En bra story når alltid ut

Leffe Grimwalker, författare och lektör, ger sina bästa tips till aspirerande författare.

De senaste åren har det både blivit lättare och svårare att bli utgiven av ett förlag och kraven på manusen har hårdnat samtidigt som förlagen skriker efter manus som är anpassade för ljud.

Jag vet, det är en fälla …

Ljudboksmarknaden är numera större än papper. Jag själv har till exempel sjuttio procent av min försäljning i ljud så ljudboken har blivit allt viktigare för både förlagen och författarna.

Så hur bör man då tänka som författare?

Till att börja med underlättar det om man skriver inom feelgood eller spänning som är de största genrerna men det är knappast något krav. Det handlar som alltid om storyn.

Att skriva för ljudbok handlar om att öka tempot i storyn och ha lyssnaren OCH läsaren i fokus.

En uppläsare kan höja din story och valet av uppläsare är viktigare än vad man tror. En del lyssnare följer uppläsare som Malmsjö, Leining eller Sauk oberoende av böcker och bara uppläsaren kan ge en bok tiotusen extra lyssningar. Läs texten högt för dig själv så märker du av flyt och rytm. Tänk på att någon annan ska läsa texten högt och ge liv åt storyn och att uppläsaren ska passa din huvudkaraktär men där har förlagen bra koll.

Det handlar om att hålla kvar läsaren utan att göra avkall på storyn och karaktärens utveckling. En riktigt bra ljudbok bör ha en bra story, intressanta karaktärer och bra dialoger samtidigt som det ska vara ett högre tempo.

Att öka tempot i en bok handlar om tre saker:

1. Kortare kapitel på tre till fem sidor. Har man kapitel på tio sidor lönar det sig att dela upp dem och växla mer mellan kapitlen och nyttja cliffhangers mer.
2. Ha längre dialoger. Dialoger gör ett manus mer levande och gestaltar mer. Tänk dig varje kapitel som en scen i en film. Ljudboken ligger någonstans mellan traditionell bok och en film.
3. Skippa allt det blommiga, som långa transportsträckor, långa miljöskildringar och så vidare. Lyssnaren och läsaren vill bli underhållen. 

Men … hur ska man då göra för att bli utgiven idag där en marknad både blivit svårare och lättare?

Till att börja med gäller det som vanligt att ha ett skarpare manus innan man skickar det till förlag. Att anlita en lektör som går igenom det och att man har lite skinn på näsan vad gäller att kunna ta kritik. (Och nej, testläsare är kul och bra men höjer inte ditt manus.)

En del debutanter jag haft att göra med ser sitt manus som en bebis de måste skydda från världens fasor och är inte beredda att lyssna på vad som skulle kunna göra deras manus ännu bättre.

Nästan alla författare jag känner gör som redaktören vill till kanske nittio procent medan en debutant kanske släpper sextio, dels av bristande erfarenhet och rutin men även för att hen tror att manuset redan är perfekt som det är. Att det är en del av ens själ, blod och svett.

Så hur vet man att en lektör är bra?

En bra lektör är balanserad och nyanserad och lyfter dina fördelar och nackdelar som författare så du vet åt vilket håll du bör utvecklas. En bra lektör ser även till att ge konstruktiv kritik på hur ditt manus kan bli ännu bättre. Du bör få ett utlåtande på flera sidor och inte bara en sida, med kommentarer om teknik och hur du kan förstärka dina karaktärer och deras utveckling för det handlar inte bara om en yttre resa utan även inre bla bla bla.

Ja, du fattar …

Jag utgår från att du kommit en bra bit i ditt skrivande, gått någon skrivkurs, läser mycket böcker och lärt dig att både ge och ta kritik. Och här kommer det bästa rådet jag kan ge alla debutanter:

Skriv med ditt eget berättarspråk och inte hur du tror att man ska skriva. Precis som en sångare så gäller det att hitta ditt eget ID och din berättarröst, vilket brukar synas efter de första hundra sidorna när man inte längre orkar tänka på hur man skriver.

När du väl har ett färdigskrivet manus, redigerat det och känner dig hyfsat nöjd så släpp bebisen så den får leva sitt eget liv. Skicka det till förlagen, släpp det och börja på nästa manus. Ett manus kommer aldrig att bli perfekt och förlagen har förläggare, redaktörer och korrekturläsare som kommer att göra manuset ännu bättre, lita på dem.

En bra story, oavsett genre, blir alltid utgiven, speciellt i den nya ljudboksvärlden.

Lycka till och vi ses på nästa bokmässa!

Hur klarar författare av detta?

Idag gästbloggar Anna Larsson som i somras debuterade med Medan världen ser på.

