Om rädslan att debutera

I dag gästbloggar Helén Wigh. Hon är aktuell med debutromanen Järnmärkt, som gavs ut i mars 2021 av Historiska Media.

Tänk att så många olika känslor kan samspela inuti kropp och sinne inför en debut. Känslor av lycka, eufori och längtan, som slåss mot ängslan, nervositet och rädsla. Min dröm om att få debutera har både skrämt mig liksom fyllt mig av lycka. Och nu är det gjort. Hur var det då?

Innan jag går in på det vill jag först försöka förklara de negativa känslorna. Varför de ens finns inom mig. Som person är jag mer introvert än extrovert. Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland, en by med cirka 300 invånare. I den närliggande staden känner de flesta till varandra på något sätt. För mig var det ingen självklarhet att ens berätta för min kära familj att jag skrev på ett spänningsmanus för några år sedan – skulle jag då våga berätta för andra? Att avslöja att jag hade en dröm vid sidan av läraryrket – en dröm som kändes ouppnåbar. På något sätt hade jag Jante med mig på axeln som ständigt frågade ”Vem tror du att du är?”. En fras som jag visste kom från mitt inre, inte från min familj eller vänner. De har alltid trott mer på mig än vad jag själv har gjort och när jag till slut vågade berätta om mitt skrivprojekt blev de överförtjusta och var övertygade om att jag skulle lyckas. De hade rätt. Det förstod jag först när mitt manus antogs i december 2019 av Historiska Media förlag. Ändå var jag rädd för vad andra skulle tycka och tänka.

Att debutera innebär att din trogna följeslagare – berättelsen, den som kommer från hjärtat iklädd med ord valda med omsorg – skulle bli fritt fram för andra att kommentera. Kritisera. Och för mig var det skrämmande. Liksom att jag som person skulle synas och höras mer offentligt. Men nu är det gjort. Plåstret är avrivet. Och jag har lärt mig massor. Bland annat hur intervjuer kan vara, flera stycken dessutom. Det har varit intervjuer över telefon men allra mest öga mot öga. Jag har tagit små steg till att försöka slappna av inför kameran, ta någon selfie för att lägga ut vid passande tillfällen. Posta inlägg på sociala medier, våga vara stolt, sälja min bok direkt till läsarna genom mitt drive-in-event i samband med mitt boksläpp. Det har varit kognitiv beteendeterapi på hög nivå och jag gjorde det. Jag lät inte rädslorna styra.

Och kommentarerna, kritiken. Än så länge har det inte gått lång tid sedan jag debuterade. En vecka efter debuten fick förlaget beställa tilltryck av Järnmärkt, då den ”flugit av hyllorna”. Responsen från läsarna har varit otrolig. Magisk. Överväldigande. Samtidigt som jag sett några negativa kommentarer på streamingsidor, alltifrån någon som inte ens läst till någon som inte gillade den eller uppläsaren. Men de kommentarerna gjorde inte så ont. Inte alls. De positiva kommentarerna är så många fler. På något sätt har det gjort mig mer avslappnad och att läsare tycker något innebär att boken ändå engagerar, liksom blir läst. Och till slut kommer jag att kunna få mina egna trogna läsare. De som läser mina ord för att de uppskattar dem, engageras av dem. De som ser till att mina berättelser får liv. Gång på gång. Precis det som har varit min inre önskan.

Till hösten kommer min andra spänningsroman ”Jordoffer”. Och om ett par veckor min barnbok ”Fisen Fartdåre” – en helt annan genre och målgrupp. Ännu en erfarenhet rikare. Skillnaden med de kommande boksläppen jämfört med det första är att jag från start kommer vara mer avslappnad och tillfreds. Min första erfarenhet stärker mig i de framtida.

Till alla oroliga författaraspiranter därute som har en dröm men som ängslar sig för allt runtomkring. Släpp oron. Våga ge dig hän. Ta små steg framåt och fortsätt att skriva under tiden. Smärtan att inte våga torde vara värre än att ha vågat och – i och med det – riskerat att misslyckas i sitt försök. Varje gång vi vågar oss på något nytt, vinner vi något i oss själva oavsett hur det går. Och framförallt – det som är viktigast i min strävan – vi öppnar dörren och låter våra berättelser få liv.

Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon

Dagens gästbloggare är Raya Kadhem

Till att börja med vill jag säga att jag inte har debuterat … ÄN. Nu tänker du kanske, varför skriver hon här då? Jag vill berätta om mitt manus som omarbetas för tillfället efter lektörsutlåtande. Men för att berätta om mitt skrivande måste jag berätta om hur mitt intresse för böcker väcktes. 

Jag kom till Sverige från Irak år 1999, när jag var 9 år. Hade redan överlevt två krig, Iraks hårda sanktioner och dess diktator Saddam Hussain. Vi bodde i Rosengård i Malmö, där jag växte upp och formades till den jag är idag. Jag hade inget intresse för att läsa böcker och nu kommer det låta lite klyschigt, men tjejen från orten gillade bara att hänga ute och hitta på dumheter. 

Min mentor som hade kämpat för att få mig på rätt spår kom en dag och berättade om en bok hon precis hade läst. Hon ger mig boken och säger ”jag tror att du kommer gilla den”. Gilla den? Pft, som om jag någonsin skulle gilla en bok, tänkte jag. Men till min förvåning kunde jag inte släppa ner den när jag väl började läsa. Jag sov, åt, och andades den i en vecka tills jag läste ut den. Boken var Harry Potter och de vises sten. 

Fantasy var en genre jag inte riktigt kände till innan dess. Jag har funderat många gånger på varför jag just fastnade för Harry Potter och fantasy. Jag har kommit fram till att det var just det jag behövde den tiden. Magin, de fantastiska varelserna, vänskapen, känslan av tillhörighet, modet … Den lilla mobbade, misshandlade pojken blev en stor, modig trollkarl som var kapabel till att göra grandiosa saker. 

Jag ville vara honom. Vi var i samma ålder jag och han. Även om jag hade mina föräldrar och syskon som jag älskade och de mig så kände jag igen mig i hans känsla av icke-tillhörighet. Vid den tiden var jag lika vilsen och kluven som har var. Var jag svensk? Var jag irakier? Var jag en rosengårdare som skulle göra uppror mot allt, inte minst skolan? Eller var jag ämnad att göra storslagna saker jag med? 

När vi flyttade till Sverige började vi på minus. Vi hade inte mycket när vi växte upp, men vi hade våra föräldrars kärlek. Även om den kärleken var jobbig ibland. Mina föräldrar hade växt upp i Irak, i ett samhälle där alla följde samma normer och kultur. Här kommer jag, lilla Raya som ville rebellera mot världen och dess orättvisor, mot segregationen vi fann oss själva i när vi bodde i Rosengård. Exkluderingen av samhället som vi skulle vara delaktiga i. Jag ville förändra världen så som Harry Potter hade förändrat mig. 

Harry Potter gav mig hopp, och tro på mig själv. En dag skulle jag bli Harry Potter. Inspirera andra som han hade inspirerat mig. 

I gymnasiet bestämde jag mig. Jag skulle bli lärare. Dels för att jag ville hjälpa andra ungdomar som min lärare hade hjälpt mig, dels för att ge de ungdomarna en förebild, en inspirationskälla. Om jag kunde lyckas, så kan de. När jag började plugga till lärare gick jag en kurs som hette kreativt skrivande. En av uppgifterna handlade om att skriva en inledning till en berättelse. Vi skulle fånga läsaren på tre sidor. Då föddes min första bebis, Blodprinsessan. 

Jag skrev tre sidor utan att tänka för att de skrev sig själva. När jag lämnade in uppgifterna kunde jag inte sluta skriva. Mina fingrar höll på att falla av, mina ögon kändes som torkade fikon för att jag sov för lite. Men jag hade hittat tillbaka till den där känslan jag fick när jag läste Harry Potter. Jag hade hittat min egen magi… 

Berättelsen flöt ur min fantasi in i blodet som rusade ivrigt ner för att mina fingrar ska trycka på tangentbordet. Roza, min huvudperson ser ut som mig. Hon har rött hår och mörka ögon. Men till skillnad från mig har förlorat sina föräldrar när hon var ung och varit tillsammans med en psykopat. Hon växte upp hos sin mormor som hon älskar mer än något annat och det är mitt sätt att hylla min mormor som är min bästa vän. 

När den här unga tjejen äntligen sliter sig loss från eländets armar och lämnar sin hemstad för att studera på universitetet i Prag kan hon aldrig föreställa sig vad som väntar. Kort efter sin flytt vaknar hon blodig en natt, liggandes under ett träd i en lummig park, utan någon aning om vad som har hänt. Hon har blivit vänd till vampyr, men vem skulle våga vända en människa utan vampyrkungens godkännande? 

