemet undviker du om du väljer plagg du känner dig trygg i. (Dessutom kan mässtemperaturen variera, så tänk lager. Exempelvis en tröja att dra på och av beroende på luftkonditionering, besökarmängd och så vidare.)
  
• Packa så lätt som möjligt, utöver eventuellt försäljnings- och reklammaterial. Risken är nämligen överhängande att en massa nya böcker följer med dig hem. Ta dock gärna med en vattenflaska och något smått att äta, då det kan vara svårt att hinna med tillräckligt många och långa pauser.
  
• Är du där för att sälja? Hur ser din monter/ditt bord ut? Speglar ytorna ditt författarskap? Ger de ett välkomnande intryck? Du kan behöva sådant som en roll-up, en eller flera bordsdukar, en tydlig prislista (inklusive priser och vilka betalningssätt du accepterar), blädderex, signeringspenna och kladdlapp, reklammaterial att dela ut (visitkort, flyers) samt något som lockar besökaren att stanna upp (exempelvis en godisskål, men se till att arrangören är ok med detta och att allt du bjuder på är hygieniskt förpackat så att det inte uppstår en smitthärd när smutsiga händer kladdar bland karamellerna). Och glöm för allt i världen inte dina böcker. (Långa mässdagar kan det också vara trevligt att ha något mjukt under fötterna, för golven känns sällan sköna i längden. Själv har jag roadat med min ergonomiska ståmatta som jag vanligtvis använder vid datorn.)

• 

  Författarsamtal på Bokmässan i Göteborg.

• 

  Sabine med sin bok Nattkrigaren.

• Deltar du i ett scen/montersamtal? Oftast har du ett tema du ska prata kring. Tänk gärna igenom vad du vill säga på förhand så att du inte känner dig helt ställd när det är din tur, men undvik att strukturera upp alltsammans alltför mycket. Publiken vill helst lyssna till ett levande samtal, inte en inövad monolog. Tala aningen långsammare och tydligare än vad som känns bekvämt (när stressnivåerna stiger tenderar vi nämligen att prata snabbare, vilket gör att publiken får svårare att höra vad vi säger). Håll mikrofonen lagom nära, men inte så tätt att det sprakar. Se publiken.
  
• Under en mässa blir det lätt många intryck och mycket ljud. Delar du monter/bord med någon, gör upp ett schema som tillåter pauser. Är du ensam, försök att hitta dina privata oaser. Beroende på mässa kan detta innebära att besöka toan, leta rätt på en sidokorridor eller rentav lämna lokalen för att andas in nytt syre. Är mässan väldigt stor, ha med dig en karta över området så att du inte tappar bort dig. Öronproppar som tar udden av sorlet kan också vara bra att ha.
  
• Planera din tid. När säljer du böcker? När deltar du i programpunkter? När är du ledig och vilka programpunkter vill du i så fall själv lyssna till? Särskilt större bokmässor har ofta ett intensivt programutbud, men kom ihåg att lämna lite luft i schemat. Det kan vara svårt att hinna med på allt.
  
• Bonustips för dig som vill sälja böcker under en mässa! Det här lärde jag mig av min far, en driven försäljare, för en väldans massa år sedan. Tänk på ditt kroppsspråk. Sitt inte hopsjunken bakom bordet utan stå upp med armarna längs sidorna, alternativt händerna bakom ryggen. Det här ger ett mer välkomnande och avslappnat intryck än att korsa armarna framför bröstet. Var inte rädd för att hälsa på de som passerar. (Du behöver definitivt inte attackera någon, det tror jag få gillar, men ett leende eller ett litet ”hej” kan vara avgörande.)

Här slutar checklistan, men du som är van mässdeltagare får jättegärna dela med dig av fler överlevnadstips. Kommentera också vad som är det bästa med just bokmässor. Själv tycker jag att de spontana samtal som uppstår i mötet med kollegor och läsare är det allra roligaste!

Sabine Mickelsson
@authorsabinem

Blind och författare

Mitt namn är Johanna Nilsson, född 1991 och bosatt i Skellefteå. Här bor jag tillsammans med man, två barn, ett till barn på väg, en ledarhund och en hamster. Vi är nog en ganska vanlig familj bortsett från att jag är blind.

Som tvååring märkte mina föräldrar att mitt ena ögonlock hängde, och där startade en lång resa med ögonoperationer och funderingar över hur framtiden skulle bli. Hur fungerar ett liv som blind och skulle jag kunna hänga med som alla andra? Svaret är ja.

Tack vare en mamma som uppmuntrade mina intressen, vänner som såg mig som alla andra och en stark vilja framåt har jag inget att klaga på. Det enda svåra har varit att hitta ett jobb, och framförallt en arbetsgivare som vågar satsa. Lösningen på det har varit att jag börjat studera till gymnasielärare, en femårig utbildning där nu endast ett år återstår. Jag hoppas på att bristen på lärare och mina kunskaper kommer ta mig fram på arbetsmarknaden. Prata kan jag, jag har min dator där jag kan läsa och skriva och mycket i skolvärlden är idag digitalt. Det gäller att ha en positiv inställning.