Foto: Stefan Tell

Författaren Eben Carlsson är en bikaraktär i min debutroman Medan världen ser på. Han är självupptagen, snarstucken och bekräftelsesökande. (Jodå, han har goda sidor också.) Det var roligt att skriva om honom, men samtidigt var jag orolig att han blev för skruvad och inte tillräckligt trovärdig. Både min förläggare och redaktör menade att jag gott kunde bre på ännu mer, vilket jag gjorde. Nu har det gått tre månader sedan boken kom ut, och jag tycker inte längre att Eben är särskilt skruvad.

Jag har skrivit i många år, haft en dröm om att bli utgiven som blivit allt starkare. Skickat in till förlag mellan varven och sörjt refuseringarna. Gått på skrivarkurs. Fantiserat om kontraktsdagen och om att korka upp bubblet. Däremot har fantasierna om händelserna därefter varit vaga. Förmodligen för att det ändå känts så osannolikt att det faktiskt skulle kunna bli en bok någon gång.

Så hur blev det då? Hur känns det?

Redigeringen har varit det bästa. Efter att nästan alltid varit ensam i skrivandet var det snudd på euforiskt att få jobba med texten med någon som älskar romance-genren lika mycket som jag, och som dessutom är grymt duktig på text och berättelser. Att få dryfta varför karaktärerna gjorde si eller så. Fördjupa miljöns betydelse. Grotta i adverbialens optimala placering.

Men det var tungt också. Texten som jag lagt så mycket själ och engagemang i var plötsligt strösslad med kommentarer. Så klart, i teorin är det ju inte konstigt. På skrivarkurser får man till och med lära sig hur man ska tänka: Skrivandet är personligt men när texten sedan är ute står den för sig själv och måste få diskuteras. Jag förstår det. Det är bara det att i praktiken är det något helt annat – när det är min text som vi pratar om, när det är min text som ska bearbetas och putsas. Det spelade ingen roll att det nog är så för de flesta. Jag kände mig ändå på gränsen till galen, kastades hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Mitt brödjobb som redovisningsekonom hade definitivt inte förberett mig för det.

Sedan kom boken ut. Och överraskande många människor läste (och läser). Jag å min sida nagelfor recensioner och reaktioner. Självklart var jag stormförtjust över allt fint som skrevs. Försökte undvika det negativa men det går ju inte så klart, och jag bestämde mig varje gång för att aldrig skriva något igen för det var ju klart och tydligt att boken – och därmed jag – var ett totalt misslyckande. Återigen denna emotionella berg-och-dalbana. HUR KLARAR FÖRFATTARE AV DETTA?

Jag skäms över hur besatt jag blev av den dagliga uppdateringen av försäljningssiffror och topplistor. Kändes fel på något sätt, att det var viktigt. Att bli läst borde vara det som betyder något, och jag skulle inte ens ha vågat nämna det här om jag inte nu förstått hur vanligt det är. För det ÄR ju viktigt. Går inte kalkylen ihop blir det ingen bok, och jag vill få skriva flera böcker. Vill få stanna på mitt underbara förlag, i den här fantastiska bokvärlden.

Inser nu att det här blogginlägget kom att handla mycket om hur jag känt. Men det passar nog. Min bok – som är en romance – har beskrivits som en känsloladdad roman om omöjlig kärlek, som ångestfylld och med en hel del svärta. Sådan bok, sådant blogginlägg kanske. Som sagt tycker jag att jag förstår min författarkaraktär Eben bättre nu. Förstår varför han ständigt verkar så på gränsen till sammanbrott. Hur skulle man kunna vara något annat? I den här märkliga världen där det djupt personliga blandas med hårda siffror. Där en stor del av ens själ ligger där ute till allmän beskådan. (Och jo, precis som Eben har jag tydligen gått och blivit melodramatisk.)

Varma hälsningar,
Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter
Om boken: Bazar förlag

Strax före deadline

Anders Ström är fackboksförfattare och skribent. Snart är hans första roman klar.

Foto: Viktor Fremling

Min berättelse började jag skriva i min ensamhet ute på landet när jag var tolv år. Kanske var det Jack Sugden i den brittiska teveserien Hem till gården som inspirerade mig. Författare, en outsider, som går i sina egna tankar. Ungefär som jag.

Eller så var det Skriet från vildmarken, Greven av Monte Cristo och Agatha Christie. 

Nu är jag strax före deadline (nåja, min egen dödslinje i alla fall) med en spänningsroman som utspelar sig i förlagsvärlden, på Södermalm och i Barcelona. Alla miljöerna har jag upplevt själv. Men allt är förstås fiktion. Snart är jag klar med min första roman.

