Research till våra böcker?
Är det undersökande arbetet viktigt eller mer ett nödvändigt ont?
Och kan man möjligtvis fuska en smula med sin research?
I höstas hörde vi den legendariske och fascinerande deckarförfattaren Dag Öhrlund berätta om sitt författarskap på Enköpings bibliotek och fick inblick i hans metoder när det kommer till research.
Som så många andra deckarförfattare verkar han vara extremt noga med detaljer och vinnlägger sig om att ta reda på så mycket som möjligt om allt ifrån förruttnelseprocesser och helikoptermotorer till åklagarrutiner och vinklar på krutstänk.
Dag Öhrlund berättade frikostigt om sina kontakter med rättsläkare, viltvårdare, brandanalytiker, yrkesmilitärer och andra orakel, och någonstans där och då så insåg vi att vi förmodligen aldrig kommer att komma i närheten av så mycket sakkunskaper som ett proffs som Öhrlund sitter på.
Själva har vi helt enkelt inte denna kavalkad av viktiga kontakter.
Men kanske behöver vi inte heller det för att skriva hyfsade deckare?
För det finns ju faktiskt olika sorts deckare.
Man kanske skulle kunna kalla det för olika grader av fiktion.
Vi skriver ju trots allt uppdiktade historier, så hur viktigt är det egentligen att alla detaljer är korrekta?
Har det verkligen så stor betydelse vilka vapen poliserna har?
Är det jätteviktigt för läsaren att få en djupare inblick i hur kommunikationen på darknet sker, eller hur en rättsmedicinsk undersökning går till?
Bör man vara petnoga i beskrivningen om hur organisationen ser ut inom Stockholm läns polisdistrikt, eller kan man kanske freestyla lite och få dess befälsstruktur att passa våra egna syften?
Tja, allt det där är väl egentligen tolkningsfrågor och en sorts balansgång, eftersom alla läsare är unika.
Vissa läsare formligen ÄLSKAR att grotta ner sig i långa detaljbeskrivningar om utlösningsmekanismer i handeldvapen och gängse rutiner vid häktesförhandlingar, och vissa tycker att sådant blir skittråkigt.
Vi tillhör nog den senare skaran.
Som läsare hastar vi förbi polisernas utredningstekniska utläggningar, skumläser de delarna och hittar tillbaka till uppmärksamheten först när karaktärerna agerar och interagerar igen.
Därför blir vi lite så som författare också.
Vi fastnar sällan i de mer avancerade expertutlåtandena, utan fokuserar mer på vad våra huvudkaraktärer känner och tänker.
De psykologiska aspekterna av historien intresserar oss betydligt mer än de rent detaljtekniska.
Men vissa saker måste naturligtvis kollas upp.
En känsla av realism tror vi ändå behövs som ingrediens i en deckares ramverk.
I vårt skrivande ställs vi ofta inför frågan ”är det där verkligen rimligt?” och det leder oss oftast tillbaka till researcharbetet igen.
Vi kommer inte undan.
Nu i dagarna fick vi lite av en slump kontakt med en kriminaltekniker med tafonomi som specialområde, och en ny värld av detaljkunskaper öppnade upp sig för oss.
Vår nya kontakt kom med ett väldigt välformulerat och innehållsrikt svar till oss, på en ganska kort och rak fråga.
Och plötsligt vaknade den vetgirige och detaljkära researchern i oss.
Ett kapitel i vår uppföljare blev plötsligt en halv sida längre, och förhoppningsvis kommer blivande läsare av boken att bli liiiite smartare.
Men tillbaka till det bekväma fuskandet en sista gång då.
För visst kan vi väl göra så att våra utredare får ha civila kläder på sig i alla lägen?
Och visst kan Nationellt forensiskt centrum i Linköping få för sig att komma med provsvar inom ett par timmar i vissa särskilt brådskande ärenden?
Det passar ju så bra in i vår tidslinje, så vi säger väl ändå det, va?
Vissa saker kan vi väl ändå få kalla för konstnärlig frihet?
Konstnärlig frihet med en lätt doft av lathet…
Ha en fin dag!
reichard.reichard
Debutantbloggen 