Att skriva har alltid varit en självklarhet för mig. Jag vet inte vad det var som gjorde mig till en skrivande person. Kanske var det omgivningens uppmuntran, både från lärare och familj, eller så var det böckernas förtrollande värld. Alla barn fastnar inte i böcker men författarna blev mina idoler och gav mig tillgång till världens bästa läromästare inom det skrivna ordet. Min syn blev snabbt sämre och ibland tror jag att även det spelade in. Litteraturen gav mig möjlighet att se och uppleva alla världens platser. Jag läste till dess att mina fingrar blödde (bokstavligt talat) och då satte jag på mig plåster och läste genom dem.

Att jag fick lära mig punktskrift i skolan är en gåva och tyvärr inget alla barn får göra idag. Bibliotekarien på biblioteket där min mamma beställde punktskriftsböcker åt mig ifrågasatte om jag inte var för ung för den litteratur jag ville låna. Tidigt läste jag vuxenlitteratur vilket även gav mig kunskaper om livet som mina jämnåriga vänner ibland saknade. Jag ser min barndom och min ungdom som ett enda långt lärande till idag, och äntligen släppte jag min egna bok förra året.

Många tror att skrivande är ett ensamt arbete, men med en berättelse i huvudet och ett antal konflikter med olika karaktärer är du aldrig ensam. Du har alltid något att fundera över och ibland är tankarna ett enda virrvarr vilket kan ge en välbehövlig paus från vardagen.

Det är såklart inte alltid fantastiskt. Ibland är skrivandet som en nafsande hund i hasorna. Jag måste, jag måste, jag måste skriva. Berättelserna är många och de tar aldrig slut. Ständigt ploppar det upp nya idéer, intriger, slut med twistar som får min gåshud att resa sig. Kanske är det just det som får mig att fortsätta. Kicken av att historien nästan skriver sig själv, att handlingen helt plötsligt bara finns där och slutet blir helt annorlunda än vad jag först tänkt mig. Samma känsla som infann sig då min mamma tog en bok från pockethögen vid sängen och läste upp baksidestexten för mig, alltid med en spännande twist eller cliffhanger på slutet som gjorde mig både nyfiken och imponerad. Att någon kunde skriva så! Kunde få min mamma (som ju var smartast i världen) att vilja läsa, och mig som sjuåring att vilja veta mer. Alltid thrillers och mörka hemligheter. Gärna med starka, hämndlystna kvinnor i huvudrollen. Det är kanske inte så konstigt att min debutroman handlar om ett par kvinnor i maktposition med mörka hemligheter och farliga intriger.

Min bok finns som pappersbok, men kommer även komma ut på streamingtjänsterna senare i år. För mig var det viktigt att alla skulle kunna ta del av berättelsen oavsett syn eller inte. Behöver jag säga att ljudböckerna öppnade ännu större läsmöjligheter för mig? Behöver jag säga att fler böcker av mig kommer att komma? Frågan är inte om utan när. Det svåraste är att färdigställa och inte hasta vidare till nästa idé. Tålamod är också en dygd, brukar jag tänka.

Johanna Nilsson

Vem skriver science fiction?

Veckans gäsbloggare är Henna Johansdotter, född 1994 i Esbo, Finland. Hon är science fiction-författare och debuterade år 2019 med ”Glasvaggan” på Förlaget M. 2022 gav hon ut den fristående ”Sömnlandet” på samma förlag.

Science fiction-genren är enorm globalt, men i Norden är många förlag tveksamma till att satsa på den. Det var inget jag tänkte på när jag skrev min debutroman. Visst hände att folk påminde mig om att oddsen för utgivning var låga, men det påverkade inte min skrivprocess. Sedan kom samtalet från förlaget. Vi är mycket intresserade.

Jag är Henna Johansdotter och jag är författare. Jag skriver science fiction. Jag är finlandssvensk. En rätt ovanlig kombination.

Valet av genre har inte varit självklart för mig. Faktum är att jag fortfarande var osäker när jag började på utkastet till min debutroman. Allteftersom historien utvecklades slog det mig att mycket fokus låg på teknik som inte existerar. Det gjorde den till science fiction. Boken gavs ut och till min förvåning var jag science fiction-författare.

Men vem skriver science fiction i Norden? Många, det är jag säker på. Men nålsögat för utgivning, som redan är litet, kan beskrivas som mikroskopiskt när det kommer till den genren. Det känns avskräckande ibland. Men jag tror inte på att skriva något annat än den historia just du brinner för. Och brinner du för vad du skriver, märks det.

En av orsakerna till att jag drogs till science fiction var de många möjligheter jag såg att uttrycka mig på. Genom min undergenre dystopi ger jag utlopp för min frustration över orättvisor i samhället samtidigt som jag får fantisera och dra saker till sin spets. Jag får skapa en värld baserad på vår egen. Och även om det är en dyster framtidsvision är det en fiktiv sådan, en plats där jag har kontroll. Det tröstar mig, men jag vet att många upplever genren som nedslående. Det finns inget rätt eller fel sätt att känna om dystopi, men jag räknar med individens eget ansvar – det vill säga att hen inte avsiktligen plockar upp och läser en bok hen vet att hen mår dåligt av.