Det är en fantastisk berättelse om att hitta sig själv, hitta kärleken och vänskap. Tempot är högt och det händer saker hela tiden som får en att vilja läsa vidare, enligt alla som har läst manuset. Men varje gång jag skickade in manuset fick jag standardrefuseringar. Jag förstod inte vad problemet var. Jag hade ju skrivit klart en trilogi, och bara det var en bedrift att få beröm för. Men så funkar det inte såklart. 

Till slut bestämde jag mig för att skicka manuset till en lektör som jag sökte efter på en Facebookgrupp för författare. Hon gav mig mycket insyn i mitt eget verk. Saker jag var blind för. Vi har ett talspråk i Irak som lyder, en apa är ett rådjur i sin mors ögon. Manuset är mitt barn och i mina ögon var den bäst, men jag fick kliva ut ur mitt ego och se manuset objektivt. 

Nu har jag gestaltat skiten ur mina händelser och grävt i protagonisten lika djupt som en brunn. Snart skickas manuset ut igen och du måste lova att hålla tummarna för mig och läsa Blodprinsessan när den kommer ut, för tro mig den kommer ut!

Det är inget lotteri

Hej!

Rebecka Edgren Aldén heter jag och jag har faktiskt gästbloggat här på Debutantbloggen en gång tidigare. Då skrev jag att skrivandet handlar om att stå ut. Om att fortsätta trots att det är svårt, ensamt, blir platt och klyschigt, kräver massa omskrivningar och bearbetningar, att det är dåliga odds att bli utgiven och uselt betalt. Och att för de flesta av oss handlar det mer om mani än geni.

Många kände igen sig och jag kan meddela att det fortfarande är så för mig, trots tre utgivna spänningsromaner. Men, denna gång ska jag försöka skriva ett lite mer positivt inlägg.

Så! Jag tänkte ta mig an myten att det är omöjligt att bli utgiven.

För det här är en stor myt inom skrivarvärlden, förstås främst bland de som ännu inte är utgivna. Man hör att det inte ens är lönt att försöka bli antagen av ett traditionellt förlag, eftersom ”chansen att bli utgiven är 1 promille”.

Siffrorna stämmer, men slutsatsen är fel. Och det tänkte jag argumentera för här: Det ÄR inget lotteri.

Jag har själv suttit på förlag och gått igenom manushögen de får in. Och ja, det är enorma mängder, många, många i veckan. Det kan vara flera hundra manus i månaden. Av dessa ger förlaget ut kanske 1 till 4 (något fler för enbart ljud) per år.

Blev det deppigt nu? Förlåt, ska genast rätta till det.

Men först en brasklapp: Detta inlägg är riktat till er som är som jag, mer mani än geni. Mer hantverkare än konstnär. Det kommer alltid finnas litterära genier, naturbegåvningar, som är födda att skriva fantastiska böcker. Som bara HAR det i sig och som därför kommer glida in på förlagen utan problem. Om du är ett sådant geni behöver du inte läsa vidare. Men för er andra:

10 bevis för att det INTE är ett lotteri

1. Det är inte OLIKA manus som ligger i manushögarna, de flesta skickar ju till flera förlag samtidigt.
2. Bland de inskickade finns en del ”copy cats”. De har läst en synnerligen framgångsrik bok, och tänker: ”Det där verkar ju inte vara så svårt, jag skriver en sån själv.” Men det är helt fel ingång. För det första var det inte så lätt som det såg ut. Att en bok ser lätt ut att skriva beror på att den är ordentligt genomarbetad. Det lönar sig heller sällan att ”hoppa på en trend”, tänka att det här verkar förlagen vilja ha just nu. Förlagen vill ju inte ha en kopia av något som redan finns, de vill ha ”nästa trend” (som aldrig går att förutspå) och framför allt vill de ha passion och just ditt unika manus, med din unika röst! Alltså tävlar du inte mot de där copy catsen.
3. Vissa genrer är lättare att få ut, än till exempel poesi. En annan genre i den där manushögen du hamnat i är självbiografier, och det är mycket svårt att få ut om du inte är en synnerligen känd och/eller en intressant person. (Och med intressant menar jag något unikt, att du ridit jorden runt på en kamel, eller har levt ett hemligt dubbelliv som gangster i den kinesiska maffian, eller att du var den enda överlevaren i en svår flygkrasch och fick överleva i djungeln själv i 30 dagar. Jag menar inte ditt ”spännande arbetsliv inom svensk industri”.)
4. Apropå genre: Det är lättare att få en bok antagen om du är tydlig med genrer. Självklart behöver det inte vara en genre som finns, du kan hitta på en egen: scifi-romance, gourmetthriller, feelgood-skräck – sky is the limit! Bland de där manusen finns det flera som inte har någon tydlig genre, där det står ungefär så här: ”Jag vet inte riktigt vad jag har skrivit, det är lite av en blandning mellan spänning, självbiografi och feel good, men en del action också, med inslag av övernaturliga händelser …” Men ett sådant manus är tyvärr rätt svårt för förlaget att sälja in sen när boken är klar. Att du ”inte vet vad du har skrivit” är ofta ett tecken på att du ”inte vet vad du har skrivit”. Alltså är det inte tillräckligt färdigt. Formulera för dig själv: genre, målgrupp, hisspitch (en kortfattad beskrivning av din bok, på max 3–4 meningar). Klarar du inte det kan det vara läge att se över ditt manus och vänta med att skicka in.
5. Att skriva kräver en viss talang. Alla som skriver och skickar in manus kan inte skriva. De har inte talangen. Det kanske låter hårt, men så är det. Eftersom jag är skrivlärare så tror jag ändå att de flesta kan lära sig. Kanske inte skriva ett mästerverk, men att skriva tillräckligt bra för att bli utgiven. Men du kommer inte bli utgiven om du underskattar hantverket. Det ÄR ett hantverk och det tar (olika) lång tid att lära sig det. Missförstå mig rätt – allt behöver inte vara språkligt korrekt för att du ska bli antagen! Om du har en riktigt bra historia och är duktig på att berätta den bryr sig inte förlaget i det här skedet om ifall du inte kan alla skrivregler. Men du måste ändå ha en viss förmåga att berätta din historia i skrift. Alla manus i den där högen håller inte tillräckligt hög nivå, och de tävlar du inte mot.
6. Det är alltså ett missförstånd att det ligger tusentals välskrivna, fantastiska manus oupptäckta i de där manushögarna hos förlagen, där förläggaren drar ett med händerna för ögonen som sedan blir utgivet. Så är det inte (tro mig, jag vet). Visst missar förlag bra manus, ibland missar många förlag ett fantastiskt manus. Men förr eller senare brukar de upptäckas. Vanligare är att förlagen går igång på samma manus. Nästan alltid när jag varit med och hittat ett bra manus och snabbt hört av mig till författaren så har hen redan kontakt med andra förlag. Det innebär att …
7. … har du ett riktigt bra manus och kan skriva så kommer du med stor sannolikhet bli utgiven förr eller senare. Jag är övertygad om det, och har sett bevis på det så många gånger. Det kan ta tid, men förr eller senare blir du utgiven. Det som krävs är tålamod. Det har inte alla som skickar in sitt manus.
8. De allra flesta blir refuserade första gångerna de skickar in. Manuset är inte tillräckligt bra, det är inte färdigt. De flesta författare jag känner är djupt tacksamma över att de blev refuserade. I backspegeln hade de inte velat debutera med det där första manuset. Det tar tid att lära sig hantverket, att hitta sin historia, sitt språk, sin ton. Alla författare har olika utmaningar. Vissa har en bra historia, men vet inte hur den ska berättas. Vissa har fantastiskt språk, men inget att berätta. Då gäller att det jobba med det man behöver jobba med.
9. Om du alltså redan har blivit refuserad, utvecklat ditt skrivande, förfinat ditt hantverk, vässat din historia och skickar in igen så börjar du ju inte på noll igen, du tävlar inte med alla de där andra tusentals manusen. Nu kanske du bara tävlar mot en handfull andra?
10. Förstås kan du bli refuserad även om du gjort allt rätt. Manuset kan vara fantastiskt, men det blir ändå inte antaget. Då kommer du få en positiv refusering, som uppmuntrar dig att fortsätta skriva. Lita då på att du har vad som krävs. Och fortsätt skriva. Kanske kommer du inte debutera just nu eller med det här manuset, men förr eller senare blir du utgiven.

Vad kan man då göra för att öka chanserna att BLI utgiven?

