Texter runtomkring – mitt debutantporträtt

När boksläppet närmade sig visade det sig att det fanns en hel del andra småtexter som behövde skrivas. Baksidestext hade jag såklart tänkt på, och det en hel del, men det var ungefär allt. Förutom det skulle det författas en så kallas ”saga” med ett antal texter i olika längd som används i marknadsföringen, följebrev till bokhandlar och även något som kallas debutantporträtt. Idag delar jag med mig av mitt.

Som debutant får du lov att figurera i Svensk Bokhandels katalog med nya böcker med ett debutantporträtt på en helsida. Det ska skrivas av dig själv och kan vara lite mer perosnligt om dig och om boken du debuterar med. Man skickar också med ett foto. Här kan du läsa mer om hur du gör.

_{Fotograf: Malin Lindner}

Så här valde jag att skriva:

När vi som vuxna återvänder till en plats vi tillbringat mycket tid vid som barn kan det vara omtumlande och ibland en besvikelse. Barndomens magiska platser kan ha förlorat sin glans. Skogen är en gles dunge, jättestenen är som vilken sten som helst och ödestugan har rivits. Skatten som låg och väntade på oss i hålan är borta. Eller har aldrig funnits.

Men det kan också vara tvärtom. En del berättelser har väntat på att vi ska mogna tillräckligt för att upptäcka dem och när vi är redo stiger de fram i ljuset. Jag fick chansen att vistas en vecka ensam på Högbondens fyrplats – tack Norrländska Litteratursällskapet för stipendiet – och skulle skriva på en noga uttänkt berättelse. Pliktskyldigt satte jag mig vid datorn första morgonen. Texten växte men samtidigt pockade något annat på uppmärksamhet. Man behöver pauser även på skrivretreat, och allt oftare fann jag mig strosa runt på ön för att utforska. Jag har alltid dragits till berättelser från förr, inkapslade i gamla föremål och fotografier. Ett tidningsurklipp vägrade släppa taget om mig.

Några personer var fotograferade på trappan till fyrvaktarbostaden. Bildtexten berättade om fyrmästaren och hans hustru och dotter. Och sedan, raden som blev starten på ett fyra år långt projekt: Damen till vänster är okänd”.

Inom improvisationsteatern, min passion vid sidan om skrivandet, lär vi oss att inte ställa frågor eftersom det gör berättandet mindre effektivt. Påstå i stället för att fråga. Så jag påstod: ”Kvinnan på fotot är en outsider. Hon är en lärarinna. Med en hemlighet.” Jag la mitt påbörjade manus åt sidan för att ägna mig åt detta nya. Ibland är känslan så stark att man bara vet: det här måste skrivas. När jag hittar det jag vill skriva om blir jag en nörd. Jag lär mig allt jag kan genom museum, arkiv och frenetiskt sökande på internet. Jag kontaktar människor, och blir rörd av hur gärna folk delar med sig av sin expertis. Medan jag samlar på mig fakta får fantasin leka fritt. En annan impro-regel säger: värdera inte – bara skapa. Tills berättelsen avslöjar sig.

En värld växte fram. Tre fiktiva familjer fick flytta in på Högbondens fyrplats i början av 1900-talet. Där fanns också lärarinnan Agnes som undervisar fyrpersonalens barn. Ett starkt band växer fram mellan henne och fyrmästarens dotter – ett band som sätts på prov när våldet som befinner sig under ytan på den isolerade ön briserar. Hundra år senare flyr Josefin till samma ö för att arbeta med ett konstprojekt. Hon bär med sig ärren från ett oläkt trauma och i ett försök att distrahera sig själv blir hon som besatt av att ta reda på vilka som en gång bott på ön. Sakta gräver hon fram de hemligheter som har gömts på de karga klipporna. Det jag fann när jag som vuxen återvände till Högbonden visade sig vara fröet till min debutroman, Revor av ljus. I den utforskar jag systerskapets kraft och helandet genom konsten; det paradoxala i att våga lita på andra igen och att återfinna balansen genom att släppa kontrollen.

Hur mycket får man skarva?

Research till våra böcker?
Är det undersökande arbetet viktigt eller mer ett nödvändigt ont?
Och kan man möjligtvis fuska en smula med sin research?

I höstas hörde vi den legendariske och fascinerande deckarförfattaren Dag Öhrlund berätta om sitt författarskap på Enköpings bibliotek och fick inblick i hans metoder när det kommer till research.
Som så många andra deckarförfattare verkar han vara extremt noga med detaljer och vinnlägger sig om att ta reda på så mycket som möjligt om allt ifrån förruttnelseprocesser och helikoptermotorer till åklagarrutiner och vinklar på krutstänk.

Dag Öhrlund berättade frikostigt om sina kontakter med rättsläkare, viltvårdare, brandanalytiker, yrkesmilitärer och andra orakel, och någonstans där och då så insåg vi att vi förmodligen aldrig kommer att komma i närheten av så mycket sakkunskaper som ett proffs som Öhrlund sitter på.
Själva har vi helt enkelt inte denna kavalkad av viktiga kontakter.
Men kanske behöver vi inte heller det för att skriva hyfsade deckare?

Dag Öhrlund, kungen av research…

För det finns ju faktiskt olika sorts deckare.
Man kanske skulle kunna kalla det för olika grader av fiktion.
Vi skriver ju trots allt uppdiktade historier, så hur viktigt är det egentligen att alla detaljer är korrekta?
Har det verkligen så stor betydelse vilka vapen poliserna har?
Är det jätteviktigt för läsaren att få en djupare inblick i hur kommunikationen på darknet sker, eller hur en rättsmedicinsk undersökning går till?
Bör man vara petnoga i beskrivningen om hur organisationen ser ut inom Stockholm läns polisdistrikt, eller kan man kanske freestyla lite och få dess befälsstruktur att passa våra egna syften?
Tja, allt det där är väl egentligen tolkningsfrågor och en sorts balansgång, eftersom alla läsare är unika.

Vissa läsare formligen ÄLSKAR att grotta ner sig i långa detaljbeskrivningar om utlösningsmekanismer i handeldvapen och gängse rutiner vid häktesförhandlingar, och vissa tycker att sådant blir skittråkigt.
Vi tillhör nog den senare skaran.
Som läsare hastar vi förbi polisernas utredningstekniska utläggningar, skumläser de delarna och hittar tillbaka till uppmärksamheten först när karaktärerna agerar och interagerar igen.
Därför blir vi lite så som författare också.
Vi fastnar sällan i de mer avancerade expertutlåtandena, utan fokuserar mer på vad våra huvudkaraktärer känner och tänker.
De psykologiska aspekterna av historien intresserar oss betydligt mer än de rent detaljtekniska.

Vill vi verkligen läsa något om denna maskins komplexa komponenter?

Men vissa saker måste naturligtvis kollas upp.
En känsla av realism tror vi ändå behövs som ingrediens i en deckares ramverk.
I vårt skrivande ställs vi ofta inför frågan ”är det där verkligen rimligt?” och det leder oss oftast tillbaka till researcharbetet igen.
Vi kommer inte undan.

Nu i dagarna fick vi lite av en slump kontakt med en kriminaltekniker med tafonomi som specialområde, och en ny värld av detaljkunskaper öppnade upp sig för oss.
Vår nya kontakt kom med ett väldigt välformulerat och innehållsrikt svar till oss, på en ganska kort och rak fråga.
Och plötsligt vaknade den vetgirige och detaljkära researchern i oss.
Ett kapitel i vår uppföljare blev plötsligt en halv sida längre, och förhoppningsvis kommer blivande läsare av boken att bli liiiite smartare.

Men tillbaka till det bekväma fuskandet en sista gång då.
För visst kan vi väl göra så att våra utredare får ha civila kläder på sig i alla lägen?
Och visst kan Nationellt forensiskt centrum i Linköping få för sig att komma med provsvar inom ett par timmar i vissa särskilt brådskande ärenden?
Det passar ju så bra in i vår tidslinje, så vi säger väl ändå det, va?