När det kommer till science fiction, och även fantasy, gillade jag idén om att inte vara begränsad av sin kropp. Att kunna utföra fantastiska bravader med viljekraft charmade mig sedan barnsben, och att beskriva en persons inre styrka på det sättet är en av mina passioner. Jag såg även en viss feministisk potential där.

Vem skriver science fiction? Många. Däribland jag. Jag vet inte om jag alltid kommer att göra det. Livet förändras och det gör även sättet jag uttrycker mig på. Genren kommer däremot alltid att vara en del av mitt författarskap, oavsett vad jag tar mig för i framtiden. Jag är stolt över att vara science fiction-författare – även om jag hellre definierar mig som författare. Jag har förhoppningar om genrens framtid i Norden, trots att den inte är förhärskande i nuläget. Jag vill tro att stigen breddas och fler når ut med sina berättelser.

Någonting jag vill inspirera till är att tro på sig själv och på sin förmåga, oavsett vilken genre man skriver i. Den första som måste vara på din sida är du. Så skriv där det känns för dig. Skriv det du behöver skriva. Det gör jag.

Önskar dig skaparglädje,
Henna
Instagram: @hennajohansdotter

Tillståndets poesi

Veckans gästbloggare är Lisa Gidlöf som är utgiven på Vendels förlag. I sitt inlägg skriver hon om sitt förhållande till poesin och att gestalta ett djupare tillstånd.

Jag minns hur jag i gymnasiet hittade fram till poesin genom skolbibliotekets poesihylla. Där fann jag poeter såsom Åsa Ericsdotter och Lukas Moodysson. I mötet med dessa poeters texter tänkte jag att jaha, går det att göra så här med språket?! Där fanns en lekfullhet och en närmast hypnotisk stämning som jag drogs in i.

Jag upplever att bra dikter, på liknande sätt som med musik, når fram till ens hjärta. Att läsa en dikt kan direkt väcka en känsla som är svår att sätta ord på för en själv, men som ändå känns igen och talar till en. Det är något direkt och filterlöst med poesi. Kanske har det också med språket att göra, hur ord sätts samman på ett sätt som vidgar känslan för vad språk kan vara, hur rytm och melodi kan skapa ett närmast meditativt flöde i läsningen.

Foto: Jasmin Gasi

Jag älskar hur jag sakta vaggas in i olika former av känslotillstånd när jag läser poesi. Ofta förstår jag inte riktigt vad det är för slags tillstånd jag hamnar i, mer än det kanske känns sorgligt, vemodigt eller lidelsefullt. Efter att ha läst ut en diktsamling kan känslan vara att ha befunnit sig i ett närmast hemligt rum, ett tillstånd där jag fått tillgång till djupare psykologiska skikt inom människan. Att skriva utan de krav på ramar, logik och regler som finns för romanskrivandet ger möjlighet för poesin att skapa en annan slags öppenhet och närvaro tror jag. Att nå in till tillstånd bortom det som går att förstå med ett traditionellt och logiskt berättande.

För mig är poesiskrivande en väldigt intuitiv handling och när jag hamnar i ett skrivflöde kan jag efteråt ofta förvånas över vad jag skrivit fram. Bilderna, tonen, drivet. Då är det som om en annan djupare röst inom mig har kommit fram. 

I mitt debutantporträtt i Svensk bokhandel skrev jag om hur min debutbok Flickan kom till i något av ett rus. Nåja, i alla fall första utkastet. Jag både fascinerades och kände viss olust inför vad jag skrivit fram, som om jag kommit åt något undermedvetet, med tydliga bilder och symboliska motiv. Sedan följde ändå flera års utvecklande och finslipande av texten, bl. a med hjälp av skrivande kollegor på en skrivkurs, samt ett par utlåtanden från olika förlag. 

I båda mina böcker utforskar jag olika slags tillstånd där diktjaget får kämpa för att hitta en väg att överleva. Jag tror att jag i mina böcker har brottats med djupare frågor inom mig än vad jag själv riktigt kan begripa och beskriva. På så sätt är mina böcker mystiska även för mig. Det har varit befriande att skriva dem, för det är som om jag skrivit ur mig tillstånd som behövt komma ut, ventileras och ta konkret form.

Min första bok, Flickan, är en prosalyrisk berättelse och andra boken Intill haren, inuti haren är ett diktverk. Jag dras till det poetiska skrivandet främst för att det är ett sätt att utforska inre tillstånd. En slags psykologisk djupdykning. Men också för att fokus ligger på språk och stil, att genom att gå in i språkliga detaljer också få nycklar till att hitta bilder, nerv och närvaro kring det jag vill gestalta.   

