Att gå och att hålla skrivarkurs

porträtt johannes2

Vilken märklig väg livet är. Vilka fantastiska platser man hittar fram till som man inte visste man skulle hamna på.

Jag har egentligen aldrig sett mig själv som en speciellt teoretiserande människa. Har inte varit så mycket för att plugga. Har aldrig gått några utbildningar för att bli det jag sen blev i livet. Intuitionen har alltid varit en av de starkaste drivkrafterna i mitt liv. Och nyfikenhet.
Och det har inneburit att jag fått sysslat med en hel del kul saker, som filmcensor, filmskribent, illustratör, manusförfattare, filmklippare och filmregissör.

Författandet är en av de senare sakerna som jag på allvar provat på. Med följden att jag nu i december ger ut en roman.
”Provat på” låter iofs lite respektlöst. Det är ungefär som om man skulle säga att man ”provat på” att vara gift, eller ”provat på” skaffa barn. För så seriöst ser jag på skrivandet. Jag vill hålla på med det resten av livet.

Redan när jag kom till insikt med att jag ville skriva skönlitterärt för ett par år sedan, så kände jag att jag ville göra det ”ordentligt”. Så jag anmälde mig till en skrivarkurs på Skrivarakademien.
Det blev precis det lyft som jag hade hoppats på. Det gav mig drivkraft och mål. Det gjorde att jag seriöst gav mig på att kontinuerligt skriva. Om det finns någon punkt i mitt skrivande där jag ser ett Före och ett Efter textproducerandet, så är det då jag började på skrivarkurs.

Därför blev jag så vansinnigt glad, och stolt så jag höll på att spricka som ett troll i solsken, när jag fick ett mail med en förfrågan om inte jag skulle vilja börja undervisa i att skriva skräck!

Mailet kom från Annika Estassy.
Alla som följt den här bloggen känner igen Annikas namn. Förutom att hon är författare och min föregångare som debutantbloggare, så är hon chef på Studieförbundet Vuxenskolan i Stockholm.
SV har en hel del skrivarkurser, men ingen om att skriva skräck. Synd, eftersom skriven skräck växer så det knakar. Men nu ville Annika råda bot på detta.

Jag bad om betänketid.
Herregud, vad har lilla jag att komma med när det gäller att lära ut att skriva skräck, tänkte jag. Jag som just ska komma ut med min första roman.

Men så tog nyfikenheten och intuitionen över. När jag tänkte lite till så kom jag på att det nog skulle vara himla kul att göra detta. Och att jag nog skulle passa ganska bra ändå.

horror-teacher

Rätt klädsel för att lära ut skräckskrivande?

  •  Jag har en del vana att stå framför folk och lära ut, efter att förut ha hållit i en del kurser i att göra film.
  • Jag har jobbat med att tänka skräck hur länge som helst efter ett helt liv i filmbranschen, där jag kommit på massor av filmidéer och skrivit ner dem som filmmanus. Att det inte blivit film av dem spelar ingen roll, jag har tänkt ut och jag har skrivit, och det är ju det som är fokus när det gäller att skriva skönlitterärt.
  • Jag har efter dessa manusår lärt mig att tänka konstruktivt kring vad som funkar och inte i en story – hur man justerar ”felen” så att det blir rätt.
  • Jag har ett bra grepp om det där med att bygga upp en bra historia, både hur man ska tänka enligt vissa mallar, och i förlängning av det hur man kan tänka ”utanför mallen”.
  • Jag har hunnit skriva en hel del prosa de senaste två åren (tre romantexter och massor av noveller), så jag har hittat ett bra och pålitligt sätt att jobba fram en historia från ax till limpa: från att få en bra idé, till att strukturera den rätt för att berätta den mest effektiv, till att skriva den. Allt det där som måste göras innan man väl kan börja skriva är en grundläggande sak som ovana skribenter har det jobbigt med, så det kommer det att bli väldigt mycket av på kursen!
  • Jag har mitt eget kursgåendet i klart minne, så jag vet ungefär vad jag vill ha och inte ha som kursdeltagare.
  • Och, inte minst: jag tycker det är så vansinnigt roligt att ha kreativa, konstruktiva diskussioner kring skrivna texter, både mina egna och andras. Och det kommer det att bli lejonparten av tiden, att diskutera deltagarnas skrivna texter. Det är ta mig tusan nästan roligare än själva skrivandet. Och det tror jag är en nyckel till att vara en bra kurslärare.

