Som en liten fortsättning på förra veckans inlägg om att ta hjälp av en lektör, kommer här ett inlägg om vad jag lärde mig av att behöva arbeta om mitt manus.
Sedan jag började prata öppet om min bok och mitt skrivande, har jag mött förvånansvärt många som har erkänt sina skrivdrömmar för mig. En återkommande fråga, även bland de som mest bara är nyfikna i allmänhet, är: hur skriver man en bok?
När jag försöker besvara frågan om hur åtminstone jag gjorde, har jag märkt att diskussionen ofta leder vidare till strukturen. Den röda tråden. Att få saker att hänga ihop igenom hela berättelsen. De som är skrivintresserade nämner oftast att de ”skriver mest för roligt men att det bara blir några kapitel här och där.”
Jag har aldrig känt igen mig i det där. I att inte se slutresultatet framför sig. Inte heller i skrivtipsen om hur man håller ordning på sitt manus. Har aldrig känt behovet av att rita tidslinjer eller planera vändningar, skriva tusen post-it lappar eller ett välarbetat synopsis. Det har fått mig att tro att jag är naiv och slarvig, att jag liksom inte har orkat bry mig om det där som inte lockar. Men på senare tid har jag faktiskt landat i att nej, så är det inte. Min styrka som skribent är att hålla mig till kärnan i det jag vill berätta. Därför har jag heller inte behovet av alla dessa verktyg som ska hjälpa mig att göra just det, att hålla mig till kärnan. Däremot är min svaghet att jag ofta blir för korthuggen. Jag svävar inte ut i onödan. Jag ser inte alltid behovet av en brygga mellan två stycken eftersom jag tycker att sammanhanget är självklart. Jag missar att brodera ut eftersom jag tycker att allt redan finns i tonen och mellan raderna, och även om det stämmer så kan en historia bli ganska exkluderande om läsaren alltid förväntas uppfatta de subtila sakerna.
Jag ser inlägg i sociala medier och intervjuer med etablerade författare, och får en lika stor chock varje gång de nämner att de kapar bort 20-30% av sitt råmanus när de redigerar. För mig är det tvärtom, jag börjar med ett råmanus som dinglar som ett naket skelett och bygger sedan på det med kött och fett för varje vända jag gör. Till slut blir det tillräckligt frodigt för att jag i slutändan ska kunna kapa bort kanske 1000-2000 ord, om det behövs.
Så en av insikterna från att behöva arbeta om mitt manus efter att ha tagit hjälp av en lektör, var faktiskt att jag inte ska underskatta behovet av att fylla ut med de mjuka delarna. Saker som karaktärernas dynamik med varandra och att inte lämna för mycket osagt. Min lektör nämnde också i sitt utlåtande att ”oftast när jag får ett deckarmanus till mig är det polisarbetet och strukturen som brister medan relationerna sitter, här är det lite tvärtom.”
Så en sak jag verkligen tar med mig inför framtiden är att jag har lärt känna mig själv som skribent. Jag ska inte ödsla tid på massvis av planering av mina manus, men jag måste våga sväva iväg lite och inte var så rädd för att frångå kärnan i min historia. För jag kan alltid gå tillbaka senare och vässa till det, det är ju det jag är bra på!
Har du koll på dina styrkor och svagheter? Alla tips är inte för alla, ta hjälp av de som faktiskt hjälper just dig!
/Sara Hagström
Debutantbloggen 