Sofia intervjuar: Karolina Ramqvist

En intervju med Karolina Ramqvist kan börja med frågor om hur det är att skriva krönikor i DN, ge ut böcker, vinna litteraturpris, arbeta som recensent, vara chefredaktör för tidskriften Arena eller om hur det är att leva tillsammans med en annan författare (Fredrik Virtanen). Ändå måste jag börja någon helt annanstans. Med en helt annan man; Ulf Lundell. Lika bra att få det avklarat, det är så jag tänker. Annars skulle det vara som att möta någon med en sprickfärdig finne på nästippen och försöka låtsas som ingenting fast det är det enda man ser och tänker på.

Karolina Ramqvist blev ju känd för den stora massan när hon recenserade Ulf Lundells sångsamling ”Notbok. Ulf Lundell. Best of” i Dagens Nyheter.
Lundell bemötte texten genom att skriva ett brev till Karolina: ”Hur är det fatt. Har du alldeles kissat på dej den här gången?”. ”Saknas pojkvän?”

Brevet publicerades -99 i den feministiska antologin antologin ”Fittstim” (Linda Skugge, Belinda Olsson och Jonna Bergh var andra skribenter i boken) som gavs ut av Bonnierägda DN-förlaget.
Lundell lämnade då Bonnierförlaget Wahlström & Widstrand, efter 23 år och 13 böcker. Han skickade ett fax till DN: ”Recensenten Karolina Ramqvist är inte kvinna. Recensenten är könlös.”
Sedan stämde han Bokförlaget DN för brott mot upphovsrätten och tingsrätten gav honom rätt.

Hur upplevde du konflikten när du var mitt uppe i den?
Jag hade redan offentliggjort hans brevväxling i DN långt tidigare så själva publiceringen var ingen stor grej. Jag tyckte att konflikten var illustrativ för vad vi ville säga med ”Fittstim” men jag blev också desillusionerad när jag såg min ursprungstext förvrängas av journalister som inte orkade gå till läggen och läsa.
Jag bodde i Jamaica då, eller var i alla fall där mest hela tiden, så jag märkte inte så mycket. Det hade ingen stor betydelse i mitt liv, jag höll på med annat då och jag var på en plats i livet där Ulf Lundell inte var någon betydande person så jag hade lite svårt att förstå uppståndelsen.

Hur känns det att prata om det här nu?
Det känns inte något särskilt, det är intressant att historien överlevt så länge.

Skulle du ha gjort eller sagt något annorlunda idag?
Det vet jag inte. Att recensenten är könlös stämmer inte – tyvärr! Sexism är sådant som drabbar kvinnor som kritiserar män. Sen kan man självklart välja vilka politiska poänger man vill göra av det. Hade jag fått ett sådant brev idag hade jag förmodligen bara lagt det åt sidan. Men då var jag på krigsstigen!

Hur är det ställt med feminismen i Sverige 2012?
Som jag ser det är feminismen otroligt hipp jämfört med för 15 år sen. Inte överallt förstås men alla it-girls i Stockholms innerstad är ju feminister i dag och debatterar intersektionalitetsfrågor på twitter. Det är en förändring som man inte kunde föreställa sig när jag var ung och mediesverige var en vit rockman och aldrig något annat. Sen finns det en rätt hög medvetenhet generellt, även om skräcken för genusvetenskap etc verkar sitta i. Jag tycker att det är synd att det inte finns så många kopplingar längre mellan akademin och allmänheten, det finns inte så mycket folkbildning i hur forskningen om demokrati- och jämställdhetsfrågor ser ut tyvärr.

Vad vill du förmedla med ditt författarskap?
Jag tror att det i varje bok jag skrivit har funnits något som jag vill att läsaren ska konfronteras med. I min första roman ”More fire” som kom ut 2002 ville jag skriva om turism ur ett postkolonialt perspektiv. ”Flickvännen” handlar om en kvinna som slänger alla sina privilegier överbord och låser in sig själv i osjälvständighet. Ett tabu i min värld. Mina romaner handlar ofta om sådant som jag själv upplever som förbjudet. Samtidigt har jag en gnagande känsla av att vi hänger oss fast vid tanken på att böcker måste förmedla något mer, ett ”budskap”, för att vi inte står ut med tanken på att det är meningslöst att skriva skönlitteratur. Jag tror man måste omfamna meningslösheten, jag tror litteratur måste få vara onyttig. Onyttig men inte dålig!