5 tips för att bli utgiven:

1. Skriv en tillräckligt bra bok. Förstås så svårt, men det är det bästa tipset.
2. Ta hantverket på allvar. Inse att de som skriver böcker ofta har en lång ”utbildning” bakom sig. De har ofta skrivit i många, många år. Det GÅR att lära sig. Gå kurser, läs mycket, läs böcker om hantverket, hur är böcker uppbyggda, hur är de skrivna, lär dig svenska skrivregler. Så klart behöver man inte kunna allt, men bra om man har ett hyfsat språk, kan grundläggande saker som hur man skriver dialog, använder tempus och perspektiv.
3. Vad tydlig med genre. VAD är det du skriver? (Se ovan.)
4. Var ödmjuk. När du skickar ditt manus till ett förlag så är det du nybörjaren som skickar till erfarna proffs. Lita på det de säger. Visa redan i din första kontakt att du förstår och är beredd på att manuset behöver bearbetas.
5. Förstå att när du skickar in ditt manus ber du inte förlaget bara att ge ut din bok. Du ansöker om att bli ”deras författare”, förhoppningsvis till flera böcker. Och du ber dem investera en massa tid och pengar för att förädla ditt manus så att det blir en riktigt bra bok, som de sedan hjälper dig nå dina framtida läsare. Visa att du förstår det redan när du skickar in.

Jag säger inte att det är lätt, men jag säger att det inte är omöjligt. Långt ifrån. Och det är verkligen inte ett lotteri.

Om Rebecka Edgren Aldén:
Är författare som kom med sin tredje spänningsroman Deadline, utgiven på Norstedts, i höstas. De två tidigare heter Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö (båda utgivna på Norstedts). Hon har också skrivit debattboken Skriet från kärnfamiljen (Alber Bonniers förlag) tillsammans med Tinni Ernsjöö Rappe. Förutom att skriva egna romaner jobbar hon som redaktör och manusutvecklare för olika förlag, är skrivlärare i att skriva spänning på Skrivarakademin, Folkuniversitetet, handleder författare, och har varit ordförande för deckarpriset Crimetime Award, 2018, 2019 och 2020. Tar även uppdrag som lektör och moderator i mån av tid. Rebecka är från början journalist med en bakgrund framför allt från magasinsvärlden – en miljö där den senaste boken, Deadline, utspelar sig.

Här hittar du Rebecka!
Blogg
Instagram

Från första ordet till utgivning inom ett år

Idag gästbloggar Sofia Löfgren som debuterar den 9 februari.

”Vad ska du bli när du blir stor?” Frågan vi alla fick som barn, proppfull av förväntningar och underliggande krav. För mig var den positiv, i alla fall till en början. Bara tanken på mina framtidsdrömmar fick det att pirra i magen. Jag skulle bli författare.

Sedan kom verkligheten ikapp. En kritisk röst, från familj, skola och slutligen samhället; ”Det är omöjligt att lyckas, finns inga pengar i det.” Det är kanske det som är att växa upp, att förankra fötterna i jorden. Krympa världen omkring sig och stöpa drömmarna i mer realistiska former. Som tur är hade jag en fantastisk svenskalärare i trean på gymnasiet som fick mig att lova att någon gång skriva en bok. Kanske anade hon att jag är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, att hennes kommentar skulle krypa långt in i mitt undermedvetna och gro.

Förra våren kliade det plötsligt i fingrarna efter någonting annat än akademisk svenska. Jag skrev utan plan och två månader senare hade jag ett färdigt råmanus. För mig är skrivprocessen ofta intensiv och manisk. Om jag inte hade familj och jobb skulle jag troligen stänga in mig, äta mackor dygnet runt och inte duscha på flera dagar.

Vägen till utgivning är rolig men också väldigt krävande. Man slits verkligen mellan glädje och fasa. Ena dagen är tron där, andra ser man svart. Självtvivel blir en del av vardagen. Ibland känns det lite som att sträcka ut den brända handen för att testa om spisplattan är het den här gången också.

I april förra året tyckte jag mig ha skapat någonting originellt som inte var skrivet tidigare och skickade iväg det till flertalet förlag med stora förhoppningar. Refuseringarna haglade över mig hela sommaren. Min examen blev till ett tyst eko till följd av pandemin och ingen nappade på mina jobbansökningar. Det var tufft och för att vara ärlig var jag ganska deppig, men jag fortsatte skriva. Lärde känna nya karaktärer och flydde till andra världar. Jag hade också förmånen att få studera kreativt skrivande på distans vilket utvecklade mig enormt.

Jag föredrar att skriva romance och det mesta jag skriver drar åt det mer passionerade hållet. Det finns ingenting bättre än att skapa problematiska karaktärer som faller för varandra och att bygga upp attraktion över hundratals sidor för att sedan låta den explodera. Testläsare uppmuntrade mig till att fortsätta och i somras skrev jag en erotisk novell. Den blev antagen och släpps i vår via Ordlust förlag under namnet En lustfylld tågresa. Förlagskontraktet gav mig blodad tand och relationen med förlaget öppnade upp för utgivning av flera texter. Samtidigt hörde fler förlag av sig och jag befann mig plötsligt i en situation där jag kunde välja. Helt surrealistiskt!

Under hösten 2020 fick jag en idé till en kortroman som Saga Egmont nappade på. För första gången skrev jag ett tydligt synopsis och hade en plan för varje kapitel. Ibland tycker jag att för mycket struktur hämmar kreativiteten, men det fungerade väldigt bra. Berättelsen fick namnet Kärleksstorm och publiceras den 9 februari. Det senast skrivna verket blir därmed också min debutroman.

Kärleksstorm handlar om fotografen Saga, en hopplös romantiker vars framtidsdrömmar krossas över en natt. Efter en bruten relation rasar hela hennes värld och med den hoppet om tvåsamhet och familjelycka. Åtminstone till den dagen tonårsförälskelsen Elias gör en minst sagt förvånande entré i hennes liv. Gamla känslor blossar upp mellan dem, men är hon redo att kasta sig ut på nytt? Och har han verkligen förändrats? Under en mysig Alla hjärtans dag weekend uppdagas en hemlighet som får Saga att omvärdera allt, och vistelsen får ett minst sagt stormigt slut. Ska hon någonsin våga lita på kärleken igen?

Mitt bästa tips till dig som har författardrömmar är att fortsätta skriva. Fira mycket och ofta. Våga tyck att det du har skrivit är bra. Kanske (troligen) ändrar du dig så småningom men det spelar ingen roll. Varje skrivet ord gör dig skickligare, öppnar vägar och driver dig framåt. Ett utmaning kan i själva verket vara det som blir genombrottet. Varje steg i sidled öppnar nya vägar framåt.

Vill du läsa mer om min resa finns jag på www.sofialofgren.com eller under @sofialofgrenwriter och @skrivalust på Instagram.

Debuten som förändrade allt

Idag gästbloggar Andréas Sjölander om hur han och hans fru Emelie hamnade i bokbranschen.

Den öländska lågsäsongen kan vara ruggig. Kylslagna vindar samarbetar effektivt med dimma och mörker för att få öborna deprimerade. Gatlyktorna för en hopplös kamp mot överheten, vissa dagar når skenet inte ens ner till marken.

Det var den verklighet som Emelie vaknade upp till en kall aprilnatt. Mammaledig med två barn på en ö var någonting helt annat än det sociala liv hon länge hade levt innanför tullarna i Stockholm. Vännerna, festerna, nätverket och karriären var utbytta mot sömnbrist, blöjbyten och långa stunder av ensamhet. Och så det förhatliga ekorrhjulet, med en man som jobbade för mycket. Men den här natten kändes annorlunda.

Hon hade fått en idé. En lösning. Något som skulle förändra våra liv. Rejält.

Några veckor tidigare hade hon skrivit frågor på ett papper och fyllt i svaren själv.
Vad kan Andréas? Skribent, illustratör och marknadsförare. Älskar sport och historia.
Vad kan Emelie? Projektledare och säljare. Älskar också att skriva.
Ett familjeprojekt? Vad?

I flera års tid hade vi läst sagor för våra barn, varje kväll, sju dagar i veckan. Om kaniner, möss och björnar. Fantasivärldar och tokigheter. Kul till en början, men oj så tjatigt efter ett tag. Skämtsamt sa vi att all denna tid motsvarade en universitetsutbildning. Tankarna flög iväg. Tänk om det fanns sagor man lärde sig något av. Sagor som kombinerar fakta och humor på ett enkelt och kortfattat sätt.  Som Rödluvan – fast med riktiga personer och händelser. Då hade godnattsagan blivit både underhållning och allmänbildning – även för oss vuxna.  