Min skrivcoach, Sören Bondeson, tycker att jag borde ha skickat in manuset för länge sedan. Men jag vill att texten ska vara så bra som jag kan göra den just nu. Inom ett par månader är jag där.

Sanningen att säga är att det har kommit andra deadlines emellan. Som så många gånger förut. Personporträttet på Jan Carlzon, vinartikeln om Veneto, produktionen av två tidningar – allt det jag gillar att göra tillsammans med andra. Jag gör alltid klart saker, men med skönlitteraturen tar det helt enkelt längre tid.

Jag har varit nära några gånger förut. I tjugoårsåldern var det dikter som gällde (så jag saknar det hjärtknipande flödet), på 1980-talet var jag en del av en duo som gjorde Plats för, en uppmärksammad installation med poesi och elektronmusik som också blev radioprogram (och kassett) och jag förlorade mig passionerat i litteraturvetenskap, kritik och journalistik. 

Samma år som Berlinmuren föll tog det stopp. År 1989 var ett ödesdigert år för min fria kreativitet. När jag ser mig själv i backspegeln vid 58 (det är naturligt), så blir det så tydligt. Jag övergav mitt eget skrivande för litteraturen. Efter det kunde jag inte skriva en rad utanför jobbet som förlagsredaktör, förläggare och förlagschef. Jag gjorde några tafatta försök att skriva poesi och prosa, men all min energi gick åt till att stötta andras kreativitet, författares och konstnärers. Det var en givande tid på många sätt.

Samtidigt satt jag fast i en två decennier skrivblockering. Det var oerhört frustrerande. Jag kunde inte sätta ord på det som ville ut. Jag ville, men kunde inte skriva. 

Jag är inte bittert lagd, men tänker ibland på vad den tiden hade kunnat betyda för mitt författarskap. Erfarenheten av att skriva är det enda som ger frihet att uttrycka sig som man vill. Detta är mitt enda råd till dig: Skriv lite grann om du inte hinner skriva mycket. Prestera inte, utan lev och skriv. Ett steg i taget ända till slutet är den enda vägen för många av oss.

För tio år sedan gav jag sjutton i att jag inte kunde skriva och gjorde det ändå. Det var ett äventyr att skriva prosa. Men sedan tog jag en omväg igen. Den här gången via facklitteraturen. Nu har det resulterat i fem, sex böcker med fokus på ekonomi och näringsliv.

Men nu är jag alltså äntligen här. Nästan klar med min första roman. Det är bara att göra klart det sista. Strax före deadline.

PS. Strax före deadline är för övrigt titeln på Herman Lindqvists debutbok från 1980 som utspelar sig i Kambodja. Den gav jag ut i serien Panpocket samma år som it-bubblan sprack.

Anders Ström

Med orden känner jag mig aldrig ensam

Idag gästbloggar Frida Herrgård som har debuterat med Längden av ett ögonblick.

Skrivandet har räddat mig så många gånger. Från att drabbas av panik när jag var på väg att störta nedför ett stup i Ecuador 2006. Från sorgen över en ännu ofödd dotter flera år senare. Från ett mystiskt medicinskt problem som resulterade i min debutroman Längden av ett ögonblick.

Det är januari och jag promenerar längs Söder Mälarstrand i Stockholm. Under natten har det fallit snö, mycket snö. Stadshuset sträcker sig stolt upp mot den gråtunga himlen och båtarna längs kajen ligger där så stora och stilla. I öronen Anna Ternheim. Ever since I was eight or nine I’ve been standing on the shoreline.

Och jag tänker på orden. Anna Ternheims, men också mina egna. Ever since I was eight or nine… Ja, ända sedan dess har orden funnits med mig. I mig och på papperet, senare i datorn. Så många gånger som de har räddat mig. Fångat mig när jag varit på väg att falla eller rest mig upp när jag redan legat ner.

Efter studenten bodde jag ett tag i Ecuador. Det finns en tågrutt uppe i bergen som kallas Djävulens näsa eftersom den är så djävulskt brant. Den skulle jag självklart åka. Tåget var av äldre modell och man satt på taket för att bättre kunna insupa utsikten. Häftigt, tyckte jag. Inte lika häftigt när tåget med flera hundra meter ned till plan mark spårar ur. I öronen, opassande nog, The Arks One of us is gonna die young. Och jag tänker att ja, nu dör jag. Ung, alldeles för ung. Och snabbt plockar jag fram min dagbok. Skriver: Mamma och pappa, jag älskar er. Bara det. Men det räcker. Får mig att känna mig mindre ensam, mindre liten, mindre nära döden. Orden räddade mig. Och skicklig tågpersonal.