Vad händer i ditt liv just nu?
Just nu har jag precis skrivit färdigt en ny roman, ”Alltings början”, som kommer ut i slutet av sommaren. Sedan jobbar jag också med att skriva dramatik, bland annat två filmmanus varav det ena bygger på min förra roman ”Flickvännen”, det är ett kammarspel som utspelar sig i en lyxvilla i den undre världen; huvudpersonen Karin är en tjej som väntar på sin kille som är ute och rånar någonting.

Grattis! Är det klart att boken blir en film? Det är nog alla författares dröm att ens bok ska bli långfilm …
Ja, filmen kommer att spelas in nästa år med Jane Magnusson som regissör och Fatima Varhos som producent.

Hur är det att skriva filmmanus?
Jag tycker att det är kul eftersom det skiljer sig så mycket från romanskrivandet. Där har man kontroll över varje semikolon och är den som skapar allt, in i minsta detalj. När man skriver film är allt förgängligt, scener stryks och skrivs om, projekt havererar. Det måste man förhålla sig till och det är väldigt befriande.

Varför tror du så få böcker blir lyckade filmer? Och hur ska du göra för att lyckas?
Det är ju också så att även få filmer blir lyckade filmer. Jag vet att det är en klyscha men svensk långfilm är ju en hemsk genre, med några få lysande undantag. Men Flickvännen romanen är osedvanligt olämplig för film eftersom handlingen mest utspelar sig i huvudpersonens hjärna – men just därför tror jag också att den kommer att bli en fantastisk film. Hur tänker jag inte avslöja.


Vilka skådespelare skulle du vilja se i ”Flickvännen” om den producerades i Hollywood med obegränsad budget?
Det kan jag heller inte avslöja…

Berätta lite om din nya bok istället!
”Alltings början” kommer ut i höst. Det är en uppväxtskildring av en ung tjejs väg mot vuxenlivet. Hur kan man bli kvinna, hur förhåller man sig till kvinnligheten, feminismen och heterosexualiteten? Hon växer upp på nittiotalet, i skuggan av den kvinnokamp som fördes på sjuttiotalet. Det är ett mor och dotter-porträtt och en bok om missriktad kärlek i Stockholm på nittiotalet.

Hur kommer det sig att du blev författare?
Jag säger som Samuel Beckett: Det är det enda jag duger till! Jag har nog aldrig tänkt mig så många alternativ än att skriva. Nu inser jag att jag nog hade klarat av ett ”vanligt” jobb också men när jag växte upp var jag panikslagen inför allt som inte var skrivjobb.

Och det har gått bra för dig. Du har vunnit tidningen Vi:s litteraturpris. Berätta!
Ja, det är ett fint pris som Flickvännen fick, vilket förstås gladde mig mycket, liksom att boken nominerades till Sveriges Radios romanpris. Uppmuntrande! Men det normala är ju att inte få priser.

Hur ser en helt vanlig dag ut för dig?
Jag går upp och tar hand om ett litet hav av barn (8 år, 2 år, 7 månader). Sedan går jag till dagis med min son och därefter till mitt kontor på produktionsbolaget Gädda 5 och jobbar så länge som jag behöver. Ibland kommer min äldsta dotter hit och hämtar mig och så går vi hem tillsammans.

Var hämtar du inspiration?
Först och främst från mitt eget liv, situationer jag varit i, mina föräldrar och min familj. Vissa saker och historier återkommer man till hela tiden, man blir inte färdig med dem hur gärna man än vill.

Vad är det bästa med att vara författare?
Det är givetvis en lyx att få jobba med det man helst vill. Och att man kan ta med sig jobbet överallt. Och bestämmer själv och inte behöver ta hänsyn till någon annan.

Vad är det sämsta med att vara författare?
Jag upplever att det finns en skuld som följer med ovan nämnda lyx. En svårighet i att tillåta sig att skriva i stället för att ta hand om gamla och sjuka eller rädda liv. Sedan är det som bekant inte särskilt bra betalt att skriva romaner.

Jag har en väldigt romantisk bild av författarpar. Att man sitter sida vid sida och skriver och sedan läser högt för varandra (gärna i stearinljus). Är det så? Är det romantiskt? Hjälper du och Fredrik Virtanen varandra i skrivandet?
Hehe. Ja, det är förstås superromantiskt! Och positivt att ha förståelse för varandras yrken. Och man kan hjälpa varandra.