Emelie la ihop ett och ett. Tänk om vi? Kan VI? Klart vi kan!

Jag tände på idén och satte omedelbart igång med mitt favoritämne – historia. Tre regenter förvandlades till sagofigurer – Gustav Vasa, drottning Kristina och Gustav III. Fakta blandades med humor och manusen testades på våra barn, då 3 och 5 år gamla. Till vår förtjusning tyckte de inte bara om böckerna – de kunde också återberätta svensk historia. Medan jag illustrerade bilderna sonderade Emelie bokbranschen. Bokförlag? Vad kan de bistå med? Tryck, utgivning, sälj, marknadsföring. Mycket av det kan vi ju själva. Starta eget bokförlag? Ja, varför inte. Det vi inte kan får vi lära oss.

Bokförlaget Boksmart bildades och den 1 november 2016 släppte vi sagorna på marknaden. Nervositeten var hög, förväntningarna låga. Så låga att vi samma kväll bokat in oss på middag med vänner – en middag som snabbt övergick till gemensamt kvällsarbete. Över 200 böcker såldes den dagen. Första upplagan tog slut på två veckor. Recensenter hyllade och försäljningen ökade. Efter två månader tog vi steget att satsa fullt ut – ett läskigt men underbart beslut. Vardagstristessen försvann, ekorrhjulet revs och Öland blev lite mindre mörkt, kallt och dimmigt. Nu startade ett nytt kapitel i våra liv.

Varför blev det så här? Hur kunde vi, två debutanter, så snabbt nå framgång i bokbranschen?  Det är förstås många faktorer som spelar in, som stark vilja och drivkraft och en mix av rätt kompetenser. Men det viktigaste av allt är utan tvekan kärleken till det vi gör. Jag älskar att skriva och illustrera, Emelie älskar berättelser och att driva projekt. Båda brinner för att stärka barn på insidan. Den bästa lön vi kan få är när barn, föräldrar eller skolpersonal skriver och tackar för bra böcker. Eller ännu bättre, när böcker vi gjort har hjälpt dem. Inga recensioner eller försäljningsrekord kan mäta sig med den känslan.

Älskar du att skriva? Skriv! Vill du ha många läsare? Välj ett ämne du brinner för, hitta din unika touch och testa på vänner som vågar tycka till. Sätt upp mål och ta hjälp av personer som har de egenskaper du själv saknar. Och tro på dig själv och dina böcker. Våga prata om dem. Du skryter inte, du informerar.

Varma hälsningar & stora lyckönskningar!

Andréas Sjölander,
författare och illustratör som tillsammans med sin fru Emelie släppt elva barnböcker – varav sju sagor om svensk historia, tre i den populära serien ”Barnen i Kramdalen” samt ”Alice och jakten på drömjobbet”. Sammanlagt har böckerna sålts i drygt 100 000 exemplar. Paret har också släppt pekböcker, målarböcker och handledningar och driver Kramdalens Läsklubb. De äger också bokförlaget Boksmart, som har kontrakt med en handfull barnboksförfattare, samt barnsmart.se, en webbshop full med böcker som stärker barn på insidan.

Facebook: @boksmart och @barnsmart.se
Instagram: @boksmart och @barnsmart.se
www.boksmart.se

Vad har hänt sen sist – Anna Alemo?

Den 25:e december 2019 skrev jag mitt sista inlägg här på Debutantbloggen, och idag har jag äran att skriva ett gästinlägg. Det känns mycket märkligt att det redan gått ett år, samtidigt som det känns som om det var en evighet sen jag var en av Debutantbloggarna. 2020 har varit ett konstigt år på många sätt och jag hoppas att allt kommer återgå till det normala 2021.

Precis som jag skrev i slutet av förra året har jag under 2020 släppt tre ljudböcker, varav den ena är min debutbok ”Emmas nya liv”. För tre veckor sen debuterade jag även som barnboksförfattare med boken ”Molly – Tyst som en mus” (Idus förlag). Känslan att än en gång få hålla en bok jag skrivit i handen var fantastisk. Ljudböcker i all ära, men det är något speciellt med en tryckt bok som går att bläddra i. Även om det är en barnbok har jag inte lämnat min älskade feelgoodgenre. Till och med BTJ kallade den en ”feelgoodroman för unga läsare”.

Efter att i december 2019 gått miste om två förutsättningslösa möten med förlag stod ett sådant högt på önskelistan inför år 2020. Och kan man tänka sig, redan i januari gick den drömmen i uppfyllelse. Efter att ha träffat två olika förlag skrev jag kontrakt med Historiska Media i Lund. Våren 2021 släpps min femte bok, givetvis en feelgood, och nu blir det alla format. Jag har även skrivit på kontrakt för uppföljaren som planeras att släppas i början av 2022. Det är en annorlunda känsla att skriva ett manus och redan från början veta att ett förlag vill ge ut det. Jag har även kontrakt på en ljudboksserie i tre delar hos samma förlag, så jag har en massa roligt skrivande framför mig.

I mitt sista Debutantblogg-inlägg uttryckte jag även en önskan om att min ljudbok ”Ljusblåa dagar” skulle komma som fysisk bok, och också den drömmen kommer att slå in. I juni släpps den både som tryckt bok och e-bok hos Seraf-förlag. Att få se en bok jag skrivit i en fysisk bokhandel har jag ännu inte fått vara med om, så det fortsätter jag att fantisera om. I samband med att min barnbok släpptes kontaktade jag lokala bokhandlare och även matbutiker, men det har tyvärr inte gett resultat. Jag är väl helt enkelt en för liten fisk i en allt för stor damm.

Inför framtiden drömmer jag vidare, hoppas på något slags genombrott som gör att fler läsare hittar och uppskattar mina böcker. Idag är det en liten skara som läst och lyssnat och det har kommit både ris och ros. Vissa älskar mina karaktärer och min humor och jag har blivit jämförd med Marian Keyes, Sophie Kinsella och Helen Fielding (ofattbart!). Sen finns det andra som sågar böckerna vid fotknölarna, rent av är upprörda efter att ha plågat sig igenom dem. Det gäller alltså att, på något sätt, hitta fler av de förstnämnda.

2021 är ett oskrivet blad och jag ser fram emot att min kommande bok ska släppas. Det känns tryggt att jobba med en fenomenal redaktör och ha ett duktigt förlag i ryggen. Men hur boken kommer att tas emot återstår att se. Jag kan bara hålla tummarna.

Tack till 2020’s Debutantbloggare – det har varit roligt att följa er under året och stort lycka till i framtiden. Tack även för att jag fick möjlighet att komma tillbaka och berätta om mitt år. Det ska bli jättespännande att se vilka vi får följa under 2021.

Och vill man följa mig finns jag här:
Instagram: https://www.instagram.com/anna_alemo/
Facebook: https://www.facebook.com/Anna.Alemo.forfattare
Hemsida: http://annaalemo.se

Vad har hänt sen sist – Ina Lagerwall?

Dagen efter att våra tvillingar fötts sitter jag i en fåtölj på BB och försöker vrida deras säng så att det svaga januariljuset ska nå dem. Bäbisarna sover och deras pappa har gått ut en sväng. Vi har just bestämt deras namn och ska jag ta en stund att fundera på vad min nya bok ska heta. Jag tänker att det här blir året då jag ger ut min andra bok och blir författare på riktigt. Allt känns pirrigt, förväntansfullt. Men två bäbisar, två böcker. Hur ska det gå? Inser kanske att den pepp jag känner inför allt, hela livet, den energi jag har just nu är stor och overklig.

Men jag ignorerar orostankar och låter mig dras med i drömmar, hög på hormoner och
kärlek.Jag mailar min förläggare och vi bestämmer titel. Bara vara vänner. Förläggaren svarar att hon är förvånad men imponerad över att jag mailar dagen efter en förlossning. Jag känner dåligt samvete först men det är ju så här jag får någonting skrivet överhuvudtaget. Jag är världsbäst på att plocka fram författarjaget så fort jag är ensam och mina barn sover. Det är så jag som fyrabarnsmamma lyckas skriva något överhuvudtaget. Och så fortsätter det under senvintern och våren. Jag tar de små stunderna när bebisarna sover till att göra det sista med Bara vara vänner, redigera och korrläsa. Men peppen inför nya boken blir aldrig så stor igen efter som den där dagen på BB. Inte bara för att vardagslunken smyger sig på utan för att allt är ju inte som vanligt. Långt ifrån. Jag ser på gamla bilder från releasefesten med Vi går varvet förra året och drömmer mig bort till när jag fick bjuda på hejdundrande kalas. Så en sommardag kommer lådan med sprillans nya böcker. Jag öppnar tillsammans med
mina två stora barn. De tycker det är roligt att öppna lådan men sedan rycker de bara på axlarna och går och gör något annat. Nähä. Min känsla är likadan. Finner det svårt att känna något alls för boken. En del liknar ett bokprojekt med en förlossning. Det långa tunga men ändå förväntansfulla arbetet innan, kärleken, boksläppet, nu är den ute! Jubel och hurra!

