När jag gick i skolan var det väl ungefär som nu, man måste läsa böcker som man måste läsa. Klassiker och andra såna där böcker som hos mig framkallade en längtan efter att se en följetong i Albansk vävkonst med fackord.
Nu sitter mina söner i samma båt och jag ser återigen hur jävla svårrodd den är. Klagomålen duggar tätt, svordomarna likaså, de spyr galla över de olästa verken som är bland det bästa som någonsin har skrivits. Och vad i helvete är en läslogg?
Jag minns inte vilka böcker som jag tvingades ”läsa” och det gör detsamma, men det fick mig inte att börja läsa böcker överhuvudtaget. Istället blev jag den där icke-läsaren som sneglade mot den förbjudna Tintin-backen på bibblan. Serier var no no.
Idag är jag övertygad om att man föder fram en läsare genom att sätta rätt litteratur i ungarnas händer. Jag säger inte att klassiker är dåliga, jag vill bara inte läsa dem. Som jag sagt förr; Kerstin Thorvall och jag hade kanske blivit en läsare mycket tidigare. Vad gäller poesi trodde jag att det bara fanns obegripliga verk som man vrickade tungan av om man försökte sig på högläsning. Jag minns en gång när jag var på biblioteket i lyrikhyllan. Jag höll i en blodröd poesibok och tittade lite i den och funderade över hur det skulle vara att kunna läsa poesi. Att det fanns hundra andra poeter att välja mellan fanns inte i min tankevärld, jag drog alla över en kam.
Till mina barn försöker jag lägga fram litteratur efter hur jag känner dem och på så sätt få dem att lockas till att bli läsare. Sonen i åttan väljer Dexter (ni vet, polisen som är mördare). Populärmusik från Vittula inhandlade han själv. Äldsta som går på gymnasiet väljer självbiografier i gross och parti. Yngsta dottern väljer jag ofta åt, då blir det så tokiga böcker som möjligt med ett frigörande språk. Och jag är den mamman som tycker det är helt okej att meningar får börja med och, pappan får vara rökare om författaren ville ha det så, ungarna får svära om de tappar hammaren på tån och helst ska faster Flisan blivit farbror Grön.
Nu är det er tur att berätta vad ni tror om saken. Åter till julpyntningen. Kaffet. Musiken.
Debutantbloggen 
Pingback: Med tunnelbanan in i slukaråldern | Annelie Drewsen
Jag tycker inte att man ska titta sig blind på läsande. Litteratur kommer i många olika former, och alla är inte så visuellt orienterade (eller har så hög koncentrationsförmåga) att de tycker om att sjunka ner med en bok. Det skrivna ordet är bara en form, ett medel. Inte ett ändamål i sig.
(Augustpriset är för övrigt ett FÖRSÄLJNINGSTRICK, okej? Augustvinnarna ”Svinalängorna” och ”Populärmusik från Vittula” tillhör de mest lättillgängliga böcker jag någonsin läst.)
GillaGilla
Jag håller med dig och kommentatorerna – det viktiga är att läsa och, tror jag, att man får läsa på sin egen nivå. Att som förälder läsa högt tror jag också hjälper, då kan man gå ett snäpp mer ”avancerat” om man vill. SJälv gick jag från Kitty och serier som 9-åring till Dostojevskis Brott och Straff 10 år senare. Och det var ingen som tvingade mig, men flera som inspirerade (fast INTE skolan, usch vad jag också avskydde litteraturkunskapen).
GillaGilla
Hej!
Vi plöjer Sune-böcker hemma hos oss. Än så länge är det högläsning som gäller för 6-åringen, men i dagarna ljudade han ihop sina första korta ord. Häftigt!
En favorit bland högläsningsböcker är Sandvargen av Åsa Lind. Vi har nog läst den 5-6 gånger. Språket är fantastiskt, för både vuxna och barn.
För ett par år sedan läste vi högt ur Bamse-tidningen varenda kväll. Det är inte ”sämre”, huvudsaken är att man läser!
GillaGilla
Jag tror på lust och mycket högläsning. Det kan vara jobbigt att ta sig genom en text och då behövs vi vuxna som förebilder. Genom att läsa texten högt tror jag man kan hjälpa barnet att komma in i dess värld. Viktigt att låta dem ställa frågor till texten om de vill. (Jag tycker dock att det är svårt att hitta riktigt bra högläsningböcker till mina barn, som är fem och sju. Allra bäst har de gillat Mio min Mio.)
Kanske handlar det också om att stimuleras rent estetiskt eller taktilt av böcker. Min femåring brukar ofta ta med sig ett gäng böcker i sängen när han ska sova och somnar med böcker i famnen, som täcke och som kudde. Någonting säger mig att hans kärlek till böcker kommer att följa honom in i vuxenlivet.
GillaGilla
Helt enkelt; Skolan och bibblan får gärna tipsa om klassiker, men låt ungarna välja själv. Är man en obstinat fjortis kanske man ska sätta punkpoesi i händerna på denne istället för Flugornas Herre.
GillaGilla
Jag tror mycket på att låta barn läsa om det de är intresserade av. Jag läste massor av serier som barn. Men jag läste också facklitteratur – till och med på engelska eftersom det inte fanns på svenska om tecknad film, datorer och även serier.
Varför skulle någon bli en flitigare läsare av att påtvingas något som inte intresserar dem från början?
Den fina litteraturen upptäcker de tids nog, kanske ännu snabbare om de får läsa massor av böcker.
Nedan egen erfarenhet blandad med skamlös egenreklam (snabbspola om ni är känsliga):
Har på mina egna signeringar träffat flera glada mammor som berättat hur deras söner (jo, tjejer läser också mina böcker men de verkar även läsa annat) aldrig läser böcker men mot alla odds plöjt igenom InnebandyPiraterna.
”Jag tror inte han läst en bok på 1,5 år men Första säsongen sträckläste han på tre dagar”, sa en mamma till en 13-årig kille förra veckan.
Det kanske inte är sånt som Augustprisjuryn uppskattar, men jag är övertygad om att precis som författare ska skriva om sånt de kan så kan unga läsare läsa om sånt de kan. Eller framför allt älskar. Oavsett om det är innebandy, hästar eller drakar.
Alternativet är nämligen sannolikt att de inte läser alls.
GillaGilla