Du har slutat arbeta på Arena. Varför?
Jag ville ha mer tid till det litterära skrivandet. Sen tror jag också att tidningar behöver förändras, vi gjorde en väldigt speciell tidskrift som jag tror kommer att formas om helt nu när andra tar över. Och det är bra! Så ska det vara.

Har du något tips till alla som drömmer om att komma dit du är idag?
Nej, jag tror inte att det finns några tips, det är bara att göra. Möjligen kan det vara på sin plats att varna för att det kan vara kämpigt att få tid och rum att skriva det man vill. Det kan kräva uppoffringar, ekonomiskt och känslomässigt.

Det känns som du har gjort så mycket! Vad drömmer du om?
Jag vet inte! Jag har så modesta drömmar. Just nu drömmer jag mest om att lyckas ta mig in i ett nytt skrivande nu när ”Alltings början” är klar.

Har du en hemsida om man vill läsa mer om dig?
Nej, det har jag inte tyvärr. Jag är tråkig that way. Men man kan följa mig på twitter.com/Ramqvist.

Intervjun är klar och texten skriven men en tanke eller snarare känsla dröjer sig kvar. Till slut kan jag inte hålla mig utan skickar ett mejl till Karolina.

Är du så tuff som du verkar? Varifrån får du ditt självförtroende och mod?
Näe, jag känner mig inte särskilt modig. Vet inte om jag tycker att jag gjort nåt modigt alls, faktiskt! Men jag tar mig förvisso friheten att skriva om sådant som intresserar mig och på det sätt som intresserar mig.

Sofia

Ps Korten på Karolina är tagna av fotograf Anna-Lena Ahlström

FEL

I väntan på min romandebut som bara tycks skjutas allt längre fram har jag smygdebuterat lite i vår. Det lilla FEL förlag ger två gånger om året ut en skrift som samlar bilder, dikter och texter från olika författare, och i FEL 6 medverkar jag med några dikter. Idag fick jag hem mina friexemplar.

För mig är det med oerhört blandade känslor som jag får mina texter publicerade. Och lästa. Det är motsägelsefullt. Jag vill ju inget hellre. När jag skriver och det känns som att det faktiskt blir färdigt och bra och jag tar tag i texterna och skickar in till tidskrifter och förlag – då är det enda jag kan tänka att någon måste läsa det här. Att det är viktigt. När tidskrifterna eller förlagen hör av sig och vill publicera mina texter blir jag varm och genomlycklig. Men sedan, när jag står där med boken i handen, den tryckta texten, mina ord. Plötsligt är känslan så oändligt mycket mer komplicerad.

Orden är plötsligt inte lika bra. Det jag skrev med bultande hjärta, det som kom inifrån och beskrev precis, det känns plötsligt konstlat och lite pinsamt när det står uppstaplat där på vita blanka papperssidor. Som att texten låtsas vara något den inte är, liksom klär ut sig till riktig bok. 

Och ja, jag ville ju bli läst, jag vill fortfarande bli läst. Men jag vill inte bli läst av min familj och mina vänner. Jag vill inte sitta bredvid när min pojkvän läser, det blir för nära, jag skrev ju för att det var sånt jag inte kunde säga med ord, kanske för att det var sånt som inte borde sägas med ord. Främlingar har jag inget problem med, de får gärna läsa, ännu hellre tycka och tänka om mina texter. Då blir jag glad, och det spelar nästan ingen roll om det är negativa omdömen, huvudsaken är att någon läser. Men mina vänner. Mina föräldrar, mina syskon. Min pojkvän. Deras respons kan jag inte ta. Det blir för nära, för privat. Det som ska skrivas, ska skrivas. Somligt kan man inte prata om, även om det är i termer ”som jag gillade det kapitlet om studentfesten”.  Jag tittar ner och bort, mumlar jaja.

Jag skulle kunna dela på facebook. Jag skulle kunna ta med till jobbet, jag skulle kunna vara odelat stolt och glad. Jag skulle vilja att det var så. Men nej, inte ens en publicering hjälper tydligen. Det finns ingen bekräftelse som är nog. Blygheten sitter i ändå. Rädslan för att bli granskad och bedömd. Osäkerheten, den där känslan: jag tar plats nu, lite i alla fall. Är det verkligen okej?

