Gästbloggare: Jenny Milewski

Jenny Milewski bor utanför Malmö och jobbar som copywriter, marknadsstrateg och föreläsare. Hon debuterar i april med Skalpelldansen på Telegram Bokförlag.

Skalpelldansen är en psykologiskt laddad skräckroman om författaren Jonas Lerman som lever gott på sina böcker om kirurgen och flickmördaren Carl Cederfeldt. All kritik mot det extrema våldet i hans romaner avfärdar han med att allt bara är på låtsas. Tills det en dag inte alls är på låtsas längre.

 

Konsten att skrämmas

Det är en onsdag i början av januari. Jag sitter på konditori Hollandia i Malmö och slutredigerar Skalpelldansen. Stormen Dagmar eller Emil eller vem det kan vara dansar uteserveringens stolar förbi utanför fönstret. Vid bordet intill sittter två söta tanter och diskuterar någon dement släkting som bara vägrade att följa med på bio häromdagen, fast det faktiskt var hon som hade tjatat i flera veckor. Jag försöker tappert låta bli att tjuvlyssna och istället fokusera på huruvida Alvedon ska skrivas med stort eller litet A och andra lika väsentliga frågor.

Efter en stund råkar jag möta den ena tantens blick. Hon ler vänligt.

”Jag hoppas att vi inte stör dig för mycket”, säger hon och kikar nyfiket på min manusbunt. ”Vad är det du håller på med förresten?”

”Jag redigerar min debutroman. Den kommer ut i april”, säger jag, med illa dold stolthet.

”Men oh, så spännande. Vad handlar den om?”

”Det är en skräckroman. Om en författare som skriver böcker om en galen kirurg som tortyrmördar tonårsflickor i sitt garage”, svarar jag ­och anar redan vad som ska komma. Och det gör det.

”Oj, det skulle man aldrig kunna tro. Du som ser så trevlig ut”, säger tanten och ser mycket förvånad ut. ”Varför ville du skriva en sån otäck bok?”

 

Ja, varför vill man skriva skräck egentligen? Varför skriver jag skräck? Jag som ser så trevlig ut?

Kanske är det som Stephen King säger: ”Det är inte författaren som väljer historia, det är historien som väljer sin författare.” För vad ska jag göra när de enda historierna som dyker upp i mitt huvud är fulla av otäckheter? Annat än att skriva dem? Varför det är så har jag däremot ingen aning om. Jag försöker tänka på det så lite som möjligt.

Eller så beror det på att skräcken är ett så fantastiskt redskap att utforska verkligheten med. Som ger författaren lov att ställa saker på sin spets och se vad som händer i tillvarons allra yttersta gränser – där kanske de riktigt stora sanningarna gömmer sig.

Men framförallt skriver jag skräck för att det är så otroligt roligt. Det är som att befinna sig i ett rum med alla dörrar öppna, där allt från människans inre sönderfall till hela världar av tentakler och uråldrig ondska ryms. Och där precis allt är tillåtet.

Jag har också blivit ombedd att ge några, högst subjektiva, råd till andra som är sugna på att skriva skräck. Så, från djupet av min oändliga visdom (ha!) och med tack till kollegorna i Skräckvågen som bidragit med sina bästa tips, here goes:

Bygg miljö och karaktärer med omsorg. Konsten att skrämmas bygger på identifikation. Din uppgift som skräckförfattare är att föra in dina läsare i en värld som känns hemmastadd och välbekant, med karaktärer som läsaren kan tycka om, förstå och känna med. Och sen låta helvetet bryta ut. Platta pappfigurer som springer runt och slaktar monster i slarvigt målade kulisser skrämmer ingen.

Ta ut svängarna. I en genre där en berättelse om ett monster byggt av likdelar ses som en finlitterär klassiker finns ingen anledning att hålla tillbaka. Giftiga huggtänder, knivar istället för fingrar, hockeymask … alla läskiga detaljer är tillåtna, vare sig ditt monster är mänskligt eller månghövdat. Eller som Adolfsson & Falk sjunger i ”Mer jul”: ”En show glöms bort om den bara visar upp effekter som man knappast anar”. Kulörta kulor i drivor, det är bra skräck.

Skruva åt och skruva upp. Att kunna hålla tempo är viktigt. Att kunna växla tempo är ännu viktigare. Att låta folk springa omkring och skrika ”Herregud!” i 300 sidor i sträck blir lätt lite påfrestande för läsaren. Alltså, ta det lugnt, vagga in läsaren i säkerhet och skruva åt spänningen efterhand. Men när ondskan sen slår till på riktigt, är det lika viktigt att växla upp och dra på, utan att fastna i onödiga detaljbeskrivningar och krångliga händelseförlopp. ”Skräck ska vara blodig och suddig”, för att citera skräckförfattaren Anders Fager.

Fyll dig själv med skräck. Enligt min mening finns det inget egenvärde i att försöka vara så originell som möjligt. Världen är full av spännande skräckteman, monster och miljöer att inspireras av. Läs och titta på så mycket bra skräck som möjligt, plocka det du tycker bäst om (eller skräms mest av), och tänk: ”En sån historia vill jag skriva, men på mitt alldeles egna sätt. Och bättre.” Det blir säkert alldeles tillräckligt originellt.

Och så till sist, ett par ord om slutet. Det är förstås en smaksak, men skräckhistorier med lyckliga slut är jag inte mycket för. Det är ju ändå skräck vi snackar om, eller hur?