Idag fyller en av mina äldsta vänner år. Vi har känt varandra sedan Ronald Reagan var president i USA. Sovjet och Tjeckoslovakien var riktigt bra i ishockey när vi träffades första gången, och Varuhuset var det bästa (och enda) som gick på TV, så det är väl rimligt att säga att vi går way back. Vi brukade dessutom kommunicera med varandra genom att plinga på varandras dörrar, eller ringa på hemtelefonnummer som började på 14 och därmed indikerade vilken stadsdel i Norrköping vi kom ifrån, så ruskigt gamla är vi.
Han är, bland mycket annat, klok, rolig, eftertänksam och en av de mest sociala jag vet. Vi har rest runt hela världen tillsammans. Vi har delat såväl euforisk glädje som bottenlös sorg, och många av mitt livs finaste stunder har jag upplevt tillsammans med honom. Han är en stor inspiration. Och ändå utsätter jag nu honom och alla andra jag känner för närmast grovt förtal.
Jag talar naturligtvis om det här med att skamlöst låna saker från verkligheten till sin berättelse. När min gamla vän läser Nya grannar och gamla ex kommer en hel del sannolikt att kännas väldigt bekant för honom. Där finns specifika händelser, uttryck i dialogen och dråpliga anekdoter – men även bakgrunder och personlighetsdrag hos mina karaktärer som är sprunget ur vår gemensamma historia.
Med det sagt är allt jag skriver självfallet rent och skärt hittepå, även om min livliga fantasi också är starkt influerad av människor jag mött och saker som faktiskt hänt. Jag föreställer mig att det här gäller för de allra flesta som skriver, att jag inte är ensam om att förvränga situationer och spetsa till saker så till den grad att de inte längre överensstämmer med sanningen. Allt för en bra historia, liksom. Det kanske därför inte är fullt så illa som grovt förtal, men väl…ringa insinuation?
Låt mig illustrera vad jag menar med ett hyggligt konkret exempel: i boken förekommer en episk utekväll i Rom. Jag och min vän har såklart varit i Rom, och vi har haft en oförglömlig barrunda i den eviga staden. Det gjordes mycket riktigt en överenskommelse kring att det skulle drickas vitt vin, och vi gick på fotboll, men där tar nog faktiskt likheterna mellan dikt och verklighet slut.
Vår kväll i Rom innehöll nämligen varken fultjack eller italienska transvestiter, som den gör för karaktärerna i Nya grannar och gamla ex. Tack och lov, eller tyvärr, beroende på hur man ser det…
Hur gör du dig skyldig till ringa insinuation?
Debutantbloggen 