Framsida FEL 6 (Omslag av Helena Lopac & Anders Walldén)

Om boklådor, ”städning” och rekommendationer

I samma ögonblick som jag öppnade munnen visste jag att jag hade gjort bort mig, men då var det för sent. Det var lika bra att stå kvar i klaveret som jag trampat i:

”Hej, jag heter Manne Fagerlind. Kul att ni har min bok inne!”

De två unga butiksbiträdena på Bokia i Karlskrona tittade förvirrat upp från kartongerna som de höll på att packa upp. Jag kände att jag var tvungen att förklara mig:

”Ja, alltså, jag är författare. Jag har skrivit en bok som heter Berg har inga rötter, och jag såg att ni hade den inne.”

De log stelt, skakade hand med mig och sa att det var trevligt att träffas. Sedan fortsatte de med att packa upp. Vad skulle de annars göra? Jag undrade vad jag hade väntat mig. Att de skulle skina upp och börja prata översvallande om min bok, berätta hur mycket de älskade den och att de brukade rekommendera den för alla kunder? Eller att en kund skulle komma in och be att få köpa boken, så att jag skulle få signera ett ex? Egentligen trodde jag väl inte det. Det var mera en hemlig dröm (som nu inte längre är så hemlig förstås).

För även om jag själv köper många av mina böcker på Nätet, så älskar jag de klassiska gamla boklådorna. Jag tycker det är härligt när man kan gå in och få tips, och det skulle vara så roligt om bokhandlare ville rekommendera min roman. Då skulle den säkert nå många läsare som annars aldrig skulle hitta den. De två som jag träffade på Bokia kommer nog inte att göra det, men det är förstås helt OK. Häromdagen upptäckte jag i alla fall att den västsvenska bokhandeln Böcker och blad har fastnat för min bok, och det gjorde mig jätteglad. Då vågar jag hoppas på att flera bokhandlare har fattat tycke för den, eller kommer att göra det.

Som debutant får man ändå vara nöjd bara boklådorna tar in ens bok. Då syns den i alla fall; då får den en chans att bli upptäckt. En del författare tycker att det där är viktigare än andra och försöker hjälpa sin bok på traven genom att flytta om så att den syns lite bättre, till exempel ställa den med framsidan utåt. Det är tydligen så vanligt att det finns ett ord för det: det kallas för att ”städa”. Men jag kunde inte riktigt förmå mig till det där i Karlskrona. Även om jag älskar framsidan till ”Berg har inga rötter” så störde det mig inte så mycket att den (i likhet med Pernillas bok) stod med ryggen utåt. Jag är som sagt glad över att den bara finns där, och andra, nyare böcker måste ju också få sin chans.

         Äppelvikens bokhandel

Jag tror att min bok inte har någon större chans att hävda sig på de största boklådorna, men kanske på de mindre. Och romantisk som jag är tycker jag att det skulle kännas lite extra roligt. Helt nära mitt hem ligger en sådan där riktig pärla till bokhandel. Den heter Äppelvikens bokhandel, är inte med i någon kedja och drivs av två riktiga entusiaster. När jag kommer in där blir jag alltid så glad, och för det mesta försöker jag att köpa med mig något, även om det bara är en pocket. De har faktiskt tagit in min bok, och när de bad om ett ex för att kunna läsa den själva gav jag dem ett av mina egna friex, så gärna ville jag att den skulle bli en av deras favoriter. Fast jag har inte vågat fråga vad de tyckte.

Men för den som av olika skäl vill handla på Internet finns det faktiskt en utmärkt nätbokhandel som är lite mer lik de mindre ”vanliga” boklådorna, nämligen Fritz Ståhl. Inget ont om Adlibris och liknande nätshoppar med automatiserade tips (jag hänger en del där också), men på Fritz Ståhl känns ägarnas passion för böcker, och precis som Äppelvikens bokhandel ger de personliga rekommendationer. Därför tyckte jag det var väldigt kul att ”Berg har inga rötter” för några dagar sedan blev en av deras Noga utvalda böcker. Jag känner mig rentav hedrad.

Att vara lite skraj

Som person är jag orolig, ältande och ganska feg. Jag gillar inte att bli kontrollerad för tänk om jag gör fel. Jag gillar inte att prata inför en grupp människor, blir nervös, generad och glömmer vad jag ska säga.