För åtta år sedan insjuknade jag i en smärtsjukdom. Jag var då knappa trettio och vännerna var upptagna med att bilda familj och göra karriär medan jag låg hemma i sängen. Det hade varit lätt att förfalla till självömkan, men det vägrade jag. Istället började jag skriva till den dotter som jag så intensivt önskade mig. Det hjälpte mig att uthärda, både längtan och smärtan, och gjorde mig fullständigt bombsäker på att jag en dag skulle få träffa henne. Min älskade dotter. Återigen räddade orden mig.

Sommaren 2018 drabbades jag av en underlig reaktion som gjorde att huden i ansiktet hettade och sved. Läkarna kunde inte finna någon orsak. Hur som helst, det var den där jättevarma sommaren. Över trettio graders klibbig värme som klistrade sig mot huden, varje dag. Och värmen förvärrade smärtan i ansiktet.

Så jag flydde in på svala caféer och skrev. På tre månader hade jag skrivit min debutroman Längden av ett ögonblick. Den handlar om hur livet kan ta vändningar som man aldrig hade kunnat förutse, både till det sämre och det bättre. Och om hur vi reagerar när det gör det. Om hur vi är som människor när det värsta händer. Som ett barn som blir sjukt. Som en främling beväpnad med kniv som plötsligt står i din hall. Som död som vi alla någon gång tvingas att konfronteras med. Som livet så som det är när det är smutsigt, men också vackert. Så som det faktiskt allt som oftast är.

När sommaren var slut och Längden av ett ögonblick var färdigskriven smärtade inte längre huden i ansiktet. Magiskt! Läkaren i mig säger förstås att det kan vara en tillfällighet. Men ändå, orden alltså. Orden. De tar mig ständigt framåt, vidare, längre.

Och när jag promenerar där längs Söder Mälarstrand och när Anna Ternheim sjunger i mina öron, känner jag det rusa till i bröstet. Av orden och av känslan som kommer till mig. Det är inte mycket vi vet säkert om våra liv, men en sak vet jag: jag kommer aldrig att sluta skriva. Med orden känner jag mig aldrig ensam – de är sällskapet när alla andra har lämnat festen. De tar mig ständigt till nya platser, men även till platser som jag tidigare besökt, tar mig framåt och bakåt beroende på i vilken riktning jag vill resa. Men de hjälper mig också att vara här och nu. För det är jag dem evigt tacksam. Orden.

Instagram: @frida.herrgard

Facebook: Längden av ett ögonblick

Ett matematiskt problem triggade min lust att skriva

Idag gästbloggar Martin Ljungqvist som har skrivit spänningsromanen Rubinkretsen.

En dag satt jag på en buss och lät blicken glida över molnen på himlen när jag såg en historia framför mig. Jag hade nyligen läst en spänningsroman och en fackbok om matematik, Verklighetens kvadratrötter, och tänkte att det vore intressant att kombinera de två elementen. Det verkade inte finnas så många svenska romaner som gjorde just det. Då bestämde jag mig för att skriva en sådan roman. I fackboken om matematik fanns ett kort stycke om ett olöst matematiskt problem som triggade i gång mina tankar och väckte min lust att skriva.

Drivkraften under skrivandet var min fascination för frågorna: Vad kan hända om en person hittar en slags supernyckel som passar till många dörrar där man kommer åt krypterad information? Vilken dörr öppnar man först och hur länge dröjer det innan man blir upptäckt?

Jag skrev mycket när jag var yngre, sedan lade jag det på hyllan för att ta upp det många år senare. Den där känslan av att läsa en riktigt bra bok som jag blir uppslukad av, precis samma känsla upplever jag när jag skriver.

För att kunna diskutera text till manuset gick jag med i en skrivarcirkel och det blev en mycket bra plattform. Det var toppen att få feedback redan från början när jag mejslade fram karaktärerna i boken. Efter tre år i skrivarcirkeln tog det ytterligare tre år att redigera och komplettera.

Mycket av tiden gick åt till research, kanske var det lika stor del som för skrivandet, och det har sannerligen varit spännande. Jag gillar att lära mig nya saker. Det sägs att man ska skriva om något som man känner till, gräv där du står. Jag rörde mig förvisso inom vissa ramar utifrån min tekniska utbildning men mycket var nytt för mig. Jag läste på och tog hjälp av forskare och experter vilket var ovärderligt för att få till detaljerna. Samtidigt lade jag mycket tid på att få alla detaljer att passa ihop. Historien ligger i tiden, den ska vara trovärdig, spännande och intressant för läsaren.