Det är möjligt att jag en dag upplever att romanens form kan vara spännande för att gestalta någon form av inre tillstånd hos en människa. Min vardag är idag rätt hektisk med jobb som bibliotekarie och familjeliv, så jag får sällan tid att sitta fokuserat och skriva. Men poesin kommer då som någon form av räddning. För även om luckorna för skrivandet sällan öppnar sig, kan jag ändå då och då ha lite ork över en kväll, eller ibland planera in några timmar på ett café och bara låta flödesskrivandet ta plats. Då blir det att jag släpper fram det intuitiva skrivandet och då hamnar jag i poesin. I bilderna, associationerna, rytmen. Det är ett skrivande som är mer naturligt för mig, som mer eller mindre kommer av sig självt och där jag inte behöver tänka så mycket.

Jag får erkänna att det också är lite skrämmande när jag genom poesin skriver fram mer eller mindre undermedvetna processer och bilder för andra att läsa. Känslan av att synliggöra något för andra som man kanske inte helt förstår själv. Att inte ha kontroll över hur andra tolkar det där personliga och mystiska man visar upp. Men jag är inte min text, påminner jag mig själv om. Jag har bara gått in i ett tillstånd och skapat den.

Lisa Gidlöf

Om skampålar, skogsmunkar och hybris

Veckans gästbloggare är Anna Sandell, på sociala medier Den Andra Anna Sandell, som började skriva erotik som 50-årig 3-barnsmorsa.

Vad är det som får en till synes helt vanlig, hypernormal trebarnsmorsa runt 50-strecket, mitt ute i spenaten, att ge ut en erotisk relationsroman som det slår lågor upp i tallkronorna av? Här kommer den officiella förklaringen till varför hon utsatte sig för risken att bli fjättrad vid en offentlig skampåle mitt på stadens torg.
 
Pengar.
 
I ett inferno av eld hade familjens sommarstuga brunnit ner – första natten efter att de fått nycklarna till #livingthedream. (Fått och fått, de hade förstås tömt hela sparkontot för att ha råd med kontantinsatsen till den nyckelknippsjäveln). Husmodern befann sig dock långt därifrån, på en skrivarkurs i Höga kusten (med Carola Häggkvist som en av deltagarna. Nej, det är inget värmländskt halvljug! Denna helg var ett genuint halleluja moment för en lantis, ska gudarna veta, #perfectlife. Förlåt för skryt.)
 
Det visade sig även att kursledaren inte bara var kursledare utan även skrivcoach med eget förlag inom erotikgenren.

Så hur svårt kunde det vara att krafsa ihop en bestseller, tio gånger bättre än 50 Shades of Grey? Manegen var ju krattad så inte så svårt alls skulle det visa sig.

När hjärnan väl fått smak på Josefin och hennes äventyrslust så skötte sig resten själv.
 
Men är inte detta en lite halvdålig lögn ändå? Skrev hon bara för att bli rik? Folk köper ju inte böcker längre! Nej fan heller, här låg en hund begraven … Sanningen var ju att hon njöt av processen, längtade till skrivstunderna i lönndom på byns lyxhotell. Hon hade det ju i sig! Berättelsen om rebellen Josefin som mitt i tjusiga Stockholmsförortens parmiddag nummer fjortontusen reser sig upp, sveper hela sitt glas med årgångsvin och utbrister ”Nu orkar jag inte mer!” och försvinner ut genom de ståtliga pardörrarna. Inte nog med det, hon beställer dessutom en Uber, drar till Arlanda och vidare ut i världen för att träffa en anonym älskare. Vem skulle göra något sånt och vem hade trott att HON hade en SÅDAN berättelse i sig?
 
Men skrev hon inte om sig själv, egentligen? Jo, men på flera sätt var de ju väldigt lika, författarinnan och bokens hjältinna. Josefins mod tog henne med ut på ett fysiskt (eller kanske metafysiskt?) äventyr. Författarinnans mod behövdes för att i hennes ålder, i hennes ”position” i byn, tro att hon var nåt och orka ställa sig upp med rak rygg och säga inför hela världen – I did this.

Andra likheter mellan författarinnan och bokens hjältinna:

• De försöker hänga med, men undrar ibland om inte världen är helt jävla galen.
• De hanterar livet med humor, där inre bondmoror försöker pränta förstånd i dem, hör gospelkörer när de riskerar att få sparken och relaterar hanteringen av starka begär till inre skogsmunkar.
• De är båda starkt angripna av skam och krälar mentalt ofta i rännstenen. När det inte slår över åt andra hållet i fullständig hybris
• De har en impulskontroll som inte direkt är hundra procent.
• De får skyhöga utslag på riskbenägenhetsskalan.
• De ångrar sig ofta och vill backa tillbaka dåliga beslut. Men ångrar sig sen igen. Och sen en gång till.
• De är båda livrädda för att bli förknippade med porr (!)

Nej, nästa gång ska den hypernormala trebarnsmorsan, egenföretagaren, styrelseledamoten och bybon skriva en ordentlig bok. Fingers crossed. Som folk inte behöver smussla med och viska att de läst. Eller vara knäpptysta och vända bort huvudet för att de drabbats av djup sekundärskam. Eller känna ett starkt tvång att berätta om vad andra har sagt om detta skabrösa tilltag. Eller frankt säga att ”sånt läser inte jag”. Det finns folk till allt och det ska man nog komma ihåg om man ger sig ut i sankmark utan karta och kompass och storstövlar.