En stor bonusgrej med det här är att få en plattform att stå på.
Att få någonting att identifieras med. Framför allt nu när Debutantbloggaråret snart är till ända. För det är lite jobbigt att försöka skapa sig en identitet bland alla dessa tusentals identitetssökande författare som man delar det officiella rummet med. Många är ju dessutom mycket bättre på det där med att sälja in sig än vad en annan är. Då inbillar jag mig att det är något positivt att kunna säga att man är författare OCH att man dessutom har en roll inom den här världen.

Jag vet att debutantbloggen inte är ett forum där man gör reklam för det ena och det andra. Men det känns på något sätt logiskt att ändå länka till sidan om min kurs på Vuxenskolans hemsida, efter det här inlägget. För jag tycker det skulle vara roligt att eventuellt få möta en eller annan av debutantbloggens kloka och skrivsugna läsare där, IRL, i ett nytt konstruktivt skrivarsammanhang.

SVlogo

Här hittar man min kurs på Vuxenskolans hemsida.

Onsdagar varje vecka är det som kommer att gälla.
Mellan 18.30 och 21.00. Med start den 4 februari.
På Hantverkargatan i Stockholm.
Det är som sagt första terminen som kursen hålls. Jag kommer att bli nervös. Men just nu känns det bara vansinnigt kul, som att ta över en stafettpinne och i ett adrenalinrus sätta fart mot nya mål.

Publicerat i Johannes Pinter, Skrivutbildningar | 8 kommentarer

Storhetsvansinne och det som tagits bort

porträtt hanna2Idag tänker jag skriva ett inlägg som jag i början av året trodde jag skulle skriva då. I början. Jag hade en lista på inlägg som jag skulle skriva, men det hände alltid något annat. Huvudet var alltid uppfyllt av något annat. Men nu. Med fem torsdagar kvar på Debutantbloggen (!) ska jag skriva om borttagna scener. En gång i tiden hade jag stora planer för mina borttagna scener.

För längesedan köpte min man en fin present till mig. En domän. Han köpte lianne.se långt innan förlagskontrakt fanns i sikte som en gest av tilltro till att böckerna om Lianne en dag skulle bli verklighet. Det var hemskt romantiskt och vackert tyckte jag, som gick och planerade för den där sajten långt innan den fanns.

Lianne.se skulle bli något stort. Episkt. Lianne.se skulle bli ett community för alla lianne-fans och där skulle finnas såååå mycket smaskigheter och bakom-kulisserna-grejer för alla de där läsarna som en vacker dag skulle känna sig så evinnerligt tomma när boken tagit slut och de bara ville dröja kvar i Den Goda Cirkeln lite, lite till. Perfekt marknadsföring, om ni frågar mig. Mysigt också. Man vill ju vara en sån författare som verkligen bryr sig om sina läsare och ger dem det där lilla extra.

Om inte det framgått tidigare i år, så har den här världen levt vid sidan om mig väldigt, väldigt, väldigt länge. Extramaterialet är i det närmaste oändligt. Sidohistorier och bakgrundshistorier och kulturhistoria och soundtracks – allt skulle rymmas på lianne.se eftersom jag själv ÄLSKAR sånt.