Vissa saker kan vi väl ändå få kalla för konstnärlig frihet?
Konstnärlig frihet med en lätt doft av lathet…

Ha en fin dag!
reichard.reichard

Att samtala om poesi på scen

I fredags deltog jag i ett panelsamtal om poesins verktyg under Åbo Poesidagar. Evenemanget är det enda finlandssvenska litteraturevenemanget med inriktning på poesi och ordnas vartannat år, så givetvis var jag väldigt glad över att få vara med på ett hörn.

Att få prata om skrivande och poesi på scen, och dessutom få betalt för det, är något som säkert hade skrämt livet ur mig som barn och tonåring. Jag var blyg och hade svårt att stå i centrum. Många gånger har jag upplevt svettiga händer, en röst som inte bär, ben som inte vill stå, ett huvud som plötsligt är alldeles tomt på språk. Och visst. Så är det fortfarande ibland och jag kan bli väldigt mycket ”wall flower” om jag befinner mig någonstans där jag känner mig underlägsen, malplacerad eller som ett hierarkiskt bottennapp.

Med mig på scen hade jag de etablerade och prisbelönta poeterna Peter Mickwitz och Heidi von Wright, hela samtalet streamades och för att vara en fredag tidig eftermiddag var det ändå en hel del folk i publiken. Det fanns mycket som jag hade kunnat vara nervös över.

Peter Mickwitz, Heidi von Wright och jag på scen i ett samtal om poesins verktyg.

Men jag var inte så nervös, inte egentligen. Jag trivdes på scen och kände att jag hade bra saker att bidra med till samtalet. Vi pratade om verktyg för skrivandet – praktiska saker, som att skriva med papper och penna, att smälla fingrarna mot tangentbord, att dricka kaffe och att ta hand om kroppen, men samtalet gick också vidare till att behandla poesins hantverk, om läsning och poesi som konst. Vad är konst? Vad är poesi? Frågor man kanske inte alltid är beredd att besvara på under en knapp minut, men det gick ändå bra. Jag svarade utifrån mitt perspektiv, mina tankar. Och jag kände mig berättigad att få göra det. Att det jag gör, det jag skriver, är min konst. Att jag skapar utifrån känslor och bearbetar med alla de verktyg som jag har tillgång till (världsbygge, skrivandets hantverk, akademiska verktyg och teorier, litteraturanalys).

I publiken satt dessutom många bekanta. Människor som läser och brinner för poesi. Nya bekantskaper och främlingar som fick upp ögonen för både mitt författarskap och Vendels förlag. Det kändes bra att kunna berätta om min väg till debuten, att nämna refuseringar och ångesten – tvivlet och tvärsäkerheten då jag trodde att jag aldrig någonsin skulle skriva igen. Ja, det var kanske inte sådant som mina etablerade scenkamrater berättade om, men jag kände i alla fall att jag kunde bidra med något som var intressant, eget och ärligt. Jag var inte underlägsen, jag var poet – och jag trivdes. Jag var lycklig.

Tankarna nu efteråt går i en omloppsbana: Om jag kunde få göra det här oftare. Om jag kunde få ihop min ekonomi med att göra sånt här. Herregud, vilket drömliv.

Och efter i fredags har en ny tanke dykt upp: nu vågar jag nästan tro att det är möjligt.

// Emma

@emmakanckos

Böcker som förändrar – Världsboksdagen

Idag, den 23 april, uppmärksammas Världsboksdagen, och vi tänker lite extra på hur litteratur kan verka för förändring och föreståelse. Jag har kikat i min egen bokhylla för att se hur den format mig.

Vissa böcker har ett tydligt motiv. Något de vill säga eller förklara. Andra är mer diskussionsunderlag, utan en tydlig agenda för vad som är rätt och fel. Inget sätt är rätt eller fel, och jag har definitivt berörts av böcker från båda facken. Här är några av de verk som fått mig att stanna upp och omvärdera mig själv eller världen jag lever i.

The Dispossessed – Ursula K. LeGuinn (1974)
Länge höll jag hård vid att inte vara en science-fiction-läsare (men gjorde ett ständigt undantag för Liftarens Guide till Galaxen). Jag föreställde mig att det var fullt av technobabble, generiska rymdkrig och drypande av macho-vibbar. Men jag får lägga mig platt och be om ursäkt. Sci-fi, jag hade fel om dig!

Jag läste The Dispossessed för att jag fick den i present av någon jag var kär i. Vad annars skulle jag göra? Och även om det finns rymdskepp och fjärran planeter i LeGuinns berättelse, så är det mer en miljö skapad att ge plats för skådespelet än något annat. Själva plotten är i grund och botten en utforskning av anarki på alla nivåer – från samhälle till enskilda kärleksrelationer. Det var den första beskrivning av någon typ av polyamorös kärlek jag någonsin läst, och en del i min egen resa mot att leva i just den relationsformen. Boken är också en djupdykning i olika politiska system och deras för- och nackdelar (jag lovar, det är inte så torftigt som det låter), som lämnade mig med många tankar långt efter att jag läst sista sidan.

Bloodchild – Octavia E. Butler (1995)
En novell kan göra lika stor påverkan som en bok, trots sitt lilla format, och Bloodchild tog mig med storm när jag läste den för första gången för bara några dagar sedan. Butler är en av få afro-amerikanska science-fiction-författare som fått ta plats i rampljuset, och hennes berättelser berör ofta teman makt, rasism och genus.

Bloodchild har Butler själv kallat sin ”pregnant man story”, och vad som fascinerade mig mest (utöver hur hon kan skriva en så otrolig bladvändare) är hur jag under berättelsens gång jag förfasade mig över de hemskheter som novellens huvudkaraktär bevittnar i en värld där mänskliga flyktingar används som värddjur för en utomjordisk ras ägg. Jag såg riskerna de utsatte sig för, ibland av kärlek, ibland för att de inte hade något val, och ryste. Men när berättelsen var slut såg jag tillbaka på min egen graviditet och förlossning. Tänkte på månaderna av hårt jobb, på oron och riskerna, på blodet och den efteråt trasiga kroppen. Allt det där hade jag ju gått igenom själv, utan att någon lyfte ett ögonbryn.

Läs, säger jag bara!

The Yellow Wallpaper – Charlotte Perkins Gilman (1892)
Nu kommer något som inte är sci-fi! The Yellow Wallpaper är även den en novell som påverkade mig starkt, och som jag läst om flertalet gånger. Skriven för över hundra år sedan känns den fortfarande kuslig aktuell med sin tematik som kretsar runt vården (eller bristen av vård) av kvinnor. Huvudkaraktären har blivit diagnosiserad med svaga nerver och hysteri efter en förlossning, och har av sin läkarmake blivit beordrad full vila i ett hus han hyrt på landet. Ingen läsning eller andra aktiviteter är tillåtna, och berättelsens jag börjar sakta bli alltmer fascinerad, eller kanske besatt, av den gula tapeten i rummet hon tilldelats.

Mental hälsa hos kvinnor har, lyckligtvis, förbättrats det senaste seklet, men fortfarande finns många luckor att fylla i många områden av vården där medicinering t.ex. ofta baseras på mäns kroppar och storlek. Perkis Gilman fångar tydligt hur huvudkaraktären själv försöker lyfta förslag på saker hon skulle må bättre av, men upprepat blir tystad av de manliga läkarna i sin omgivning. Tyvärr finns fortfarande mycket att känna igen sig i, även i vår nutid.

---

Vilka texter har influerat dig eller öppnat upp dina ögon? Dela gärna!

Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver

Kerstin Ekman

Först och främst, det känns riktigt bra att få döpa ett helt inlägg till Kerstin Ekman! Vi kommer snart till exakt varför, men det har att göra med dispositionen av en berättelse. Under några måndagar framöver tänkte jag gå igenom de olika skrivfaserna, som jag uppfattar dem, i ljuset av antal ord man skrivit.