Julia i romanen är matematiker med goda kunskaper om det teoretiska, medan Roger är polisen som är bra på kryptering i praktiken men inte gillar matematik. När de två börjar samarbeta så ser de till slut saker ur nya perspektiv.

Resultatet blev spänningsromanen Rubinkretsen. Min debutroman. En kriminalroman om bedrägerier i det digitala samhället, där handlingen kretsar kring matematik, teknik och kryptering.

Det finns så mycket i samhället där matematik används utan att synas. Tekniken blir alltmer tydlig men tas samtidigt ofta för givet. Det finns många saker som kan förbättras och hjälpa många människor. Beräkningar, algoritmer, möjligheter.

Det är inte så vanligt med en svensk roman där matematik ingår som ett tema. Jag hoppas kunna sprida inspiration kring matematik och teknik i alla åldrar. Särskilt viktigt är det med tanke på unga vuxna läsare då matematik är ett viktigt ämne i flera utbildningar men som ofta hamnar i skymundan. Frågan är varför det finns så få förebilder inom matematik i svenska filmer och romaner? Tänk vad roligt det vore om Julia i romanen kan inspirera fler unga kvinnor att plugga teknik och matematik.

Under skrivprocessen hoppades jag att boken skulle få uppmärksamhet, men jag förberedde mig på att det kanske inte skulle bli så mycket i den hårda konkurrensen. Därför blev jag mycket glad när mitt idoga PR-arbete började ge resultat, gensvaret var över min förväntan. Samtidigt är det jättesvårt att som debutant nå ut i den stora floran av böcker som kommer.

Att få respons från läsare har varit fantastiskt. Flera läsare har hört av sig och berättat att de uppskattar precis de teman i boken som jag själv gillar. Dessutom är det många läsare som gillar böcker i allmänhet som har uppskattat boken och det är ett fantastiskt betyg i mina ögon.

Det finns sex kända olösta matematiska problem som har en belöning utfäst på en miljon dollar för lösningen till vart och ett av dem. De så kallade millennieproblemen. Ett av dessa har en betydande del i historien. Gillar man matematik så finns det en del referenser längs vägen, men man behöver inte kunna någon matematik alls för att läsa romanen. Vem vet, kanske blir fler inspirerade av matematikens värld. Kanske läser de flesta boken mest som en spännande historia. Det är upp till läsarna.

Min Instagram:@martingljungqvist
Min Facebooksida

Jag är egentligen här inkognito

Dagens gästbloggare är Pauline Riccius som debuterat med Tvillingsystrarna på LB Förlag

”Ser ni vad jag ser?” frågar barnmorskan.

Min man och jag är på ultraljud för vårt tredje barn. Jag studerar skärmen medan hon för munstycket över min mage. Undrar om det har blivit något fel med bilden. Är den spegelvänd så att man ser dubbelt? Sekunderna tickar medan jag långsamt tar in att det verkligen är två barn jag ser. Enäggstvillingar, gissar barnmorskan. Tankarna snurrar okontrollerat.

”Jag tänker i alla fall inte köra omkring i någon buss”, är det enda jag får ur mig.

Där och då börjar en resa som fortfarande, tio år senare, kan vara utmanande och alldeles, alldeles underbar.

Jag har arbetat på bokförlag i över tjugo år. Sålt böcker, marknadsfört böcker, publicerat böcker. Jag har slukat hundratals manus, räknat på volymer, arbetat med lanseringar för både nya och etablerade författare. Det finns en anledning till att jag drogs till bokbranschen. För mig som alltid har älskat att läsa har det varit rena drömtillvaron. Det ingen har vetat om är att jag alltid har skrivit. Att jag sett till att hitta stunder där jag själv har fått skapa texten.

”Jag är egentligen här inkognito”, berättade jag glatt för journalisten som besökte skrivretreaten jag deltog i på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen för några år sedan.

Nyheten om gruppen som sammanstrålat för att skriva publicerades i Dalarnas Tidningar och nådde aldrig hela vägen till mina kolleger i bokbranschen eller till mina vänner. När jag hade skrivit färdigt en hel roman började jag genast på en ny. Att sedan länge vara en del av bokbranschen och nu debutera som författare har skett med skräckblandad förtjusning. Jag känner till varje steg i processen och har hunnit börja undra hur den där recensionen från Bibliotekstjänst kommer att vara, om återförsäljarna kommer att satsa, om jag hade kunnat göra mer. Då har det varit lyxigt att alla på förlaget har arbetat med boken och att jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna tiden innan boken skulle gå i tryck till att slipa på de sista detaljerna. När sedan den första kartongen med böcker landade på mitt köksbord fick jag nypa mig i armen. Det blev plötsligt ett så konkret resultat av alla timmars skrivande.