Jag är stolt men lyckokänslan är som bedövad. Inser att delandet av glädjen att få ge ut en bok är viktigare än jag trott. Och då menar jag inte dela digitalt, att dela en bild på lådan med nya böcker och skriva: Äntligen! Och få grattis tillbaka är visserligen härligt, men det kan inte ersätta att ha någon med mig, en kram, en levande diskussion, ögonkontakten när någon berättar ett minne som dök upp vid läsning. Att ha två underbara bebisar som jag inte får dela glädjen över tär också. Inte få låta nära och kära känna på den där kritvita vassa första tanden. Inte få se andra hålla deras händer när de vill upp upp upp! Lukta på dunet i nacken. Allt det fattas mig nu. Delandet.
Under hösten har kämpar jag på med skrivandet och försöker finna glädjen i arbetet med en del tre. När Vi går varvet blir nominerad till Barnens romanpris kan jag känna mig glad och stolt över det. Jag vann inte men nomineringen gjorde att boken blev läst och diskuterad. Inser nu vilken skatt det var att få vara debutantbloggare och att få dela resan med Vi går varvet med er läsare. Inför nya året hoppas jag att få dela med mig mer av skrivandet.

Att kunna delta i skrivande sammanhang, bokmässor, skrivarträffar, boksamtal. Att kunna mötas och umgås på det sätt man vill igen. Fick just reda på att jag blivit tilldelad ett arbetsstipendium från Författarfonden som kommer att användas för att arbeta med skrivandet på deltid det här året. En vridning mot en gnutta hoppfullt ljus i mörkret.

Och med det önskar er en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Vad har hänt sen sist, Jens Mattsson?

När jag avslutade mitt sista blogginlägg förra året skrev jag:

“Så även om jag inte är mycket för nyårslöften hoppas jag att ni precis som jag fortsätter läsa bloggen och försöker skriva mer nästa år.” 

Precis som alla tidigare nyårslöften kom även dessa på skam, i alla fall för min del. Jag har varit dålig på att läsa bloggen och jag har skrivit väldigt lite. Men det betyder inte att författarlivet stått på paus. 

I mitten av januari fick jag ett samtal från Svenska Litteratursällskapet (SLS) i Finland att jag och Jenny Lucander, som upphovspersoner till Vi är lajon!, skulle få motta ett pris ur Paul Werner Lybecks testamentsfond. Prisutdelningen skulle ske på SLS årshögtid i februari, ett väldigt tjusigt frack- och aftonklänningsevenemang, i Helsingfors och det var naturligtvis ytterst hemligt fram tills dess. 

Så lite i smyg åkte jag över till Helsingfors och turistade en dag före och fick besöka Jennys ateljé och träffa några finlandssvenska författare innan själva kalaset. Festligheten inleddes med en högtidlig gala i Savoy Hotells stora sal och gick i 1920-talstema, komplett med storbandsjazz och obegripliga modernistiska dikter. Alla var väldigt tjusigt uppklädda och allvarliga och sedan fortsatte det med en jättemiddag på Börshuset. Precis som det kunde vara pre-Corona. 

Foto: Linda Bondestam

När kalaset vid tvåtiden på natten var slut drog de sista nattsuddarna till en sunkig rockpub där det blev en härlig kontrast mellan å ena sidan frackskjortor, långklänningar och litteraturprat, å andra sidan öldoftande vinylsoffor och väggmålningar av Iggy Pop och Angus Young. Det blev som en övertydlig illustration av hela litteraturen: Högt och lågt, fint och fult, allt på samma gång. 

I mars hörde Finska barnboksinstitutet av sig och meddelade att Vi är lajon! tilldelats ett Punni-pris. Det är ett bokpris som delas ut till modiga barnböcker. Jag började väl någonstans fatta att det verkligen var så att vi verkligen lyckats åstadkomma något riktigt bra, att det inte bara var jag som var självgod. Men för att kompensera fick jag också försäljningssiffrorna från Finland. Mellan släppet i augusti och nyår hade det i Finland sålts 18 stycken böcker. Arton alltså. Inte läge att säga upp sig direkt. 

Men i början av april kom så den stora skrällen: Vi är lajon! var nominerad till Nordiska Rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Finland nominerar en svenskspråkig och en finskspråkig bok varje år och min debut hade tack vare Jenny kvalat in och norpat nomineringen från Finland.Jag får erkänna att jag var i chock. Mina försök att skriva något nytt hade gått sådär innan dess, men efter det blev det som att jag höll andan eller något. Jag fick inget skrivet ända fram till prisgalan i oktober. 

Jag läste en massa, vilket förvisso är en del av att vara författare, men skrev i princip ingenting. Coronan som tvingar alla att vara hemma, och som enligt ryktet gjort att förlagen fått in 30% mer manus jämfört med ett vanligt år, funkade inte för mig. Till sist testade jag till och med att bli skrivlärare på Folkuniversitetet med något slags idé om att jobba med text skulle kicka igång mig, men det gick sådär. 

När vi sedan vann priset var det än mer chockande. Jag hade alltså med min debut vunnit ett av de största nordiska barnbokspriserna? De orimliga förväntningarna jag hade lidit av försvann upp genom taket. 

Foto: Jens Mattsson

Jag är naturligtvis väldigt glad och tacksam och vidhåller att det aldrig hade gått utan Jennys fantastiska illustrationer och det är kul att få prata i radio, TV och tidningar. Men jag vet inte riktigt hur jag ska följa upp det hela. Jag försöker ta till mig Kazuo Ishigurus ord om att när man väl har toppat så kan man göra vad man vill, men man vill ju inte göra någon besviken. 

Samtidigt tog Jakob Hellman 32 år på sig att följa upp debuten så jag tänker att jag inte behöver stressa…

Vad har hänt sen sist, Pia Kask?

Årets sista bloggsöndagar innebär en återträff med förra årets debutantbloggare. Först ut är Pia Kask, som hunnit med ännu en bok.

Tiden rusar när man har roligt, sägs det. Mitt år som debutantbloggare kändes i början av januari -19 som en eon av tid vars slutpunkt långt där borta i fjärran inte ens gick att föreställa sig. Ändå bjöd december på den typiskt yrvakna insikten att jösses, nu är det snart slut ju! Och även om det här året, 2020, som vi alla lite till mans hatar och vill förpassa till historien snarast medelst vaccin eller flockimmunitet inte slår världsrekord i skojighet så är även det snart över. Kul eller trist, i backspegeln tycks nog alla år gå lika fort ändå.

Mitt år som utgiven tvåboksförfattare, och nog sagt om den där pandemin i detta inlägg, innebar i stort en mer påtaglig känsla av lugn. Jag hade under debutantåret redan lyckats prångla ut en bok på marknaden, den hade lästs och gillats av flera spänningssugna bokmalar och jag hade fått lite välbehövlig träning på dammsugarförsäljarsnack via marknader. Min premiär på bokmässan var genomförd och den chockartade insikten att jag räknat fel med en månad på hur mycket tid jag hade på mig innan manuset till uppföljaren skulle in till förlaget överstökad på bekostnad av mina två sista semesterveckor, men det är ju ändå inte bra att sola för mycket.

Trots feluppskattningen av hur mycket tid jag hade på mig innan deadline så flöt allt på som det skulle och uppföljaren till spänningsromanen ”Bestraffaren”, som fick titeln ”Älskaren” kom ut enligt plan. En hel del andra planer, som releasemingel, marknader och andra event gick förstås i stöpet, men istället fick jag lära mig zooma för att kunna delta i en virtuell bokmässa anordnad av förlaget, vilket var spännande. Istället bestämde jag mig för att dra lärdom av tidigare misstag och började i princip direkt efter releasen i maj att skriva på tredje och avslutande delen i deckartrilogin. Det kluriga med det upplägget var att hålla tungan rätt i mun vid återkoppling från läsare som just slukat del 2 då jag hade huvudet fullt av intrigen i del 3 och ett par gånger fick jag konstiga blickar innan jag insåg att jag precis varit på väg att spoila saker ur handlingen i nästa bok…

Förutom fina recensioner landade även en annan kraftig egoboost i brevlådan framåt höstkanten. Författarförbundet hade efter att ha läst mina två första alster ansett att jag var värdig att få titulera mig medlem, vilket förstås kändes kul, lite som ett kvitto på att jag nu var en ”riktig” författare. Jag vet, åsikterna om när man får kalla sig det går vitt isär och jag håller på *Team Det Bestämmer Du Själv För Tusan*, men som sagt, som egoboost gav det ändå lite extra kill i magen den dagen.

