Att trappa upp en val

porträtt hanna2Förra veckan skrev jag om romananalysen som jag jobbar med i flera av mina gymnasieklasser just nu. Jag skrev en massa frågor att fundera över inom en mängd olika områden. Idag fortsätter jag ställa frågor, fast nu om komposition.

Komposition handlar om hur berättelsen är uppbyggd. Dess skelett. Kompositionen är kopplad till konflikten som utlöses av katalysatorn, men till skillnad från konflikt och katalysator, handlar kompositionen om berättelsens form och inte dess innehåll.

Vi frågar oss: hur berättar vi det som ska hända? Hur gör vi det bäst? När väljer vi att berätta vad? Igen ska svaren följa The One Writing Rule: att läsaren ska läsa ut vår bok.

Upp O Nervänd val

Ni har alla sett den dramaturgiska valen förut. Dess kurvor och fenor står för bokens grundpelare:

  1. Anslag/presentation
  2. Fördjupning
  3. Upptrappning/stegring i form av vändpunkt 1 &vändpunkt 2
  4. Klimax
  5. Avrundning

I början av boken ska massor presenteras: karaktärer, bokvärlden, relationer, hinder. Sen sker något som sparkar igång handlingen samtidigt som karaktärer och konflikter fördjupas. Sen ska det hela stegras och trappas upp. Problemen visade sig mer oöverstigliga än vi först trodde. Motståndet var eller blev större. Den briljanta lösningen fungerade inte. Alltihop kulminerar där som valen sprutar iväg läsaren i något oväntat, överraskande, underbart, fruktansvärt, nervkittlande. Sen kan det liksom ta tvärt slut. Eller så gör det inte det, utan avrundas lite vackert eller provocerande.

Allt detta visste ni förut. Frågan är hur det används i skrivandet.

Alternativet står oss fritt att bryta mot reglerna eller leka med dem. Du kanske inte alls vill börja med presentationen, utan likt en Bondfilm börja mitt i action och sen ta den där bakgrundshistorien med M på kontoret i lugn och ro, efter det att du fångat läsarens intresse. Och som sagt kanske du inte alls vill avrunda, utan du vill sluta mitt i – antingen för att låta slutet vara konstnärligt och tankeväckande öppet eller för att du planerar en uppföljare. Fast jag måste faktiskt säga emot mig själv här: i fallet med Bondfilmen tycker jag nog att den första actionscenen är presentationen och scenen med M är fördjupningen. Oavsett vilket är det sådana här analyser som gör oss till medvetna läsare (och filmtittare) och medvetna författare.

För mig handlar komposition om en rörelse framåt. Att läsaren känner att det vi berättar leder någonstans. Att det finns en tanke. Att det andra är resultatet av det första, som jag skrev om en annan gång.

Men i boksamtalen som jag haft på jobbet, har vi utmanat föreställningen att kompositionen skulle vara benhårt kopplad till handlingen. Måste vändpunkter vara händelser? Kan det inte vara avslöjanden? För mig handlar komposition lika mycket om att pytsa ut sin information, som handlingsbaserade förändringar.

Tänk på det: att pytsa ut information. Att välja att hålla något från läsaren och/eller huvudkaraktären som andra kanske vet och att avgöra när det bäst kommer i dagern. Att plötsligt visa ett annat perspektiv på konflikten och låta berättelsen djupna. Att visa en annan sida av en karaktär, som läsaren alls inte sett tidigare, kanske bara för en halv sida eller en mening. Att ge en återblick på något som hände före bokens början, kan vara en vändpunkt. För mig handlar komposition om att välja sina tillfällen att göra det hela lite mer intressant.

För visst är ingen karaktär platt, egentligen? Visst kan alla karaktärer förändras eller utvecklas (bli tålmodigare, bli bitter eller mjukas upp)? För mig är kompositionen knuten till karaktärerna och de val och upptäckter som de gör om sig själva, andra eller världen. Jag gillar böcker som först ger mig en strut att titta ut genom samtidigt som författaren lurar mig att tro att det jag ser är hela sanningen, bara för att sedan ge mig ett vidvinkelperspektiv och en känsla av att vad som helst kan hända och att ingen sitter trygg. Jag skulle vilja påstå att dessa verktyg också är del i kompositionen.

Vilka tips sitter ni inne med? Hur skruvar ni åt era skruvar? Med vilka medel fördjupar ni era karaktärer och konflikter? Hur stegrar ni er val?