Jag är en nerd. Jag grottar gärna ner mig i ”illustrated guides” och jag kan sitta i timmar och se extramaterial till filmer jag gillar och störa ihjäl mig på att de borttagna scenerna inte var med i filmen (som den där scenen när Anakin träffar Padmes föräldrar i StarWars Episode II. Så bra! Och hur störande måste det inte vara för paret som spelade föräldrarna? De gjorde en hel scen som ger Padme lite mer bakgrund och tyngd och sen kommer den inte med?! De får träffa George Lucas, filma med Goerge Lucas, och sen klipps de bort? De skymtar till i begravningsprocessionen i Episode III, men alltså kom igen! Vad sjutton var det för redigering?) och min tanke var att jag skulle bjuda på samma sorts smörgåsbord. Borttagna scener och extramaterial på hemsidan. Så himla briljant!

Men för dem av er som besökt lianne.se så har ni kanske lagt märke till att där inte finns några borttagna scener. Vadan detta? Jo, när jag satte mig och skrollade igenom listan med sånt som skurits bort under sista redigeringen av Ljus som varit dolt slog det mig att inget av det var något jag ville visa upp.

Hoppsan.

Jag tog ju bort scenerna av en anledning. De behövdes inte. Det var ju bara blaha-blaha. Många gånger ersatte jag det som gestaltades i de borttagna scenerna med något mycket kortare tillägg någon annanstans så att informationen skulle gå fram ändå, men på ett mer effektivt sätt som förde historien framåt mycket bättre. Varför i all sin dar skulle jag vilja visa upp resterna?

Tilläggas ska att jag hade en scen som jag visste skulle vara perfekt till lianne.se. Det var den där scenen som brer på lite mer och laddar för tvåan och verkar helt totalt meningslös att ha med i boken, men som faktiskt är superviktig och … ja. Ni kan ju gissa vad som hände med den. Min redaktör tyckte den skulle vara kvar i boken. Den behövdes. Jahaja. Då blev den väl kvar då och inget fanns kvar till hemsidan.

Intressant i sammanhanget är att jag hade en likadan scen i andra boken. Förra gången jag redigerade tvåan fick den inte plats. Den störde huvudhandlingen, tyckte jag då. Det tycker jag inte längre. Jag la till den alldeles häromveckan. Den är ju skitbra, vad ska jag göra? Bygger upp allting ännu mer, ännu högre. Så då står jag fortfarande här utan borttagna scener att publicera.

Men jag har ändå massor, massor med extramaterial och en vacker dag när jag har tid ska jag sätta igång och fylla mitt lianne.se och skapa ett eget levande Lianne-tivoli! Lite finns på sidan nu, men inte alls allt det som jag tänkt mig. En dag, när andra boken gått till tryck och mina elever inte skriver nationella prov och mina barn är friska och mina föräldrar är friska och vädret tillåter. Då. Då ska jag göra det.

För nu hinner jag inte. Jag tillbringar all min lediga tid åt att mejla med illustratören och jag tror mig våga lova uppvisning av omslag till bok2 nästa torsdag. Så om ni ursäktar ska jag gå och sucka vänt över resultatet av illustratörens arbete medan jag får se ännu en del i Berättelsen om Lianne bli verklighet.

11 april 2015 är preliminärt släppdatum.

En liten föraning.

En liten föraning.

Publicerat i Hanna Höglund, I levande mörker, Ljus som varit dolt, Marknadsföring, Redigering | 9 kommentarer

Nu köööör vi!

porträtt anna1Inspireras ni av andra? Går ni in på Facebook och suger åt er av vad andra har presterat och tänker att kan hon, så kan jag? Eller rusar pulsen ett snäpp, hugger det tag i magen och sekunden efteråt känner ni stressen flåsa er i nacken? Ibland kan skillnaden vara hårfin. Och jag tror att de flesta av oss har känt av den där stressen någon gång.