Ja, här finns det två tydliga skolor: vi som räknar och de som märkligt nog inte gör det. Jag är definitivt en sån där dåre som slaviskt räknar ord medan jag hankar mig framåt. Det hjälper mig att hålla fokus, och det förstärker känslan av att det i alla fall tycks produceras något, även om det kanske är uteslutande skräp. Och här vill jag också lägga till att jag inte skriver helt kronologiskt, jag hoppar ganska friskt mellan olika delar. Hursomhelst – idag ska vi börja med 0 till 2.000 ord, det vill säga det allra första kapitlet.

Entré, Kerstin Ekman. Det finns ju självfallet mycket att säga om denna legendariska författare (Händelser vid vatten! Löpa varg!), men för mig dyker bara en enda sak upp när jag hör hennes namn – och det är hur man skapar en perfekt inledning på en bok.

Facit.

Hon lär nämligen ha uttryckt några enkla skrivtips kring hur man bör börja sin berättelse, ungefär så här:

– De första raderna ska direkt presentera personerna det handlar om, samt årstiden och var vi befinner oss.

– Redan på första sidan ska det dessutom dyka upp ett hinder, ett tydligt problem, som får oss att bli nyfikna på hur protagonisten ska lösa det.

En inte så liten uppgift att försöka lösa, kan man tycka… Och det finns säkert otaliga skrivkurser och obskyra Youtube-klipp för att fördjupa sig kring det här – men för mig räcker det verkligen med Kerstin Ekmans enkla förhållningsregler.

Jag kan ärligt säga att det inte finns något kapitel jag lagt så mycket tid på som det första i Nya grannar och gamla ex. Eller snarare första kapitlet i allmänhet, och första sidan i synnerhet, har tagit oräkneliga timmar i anspråk.

Jag har utvärderat varenda ord, varenda mening. Strukit och lagt till. Men det är ändå snudd på omöjligt att bemästra det kärnfulla, och jag inbillar mig sannerligen inte att jag lyckas leva upp till Ekmans högt ställda krav.

Det känns samtidigt betydelsefullt och nästan högtidligt att besluta sig för vilka ord som ska få bli de första i en debutroman. Efter mycket om och men föll till slut valet på dessa, som följaktligen också är de inledande meningarna i min allra första berättelse:

Daniel slet och drog i kylan medan de dämpade svordomarna avlöste varandra. Fingrarna värkte, hans tunna trädgårdshandskar gav obetydligt skydd mot det frusna stålet. Varje stel muskel i kroppen föreföll aktiverad, men lederna ömmade oroväckande och han misstänkte att han insjuknat i en sällsynt och dödlig form av reumatism.

Japp. Det var det, det blev inte bättre än så. Jämför gärna med Kerstin Ekmans första meningar i Löpa varg:

Det var kallt. Knappt dagsljus än. Bara en sorts aning. Studsarn låg kvar i soffan på andra sidan bordet. Oladdad. Varför vet jag inte. Det blir så bara. Inte för alla, det hade jag klart för mig. De flesta vill skjuta så länge pekfingret kan pressa avtryckarn. Så länge kuken reser sig lever man och dödar. Jag hade dödat många. Det borde kanske räcka nu.

Mästerligt.

Mathias 0 – Kerstin 1.

Tanken på att släppa en bok till är skrämmande

Veckans gästbloggare är Emmy Walt som debuterade i mars 2023 på förlaget Romanus & Selling med thrillern Flykt. Boken, som precis släppts som pocket, nominerades till Årets debut Crimetime Award 2023 och just nu kämpar Emmy på med uppföljaren.

Ett år har gått sedan min debut släpptes. Pocketversionen har precis landat i affärerna. 

En evighet och ett ögonblick. 

För på samma gång som allt har hänt har tiden bara rusat förbi, och när jag skriver det här är arbetet med uppföljaren i full gång. Nytt avtal med förlaget är signerat, råmanuset är skrivet och jag är snart klar med första redigeringsrundan.
Nu är det bara framtiden kvar.

När jag skrev min debut Flykt hade jag faktiskt inte en tanke på att det skulle bli mer än en bok. Herregud, jag hade inte ens någon aning om ifall jag skulle lyckas få ur mig ett helt manus, än mindre att det skulle bli antaget. Allt var “om” och “ifall” och “om turen är med mig”. Jag hade en berättelse som behövde komma ut, så det var den jag skrev. Men när jag väl fick kontakt med mitt förlag Romanus & Selling stod det ganska tidigt i diskussionerna klart att det här borde bli en serie.

Ett medskick till dig som just nu skriver din första bok, eller planerar att göra det, är med andra ord – börja fundera redan nu över hur du tänker kring framtiden och ditt författarskap. Planerar du att skriva en lång serie? Planerar du en trilogi? Eller vill du kanske helst skriva fristående? Frågan kommer någon gång att komma, och då är det bra att redan ha tänkt igenom vad du vill.

För mig var valet att satsa på flera böcker ganska självklart. Jag hade nämligen själv reflekterat över att boken faktiskt innehöll lite väl många händelser, och jag sa ganska tidigt till min förläggare: “Ibland känns det som att jag skrivit en och en halv bok.” Hon höll med och uppmuntrade mig att fundera över hur jag skulle kunna ta det vidare, utvidga, expandera. Och det arbetet pågår fortfarande. Just nu har jag innehåll för uppföljaren samt en tredje bok. Sen får vi se vad som händer. 

Så hur är det då att skriva den där andra boken? Lättare? Svårare? 

Både och skulle jag säga. 

Lättare för att jag lärt mig otroligt mycket i samarbetet med förlaget, främst utifrån feedback från både min förläggare och från min redaktör. Jag har bättre kännedom om mina styrkor och mina svagheter, jag har hittat ett arbetssätt i både råmanusfasen och redigeringen som fungerar bra för mig. Och när jag skrev utkastet till uppföljaren var jag mer medveten om sådant jag behövde justera sent i redigeringen av debuten, som hur jag kan inleda och avsluta kapitel och hur jag bör fördjupa mina karaktärer.

Men det är också svårare. Råmanuset för uppföljaren tog mer än dubbelt så lång tid att skriva som första manuset. Redigeringen går trögare. Och en av anledningarna är nog just allt jag skrev ovan. Jag tänker mer, analyserar mer, vill få det mer rätt från början för att jag den här gången vet mer hur “det borde bli”. Men det finns också andra anledningar. Jag vill lägga mer tid på att engagera mig i sociala medier efter min debut. Jag vill lägga mer tid på att läsa andras böcker för att få inspiration. Sånt tar också tid. Och sist men inte minst så måste jag erkänna att det också finns en viss prestationsångest som bidrar till att jag övertänker extra mycket när jag skriver och därmed jobbar mer långsamt. Debuten Flykt blev nominerad till Årets debut på Crimetime Awards 2023 och boken har fått ett otroligt fint mottagande. Så visst känner jag att uppföljaren har mycket att leva upp till.

Men faktum är ändå att det finns ett råmanus. Att det finns ett avtal. Så även om lanseringsdatum ännu inte är satt och det fortfarande är mycket jobb kvar – så har jag ändå fått bekräftat att det gick att skriva en bok. Igen! Och det ni – det är en fantastisk känsla!

Några tips inför att skriva fler böcker i en serie: 

• Fundera redan nu över om du vill skriva en trilogi eller en lång serie med samma karaktärer. Det går också att köra en serie med olika karaktärer baserat på ett tema, som exempelvis en ort, eller ett ämne. 
• Varje bok har en dramaturgisk kurva. Men faktum är att många serier också har en dramaturgisk kurva som sträcker sig över hela serien. Fundera därför över vad den röda tråden genom din serie är. Här är Star Wars-trilogierna ett fantastiskt exempel. Varje film har en egen berättelse. Samtidigt finns det en röd tråd genom varje trilogi och ännu en som spänner över hela serien. 
• Om du ska följa samma karaktär genom serien – börja redan nu skissa på hur deras personliga utveckling ska ske. Det är också väldigt bra att dokumentera stora händelser och karaktärsutvecklingar för respektive karaktär utifrån olika områden. För du kommer inte att komma ihåg allt i huvudet och du kommer att behöva gå tillbaka och se vad du faktiskt skrev i förra, och förrförra boken. Exempel på trådar som är bra att hålla koll på är relationer, karriär, viktiga datum, historik som kan ha påverkan på berättelsen. 
• Vet du att du ska skriva en serie? Plantera redan från början in små ledtrådar eller trådar som kanske verkar obetydliga när de läses i första boken, men som sedan visar sig vara viktiga detaljer eller till och med “aha-upplevelser” i kommande böcker.