Och då kan man tänka att jag måste vara dum i hela huvudet som jobbar som lärare. Finns det någon yrkeskategori som har större krav på sig att inte göra fel? Som kontrolleras? Om jag hade en tia för varje gång någon har sagt ”är inte du lärare?” till mig, och tyckt att jag minsann borde veta allt om allt bara för att jag har 60 poäng i engelska och 40 i spanska, då hade jag varit rik nu.

Och excuse me. Att skriva en bok som folk läser, tycker till om och kanske avskyr? Går inte ens att mäta idiotinivån på det påhittet.

Och så är det det där med att prata inför folk. När jag erkänner att det inte är min favoritsyssla får jag samma kommentar. ”Är inte du lärare?” Jo. Men mina elever är ju inte vilka folk som helst, de är mina elever. De stackarna har ju skolplikt och liksom måste stå ut med att lyssna på mig. Då är det okej, då blir jag inte nervös.

En gång i tiden jobbade jag som väktare. Fast jag var mörkrädd och aldrig kunde sova ensam hemma. Om min pojkvän (nuvarande man) var bortrest så sov jag hos en kompis eller hemma hos svärföräldrarna. Väktarjobbet var mindre lämpligt för mig men tänk – efter några veckor med läskiga uppdrag (låsa upp och gå rond på en massa öde ställen som teatrar, köpcentrum och muséer) så var jag inte lika mörkrädd längre.

Joråsåatt. Jag är rädd, jag är orolig, nervös, jag gillar inte att bli kontrollerad och jag gillar verkligen inte att prata inför folk jag inte känner. Och på torsdag ska jag vara med i direktsänd radio. Godmorgon Stockholm. Lilla livrädda jag. Och herregud. Så fort jag tänker på att jag ska sitta där och prata så dör jag nästan en smula av nervositet. Samtidigt som det ska bli superkul!

I fredags var jag på releasen för Arne Dahls senaste bok ”Hela havet stormar.” Där hamnade jag i samspråk med Mari Jungstedt. Ni vet, författaren. Men också journalisten. Som för ungefär en vecka sedan var gäst i samma program som jag ska till. Perfekt. Jag bad henne om goda råd inför torsdagen och det fick jag. Och ett lugnande besked:  ”Det där är ingen fara! Det är bara att vara sig själv. Denise och Peder är så snälla och det kommer att gå jättebra.” (Alltså jag citerar fritt ur minnet).

Allt kändes mycket betryggande att höra. Jag är faktiskt jättebra på att vara mig själv så det ska jag nog klara av. Denise är en pärla och Peder låter trygg och snäll. Maris ord lugnade mig en aning. Det kommer nog att gå bra. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio. Jag är inte rädd, jag kan vara med i radio.

Och så. Ser jag den här bilden på Facebook. En bild från studion:

Fotot snott från Radio Stockholms facebooksida.

Klart sjutton Mari Jungstedt inte alls är nervös och tycker att sådant där går hur bra som helst. Hon har jobbat med både tv och radio som proffsjournalist. HERREGUD, jag står i en skola hela dagarna. Visserligen är det ganska direktsänt det också men … gulp! En jättemikrofon rakt i nyllet känns ju avspänt.

My god.

Men eftersom jag nu är en sådan som utmanar mina rädslor så annonserar jag härmed: 8:30, torsdag den 31 maj. Då kan ni höra mig göra bort mig i direktsänd huvudstadsradio. Det blir kul för er.

Själv ber jag till högre makter (eller så mailar jag helt enkelt Denise och Peder) att de inte ska ställa sådär svåra frågor som ”Vad handlar boken om?” eller ”Hur fick du idén?” För jag är inte säker på att jag kommer komma ihåg att jag har skrivit en bok eller fått någon idé när jag sitter med jättemikrofonen i ansiktet.

Del 1 – 3: Om att skriva och om bokbranschen av Daniel Luthman alias David Wanted Larsson

Gästbloggare: Jessica Hardiman

Dagens gästbloggare heter Jessica Hardiman och hon debuterade i februari på Hoi förlag med boken ”Valentin Den magiska drycken” som är en saga.

Jag har alltid gillat sagor. Min mamma och pappa var flitiga med att läsa för mig som liten och oftast var böckerna gamla och trasiga i kanterna eftersom de var böcker som de läst när de var barn. Men det var just det som var så magiskt med dem. Det gjorde att böckerna kändes ännu mer som undangömda skatter, eftersom de var skrivna för så länge sedan.