Det är sporrande att snegla på vad andra gör. Att envist gå sin egen väg utan att ta lärdom av sådant som redan har prövats är rent av dumt. Om det finns en genväg, något som för oss enklare framåt, varför inte ta den? Vad gäller skrivande finns det åtskilliga råd att tillgå om hur man skriver en roman. Recept av alla olika de slag. Du kan själv avgöra vad du ska suga åt dig av och vad som passar ditt skrivande. Men överflöd av information kan även vara stressande. Liksom att alla tycker olika. En författare vars blogg du följer slår fast att ”så här ska du skriva”, dagen efter läser du på ”Författare på Facebook” något helt annat. Som ny, kanske outgiven, eller debutant, är det ibland svårt att veta vad du ska ta till dig av. Vad som betyder något. Och vad som passar just dig och ditt skrivande. Det är lätt att springa vilse i informationsträsket.

Jag tänker att det här är en erfarenhetsfråga. Så har det åtminstone varit för mig vad gäller själva hantverket skrivandet. Ju mer jag skriver, ju säkrare jag blir på mitt skrivande, och ju mer feedback jag får från andra att det jag gör är okej och att jag är på rätt spår, desto enklare blir det att bedöma vilken information jag ska ta till mig av. Men enkelt är det ändå inte. Och jag vill självklart lära mig mer. Jag vill bli bättre, och jag sneglar gärna på de som är betydligt mer framgångsrika än jag, framgången måste betyda något, eller hur? Men framförallt tittar jag på de vars skrivande jag beundrar och vill skriva likadant som. De behöver inte alltid vara de som syns och hörs mest, men det är deras böcker som är själva anledningen till att jag en gång började skriva och har fortsatt göra det. Det här är också föränderligt. Jag får nya favoritförfattare och nya förebilder.

Kanske är det på samma sätt med marknadsföringsbiten av författarskapet? Att ökad erfarenhet gör det lättare att urskilja vilka råd jag ska ta till mig av och att avgöra vad som blir inspirerande i stället för stressande? Det är taggande att läsa hur andra marknadsför sig. Att egenutgivare genom enträget och hårt arbete blir bestsellers som säljer utomlands. Att inse att det går att promota och sälja sin bok på så många fler sätt i dag än förut. Marknader, lokala Ica-handlaren, lokala caféet, företaget som man jobbar på och gymmet som man tränar på – möjligheterna är nästan obegränsade. Jag har bokat in mig på signeringar och författarsamtal på ställen som jag aldrig hade kommit att tänka på om jag inte hade fått idén av författarkollegor. Men ibland är det lätt att svepas med i marknadsföringshetsen och vakna upp med andan i halsen och undra hur man ska hinna med allt. Framförallt kanske man är på väg åt ett håll som inte synkar med vad egentligen vill och det som är ens långsiktiga plan för skrivandet.

Så hur gör man egentligen för att suga åt sig det bästa av alla råd och anpassa dem till sig själv, utan att bli stressad? Att kunna gå in på Facebook utan att dränkas av det dunkande flödet av hur framgångsrika alla andra är (ni vet väl att vi är speciellt framgångsrika just där) och låta de positiva delarna av det fylla en, i stället för de negativa? Kanske finns det inga konkreta svar. Eller så är svaret att köra ”trial and error” för att slutligen komma fram till sitt eget framgångsrecept. Jag anar att framgången som författare ligger i att våga gå sin egen väg, tro på det du själv gör, men samtidigt sporras av utvalda delar av vad andra gör. En särdeles lätt kombination, eller hur? Kanske inte, men jag säger som alla andra gör på sociala medier. Nu kööör vi!

Publicerat i Anna Lönnqvist, Författarliv, Marknadsföring | 8 kommentarer

Sex minuter av mitt liv

porträtt oskar1Det började för cirka åtta veckor sedan när jag fick reda på att jag skulle vara en av nio författare som skulle hålla ett sex minuter långt framförande på Växjö Bokmässa. Med en egen presentatör dessutom. Jag hade anmält mig till detta, men nästan och i hemlighet hoppats att jag inte skulle bli utvald. Inte för att jag inte ville göra det utan för att jag har en scenskräck som heter duga. Jag vill inte bli författare för att stå på en scen och prata, jag vill bli författare för att få skriva i min ensamhet. Och det låter väl inte så konstigt? Jag kan knappast var den enda som tänker så.