Publicerat i Dramaturgi, Hanna Höglund | 10 kommentarer

Som att läsa en riktig bok

porträtt anna1Det är nästan exakt ett halvår sedan ”Tills kärleken skiljer oss” släpptes, och enligt förlagen är den inbundna upplagan av en bok död efter betydligt mindre tid än så. Jaha. Så vad gör jag nu då, när mitt skötebarn har gått ur tiden, utan att skriva på en ny bok förstås?

Kanske är boken inte helt död, men ett litet vacuum har infunnit sig. Något annat går inte att tillstå. Vinden har mojnat som Oskar skrev. Små trevliga saker händer fortfarande. Jag ska prata om min debutbok på en författarafton på det lokala biblioteket i januari nästa år. Januari! Vi pratar framförhållning här.

Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan som fick mig att ta rejäla glädjeskutt och som ledde till en spännande lunch. En person som har jobbat 25 år som redaktör på ett av de stooora förlagen har läst ”Tills kärleken skiljer oss” och kallade det årets läsupplevelse. När hen hade läst 40 sidor trodde hen inte att det var sant att den var så bra. Hen var djupt imponerad och kallade mig ”mycket skicklig författare”. Det gjorde mig en aning glad (understatement). Särskilt som jag lätt börjar tveka på om jag alls kan skriva när jag sitter djupt inne i mitt nästa manus. En del verkar aldrig tveka. Good for you, säger jag bara! Själv tvekar jag 80% av tiden på det jag skriver, och de andra 20% är också en aning svajiga.

Häromdagen roade jag mig med att gå in på några olika bibliotekssajter och kunde både konstatera att ”Tills kärleken skiljer oss” var utlånad och att det stod folk i kö för att få läsa den. På Bjurholms bibliotek stod till och med tre på kö. Bara en sådan sak. Skönt att boken lever åtminstone på biblioteken fortfarande! Den här halvårsgränsen känns lite marig ändå.

En artikel i lokaltidningen för några veckor sedan skakade också liv i min bok, och ledde till att lilla A:s tre förskolelärare ville läsa den. Nu pågår en bokcirkel om ”Tills kärleken skiljer oss” på avdelning Frigg på förskolan Borgen. Om ni undrade alltså.

Jag var på en orienteringstävling för två helger sedan och träffade några barndomskompisar som har läst ”Tills kärleken skiljer oss”. En av dem utbrast förvånat: ”Det var ju som att läsa en riktig bok!” Joråsatte …

Förstås är en del andra saker på gång. Det finns mer än inbundna upplagor. ”Tills kärleken skiljer oss” kommer förhoppningsvis att leva vidare i andra former. Jag kan själv försöka hålla den vid liv så gott det bara går. Det är väl egentligen bara fantasin som sätter begränsningen för hur och var man kan sälja sin bok. Men det är ju det här med tiden och nya manuset. Vad man ska fokusera på. Att hinna allt. Och i huvudet är jag redan på väg någon annanstans.

Vad som än händer framöver kommer ”Tills kärleken skiljer oss” alltid att vara min förstfödda. Det kan inte ens den inbundna upplagans död ändra på.

Publicerat i Anna Lönnqvist, Författarliv, Tills kärleken skiljer oss | 8 kommentarer

En ding ding värld

porträtt oskar1Jag var på skrivkollo i helgen. En hel dag tillbringades i trevligt sällskap, där inspirerande upplevelser under dagen omvandlades till glödande tecken under natten. Sällskapet bestod av sju talangfulla unga herrar som brinner för det här med seriöst kulturarbete. Vi träffades i min uppväxtort Osby, och en del av oss tog tåget till Malmö för att insupa lite storstadsstämning. Vi satt på ett café hela dagen och observerade personer som passerade, drack Latte, tog anteckningar och diskuterade världens tillstånd i allra största allmänhet. Vi tog sedan tåget tillbaka till Osby, och noterade några skillnader mellan storstad och by, för att sedan möta upp det övriga sällskapet för kvällens begivenheter. Tanken var att vi skulle skriva en pamflett emot djurmisshandel, och rosévinet och snittarna var framdukade.

Jaha, såhär kan det låta när jag ljuger. Det är bara grova ordalag som är sant av ovan, det vill säga att jag visst var i Malmö med kompisar och att vi hade lite hemmafest på kvällen. Men vi satt inte på café, vi gick på fotboll, och vi skrev ingen pamflett, utan en låttext (som handlade om att Satan har en kiosk där det bara säljs lakrits, och blir man törstig så får man ingen dricka, bara lakritshicka). Vi drack inget rosévin heller för övrigt, och inga snittar syntes till. Det blev spagetti och köttfärssås (som jag är sjukligt förtjust i), öl, och någon form av rysk (?) vodka som blandades med rättvisemärkt (!) energidryck eller kaffe.