// Emmy Walt

Enkät: vad är lyx för dig som skrivande människa?

ALEXANDRA

Tid! Med heltidsjobb och barn varannan vecka blir det många korta pass snarare än sammanhängande perioder. Men att ha en hel dag, lite snacks och en dricka – det är lyx för mig. Bonus om det är en solig dag och man kan gå ut en sväng!

C & J REICHARD

För oss är det lyxigt att ge varandra tid och utrymme för skrivandet! Det är inte alltid så lätt med huset fullt, så därför är det extra lyxigt om Jocke tar ungar och hund på utflykt och jag får egentid framför datorn, med en kopp te och möjligheten att låta kreativiteten flöda… Eller tvärtom såklart!

JENNY

Superlyx för mig är att boka en skrivarresa. Att få åka iväg på egen hand, bara jag och texten, till en inspirerande och bekväm plats där jag inte har några än att ägna mig åt min text. Det är såklart inget som händer varje dag, men jag har gjort det två gånger och nu i sommar händer det igen. Jag hoppas att allt går vägen och att jag i slutet av juni skriver mitt blogginlägg från en liten by i Sydfrankrike. 

EMMA

Lyx för mig är många saker, och ofta rätt vardagliga saker: en heldag med skrivtid, en god kopp te och att folk säger att de ser fram emot att läsa min bok. Att bli bjuden på författarevenemang och att andra tar ens skrivande på allvar. Ja, hela skrivlivet är lyx på sitt sätt eftersom det är något jag har drömt om, och fortfarande drömmer om, och som gör mig lycklig. Men det är klart, en riktigt snygg, och kanske lite för dyr, anteckningsbok–det är lyxigt för mig. 

MATHIAS

Jag vandrar ensam över en grönskande bergsluttning i Seefeld in Tirol, och njuter av det rogivande ljudet från alpkornas skällor på avstånd. Till slut slår jag mig ned vid ett rustikt träbord på Hochegg Alm, med en rejält tilltagen sejdel Gösser och overklig utsikt över dalen och bergstoppen Hohe Munde. Jag fäller upp min laptop. Och just då slår det mig att jag är en simpel småbarnfarsa som bara kan drömma om några lyxiga skrivstunder…

Att upptäcka uppföljaren

Nu är det snart en och en halv månad sedan min debut. Revor av ljus har sålts och lästs av ett av mig okänt antal människor. Flera av dem har tyckt om det de läste och har till och med frågat om det kommer fler böcker. Det är en fantastisk känsla! Särskilt i kombination med det faktum att jag kan svara JA på den fråga. Det blir faktiskt i alla fall en till bok. Redan nästa vår ska del två i Högbonden-serien komma ut.

Arbetet med uppföljaren har redan börjat. För ett år sedan, när jag först kom i kontakt med förlaget Historiska Media, skrev vi kontrakt på två böcker, och i mars i år, en vecka innan release-festen lämnade jag in ett första utkast på del 2. Det var inte helt utan nerver. Det här var ju en komplett ny text för både förläggare och redaktör. Den första boken visste jag ju att de gillade eftersom de tog ställning till att ge ut den efter att ha läst manuset. Den andra boken var bara något jag hade pitchat. Visserligen fanns redan ett halvt manus i min dator och andra halvan i mitt huvud, men det var ingenting som de hade tagit del av. Under vintern fick många i min närhet ta del av min ångest inför detta faktum. Skulle det andra manuset vara i så pass bra skick att förlaget inte ångrade att de gått med på att ge ut den? Skulle jag få mitt förskott eller en utskällning? Mina anhöriga gjorde sitt bästa att lugna mig och som tur är gick det bra. Min förläggare gillar idén och planen kvarstår: del två kommer i vår.

Det här med att veta att det blir en till bok innebar att jag redan i redan under tiden för omarbetning och redigering av den första boken kunde tänka på hur kommande berättelser skulle planteras i manuset. Det jag hoppas att jag har lyckats med är att man som läsare, när man har läst ut Revor av ljus, ska känna att den boken är avslutad, samtidigt som man under resans gång har blivit nyfiken på andra karaktärer. Känslan att det finns mer att utforska, andra frågor som ännu inte är helt besvarade.

Min vision är att vi i bokserien får följa olika karaktärer från de tre familjerna på Högbonden 1914. Dessa människor blev så levande för mig att de började få sina egna livsöden som de ville berätta om. De har sina specifika och livsavgörande händelser och hemligheter som alla förtjänar en bok. De kommer också att utspela sig i Höga Kusten och kunna härledas tillbaka till fyrplatsen Högbonden. Precis som bok ett kommer det också att finnas en modernare historia. Jag ser framför mig ett spindelnät av kopplingar, väntade och oväntade, mellan alla dessa människor och platser.

^{Höga Kusten där mina karaktärer lever}

Det jag ser mest fram emot med arbetet med fler böcker är att få reda på hur allt hänger ihop. Det är så mycket som jag bara anar med mina karaktärer, en hel del jag tror och lite grann som jag vet. Men min erfarenhet säger mig att många överraskningar ligger framför mig.

Ännu en gång ska jag hänvisa till improvisationsteatern. När vi spelar en improviserad scen tillsammans med andra kan vi inte bestämma i förväg hur det ska gå och vad som ska hända. För det första kommer du att köra över din scenpartner, som ju inte kan läsa dina tankar, och för det andra hamnar du i huvudet och där är vi ofta rätt begränsade. Det vi måste göra är att upptäcka scenen tillsammans med vår medspelare. Genom att lyssna och vara nyfiken. Samma förhållningssätt kan man ha till skrivande. Om jag ska tänka ut smarta historier blir jag begränsad och kan bara komma på väldigt generiska och ganska intetsägande berättelser, men om jag skriver mig fram till insikt aktiveras andra sinnen och det är då jag som författare kan bli lika överraskad som läsaren.

^{Del Close, en av improvisationsteaterns ikoner, sa en helt del sanna saker}

Därför kan jag inte berätta exakt vilka personer som kommande böcker ska
handla om. Men om du har läst min bok, vem skulle du vara intresserad av att veta
mer om? Kanske blir det en bok om just den personen…

Den svåra(?) uppföljaren

Man brukar prata om ”den svåra uppföljaren” och det ligger kanske något i talesättet?
För det är väl ganska logiskt egentligen?
En debut har man oftast jobbat med i många år. Slipat och putsat på i tusentals timmar.
Debuten är kanske ofta den bästa idén man har också?
Det bästa man har att komma med.
Ens livs historia liksom…

Vi kan ta Jakob Hellman som exempel. Han släppte tidernas bästa svenska popalbum när han var 22 år gammal och fick ut precis allt i sitt debutverk.
Melodierna och poesin flödade från hans fingrar och skivan blev så otroligt bra att den helt enkelt inte gick att toppa.
I Jakob Hellmans fall blev pressen på att leverera en brilliant uppföljare så stor att det skulle dröja över 30 år innan den andra plattan kom.
Först när ingen längre förväntade sig något från honom så var tiden mogen för (den riktigt bra) uppföljaren.

