Rose Marie Bouw är född och uppvuxen i Åkers Styckebruk i Södermanland men bor numera i Nederländerna med man, två barn och tre hundar. ”Konsekvenser av att dö” kommer ut den 15:e augusti på Ordberoende Förlag.
När jag födde mitt första barn fick jag en förlossningspsykos och posttraumatiskt stressyndrom. Den person jag i hela mitt liv hade varit fanns inte längre. Hon dog. Det blev många och långa timmar av psykologsamtal och terapi. År senare började jag att skriva om det. Det fanns så mycket kvar inom mig som jag behövde bearbeta. Så många känslor och tankar och minnen. Jag behövde sätta ord på allt som var så abstrakt, behövde få tänka alla tankar hela vägen ut.
Ur mina egna texter växte så småningom Anne-Sofie fram. Våra berättelser, tankar och minnen flätades samman. Det finns saker Anne-Sofie har varit med om som jag har sluppit, och tvärt om. Konsekvenser av att dö föddes ur mitt eget behov av att bearbeta, men blev till något helt annat, något så mycket större än mig själv och Anne-Sofie.
Berättelser som är baserade på egna livsöden, eller based on a true story, är en väldigt utskälld genre. Av en förläggare fick jag höra att genren är ”knepig eftersom författaren ofta glömmer bort att det krävs mer dramaturgi än en berättelse” och att ”bibliotekarierna ratar dem eftersom få frågar efter dem och de ofta saknar litterära kvaliteter”. Han sa det innan han hade läst mitt manus. Ett annat förlag sa att jag skulle ha bättre chanser att bli utgiven om jag kallade manuset för skönlitterär roman istället. Uppförsbacken var brantare än vanligt enbart för att jag själv har varit med om något som min huvudperson har varit med om. Vad är logiken i det?
Numera drar jag mig för att kalla Konsekvenser av att dö för ”baserad på”, fast den egentligen är det. Det är ju där den föddes, ur mitt eget behov av att bearbeta det jag varit med om. Jag kallar boken kort och gott för en roman. En roman om en oerhört stark och modig kvinna som aldrig gav upp, som aldrig slutade att kämpa.
Det är en roman som är skriven för att beröra och skapa känslor, reaktioner och tankar. Jag vill öppna ögon och få folk att prata. Vi måste våga prata om det. Det får inte vara tabu längre. Ensamheten och skammen kan bokstavligen vara dödlig, vi har inte råd att inte prata om det. Vi måste våga prata om det. Måste. Och då spelar det faktiskt ingen roll vad för genre-etikett vi sätter på berättelsen. Det är helt oväsentligt. Precis som med alla böcker, oavsett genre, så är det berättelsen som är det viktiga. Och det får vi aldrig glömma. Orden måste få väga tyngre än etiketten.
Rose Marie Bouw
Läs mer om boken: http://ordberoende.com/konsekvenser-av-att-do-2/
Debutantbloggen 
Läser din historia med stort intresse och tycker att det är en väldigt bra drivkraft att skriva för att väcka debatt och få upp en fråga i ljuset.
Förstår inte riktigt förläggarens kommentar att det är ”knepigt eftersom författaren ofta glömmer bort att det krävs mer dramaturgi än en berättelse”. I sådana fall är det väl bara att refusera, eller hur? Och likadant med bibliotekarien. Hur kan man rata något man inte vet om det är bra eller inte? Jag är extra exalterad och engagerad eftersom jag håller på att skriva ett manus med verklighetsbakgrund, fast inte om mig själv.
Berättelsen är det viktiga, håller verkligen med dig!
GillaGilla
Stark historia och jag ser fram emot att läsa boken. Tack för att du delar med dig!
GillaGilla
Synd att förlagen har den inställningen, men bra att du nu har fått den tryckt. Håller med dig, det är mycket som vi kvinnor inte pratar med varandra om, utan går och liter i ensamhet. Det är du och Camilla Läckberg som belyser ämnet, vilket är bra.
GillaGilla