Resten av hösten har mest gått åt till att förbereda inför redaktörsläsning, bita på naglarna i väntan på resultat av samtal som förs och som jag inte vågar jinxa genom att berätta öppet om här. Redigering av del tre i Forstrilogin, som kommer att få titeln ”Fadern kör igång på riktigt då manuset kommer tillbaka från redaktören om någon vecka och strax därefter är det dags för ytterligare ett nytt gäng debutantbloggare att ta över. Livet går vidare, precis som författandet. Och med de orden tackar jag för mig och önskar alla ni som skrivit här, ni som kommer att skriva här och förstås alla fina läsare av Debutantbloggen, en riktigt god jul och ett gott nytt författarår!

Gästbloggare: Klara Härgestam – Data eller människor i fackboken?

Här vill jag dela med mig av några saker jag brottats med under skrivandet när det gäller att hantera andras berättelser varsamt, våga dela med sig av sin egen och i det hitta en ton som ligger nära hjärtat. 

Först några rader om min bok. Boken (och numera också podden) Bebis och Business handlar om företagare som drivit företag under bebistiden. Jag har intervjuat ca 30 företagare, mammor och pappor, från en mängd olika branscher för att försöka förstå hur de löst sitsen med företagande och föräldraskap. Jag har själv gjort den resan med två bebisar och de berättelserna finns också med i boken. Men det var inte en självklarhet. 

Mitt bokprojekt pågick i 4 år. Under de åren drev jag mitt retorikföretag och hade två bebisar. Det började som en jakt efter svar på frågor jag själv hade när jag satt där med en nyfödd, just sagt upp mig och äntligen skulle driva företag på heltid. Kan jag jobba med bebis? Hur blir det med amningen? Hur funkar det med Försäkringskassan? Hur mycket pengar kan jag förvänta mig att tjäna? Vilka uppdrag kan funka med bebis? Vad kommer andra att tycka? Har någon annan gjort det här? Är jag en dålig förälder som längtar så efter att jobba? Borde jag chilla ett år? 

Jag hittade svaren hos de jag intervjuade och tänkte ge ut boken som en intervjusamling. Men ett förslag jag mötte mitt i processen pekade mig i en annan riktning. De tyckte att bokidén var toppen, att materialet var riktigt spännande men att boken saknade min berättelse. 

Då hade jag inte ens tänkt att jag hade en egen berättelse om bebis och business. Jag sökte ju svar och hade bara frågor! Jag satte mig med mina intervjuer och från att bara ha letat svar så satt jag nu på spetskunskap; jag kunde se mönster, jämföra och reflektera över resultaten från mina intervjuer. Lika självklart som det var att det här berikade boken, lika mycket motstånd mötte jag när jag försökte jobba med materialet. 

Jag var så mån om att göra företagarna jag intervjuat rättvisa. Jag ville ha med hela deras berättelser. Jag ville inte rycka citat ur sitt sammanhang, dissekera deras ibland ömtåliga berättelser, för att jämföra med någon annans. Jag hade svårt att se berättelserna som data. Det är jag glad för idag. Det satte tonen för hela boken.  

Jag tänkte: Kan jag möta Marcus eller Jonna om ett år och stå för hur deras berättelse fick ta plats eller inte i min bok? Den frågan styrde hur jag skrev om företagarna jag intervjuat.

Den andra utmaningen var att låta min egen berättelse ta plats i boken. Jag var rädd för att skriva ner den. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var karriärist. Jag var rädd att någon skulle tycka att jag var överdriven med mina bebisars behov. Jag kunde själv inte få ihop bilderna av hemmamamman jag trodde jag var och företagskvinnan jag tydligen var. Att landa i den här kombinationen var en resa för mig. Men alla jag intervjuat hjälpte mig att få syn på hur jag ville ha det och hur jag inte ville ha det. 

Efter att jag gjort min egen resa kunde jag välja att skriva en bok om hur du bör göra för att hantera bebis och business. Men jag visste att allas berättelser hjälpt mig att landa i mina egna val och jag behövde ge läsaren möjlighet att göra samma resa. Därför var jag mån om att låta berättelserna finnas med som mer än bakgrundsfakta. 

Med den här inblicken i valen och tankarna bakom att hantera sitt material som människor istället för data hoppas jag att du fått nya tankar om vad en fackbok kan vara. Den kan vara full av liv, människor och känslor, och samtidigt förmedla kunskap om något du tycker är viktigt. 

I boken Bebis och Business fick också min egen berättelse till sist en plats. Den om hemmamamman och företagaren, retorikern, feministen, lantisen, New York-älskaren, poddaren, framgångsförnekaren och miljondrömmaren, föreläsaren och numera författaren.

Om Klara Härgestam

Driver retorikföretaget Klara Besked

@klarabesked på Instagram

klarabesked.se

Poddar: Retoriskt! och Gör Din Röst #Hörd och Bebis och Business. 

Gästbloggare: Jack Lukkerz

Att skriva är att utforska. Lite som psykoterapi eller samtal med en nära vän sena kvällar och inpå småtimmarna. Att utforska personer, relationer och situationer, ett utforskande som i grunden handlar om en nyfikenhet på världen. För min del också om att hitta förhållningssätt till allt jag varit med om för att, och låt mig vara dramatisk, tillåta mig att fortsätta att leva. 

Så kom Under Radarn till, en bok som jag började skriva mitt under en livskris. Perioden innebar hårt arbete med att avsluta en forskarutbildning men den innehöll även en stark vilja att behålla lusten att skriva, kärleken till orden när skrivandet gick emot mig. Jag befann mig dessutom typ halvvägs genom livet och jag tvivlade starkt på de livsval jag gjort. En karriärsatsning på forskning tycktes mest förvandlas till en återvändsgränd. En bekant journalist upplyste mig vänligt men brutalt om att jag var för gammal för att ta in på hans yrkesbana, en av mina första yrkesdrömmar. Hur kunde jag integrera skrivandet i mitt liv, i bästa fall kanske rentav kunna leva på det även om jag, den realist jag är, mycket väl visste att jag i det avseendet måste säkra upp andra inkomstkällor? Jag skickade in en ansökan till Författarskolan vid Lunds Universitet och på andra sidan kom embryot till Under Radarn ut. 

Tiden på författarskolan ledde in mig på nya och okända vägar. Det var minnen från mitt första liv, som pojke i 1980-talets Polen men det var också flykten till Sverige, en uppskakande händelse som jag först i efterhand kom att betrakta som just uppskakande. Det var alla dessa barndomens människor vars blickar och utsagor antydde att där fanns en vuxenvärld att vänta, med sina vedermödor. Dessa blickar som i regel sa något annat än de ord som yttrades. Vuxenvärlden tedde sig obegriplig samtidigt som berättelserna väckte fantasier. En sådan fantasi handlade om det som hände min pappa när han en dag kom hem, blåslagen efter ett påstått slagsmål på en restaurang. Ett annat när han, pilot till yrket, skildrade radaranläggningar och undslapp sig att familjen kanske skulle sticka till Danmark eller Sverige. Eller när han satte upp en antenn utanför mitt pojkrumsfönster för att få in svensk tv. Som jag sedan tittade på om kvällarna, utan ljud och i svartvitt, på ett lika obegripligt som fantasieggande språk på sina svarta textremsor. Tänk dig att som tioåring möta din egen förälder i en liknande situation. 

Men, väldigt mycket av det förgångna går inte att klargöra i vuxen ålder. Minnet är som det är och pappa är inte längre kvar i livet. Det som återstod var att stöpa om tankar, känslor och upplevelser i fiktiv form. Faktiskt helt medvetet kasta om detaljer, krydda händelser eller utelämna fakta, rätt och slätt unna sig att skriva en roman utan anspråk på att skapa en dokumentär skildring. Det var en resa som samtidigt gjorde det möjligt för mig att finna felande pusselbitar och det var en tid av lekfullhet. Jag släppte fram barnet i mig men jag var också en vuxen man, en svensk som lever på 2020-talet. Boken har passerat nålsögon och redaktörers falkögon och föds denna november. Behöver jag säga att det är en av mitt livs största händelser?