Och Jakob Hellman är inte ensam.
Till skillnad från andra hade han dock den goda smaken att inte följa upp sitt mästerverk med en framstressad, slarvig uppföljare som så många andra artister gjort.
Och detsamma gäller nog författare.
För många författare så blir det bara en riktigt bra bok.
Därpå följer en serie sämre böcker, eller – i många fall – ingen bok alls.
Men debutromanen brukar oftast bli ganska bra.
Omsorgsfull. Genomtänkt.
För det är ju den berättelsen som legat författaren närmast hjärtat.

Fr. v. Jakob Hellman och Jocke. Inga jämförelser i övrigt…

Givetvis hoppas vi att det finns mer än bara en berättelse i C & J Reichard.
Det känns verkligen så.
Veckans ämne ”den andra boken” känns mycket aktuellt för vår del.
Just nu är vi nämligen halvvägs in i del två av vår serie om utredarna på Solnapolisen.
Att vår debutroman ”Medaljmorden” är ett mästerverk i klass med Jakob Hellmans debut ”och stora havet” går helt klart att diskutera, men vad som är säkert är att vår debutroman verkligen fått vår fulla uppmärksamhet under låååång tid.

Ja, vi har gjort allt vi kan för att få den så bra som möjligt, men hur var det nu igen? Visst hade vi skrivit kontrakt om TVÅ böcker (till att börja med) med Lind & Co?
Jo så står det faktiskt i avtalet.
Första boken i serien om Solnapolisen ska släppas den 4:e September, och uppföljaren är planerad för släpp under våren 2025.
Jisses…

Om vi fick oändligt många år på oss med att få hyfs på debutromanen, så har vi omkring ett halvår på oss att färdigställa manuset till del 2 i serien.
Och det ska alltså göras samtidigt som vi slutredigerar Medaljmorden…
Sedan ska två heltidsjobb, tre barn och en hund hinnas med också.
Och en blogg!
Till råga på allt så ska uppföljaren tydligen också gärna vara lite bättre än debuten också.
Så nu har vi väl ändå spänt bågen för hårt igen?
Eller?
Det kanske kan låta näst intill omöjligt att lyckas med den där uppföljaren, men vi tror faktiskt att det finns vissa uppsidor med bok nummer två!

Nattlampan kommer vara ständigt påslagen det närmsta året

Så vad blir då enklare med uppföljaren?
Till vår stora lättnad märker vi att många moment flyter på mycket bättre än när vi skrev på den första boken.
Eftersom vi fortsätter att skriva om samma karaktärer på polisstationen behöver vi inte upptäcka dem på nytt.
Karaktärerna har liksom fått eget liv och verkar nästan skriva sig av sig själva.
Och dessutom har vi blivit bättre på själva hantverket.
Det går snabbare att komma in i flytet nu, och vi tror oss veta vad som funkar på ett tydligare sätt än när vi skrev den första boken.
Tack vare all ovärderlig hjälp vi fått från Johan, Ellen, Cina och Zandra i Medaljmordens olika manusfaser så känns det nästan som att det sitter ett litet gäng kloka änglar på våra axlar när vi skriver.

Jo nästan allting flyter på bättre med manuset till uppföljaren.
Hittills, bör tilläggas.
Än så långe känns det omöjligt att avgöra om del 2 (som går under arbetsnamnet Isdockorna) kommer att bli bättre än Medaljmorden, men att den går snabbare att skriva är tydligt.
Nu är det upp till oss att ge den tillräckligt mycket tid och kärlek så att den inte blir en av de där slarviga, framstressade uppföljarna som vi tidigare nämnde.
Och ni kan lita på att vår nattlampa kommer att vara ständigt tänd det närmsta halvåret.

Ha en riktigt fin dag!
reichard.reichard

Andra bokens hybris och ångest

Den här veckan har vi temat ”Andra boken” på Debutantbloggen och det sätter verkligen en särskild stämning över bloggandet, åtminstone för mig. Varning för ett flummigt inlägg med andra ord.

Den andra boken kännetecknas som svår och omöjlig. Det är många förväntningar att leva upp till, särskilt om debuten gått bra, eller så har man en stark revanschkänsla – om någon kritiker påpekat något som eldat upp en. Eller kanske vill man helst ligga under täcket och aldrig skriva ett ord igen efter att boken floppat samtidigt som man har lovat världen – och sig själv – att man aldrig ska sluta skriva.

Jag befinner mig i en virvelvind av alla känslor på en och samma gång, främst eftersom jag ju inte debuterat ännu.

DEBUTEN KOMMER

Jag vet inte hur debuten kommer tas emot. Jag vet bara att jag älskar den värld jag skapat och att jag älskar sättet jag skriver poesi. Det känns som att det är mitt och att det inte spelar någon roll om alla inte tycker likadant – jag vill aldrig sluta skriva! Samtidigt känner jag hur avgrundsdjupet är nära. Vad om det floppar totalt? Vad om jag skämmer ut mig så otroligt mycket att hela Svenskfinland skrattar åt mig? (TSS… ATT GE UT EN BOK PÅ RIKSSVENSKT FÖRLAG. HAHA, VEM TRODDE HON ATT HON VAR EGENTLIGEN?)

Kanske skrattar hela Sverige åt mig också, men det känns nästan som något jag kan leva med. Sverige skulle nog inte komma ihåg mig särskilt länge. Men i Svenskfinland… Ja, kulturfältet i Svenskfinland har småstadsmentalitet. Här glömmer man inte något i första taget. Alla känner alla, eller har åtminstone hört om alla. Och…

Nej. Se – så här börjar det låta i huvudet när debutantens ångest ekar. Ni känner säkert igen den, på ett eller annat sätt. Och vi vet ju alla att det inte löns att låta det äta upp en. Så tillbaka till temat: andra boken.

EN ANDRA BOK

Faktum är ju att min debutbok är långt ifrån det första manus som jag skrivit. Jag har skrivbordslådorna fulla, känns det som. Jag har skrivit manus efter manus sedan 2014. I tio år(!). En del halvfärdiga råmanus, en del hela råmanus, en del bearbetade och redigerade manus, en del manus som blivit testlästa, ett manus som blivit lektörsläst (ett par gånger till och med), och manus som blivit refuserade. Något av manusen har kommit till på skrivutbildningar, andra är NaNoWriMo-manus. En del har jag fått stipendier för, andra kom aldrig så långt att jag vågade visa upp dem för någon. Så det här med att skriva ett nytt manus är egentligen ingen stor grej för mig.

Och samtidigt är det ju enormt. För de manus jag jobbar med nu kanske faktiskt blir böcker.

Det kunde visserligen de andra manusen också. Men ändå inte. Det känns som att det är en stor skillnad mellan att skriva ett manus och drömma om en debut, och att skriva ett manus och veta att personer i förlagsbranschen faktiskt kommer överväga ens manus som ”den andra boken”. När man ska debutera har man inget att visa upp, man är ny och fräsch och debuten ska bli det som sätter ton på ens fortsatta författarskap.

Den andra boken kommer alltid, alltid, alltid jämföras med den första. Och det är väl det som är skillnaden. Debuten kommer eventuellt lite lindrigare undan – den kan vara hoppingivande, kanske ha en del brister, men vara värd att ges ut. I den andra boken får det inte längre finnas typiska ”debutantproblem”. Du har kommit igenom nålsögat och ger du ut bok nummer 2 så är du redan ett proffs. Eller förväntas vara det.

DEN KOMMANDE TIDEN

Jag redigerar som bäst min debutbok. Det går bra och jag känner mig inspirerad. Så pass inspirerad att jag också ser väldigt mycket fram emot att jobba med manuset som kan bli Den Andra Boken. För faktum är att jag redan har ett bra råmanus att jobba vidare med – något jag är extremt tacksam för. Jag är rädd att känslorna vid debuten kommer vara överväldigande, och då kommer det vara skönt att ha en annan värld att ty sig till. Jag tycker om att fly in i mina skapelser, och det är nog ett av de bästa tips jag hört om: att alltid ha ett annat manus man kan jobba med medan man väntar på hur omvärlden reagerar på det första eller föregående manuset.