DING2

Ännu ett scoop i En ding ding värld.

Så det var inget skrivkollo, utan bara ljug. Jag ljög. Känner ni er lurade? Jag ber om ursäkt i sådana fall, men är verkligen allt man skriver på en blogg tvunget att vara sant till punkt och pricka? Jag är osäker på var just bloggen ligger på skalan av trovärdighet. På den här skalan menar jag att till exempel faktaböcker och seriösa tidningar – alltså inte En ding ding värld eller liknande – ligger i topp, medan tidningar som just nämnda En ding ding, värld, ligger i botten. Allt annat ligger mitt emellan.

Men var ligger då bloggen, hur trovärdig förväntar sig mottagaren att en text på en blogg är? Personligen håller jag trovärdigheten som relativt låg (förutom alla er läsares bloggar och Debutantbloggen då naturligtvis), helt enkelt för att vilken idiot som helst kan starta en blogg och få vilken dynga som helst att verka trovärdig. Det är ju detta som är själva bloggens natur, att vem som helst ska kunna nå ut på nätet. Och bra så, jättebra till och med, och jag klandrar knappt ens idioterna som startar bloggar och sprider galenskaper, det är ju deras rättighet. Vad jag däremot stör mig på är alla personer som sväljer allt de läser på nätet med hull och hår.
Källkritik, vad är det för något?
Vetenskap, det har jag aldrig hört talas om.
Sedan sprider de galenskaperna på nätet och presenterar det som sanningar. En ding, ding värld i kubik!

Så tyvärr, jag måste ändå säga att ni inte lita på allt jag säger, men jag har å andra sidan ingen anledning att ljuga för er heller. Men jag skriver skönlitteratur, fiktion, där hittepå är grundidén. Men jag ska försöka att inte göra er besvikna och hålla mig till sanningen. Om jag inte försöker göra en poäng då.
Då ljuger jag skallen av mig och ni får gärna sprida det som en sanning.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 6 kommentarer

Varför skriver man (jag)

porträtt åsa1Jag har flyttat runt möbler och ägnat mig åt konkreta fysiska problem den senaste tiden. Det är ganska skönt att få lite distans till den abstrakta drömvärlden man har ägnat sig åt, alltså skriveriet. Som ju på sätt och vis varken är abstrakt eller särskilt drömlik. Det blir man varse när man får återkoppling på sitt manus. Det är hands-on och grejer att ta tag i på riktigt.

Men ändå. Man behöver tömma en byrå, flytta ett skrivbord eller hänga upp en spegel ibland. Svära över trasiga serietidningar och MacDonalds leksaker som man måste tömma på batterier innan man kan slänga dom. Eller att båda tvättmaskinerna är trasiga samtidigt. Helt ärligt; vad är oddsen för det. Sådant kan man sucka och svära åt. Det är skönt. När man vet vad som väntar. Dramatiska kurvor och fördjupade karaktärer. Och vad vill hon? Och vart är de på väg? Och var börjar de?

Ibland drabbas man onekligen av insikten att det man håller på med, lägger tid på i grund och botten är ganska meningslöst. I det stora hela. När man läser tidningen och ser sig om. Världen går inte under om det inte blir fler böcker från mig. Så är det ju.

Ändå ska man samla ihop sig och börja bruka allvar och arbeta upp känslan av att det man sysslar ändå är meningsfullt. Och hänga sig fast vid tanken att någon därute kanske behöver just den distraktionen som min historia kan ge för att slippa tänka på annat för en stund.

Och det är väl vackert så.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Lene Fogelberg

Lene FogelbergLene Fogelberg bor i Jakarta, Indonesien och debuterar 2015 med The Cicadas på She Writes Press i USA.

För bara ett par år sedan skulle jag aldrig ha kunnat drömma om att debutera i USA. Men förra veckan annonserade det amerikanska förlaget She Writes Press publiceringen av min debutbok The Cicadas hösten 2015.

Det var på Skrivarakademin 2012 som jag påbörjade mitt manus, Cikadorna. Första utkastet blev klart under distanskursens sista projektveckor med Erik Grundström som handledare. Jag redigerade under hösten och sedan bad jag Ann Ljungberg att lektörsläsa. Ann och Eriks uppmuntran och råd hjälpte mig att tajta till berättelsen.