Men så funkar det inte idag. Författaryrket har, precis som politiken och valfri kulturell genre, blivit extremt personcentrerad. Det gäller att vara med i så många sammanhang som möjligt – på bokmässor, vid signeringar, i sociala medier, på biblioteksträffar och i den vanliga journalistiken. Synas är lika viktigt som att skriva bra, kanske viktigare. Och jag accepterar detta, motvilligt, men om det nu är så det är, så är det bara att bita ihop – trots att jag helst bara vill sitta i min ensamhet och skriva. Kanske på sin höjd åka in till bibblan en gång i veckan och hänga lite med bibliotekarierna och sätta mig i ett arbetsrum och efterforska lite.

Därför var det helt naturligt för mig att ta chansen när jag fick den. Hoppa på tåget! Men att hoppa på ett tåg vars destination inte är helt fastställd är en chanstagning. Man kan hamna i Paris eller i Ulan Bator. Så helvetets kval skulle följa.

För det mesta gick dagarna bra, jag tänkte inte så mycket på mitt lilla tal, men så plötsligt, mitt i en veckohandling en måndagsmorgon med yngsta sonen så började jag fundera på det där talet. Vad skulle jag prata om? Vad händer om jag glömmer bort mig? Tänk om folk tycker att jag suger balle? (Jag bjussar på detta härliga uttryck) Och så var den förmiddagen förstörd och jag gick där bland ostar och korvar och tyckte att världen var en trist plats. Det fortsatte så. Till och från fick jag en ångestattack och blev en surbulle som förpestade tillvaron för nära och kära.

Min fru undrade vad som var fatt. Var jag sjuk? Hade något hänt? Och jag förklarade och hon förstod och jag skrev ett inlägg på Debutantbloggen och då var det fler som förstod. Bra råd strömmade in ifrån höger och vänster: ”Låtsas att publiken ställer frågor till dig”, ”Publiken är där för att de är intresserade”, ”Mata dig själv med positiva bilder”, och jag blev återigen människa och den värsta ångesten försvann. Jag kände mig inte längre som den ensammaste ensamvargen söder om Haparanda.

Men nervositeten stannade såklart kvar, så lätt blir man inte av med den, och när det började närma sig så förstod jag att det var allvar, ingen återvändo var nu möjlig. Eller? Skulle jag ändå inte skicka iväg ett mail och skylla på något. Dödsfall i familjen? Sjuka barn? Det är ju så lätt att skicka ett mail och det var nära ett tag, men jag bet ihop och förstod att detta var något jag måste göra. Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln annars. Jag började därför med en noggrann förberedelse. Jag skrev ner vad jag skulle säga och började öva. Gick runt i huset med handen som en mikrofon och mumlade mitt tal och tänkte: ”Det var ju själva fan vad självsäker och cool jag låter”, för att vid nästa repetition börja avvika ifrån manus och prata om ingenting och hata mig själv för detta och fullkomligt känna hur självförtroendet hoppade ut ur mig och gick och gömde sig. Och hata mig själv för det också. VARFÖR SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÅ PÅ EN SCEN OCH PRATA LITE INFÖR MÄNNISKOR!!???