Så i höst kommer ges min debutdiktsamling ut. I sommar ska allt vara klart och jag ska jobba på mitt andra manus. Jag har gjort upp en plan och hoppas tidtabellen håller. För jag vill så gärna skriva den här andra boken, särskilt medan jag ännu kan stänga ute debuten. I höst kommer det bli svårare. Sen senare vågar jag inte ens spekulera om.

Det enda jag vet just nu är att det kommer bli fler manus. Förhoppningsvis också fler utgivna böcker. Jag har kommit så pass långt i min skrivprocess att jag numera vet när jag har något speciellt och jag har lärt mig att varje manus kräver olika saker. Det är en underbar insikt, för det betyder att skrivlivet aldrig kommer bli tråkigt.

Och som jag älskar det. Även om det finns en del ångest med i mixen.

// Emma

@emmakanckos

Men efter debuten då?

Korrläsningen av min bok håller som bäst på att avslutas. Omslaget är nästan färdigt och ska snart avslöjas, och i mitt huvud planeras redan releasefesten. Men sen då? Är det meningen att jag ska lyckas skriva EN TILL bok?

Vi är bara inte vänner längre är inte en del av någon serie (även om jag såklart har möjliga fortsättningar för mina karaktärer i bakhuvudet), och funderingarna om vad jag ska göra härnäst har härjat vilt det senaste året. Jag har en hel mapp full med bokidéer, och okänt antal enradiga anteckningar i min telefon. Så vad ska man välja?

Men! Den uppmärksamme vet ju att jag redan har en till bok på gång. Det blir en lättläst faktabok på tv-spelstema som släpps på Hegas närmare vintern. Jag är så pepp på att få kombinera spel och skrivande i ett projekt! Faktum är att jag har blockat mig själv från att skriva en rad på mina andra idéer förrän spelboken är klar, för deadline för det första utkastet närmar sig med en väldig fart.

Men när den leveransen är gjord, vad ska jag då ta tag i? I tidigare nämnda anteckningar finns rader som ”Ingen vill borsta tänderna”, ”Hur mycket kärlek har man?”, ”Den här chockladbiten ska rädda mig” och ”Som ett fyrverkeri”. Några har jag stenkoll på tankarna bakom, andra är plötsliga idéer som föll i glömska innan jag han få mer på pränt.

^{Det är inte bara jag, va?}

Min första roman riktar sig till åldern 12-15. En svår målgrupp. De engelska böckerna tar över mer och mer, och min svenska ungdomsbok blir nog ingen internationell #booktok-succé. Jag älskar att skildra de svåra åren där man går från barn till tonåring, men kanske borde jag ge mig i kast med slukaråldern istället? Kanske något med en gnutta (eller hinksvis) med magi? Ge mig själv glädjen att skriva den typen av berättelse som alltid högg tag i mig själv som barn!

Sen finns bokidén. Den där som aldrig lämnar mig ifred. Som inte alls har med barn och unga att göra. En skräckbok för vuxna som bara inte vill lämna mig ifred. Som inte alls känns som det jag borde lägga tid och energi på om jag ska börja bygga ett författarskap och en faktiskt läsarskara. Den gamla marknarsföraren i mig säger STOPP! Välj en riktning och landa i den innan du går vidare till nästa grej. Gör inte som du gör med alla dina hobbys, där du avslutar ett projekt och sedan börjar lära dig något helt nytt istället för att finslipa dina nya kunskaper. Hjärtat däremot. Det säger att den här berättelsen bara måste få komma ut!

Så hur gör man? Ja, inte vet jag! Jag fortsätter peta ner en mening där, ett kapitel där. Trevar mig framåt och känner mig för. Så får vi väl se var jag landar.

Hur bestämmer du vad nästa bok ska bli?

Alexandra Dahlberg
@alexandraskriver

Hallongrottan

Denna veckas tema på Debutantbloggen är den andra boken – det vill säga vad som kommer sen, när debuten väl är avklarad. Jag har redan bluddrat litegrann om den svåra andra boken – men idag tänkte jag berätta mer utförligt om hur nästa bok växer fram.

Som bakgrund kan jag berätta att jag har avtalat med förlaget om ytterligare två fristående feelgoodböcker, förutom debuten, så det går tyvärr inte att komma undan att en bok två måste pressas fram på något vänster. Inledningsvis kan jag också avslöja att min andra bok länge hade titeln Hallongrottan – grundidén var swingersklubb möter konditori, och det var faktiskt precis så jävla skruvat och sjukt som det låter. Halvvägs in i skrivandet kom jag dock på att det kanske vore en ganska god idé att bara googla ”Hallongrottan + klubb”, ifall det mot all förmodan redan gjorts något liknande på samma tema. Men det skulle jag verkligen inte ha gjort..

Det visade sig nämligen att det fanns ett ställe som hette Hallongrottan, närmare bestämt en bokhandel vid Hornstull på Södermalm i Stockholm – som hade ”det du vill ha i bokväg när det gäller hbtq, feminism och klass”. Och inte nog med det, någon hade dessutom skrivit en bok med exakt samma titel – en ”helt unik sexualupplysningsbok som”…nej, det här får ni faktiskt googla själva.

Hursomhelst: Ridå.

Samtidigt tvingades jag motvilligt konstatera att jag inte kan ett skit om bakning, och jag var tydligen inte speciellt intresserad av att lära mig något heller. Det tog följaktligen emot något fruktansvärt att försöka utveckla en swingande karaktär vars högsta dröm var att medverka i Hela Sverige bakar, och jag körde rakt i diket med hela berättelsen.

Allt kändes bara skitkasst och hopplöst.

Under några kritiska dagar höll jag på att slänga manuset långt åt helvete – om inte min fantastiska förläggare uppmuntrat mig att bita ihop och jobba vidare med delar av min idé.

Så jag skrev om. Och framförallt plockade jag upp en helt annan tråd.

Jag har nämligen alltid fascinerats av det här med ensamhet – hur man ofrivilligt kan bli ensam, och hur svårt det är för många människor att ta sig ur en hopplöst nattsvart vardag. Jag fick för mig att göra något snudd på omöjligt, eller åtminstone väldigt svårt – eftersom jag självfallet inser att det är en hårfin balans mellan respekt och värdighet kontra lyteskomik när man tar sig an detta känsliga ämne. Jag ville hursomhelst skriva en humoristisk feelgood om just ensamma människor, och framförallt utforska hur ensamheten kan ta sig helt olika uttryck.

Så föddes också idén till det som just nu går under namnet Singelklubben.

Det här är en varm berättelse om två stukade vänninor som tillsammans försöker starta en singelklubb på en liten ort, men det går (major spoiler alert!) tyvärr inte alls som de tänkt sig… Parallellt får vi följa andra människor, i olika delar av samhället, som för sin egen kamp mot ensamheten – och hur de omedvetet dras till Singelklubben.

Historien utspelar sig därtill i östgötska Söderköping, dit jag själv är inflyttad, och det har varit otroligt kul att tassa omkring på byn och låta mina karaktärer växa fram. Såvitt jag känner till finns det heller inte så värst många böcker med pittoreska Söderköping som fond, så det kändes faktiskt lite angeläget att muta in hela kommunen. Och den här berättelsen är pretty fucking far från Madicken, det vågar jag faktiskt påstå…

Lokalblaskan Nollelva går också bet på böcker som utspelar sig i Söderköping – men det blir det alltså snart ändring på!

Så var är vi nu? Jag skrev manus mellan juli och december förra året, och för tillfället jobbar jag tillsammans med min redaktör för att förädla berättelsen innan korrekturläsning. Det är svinkul, kan jag bara meddela!

På samma gång är omslaget under bearbetning – jag kan avslöja att det återigen blir den otroligt skicklige Eric Thunfors som står för design. Inläsare till ljudboken är också klart, men det tänkte jag skriva mer om i ett separat inlägg lite längre fram.

Till sist: Om jag är lika skräckslagen som inför debuten? Det kan ni hoppa upp och klappa er på!