Vintern och våren 2013 valde jag fem svenska förlag och skickade in manuset. Ett refuserade efter en vecka. Efter lång väntan hörde jag av mig till ett annat förlag: de hade personalbrist, sa de, och att mitt manus tillsammans med några hundra inte ens hade öppnats, men att vi kollektivt refuserats för de inte hade någon som kunde handlägga. Jag hörde av mig till ett tredje förlag, som då refuserade. Ett fjärde förlag har fortfarande inte svarat, trots att de över telefon lovat att återkomma inom kort (det var för över ett år sedan)…

Så var det också Bonniers. Månaderna gick. Så fick jag indikationer på att de övervägde det. De kallade mitt manus för en spännande och gripande bladvändare med vackert språk. Förhoppningarna steg, men till slut blev det ändå ett nej pga trångt utrymme i utgivningen.

Jag drog i bromsen. Vad göra? Boken utspelar sig till största delen i USA där jag bodde 2008-2009. Egentligen, insåg jag, riktar den sig lika mycket till amerikanska läsare som till svenska. En natt av grubbel och vånda och sedan var beslutet fattat. De tidiga morgontimmarna satte jag igång med att översätta mitt manus.

Sommaren och hösten förra året gick åt till översättning och ytterligare redigering. När det var klart fick jag kontakt med en redaktör i USA som gick igenom manusets språk. Jag blev även rekommenderad till en litterär konsult, som tidigare jobbat som litterär agent på topp-agenturer i New York. Hon tar emot klienter på rekommendation och efter intervju. På knastrig ledning mellan Philadelphia och Jakarta kom vi överens om ett samarbete. Konsulten läste manuset för att se till helhetens struktur. Hon sa att det var en riktig ”page-turner”, att hon inte kunde lägga det ifrån sig, men hon hade ändå ett par förslag till ändringar, (bl a strök jag några kapitel och skrev om andra). Ändringarna tajtade till berättelsen ännu mer. Sedan: entusiastiskt grönt ljus från både redaktören och litteräre konsulten. I våras stod jag med ett färdigt manus på engelska.

Under sommaren testade jag den amerikanska marknaden. Kontaktade agenter och förlag. I juli fick jag det första förlagskontraktet i min inbox. Sedan rullade det på med två agenter i New York som vid upprepad mejlkontakt visade stort intresse. Ännu ett förlagskontrakt damp ner. Jag tackade nej till agenterna och till tre andra förlag som visat intresse, men ännu inte kommit med kontrakt.

Så hade jag ett val mellan två påskrivna förlagskontrakt som väntade på min signatur. Ett traditionellt förlag och ett nytt spännande, She Writes Press, som startade 2013. Förläggaren Brooke Warner imponerade med sitt engagemang, erfarenhet i branschen och inte minst förmåga att föra fram She Writes Press; de har nämnts i Forbes Magazine som ett innovativt uppstickarförlag i USA och flera av deras författare har fångats upp av Oprah. Jag skrev på och i förra veckan annonserade Brooke Warner The Cicadas, a memoir, att publiceras nästa höst.

Det har varit en omtumlande resa, som har gett ny innebörd för mig till det råd som alla publicerade författare ger: ge inte upp. Om jag ska försöka sammanfatta vad jag lärt mig så är det: hitta skribenter du beundrar som vill vara mentorer, våga visa din text, välkomna input på texten och ge inte upp. Att hitta sammanhang att ingå i, är det som gett mig mest, både i utvecklandet av mitt skrivande och i att föra mig närmare publicering.

Jag blir alltid glad av att knyta kontakt med andra skrivarsjälar:

twitter: www.twitter.com/LeneFogelberg

facebook: www.facebook.com/LeneFogelbergAuthor

och via min hemsida, där det finns mer att läsa om min debutbok The Cicadas. www.lenefogelberg.com

Publicerat i Gästbloggare | 21 kommentarer

Är det din tur nu?

Året går för fort. Distansen är snart över och det blir dags att lämna över denna älskade stafettpinne.

Debuterar du under 2015? Tycker du om att blogga och dela med dig av dina erfarenheter som debutant och tips och tankar kring skrivande? Är du redo att sköta markservice som en professionell admin, leta gästbloggare och se till att här råder god ton på bloggen? Då ska du söka nu!

Vi letar efter fem debutanter som kommer ut med böcker i olika genrer och på olika sorters förlag – små, stora, indie – och vi vill ha män och kvinnor i olika åldrar och från olika delar av Sverige för att bloggen ska bli så intressant som möjligt.

Skriv ett brev och berätta om dig själv, vad du jobbar med, vad du skriver och hur länge och motivera varför just du ska få chansen att driva ett av Sveriges största litterära forum vidare i framtiden.