Men de flesta bryr sig förmodligen inte. De konsumerar en bok, där de flesta ligger i spannet mellan världens bästa och världens sämsta, och sen går de vidare och sätter i sig en till.

 
Men vad skrev hon för en bok, egentligen? Jo, något så simpelt som en berättelse om livet och döden, om en kvinna som du, som är stark och svag, pressad och stressad, som följer strömmen och anpassar sig men har till slut modet att våga utsätta sig för att känna sina hjärtslag igen.
 
Precis som hon, Den Andra Anna Sandell
@Den_Andra_Anna_Sandell

Mitt litterära uppvaknande och döden som följeslagare

För fyra år sedan skrev jag mitt första inlägg på Instagram under mitt användarnamn Ord i blodet. Redan då tyckte jag att det var en smula pretentiöst, men ändå kändes det helt rätt. Sedan barnsben har jag läst och skrivit i en salig blandning. De första dikterna blev till redan i lågstadiet och på klassens ”jag bjuder på”-låda ställde jag mig och läste upp dikter som andra skrivit och som slog an något i mig. Jag minns hur jag stod på den där utsmyckade lådan, och strofer av den där dikten virvlar i huvudet. Om jag inte missminner mig så handlade den om ensamhet och började: ”de skrattar åt mig i klassen, det tycker jag inte om …” och den avslutades ”… ibland känns det som en kula, ibland känns det fint att ha en vän.” SOM jag önskar att jag kunde hitta den, och dess upphovsperson! (Om det finns någon där ute som känner igen den, du skulle göra mig gladast i världen om du kunde lösa gåtan för mig!)

Då, som sju-åttaåring, så hade jag inte ord för vad jag kände på insidan, så dikten fick tala för mig. Inte för att jag förstod varför den tilltalade mig, även om jag kan se det i dag. Jag var ett brådmoget barn. Lillgammal sa de flesta. Och jag hade ständigt koll på min omgivning, eftersom jag saknade en basal trygghet i mig själv. Den där känslan av ensamhet som bosatt sig – eller nej, snarare tagit över som en annan ockupant – bar jag med mig långt in i vuxenlivet. Fortfarande kan den visa sig ibland, men idag så påverkar inte känslan min syn på mig själv. 

Skrivandet blev min närmsta vän, för även om jag hade vänner, så vågade jag aldrig tro att vänskapen inte var villkorad. Att jag fick en plats så länge ingen bättre fanns att ersätta mig med. Det var inte sant, men min känsla var alltså detta. Som trettonåring började jag skriva på mitt första bokmanus. Det var underbart att ha något att fokusera på, en dröm om ett författarskap. Närmast febrigt skrev jag efter skolan och på helgerna. Sida efter sida. På lektionerna levde jag i min alldeles egna värld, hörde karaktärerna viska och såg intrigerna som sekvenser ur en spännande film. Under min tonårstid så kan jag ärligt säga att skrivandet var min livlina. Dikterna om hjärta och smärta och ensamhet, alltid denna ensamhet. Och så klart mitt bokmanus, en episk fantasy med en stark flicka som hjälte. Kanske skrev jag min egen hjälte som ett sätt att uppleva kontroll i en tid då kontrollförlust var det största hotet?

Det finns en svärta i det jag skriver, förmodligen kommer det alltid vara så. Det är alltid som mörkast före gryningen, som man brukar säga. Det finns något stort i att kunna resa sig ur sina svårigheter och trauman, eller att följa en karaktär genom vad det kan innebära att vara en människa, på mörka bakgator inuti sig själv. Kanske handlar det om bearbetning? Eller spegling? Att bottna i sig själv?

Svärfar betraktade mig med bekymrad blick när han under förra året läste min debutroman Likfarmen, en skräckroman som behandlar sorg som gränsar mot vansinne, med en rätt stor skvätt rättstafonomisk forskning. Det går inte att namnge en bok Likfarmen utan att det förekommer beskrivningar av kroppar stadda i förruttnelse, så är det bara. Jag har inga svar på vart mina morbida drag kommer ifrån, det är väl en process i sig att djupdyka och hitta rätt på det. Det har inte bara med mitt yrke som präst att göra – där jag av naturliga skäl umgås med tanken på döden på i stort sett daglig basis – för morbid var jag redan tidigt i livet. Svärtan, än en gång. Djupa tankar som behövt sitt utlopp. Och det är rätt intressant att få reaktionerna av någon som hört att ”prästen skrivit en eller två böcker, vad kan dessa handla om?” Misstron initialt: har jag hört fel? Sedan insikt, följt av ett artigt: ”det låter inte som något för mig.” Jag har full förståelse för att min litteratur inte är för alla, så jag brukar undvika att tala om mitt författarskap över kyrkkaffet, gubevars!

Vi får väl se vart mitt skrivande landar, det är en organisk process. Men jag älskar att skriva, så därför skriver jag. För att jag behöver fånga upp orden som simmar omkring där i den soppa som utgör mitt blod: saligt, pretentiöst, morbid och rätt vanligt. Ord som ger mig syre genom allt vad livet kastar åt mig.

