När jag gick på föräldraledighet hade jag ett övergripande mål – att umgås (och ta hand om) min dotter. Jag hade också ett bimål, och det var att skriva en bok. Det är något jag tror att många tänker innan de går på föräldraledighet – att de ska skriva en bok. Och jag tror att många tänker så för att de fokuserar för mycket på den andra halvan i ordet ”föräldraledighet”. Som alla som varit föräldralediga kan upplysa en om är en föräldraledighet allt annat än en ledighet. Men med det sagt så är jag ett levande bevis på att det faktiskt går att skriva en roman samtidigt som man är föräldraledig.
Jag ska börja med att erkänna att en anledning till att jag klarade det var att världen drabbades av den värsta pandemin sedan spanska sjukan i ganska exakt samma veva som jag sa hej då till kollegorna. Det gjorde att många av de aktiviteter någon som är föräldraledig normalt ägnar sig åt föll bort. Att träffa familjen gick inte för de satt i karantän, antingen på landsbygden eller utomlands. Att umgås med vänner var svårt för kollektivtrafik skulle undvikas. Att gå på kafé var olämpligt och att gå på museum var omöjligt. Till och med Skansen stängdes, och då är det ändå ett utomhusmuseum.
Det gjorde att jag tillbringade min föräldraledighet i olika lekparker, och när det började bli dags att sova satte jag min dotter i vagnen, lutade henne bakåt och drog i väg med henne till den kyrkogård som ligger precis intill vår lägenhet. Där är det alltid relativt folktomt trots att vi bor mitt inne i Stockholm. Där gick vi varv på varv tills hon gav upp och somnade, varpå jag satte mig ned på närmaste bänk och slet upp datorn ur ryggsäcken. Sedan skrev jag så snabbt jag bara kunde i väntan på att hon skulle vakna. Ibland tog det tjugo minuter, ibland två timmar. Det gjorde mig väldigt effektiv, för jag visste att jag hade absolut ingen tid att prokrastinera. När hösten led mot vinter började kyrkogårdslösningen bli plågsam, fingerlösa handskar till trots. Då satte jag i gång att träna min dotter på att somna i sin säng, inomhus. Det tog någon vecka, men sedan kunde rutinen fortsätta, fast utan både barnvagn och kyrkogård.
En sak som jag upplevde som positiv med upplägget var all tid jag hade om dagarna då jag inte använda hjärnan ordentligt. All den där tiden jag stod i en park och puttade på en gunga kunde jag samtidigt ägna åt att fundera över berättelsen. Det innebar att när jag väl satte mig ned för att skriva så visste jag vad som skulle hända. Det minskade kraftigt behovet av att prokrastinera, eller egentligen, jag prokrastinerade på ett ovanligt produktivt sätt.
Så höll vi på, jag och min dotter, tills min debutroman var färdigskriven och det var dags att skola in på förskola. Skulle jag rekommendera den som går på föräldraledighet att ge sig i kast med att skriva en roman? Nej, egentligen inte. Och hade det inte varit pandemi vette tusan om jag ens rekommenderat mig själv att göra det. Utan pandemi finns det säkert bättre saker att göra med sin tid. Men visst, har man drömt om att skriva en bok hela sitt liv men har svårt att få det gjort vid sidan av jobbet är föräldraledigheten ett gyllene tillfälle. Inte för att man är så ”ledig”, utan för att det är något annat, och kanske kan det vara det som krävs för att få i gång skrivandet.
Debutantbloggen 