Att slukas av processen

Veckans gästbloggare är Jennifer Granqvist. 2023 debuterade hon med diktsamlingen Gud var min pappa men han kunde inte krama mig på Kita förlag.

---

En skrivprocess kan göra algoritmer förvirrade. De bekväma obekväma. Självförtroendet tvingas gå på valvaka. Jag har fulgråtit till ord som gnuggats mot någons fingertoppar, fascineras över hur ord kan slita på våra kroppar, hur vi tatuerar in dem på huden, hur de kan slita isär vår värld, men även vandra obekymrat fastetsade på våra ben över hela jorden. Hur enbart en titel kan göra en förnärmad. I höstas debuterade jag med diktverket “Gud var min pappa men han kunde inte krama mig” på förlaget Kita i Åbo

^{Foto: Nicoline Aspvik}

När jag var liten skrev min farbror små dikter på tidigt 00-tals brevpapper till mig.
Det var ofta korta texter som handlade om cirkus, lördagsgodis och marknadskringlor. Kuverten var ofta dekorerade med mjuka djurhuvuden med lugnande taktila egenskaper. Strax efter min debut, då jag och min familj gick igenom min farbrors saker i hans lägenhet, hittade vi ett tjockt häfte. Ett häfte med dikter han ratat, dikter han påbörjat, avslutat, och av någon orsak valt att aldrig visa.

Att experimentera med ord och dess associationer får igång dopaminproduktionen i min hjärna. Som en perfekt mängd häftmassa i handen, som kunde skapa de finaste kulorna du alltid strävade till att göra under lågstadiet. Och rytmen, som när den äntligen uppnås, bildar någon slags ASMR-liknande effekt.

Jag vaknar ibland om nätterna med en mening, en visuell inre bild i huvudet eller bara ett ord som behöver ut. Orden liksom hälsar på på de mest opraktiska tider, men tar jag inte fasta på dem kan jag varken sova eller få besök av samma mening igen. Min sambo, det nattliga häftet, blir snabbt fullt men jag förstår aldrig mer än hälften av vad hen vill säga.

Ibland händer det på dagtid, i snabbkassan, i duschen, när jag undervisar i svenska eller är på fotouppdrag. Det händer att jag på min fritid hakar upp mig på ett ord någon nämner, som på något vis låter fascinerande i en viss kontext, i alla fall i mina öron. För att inte verka dryg koncentrerar jag mig allt hårdare, men plötsligt kan jag inte ta in någonting mer. Inte heller kommer det några nattliga gäster. Inget sällskap vid streckkodsläsaren. Tomheten i skrivsvackorna är enligt mig, de mest gräsliga med att kalla sig för skrivande människa. Du kan skapa en bild utan kamera, men hur skapar man en dikt utan ord?

Under två år fick jag manushandledning av min redaktör Rosanna Fellman. Det blev ofta sena nätter med snabbgröt och en googleflik som kan tänkas förklara allt från vilka näringsämnen inälvor har till vad som eventuellt kan rimma på andegåva. Det är väl förvisso sant att vissa av mina texter har tillkommit under mer romantiserade omständigheter. Manusarbete med lyxkaffe, terrass och främmande stadsvyer existerade, men det är en mycket mindre procent än vi finlandssvenskar.

Som fotograf och lärare arbetar man ständigt med att prioritera, men ingenting kan jämföras hur noga detaljerna blir i ett diktverk. Att vara tvungen att skala ner i en värld som ofta uppmuntrar motsatsen var i början överväldigande, i slutet befriande. Jag inte bara fick 100 procent tillåtelse att nörda in mig på detaljer, jag uppmuntrades – och hade avsatt tid för det. Berättelsen började så småningom att ta form och varje detalj skulle komma att påverka min relation med diktjaget. Allt du väljer bort berättar en historia. Vareviga mellanslag, vareviga punkt kommer ändra berättelsen, vare sig du vill det eller inte.

Jag har alltid trivts bäst med att iaktta. Det tar tid för mig att processa och sortera intryck. Att använda text och fotografi blev redan som barn ett sätt för mig att i egen takt försöka navigera och förstå mig själv och andra. Min farbror fick aldrig ta del av mina dikter i vuxen ålder men att jag nu får ta del av hans sätt att skriva, se en del av hans processer berikar mig på så många plan.

Att debutera som första svenskspråkiga utgivning på ett finskspråkigt förlag har både sina fördelar och nackdelar; mer konstnärlig frihet men mindre marknadsföring. Strax efter debuten dök en länk upp av min kompis. Bokens titel och mitt namn hade nämnts i en digital gudstjänst. “Författaren borde kanske inte ha skrivit en bok, utan gått till en själavårdare.” sades vid upprepade tillfällen och syftade på titeln då personen i fråga erkände att hen inte läst boken.

Att gå in i en skrivprocess, har för mig tidvis varit som att slukas hel. Väldigt sällan ger dikter mig de svaren jag söker utan de frågor jag upplever att någon behöver ställa.

Jennifer Granqvist
@jennifer.granqvist

Mitt litterära uppvaknande och döden som följeslagare

För fyra år sedan skrev jag mitt första inlägg på Instagram under mitt användarnamn Ord i blodet. Redan då tyckte jag att det var en smula pretentiöst, men ändå kändes det helt rätt. Sedan barnsben har jag läst och skrivit i en salig blandning. De första dikterna blev till redan i lågstadiet och på klassens ”jag bjuder på”-låda ställde jag mig och läste upp dikter som andra skrivit och som slog an något i mig. Jag minns hur jag stod på den där utsmyckade lådan, och strofer av den där dikten virvlar i huvudet. Om jag inte missminner mig så handlade den om ensamhet och började: ”de skrattar åt mig i klassen, det tycker jag inte om …” och den avslutades ”… ibland känns det som en kula, ibland känns det fint att ha en vän.” SOM jag önskar att jag kunde hitta den, och dess upphovsperson! (Om det finns någon där ute som känner igen den, du skulle göra mig gladast i världen om du kunde lösa gåtan för mig!)

Då, som sju-åttaåring, så hade jag inte ord för vad jag kände på insidan, så dikten fick tala för mig. Inte för att jag förstod varför den tilltalade mig, även om jag kan se det i dag. Jag var ett brådmoget barn. Lillgammal sa de flesta. Och jag hade ständigt koll på min omgivning, eftersom jag saknade en basal trygghet i mig själv. Den där känslan av ensamhet som bosatt sig – eller nej, snarare tagit över som en annan ockupant – bar jag med mig långt in i vuxenlivet. Fortfarande kan den visa sig ibland, men idag så påverkar inte känslan min syn på mig själv. 