När och varför vaknade skrivandet i dig?

/ Elin Edberg

Får feelgood oss att må bra?

Så länge jag kan minnas har jag närt en dröm om att bli författare. En dröm som under många år kändes helt onåbar. I tonåren skrev jag dagböcker fyllda av tonårsångest och kärleksbekymmer. Böcker som jag idag får vuxenångest av att läsa. En rejäl hög med böcker, rad upp och rad ner. Barnslig handstil plitad med kulspetspenna. Men även om det inte är några litterära storverk i de där häftena var det där jag lade grunden för mitt författarskap. Jag har alltid älskat att leka med orden, formulera vackra meningar även om de inte var menade för någon annan att läsa. Jag knarkade dikter, ordspråk och citat och jag drömde om att en dag kunna vara den vars namn stod på omslaget. Jag höll dock detta för mig själv. Vågade inte yppa ett ord om den drömmen tills för bara några år sedan. Men mera om det lite längre fram.

Förutom att skriva har jag som de flesta andra skrivande själar läst mycket. Det har gått från sagor till ungdomsböcker, från fantasy till deckare och romaner. Men så en dag för snart tjugofem år sedan hittade jag en bok i bokhandeln. En bok som tog mig med storm och som förändrade allt. Jag vet att jag inte är ensam om den här upplevelsen. Kan ni gissa vilken det var?

Ja, jag kan höra er ropa utifrån stugorna. Vattenmelonen av Marian Keyes, såklart! Den boken hade allt mitt tjugotvååriga jag kunde önska. Den hade kärlek, humor och svärta. Då kallades det för Chick lit. Idag säger vi feelgood. Kärleken till den genren var född och den lågan brinner än. När jag då för ungefär fyra år sedan äntligen tog mod till mig och började skriva en bok. Den som jag så länge drömt om. Då var det självklart att det skulle bli en bok som man skulle må bra av. Mycket kärlek och mysig omgivning. En riktigt feelgood. Det blev den inte, kan jag säga.

Det allra första manuset jag skrev kommer för alltid att stanna i en mapp på datorn. Jag rodnar lätt när jag tänker tillbaka på det kaos av händelser som utspelar sig i den boken. Visst, språkligt var det väl inget fel på den. Men dramaturgiskt! Himmel! Hade jag skickat in den till förlag hade refuseringarna inte låtit vänta på sig. Men jag skickade den till testläsare och det var tur, för jag fick ärlig respons och i och med det förstod jag att jag kanske öst på lite väl mycket. Många saker var bra, men ibland när man får feeling och inte har någon koll på hur man skriver en bok, ja då kan det bli för mycket av det goda.

Det fina med att skriva och låta någon annan läsa är att man, bara man väljer rätt testläsare, får känna på hur det känns när man får ett manus antaget. Det är nämligen då man får kritik på riktigt. Det är också här man ser vem som kommer att orka fortsätta kämpa. Om man tar kritiken till sig och jobbar vidare eller om man ger upp. För min del fanns det inte på kartan att ge upp. Även om jag faktiskt struntade i det första manuset. När jag väl börjat skriva var det som om någon öppnat en kran på mig. Historier och karaktärer vällde ut och jag skrev och skrev. Fortfarande ganska planlöst dock. Men vid julen 2020 råkade jag se att Lind & Co sökte julmanus att ge ut som ljudbok. Jag tvekade länge, men jag hade en idé som grott i mitt huvud ett tag och till slut tog jag mod till mig och skrev ner ett par provkapitel och ett synopsis. Det var med darriga händer jag skickade i väg mitt livs första pitch. Döm om min förvåning när förlaget gillade min idé. Jag fick beröm och en uppmaning att skriva klart. Och som jag skrev. Varje kväll och varje ledig stund skrev jag på det som skulle bli min debut. Ljuva känslor i blomsterbutiken Fröken Flora. En bok som namnet till trots inte alls är speciellt sockersöt. Den innehåller visserligen romantik och den utspelar sig i en blomsterhandel kring jul, men den har också ett ganska stort mått av mörker. Vilket många feelgoodböcker faktiskt har. Den boken kom ut som ljudbok i november 2021 och efter det har det blivit tre böcker till i samma genre, bland annat serien om Klockarviken.

Inledningsvis ställde jag frågan om feelgood kan få oss att må bra? För min del är svaret enkelt. För mig är feelgood någonting fint. Jag bryr mig inte ett dyft om att somliga tycker att det är fullitteratur. Vi är så många som läser feelgood, och så många läsare kan inte ha fel. Jag har varit utmattad i flera repriser och jag har genomgått flera riktigt svåra sorger. Då har dessa snälla, mjuka böcker varit det enda jag har kunnat läsa. De har hjälpt mig att komma tillbaka på fötterna igen och det vet jag att jag inte är ensam om. Många vittnar om samma sak. Feelgood kan läka, för feelgood får oss att må bra.