Jag kan när som helst sluta ögonen och drömma mig tillbaka till den lilla ön utanför Västervik där vi hyr ett gammalt skärgårdshus varje sommar och där jag kan ägna all ledig tid åt att skriva. Det var här jag började utforska den unika samhörigheten som jag fascinerats så av hos mina egna tvillingar. En gemenskap som är så tajt att den kan uppfattas som exkluderande mot andra. Vad händer om tvillingarna dessutom är adopterade från ett annat land? Jag hade funderingar kring utanförskapet som flera adopterade personer jag pratat med vittnat om, trots att de var så små när de kom till Sverige att de inte minns något annat. I min berättelse om enäggstvillingarna Linn och Liv tas läsaren hela vägen från Bangkoks slum till 80-talets Västervik. Men vad händer när bandet mellan dem måste brytas? När en av dem flyttar för att påbörja ett helt annat liv medan den andra blir kvar? Den starka samhörigheten har gett dem trygghet men riskerar också att utgöra ett hinder för personlig utveckling och i känslan av utanförskap kan längtan efter ett ursprung växa sig allt starkare.

De flesta människor har ställts inför situationer där det inte blev som man tänkt sig. Det kan gälla både stort som smått men ofta kan man i efterhand landa i att det blev bra ändå. Bara annorlunda. Efter tvillingbeskedet hos barnmorskan har det funnits många tillfällen för mig att öva på just detta. Sedan de föddes kör jag för övrigt runt i en sjusitsig minibuss. Det går bra det också.

Min hemsida: paulinericcius.se
Min Instagram: paulinericcius

Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan. 

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram

Från första ordet till utgivning inom ett år

Idag gästbloggar Sofia Löfgren som debuterar den 9 februari.

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan vi alla fick som barn, proppfull av förväntningar och underliggande krav. För mig var den positiv, i alla fall till en början. Bara tanken på mina framtidsdrömmar fick det att pirra i magen. Jag skulle bli författare.

Sedan kom verkligheten ikapp. En kritisk röst, från familj, skola och slutligen samhället; ”Det är omöjligt att lyckas, finns inga pengar i det.” Det är kanske det som är att växa upp, att förankra fötterna i jorden. Krympa världen omkring sig och stöpa drömmarna i mer realistiska former. Som tur är hade jag en fantastisk svenskalärare i trean på gymnasiet som fick mig att lova att någon gång skriva en bok. Kanske anade hon att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att hennes kommentar skulle krypa långt in i mitt undermedvetna och gro.

Förra våren kliade det plötsligt i fingrarna efter någonting annat än akademisk svenska. Jag skrev utan plan och två månader senare hade jag ett färdigt råmanus. För mig är skrivprocessen ofta intensiv och manisk. Om jag inte hade familj och jobb skulle jag troligen stänga in mig, äta mackor dygnet runt och inte duscha på flera dagar.

Vägen till utgivning är rolig men också väldigt krävande. Man slits verkligen mellan glädje och fasa. Ena dagen är tron där, andra ser man svart. Självtvivel blir en del av vardagen. Ibland känns det lite som att sträcka ut den brända handen för att testa om spisplattan är het den här gången också.

I april förra året tyckte jag mig ha skapat någonting originellt som inte var skrivet tidigare och skickade iväg det till flertalet förlag med stora förhoppningar. Refuseringarna haglade över mig hela sommaren. Min examen blev till ett tyst eko till följd av pandemin och ingen nappade på mina jobbansökningar. Det var tufft och för att vara ärlig var jag ganska deppig, men jag fortsatte skriva. Lärde känna nya karaktärer och flydde till andra världar. Jag hade också förmånen att få studera kreativt skrivande på distans vilket utvecklade mig enormt.

Jag föredrar att skriva romance och det mesta jag skriver drar åt det mer passionerade hållet. Det finns ingenting bättre än att skapa problematiska karaktärer som faller för varandra och att bygga upp attraktion över hundratals sidor för att sedan låta den explodera. Testläsare uppmuntrade mig till att fortsätta och i somras skrev jag en erotisk novell. Den blev antagen och släpps i vår via Ordlust förlag under namnet En lustfylld tågresa. Förlagskontraktet gav mig blodad tand och relationen med förlaget öppnade upp för utgivning av flera texter. Samtidigt hörde fler förlag av sig och jag befann mig plötsligt i en situation där jag kunde välja. Helt surrealistiskt!

Under hösten 2020 fick jag en idé till en kortroman som Saga Egmont nappade på. För första gången skrev jag ett tydligt synopsis och hade en plan för varje kapitel. Ibland tycker jag att för mycket struktur hämmar kreativiteten, men det fungerade väldigt bra. Berättelsen fick namnet Kärleksstorm och publiceras den 9 februari. Det senast skrivna verket blir därmed också min debutroman.