Nu kommer det mest läskiga. Hur kommer romanen att tas emot? Kommer boken att röna intresse och om, på vilket sätt? Tänk, och det är det absolut värsta, om den möts med en bildlig eller bokstavlig gäspning? Att skriva är att blotta sitt inre och jag har i allra högsta grad tagit risker genom att tillåta mig den konstnärliga friheten. Det är ingen hemlighet men jag ser på den närmaste framtiden med skräckblandad förtjusning. Bara det faktum att boken får se dagens ljus mitt under pandemin ställer en rad frågor för jag vill ju ut och prata om boken, möta läsarna men hur? Nåväl, med risk för att köra med floskler men, den som lever får se. 

Välkommen till Polen under tidigt 1980-tal, till ett samhälle under radarn som går på knäna och till drömmar och längtan till ett annat liv. 

   Jack Lukkerz, sexolog, forskare och författare från Malmö. 

Gästbloggare: Annelie Drewsen

Veckans gästbloggare är Annelie Drewsen, som var med och drev Debutantbloggen 2011. Idag berättar hon om sin kommande bok, Prinsen av Porte de la Chapelle.

Den tunna tältduken fladdrar i vinden. Marken mullrar av trafikleden som passerar alldeles utanför. Jag sitter på en mjuk matta i ett provisoriskt tältläger i utkanten av Paris. Framför mig sitter några killar från Afghanistan. Vi talar svenska med varandra. Jag är här för att göra research till min kommande bok som jag arbetat med i flera år.

Det började som en novell som skulle publiceras i en antologi. När förlaget ställde in antologin valde jag att publicera novellen i en nättidning istället. Jag behövde det, för att kunna gå vidare. Men huvudpersonen Salar lämnade mig inte i fred. Till sist blev det en roman om Salar som kliver på tåget Malmö och flyr från Sverige, efter att han har fått avslag på sin ansökan om asyl. Han säger inget till sin svenska familj, orkar inte förklara. Resan genom Europa blir svår; han är rädd för att åka fast, sover på gatan och är på väg att ge upp. Men till sist kommer han fram till Paris och det provisoriska tältlägret vid Porte de la Chapelle.

Det är en fiktiv historia som bygger på verkliga omständigheter. På mina författarbesök har jag mött hundratals nyanlända barn och ungdomar som har läst serien om Amina, ”Dagboken” eller någon annan av mina lättlästa böcker. Ofta gnistrar deras ögon av motivation och nyfikenhet. Men hos många av de afghanska ungdomarna slocknade ljuset efter ett par år. Då hade de svenska myndigheterna och domstolarna handlagt deras ärende och kommit fram till att de skulle utvisas.

Sverige är idag ett av de strängaste länderna i Europa när det gäller att bevilja asyl för personer från Afghanistan, medan exempelvis Frankrike är betydligt generösare i sin bedömning. De senaste tre åren har tusentals ungdomar därför flytt från Sverige till Frankrike. Även barnfamiljer gör samma sak.

De flesta som kommer till Paris tillbringar några veckor eller månader på gatan, innan de erbjuds ett bättre boende. Det är ett hårt liv, men i slutändan beviljas de flesta uppehållstillstånd i Frankrike. Flera svenska journalister har varit på plats för att rapportera. Jag är också frilansjournalist, men insåg tidigt att den berättelse jag skulle skriva måste vara fiktiv. Bara på det viset kan jag komma åt det jag faktiskt vill berätta. Medan verkligheten hela tiden gör sig påmind mig när jag skriver journalistiskt (Var tältet verkligen grönt?) fungerar fiktionen som en destillator. I texten koncentreras sinnesintryck, fakta, stämningar och förnimmelser. Det finns plats för det mångtydiga och osäkra. Bara där kan jag gå in med hela mig själv, bli det jag skriver om.

Aldrig tidigare har jag gjort så omfattande research, både här i Sverige och under två resor till Paris. Den sista resan hade jag beviljats stipendium från Författarfonden och gästbostad på Svenska institutet i Paris (jag var där i februari, strax före coronapandemin). Förutom att jag kunde arbeta koncentrerat med mitt manus i två veckor, var det ett slags erkännande av mitt arbete. De fattade vad jag höll på med, liksom min förläggare Sofia Hahr på Rabén & Sjögren.

Det finns en och annan som säger rakt ut att en bok om en kille från Afghanistan inte kommer att sälja. Att få ungdomar kommer att vilja läsa den. Det är en intressant utsaga. Vi måste fundera över varför annars kloka människor sorterar bort en bok från kategorin ”lockande läsning” med hänvisning till huvudpersonens nationalitet. Vilka andra egenskaper skulle man kunna säga samma sak om? Förmodligen fler än vad de flesta skulle erkänna öppet.

Nu sitter jag med korrekturet på ”Prinsen av Porte de la Chapelle”. Om några veckor går den till tryck och i januari 2021 släpps boken. Då har det gått tio år sedan jag debuterade med ”Inte klia, Adam!” och var en av debutantbloggarna. Trots att jag hunnit ge ut drygt 20 böcker sedan dess, känns det nästan som att debutera igen.

http://www.anneliedrewsen.se/

http://www.rabensjogren.se/bocker/196707-prinsen-av-porte-de-la-chapelle

Gästbloggare: Frida Andersson Johansson

Foto: Elin Parmhed

Den som väntar på nåt gott …

Är tålamod en dygd eller en finne i röven? Är agent automatiskt en snabb väg till förlag? Och vad är skillnaden på att ges ut av ett litet, nystartat förlag och ett större och väletablerat? Det skriver jag om i detta gästinlägg.

När debutromanen väl är antagen så rullar författarkarriären på. Du har ett förlag som du bollar idéer med och som ivrigt väntar på ditt nästa manus. Är du riktigt på G kanske du skriver ett flerboksavtal och kan börja jobba med nästa bok i trygg förvissning om att den kommer ges ut. 

Eller inte.

För somliga av oss är det tvärtom dags att ladda för en ny resa mot antagning. För även om debuten är ett kliv in, så är bokbranschen nyckfull. 

Mitt första manus refuserades överallt, men mitt nästa, Dränkt, antogs snabbt av ett nystartat fantastikförlag. Det lades dessvärre ner, och Dränkt gavs istället ut av ett annat nystartat förlag. 

Jag var den enda svenska författaren och hade tät kontakt med förläggaren – som även var ägare, marknadsförare och insäljare. Vi tog ingenting för givet, jublade när BTJ recenserade, för att inte tala om när bokhandeln tog in Dränkt i butikerna. Den stod lite undanskymd i Fantasy-hyllan, men den var där! Vi gjorde allt själva och eftersom det var pandemifritt släpade jag runt en rollup (som jag fixat själv) och en rullväska med böcker lite överallt. 

När Dränkt blev ljudbok var det för att jag tagit kontakt med ett ljudboksförlag. Det var ett hektiskt, roligt och väldigt energikrävande år. Och när jag var nästan klar med mitt nya manus, lades även det förlaget ner. 

Båda de nya små förlagen jag haft kontakt med var duktiga och drivna, men det räckte inte. Jag ville desperat undvika ytterligare en krasch. 

En erfaren deckarförfattare hade sagt att om det var någonting hen ångrade, så var det att hen inte orkat vänta in rätt förlag i början av karriären. Det tog jag fasta på. Mitt nya manus skulle åtminstone få chansen att hamna på ett förlag som inte riskerade omedelbar nedläggning.

Planen var att gå ”uppifrån och ner”. Först agenturer, när de sade nej stora förlag, därefter mindre förlag tills något förhoppningsvis sade ja. Så jag skickade det som blev ”Ek” till agenturer och räknade med snabba nej. 

Det tog mer än ett år. Flera gånger ville jag strunta i min dumma plan och gå vidare, men jag hade lovat mig själv att vara tålmodig. Och till slut fick jag svar. Jag hade en agent! 

Nu skulle det gå fort att hitta ett förlag. 

Eller inte. 

Medan författarvänner kom ut med bok efter bok så väntade jag. Och började tvivla. Var det dumt att hoppades få ett stort förlag till en bok med övernaturliga inslag? Drygt ett år gick. Sedan hittade Ek hem. I juli kom den ut på rutinerade och väletablerade Modernista. 

Jag har nu både agent och förlag. Men det tog två och ett halvt år av bara väntan och hann gå hela fem år mellan böckerna. 

