Gästbloggare: Ewa Åkerlind – Ordberoende Förlag

Ewa Åkerlind gjorde det många drömmer om – bytte yrke. Men hur känns det att vara förläggare, Ewa, undrar vi. Och vilka mål siktar du på?

Efter ett par första månader som egenföretagare på heltid kan jag bara säga att det är jätteroligt och jag har jobbat mest hela tiden.

Jag valde att sluta min anställning som kommunikatör på ett stort statligt bolag innan påsk för att kasta mig ut i okänt vatten som förläggare. Att skriva har varit en hobby sedan barndomen. Under i stort sett hela mitt yrkesliv har jag arbetat med information och PR. Först på Ericsson och senast på Vattenfall. Att skriva är ett hantverk. När mina barn var tonåringar anmälde jag mig till en skrivkurs på Gotland och började försöka hitta en ton och en röst. Jag skrev på någon novell men när sedan min man blev allvarligt sjuk, började jag skriva poesi. Korta texter rakt ur hjärtat. Ur denna kris skapades diktsamlingen ”Saknad” som kom ut 2009 och då startade jag Ordberoende Förlag.
En ny samling kom 2011 som heter ”Från hängmattan ser jag havet”. Den skrevs som en fortsättning på ”Saknad”, om att gå vidare i livet.
Något halvår senare fick jag ett manus från Anna Bratt till ”Farväl du lilla båt”. Annas son hade gått bort och skrivande var ett sätt att hantera detta ofattbara. Denna lilla bok har även den kunna sätta ord på känslor som är svåra att tala om.

Det kanske verkar galet att lämna ett välbetalt och utmanande jobb inom en stor koncern för att jobba med sitt förlag, nu när hela bokbranschen är i kris. Men ur kriser kommer förändring och nya möjligheter. Jag fick så småningom in flera bra manus men jag hann inte med både ett 9-5:arbete och att ta tag i alla möjligheter som förlaget gav. Många runtomkring visade sig vilja hjälpa till på olika sätt. Till slut kände jag helt enkelt att det bara fanns en väg och det var framåt.

Jag ser författarna som samarbetspartners, vi har kontakt nästan dagligen. Vi jobbar nära varandra och vi har gemensamt inflytande och utrymme. Tillsammans med övriga medarbetare hjälps vi åt att göra det bästa av manuset som författaren skrivit. Det är viktigt med riktigt bra lektörer, korrekturläsare, språkgranskare, en digitalmarknadsförare, någon som kan göra ett bokomslag, annonser och tusen andra saker. Det är viktigt att drivas av både passion, affärsmässighet och kvalité. Det är viktigare att det blir bra än att det går fort.

Förra sommaren började Pebbles Karlsson Ambrose bli klar med manuset till ”Jag vet inte var psykoser kommer ifrån”. Jag fick läsa det och blev helt fängslad. Boken har blivit väl mottagen av både läsare och media. Flera läsare är imponerande över att boken är modig och uppriktig och att författaren lyckats förmedla hur det är att uppleva en psykos inifrån.
Nu har vi släppt ”Fotografen”, en underbar bladvändare. Även om jag läst den många gånger är den fortfarande berörande. ”Fotografen” är en varm, intelligent och hudnära berättelse om Vanja som är fotograf och som med kameran över axeln utforskar utkanterna av oss själva. I sommar blir det Skåneturné med Vanja och Eva, hoppas jag eftersom större delen av handlingen utspelas i Ängelholmstrakten.

Varför blir så få manus utgivna?
Bara 3 promille av alla manus som skickas in blir utgivna fick jag veta på en skrivarkurs för länge sedan. Det låter ju väldigt deprimerande, som författare. Men antalet välskrivna, färdiga, korrlästa manus med bra gestaltning, rätt användning av perspektiv och ett väl flytande språk är inte något som trillar in i mejlboxen varje dag. Senast det hände var när jag satt på bussen från Norrtälje. Jag fick mejl från en svensk kvinna bosatt i Holland. Jag började läsa. Plötsligt var vi framme vid Tekniska Högskolan. Jag är så glad att Rose Marie vill ge ut ”Konsekvenser av att dö” som kommer i mitten av augusti. Den handlar om att hamna i en förlossningspsykos. Men även om hur man kan hitta sig själv igen, må bättre genom terapi och kunna gå vidare i livet.

Jag ser fram emot en spännande och rolig framtid med nya starka titlar och författare. Jag vill att våra böcker ska beröra, handla om spännande livsöden, vara böcker som griper tag i läsaren och lämnar ett hopp och en styrka när sista sidan är utläst. Vad som får mig att tappa intresset är stavfel, språk som inte flyter, dialoger som hackar. För mycket klyschor. Ointressant handling.
Jag vill utveckla förlaget så att jag har minst 20 titlar. Jag letar efter några bra poeter till som skriver från hjärtat. Faktabiografier – skrivna av personer som varit med om något omtumlande så att deras liv för alltid förändrats, till det bättre. Inga bittra historier. Och välskrivna romaner, utan konstiga perspektivhopp, med dialoger som är realistiska (läs högt med en kompis så hör du), miljöbeskrivningar och ett budskap. Använd en författarcoach eller en skrivargrupp som vågar ge feedback. Bli inte sur för feedbacken du får. Bli tacksam för att du får den av en kompis/coach/redaktör och inte i den färdiga recensionen.
Jag glömde: Även om du skrivit det perfekta manuset så vill jag att Ordberoende förlags författargrupp ska vara ett trevligt gäng som stöttar varandra och ger ärlig respons. Du ska kunna åka med mig till Frihamnen och lasta 20 kartonger, mingla på Öfvre Östermalm och korrläsa dygnet runt när det behövs. Och sen har vi jättetrevliga releasepartyn!

Välkommen med ditt underbara manus!

Ewa
http://ordberoende.com/