Lena Lindgård

Gästblogg: Mellandagar – Dagbok från Skrivkrampen

Jag heter Alexandra Politidis Palm och för lite mer än ett år sedan debuterade jag med min diktroman Mittemellanår på Vendels förlag. Följ med i min skrivdagbok när jag under mellandagarna försöker att komma vidare i mitt nuvarande skrivprojekt och ta mig ur en svår och långdragen skrivkramp.

27 DECEMBER

Alexandra Politidis Palm.

I mitt huvud skulle debuten vara det svåra. Efter publicerad bok skulle tvivlet få stå tillbaka för en välkommen hybris. Men nu sitter jag här med uppföljaren och kommer ingenstans. Igår låg jag bara i soffan hela dagen. Julpyjamas och en Aladdin på magen. Chokladpraliner, inte Disneyprins.

Ulf Lundell skriver varje dag. Kanske skulle det hjälpa? Y säger att jag måste skriva lite grann varje dag för att inte tappa kontakten med den “skrivande själen” i mig och inte tänka på om det blir bra eller dåligt. Det säger nämligen Eminem. 

Det ligger ett mail i inkorgen från Jakobsbergs folkhögskola som jag har läst åtta gånger. Det är från en stackars kursföreståndare som nu kommer att få svara på hundratals mail från feedbackhungriga wannabestudenter om varför dom inte har antagits till vårterminens kurs. Nu kommer han att få svara på mitt också. 

Hej,

Jag vet att ni inte ger ut individuell feedback, 
men skulle du bara kort kunna svara på varför jag inbillar mig att jag kan skriva?

Mvh
Alexandra

Den “skrivande själen” i mig är Mårran från Mumindalen. Hon letar förgäves efter ljus och värme (*inspiration), men allting hon rör vid slocknar. Hennes ensamma strövtåg fortsätter. 

28 DECEMBER

Borde jag prova en mer disciplinerad och strukturerad metod? 

Jan Guillous ansikte dyker alltid upp för mitt inre när jag tänker på ordet skrivprocess. Jan går upp klockan tio, börjar skriva vid två och slutar när motoriken, på grund av irländsk eller skotsk whisky, upphör att fungera. Det känns lockande, men funkar nog bara för romaner. Poesi innehåller för få ord för att väga upp mot drickandet. 

Vet inte om det går att kalla process, men jag har choppat upp min odugliga text i flera dokument och inbillar mig att det finns en rimlig förklaring till detta. Problemet är dock att jag inte längre är inspirerad till att skriva när jag ser denna ordrika massaker. Jag hittar mina meningar som småfiskar med dödsångest på durken, inväntandes ett mål, ett syfte, en riktning. 

för snabbmakaronskonsumenten handlar det inte 
om den intjänade tiden utan den redan förlorade

En del texter i den nya massan får mig faktiskt att skratta, men det gäller nog bara mig. Man kanske inte äter snabbmakaroner om man är folkhögskolelärare?

Till Jakobsbergs folkhögskola hade jag sökt in för att pusha mig lite. När jag skrev Mittemellanår läste H mina utkast regelbundet. Jag skulle rekommendera alla som skriver att hitta en sammanhang att bli ärligt läst. Jag har sparat dom tidiga utkasten med hennes anteckningar.

“Skitdålig” 

“Tråkig” 

“Intetsägande” 

“Briljant”

Imorgon kommer jag att sätta mig ner (dvs lägga mig i soffan) och försöka skriva något som jag känner mig nöjd med. Eller åtminstone någonting, överhuvudtaget. 

29 DECEMBER

Skrivande börjar med att läsa. 

Skrivande börjar med att analogscrolla igenom inledningsmeningar i poesihyllan på biblioteket.

Jag hittar en Kristina Lugn-samling. Min största inspirationskälla. Det är inte så mycket språket eller tematiken, som livsåskådningen. Kristina Lugn har nämligen blivit påkommen med att krydda vissa historier om sitt liv. Jag minns särskilt en.

Som liten flicka hade Kristinas pappa tagit henne på en åktur för att se en film på bio. Men just när dom ska ha kört upp framför biografen så ska pappan ha meddelat att dom inte skulle se filmen och att lilla Kristina nu hade lärt sig vad besvikelse är. Den där historien var inte sann. Föreställningen hade ställts in, men för Kristina var det troligtvis dagen hon lärde sig vad besvikelse är. 

På tal om detta. Jag brukar inte följa kulturdebatter eftersom jag inte digitalprenumererar på någon tidning och det är oftast bakom betalvägg som kultureliten roastar varandra. Ändå har det inte undgått mig att det under 2023 har funnits en diskussion kring autofiktionens ansvar. Vissa blev arga på Alex Schulman och krävde att rätt skulle vara rätt, även när det kom till fiktion.  

Jag kan förstå tanken. Det var inte Pappa Lugns fel att föreställningen var inställd. Men genom att ändra historien gav Kristina Lugn livet verkshöjd där det saknade. Och visst kittlar det när vissa grundläggande regler inte längre gäller. Men jag tycker fortfarande synd om Pappa Lugn.

Min ödmjuka slutsats: Sanning är det som känns mest sant för oss. Oavsett om man skriver självbiografiskt eller ej så måste man skriva sant. Annars blir det liksom inte bra?

