En ding ding värld

porträtt oskar1Jag var på skrivkollo i helgen. En hel dag tillbringades i trevligt sällskap, där inspirerande upplevelser under dagen omvandlades till glödande tecken under natten. Sällskapet bestod av sju talangfulla unga herrar som brinner för det här med seriöst kulturarbete. Vi träffades i min uppväxtort Osby, och en del av oss tog tåget till Malmö för att insupa lite storstadsstämning. Vi satt på ett café hela dagen och observerade personer som passerade, drack Latte, tog anteckningar och diskuterade världens tillstånd i allra största allmänhet. Vi tog sedan tåget tillbaka till Osby, och noterade några skillnader mellan storstad och by, för att sedan möta upp det övriga sällskapet för kvällens begivenheter. Tanken var att vi skulle skriva en pamflett emot djurmisshandel, och rosévinet och snittarna var framdukade.

Jaha, såhär kan det låta när jag ljuger. Det är bara grova ordalag som är sant av ovan, det vill säga att jag visst var i Malmö med kompisar och att vi hade lite hemmafest på kvällen. Men vi satt inte på café, vi gick på fotboll, och vi skrev ingen pamflett, utan en låttext (som handlade om att Satan har en kiosk där det bara säljs lakrits, och blir man törstig så får man ingen dricka, bara lakritshicka). Vi drack inget rosévin heller för övrigt, och inga snittar syntes till. Det blev spagetti och köttfärssås (som jag är sjukligt förtjust i), öl, och någon form av rysk (?) vodka som blandades med rättvisemärkt (!) energidryck eller kaffe.

DING2

Ännu ett scoop i En ding ding värld.

Så det var inget skrivkollo, utan bara ljug. Jag ljög. Känner ni er lurade? Jag ber om ursäkt i sådana fall, men är verkligen allt man skriver på en blogg tvunget att vara sant till punkt och pricka? Jag är osäker på var just bloggen ligger på skalan av trovärdighet. På den här skalan menar jag att till exempel faktaböcker och seriösa tidningar – alltså inte En ding ding värld eller liknande – ligger i topp, medan tidningar som just nämnda En ding ding, värld, ligger i botten. Allt annat ligger mitt emellan.

Men var ligger då bloggen, hur trovärdig förväntar sig mottagaren att en text på en blogg är? Personligen håller jag trovärdigheten som relativt låg (förutom alla er läsares bloggar och Debutantbloggen då naturligtvis), helt enkelt för att vilken idiot som helst kan starta en blogg och få vilken dynga som helst att verka trovärdig. Det är ju detta som är själva bloggens natur, att vem som helst ska kunna nå ut på nätet. Och bra så, jättebra till och med, och jag klandrar knappt ens idioterna som startar bloggar och sprider galenskaper, det är ju deras rättighet. Vad jag däremot stör mig på är alla personer som sväljer allt de läser på nätet med hull och hår.
Källkritik, vad är det för något?
Vetenskap, det har jag aldrig hört talas om.
Sedan sprider de galenskaperna på nätet och presenterar det som sanningar. En ding, ding värld i kubik!

Så tyvärr, jag måste ändå säga att ni inte lita på allt jag säger, men jag har å andra sidan ingen anledning att ljuga för er heller. Men jag skriver skönlitteratur, fiktion, där hittepå är grundidén. Men jag ska försöka att inte göra er besvikna och hålla mig till sanningen. Om jag inte försöker göra en poäng då.
Då ljuger jag skallen av mig och ni får gärna sprida det som en sanning.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 1 kommentar

Varför skriver man (jag)

porträtt åsa1Jag har flyttat runt möbler och ägnat mig åt konkreta fysiska problem den senaste tiden. Det är ganska skönt att få lite distans till den abstrakta drömvärlden man har ägnat sig åt, alltså skriveriet. Som ju på sätt och vis varken är abstrakt eller särskilt drömlik. Det blir man varse när man får återkoppling på sitt manus. Det är hands-on och grejer att ta tag i på riktigt.

Men ändå. Man behöver tömma en byrå, flytta ett skrivbord eller hänga upp en spegel ibland. Svära över trasiga serietidningar och MacDonalds leksaker som man måste tömma på batterier innan man kan slänga dom. Eller att båda tvättmaskinerna är trasiga samtidigt. Helt ärligt; vad är oddsen för det. Sådant kan man sucka och svära åt. Det är skönt. När man vet vad som väntar. Dramatiska kurvor och fördjupade karaktärer. Och vad vill hon? Och vart är de på väg? Och var börjar de?

