Längtar ni?

Jag gör det. Så att jag blir blå. Så att det kliar i fingrarna och huvudet och nästan ända in i själen. Längtar efter att skriva alltså. Jag sitter på jobbet och tänker på hur det ska bli när jag har två helt lediga dagar i rad. På hur jag ska börja dagen med en springtur, ta en dusch, äta frukost och ta med kaffekoppen till datorn. Helt tyst ska det vara, kanske lite P1 på ute i vardagsrummet, men inte för högt, bara som ett hemtrevligt mummel. Så ska jag sätta igång, inte behöva någon startsträcka, bara öppna dokumentet och känna flytet, höra berättelsen knacka på i huvudet, öppna dörren för den och sätta igång. I flera timmar ska jag sitta. Bara avbryta för att sträcka på ryggen, hämta ett glas vatten, göra lite mer kaffe.
Och dagen därpå.
Då ska jag upprepa hela proceduren.

Om det inte framgår så har jag skrivar-abstinens. Det är över en vecka sedan jag skrev något alls, det har varit för mycket annat helt enkelt, jag har inte haft en sekund över. Stopp och belägg, hojtar ni nu, var det inte den där AnnaMaria som skrev för bara några veckor sedan att det alltid finns tid? Minutrar här och sekundrar här, bara att ta för sig, var det ett bara ett påhitt, va?
Nej, det var det inte, men oavsett om tiden finns, så är det inte alltid säkert att platsen finns. I hjärnan. Så är det i alla fall för mig. När det snurrar för mycket, när jag har för mycket på jobbet, för stora utmaningar, för mycket att läsa på, ta in, för många resor på kort tid och så för lite sömn på det, då får skrivandet stå tillbaka ett tag. Det är tråkigt, men nödvändigt och jag kämpar verkligen för att få mig själv att inse att det måste få vara så. Man kan inte alltid ha tid till allt, ibland måste vissa saker prioriteras och andra vänta. Den här veckan blev det skrivandet, inte bara den här veckan förresten, skrivande har fått stå tillbaka lite nu och då det senaste, men det är okej. Dels för att det är jag som har valt det, jag har tagit varenda beslut själv, tecknat in varje sekund och själv bestämt mig för att ge allt och lite till åt något som inte är min romanuppföljare. Dels för att detta självvalda skrivar-celibat har en stor fördel.

Det föder en längtan.

En längtan efter de där timmarna, den lediga dagen, tågresan med datorn. Då när jag ska få skriva igen, när jag ska få sätta mig med min text, hälsa på mina karaktärer igen, se hur dom mår.
Jag gillar verkligen den där längtan, gillar att veta att när jag väl sätter mig så kommer jag vara tacksam. För att det går och för att jag får, för att det finns någon annan än jag som faktiskt väntar på den där texten och för att det är en ynnest. Jag kan så lätt glömma bot allt det där. Glömma hur fantastiskt det är att skriva. Bara känna det kravfyllda, stressen som uppstår emellanåt, tristessen som kan komma krypande, då när du verkligen inte känner för ett skrivpass utan bara vill göra något annat, vad som helst går bra tack så hemskt myckte. Så extra fint då, att verkligen få längta, att ännu en gång få bevisat att jag verkligen älskar att skriva och att jag älskar mina karaktärer. Faktum är att jag kan undra lite hur de har det när jag inte har träffat dem på länge, jag vet att det låter töntigt, men det är sant. Så därför – det är trist att inte hinna skriva – men inget ont som inte har nåt gott med sig och när jag sätter mig på söndag kommer det vara förknippat med ren och skär lycka.