Skicka ditt brev till debutantbloggen@gmail.com senast 23 november.

Vi låter de utvalda veta kring Lucia så har de några veckor på sig att samköra inför 2015. Lycka till!

Publicerat i Debut, debutantbloggen | Lämna en kommentar

En wacko idé triggad av mässan

porträtt johannes2

Nu är det tre veckor sedan bokmässan i Göteborg. Och jag måste bara få berätta om ännu en  sak den förde med sig.

Det är omvälvande och kaotiskt och alldeles underbart att vara på bokmässan, det kan vi nog vara överens om.

Men förutom att träffa folk och vara synlig, och börja sprida ordet för min kommande ”Vackra kyrkor jag besökt”, så gav den mig en kick i rumpan på ett sätt som jag inte riktigt väntat mig: i måndags skickade jag nämligen iväg två sprillans nyskrivna bokmanus till olika förlag för läsning.

Så här: redan i april skrev jag ett inlägg om att stå vid vägskälet och kanske välja att skriva en barnbok.
Det är det jag gjort nu.
Och hade det inte varit för bokmässan så hade det inte blivit av.

Drygt tre veckor innan mässan kom jag på att jag skulle ha med mig en flyer om min bok, och lyckades trumma ihop ett gäng läsare som blurbade boken. Det var rätt tight med tid.
Men det var inte det enda wacko infall jag fick innan mässan.
En vecka senare fick jag nämligen ytterligare ett infall.
Som jag skrev i inlägget från april så har jag ett antal barnboksuppslag som legat och grott. Och nu fick jag för mig att om jag vara fick ihop ett eller till och med ett par av dessa manus, så skulle jag kunna gå runt och sticka dessa i handen på de barnboksförlag som fanns på plats.

Så jag öppnade mina mappar med uppslag. Funderade över natten.
Och sen började jag skriva.
Under ett par dagar svettades jag fram förstaversioner av två av uppslagen. Det blev bra (tyckte jag). Men inte så bra att det var presentabelt. Och när jag tittade i kalendern så kom jag på att jag inte skulle hinna få klart slutversioner i tid. Jag hade planerat att göra illustrationer till bägge två, och det var det verkligen INTE tal om att få ihop.
Dessutom kom jag på att förlagen inte är intresserade att ta emot manus på mässan, de har för mycket av allting annat för att vilja släpa hem nån entusiasts pappersbunt.
Så jag la förstaversionerna åt sidan och åkte på mässan utan dem.

När jag sen kom hem igen så tog det ett par dagar.
Sen öppnade jag manusen.
Och skrev. Och ändrade en del. Och skrev lite mer. Och sen blev jag klar.
Och jag tecknade illustrationer. Kanske inte så mycket ”riktiga” illustrationer, som att visa upp vissa idéer om karaktärerna som jag har, utifall att någon annan illustratör kopplas in.

Och i måndags skickade jag som sagt in dem.

Båda är historier som drar åt ”min” genre skräck. Men målgruppen är i det här fallet 3-6 år, och då måste man tänka lite annorlunda. Och det har varit otroligt givande. Väldigt svårt, men väldigt givande.

barnbok1_cutout

Ett litet lättskrämt spöke

Den ena historien handlar om ett litet spöke som vaknar vid fel tidpunkt på dygnet. Den är skriven på vers, och är en ABC-bok där varje vers börjar på alfabetets bokstäver. Det finns många fina barnskräckböcker på vers, som Neil Gaimans ”The dangerous alphabet” och Anders Fager/Daniel Thollins ”Den elaka vikarien”, så jag har väl blivit lite inspirerad därifrån.
Den andra handlar om en liten pojke som har ett rätt ansträngt förhållande till sin mammas mobiltelefon. Den är inte skriven på vers.

barnbok2_cutout

En pojke och en mobiltelefon

Jag vet inte om de är bra. Och jag har inte en aning om de kan vara något som förlagen kan vara intresserade av. Men det är lika bra att rulla bollen i mål om man nu fått fart på den.
Med vetskapen om att man får vänta i månader på svar så drog jag iväg en bombmatta till elva olika förlag, de största och några lite mindre.
Ett litet tag tänkte jag publicera utdrag ur texterna. Men det hoppar jag över. Jag kommer däremot uppdatera här vartefter jag får svar, om de kommer innan årsskiftet vill säga (oj, bara två och en halv månad kvar till 2015…).

Publicerat i Barnböcker, Johannes Pinter | 4 kommentarer