Men likt förbannat fortsatte jag att förbereda mig. Det är en väldigt konstig känsla att förbereda sig för något som man antar ska bli ett fiasko. Jag kämpade i vilket fall på och gick så småningom in i ett transliknande tillstånd. Jag rabblade mitt tal i sömnen och när jag vaknade på dagen D så fanns det inget mer jag kunde göra angående detta i varje fall. Nu gällde det! Men vad nu? Jag var helt plötsligt inte så nervös som jag trodde att jag skulle vara. Visst, jag var nervös, tro inget annat. På gränsen till gränsen. Men inte så att jag ville gömma mig under täcket, utan mer som: ”Nu gör jag detta, det kommer att gå bra och är snart över”. Så jag drog till Bokmässan, spänd, nyfiken och rädd, och kom såklart för sent. Inte till mitt tal, men väl till mässan. Alla bord var fullbelagda och det var redan fullt med besökare när jag snubblade in igenom entrén. Jag blev hänvisad till mitt bord och packade upp mina böcker och mina hemgjorda skyltar med priser och recensionscitat. ”Kom och köp!” var jag nära att börja skrika, men jag började småprata med grannarna istället. De var riktigt trevliga skulle det visa sig, inte för att det förvånade mig.

1508504_10153347801532501_4531818070988644874_n

Det är jag i bakgrunden. Jag står och hänger lite nonchalant på ett bord, men det är bara en fasad, en lite sorglig sådan.

En av mina grannar skulle utföra exakt samma sak som jag, fast lite tidigare, och hon gav mig fina råd och ryggdunkningar innan jag traskade iväg till mitt eget lilla helvete. Men toaletten först, nu var goda råd dyra, jag var plötsligt superkissig. In på dass och fem sura spänn fick jag hosta upp för något jag gör bakom husknuten i vanliga fall (att man ska behöva betala för att få pissa, det är för jävligt) och när jag kommer ut ifrån toan står det en gubbe och hoppar på ett ben. ”Jag hade inga mynt”, skyller den snåla smålänningen på och jag erbjuder gentilt min nykissade toastol åt honom. ”Jag behöver all positiv karma jag kan få”, tänker jag, och traskar bort emot scenen. Där står Pelle, vår presentatör och tar emot. Det visar sig att han är nordisk mästare i berättande på scen vid ett flertal tillfällen. ”Jaja”, tänker jag, ”det var ju bra för dig det”. Pelle visar sig vara genomtrevligt, trygg och stöttande, precis vad jag behöver, och plötsligt sitter jag där på scen, med två andra författare, och snart är det min tur. Men vad händer? Ingen mikrofon? Öronsnäcka! Va? Jag har ju övat med mikrofon, för bövelen! Eller hand formad som mikrofon då. Det slutar med att jag inte vet var jag ska ha mina händer. Den ena hamnar i högerfickan, den hand som skulle hålla i mikrofonen, och tror ni inte att jag har knycklat ner apparaten till öronsnäckan i vänsterfickan så att vänsterhanden istället hamnar i en konstig vinklad form i bakfickan. Suck.

Men så är det plötsligt över och jag ser ljuset igen. Fjärilarna omvandlas till trygga bajskorvar och jag kan äntligen börja planera för framtiden igen. Jag får till och med beröm efteråt. Jag gav ett lugnt intryck, inte alls nervöst, det jag sa var tydligen småroligt åtminstone, och lite tänkvärt kanske. Det var ju inte så illa, även om jag misstänker att alla bara är sådär snälla som man är mot någon som är lite vilse i pannkakan. Men rak i ryggen beger jag mig i varje fall tillbaka till mitt ordinarie liv med vetskapen att jag kan om jag bara ger mig fan på det. Det är inte annat än att jag är lite stolt. Det är konstigt att sex minuters framträdande kan ge åtta veckors vånda och 24 timmars ångest – men likt förbannat vara värt det.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 18 kommentarer

Ett återseende

porträtt åsa1 Det här med att återse någon man inte har träffat på länge. På väldigt länge. Sisådär 18 år. Det är omtumlande och intressant. Det första glada igenkännandet, den lilla stunden när man ska greppa vad som hänt sedan sist i några snabba svep för att sedan landa i var nutiden och inse: oj, vi har inte så mycket gemensamt längre… Har vi någonsin haft det? Är det jag som har förändrats eller du?

