Hur kan det komma sig att det ibland är så svårt att göra det man älskar? Att ta sig tid för sin text? Idag skriver jag om motståndet mot att skriva.
På många sätt har jag allt jag längtat efter när det handlar om mitt skrivande liv. Jag har precis gett ut min debutroman och flera som har läst den tycker om den. En del har till och med uttryckt en längtan efter att läsa mer av samma författare. Så jäkla peppigt! Jag har dessutom både en idé och ett kontrakt på en andra bok. Till råga på allt, jag skäms nästan att skriva det, har jag för tillfället rejält med skrivtid.
Så vad är då problemet? Varför känner jag ibland ändå ett så stort motstånd mot att sätta mig och skriva? Jag hittar hela tiden på andra saker att göra, drar på det, tills mitt skrivfönster är slut och jag måste göra det där andra jobbet som jag ju också har. Varför måste jag locka mig själv med belöningar för att sätta mig vid datorn? Det är obegripligt. Jag älskar att hitta på berättelser, har inte svårt för det. Jag tycker om att nörda ner mig i texten och fundera på hur den kan bli bättre. Ändå tar det ibland så emot. Är det mig det är fel på?
Visst, det är svårt att redigera ett manus. Mycket svårare än att kasta ur sig ett första utkast. I höstas när jag färdigställde det första råmanuset till uppföljaren på Revor av ljus, gick det som hejsan. Jag satt varje dag och orden rasslade fram på sidan. Det fanns ju ingen press på att det skulle vara bra. Tvärtom nästan. En del skrivtips varnar för att göra det första för bra, om det är för bra är det svårare att redigera sedan. Nu måste jag tänka på vad jag gör. Göra bra. Det jag lämnar ifrån mig i slutet av månaden måste hålla en viss kvalitet. Jag kämpar med dramaturgin, huvudpersonens drivkrafter och vändpunkter. Det är alltså jättestor skillnad på kraven på mig som författare då och nu. Men är det det som är anledningen till mitt motstånd?
Är jag kanske för lättdistraherad? Ett offer för det moderna samhällets ständiga pockande på min uppmärksamhet? Blicken dras hela tiden till mobilen, varför lämnar jag den inte bara i ett annat rum? Varför alt-tabbar jag till instagram så fort jag har skrivit en bra rad. En slags belöning? Trots att jag just då borde rida på vågen och fortsätta, stanna i texten, i flowet. Är jag odisciplinerad?
Eller är det något annat? Pressen av den andra boken, kanske. Har förväntningarna på att nå minst samma nivå med uppföljaren som med debuten tagit knäcken på mig? Jag tror inte det är det som spökar. Jag gillar premissen för boken som jag jobbar utifrån, gillar karaktärerna, handlingen och miljön. Jag tror på projektet och ser att det kan bli en riktigt bra bok. Dessutom minns jag att jag bitvis led av samma problem förr.
Det här självsabotaget har funnits så länge som jag har skrivit. Jag hindrar mig från att göra det jag tycker om. Inte alltid, såklart. Under långa perioder skriver jag hjärtans gärna. Varje dag och engagerat. Men nu och då hamnar jag i de här tröga faserna. Jag måste tvinga mig. Försöker ta minsta möjliga steg för att komma närmare chansen att få något skrivet. 1. Starta datorn. 2. Öppna dokumentet. 3. Läs det senaste du skrev. 4… lägg till nåt litet ord…
Där brukar det ju vända, och det går lättare. Jag vet det. Bara man börjar så händer förhoppningsvis något. Jag vet också att jag kommer att skriva, min deadline kommer att hållas. Men vägen dit borde inte behöva vara en kamp. Det är konstigt.
Är jag ensam eller är vi fler därute som har svårt att sätta sig ner och skriva? Vad är det som stoppar er och vad brukar ni göra för att komma över det?
Debutantbloggen 