Omslagsteaser: Knölsvanen kommer
givetvis att finnas med på ett litet hörn…

Gästbloggare: Emeli Mårtensson

2023 bloggade jag här varje torsdag men nu märker jag att rutinen har försvunnit helt. Med övertygelsen att vi skulle sakna reflektionerna, kommentarerna, alla ingångar till textsamtal, planerade jag och Isabelle (Steineck) en avknoppning på Debutantbloggen och fortsätta på egen hand. Men tiden fyllde väldigt snabbt igen blogghålen och det var faktiskt en befrielse att sluta älta. Sorry, processa och dela med sig. (Och jag och Isabelle har istället börjat brevväxla.)

Jag heter Emeli Mårtensson och har skrivit romanen Lipari som kommer ut på bokförlaget Forum på tisdag. I förrgår hämtade jag en sextonkiloslåda på posten och höll för första gången min bok i handen. Vilken känsla att känna tyngden, att se manuset tryckt på boksidor, att kunna bläddra bland kapitlen, fastna någonstans, läsa ordkombinationer jag trots att jag kan utantill. Sedan satt jag hela dagen på förlaget och signerade böcker. Kvällen innan kom mitt flyg från Milano alldeles för sent till Arlanda och från det ena till det andra kom jag inte i säng förrän klockan två. Kunde inte tänka en rak tanke. Vad ska man ens skriva på försättsbladet? Jag har ältat så mycket annat (talet på releasefesten till exempel) men just dedikationerna hade jag inte ägnat en tanke. ”Till XX från Emeli. Hoppas du gillar!” Eller ”Trevlig läsning”?

Men Lipari är inte nödvändigtvis en trevlig läsning, kanske inte ens en bok att gilla. Inte den sortens bok. 

I det där talet sedan, på releasefesten (som för övrigt gick galant) tackade jag min förläggare Åsa och redaktör Kerstin för att de på ett tidigt stadium tagit huvudkaraktären Monika Frezzolini under sina vingar. De såg något hos henne som många andra mest avfärdade som jobbig medelålders kvinna, svår att tycka om. En bok med en sådan huvudkaraktär är inte nödvändigtvis en trevlig läsning. Men jag är övertygad att den kan ge många läsare något på ett annat plan. Något som resonerar. Kanske sår ett frö. 

Förra året när de andra debutantbloggarna planerade och drömde om sina releasefester satt jag och skrev om och skrev nytt, på tryggt avstånd. En vag tanke fanns om att antingen slå upp portarna på italienska kulturinstitutet och bjuda in till bal eller kanske eventuellt skita i allt.

Jag vet inte om jag är introvert eller extrovert eller vilken färg jag har, sånt där som det pratas om, som man överhör från andras samtal. Jag är iallafall inte överförtjust i att stå i händelsernas centrum. På rak arm skulle jag nog säga åt det introverta hållet, jag gillar att vara för mig själv i en rätt inrutad tillvaro. Föredrar EN person framför mig istället för 50, 60, 70. Men folkhavet runt mig igårkväll var ju mina personer! Jag kände ju allihop och jag gillar dem allihop så det blev ju en fantastisk om än omtumlande upplevelse. Att sedan boken såldes och signerades och pratades om kom nästan i andra hand. 

Mot slutet drog Anna tag i mig. Hon bor borta på Folkungagatan men vi ses bara på västkustön där våra sjöbodar ligger på varsin sida om öns enda sandstrand. Hon tog mig med in i bokförlagets kök och pekade på en tavla som hängde på väggen, signerad Lena Cronqvist. ”Ser du?” sa hon. ”Känner du igen?” Jag fick kisa, ta ett steg bakåt, såg näckrosor och grässtrån målade med yviga penseldrag. ”Det är ju näckrosdammen uppe på berget mot utsidan!” Vilket märkligt sammanträffande. Konstnären bodde många år på ön tillsammans med sin man Göran Tunström men ingen av oss kände till målningen. Nu var bokförlagsköket fullt med folk från ön, som skålade i sicilianska viner medan kvällssolen sken in genom de höga fönstren med utsikt över Adolf Fredriks kyrka. 

Det var svårt att somna sedan och jag vaknade i gryningen. Jag tackar den större makten för beslutet att sedan oktober förra året helt skippa alkohol (trots alla de fantastiska sicilianska viner som serverades på festen) för nu ska jag upp och hoppa och skriva blogg och sedan spela in podd. 

Lägenheten är till bredden fylld av blommor och sol, och namnen på superlativen för känslorna som bubblar bakom tröttheten vill inte riktigt infinna sig. 

Lipari släpps på tisdag. Nu debuteras det. För ett och ett halvt år sedan, när jag började blogga här, var manuset fortfarande suddigt i konturerna. Men när jag läste min förläggares brev som skickas ut med recensionsexen såg jag knivskarpt vilken berättelse det blev. Och kände mig klar. 

Bäste läsare,

Emeli Mårtenssons debutroman Lipari är den sortens läsning jag alltid längtar efter. Ett laddat drama om det eviga spelet mellan oss människor – i såväl par- och vänskapsrelationer som inom familjer. Allt lyhört tecknat med en skarp blick för det som skaver och de lögner vi intalar oss själva. Men här finns också ögonblicken då livet glimrar till och vi, för en stund, inte längre är ensamma.

Romanen följer Monika som hoppas att semestern på den italienska ön Lipari ska lösa alla hårda knutar, i äktenskapet, i moderskapsoron och den existentiella fyrtioårskrisen. Emeli Mårtensson har en särskild förmåga att beskriva hur man kan känna sig ensam i tvåsamhet.

Central är också relationen mellan Monika och dottern Frida; den gränslösa kärleken blandad med en galopperande oro som återspeglas i dotterns beteende och driver dem mot katastrofen. Allt detta samtidigt som vulkanen Stromboli pyr, vinet flödar och det fräser i pannorna i den italienska sommarvillan.

Det är alltid roligt att kunna presentera en helt ny författare och jag hoppas att Emeli Mårtenssons debutroman Lipari ger dig en riktigt fin läsupplevelse!

Bästa hälsningar

Åsa Lindström, förläggare Bokförlaget Forum

Enkät: Vad lyssnar du på när du skriver?

Total tystnad, poppiga toner eller klassiskt? Dödsmetall, poddar eller soundtrack från vardagen? Ja, vad lyssnar debutanterna till när de skriver? Svaren hittar du här:

JENNY
Beroende på stämning kör jag antingen Sånger från andra våningen med Benny Anderssons Orkester på repeat om och om igen. Det är vackert, lugnt och det passar bäst när jag vill in i texten och vara helt närvarande. Den senaste tiden när jag har skrivit mycket nytt, har jag upptäckt en helt annan typ av musik. Då spelas dödsmetallbandet Belakor på hög volym. Det är perfekt när jag skriver nytt och vill hamna i flow och inte tänka. 

MATHIAS
Jag har faktiskt aldrig musik igång när jag vill fokusera på att skriva, däremot händer det väl (något motsägelsefullt) att jag lyssnar på någon podd under tiden – kanske mest för att inspireras av ord och språk. Typ Alex & Sigges podcast, Fördomspodden, Förlagspodden, Ljudboksklubben eller Författare utan filter.

C & J REICHARD
Vi har antingen tystnad eller klassisk musik, eller ibland om man sitter ute; fågelsång!
Mellan skrivpassen är det full rulle i huset med ungar, hund, köksfläkten som står på, mat som puttrar på spisen och tv och radio som skvalar i olika rum – så det är skönt att njuta av lugnet när man ska jobba på och hitta flytet i skrivandet. Blir det tillfälle att lyssna på något “for inspiration”, så blir det gärna på Cohen och Lana Del Rey på vinylspelaren.

EMMA
Jag har ingen särskilt playlist när jag skriver, och min musiksmak just nu är rätt… begränsad. Om våren/sommaren blir det mycket Taylor Swift och om hösten/vintern mycket Thirty Seconds to Mars. Däremellan (rätt ofta faktiskt) väljer jag någon lugn “fokus”-musik.