Allt eftersom jag växte upp lärde jag mig att det som händer i sagorna det kan inte hända i verkligheten, men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas att kanske, om man bara trodde tillräckligt mycket på någonting, så kunde den önskningen bli sann.

Det var så Valentin- Den magiska drycken kom till. Tänk om det fanns en kärleksdryck som gjorde att alla människor på jorden slutade bråka med varandra! Ett önsketänkande eller hur? I boken uppfinner ängeln Valentin just en sådan magisk dryck för att kunna hjälpa den ledsna flickan Emily som önskar att hennes föräldrar slutar att bråka. Men när han åker ner till jorden för att testa sin kärleksdryck, blir det inte riktigt som han tänkt sig.

Jag har jobbat länge på min saga. Första gången jag skrev den var jag fjorton år. Sedan skrev jag den som filmmanus när jag gick på filmskolan på Irland. Men det var inte förrän jag flyttade hem till Sverige som jag beslöt mig för att skriva den i bokform. Efter antal brev till förlagen önskade jag att någon skulle kontakta mig och säga att de ville publicera min bok. Men det blev aldrig så. Hur mycket jag än önskade.

Istället funderade jag på vad det kunde vara för fel på min historia? Kanske hade förlagen inte sett helheten? För att boken skulle kännas magisk och sådär sagolik som i gamla böcker var det kanske en illustratör jag behövde?

Efter många månader av letande råkade jag ramla över en ung tjej av en slump. Hon hette Ida Antonsson. Det var egentligen hennes chefs förtjänst, för Ida jobbade nämligen som konstlärare på den konstkurs som min dotter gick på. När jag frågade om hon kände någon som kunde måla sagolika bilder som Beatrix Potter och Elsa Beskow så fick jag svaret direkt! Ida! Du måste kontakta Ida!

Direkt under första mötet med Ida kunde jag känna att jag var på rätt spår och när hon målade bilden av Valentin och gav den till mig, grät jag av glädje. Det var precis så jag hade föreställt mig honom. Det är också den bilden som pryder omslaget.

Men om jag trodde att det skulle bli lättare att få förlag så hade jag fel. Ida och jag jobbade i nära samarbete med varandra och tog fram en portfolio av bilder som vi sedan presenterade för förlagen. Men ingen nappade. Sommaren 2011 var jag så trött på det att jag bestämde mig för att gå min egen väg.

Med Idas bilder och mitt manus tryckte jag upp en bok. Sedan hyrde jag en egen monter på bokmässan i Göteborg och byggde upp hela Valentins Värld av alla karaktärerna och den magiska drycken.  Det var då det hände . Folk fick upp ögonen för min bok och samtidigt fick jag upp ögonen för andra förlag. Sådana som jag inte visste fanns.

När Hoi förlag bestämde sig för att publicera min bok gick det väldigt snabbt och den 14 februari på Valentines day, fanns boken ute i butikerna. Efter det har allting varit väldigt spännande. Men det är en annan historia.
Kram Jessica Hardiman

Att skriva svåra böcker – och läsa deppiga

Jag beställde ett lass böcker från Bokus förra veckan. En dåre fri av Beate Grimsrud var en av dessa. Det är en välskriven, inlevelsefull och på alla sätt fantastisk roman som vunnit flera priser. Jag längtade efter att läsa den men så fort jag började blev jag alldeles låg, rent av deppig. Illamående av obehag.

Om du någon gång slagit upp tidningen lite yrvaken på morgonen och fått en bild på näthinnan som du inte var förberedd på, inte kan hantera, inte vill bevara i minnet, så förstår du min känsla. Det kan handla om djurplågeri, krig eller något annat fruktansvärt mänskligt lidande. Du sätter kaffet i vrångstrupen och bläddrar vidare först när det är för sent.

Den känslan kom över mig när jag läst några sidor i En dåre fri. Berättelsen kröp inunder huden och jag hade inget raster. Inga handflator att knuffa ut den med. Jag blev för mycket en del av huvudpersonens upplevelser, delade hennes känslor. Trots att jag verkligen inte ville. Och när jag slog ihop pärmen med en smäll var det, just precis, redan för sent.

