Att ha skrivpaus

Det tog några dagar innan det kändes okej att vara skrivledig, men nu när det gått en vecka har jag nästan vant mig. Vant mig vid att inte plocka fram datorn så fort jag får några minuter över. Vant mig vid att inte sätta klockan på sju för att få någon timmer ostört skrivande innan övriga i familjen vaknar. Vant mig vid att inte öppna ett av mina dokument de kvällar mannen läser för minstingen. Istället har jag gått promenader, sett på tv, läst, gjort lite yoga, tagit sovmorgon och umgåtts mer med familjen. Det är riktigt skönt och avkopplande. Trots att en del av mig tycker att det känns fel. Tycker att jag borde skriva. Producera något. Men jag lyssnar inte på den rösten just nu, utan istället på den som säger att det är bra att ta en paus. Att det faktiskt är gynsamt för skapandet att vila ibland. 

Sen förra onsdagen har jag inte rört något manus. Inte skrivit. Inte redigerat. I huvudet ploppade det upp en ny manusidé under en hundpromenad, så jag tillät mig att skriva ner några meningar om den. Bara för att sedan lättare kunna släppa det. Kanske att jag även försökte mig på att skriva en baksidestext igår. Och så sitter jag just nu och skriver ett blogginlägg om att jag inte skriver. Men annars har jag inte skrivit något alls. Jag lovar. Och detta inlägget blir ganska kort. Jag tror rent av att det inte blir längre än så här 😉