Skrivandet blev min närmsta vän, för även om jag hade vänner, så vågade jag aldrig tro att vänskapen inte var villkorad. Att jag fick en plats så länge ingen bättre fanns att ersätta mig med. Det var inte sant, men min känsla var alltså detta. Som trettonåring började jag skriva på mitt första bokmanus. Det var underbart att ha något att fokusera på, en dröm om ett författarskap. Närmast febrigt skrev jag efter skolan och på helgerna. Sida efter sida. På lektionerna levde jag i min alldeles egna värld, hörde karaktärerna viska och såg intrigerna som sekvenser ur en spännande film. Under min tonårstid så kan jag ärligt säga att skrivandet var min livlina. Dikterna om hjärta och smärta och ensamhet, alltid denna ensamhet. Och så klart mitt bokmanus, en episk fantasy med en stark flicka som hjälte. Kanske skrev jag min egen hjälte som ett sätt att uppleva kontroll i en tid då kontrollförlust var det största hotet?

Det finns en svärta i det jag skriver, förmodligen kommer det alltid vara så. Det är alltid som mörkast före gryningen, som man brukar säga. Det finns något stort i att kunna resa sig ur sina svårigheter och trauman, eller att följa en karaktär genom vad det kan innebära att vara en människa, på mörka bakgator inuti sig själv. Kanske handlar det om bearbetning? Eller spegling? Att bottna i sig själv?

Svärfar betraktade mig med bekymrad blick när han under förra året läste min debutroman Likfarmen, en skräckroman som behandlar sorg som gränsar mot vansinne, med en rätt stor skvätt rättstafonomisk forskning. Det går inte att namnge en bok Likfarmen utan att det förekommer beskrivningar av kroppar stadda i förruttnelse, så är det bara. Jag har inga svar på vart mina morbida drag kommer ifrån, det är väl en process i sig att djupdyka och hitta rätt på det. Det har inte bara med mitt yrke som präst att göra – där jag av naturliga skäl umgås med tanken på döden på i stort sett daglig basis – för morbid var jag redan tidigt i livet. Svärtan, än en gång. Djupa tankar som behövt sitt utlopp. Och det är rätt intressant att få reaktionerna av någon som hört att ”prästen skrivit en eller två böcker, vad kan dessa handla om?” Misstron initialt: har jag hört fel? Sedan insikt, följt av ett artigt: ”det låter inte som något för mig.” Jag har full förståelse för att min litteratur inte är för alla, så jag brukar undvika att tala om mitt författarskap över kyrkkaffet, gubevars!

Vi får väl se vart mitt skrivande landar, det är en organisk process. Men jag älskar att skriva, så därför skriver jag. För att jag behöver fånga upp orden som simmar omkring där i den soppa som utgör mitt blod: saligt, pretentiöst, morbid och rätt vanligt. Ord som ger mig syre genom allt vad livet kastar åt mig.

När och varför vaknade skrivandet i dig?

/ Elin Edberg

Får feelgood oss att må bra?

Så länge jag kan minnas har jag närt en dröm om att bli författare. En dröm som under många år kändes helt onåbar. I tonåren skrev jag dagböcker fyllda av tonårsångest och kärleksbekymmer. Böcker som jag idag får vuxenångest av att läsa. En rejäl hög med böcker, rad upp och rad ner. Barnslig handstil plitad med kulspetspenna. Men även om det inte är några litterära storverk i de där häftena var det där jag lade grunden för mitt författarskap. Jag har alltid älskat att leka med orden, formulera vackra meningar även om de inte var menade för någon annan att läsa. Jag knarkade dikter, ordspråk och citat och jag drömde om att en dag kunna vara den vars namn stod på omslaget. Jag höll dock detta för mig själv. Vågade inte yppa ett ord om den drömmen tills för bara några år sedan. Men mera om det lite längre fram.

Förutom att skriva har jag som de flesta andra skrivande själar läst mycket. Det har gått från sagor till ungdomsböcker, från fantasy till deckare och romaner. Men så en dag för snart tjugofem år sedan hittade jag en bok i bokhandeln. En bok som tog mig med storm och som förändrade allt. Jag vet att jag inte är ensam om den här upplevelsen. Kan ni gissa vilken det var?

Ja, jag kan höra er ropa utifrån stugorna. Vattenmelonen av Marian Keyes, såklart! Den boken hade allt mitt tjugotvååriga jag kunde önska. Den hade kärlek, humor och svärta. Då kallades det för Chick lit. Idag säger vi feelgood. Kärleken till den genren var född och den lågan brinner än. När jag då för ungefär fyra år sedan äntligen tog mod till mig och började skriva en bok. Den som jag så länge drömt om. Då var det självklart att det skulle bli en bok som man skulle må bra av. Mycket kärlek och mysig omgivning. En riktigt feelgood. Det blev den inte, kan jag säga.

Det allra första manuset jag skrev kommer för alltid att stanna i en mapp på datorn. Jag rodnar lätt när jag tänker tillbaka på det kaos av händelser som utspelar sig i den boken. Visst, språkligt var det väl inget fel på den. Men dramaturgiskt! Himmel! Hade jag skickat in den till förlag hade refuseringarna inte låtit vänta på sig. Men jag skickade den till testläsare och det var tur, för jag fick ärlig respons och i och med det förstod jag att jag kanske öst på lite väl mycket. Många saker var bra, men ibland när man får feeling och inte har någon koll på hur man skriver en bok, ja då kan det bli för mycket av det goda.

Det fina med att skriva och låta någon annan läsa är att man, bara man väljer rätt testläsare, får känna på hur det känns när man får ett manus antaget. Det är nämligen då man får kritik på riktigt. Det är också här man ser vem som kommer att orka fortsätta kämpa. Om man tar kritiken till sig och jobbar vidare eller om man ger upp. För min del fanns det inte på kartan att ge upp. Även om jag faktiskt struntade i det första manuset. När jag väl börjat skriva var det som om någon öppnat en kran på mig. Historier och karaktärer vällde ut och jag skrev och skrev. Fortfarande ganska planlöst dock. Men vid julen 2020 råkade jag se att Lind & Co sökte julmanus att ge ut som ljudbok. Jag tvekade länge, men jag hade en idé som grott i mitt huvud ett tag och till slut tog jag mod till mig och skrev ner ett par provkapitel och ett synopsis. Det var med darriga händer jag skickade i väg mitt livs första pitch. Döm om min förvåning när förlaget gillade min idé. Jag fick beröm och en uppmaning att skriva klart. Och som jag skrev. Varje kväll och varje ledig stund skrev jag på det som skulle bli min debut. Ljuva känslor i blomsterbutiken Fröken Flora. En bok som namnet till trots inte alls är speciellt sockersöt. Den innehåller visserligen romantik och den utspelar sig i en blomsterhandel kring jul, men den har också ett ganska stort mått av mörker. Vilket många feelgoodböcker faktiskt har. Den boken kom ut som ljudbok i november 2021 och efter det har det blivit tre böcker till i samma genre, bland annat serien om Klockarviken.