Ibland säger folk att på ett litet förlag blir du ”en stor fisk i en damm” och på ett större förlag ”en liten fisk i ett hav”. Det ligger någonting i det. Modernista är väloljat med många författare och flera anställda. Jag har fått väldigt bra hjälp av förläggare och redaktör, men har inte så tät kontakt med själva förlaget sedan boken kom ut. Däremot har jag tillgång till en PR-agent, som både har egna uppslag och hjälper till att administrera mina. (Pandemin är dock begränsande.) Det var så självklart att Ek skulle finnas i bokhandeln att det inte ens nämndes, och ljudboken kommer i december utan att jag gör mer än tycker till om inläsare. Det är alltså mindre personligt, men du får mycket mer ”gratis”.

En annan skillnad är förskottet, som var symboliskt för Dränkt men hade mer substans för Ek. Och så mitt viktigaste önskemål: Förlaget kommer med stor sannolikhet finnas kvar under lång tid framöver.

Skulle jag orka ha samma tålamod igen? Vi får se. Mitt nästa projekt – förutom fler böcker – är att bli avsnittsförfattare för tv. Den branschen verkar ungefär lika lätt att komma in i som bokbranschen … 

Frida Andersson Johansson

Facebook: https://www.facebook.com/FridaAnderssonJohansson

Instagram: https://www.instagram.com/fridaajo/

Gästbloggare: Charlotte Sirc – När mammor dör

Precis som många andra skribenter älskar jag ord. Mjuka ord, hårda ord, ord som känns ända in i själen, ord som kan rymma en hel värld, ord som skapar klarhet, krångliga ord och ord som får mig att skratta och gråta. 

Många av mina minnen kan kopplas till ord. På en av mina allra första arbetsplatser i början av 90-talet hade jag och mina jobbarkompisar oförskämt kul med ord och uttryck. Det resulterade i ett slags plojmanual eller ordlista som jag plitade ihop, sprängfull med vår egen tokroliga jobbjargong. Jag tror den fick oss att känna gemenskap på något sätt och mer än tjugofem år senare skrattar vi fortfarande åt den. Ett annat minne är pirret när jag läste breven från en ungdomskärlek. Jag älskade hans sätt att uttrycka sig och kan än idag sakna känslan av att sprätta upp ett handskrivet brev. Jag glömmer heller aldrig lyckan när jag och min tjeckiskfödde man skulle äta frukost på restaurang i Prag och jag undrade över en av maträtterna på menyn: hemenex. Jag frågade vad ordet betydde och blev alldeles lycklig över alla olika sätt ord kan skapas på. Ham and eggs, sa maken, tjecker har aldrig fått lära sig engelska så bra. För att inte tala om glädjen när jag läste Sara Lövestams Grejen med substantiv. Man måste bara älska någon som upplyser om ord som bahuvrihi (sammansättningar av ord som beskriver en del av något som får representera den person/sak det tillhör, t.ex. rödstrumpa).

Som före detta gymnasielärare i svenska och engelska har jag ofta stått i klassrummet och tjatat om vad som är ”rätt” eller ”fel” när det gäller stavning, ordval, böjning eller grammatik. Men i vissa fall finns det inget som värmer ett språklärarhjärta mer än när eleverna faktiskt stavar fel. Då vet jag att de är på väg uppåt i utvecklingstrappan, att de är nyfikna på språket och har viljan att uttrycka sig. Idag är jag överlycklig över att få snöa in mig på ordens färger och nyanser på heltid. Som undertextare och översättare är det en ynnest att få leka på jobbet.

För ett par veckor sedan kom mitt första bokprojekt ut om ett av de vackraste orden jag vet, nämligen mamma. I antologin När mammor dör – Kvinnor om att mista sin mor som gavs ut den 25 september på Ordberoende förlag skriver 31 kvinnor om sina erfarenheter av att förlora sin mamma. Att få prata och skriva om ett projekt som i så många år endast funnits i mitt huvud känns overkligt. Den här boken har nämligen en alldeles särskild betydelse för mig. 

När jag själv miste min mamma som femtonåring ville jag inget hellre än att läsa om andra flickor och kvinnor med liknande upplevelser, men gick bet. Så småningom gavs Motherless Daughters – The Legacy of Loss av Hope Edelman ut i USA och den boken kom att betyda mycket. Jag bestämde mig för att översätta Edelmans bok och planerna gick så långt att jag till och med fick möjlighet att träffa henne. I vintras, när vi satt på en lunchrestaurang i Santa Monica i LA och hon berättade att det var just där hon hade fått flera idéer till sin första bok, kändes det galet stort. Den boken skulle jag översätta och nu skulle även svenska kvinnor få hjälp av den! Tillbaka i Sverige visade sig intresset från förlagen vara ganska svalt. Visserligen hade boken översatts i 17 länder och den hade legat på New York Times bestsellerlista, men den hade några år på nacken och man ville hellre ha en bok av en svensk författare. 

Drygt ett år senare ges nu boken När mammor dör ut. Det har varit ett år med en hel del jobb, fantastiska människomöten och en inlärningskurva som har gått spikrakt uppåt. Och så här två veckor efter release vet jag vilka ord som beskriver min känsla bäst. För vad är väl en utgiven bok på förlaget? Jo, svindlande och alldeles …. underbart.  

Du hittar mig här:

Facebook: https://www.facebook.com/Versalis19/
Instagram: https://www.instagram.com/versalislottasirc/?hl=sv

Gästbloggare: Lina Arvidsson

Foto: Eva Lindblad

Debut som knockar – eller den lite enklare andra boken

Den 8 oktober släpptes min andra roman, Blåmärken. I skrivande stund är det tre dagar kvar. 

När min debutroman, Ett hem att dö för, skulle släppas var jag nervös – men det är ingenting mot för den nervositet jag känner idag. Ändå är det annorlunda. Både tryggare, men ändå mer läskigt. Mer står på spel, liksom. 

I och med att datumet för boksläppet närmar sig med stormsteg har jag börjat tänka tillbaka på hur det var den här tiden förra året. Då skulle jag nämligen debutera – en stor sak i en författares liv. Den första boken ska släppas ut i världen och läsas av riktiga människor som inte är ens mamma eller partner eller bästa vän. Jag gick med hjärtat i halsgropen i veckor innan släppet. 

Varje människa jag träffade frågade samma sak: ”Snart är det dags – HUR KÄNNS DET?!” 

Ja, hur kändes det? Stort, förstås. Roligt. 

Men också som att det magiska datumet var starten på något så nytt och stort att det skulle innebära en förändring i mitt liv. Som att det automatiskt skulle hända något omvälvande den dagen, kanske skulle till och med en ny kroppsdel växa ut. 

Det hände förstås inte. Det som hände för mig var att jag kraschade. Dagen för boksläppet fick jag den värsta migrän jag någonsin haft. På jobbet skulle jag firas och jag tackade mina kollegor som peppat och stöttat under hela vägen. Men huvudet bultade och jag minns inte vad jag sa. 

Jag kikade in på en bokaffär på hemvägen för att se boken med egna ögon. Men jag hittade den inte. Genom migränen såg jag inte boken, trots att den tydligen fanns där. 

Jag åkte hem och la upp ett inlägg på Instagram. Kände ingen glädje direkt, men det skulle göras. Sedan gick jag och la mig. Jag fick ont i bröstet och blev orolig. Ringde 1177 som inte trodde att det var någon omedelbar fara men rådde mig att gå till vårdcentralen dagen efter. 

Det gjorde jag, utmattning konstaterades och jag blev sjukskriven. I flera veckor varken läste eller skrev jag någonting. Jag övade på att göra en sak i taget, till exempel lyssna på musik. Jag gick ut i skogen och satt på en sten och glodde. Jag sov och sov. 

När jag, efter ytterligare en tid, för första gången träffade en författarkollega berättade jag om min utmattning som kulminerat just på dagen då boken släpptes. 

”Jaså, du också?” sa hon. 

Det är tydligen inte helt ovanligt. 

Jag tog mig upp till slut och kunde gå tillbaka till jobbet. Kunde börja skriva också, om än till en början mycket långsammare än tidigare. 

Den här gången känner jag mig bättre rustad. Jag har sedan några veckor tjänstledigt för att skriva, jag har tid avsatt för själva releasen och jag är beredd på att det – till en början – egentligen inte kommer att hända särskilt mycket. Boken måste hitta ut till läsarna och läsarna måste hinna läsa den.

Bara det är nästan som magi. Den där idén som jag fick en mörk kväll i december förra året har blivit en hel berättelse som har blivit en bok som kommer att hamna i händerna på människor som vill läsa den. 

Rätt coolt, ändå. 

När det här inlägget hamnar på Debutantbloggen har boken redan funnits i butikerna i några dagar – och jag känner på mig att jag kommer att stå på benen den här gången.

Facebook: https://www.facebook.com/linaarvidssonwriter
Instagram: https://www.instagram.com/linaarvidssonwriter/