Ibland drabbas man onekligen av insikten att det man håller på med, lägger tid på i grund och botten är ganska meningslöst. I det stora hela. När man läser tidningen och ser sig om. Världen går inte under om det inte blir fler böcker från mig. Så är det ju.

Ändå ska man samla ihop sig och börja bruka allvar och arbeta upp känslan av att det man sysslar ändå är meningsfullt. Och hänga sig fast vid tanken att någon därute kanske behöver just den distraktionen som min historia kan ge för att slippa tänka på annat för en stund.

Och det är väl vackert så.

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Lene Fogelberg

Lene FogelbergLene Fogelberg bor i Jakarta, Indonesien och debuterar 2015 med The Cicadas på She Writes Press i USA.

För bara ett par år sedan skulle jag aldrig ha kunnat drömma om att debutera i USA. Men förra veckan annonserade det amerikanska förlaget She Writes Press publiceringen av min debutbok The Cicadas hösten 2015.

Det var på Skrivarakademin 2012 som jag påbörjade mitt manus, Cikadorna. Första utkastet blev klart under distanskursens sista projektveckor med Erik Grundström som handledare. Jag redigerade under hösten och sedan bad jag Ann Ljungberg att lektörsläsa. Ann och Eriks uppmuntran och råd hjälpte mig att tajta till berättelsen.

Vintern och våren 2013 valde jag fem svenska förlag och skickade in manuset. Ett refuserade efter en vecka. Efter lång väntan hörde jag av mig till ett annat förlag: de hade personalbrist, sa de, och att mitt manus tillsammans med några hundra inte ens hade öppnats, men att vi kollektivt refuserats för de inte hade någon som kunde handlägga. Jag hörde av mig till ett tredje förlag, som då refuserade. Ett fjärde förlag har fortfarande inte svarat, trots att de över telefon lovat att återkomma inom kort (det var för över ett år sedan)…

Så var det också Bonniers. Månaderna gick. Så fick jag indikationer på att de övervägde det. De kallade mitt manus för en spännande och gripande bladvändare med vackert språk. Förhoppningarna steg, men till slut blev det ändå ett nej pga trångt utrymme i utgivningen.

Jag drog i bromsen. Vad göra? Boken utspelar sig till största delen i USA där jag bodde 2008-2009. Egentligen, insåg jag, riktar den sig lika mycket till amerikanska läsare som till svenska. En natt av grubbel och vånda och sedan var beslutet fattat. De tidiga morgontimmarna satte jag igång med att översätta mitt manus.

Sommaren och hösten förra året gick åt till översättning och ytterligare redigering. När det var klart fick jag kontakt med en redaktör i USA som gick igenom manusets språk. Jag blev även rekommenderad till en litterär konsult, som tidigare jobbat som litterär agent på topp-agenturer i New York. Hon tar emot klienter på rekommendation och efter intervju. På knastrig ledning mellan Philadelphia och Jakarta kom vi överens om ett samarbete. Konsulten läste manuset för att se till helhetens struktur. Hon sa att det var en riktig ”page-turner”, att hon inte kunde lägga det ifrån sig, men hon hade ändå ett par förslag till ändringar, (bl a strök jag några kapitel och skrev om andra). Ändringarna tajtade till berättelsen ännu mer. Sedan: entusiastiskt grönt ljus från både redaktören och litteräre konsulten. I våras stod jag med ett färdigt manus på engelska.

Under sommaren testade jag den amerikanska marknaden. Kontaktade agenter och förlag. I juli fick jag det första förlagskontraktet i min inbox. Sedan rullade det på med två agenter i New York som vid upprepad mejlkontakt visade stort intresse. Ännu ett förlagskontrakt damp ner. Jag tackade nej till agenterna och till tre andra förlag som visat intresse, men ännu inte kommit med kontrakt.

Så hade jag ett val mellan två påskrivna förlagskontrakt som väntade på min signatur. Ett traditionellt förlag och ett nytt spännande, She Writes Press, som startade 2013. Förläggaren Brooke Warner imponerade med sitt engagemang, erfarenhet i branschen och inte minst förmåga att föra fram She Writes Press; de har nämnts i Forbes Magazine som ett innovativt uppstickarförlag i USA och flera av deras författare har fångats upp av Oprah. Jag skrev på och i förra veckan annonserade Brooke Warner The Cicadas, a memoir, att publiceras nästa höst.

Det har varit en omtumlande resa, som har gett ny innebörd för mig till det råd som alla publicerade författare ger: ge inte upp. Om jag ska försöka sammanfatta vad jag lärt mig så är det: hitta skribenter du beundrar som vill vara mentorer, våga visa din text, välkomna input på texten och ge inte upp. Att hitta sammanhang att ingå i, är det som gett mig mest, både i utvecklandet av mitt skrivande och i att föra mig närmare publicering.