Inledningsvis ställde jag frågan om feelgood kan få oss att må bra? För min del är svaret enkelt. För mig är feelgood någonting fint. Jag bryr mig inte ett dyft om att somliga tycker att det är fullitteratur. Vi är så många som läser feelgood, och så många läsare kan inte ha fel. Jag har varit utmattad i flera repriser och jag har genomgått flera riktigt svåra sorger. Då har dessa snälla, mjuka böcker varit det enda jag har kunnat läsa. De har hjälpt mig att komma tillbaka på fötterna igen och det vet jag att jag inte är ensam om. Många vittnar om samma sak. Feelgood kan läka, för feelgood får oss att må bra.

Lena Lindgård

Gästblogg: Mellandagar – Dagbok från Skrivkrampen

Jag heter Alexandra Politidis Palm och för lite mer än ett år sedan debuterade jag med min diktroman Mittemellanår på Vendels förlag. Följ med i min skrivdagbok när jag under mellandagarna försöker att komma vidare i mitt nuvarande skrivprojekt och ta mig ur en svår och långdragen skrivkramp.

27 DECEMBER

Alexandra Politidis Palm.

I mitt huvud skulle debuten vara det svåra. Efter publicerad bok skulle tvivlet få stå tillbaka för en välkommen hybris. Men nu sitter jag här med uppföljaren och kommer ingenstans. Igår låg jag bara i soffan hela dagen. Julpyjamas och en Aladdin på magen. Chokladpraliner, inte Disneyprins.

Ulf Lundell skriver varje dag. Kanske skulle det hjälpa? Y säger att jag måste skriva lite grann varje dag för att inte tappa kontakten med den “skrivande själen” i mig och inte tänka på om det blir bra eller dåligt. Det säger nämligen Eminem. 

Det ligger ett mail i inkorgen från Jakobsbergs folkhögskola som jag har läst åtta gånger. Det är från en stackars kursföreståndare som nu kommer att få svara på hundratals mail från feedbackhungriga wannabestudenter om varför dom inte har antagits till vårterminens kurs. Nu kommer han att få svara på mitt också. 

Hej,

Jag vet att ni inte ger ut individuell feedback, 
men skulle du bara kort kunna svara på varför jag inbillar mig att jag kan skriva?

Mvh
Alexandra

Den “skrivande själen” i mig är Mårran från Mumindalen. Hon letar förgäves efter ljus och värme (*inspiration), men allting hon rör vid slocknar. Hennes ensamma strövtåg fortsätter. 

28 DECEMBER

Borde jag prova en mer disciplinerad och strukturerad metod? 

Jan Guillous ansikte dyker alltid upp för mitt inre när jag tänker på ordet skrivprocess. Jan går upp klockan tio, börjar skriva vid två och slutar när motoriken, på grund av irländsk eller skotsk whisky, upphör att fungera. Det känns lockande, men funkar nog bara för romaner. Poesi innehåller för få ord för att väga upp mot drickandet. 

Vet inte om det går att kalla process, men jag har choppat upp min odugliga text i flera dokument och inbillar mig att det finns en rimlig förklaring till detta. Problemet är dock att jag inte längre är inspirerad till att skriva när jag ser denna ordrika massaker. Jag hittar mina meningar som småfiskar med dödsångest på durken, inväntandes ett mål, ett syfte, en riktning. 

för snabbmakaronskonsumenten handlar det inte 
om den intjänade tiden utan den redan förlorade

En del texter i den nya massan får mig faktiskt att skratta, men det gäller nog bara mig. Man kanske inte äter snabbmakaroner om man är folkhögskolelärare?

Till Jakobsbergs folkhögskola hade jag sökt in för att pusha mig lite. När jag skrev Mittemellanår läste H mina utkast regelbundet. Jag skulle rekommendera alla som skriver att hitta en sammanhang att bli ärligt läst. Jag har sparat dom tidiga utkasten med hennes anteckningar.

“Skitdålig” 

“Tråkig” 

“Intetsägande” 

“Briljant”

Imorgon kommer jag att sätta mig ner (dvs lägga mig i soffan) och försöka skriva något som jag känner mig nöjd med. Eller åtminstone någonting, överhuvudtaget. 

29 DECEMBER

Skrivande börjar med att läsa. 

Skrivande börjar med att analogscrolla igenom inledningsmeningar i poesihyllan på biblioteket.

Jag hittar en Kristina Lugn-samling. Min största inspirationskälla. Det är inte så mycket språket eller tematiken, som livsåskådningen. Kristina Lugn har nämligen blivit påkommen med att krydda vissa historier om sitt liv. Jag minns särskilt en.

Som liten flicka hade Kristinas pappa tagit henne på en åktur för att se en film på bio. Men just när dom ska ha kört upp framför biografen så ska pappan ha meddelat att dom inte skulle se filmen och att lilla Kristina nu hade lärt sig vad besvikelse är. Den där historien var inte sann. Föreställningen hade ställts in, men för Kristina var det troligtvis dagen hon lärde sig vad besvikelse är. 

På tal om detta. Jag brukar inte följa kulturdebatter eftersom jag inte digitalprenumererar på någon tidning och det är oftast bakom betalvägg som kultureliten roastar varandra. Ändå har det inte undgått mig att det under 2023 har funnits en diskussion kring autofiktionens ansvar. Vissa blev arga på Alex Schulman och krävde att rätt skulle vara rätt, även när det kom till fiktion.  

Jag kan förstå tanken. Det var inte Pappa Lugns fel att föreställningen var inställd. Men genom att ändra historien gav Kristina Lugn livet verkshöjd där det saknade. Och visst kittlar det när vissa grundläggande regler inte längre gäller. Men jag tycker fortfarande synd om Pappa Lugn.

Min ödmjuka slutsats: Sanning är det som känns mest sant för oss. Oavsett om man skriver självbiografiskt eller ej så måste man skriva sant. Annars blir det liksom inte bra?

