Och sen då?

Nu har det gått två veckor sen den omtalade releasen. Alla jag träffar frågar hur det känns. Och så ser de liksom glada ut, som om de förväntade sig någonting, jag vet inte vad.

Eh, normalt? svarar jag. För så är det liksom… det liksom… känns inte. Inte dåligt. Inte bra. Det känns bara precis som innan förutom att nu har jag liksom uppfyllt min barndomsdröm osv och jaha vad händer nu?

Jag sätter surdeg för att fördriva tiden.
Jag tvättar håret för att fördriva tiden.
Jag skriver kulturartiklar till DN för att fördriva tiden. DN Kultur kommer snart bli less på mig, jag bara mailar dem med nya idéer hela tiden. Är nog bra om jag håller tyst ett tag innan jag pitchar mitt förslag om antivax-rörelsens fenomenologi (Kan inte nån ge mig pengar för att skriva avhandling om detta?)

Och ute regnar det som ett jävla helvete, och vad har jag gjort för produktivt på sistone? Jo loggat in i mitt företags bankkonto, det tog två dagars ångest och förberedelse för att få det gjort, men nu är det gjort, och mycket riktigt hade det kommit in lite pengar där. Eftersom jag, till min stora lycka, insett att jag får köpa böcker för företagets pengar kommer det snart att gå i konkurs men jävlar i mig vilken god jul det ska bli för jag har tjackat böcker för hela min ersättning från DN-kultur och de betalar faktiskt ganska bra!

En annan konstig grej är att typ ingen som faktiskt har läst boken har sagt nåt till mig om hur briljant den var, buhu troligtvis tycker de jag är sjuk i huvet och vågar inte prata med mig.

Eller säger man inte sånt? Eller har de inte läst klart? Förutom två surpuppor på Storytel och en inte fullt så sur på Nextory är det ingen som har sagt nåt öht. HALLÅ VAR ÄR ALLA PRISER OCH STIPENDIER SOM JAG SKULLE FÅ? DET HAR GÅTT TVÅ VECKOR FÖR FAN. Ropar mitt inre hybris. Naturligtvis fattar jag att det inte funkar så. Men att vara författare handlar ju hela tiden om att pendla mellan hybris (utan det går det inte att skriva öht) och förtvivlan (utan den skriver man bara smörja).

Jag tänker på hur Magdalena Andersson måste ha känt när hon blev statsminister för en dag och sen ba jahapp nä vi skiter i det va. Känslan hos mig är lite densamma. En fantastisk underbar fest och lovord och hurra! Och sen ba…. inget. Fast, kanske Maggan tänkte, det kommer sen. Och så tänker jag också. Det kommer sen…

För sen kommer… VAD?
Pengar? (Ha lol nej jag är väl inte dum heller.) Berömmelse? (nej tack gu vad skämmigt). Instagram-följare? (Nä inte det heller.)

Nä det kommer inget, utom en gnagande känsla av tomhet. Så nu får jag hitta nåt nytt. Ny bok? Köpa en ruin i italien för en euro och sen renovera skiten resten av mitt liv? Annat?

Kommer ni ihåg i början av året när jag försökte gå med i en sekt och det gick sådär?

Funderar på att höra av mig igen, denna gång kan jag iaf ta sektmedlemsskapet på företaget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s