Jag blir alltid glad av att knyta kontakt med andra skrivarsjälar:

twitter: www.twitter.com/LeneFogelberg

facebook: www.facebook.com/LeneFogelbergAuthor

och via min hemsida, där det finns mer att läsa om min debutbok The Cicadas. www.lenefogelberg.com

Publicerat i Gästbloggare | 18 kommentarer

Är det din tur nu?

Året går för fort. Distansen är snart över och det blir dags att lämna över denna älskade stafettpinne.

Debuterar du under 2015? Tycker du om att blogga och dela med dig av dina erfarenheter som debutant och tips och tankar kring skrivande? Är du redo att sköta markservice som en professionell admin, leta gästbloggare och se till att här råder god ton på bloggen? Då ska du söka nu!

Vi letar efter fem debutanter som kommer ut med böcker i olika genrer och på olika sorters förlag – små, stora, indie – och vi vill ha män och kvinnor i olika åldrar och från olika delar av Sverige för att bloggen ska bli så intressant som möjligt.

Skriv ett brev och berätta om dig själv, vad du jobbar med, vad du skriver och hur länge och motivera varför just du ska få chansen att driva ett av Sveriges största litterära forum vidare i framtiden.

Skicka ditt brev till debutantbloggen@gmail.com senast 23 november.

Vi låter de utvalda veta kring Lucia så har de några veckor på sig att samköra inför 2015. Lycka till!

Publicerat i Debut, debutantbloggen | Lämna en kommentar

En wacko idé triggad av mässan

porträtt johannes2

Nu är det tre veckor sedan bokmässan i Göteborg. Och jag måste bara få berätta om ännu en  sak den förde med sig.

Det är omvälvande och kaotiskt och alldeles underbart att vara på bokmässan, det kan vi nog vara överens om.

Men förutom att träffa folk och vara synlig, och börja sprida ordet för min kommande ”Vackra kyrkor jag besökt”, så gav den mig en kick i rumpan på ett sätt som jag inte riktigt väntat mig: i måndags skickade jag nämligen iväg två sprillans nyskrivna bokmanus till olika förlag för läsning.

Så här: redan i april skrev jag ett inlägg om att stå vid vägskälet och kanske välja att skriva en barnbok.
Det är det jag gjort nu.
Och hade det inte varit för bokmässan så hade det inte blivit av.

Drygt tre veckor innan mässan kom jag på att jag skulle ha med mig en flyer om min bok, och lyckades trumma ihop ett gäng läsare som blurbade boken. Det var rätt tight med tid.
Men det var inte det enda wacko infall jag fick innan mässan.
En vecka senare fick jag nämligen ytterligare ett infall.
Som jag skrev i inlägget från april så har jag ett antal barnboksuppslag som legat och grott. Och nu fick jag för mig att om jag vara fick ihop ett eller till och med ett par av dessa manus, så skulle jag kunna gå runt och sticka dessa i handen på de barnboksförlag som fanns på plats.

Så jag öppnade mina mappar med uppslag. Funderade över natten.
Och sen började jag skriva.
Under ett par dagar svettades jag fram förstaversioner av två av uppslagen. Det blev bra (tyckte jag). Men inte så bra att det var presentabelt. Och när jag tittade i kalendern så kom jag på att jag inte skulle hinna få klart slutversioner i tid. Jag hade planerat att göra illustrationer till bägge två, och det var det verkligen INTE tal om att få ihop.
Dessutom kom jag på att förlagen inte är intresserade att ta emot manus på mässan, de har för mycket av allting annat för att vilja släpa hem nån entusiasts pappersbunt.
Så jag la förstaversionerna åt sidan och åkte på mässan utan dem.

När jag sen kom hem igen så tog det ett par dagar.
Sen öppnade jag manusen.
Och skrev. Och ändrade en del. Och skrev lite mer. Och sen blev jag klar.
Och jag tecknade illustrationer. Kanske inte så mycket ”riktiga” illustrationer, som att visa upp vissa idéer om karaktärerna som jag har, utifall att någon annan illustratör kopplas in.

Och i måndags skickade jag som sagt in dem.