Kärleksstorm handlar om fotografen Saga, en hopplös romantiker vars framtidsdrömmar krossas över en natt. Efter en bruten relation rasar hela hennes värld och med den hoppet om tvåsamhet och familjelycka. Åtminstone till den dagen tonårsförälskelsen Elias gör en minst sagt förvånande entré i hennes liv. Gamla känslor blossar upp mellan dem, men är hon redo att kasta sig ut på nytt? Och har han verkligen förändrats? Under en mysig Alla hjärtans dag weekend uppdagas en hemlighet som får Saga att omvärdera allt, och vistelsen får ett minst sagt stormigt slut. Ska hon någonsin våga lita på kärleken igen?

Mitt bästa tips till dig som har författardrömmar är att fortsätta skriva. Fira mycket och ofta. Våga tyck att det du har skrivit är bra. Kanske (troligen) ändrar du dig så småningom men det spelar ingen roll. Varje skrivet ord gör dig skickligare, öppnar vägar och driver dig framåt. Ett utmaning kan i själva verket vara det som blir genombrottet. Varje steg i sidled öppnar nya vägar framåt.

Vill du läsa mer om min resa finns jag på www.sofialofgren.com eller under @sofialofgrenwriter och @skrivalust på Instagram.

Debuten som förändrade allt

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Vad har hänt sen sist – Anna Alemo?

Den 25:e december 2019 skrev jag mitt sista inlägg här på Debutantbloggen, och idag har jag äran att skriva ett gästinlägg. Det känns mycket märkligt att det redan gått ett år, samtidigt som det känns som om det var en evighet sen jag var en av Debutantbloggarna. 2020 har varit ett konstigt år på många sätt och jag hoppas att allt kommer återgå till det normala 2021.

Precis som jag skrev i slutet av förra året har jag under 2020 släppt tre ljudböcker, varav den ena är min debutbok ”Emmas nya liv”. För tre veckor sen debuterade jag även som barnboksförfattare med boken ”Molly – Tyst som en mus” (Idus förlag). Känslan att än en gång få hålla en bok jag skrivit i handen var fantastisk. Ljudböcker i all ära, men det är något speciellt med en tryckt bok som går att bläddra i. Även om det är en barnbok har jag inte lämnat min älskade feelgoodgenre. Till och med BTJ kallade den en ”feelgoodroman för unga läsare”.

Efter att i december 2019 gått miste om två förutsättningslösa möten med förlag stod ett sådant högt på önskelistan inför år 2020. Och kan man tänka sig, redan i januari gick den drömmen i uppfyllelse. Efter att ha träffat två olika förlag skrev jag kontrakt med Historiska Media i Lund. Våren 2021 släpps min femte bok, givetvis en feelgood, och nu blir det alla format. Jag har även skrivit på kontrakt för uppföljaren som planeras att släppas i början av 2022. Det är en annorlunda känsla att skriva ett manus och redan från början veta att ett förlag vill ge ut det. Jag har även kontrakt på en ljudboksserie i tre delar hos samma förlag, så jag har en massa roligt skrivande framför mig.

I mitt sista Debutantblogg-inlägg uttryckte jag även en önskan om att min ljudbok ”Ljusblåa dagar” skulle komma som fysisk bok, och också den drömmen kommer att slå in. I juni släpps den både som tryckt bok och e-bok hos Seraf-förlag. Att få se en bok jag skrivit i en fysisk bokhandel har jag ännu inte fått vara med om, så det fortsätter jag att fantisera om. I samband med att min barnbok släpptes kontaktade jag lokala bokhandlare och även matbutiker, men det har tyvärr inte gett resultat. Jag är väl helt enkelt en för liten fisk i en allt för stor damm.

Inför framtiden drömmer jag vidare, hoppas på något slags genombrott som gör att fler läsare hittar och uppskattar mina böcker. Idag är det en liten skara som läst och lyssnat och det har kommit både ris och ros. Vissa älskar mina karaktärer och min humor och jag har blivit jämförd med Marian Keyes, Sophie Kinsella och Helen Fielding (ofattbart!). Sen finns det andra som sågar böckerna vid fotknölarna, rent av är upprörda efter att ha plågat sig igenom dem. Det gäller alltså att, på något sätt, hitta fler av de förstnämnda.

2021 är ett oskrivet blad och jag ser fram emot att min kommande bok ska släppas. Det känns tryggt att jobba med en fenomenal redaktör och ha ett duktigt förlag i ryggen. Men hur boken kommer att tas emot återstår att se. Jag kan bara hålla tummarna.