Y säger att hans texter inte handlar om specifika personer. Helt ärligt hade jag svartsjukt svårt att tro på det först. Han menar att ens “skrivande själ” inte nödvändigtvis är ens egna tankar – bara ett filter mellan dig och världen. Du kan mixtra med filtret hur du vill – ljusstyrka, färg och skärpa. Kanske är det enklare att skriva något sant, om det inte är helt sanningsenligt.

30 DECEMBER

Lyssnar på Bob Marley och tänker att allting kommer att bli bra. Tänk om 2024 skulle ta och bli mitt minst neurotiska år hittills. Känner mig smakfullt optimistisk.

Min textmassaker, alltså den vars kärna/hjärta/själ jag försöker att hitta, ligger fortfarande orörd. Handlingen känns onödigt komplicerad. Har jag gett mig ut på för djupt vatten? Hur vet jag om detta bara är skrivkramp eller min “skrivande själ” som varnar om olämpliga teman?

Mittemellanår handlade om att hitta sig själv. Det var väldigt lätt att relatera till som soon to be 30. Samtidigt som jag skrev boken, behövde jag själv läsa den. Och det kanske är därför jag inte känner mig inspirerad att skriva mer på textmassakern. Den har ingen plats i mitt verkliga liv längre. Jag har placerat den för långt ifrån det som är sant för mig. 

Min enda uppgift måste bli att hitta den ömma punkten igen. Hur behöver man en text? 

Tiotusenkronorsfrågan: Vad jag behöver just nu?

(Förutom mer tid och en till chokladask.)

Alexandra Politidis Palm

När varje minut räknas

Felix Åberg debuterade i januari 2022 med spänningsromanen Kolonin på Lind och Co, en omvälvande, om än inte livförändrande, övning. Foto: Eva Lindblad

När jag gick på föräldraledighet hade jag ett övergripande mål – att umgås (och ta hand om) min dotter. Jag hade också ett bimål, och det var att skriva en bok. Det är något jag tror att många tänker innan de går på föräldraledighet – att de ska skriva en bok. Och jag tror att många tänker så för att de fokuserar för mycket på den andra halvan i ordet ”föräldraledighet”. Som alla som varit föräldralediga kan upplysa en om är en föräldraledighet allt annat än en ledighet. Men med det sagt så är jag ett levande bevis på att det faktiskt går att skriva en roman samtidigt som man är föräldraledig. 

Jag ska börja med att erkänna att en anledning till att jag klarade det var att världen drabbades av den värsta pandemin sedan spanska sjukan i ganska exakt samma veva som jag sa hej då till kollegorna. Det gjorde att många av de aktiviteter någon som är föräldraledig normalt ägnar sig åt föll bort. Att träffa familjen gick inte för de satt i karantän, antingen på landsbygden eller utomlands. Att umgås med vänner var svårt för kollektivtrafik skulle undvikas. Att gå på kafé var olämpligt och att gå på museum var omöjligt. Till och med Skansen stängdes, och då är det ändå ett utomhusmuseum. 

Det gjorde att jag tillbringade min föräldraledighet i olika lekparker, och när det började bli dags att sova satte jag min dotter i vagnen, lutade henne bakåt och drog i väg med henne till den kyrkogård som ligger precis intill vår lägenhet. Där är det alltid relativt folktomt trots att vi bor mitt inne i Stockholm. Där gick vi varv på varv tills hon gav upp och somnade, varpå jag satte mig ned på närmaste bänk och slet upp datorn ur ryggsäcken. Sedan skrev jag så snabbt jag bara kunde i väntan på att hon skulle vakna. Ibland tog det tjugo minuter, ibland två timmar. Det gjorde mig väldigt effektiv, för jag visste att jag hade absolut ingen tid att prokrastinera. När hösten led mot vinter började kyrkogårdslösningen bli plågsam, fingerlösa handskar till trots. Då satte jag i gång att träna min dotter på att somna i sin säng, inomhus. Det tog någon vecka, men sedan kunde rutinen fortsätta, fast utan både barnvagn och kyrkogård. 

En sak som jag upplevde som positiv med upplägget var all tid jag hade om dagarna då jag inte använda hjärnan ordentligt. All den där tiden jag stod i en park och puttade på en gunga kunde jag samtidigt ägna åt att fundera över berättelsen. Det innebar att när jag väl satte mig ned för att skriva så visste jag vad som skulle hända. Det minskade kraftigt behovet av att prokrastinera, eller egentligen, jag prokrastinerade på ett ovanligt produktivt sätt.

Så höll vi på, jag och min dotter, tills min debutroman var färdigskriven och det var dags att skola in på förskola. Skulle jag rekommendera den som går på föräldraledighet att ge sig i kast med att skriva en roman? Nej, egentligen inte. Och hade det inte varit pandemi vette tusan om jag ens rekommenderat mig själv att göra det. Utan pandemi finns det säkert bättre saker att göra med sin tid. Men visst, har man drömt om att skriva en bok hela sitt liv men har svårt att få det gjort vid sidan av jobbet är föräldraledigheten ett gyllene tillfälle. Inte för att man är så ”ledig”, utan för att det är något annat, och kanske kan det vara det som krävs för att få i gång skrivandet.

En bra story når alltid ut

Leffe Grimwalker, författare och lektör, ger sina bästa tips till aspirerande författare.

De senaste åren har det både blivit lättare och svårare att bli utgiven av ett förlag och kraven på manusen har hårdnat samtidigt som förlagen skriker efter manus som är anpassade för ljud.

Jag vet, det är en fälla …

Ljudboksmarknaden är numera större än papper. Jag själv har till exempel sjuttio procent av min försäljning i ljud så ljudboken har blivit allt viktigare för både förlagen och författarna.

Så hur bör man då tänka som författare?

Till att börja med underlättar det om man skriver inom feelgood eller spänning som är de största genrerna men det är knappast något krav. Det handlar som alltid om storyn.

Att skriva för ljudbok handlar om att öka tempot i storyn och ha lyssnaren OCH läsaren i fokus.

En uppläsare kan höja din story och valet av uppläsare är viktigare än vad man tror. En del lyssnare följer uppläsare som Malmsjö, Leining eller Sauk oberoende av böcker och bara uppläsaren kan ge en bok tiotusen extra lyssningar. Läs texten högt för dig själv så märker du av flyt och rytm. Tänk på att någon annan ska läsa texten högt och ge liv åt storyn och att uppläsaren ska passa din huvudkaraktär men där har förlagen bra koll.

Det handlar om att hålla kvar läsaren utan att göra avkall på storyn och karaktärens utveckling. En riktigt bra ljudbok bör ha en bra story, intressanta karaktärer och bra dialoger samtidigt som det ska vara ett högre tempo.

