Pratar man om skrivande och smärta kopplas det oftast till inre demoner. Men vad gör man när själva kroppen hindrar en från att skriva?
Jag skulle ha skrivit om något helt annat idag. Men så satte jag mig vid skrivbordet, lade händerna över tangentbordet och kände att nej, det här går inte utan handledsstöd. Så här kommer en oplanerad blogg om att skriva med smärta.
Förra året diagnostiserades jag med HSD, förkortningen för det underbart långa ordet hypermobilitetsspektrumstörning. Det innebär kort att jag är väldigt överrörlig och har dålig bindväv, något som sliter på mina leder och tröttar ut mina muskler. Jag skadar mig lättare än andra, så saker som nackspärr och trasiga knän och höfter är ibland mer regel än undantag. Det förklarar också de otaliga problem jag haft genom livet, som jag tidigare nedstämt summerat med att jag är ”tekniskt dålig på att röra mig”.
Att få den här diagnosen var en stor lättnad och tillät mig att vara mer förlåtande mot min kropp. Ofta har jag känt mig väldigt misslyckad när det kommer till fysisk aktivitet. För tio år sedan kunde jag inte ens gå några timmar på stan utan fotlederna var svullna efteråt, men som tur är är just det problemet löst sedan en redig operation som i korta drag byggde om min ena fot (jag är även plattfotad). Så även om det inte kommer bli någon löpare av mig så kan jag numera ta hyfsat rediga promenader utan att känna mig trasig. Otroligt skönt!
Istället är det mina händer som är mitt dagliga ok. Jag har handledsstöd i blandat skick spridda över hela lägenheten, och ett par extra på jobbet. De senaste åren har just händerna blivit sämre, och att skriva en dag utan hjälpmedel är liksom inte ett alternativ längre. På inrådan från min toppen-bra fysioterapeut försöker jag öva på att skriva mjukt och försiktigt istället för att intensivt rassla iväg på mitt mekaniska tangentbord som jag brukar, vilket förhoppningsvis kommer göra att jag kan ta av dem oftare. Men livslånga vanor är svåra att bryta.
Hur påverkar det då mig i mitt dagliga liv? Mycket, såklart. Skrivandet är mitt levebröd, och jag har inga planer på att sluta. Men vissa dagar känns det orättvist och tufft. Som att någon entitet uppe bland molnen försöker sätta stopp för det jag vill göra och åstadkomma. Allt som har med händerna och fingrarna att göra är potentiellt motigt, och dåliga dagar är hela grejen med att hålla i en bok ett helt projekt av att försöka hitta ett grepp som inte gör ont. Att inte kunna slappna av och läsa när jag vill är otroligt frutrerande.
Allt oftare sover jag med handledsstöden, ett tips jag fick av fysioterapeuten eftersom man lätt hamnar med händerna i konstiga lägen under natten annars. Det hjälper en hel del, men det är fan inte alltid roligt att sova med skenor och tyg som inte alls andas så bra som min hud hade behövt.
Jag hoppas såklart att det ska bli bättre. Att jag ska hitta sätt att skriva som gör att jag oftare kan släppa händerna fria och låta dem vara ute i friska luften. Alla tips någon kan ha mottages tacksamt! Tills dess är jag ändå glad över de hjälpmedel som finns och ändå låter mig plita ner mina böcker.
Vad kämpar du med i din skrivarvardag?
Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver
Debutantbloggen 