Båda är historier som drar åt ”min” genre skräck. Men målgruppen är i det här fallet 3-6 år, och då måste man tänka lite annorlunda. Och det har varit otroligt givande. Väldigt svårt, men väldigt givande.

barnbok1_cutout

Ett litet lättskrämt spöke

Den ena historien handlar om ett litet spöke som vaknar vid fel tidpunkt på dygnet. Den är skriven på vers, och är en ABC-bok där varje vers börjar på alfabetets bokstäver. Det finns många fina barnskräckböcker på vers, som Neil Gaimans ”The dangerous alphabet” och Anders Fager/Daniel Thollins ”Den elaka vikarien”, så jag har väl blivit lite inspirerad därifrån.
Den andra handlar om en liten pojke som har ett rätt ansträngt förhållande till sin mammas mobiltelefon. Den är inte skriven på vers.

barnbok2_cutout

En pojke och en mobiltelefon

Jag vet inte om de är bra. Och jag har inte en aning om de kan vara något som förlagen kan vara intresserade av. Men det är lika bra att rulla bollen i mål om man nu fått fart på den.
Med vetskapen om att man får vänta i månader på svar så drog jag iväg en bombmatta till elva olika förlag, de största och några lite mindre.
Ett litet tag tänkte jag publicera utdrag ur texterna. Men det hoppar jag över. Jag kommer däremot uppdatera här vartefter jag får svar, om de kommer innan årsskiftet vill säga (oj, bara två och en halv månad kvar till 2015…).

Publicerat i Barnböcker, Johannes Pinter | 4 kommentarer

Romananalys som skrivarverktyg

porträtt hanna2Hur kan du skruva ditt manus ett varv till? Hur kan du tänka för att utvecklas som författare? Vilka verktyg saknar du när du planerar din historia och sen väljer hur den ska berättas?

Jag erkänner mig miljöskadad. Jag har gått igenom momentet Romananalys i tre olika elevgrupper under de senaste veckorna, staplat alla litteraturvetenskapliga begrepp som finns i en stor hög och hoppats att eleverna hängt med. Sen har de fått öva på det, såklart, och implementerat det i böckerna som de läser. Boksamtal och djupdykningar, jämförelser och resonemang. Det har varit (och är) fantastiskt roligt, men som ni förstår kan jag inte hålla i dessa diskussioner utan att tänka lite på er och önska att ni var med. Det hade lagt ytterligare en dimension till momentet.

I den andan tänkte jag stapla lite termer och frågor, som kanske kan vara någon till hjälp därute, som sitter fast i processen och vill komma vidare. Alla dessa frågor ska leda till svar som följer The One Writing Rule: Att läsaren ska läsa ut din bok.

Katalysator: Vad är det som sätter igång din berättelse? (Luke Skywalker köper droiderna som leder honom till Obi-Wan och ut i äventyret.) Hur presenteras din katalysator? Står den på bokens första sida, i första kapitlet, eller har den redan hänt när boken börjar och kommer först som en tillbakablick senare? Vilket tjänar just din historia på?

Konflikt: Vilken är bokens grundläggande konflikt? (hjälten kämpar mot skurken, paret kämpar att hittar tillbaka till varann, protagonisten bekämpar sin cancer, tonåringen kämpar att hitta sig själv.) Finns det parallellhandlingar med egna konflikter och kommer dessa i sådana fall att flätas in i grundkonflikten under bokens gång? Är konflikten en yttre eller inre sådan eller båda? Var vill du ha fokus och vilket tjänar din berättelse på?

Tid: Under hur lång tid utspelar sig din bok? En dag, tre veckor, en sommar, eller flera år? Hur markerar du tidens gång (Nästa morgon, På torsdagkväll, Den helgen …) och hur viktigt är det? Finns det tidshopp eller tillbakablickar? Håller du inne på historians förflutna av rätt anledningar? Avslöjar du hemligheter för tidigt? För sent? Tjänar boken på att börja lite senare? Tjänar boken på att sluta lite senare? Skyndar du förbi dramatiska vändpunkter som du borde dröja vid?

Miljö: Vilken stämning finns i historien? Vilka hierkier, maktspel? Vad skapar den stämningen? Hur påverkas karaktärerna av att leva i den miljö som du skapat åt dem? Hur är balansen mellan yttre miljöbeskrivningar och inre iakttagelser/intryck av densamma? Vad händer om du flyttar din historia till en annan miljö? Vad tjänar den på?

Berättare: Har du tredje- eller förstapersonsberättare, eller annan? Hur karaktärsnära är berättaren? Skapas läsdrivet och spänningen bäst av att läsaren vet mer än karaktärerna eller skapas den av att läsaren bara får följa en enda karaktär och på så vis undrar över de andra? Vilket tjänar just din historia på: att skapa en mosaikbild av helheten genom flera perspektiv eller genom att smalna av läsarens insyn i vilka motiv som styr karaktärernas handlingar? Kan ett enda, välvalt perspektivbyte ge läsaren en helt ny sida av ploten?