Jag talar om romankaraktären Bridget Jones som jag lite av en slump sprang på när jag väntade på ett tåg på Stockholms Central i veckan. Jag visste ju att hon var tillbaka, det hade jag läst i diverse tidningar men jag hade inte sökt kontakt och när jag väl sprang på henne så hade jag faktiskt glömt det. Men det blev ett glatt återseende. Ner i plastpåsen med henne och ja…så hamnade vi på samma säte på tåget ner mot Malmö och eftersom tåget var en halvtimme sen pga signalfel i Flen så fick vi lite extra tid att umgås.

bridget

 

 

Hon är ganska rolig, oerhört välskriven, fantastiskt samtida med referenser till engelska tv-program som jag inte känner till och kopiösa mängder vin. Det är kul. Jag är fortfarande förtjust i hur hon kort sammanfattar intaget av vin, tid spenderad på att oroa sig för kommande möte om tv-manus (3 timmar) och tid spenderad på att förbereda sagda möte (0 timmar). Där skrattar jag igenkännande (ej högt dock).

Men sedan känner jag att vi inte är på samma våglängd längre. Och jag undrar faktiskt om vi någonsin varit det. När den första boken om Bridget kom var jag en helt nybliven mamma och ja, mitt liv var ganska olikt Bridgets. När hon satt och svor över Mr Darcy vid ett stort glas vin så svor jag in i kylskåpet över att jag hade glömt köpa mjölk. Ändå satt jag där och skrockade gott när jag läste boken. Verklighetsflykt kallas det visst.

Det och förmågan att skapa en oerhört ‘likeable’ karaktär som man arton år senare nästan förväxlar med en gammal vän. Det är ganska storartat gjort av Helen Fielding.

Så även om mitt återseende med Bridget hade ett visst inslag av gud, vad ytlig hon är, har hon alltid varit så här sjukt utseendefixerad ? och att jag i ena mungipan ibland väser humblebrag när hon beklagar sig över sitt misslyckade yrkesliv (ganska lyckat) och sitt hopplösa kärleksliv (hon får ju tydligen alltid de snyggaste männen) så var det på det hela taget ett ganska trevligt återseende även om det inte gör något om det dröjer några år tills vi ses igen.

Har ni någon romankaraktär som känns som en gammal vän?

 

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Camilla Jönsson – Debutantbloggare 2013

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

”Är det du som är författaren?” undrar en tolvårig tjej som upptäckt mig där jag står och ser förvirrad ut i korridoren. Och jag behöver inte ens se mig omkring för att veta att det nog inte finns så många andra där som passar in på den beskrivningen, så jag medger att ja, det är jag som är författaren.
”Kul. Då ses vi senare”, säger tjejen och ler innan hon skyndar vidare.

Jag befinner mig på en skola i Halmstad där jag blivit anlitad för att hålla ett flertal workshops i konsten att skriva noveller. Över huvud taget är det mycket sånt den här hösten. Jag åker runt och lär människor att skriva. Mest ungdomar förstås, men också en hel del vuxna. Från att ha varit något jag sysslat med några kvällar i veckan har det blivit min huvudsakliga sysselsättning. Och allt är bokens fel. När du har givit ut en bok blir du på något märkligt sätt synligare i kultursvängen. Sen hjälper det förstås att känna många bibliotekarier också. Men jag märker att de tycker att det är roligt att kunna säga att de faktiskt har en riktig författare som kommer dit varje vecka och håller skrivarverkstad.

Mellan skrivarworkshopsen och cirklarna har jag ägnat mig åt att redigera och nu korrekturläsa min kommande roman Ekon. Den har fått ett omslag och utgivningen är planerad till mars nästa år. Vad bok nummer tre kommer att bli för något har jag dock inte hunnit tänka på än. Eventuellt en hästbok, eller en spökhistoria. Jag velar lite fram och tillbaka.