Tack till 2020’s Debutantbloggare – det har varit roligt att följa er under året och stort lycka till i framtiden. Tack även för att jag fick möjlighet att komma tillbaka och berätta om mitt år. Det ska bli jättespännande att se vilka vi får följa under 2021.

Och vill man följa mig finns jag här:
Instagram: https://www.instagram.com/anna_alemo/
Facebook: https://www.facebook.com/Anna.Alemo.forfattare
Hemsida: http://annaalemo.se

Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Vad har hänt sen sist, Jens Mattsson?

När jag avslutade mitt sista blogginlägg förra året skrev jag:

“Så även om jag inte är mycket för nyårslöften hoppas jag att ni precis som jag fortsätter läsa bloggen och försöker skriva mer nästa år.” 

Precis som alla tidigare nyårslöften kom även dessa på skam, i alla fall för min del. Jag har varit dålig på att läsa bloggen och jag har skrivit väldigt lite. Men det betyder inte att författarlivet stått på paus. 

I mitten av januari fick jag ett samtal från Svenska Litteratursällskapet (SLS) i Finland att jag och Jenny Lucander, som upphovspersoner till Vi är lajon!, skulle få motta ett pris ur Paul Werner Lybecks testamentsfond. Prisutdelningen skulle ske på SLS årshögtid i februari, ett väldigt tjusigt frack- och aftonklänningsevenemang, i Helsingfors och det var naturligtvis ytterst hemligt fram tills dess. 

Så lite i smyg åkte jag över till Helsingfors och turistade en dag före och fick besöka Jennys ateljé och träffa några finlandssvenska författare innan själva kalaset. Festligheten inleddes med en högtidlig gala i Savoy Hotells stora sal och gick i 1920-talstema, komplett med storbandsjazz och obegripliga modernistiska dikter. Alla var väldigt tjusigt uppklädda och allvarliga och sedan fortsatte det med en jättemiddag på Börshuset. Precis som det kunde vara pre-Corona. 

Foto: Linda Bondestam

När kalaset vid tvåtiden på natten var slut drog de sista nattsuddarna till en sunkig rockpub där det blev en härlig kontrast mellan å ena sidan frackskjortor, långklänningar och litteraturprat, å andra sidan öldoftande vinylsoffor och väggmålningar av Iggy Pop och Angus Young. Det blev som en övertydlig illustration av hela litteraturen: Högt och lågt, fint och fult, allt på samma gång. 

I mars hörde Finska barnboksinstitutet av sig och meddelade att Vi är lajon! tilldelats ett Punni-pris. Det är ett bokpris som delas ut till modiga barnböcker. Jag började väl någonstans fatta att det verkligen var så att vi verkligen lyckats åstadkomma något riktigt bra, att det inte bara var jag som var självgod. Men för att kompensera fick jag också försäljningssiffrorna från Finland. Mellan släppet i augusti och nyår hade det i Finland sålts 18 stycken böcker. Arton alltså. Inte läge att säga upp sig direkt. 

Men i början av april kom så den stora skrällen: Vi är lajon! var nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Finland nominerar en svenskspråkig och en finskspråkig bok varje år och min debut hade tack vare Jenny kvalat in och norpat nomineringen från Finland.Jag får erkänna att jag var i chock. Mina försök att skriva något nytt hade gått sådär innan dess, men efter det blev det som att jag höll andan eller något. Jag fick inget skrivet ända fram till prisgalan i oktober. 

Jag läste en massa, vilket förvisso är en del av att vara författare, men skrev i princip ingenting. Coronan som tvingar alla att vara hemma, och som enligt ryktet gjort att förlagen fått in 30% mer manus jämfört med ett vanligt år, funkade inte för mig. Till sist testade jag till och med att bli skrivlärare på Folkuniversitetet med något slags idé om att jobba med text skulle kicka igång mig, men det gick sådär. 

När vi sedan vann priset var det än mer chockande. Jag hade alltså med min debut vunnit ett av de största nordiska barnbokspriserna? De orimliga förväntningarna jag hade lidit av försvann upp genom taket. 

Foto: Jens Mattsson

Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam och vidhåller att det aldrig hade gått utan Jennys fantastiska illustrationer och det är kul att få prata i radio, TV och tidningar. Men jag vet inte riktigt hur jag ska följa upp det hela. Jag försöker ta till mig Kazuo Ishigurus ord om att när man väl har toppat så kan man göra vad man vill, men man vill ju inte göra någon besviken. 

Samtidigt tog Jakob Hellman 32 år på sig att följa upp debuten så jag tänker att jag inte behöver stressa…