Att öka tempot i en bok handlar om tre saker:

1. Kortare kapitel på tre till fem sidor. Har man kapitel på tio sidor lönar det sig att dela upp dem och växla mer mellan kapitlen och nyttja cliffhangers mer.
2. Ha längre dialoger. Dialoger gör ett manus mer levande och gestaltar mer. Tänk dig varje kapitel som en scen i en film. Ljudboken ligger någonstans mellan traditionell bok och en film.
3. Skippa allt det blommiga, som långa transportsträckor, långa miljöskildringar och så vidare. Lyssnaren och läsaren vill bli underhållen. 

Men … hur ska man då göra för att bli utgiven idag där en marknad både blivit svårare och lättare?

Till att börja med gäller det som vanligt att ha ett skarpare manus innan man skickar det till förlag. Att anlita en lektör som går igenom det och att man har lite skinn på näsan vad gäller att kunna ta kritik. (Och nej, testläsare är kul och bra men höjer inte ditt manus.)

En del debutanter jag haft att göra med ser sitt manus som en bebis de måste skydda från världens fasor och är inte beredda att lyssna på vad som skulle kunna göra deras manus ännu bättre.

Nästan alla författare jag känner gör som redaktören vill till kanske nittio procent medan en debutant kanske släpper sextio, dels av bristande erfarenhet och rutin men även för att hen tror att manuset redan är perfekt som det är. Att det är en del av ens själ, blod och svett.

Så hur vet man att en lektör är bra?

En bra lektör är balanserad och nyanserad och lyfter dina fördelar och nackdelar som författare så du vet åt vilket håll du bör utvecklas. En bra lektör ser även till att ge konstruktiv kritik på hur ditt manus kan bli ännu bättre. Du bör få ett utlåtande på flera sidor och inte bara en sida, med kommentarer om teknik och hur du kan förstärka dina karaktärer och deras utveckling för det handlar inte bara om en yttre resa utan även inre bla bla bla.

Ja, du fattar …

Jag utgår från att du kommit en bra bit i ditt skrivande, gått någon skrivkurs, läser mycket böcker och lärt dig att både ge och ta kritik. Och här kommer det bästa rådet jag kan ge alla debutanter:

Skriv med ditt eget berättarspråk och inte hur du tror att man ska skriva. Precis som en sångare så gäller det att hitta ditt eget ID och din berättarröst, vilket brukar synas efter de första hundra sidorna när man inte längre orkar tänka på hur man skriver.

När du väl har ett färdigskrivet manus, redigerat det och känner dig hyfsat nöjd så släpp bebisen så den får leva sitt eget liv. Skicka det till förlagen, släpp det och börja på nästa manus. Ett manus kommer aldrig att bli perfekt och förlagen har förläggare, redaktörer och korrekturläsare som kommer att göra manuset ännu bättre, lita på dem.

En bra story, oavsett genre, blir alltid utgiven, speciellt i den nya ljudboksvärlden.

Lycka till och vi ses på nästa bokmässa!

Hur klarar författare av detta?

Idag gästbloggar Anna Larsson som i somras debuterade med Medan världen ser på.

Foto: Stefan Tell

Författaren Eben Carlsson är en bikaraktär i min debutroman Medan världen ser på. Han är självupptagen, snarstucken och bekräftelsesökande. (Jodå, han har goda sidor också.) Det var roligt att skriva om honom, men samtidigt var jag orolig att han blev för skruvad och inte tillräckligt trovärdig. Både min förläggare och redaktör menade att jag gott kunde bre på ännu mer, vilket jag gjorde. Nu har det gått tre månader sedan boken kom ut, och jag tycker inte längre att Eben är särskilt skruvad.

Jag har skrivit i många år, haft en dröm om att bli utgiven som blivit allt starkare. Skickat in till förlag mellan varven och sörjt refuseringarna. Gått på skrivarkurs. Fantiserat om kontraktsdagen och om att korka upp bubblet. Däremot har fantasierna om händelserna därefter varit vaga. Förmodligen för att det ändå känts så osannolikt att det faktiskt skulle kunna bli en bok någon gång.

Så hur blev det då? Hur känns det?

Redigeringen har varit det bästa. Efter att nästan alltid varit ensam i skrivandet var det snudd på euforiskt att få jobba med texten med någon som älskar romance-genren lika mycket som jag, och som dessutom är grymt duktig på text och berättelser. Att få dryfta varför karaktärerna gjorde si eller så. Fördjupa miljöns betydelse. Grotta i adverbialens optimala placering.

Men det var tungt också. Texten som jag lagt så mycket själ och engagemang i var plötsligt strösslad med kommentarer. Så klart, i teorin är det ju inte konstigt. På skrivarkurser får man till och med lära sig hur man ska tänka: Skrivandet är personligt men när texten sedan är ute står den för sig själv och måste få diskuteras. Jag förstår det. Det är bara det att i praktiken är det något helt annat – när det är min text som vi pratar om, när det är min text som ska bearbetas och putsas. Det spelade ingen roll att det nog är så för de flesta. Jag kände mig ändå på gränsen till galen, kastades hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Mitt brödjobb som redovisningsekonom hade definitivt inte förberett mig för det.

Sedan kom boken ut. Och överraskande många människor läste (och läser). Jag å min sida nagelfor recensioner och reaktioner. Självklart var jag stormförtjust över allt fint som skrevs. Försökte undvika det negativa men det går ju inte så klart, och jag bestämde mig varje gång för att aldrig skriva något igen för det var ju klart och tydligt att boken – och därmed jag – var ett totalt misslyckande. Återigen denna emotionella berg-och-dalbana. HUR KLARAR FÖRFATTARE AV DETTA?

Jag skäms över hur besatt jag blev av den dagliga uppdateringen av försäljningssiffror och topplistor. Kändes fel på något sätt, att det var viktigt. Att bli läst borde vara det som betyder något, och jag skulle inte ens ha vågat nämna det här om jag inte nu förstått hur vanligt det är. För det ÄR ju viktigt. Går inte kalkylen ihop blir det ingen bok, och jag vill få skriva flera böcker. Vill få stanna på mitt underbara förlag, i den här fantastiska bokvärlden.