Karaktärer: Är de runda eller platta, eller snarare: vilka borde vara flerdimensionella och vilka är okej att ha mer ensidiga? Förändras karaktärerna genom bokens gång och i sådana fall hur påverkar det handlingen? Har antagonisten goda sidor? Har protagonisten svagheter, ovanor,  irriterande sidor? Borde hen ha det eller inte? Vilket tjänar boken på? Hur intressanta är bikaraktärerna och vilken funktion fyller de i historien? Hur utbroderade är de? Hur är balansen mellan handlingsbaserat läsdriv och karaktärsbaserat läsdriv? När är läget rätt att pytsa ut ny information om någon och låta den personen djupna?

Vid intresse kan listan fortsätta nästa vecka. Vad väckte frågorna för tankar hos dig? Berätta gärna så kan vi bolla vidare tillsammans!

Kom ihåg: början på din bok säljer boken. Slutet på din bok säljer din nästa bok.

Publicerat i Gå på djupet, Hanna Höglund, karaktärer, Miljöbeskrivningar, Redigering, Skrivprocessen | 17 kommentarer

Om gps-klockor (och skarpa deadlines)

porträtt anna1Deadlines. De som man har skapat själv eller de som är framtvingade av andra. Det finns ändå en skillnad mellan dem.

Jag är ganska duktig på att sätta upp egna mål när jag skriver. Faktum är att jag har svårt att överhuvudtaget få något gjort om jag inte vet när jag ska vara klar.

Innan jag börjar skriva ett råmanus funderar jag på hur mycket tid jag tror att jag kommer att kunna lägga ner på skrivandet i form av antalet ord jag skriver per dag. Sedan delar jag antalet ord som mina råmanus brukar innehålla (ungefär 100 000) med ordmängden per dag, och får på så sätt ut antalet dagar som det kommer att ta att skriva manuset. Jag har en plan. Mycket grov sådan förstås, eftersom saker säkerligen kommer att hända på vägen, som gör att jag ibland inte kommer att kunna skriva lika mycket som jag har planerat och vissa dagar inte alls. Ändå har jag på det här sättet skapat mig en egen deadline.

Men ni vet hur det är. Eftersom den inte är skarp på det sättet som den bara blir, om någon annan har bestämt den, glider den lätt iväg. Vad spelar det för roll om jag blir klar första eller sista veckan i oktober när ingen annan väntar på mitt arbete? När man får press utifrån skärper man sig. Så är det bara.

Det är ungefär som när jag ger mig ut och springer nu. Min gps-klocka har gått sönder och eftersom jag inte har kommit mig för att köpa en ny ännu, springer jag utan tidtagning. Jag försöker pressa mig själv, men jag märker att det inte går lika fort som när klockan fungerar. Inga kilometertider som visar hur jag ligger till. Inga siffror som obarmhärtigt skriker ut att jag måste öka tempot om jag vill nå de tider jag brukar springa på. Ganska behagligt på något sätt, men också otillfredsställande. Jag kan bättre egentligen. Det vet jag. Ändå förmår jag mig inte åstadkomma det.

En av de bästa sakerna med att ”Tills kärleken skiljer oss” blev antaget var att jag fick konkreta deadlines att jobba mot. Det finns inget som driver mig som det. Om någon väntar på mitt arbete skriver jag tills ögonen går i kors för att vara klar när jag förväntas vara det. Då finns inget annat alternativ. Är det nattjobb som krävs, så fine. Dessutom är det okej att jobba hårt under en period när jag vet att arbetsbördan sedan kommer att avta.

Nu behöver en deadline från någon annan inte innebära ett antagningsbesked. Kanske väntar en lektör på att få läsa ditt manus? Möjligen ska du vara med i en författartävling? Det räcker med att du har ett fast datum att jobba mot som du inte själv kan ändra på.

Förra veckan fick jag en skarp deadline för mitt nya manus. Ni må tro att jag fick fart på skrivandet. Jag har knappt varit inne på Facebook. Twitter och Instagram sa ni? Jag vet inte vad det är … En sak som jag dock kommer att fortsätta att göra är att springa, eftersom jag skriver så pass mycket bättre efter ett löppass. Men jag ska nog investera i en ny gps-klocka. Tänk om jag kunde ta mig under fyra och en halv minuter per kilometer ändå?

Publicerat i Anna Lönnqvist, Debut, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss | 4 kommentarer