9789132163999_ekon_cmyk

Kommer i mars 2015

En annan kul grej som hänt i höst är att Det går bara inte har blivit översatt till danska. Då fick boken inte bara ett nytt omslag, utan dessutom en ny titel. En to kaos heter den. Att läsa sig själv på ett annat språk, även ett som ligger hyfsat nära svenskan, är märkligt. Det är mina ord men ändå inte. Ska jag vara ärlig så har jag knappt vågar kolla i den danska versionen. Hur som helst önskar jag Emelie lycka till i Danmark.

en_to_kaos-camilla_jonsson-28111271-1737067498-frntl

Emelie gick och blev dansk.

Snart är det dags för den första Halländska bokmässan här i Halmstad (den 29/11 för att vara exakt). Där ska jag vara med, både med eget bokbord och med scenframträdanden. Bland annat ska jag vara med i en paneldebatt ihop med Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius. Bara det. Jag har också varit med på ett hörn i planeringen av det hela, så det ska bli riktigt spännande att se hur det går.

Det går bara inte var min första bok och den har öppnat så många dörrar för mig på fler sätt än jag trodde var möjligt. Kanske går det faktiskt att vara författare på riktigt, om en är lite flexibel och våghalsig. Till våren ska jag försöka ta det lite lugnare med vuxencirklarna och satsa mer på att jobba med barn och unga jag hoppas att Ekon kommer att ge mig ännu en skjuts framåt i författarkarriären.

Publicerat i Camilla Jönsson, Det går bara inte, Gästbloggare | 2 kommentarer

Lördagsenkät: Ansikten på bokomslag?

porträtt johannes2Johannes Pinter:

Jag är splittrad till ansikten på bokomslag. Jag förstår grejen med att få ”ögonkontakt” med en potentiell köpare. Men är det inte helt rätt ansikte med helt rätt känsla, så förstör det hela paketet. Ett ansikte säger sällan så mycket om storyn, och det tycker jag är synd. Jag gillar att man redan genom omslaget dras in i det universum som är boken. Så om jag måste säga ja eller nej till ansikte på omslag, så säger jag nej.

porträtt anna1 Anna Lönnqvist:

Varken för eller emot. Huvudsaken att det passar bokens innehåll och titel. Mitt ansikte är med i bakgrunden på ”Tills kärleken skiljer oss”.

 

 

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Jag har ett ansikte på mitt omslag. Jag vill bara ha det sagt. Men jag tycker nog att det kan funka, men det kan bli ett problem att ge läsaren ett ansikte till huvudpersonen innan läsaren har tagit sig an texten. Det är lite som gestaltning kontra beskrivning. Med ett ansikte på omslaget riskerar man att skapa bilder för läsaren som de var ämnade att skapa själva. Behållningen av boken kan i värsta fall få sig en törn. På Klubb Hjärta är ögat på ansiktet i fokus, det tycker jag mycket om – ögat som är själens ingång, om jag får bli lite pretentiös.

porträtt hanna2Hanna Höglund:

Beror på målgrupp, skulle jag säga. På en barnbok förväntar jag mig att få se bilder av viktiga element i berättelsen, även ansikten. På romaner för vuxna tycker jag det är mindre lämpligt. Är det en bok som riktar sig till mig, och inte barn, ser jag helst inte ansikten och framför allt inte fotografier som blivit så vanligt. Delar av ett ansikte är absolut okej och kan vara lockande. Men jag gillar grafiska omslag bättre, eller talangfulla illustratörer som fångat bokens stämning i bildform – ansikte eller ej.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn:

Det förekommer ett ansikte på min bok, fast det är på insidesfliken. I mitt fall har det gått i perioder. När jag var i början av min läskarriär, då när jag hade tagit steget från bilderbok till kapitelbok så krävde jag närmast ett ansikte. Under en senare del av mitt liv som läsande fann jag det högst störande att bli påkletad ett ansikte, vilket som helst, som störde min egen inbillningsförmåga. Nu är jag tråkigt neutral och tycker inte att det gör varken till eller från.

 

 

Publicerat i Debut | 3 kommentarer