Nu lever vi i en värld där det finns en massa hemskheter. Ofattbart lidande, orättvisor, sorger och bedrövelser. Upplevelserna i boken kan tveklöst stämma och de delas dessvärre av många. Varför ska vi låtsas något annat? Hyckleri tycker jag inte om.
Det är dessutom säkert så att det är dessa berättelser som behöver skrivas. Och inte minst läsas.

Jag vill bli berörd när jag läser men inte för omskakad tydligen. Lite löjligt ”lagom”. Kalla mig romantiskt naiv. Jag vill nämligen gärna ha ett lyckligt slut eller i alla fall ett öppet slut som kan tolkas som lyckligt. Och är det eländigt i texten från sida ett så vill jag få det varvat, som olika lager på en vacker aptitretande tårta, med lyckligare stunder att vila i – innan nästa avgrund kommer. Annars orkar jag inte. Hur En dåre fri slutar vet jag inte för jag har lagt den åt sidan en stund. Klarar inte riktigt av det svarta just nu. Det kommer för nära. Blev för mycket en del av mig själv. Kanske ska jag läsa den på stranden en molnfri dag, med barnen lekandes runt min filt. Vilda, blöta, sandiga och skrattande. Kanske hör boken hemma i just en sådan picknickkorg.

Jag glömde kvar min lilla favoritbok Ru av Kim Thúy (handlar om flyktingar) hos mina föräldrar senast jag var och hälsade på. Nu lämnade mamma tillbaka den och berättade att hon läst den och tyckte den var helt fruktansvärd. Det här fick mig att börja fundera. Ja, Ru är hemsk och En dåre fri är också hemsk. Hur kan det då komma sig att jag sträckläste den ena men var tvungen att lägga ifrån mig den andra? Böckerna har mycket gemensamt då de beskriver människors utsatthet.

Jag kan inte svara. Jag kan bara gå på min magkänsla. Det är så här jag känner.

Och när vi skriver själva, hur ska vi göra då? Har du en svår berättelse inom dig som vill ut, så har du. Ska vi tänka på mottagaren, vara rädda för hur texten tas emot?  Om läsaren förblir oberörd (vilket är det allra värsta) eller känner så starkt obehag att de lägger ifrån sig boken (inte heller det roligt). Går det att gissa sig till mottagandet? Kanske rent av ändra texten därefter?

Och om vi ändå funderar i dessa termer ska vi dra det ett varv till och tänka på vad som är kommersiellt gångbart? Kan nå topplistor?  Välja bort den där svåra berättelsen helt och hållet och istället skriva en bladvändare som roar. Berör men inte skakar om.

Jag vill svara med ett brev som Erica Jong fick av poeten Ann Sexton:
”Fundera inte över hur boken kommer att bli mottagen. Det gäller bara att fortsätta med den – du har ett helt livsverk framför dig – det leder ingenstans att slösa bort tiden med att vänta på beröm. Vi vill alla ha beröm, det vet jag väl, men det gäller att vända sig utåt i ärlighet – för det är vad det handlar om. Jag känner hela tiden att det inte finns en enda enskild dikt skriven av någon av oss – eller en enda bok eller vad som helst.

En författares hela liv, hela produktionen förmodar jag att jag menar, är en enda lång dikt – en gemensam ansträngning om du så vill. Alltihop är samma dikt. Den tillhör inte någon enskild diktare – kanske är det Guds dikt. Eller människors dikt. Du har gåvan – och med den följer ansvaret – du får aldrig försumma den gåvan eller snåla med den – du måste låta den göra sitt arbete. Den har större rättigheter än det ego som vill ha beröm.”

De författare som vågar vara modiga genom att berätta personligt, berörande, avslöjande och naket överför sin energi. Sin oräddhet. ”Böcker fortsätter varandra”, som Virginia Woolf har sagt. Ordet är en länk i en mänsklig kedja. Man sitter inte i den här livbåten utan proviant.
(Det här stycket samt brevet ovan är fritt hämtat från Erica Jong: Förföra Demonen)

Jag tror man måste lyssna på sin inre röst. Vara sann mot sig själv och sina karaktärer. Annars blir det varken svårt och deppigt eller glatt och underhållande. Bara dåligt.

Och man kan aldrig vinna alla. Beate Grimsrud vann min uppmärksamhet endast under en förmiddag men jag fortsätter att tänka på henne. Och nu har jag kanske fått dig att också göra det? Dessutom vann Beate SVERIGES RADIOS ROMANPRIS 2011, så jag tror inte att hon gråter.

Sofia