Inser nu att det här blogginlägget kom att handla mycket om hur jag känt. Men det passar nog. Min bok – som är en romance – har beskrivits som en känsloladdad roman om omöjlig kärlek, som ångestfylld och med en hel del svärta. Sådan bok, sådant blogginlägg kanske. Som sagt tycker jag att jag förstår min författarkaraktär Eben bättre nu. Förstår varför han ständigt verkar så på gränsen till sammanbrott. Hur skulle man kunna vara något annat? I den här märkliga världen där det djupt personliga blandas med hårda siffror. Där en stor del av ens själ ligger där ute till allmän beskådan. (Och jo, precis som Eben har jag tydligen gått och blivit melodramatisk.)

Varma hälsningar,
Anna Larsson

Instagram: @annalarssonwriter
Om boken: Bazar förlag

Strax före deadline

Anders Ström är fackboksförfattare och skribent. Snart är hans första roman klar.

Foto: Viktor Fremling

Min berättelse började jag skriva i min ensamhet ute på landet när jag var tolv år. Kanske var det Jack Sugden i den brittiska teveserien Hem till gården som inspirerade mig. Författare, en outsider, som går i sina egna tankar. Ungefär som jag.

Eller så var det Skriet från vildmarken, Greven av Monte Cristo och Agatha Christie. 

Nu är jag strax före deadline (nåja, min egen dödslinje i alla fall) med en spänningsroman som utspelar sig i förlagsvärlden, på Södermalm och i Barcelona. Alla miljöerna har jag upplevt själv. Men allt är förstås fiktion. Snart är jag klar med min första roman.

Min skrivcoach, Sören Bondeson, tycker att jag borde ha skickat in manuset för länge sedan. Men jag vill att texten ska vara så bra som jag kan göra den just nu. Inom ett par månader är jag där.

Sanningen att säga är att det har kommit andra deadlines emellan. Som så många gånger förut. Personporträttet på Jan Carlzon, vinartikeln om Veneto, produktionen av två tidningar – allt det jag gillar att göra tillsammans med andra. Jag gör alltid klart saker, men med skönlitteraturen tar det helt enkelt längre tid.

Jag har varit nära några gånger förut. I tjugoårsåldern var det dikter som gällde (så jag saknar det hjärtknipande flödet), på 1980-talet var jag en del av en duo som gjorde Plats för, en uppmärksammad installation med poesi och elektronmusik som också blev radioprogram (och kassett) och jag förlorade mig passionerat i litteraturvetenskap, kritik och journalistik. 

Samma år som Berlinmuren föll tog det stopp. År 1989 var ett ödesdigert år för min fria kreativitet. När jag ser mig själv i backspegeln vid 58 (det är naturligt), så blir det så tydligt. Jag övergav mitt eget skrivande för litteraturen. Efter det kunde jag inte skriva en rad utanför jobbet som förlagsredaktör, förläggare och förlagschef. Jag gjorde några tafatta försök att skriva poesi och prosa, men all min energi gick åt till att stötta andras kreativitet, författares och konstnärers. Det var en givande tid på många sätt.

Samtidigt satt jag fast i en två decennier skrivblockering. Det var oerhört frustrerande. Jag kunde inte sätta ord på det som ville ut. Jag ville, men kunde inte skriva. 

Jag är inte bittert lagd, men tänker ibland på vad den tiden hade kunnat betyda för mitt författarskap. Erfarenheten av att skriva är det enda som ger frihet att uttrycka sig som man vill. Detta är mitt enda råd till dig: Skriv lite grann om du inte hinner skriva mycket. Prestera inte, utan lev och skriv. Ett steg i taget ända till slutet är den enda vägen för många av oss.

För tio år sedan gav jag sjutton i att jag inte kunde skriva och gjorde det ändå. Det var ett äventyr att skriva prosa. Men sedan tog jag en omväg igen. Den här gången via facklitteraturen. Nu har det resulterat i fem, sex böcker med fokus på ekonomi och näringsliv.

Men nu är jag alltså äntligen här. Nästan klar med min första roman. Det är bara att göra klart det sista. Strax före deadline.

PS. Strax före deadline är för övrigt titeln på Herman Lindqvists debutbok från 1980 som utspelar sig i Kambodja. Den gav jag ut i serien Panpocket samma år som it-bubblan sprack.

Anders Ström

Med orden känner jag mig aldrig ensam

Idag gästbloggar Frida Herrgård som har debuterat med Längden av ett ögonblick.

Skrivandet har räddat mig så många gånger. Från att drabbas av panik när jag var på väg att störta nedför ett stup i Ecuador 2006. Från sorgen över en ännu ofödd dotter flera år senare. Från ett mystiskt medicinskt problem som resulterade i min debutroman Längden av ett ögonblick.

Det är januari och jag promenerar längs Söder Mälarstrand i Stockholm. Under natten har det fallit snö, mycket snö. Stadshuset sträcker sig stolt upp mot den gråtunga himlen och båtarna längs kajen ligger där så stora och stilla. I öronen Anna Ternheim. Ever since I was eight or nine I’ve been standing on the shoreline.

Och jag tänker på orden. Anna Ternheims, men också mina egna. Ever since I was eight or nine… Ja, ända sedan dess har orden funnits med mig. I mig och på papperet, senare i datorn. Så många gånger som de har räddat mig. Fångat mig när jag varit på väg att falla eller rest mig upp när jag redan legat ner.

Efter studenten bodde jag ett tag i Ecuador. Det finns en tågrutt uppe i bergen som kallas Djävulens näsa eftersom den är så djävulskt brant. Den skulle jag självklart åka. Tåget var av äldre modell och man satt på taket för att bättre kunna insupa utsikten. Häftigt, tyckte jag. Inte lika häftigt när tåget med flera hundra meter ned till plan mark spårar ur. I öronen, opassande nog, The Arks One of us is gonna die young. Och jag tänker att ja, nu dör jag. Ung, alldeles för ung. Och snabbt plockar jag fram min dagbok. Skriver: Mamma och pappa, jag älskar er. Bara det. Men det räcker. Får mig att känna mig mindre ensam, mindre liten, mindre nära döden. Orden räddade mig. Och skicklig tågpersonal.

För åtta år sedan insjuknade jag i en smärtsjukdom. Jag var då knappa trettio och vännerna var upptagna med att bilda familj och göra karriär medan jag låg hemma i sängen. Det hade varit lätt att förfalla till självömkan, men det vägrade jag. Istället började jag skriva till den dotter som jag så intensivt önskade mig. Det hjälpte mig att uthärda, både längtan och smärtan, och gjorde mig fullständigt bombsäker på att jag en dag skulle få träffa henne. Min älskade dotter. Återigen räddade orden mig.