Y säger att hans texter inte handlar om specifika personer. Helt ärligt hade jag svartsjukt svårt att tro på det först. Han menar att ens “skrivande själ” inte nödvändigtvis är ens egna tankar – bara ett filter mellan dig och världen. Du kan mixtra med filtret hur du vill – ljusstyrka, färg och skärpa. Kanske är det enklare att skriva något sant, om det inte är helt sanningsenligt.

30 DECEMBER

Lyssnar på Bob Marley och tänker att allting kommer att bli bra. Tänk om 2024 skulle ta och bli mitt minst neurotiska år hittills. Känner mig smakfullt optimistisk.

Min textmassaker, alltså den vars kärna/hjärta/själ jag försöker att hitta, ligger fortfarande orörd. Handlingen känns onödigt komplicerad. Har jag gett mig ut på för djupt vatten? Hur vet jag om detta bara är skrivkramp eller min “skrivande själ” som varnar om olämpliga teman?

Mittemellanår handlade om att hitta sig själv. Det var väldigt lätt att relatera till som soon to be 30. Samtidigt som jag skrev boken, behövde jag själv läsa den. Och det kanske är därför jag inte känner mig inspirerad att skriva mer på textmassakern. Den har ingen plats i mitt verkliga liv längre. Jag har placerat den för långt ifrån det som är sant för mig. 

Min enda uppgift måste bli att hitta den ömma punkten igen. Hur behöver man en text? 

Tiotusenkronorsfrågan: Vad jag behöver just nu?

(Förutom mer tid och en till chokladask.)

Alexandra Politidis Palm

Sälj din bok på egen hand

Årets sista gästbloggare är författaren Elin Karlsson. Hon debuterade i juli 2023 med boken Lennon och jag, en spänningsbok för åldern 9 – 12 år, utgiven på Idus förlag. 

---

Elin Karlsson.
Foto: Ninja-Li Einarsson Stahre

Året då jag debuterade har nått sitt slut. Att bli utgiven har varit min hemliga dröm i en evighet. Fantasin har försetts med magiskt skimmer och jag tänkte att hela världen skulle bli annorlunda om det blev verklighet. Själv skulle jag bli en annan person, förstås. Lite mer lyckad och mindre introvert. 

Så blev det inte.

Boken kom i juli, och det var fantastiskt. Men det innebar också att gamla vanliga Elin kastades in i nya situationer. Jag har gjort signeringar och stått på marknader. Ibland har det gått bra och varit fantastiskt kul. Andra gånger har jag velat gömma mig under en filt. Det har varit roligt, utvecklande, svårt och spännande. På vägen har jag samlat på mig olika tips och tricks, som jag nu tänkte dela med er.

Hur säljer man sin bok på egen hand?

1. Våga fråga. Kontakta lokala bokhandlare och be att få komma och signera din bok. Om de säger nej kan du fråga om du får återkomma senare. Det kan kännas jobbigt att ligga på, men gör det ändå. 
   
2. Leta efter lokala marknader. Ofta kan man hitta små lokala marknader som ordnas av föreningar och byalag. Det är billigt att boka bord, och det kommer många besökare. Extra bra inför jul då man kan hitta marknader inomhus. Sommarmarknader kan vara vanskligt om man inte har tält eller annat regnskydd, men på vissa platser finns marknadsbod (med tak och tre väggar) att hyra. Både mysigt och smidigt. 
   
3. Bjud på godis. Ett superbra sätt att få kontakt med människor. När de väljer godisbit passar du på att säga: ”Jag står här och signerar/säljer min bok idag.” Några kommer bara tacka och gå. Andra kommer vara intresserade och du kan starta ett samtal om boken. 
   
4. Ta med visitkort. Några kommer vara intresserade av boken, men vill av olika anledningar inte köpa just där och då. Får de ett visitkort kan de lätt hitta dig igen.
   
5. Ha inte för höga förväntningar. Det är svårt att sälja böcker, speciellt som okänd debutant. Jag är nöjd om jag säljer en bok i timmen när jag är ute. Kom ihåg att det inte bara är antal sålda böcker som räknas. Det är värdefullt att synas. Någon kanske köper boken nästa gång de ser den, just för att de känner igen den och kommer ihåg dig. Eller så köper de din nästa bok.
   
6. Låt dig inte avskräckas när det går dåligt. Ibland kommer det gå bra, och ibland inte. Det är tufft när alla stressar förbi, men ge inte upp. Efter en snorkall misslyckad höstmarknad kan det komma en julmarknad med försäljningsrekord. Tro mig.

Det nya året börjar alldeles strax och jag har massor med förhoppningar och mål. Två saker ser jag allra mest fram emot: Att vara i skrivandet hela året och att fortsätta att utvecklas i den utåtriktade författarrollen. I januari ska jag göra mitt första författarbesök i en skolklass och det känns minst lika pirrigt som den första signeringen. Kanske är det någon som har bra tips till mig?

Gott nytt skriv-år!

Följ gärna min författarresa på Instagram: @elinannakarlsson