När jag skriver det här är det ett år sedan begravningen av min yngsta faster. Din syster, pappa. Du låg på sjukhuset och hade inte långt kvar. Det var dags nu, du hade levt ett långt rikt liv. Du var inte ensam, några ur familjen vakade vid din sida medan vi andra tog farväl av din syster. Det var tur att vi är en stor familj, som du brukade säga.
Natten efter fasters begravning drömde jag om dig. Jag vaknade och skrev dikten Ring, klocka ring. Det var inte en dikt för byrålådan, det visste jag när jag hade skrivit den. Dikten ville bli framförd på din begravning. Jag minns att jag grät och var tacksam på en och samma gång den stunden i sängen. Livet, döden och allt däremellan tumlade inom mig.
Dikten pockade på mig, gav sig inte. Den skulle framföras, jag kunde inte ignorera den. Skulle jag våga framföra den inför publik och i sorgen? En period av vånda följde, att framföra en dikt inför publik hörde inte till min vardag. Jag som knappt delat mina texter alls. Jag vande mig stegvis vid tanken. Pratade med vänner för pepp och stöd. Så blev det bestämt med familjen att jag skulle framföra den på minnesstunden.
Den blev väl mottagen och lindrade stunden. Jag fick fin feedback på dikten. Så mycket som har hänt sedan dess, pappa. Modet gav mig mersmak att dela mina verk med omvärlden.
Ända in i det sista, under dina sista dagar i livet lärde du mig saker. Som den gången på sjukhuset du hostat upp tabletterna på tröjan. Du bad om ursäkt och hängde med huvudet.
”Ingen fara”, sa jag.
”Ingen fara?” sa du och stirrade på mig med en blick grumlig av smärtstillande.
”Ingen fara alls”, sa jag med all kärlek jag kunde frambringa. Jag svalde ner gråten, hämtade papper och torkade bort saliven och tabletterna så gott det gick.
Det bär jag med mig, att inte ta livet så allvarligt. Jag glömmer det emellanåt, upptagen som jag är av att göra rätt.
Då och då tänker jag på din lekfullhet. Dina berättelser om grodorna som hittade på alla möjliga äventyr och var tänkta som en sporre att äta upp maten. Istället glömde vi barn alldeles bort att äta. Häromdagen, mitt i morgonrusningen, fick jag syn på en ekorre som totalt obrydd lekte i en gren över grusvägen i Trädgårdsföreningen. Svansen vippade där den lekte upp och ner i trädet, och jag kom att tänka på dig pappa, hur du älskade att hitta på historier om djuren. Jag för den lekfullheten vidare, jag vet att du hade tyckt om min berättelse om Rosa, geten och älvklockan.
Hur det än är, så är förståelsen för att var sak har sin tid en visdom att plocka fram. I synnerhet som författare. När jag blir frustrerad och stressar på, då tänker jag på dig. Att låta var sak ha sin tid. Modet att våga ta saker i min egen takt och inte låta mig stressas till att pressa ur mig texter bara för att leverera.
Dikten blev min bearbetning av sorgen, liksom Laleh skrev ”En stund på jorden” efter sin mammas död. Vi lever en stund här på jorden, vi föds och vi dör. Vad vi väljer att göra däremellan, det är upp till var och en. Jag väljer att fylla en del av den tiden med att dela mina berättelser med omvärlden.
/Christina Henricson
Instagram: https://www.instagram.com/christina_henricson_author
Bloggen: https://christinasharmoni.blogspot.com/
Debutantbloggen 