ALEXANDRA 
Oftast inget alls. Om jag behöver något som skärmar av mig från yttre ljud som stör (som samtal jag inte kan filtrera bort) så försöker jag hitta något där sången och orden inte är för mycket i fokus, för då kan jag inte fokusera på min egen text. Förra året lyssnade jag en hel del på soundtracket till Wheel of Time-serien när jag skrev på dramatiska scener till ett spel för att hitta känslan!

***

Vad lyssnar du till när du skriver? Lämna gärna en kommentar här eller på sociala medier!

Prokrastinera som ett proffs

Prokrastinering är ett välkänt fenomen bland författare. Ett annat ord för det är uppskjutandebeteende, alltså när vi medvetet undviker att göra det vi vill göra och skjuter det på framtiden. Glappet mellan det du har tänkt att göra och det du faktiskt gör. Men hur kan vi vidga det där glappet? Idag ger jag mina bästa tips på att inte skriva. Följ dem och ta din prokrastinering till nya höjder!

Många tror kanske att det är enkelt att prokrastinera effektivt, och jag kan förstå den tanken. Behövs det verkligen tips på detta? Det är väl bara att inte skriva, kanske du tänker. Då ber jag dig rannsaka dig själv. Stämmer det verkligen? Du kanske startar din dag fullt inställd på att skjuta upp allt vad jobb heter, men alltför ofta sitter du ändå där vid datorn när arbetsdagen börjar gå mot sitt slut och vad är det du gör? Dumscrollar du verkligen bara på instagram? Lägger du spindelharpan på datorn? Eller har du kanske faktiskt skrivit.

Jag har själv varit där. Många gånger. Jag vet hur det känns. Därför kommer här mina bästa tips på att inte skriva så att du inte behöver oroa dig för att nå den där deadlinen som kommer allt närmare.

”Jag ska bara”/Alfons-metoden

Alfons Åberg visste vad han höll på med. Redan vid unga år var han en mästare på att inte raska på och kunde hitta alternativa aktiviteter i all oändlighet för att slippa gå till dagis. Bland oss författare som sitter hemma vid skrivbordet är det bara fantasin som sätter gränser för dig. Klassikerna är att vattna blommor, sortera skrivbordslådor, städa och göra andra hushållssysslor.

Åbert var redan som ung en expert

Problemet med dessa aktiviteter är att de till slut blir färdiga. Om du redan har prokrastinerat under längre tid har du förmodligen redan tagit död på dina krukväxter och man har bara ett begränsat antal lådor att organisera. Då gäller det att bli kreativ.

• Zooma in och zooma ut.

Du kanske har städat badrummet, jättebra. Det tog säkert flera timmar. Men om du till exempel zoomar in på ett specifikt föremål i samma rum, kan du vinna ännu mer skrivfri tid. Ta torktumlare till exempel. Fönsterglaset i luckan – har du putsat den på båda sidor? Har du plockat bort luddet? Allt ludd? För att komma åt hundra procent av luddet kan du behöva använda ett flertal produkter, från större borstar till små tops. Har du inga tops hemma? Underbart! Då måste du gå och handla. Kan du zooma in ännu mer? Exakt, om du skruvar isär hela maskinen kommer du åt fler ställen att städa på. Att zooma ut kan vara lika effektivt. Tänk på de där rören som går från duschen. Dem har du såklart redan torkat av och putsat med en hemmagjord blandning av citron och ättika. Men vad händer under takplattorna? De delar som du har rengjort är bara en liten del av rören.

• Ta hjälp av grannar.

Det är ingen skam att söka stöd och hjälp hos grannar. Prokrastinering är någonting som många kämpar med och ju mer vi delar våra svårigheter desto lättare blir det. Dina grannar är förhoppningsvis riktiga lortgrisar. De har också blommor, besticklådor och avlopp! Har du riktig tur och bor i ett flerfamiljshus är mitt bästa råd att långsiktigt skapa goda relationer med dina grannar så kan du se fram emot år av framgångsrik improduktivitet.

• Digital oreda

Har du tänkt på att du även kan lägga mycket tid på att städa upp digitalt? Oredan som du längtar efter i ditt hem går att ersätta med digitalt stök. Ta en ordentlig titt på dina mappar och filer, borde de inte gå att organisera på ett effektivare sätt? Ta hjälp av internetforum och diskussionstrådar för att hitta den optimala strukturen på dina dokument.

Se ut som att du jobbar

• Post-it-prokrastinering

Det är viktigt att använda bra material om man vill lyckas med sitt uppskjutandebeteende. Jag rekommenderar lappar med extra starkt lim, som till exempel Post-it Extreme. Med hjälp av dessa färgglada fyrkanter kan du bygga imponerande tidslinjer, gruppera teman, karaktärer och bygga upp din handling på lägenhetens alla väggar så att till och med du själv luras att tro att du har varit produktiv.

• Detaljerad research

Det här tipset kommer med en varning. Det är mycket nära riktigt arbete så du bör stålsätta dig innan du sätter i gång och vara ytterst medveten om vad som är syftet med att du öppnar dokumentet. Om du känner dig trygg med att du inte kommer att falla för impulsen att skapa ny text, kan du gå vidare. Ta en titt på dina scener. Fundera på om det finns någon detalj som du skulle kunna lära dig mer, mycket mer, om. Öppnar en karaktär kanske en dörr med nyckel i någon scen? Fantastiskt! Då skulle du kunna tillbringa många timmar med att lära dig hur ett lås fungerar rent mekaniskt och vad de olika delarna inuti heter. Lär dig den exakta funktionen av låshus, låscylindern, slutblecket. Ägna gärna tid åt att bestämma vilken typ av lås som just den här dörren har. Kanske är det inte ett mekaniskt lås. Om du tar dig tid att göra din research kommer du att lära dig även om elektromagnetiska lås, koder, fjärrkontrollstyrda lås, passerbrickor och biometriska lösningar för lås. Plötsligt har dagen gått och du har inte skrivit ett enda ord. Dags att fira!

Kan du verkligen allt om lås?

Inre motstånd

När du har tömt alla sopor, städat skrivbordet, färgsorterat din bokhylla och vattnat ihjäl dina blommor kommer den riktiga prövningen. Det kan vara så svårt att hålla sig från att skriva när det inte finns några fysiska handlingar kvar att ägna sig åt. Det är nu ditt psyke kommer att sättas på prov. Men misströsta inte – jag ska dela två mantran som kan hjälpa dig genom dagen. Med lite träning kan dessa mindset hjälpa dig även längre än så. Om du gör de här övningarna dagligen kan du snart skjuta upp skrivandet i dagar och veckor.

• Tänk om det blir dåligt!

Det här mantrat är oerhört kraftfullt. Om du låter den tanken fylla ditt huvud medan du sitter vid tangentbordet och verkligen tar in betydelsen av den, kommer ångesten över det framtida värdelösa resultatet att sippra ner ända ut i fingerspetsarna och göra det fysiskt omöjligt att skriva ett enda ord. Den enda tangent du kommer att kunna använda utan att gråta är backspace.

• Alla andra är mycket bättre!

Jämför dig med andra. Följ författare och konstnärer på sociala medier och se hur bra det går för dem. När du ser deras foton från premiärer, boksläpp och läser deras recensioner ska du tänka att det där aldrig kommer att hända dig. Du kan med fördel säga det högt för dig själv. Du har helt enkelt inte det som krävs: talang, personlighet, något unikt att komma med eller några kontakter att tala om. Nålsögat att bli utgiven är ju så litet och redan full av alla de lyckade människor som du kan tillbringa timmar med att följa, samtidigt som du trycker ner den där sura känslan i magen.

Det här var några konkreta tips, jag hoppas att de var till hjälp att inte få något gjort!

Det finns såklart många andra sätt att skjuta upp skrivandet. Dela gärna med dig av dina bästa tips! Om vi alla hjälps åt finns det ingen gräns för vad vi kan åstadkomma.