Den här veckan har vi temat ”Andra boken” på Debutantbloggen och det sätter verkligen en särskild stämning över bloggandet, åtminstone för mig. Varning för ett flummigt inlägg med andra ord.
Den andra boken kännetecknas som svår och omöjlig. Det är många förväntningar att leva upp till, särskilt om debuten gått bra, eller så har man en stark revanschkänsla – om någon kritiker påpekat något som eldat upp en. Eller kanske vill man helst ligga under täcket och aldrig skriva ett ord igen efter att boken floppat samtidigt som man har lovat världen – och sig själv – att man aldrig ska sluta skriva.
Jag befinner mig i en virvelvind av alla känslor på en och samma gång, främst eftersom jag ju inte debuterat ännu.
DEBUTEN KOMMER
Jag vet inte hur debuten kommer tas emot. Jag vet bara att jag älskar den värld jag skapat och att jag älskar sättet jag skriver poesi. Det känns som att det är mitt och att det inte spelar någon roll om alla inte tycker likadant – jag vill aldrig sluta skriva! Samtidigt känner jag hur avgrundsdjupet är nära. Vad om det floppar totalt? Vad om jag skämmer ut mig så otroligt mycket att hela Svenskfinland skrattar åt mig? (TSS… ATT GE UT EN BOK PÅ RIKSSVENSKT FÖRLAG. HAHA, VEM TRODDE HON ATT HON VAR EGENTLIGEN?)
Kanske skrattar hela Sverige åt mig också, men det känns nästan som något jag kan leva med. Sverige skulle nog inte komma ihåg mig särskilt länge. Men i Svenskfinland… Ja, kulturfältet i Svenskfinland har småstadsmentalitet. Här glömmer man inte något i första taget. Alla känner alla, eller har åtminstone hört om alla. Och…
Nej. Se – så här börjar det låta i huvudet när debutantens ångest ekar. Ni känner säkert igen den, på ett eller annat sätt. Och vi vet ju alla att det inte löns att låta det äta upp en. Så tillbaka till temat: andra boken.
EN ANDRA BOK
Faktum är ju att min debutbok är långt ifrån det första manus som jag skrivit. Jag har skrivbordslådorna fulla, känns det som. Jag har skrivit manus efter manus sedan 2014. I tio år(!). En del halvfärdiga råmanus, en del hela råmanus, en del bearbetade och redigerade manus, en del manus som blivit testlästa, ett manus som blivit lektörsläst (ett par gånger till och med), och manus som blivit refuserade. Något av manusen har kommit till på skrivutbildningar, andra är NaNoWriMo-manus. En del har jag fått stipendier för, andra kom aldrig så långt att jag vågade visa upp dem för någon. Så det här med att skriva ett nytt manus är egentligen ingen stor grej för mig.
Och samtidigt är det ju enormt. För de manus jag jobbar med nu kanske faktiskt blir böcker.
Det kunde visserligen de andra manusen också. Men ändå inte. Det känns som att det är en stor skillnad mellan att skriva ett manus och drömma om en debut, och att skriva ett manus och veta att personer i förlagsbranschen faktiskt kommer överväga ens manus som ”den andra boken”. När man ska debutera har man inget att visa upp, man är ny och fräsch och debuten ska bli det som sätter ton på ens fortsatta författarskap.
Den andra boken kommer alltid, alltid, alltid jämföras med den första. Och det är väl det som är skillnaden. Debuten kommer eventuellt lite lindrigare undan – den kan vara hoppingivande, kanske ha en del brister, men vara värd att ges ut. I den andra boken får det inte längre finnas typiska ”debutantproblem”. Du har kommit igenom nålsögat och ger du ut bok nummer 2 så är du redan ett proffs. Eller förväntas vara det.
DEN KOMMANDE TIDEN
Jag redigerar som bäst min debutbok. Det går bra och jag känner mig inspirerad. Så pass inspirerad att jag också ser väldigt mycket fram emot att jobba med manuset som kan bli Den Andra Boken. För faktum är att jag redan har ett bra råmanus att jobba vidare med – något jag är extremt tacksam för. Jag är rädd att känslorna vid debuten kommer vara överväldigande, och då kommer det vara skönt att ha en annan värld att ty sig till. Jag tycker om att fly in i mina skapelser, och det är nog ett av de bästa tips jag hört om: att alltid ha ett annat manus man kan jobba med medan man väntar på hur omvärlden reagerar på det första eller föregående manuset.
Så i höst kommer ges min debutdiktsamling ut. I sommar ska allt vara klart och jag ska jobba på mitt andra manus. Jag har gjort upp en plan och hoppas tidtabellen håller. För jag vill så gärna skriva den här andra boken, särskilt medan jag ännu kan stänga ute debuten. I höst kommer det bli svårare. Sen senare vågar jag inte ens spekulera om.
Det enda jag vet just nu är att det kommer bli fler manus. Förhoppningsvis också fler utgivna böcker. Jag har kommit så pass långt i min skrivprocess att jag numera vet när jag har något speciellt och jag har lärt mig att varje manus kräver olika saker. Det är en underbar insikt, för det betyder att skrivlivet aldrig kommer bli tråkigt.
Och som jag älskar det. Även om det finns en del ångest med i mixen.
// Emma
Debutantbloggen 