Sommaren 2018 drabbades jag av en underlig reaktion som gjorde att huden i ansiktet hettade och sved. Läkarna kunde inte finna någon orsak. Hur som helst, det var den där jättevarma sommaren. Över trettio graders klibbig värme som klistrade sig mot huden, varje dag. Och värmen förvärrade smärtan i ansiktet.

Så jag flydde in på svala caféer och skrev. På tre månader hade jag skrivit min debutroman Längden av ett ögonblick. Den handlar om hur livet kan ta vändningar som man aldrig hade kunnat förutse, både till det sämre och det bättre. Och om hur vi reagerar när det gör det. Om hur vi är som människor när det värsta händer. Som ett barn som blir sjukt. Som en främling beväpnad med kniv som plötsligt står i din hall. Som död som vi alla någon gång tvingas att konfronteras med. Som livet så som det är när det är smutsigt, men också vackert. Så som det faktiskt allt som oftast är.

När sommaren var slut och Längden av ett ögonblick var färdigskriven smärtade inte längre huden i ansiktet. Magiskt! Läkaren i mig säger förstås att det kan vara en tillfällighet. Men ändå, orden alltså. Orden. De tar mig ständigt framåt, vidare, längre.

Och när jag promenerar där längs Söder Mälarstrand och när Anna Ternheim sjunger i mina öron, känner jag det rusa till i bröstet. Av orden och av känslan som kommer till mig. Det är inte mycket vi vet säkert om våra liv, men en sak vet jag: jag kommer aldrig att sluta skriva. Med orden känner jag mig aldrig ensam – de är sällskapet när alla andra har lämnat festen. De tar mig ständigt till nya platser, men även till platser som jag tidigare besökt, tar mig framåt och bakåt beroende på i vilken riktning jag vill resa. Men de hjälper mig också att vara här och nu. För det är jag dem evigt tacksam. Orden.

Instagram: @frida.herrgard

Facebook: Längden av ett ögonblick

Ett matematiskt problem triggade min lust att skriva

Idag gästbloggar Martin Ljungqvist som har skrivit spänningsromanen Rubinkretsen.

En dag satt jag på en buss och lät blicken glida över molnen på himlen när jag såg en historia framför mig. Jag hade nyligen läst en spänningsroman och en fackbok om matematik, Verklighetens kvadratrötter, och tänkte att det vore intressant att kombinera de två elementen. Det verkade inte finnas så många svenska romaner som gjorde just det. Då bestämde jag mig för att skriva en sådan roman. I fackboken om matematik fanns ett kort stycke om ett olöst matematiskt problem som triggade i gång mina tankar och väckte min lust att skriva.

Drivkraften under skrivandet var min fascination för frågorna: Vad kan hända om en person hittar en slags supernyckel som passar till många dörrar där man kommer åt krypterad information? Vilken dörr öppnar man först och hur länge dröjer det innan man blir upptäckt?

Jag skrev mycket när jag var yngre, sedan lade jag det på hyllan för att ta upp det många år senare. Den där känslan av att läsa en riktigt bra bok som jag blir uppslukad av, precis samma känsla upplever jag när jag skriver.

För att kunna diskutera text till manuset gick jag med i en skrivarcirkel och det blev en mycket bra plattform. Det var toppen att få feedback redan från början när jag mejslade fram karaktärerna i boken. Efter tre år i skrivarcirkeln tog det ytterligare tre år att redigera och komplettera.

Mycket av tiden gick åt till research, kanske var det lika stor del som för skrivandet, och det har sannerligen varit spännande. Jag gillar att lära mig nya saker. Det sägs att man ska skriva om något som man känner till, gräv där du står. Jag rörde mig förvisso inom vissa ramar utifrån min tekniska utbildning men mycket var nytt för mig. Jag läste på och tog hjälp av forskare och experter vilket var ovärderligt för att få till detaljerna. Samtidigt lade jag mycket tid på att få alla detaljer att passa ihop. Historien ligger i tiden, den ska vara trovärdig, spännande och intressant för läsaren.

Julia i romanen är matematiker med goda kunskaper om det teoretiska, medan Roger är polisen som är bra på kryptering i praktiken men inte gillar matematik. När de två börjar samarbeta så ser de till slut saker ur nya perspektiv.

Resultatet blev spänningsromanen Rubinkretsen. Min debutroman. En kriminalroman om bedrägerier i det digitala samhället, där handlingen kretsar kring matematik, teknik och kryptering.

Det finns så mycket i samhället där matematik används utan att synas. Tekniken blir alltmer tydlig men tas samtidigt ofta för givet. Det finns många saker som kan förbättras och hjälpa många människor. Beräkningar, algoritmer, möjligheter.

Det är inte så vanligt med en svensk roman där matematik ingår som ett tema. Jag hoppas kunna sprida inspiration kring matematik och teknik i alla åldrar. Särskilt viktigt är det med tanke på unga vuxna läsare då matematik är ett viktigt ämne i flera utbildningar men som ofta hamnar i skymundan. Frågan är varför det finns så få förebilder inom matematik i svenska filmer och romaner? Tänk vad roligt det vore om Julia i romanen kan inspirera fler unga kvinnor att plugga teknik och matematik.

Under skrivprocessen hoppades jag att boken skulle få uppmärksamhet, men jag förberedde mig på att det kanske inte skulle bli så mycket i den hårda konkurrensen. Därför blev jag mycket glad när mitt idoga PR-arbete började ge resultat, gensvaret var över min förväntan. Samtidigt är det jättesvårt att som debutant nå ut i den stora floran av böcker som kommer.

Att få respons från läsare har varit fantastiskt. Flera läsare har hört av sig och berättat att de uppskattar precis de teman i boken som jag själv gillar. Dessutom är det många läsare som gillar böcker i allmänhet som har uppskattat boken och det är ett fantastiskt betyg i mina ögon.

Det finns sex kända olösta matematiska problem som har en belöning utfäst på en miljon dollar för lösningen till vart och ett av dem. De så kallade millennieproblemen. Ett av dessa har en betydande del i historien. Gillar man matematik så finns det en del referenser längs vägen, men man behöver inte kunna någon matematik alls för att läsa romanen. Vem vet, kanske blir fler inspirerade av matematikens värld. Kanske läser de flesta boken mest som en spännande historia. Det är upp till läsarna.

Min Instagram:@martingljungqvist
Min Facebooksida

Jag är egentligen här inkognito

Dagens gästbloggare är Pauline Riccius som debuterat med Tvillingsystrarna på LB Förlag

”Ser ni vad jag ser?” frågar barnmorskan.

