Att snickra en baksida

Mitt förhållande till baksidetexter är något kluvet. Helst läser jag böcker på rekommendation, men skulle jag falla för en bok i butik är det naturligtvis framsidan som lockar, men jag köper inte en bok bara på grund av framsidan. Jag måste först ta reda på vilken sorts bok det är och förr i världen gjorde jag som folk gör och läste baksidan, men det har jag i stort slutat med.

Faktum är att jag har en bok i min bokhylla där jag tejpat över halva baksidetexten. Om någon vill låna och läsa går det utmärkt för den är jättebra, men ni får inte läsa baksidan eftersom det som där avslöjas inte händer i boken förrän det gått tvåhundra sidor.

Tvåhundra sidor. Då har man misslyckats.

Numera håller jag mig till bokens förstasida när jag ska välja läsning, tillsammans med kommentarer från recensenter som publiceras på omslaget, så kallade blurbar. (Jag stänger oftast av filmtrailers efter halva tiden också, om någon undrar.)

Jag anser att läsning ska överraska och är följaktligen emot baksidor som ger bort för mycket. Förkunskap är en för stor del av läsupplevelsen för att den ska slarvas med och därför kan ni föreställa er vilken ågren jag hade när jag skulle ta mig an baksidan på min egen bok.

Utrymmet är begränsat eftersom texten ska samsas med bild. Jag ville gärna vara fåordig, men jag kunde inte hålla igen på information till den grad att där inte skulle stå något alls. Viktigt att lyfta fram är att min bok riktar sig till barn och därför måste texten väcka läslust genom att vara ganska rakt på sak. Jag måste glänta tillräckligt på dörren för att ge en skymt av min värld, men inte så mycket att där inte finns överraskningar kvar när barnet läser boken. I mysteriehistorier är nyckeln att inte ge bort för mycket för tidigt.

Till saken hör att jag skrivit om min bok många gånger förut i följebrev och varit nöjd med den presentation boken fått där, men förläggare och barn är två väldigt olika målgrupper med väldigt olika syften med texten.

Vilken uppgift! Jag sköt det framför mig gång på gång och förstod inte hur jag skulle bära mig åt för att locka till läsning utan att säga för mycket, och ändå hände det som brukar hända.

En dag skrev jag bara texten. Rakt upp och ner. Någon vecka fick gå innan jag redigerade den. Strök och skrev till. Sen var den klar och jag tänker nu dela med mig av mitt recept.

Baksidan presenterar min huvudperson och hennes utgångsläge, den skyltar lite, lite för världen läsaren kommer att möta och viktigast av allt, den presenterar bokens grundläggande konflikt. Jag kom fram till att det var den bästa förförståelsen läsaren kunde ta med sig in i boken.

Och nu tänker jag avslöja basksidetexten till Ljus som varit dolt för första gången här på Debutantbloggen.

Mycket nöje! Förhoppningsvis.

Alltid har Lianne bott i Götaboda. Alltid har det varit hon och hennes mamma. Ingen annan. Men allt kommer att förändras.

Bortanför jorden, i en gömd dimension, finns en värld som Lianne inte känner till. En värld som hennes mamma hållit dold i snart tolv år. En värld av häxor, magi och ljus.

Lianne ska flytta dit. Men hon vet det inte än.

Ljus som varit dolt är första delen i serien Berättelsen om Lianne. I den här boken flyttar tolvåriga Lianne till landet Advel i Den Goda Cirkeln och får möta både nya vänner och sin kära onkel Eli som hon saknat i många år.

Men hur ska det gå när Lianne börjar sin nya skola och varför vill onkel Eli att hon ska gå där? Vilka upptäckter kommer hon att göra om sin magiska släkt och hur ska hon passa in? Medan Lianne både fascineras av sin nya värld och känner sig utanför, försöker något dolt göra sig hört.