Att vara författare är som att vara en gud i sin egen lilla värld. Du skapar karaktärer, ger dem liv och kastar dem in i alla möjliga äventyr. Men ibland, när du sitter där framför datorn, kan en märklig känsla smyga sig in – skuld. Ja, du kan känna sig skyldig och ansvarig för de prövningar som dina kära karaktärer måste utstå.
Det här gäller såklart särskilt huvudpersonen. Du har tillbringat timmar, dagar och ibland år på att utveckla dem, ge dem djup och personlighet och sedan måste du kasta dem in i den värsta dagen i deras liv. Det är som att vara en förälder som skickar sitt barn till tandläkaren för första gången, fast tusen gånger värre. För du vet att du är den som har skapat deras öde, som har bestämt att de ska genomgå alla dessa prövningar.
Och så sitter du där, medan ens huvudperson möter den ena tragedin efter den andra – de förlorar sin älskade, blir förrådda av sin bästa vän, eller drabbas av sjukdom eller olycka. Det enda du tänker på är: hur kan jag göra det ännu värre nu? Finns det fler saker som jag kan beröva huvudpersonen på? Hur blev du plötsligt världens värsta människa, undrar du? Hur kan du vara så grym mot någon du har skänkt liv?
Just nu skriver jag om mentalvården i Sverige under första hälften av 1900-talet. Det är inte en upplyftande research som jag har fått ta del av. En del av mig ryser av obehag. En annan del gnuggar händerna inför de oändliga möjligheter som finns för mig att plåga mina huvudpersoner. Jag känner mig riktigt usel, som att det är jag som drar igång el-chocksmaskinerna och vrider upp på max. Kan inte alla bara få ha det fin och lätt, tänker jag, pch vill radera de värsta kapitlen. Låta alla gå på en trevlig picknick i stället.
Men här är grejen – utan dessa prövningar, utan dessa svåra situationer, skulle din berättelse bli platt och ointressant. Vi bryr oss inte om karaktärer som inte har någonting att kämpa emot, där allt hela tiden går deras väg. Det är i motgångarna som dina karaktärer växer och utvecklas, där de visar vad de verkligen är gjorda av. Låt dem ställas inför sina egna rädslor och begränsningar, pressa dem till bristningsgränsen.
När du, i kapitel efter kapitel har sabbat för dem, och de till slut ändå reser sig – det är då de visar vilka de faktiskt är. Det är då som deras sanna karaktärer skiner igenom.
Så även om det känns som om du är ute efter att göra deras liv miserabelt, är ditt egentliga uppdrag att skapa en engagerande och minnesvärd berättelse. Och när allt kommer omkring, är det inte det som du vill? Att skapa något som berör läsarna, som får dem att skratta, gråta och kanske till och med skrika ”NEJ! Varför måste det hända?” på ett fullsatt tåg? Så nästa gång du känner dig skyldig för att ha kastat dina karaktärer in i den djupa, mörka avgrunden, tänk på det som ett nödvändigt ont. För i slutändan är det vad som gör din historia levande och pulserande – även om det betyder att du ibland måste vara den onda guden i ditt eget litterära universum.
Debutantbloggen 