Gästbloggare: Mia Franck om ”hur ska man sluta en berättelse?”

Mia Franck jobbar som litterärhuman ordbrukare, ger akademiska kurser i ungdomsroman, skräck och fantasy, håller skrivworkshops, skriver kolumner, bloggar och debuterar med romanen Martrådar på Schildts & Söderströms i slutet av april.

Foto: Robert Seger

Punkt och slut

Om ett par veckor kommer min debutroman, Martrådar. Det betyder att ett visst skede är slut. Allt det där man gör innan en bok kommer ut. Som att skriva den till exempel. När boken väl är ute är det inte längre bara min bok, utan jag blir tvungen att släppa taget. Osökt eller sökt, men det får mig att fundera på hur man sätter punkt, alltså kommer till slutet, the end.

Ofta finns det fler sätt att avsluta en berättelse på. Man ägnar sig åt brainstorming och kommer upp med förslagsvis tolv fungerande slut. Vissa är logiska, andra är överraskande. Hur väljer man vilket slut ska man ha?

Slutet hördu, det sitter inte riktigt. Eller de sa, redaktörerna alltså, inte precis så, men det var vad jag hörde, när jag tagit mig till förlaget för att få kommentarer på min bok. Redaktörerna hade rätt, förstås, klart som den att slutet inte satt alls. Det låg platt och eller slingrade sig åt ungefär tolv håll. Min brainstorming hade gett resultat, i mängd.

Gick hem och stirrade på mina tolv slut. Vilket skulle jag välja? Varför skulle jag välja just det slutet?

Jag skrev lite på måfå. På papperslappar. I skrivböcker. I manuset. Efter tag fick jag en känsla av att jag lagt till ytterligare tolv slut. Inte bra.

Fortsatte stirra på mina, nu tjugofyra, möjliga vägar att avsluta berättelsen på. Slet upp dem. Strök de flesta. Lät andra bli något annat än slut. Men jag ville ha kvar en rejäl dos slut i alla fall. Ville att det skulle vara ett slut som egentligen inte slutar, ett öppet slut. Jag gillar öppna slut. Men det måste göra ont.

Att avsluta innebär att få ihop en kombination av överraskning, det oundvikliga och tja, att det blir – rätt. Jag kan alltså tänka mig tjugofyra slut på min berättelse, men bara ett av dem är rätt. För det kändes så. I magen. Rätt slut är en känsla, kanske också en sista mening som är fin. Fast slutet kan komma innan den sista meningen, ibland slutar berättelser efter klimax. Slut är alltså mer än en mening och handlar om en känsla, den jag ville finnas i när jag skrivit klart.

Målet är att när jag skrivit slutet har jag lovat min karaktär att aldrig någonsin behöva besöka det slutet på nytt. Att nästa gång måste det sluta på annat sätt. För oberoende om man skriver en bok eller tänker sig flera i samma serie behöver böcker ett slut. Man kan inte lämna karaktärer och läsare i sticket. Just den biten är inte alls öppen utan väldigt sluten.

Berättelsen börjar med att en tjej kommer hem och hittar sin syster som tagit livet av sig. Sånt gör ont. Och då får man försöka fixa det. Huvudpersonen, som blir en mytomspunnen mara, väljer hämnd. Förresten ska man på nåt sätt knyta an till början också när man kommer till slutet. Men hur, tja så mycket tänkte jag inte avslöja.

Mia Francks blogg: http://skrifva.blogspot.fi/