Min man och jag är på ultraljud för vårt tredje barn. Jag studerar skärmen medan hon för munstycket över min mage. Undrar om det har blivit något fel med bilden. Är den spegelvänd så att man ser dubbelt? Sekunderna tickar medan jag långsamt tar in att det verkligen är två barn jag ser. Enäggstvillingar, gissar barnmorskan. Tankarna snurrar okontrollerat.

”Jag tänker i alla fall inte köra omkring i någon buss”, är det enda jag får ur mig.

Där och då börjar en resa som fortfarande, tio år senare, kan vara utmanande och alldeles, alldeles underbar.

Jag har arbetat på bokförlag i över tjugo år. Sålt böcker, marknadsfört böcker, publicerat böcker. Jag har slukat hundratals manus, räknat på volymer, arbetat med lanseringar för både nya och etablerade författare. Det finns en anledning till att jag drogs till bokbranschen. För mig som alltid har älskat att läsa har det varit rena drömtillvaron. Det ingen har vetat om är att jag alltid har skrivit. Att jag sett till att hitta stunder där jag själv har fått skapa texten.

”Jag är egentligen här inkognito”, berättade jag glatt för journalisten som besökte skrivretreaten jag deltog i på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen för några år sedan.

Nyheten om gruppen som sammanstrålat för att skriva publicerades i Dalarnas Tidningar och nådde aldrig hela vägen till mina kolleger i bokbranschen eller till mina vänner. När jag hade skrivit färdigt en hel roman började jag genast på en ny. Att sedan länge vara en del av bokbranschen och nu debutera som författare har skett med skräckblandad förtjusning. Jag känner till varje steg i processen och har hunnit börja undra hur den där recensionen från Bibliotekstjänst kommer att vara, om återförsäljarna kommer att satsa, om jag hade kunnat göra mer. Då har det varit lyxigt att alla på förlaget har arbetat med boken och att jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna tiden innan boken skulle gå i tryck till att slipa på de sista detaljerna. När sedan den första kartongen med böcker landade på mitt köksbord fick jag nypa mig i armen. Det blev plötsligt ett så konkret resultat av alla timmars skrivande.

Jag kan när som helst sluta ögonen och drömma mig tillbaka till den lilla ön utanför Västervik där vi hyr ett gammalt skärgårdshus varje sommar och där jag kan ägna all ledig tid åt att skriva. Det var här jag började utforska den unika samhörigheten som jag fascinerats så av hos mina egna tvillingar. En gemenskap som är så tajt att den kan uppfattas som exkluderande mot andra. Vad händer om tvillingarna dessutom är adopterade från ett annat land? Jag hade funderingar kring utanförskapet som flera adopterade personer jag pratat med vittnat om, trots att de var så små när de kom till Sverige att de inte minns något annat. I min berättelse om enäggstvillingarna Linn och Liv tas läsaren hela vägen från Bangkoks slum till 80-talets Västervik. Men vad händer när bandet mellan dem måste brytas? När en av dem flyttar för att påbörja ett helt annat liv medan den andra blir kvar? Den starka samhörigheten har gett dem trygghet men riskerar också att utgöra ett hinder för personlig utveckling och i känslan av utanförskap kan längtan efter ett ursprung växa sig allt starkare.

De flesta människor har ställts inför situationer där det inte blev som man tänkt sig. Det kan gälla både stort som smått men ofta kan man i efterhand landa i att det blev bra ändå. Bara annorlunda. Efter tvillingbeskedet hos barnmorskan har det funnits många tillfällen för mig att öva på just detta. Sedan de föddes kör jag för övrigt runt i en sjusitsig minibuss. Det går bra det också.

Min hemsida: paulinericcius.se
Min Instagram: paulinericcius

Jag skrev för att kunna andas

Idag gästbloggar Anna Bergfors.

Våren 2020 gav jag ut min bok ”Jag. Har. Inga. Ord. Kvar”, en bok som jag gav ut med egenutgivning via ett företag som heter Books on Demand.

När jag skrev min bok så hade jag inte tänkt skriva en bok. Texterna som utgör boken hade ett helt annat syfte än att jag skulle skriva en bok.

Jag är anhörig, mamma, till en vuxen person med missbruksproblematik och ett sätt för mig att hantera en tuff situation som anhörig var att skriva. När det var som svårast så skrev jag. Jag skrev för att kunna andas och texterna jag skrev gav mig så mycket tröst. Jag fick sätta ord på mina känslor och skriva av mig. Texterna blev nästan terapeutiska för mig.

Jag började skriva för 8–10 år sedan och den första texten hette just Jag har inga ord kvar.

Att ge ut en bok som är ganska självutlämnande och personlig var inget lätt beslut, men rätt beslut och jag bestämde att texterna skulle ges ut som bok i samband med att jag gick en veckas skrivarkurs på Eskilstuna folkhögskola sommaren 2019. Jag blev så inspirerad av alla andra skrivande människor jag lärde känna på kursen och några hade gett ut böcker och det var då jag bestämde mig för att mina texter skulle bli en bok.

Jag bestämde även att det skulle vara illustrationer i boken och att min mamma, min sons mormor, som är konstnär skulle göra illustrationerna, vilket hon självklart ville.

Boken, som jag ibland kallar ett häfte, består av 14 av mina texter med tillhörande illustrationer som min mamma Ann-Margret Johansson-Pettersson gjort och en prolog. Genren jag skriver i brukar jag kalla poetisk prosa, då det är en mix av korta berättelser och dikter.

Anledningen till att det blev en egenutgivning var att det var ingen av de 8 traditionella bokförlagen jag kontaktade som ville ge ut min bok och då jag var så angelägen om att sprida budskapet så blev det en egenutgivning.

Även om det inte är unikt att skriva utifrån anhörigperspektivet så är det inte helt vanligt. Många anhöriga till personer med missbruksproblematik känner skam och skuld för sin situation och vill inte prata om det, än mindre publicera en bok och bli ”offentlig”.

Jag är ingen offentlig person på något sätt men självklart gav min medverkan i TV4:s morgonsoffa bokförsäljningen en skjuts…

Boken är i A5-format (stående) med mjuk pärm och även om det kanske snarare är mer av ett häfte så är jag oerhört stolt och nöjd med resultatet! Det blev precis som jag tänkt mig och det viktigaste av allt är att min bok även tröstar andra anhöriga som känner igen sig i min berättelse.

Den feedback och fina responsen jag fått av mina läsare betyder så mycket för mig och det känns fint att vi kan stötta varandra genom att dela våra berättelser.

Om du vill följa mig så finns jag på min hemsida annabergfors.se och via Instagram @anna.bergfors

Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan. 

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram