Text, litteratur och inspiration

Så.

Text;

Barbro vaknar i sin säng på årets sista dag. Kölden drar samman huset i darrningar, golvet knäpper, väggarna suckar, elementen väser men värmer lite. För att inte säga alls. Klockan är fem på morgonen. Hon har vaknat fem varje morgon sedan Emma blev stor nog att flytta hemifrån och sluta höra av sig. Hon har vaknat fem av vana, men också av samvete. Av orden, de där förbannade orden.

Dessa är de inledande raderna av mitt manus. Inledningen är som bekant mycket viktig för att fånga läsarna och jag har ”in medias res” som ett mantra; kliv rakt in. Rakt in i händelsernas centrum, i det kapitel du tänkt dig. Jag älskar böcker som gör så, som nästan börjar mitt i en mening, mitt i ett grubbleri, eller en händelse, som om man som läsare aktivt deltar i det som sker och förvirrat försöker få grepp om rummet, om personerna, om det är tryggt att bli kvar här eller om man ska skynda sig fram och vända blad. Jag föredrar detta framför att till exempel få sida efter sida av information, bakgrundshistoria, omgivningsbeskrivningar. Var väl därför jag hade sådana problem med J.R. Tolkien.

När man ska påbörja ett nytt manus är det också viktigt att bara börja. Att inte försöka få till en perfekt början, utan också där kliva rakt in, för är det något som skaver så filas det till i korren. Börja. Det är så det är. Tänk inte, bara börja.

Vad har ni för inledande meningar? Hur tänker ni kring det första kapitlet?

Litteratur;

jag letar efter något roligt att läsa. Är väl lite ute och cyklar när jag som författaraspirant inte läser mycket, skriver desto mer. Jag borde ju läsa mycket! Det är mitt jobb att läsa mycket, om jag vill bli något! Eller? Hm.

Den senaste boken jag läste, som jag tyckte mycket om, är Donna Tarrts ”Den hemliga historien”. Gillade mycket. Nu betar jag av John Ajvide Linqvists ”Människohamn” – lite trög början. Ingen medias res, direkt :) behöver nog en snabbare story att varva med.

Någon som har förslag på en spännande relationsroman med övernaturliga inslag?

Inspiration;

jag var hemma i helgen, i Vallda där jag växte upp. Energierna är annorlunda där ute. Där finns skogar, ängar, berg och himmel. Frisk luft och välsmakande vatten. Tystnad. När jag är i stan kapslas jag in av alla ständiga intryck, kapslas in av sänkt blick, hörlurar, böcker. Sköldar mot en omgivning som ständigt vill höras och synas. I Vallda kan jag höra mina tankar i det ljudlösa, känna mina känslor, känna mig och vad jag vill. Jag är en typisk husmänniska. Går inte att komma ifrån. Så, inspiration för mig är att söka mina barndomsminnen och samtidigt mig själv på en plats där jag känner mig trygg och lugn. Nu är jag tillbaka i lägenheten och full av skriv.

Vad är inspirations för er? När ni mår bra, eller dåligt? Var, hur, vad, när?

Vad vet väl såna som vi?

En N. S. har i det senaste numret av Svensk Bokhandel uppmärksammat Debutantbloggen med en förklenande mening. (Finns ”tyvärr” inte på nätet.) Vi påstås vara ”författare som ännu inte debuterat som berättar om hur det är att vara författare”, i syfte att ”skapa uppmärksamhet så tidigt som möjligt”. Den skarpskurne herr S. tolkar vår existens som ett tydligt exempel på hur man i bokbranschen numera talar om ”var man skriver, på vilka tangentbord man skriver och hur man gör PR… ja, man talar om allt utom själva texten”. Allt detta, menar herr S., är ett tecken på att vi som befolkning, ack och ve, inte är intresserade av Litteratur längre, utan bara av Böcker.

Vi måste erkänna att vi är en smula förvånande.

För det första verkar inte N. S. ha förstått det här med bloggar. Debutantbloggen är vare sig den första eller den sista blogg som skriver om livet runt omkring. Vi skriver om ångest och drömmar, om refuserings- och antagningsbrev, om skrivkramp, självhat, recensioner och releasefester. Inte för att det är vad vi bryr oss mest om, utan för att det är delar av livet som debutant.

Att Kevin Frato en gång skrev om sitt tangentbord betyder inte att han är oförmögen att resonera om svenska som andraspråk (”själva texten”). Att Christin Ljungqvist berättar om skrivarlinjen betyder inte att hon aldrig i livet kan tänka sig att berätta om innehållet i sin text. Självfallet tar vi alla chanser vi får att prata om texten – det är ju den som gör oss till förf… förlåt, debutanter! Och detta borde alla som har hästarna hemma begripa.

Men hur mycket vi än brinner för att berätta om sanndrömmar och avbytarbänkar, kommer vi inte att göra det på bloggen. Bloggen är till för att dela med oss av magont, drömmar, förlagscirkusen och allt annat som hör det av bokbranschen så hypade debutåret till. ”Själva texten” kommer vi att prata om någon annanstans – och den som likt N.S. är sugen på att lyssna på det, behöver bara hålla sig à jour med Debutantbloggen för att få reda på var vi ska göra det.

För det andra förefaller N. S. ha missat första ledet i Debutantbloggens namn. D-e-b-u-t-a-n-t. Japp, det betyder det du tror att det betyder: någon som gör något för första gången. Det är det vi skriver om. Vi har aldrig utgett oss för att ha Björn Ranelids produktivitet, Kerstin Ekmans litterära kvalitet eller PO Enqvists CV. Ej heller har vi någon PR-plan för att driva maximum awareness through the line, eller hur PR-människorna nu skulle ha sagt det.

I själva verket gör vi något rätt opretentiöst. Vi skriver om hur det är att debutera, därför att vi tror att det finns någon som kan tänkas vilja läsa om det. Och för att vi själva gillade att läsa om det förra året när Augustin, Kevin och Kalle rapporterade från författarbranschens första front.

Klagomålet om Litteratur och Böcker är i och för sig en gammal klassiker, och även om vi i våra mörkaste stunder misstänker att det delvis handlar om genreelitism (deckare are bad, mmmkay?) kan vi nog i någon utsträckning hålla med. Men hallå, forumet? Den svenska bokindustrins branschorgan! Är det verkligen rätt ställe att beklaga sig över den fallerade höglitteraturen?

Uppenbarligen tycker inte N. S. något vidare om att såna som vi får uppmärksamhet. Frågan som blir hängande i luften är varför han då ger oss denna uppmärksamhet.

Marcus Priftis, Nene Ormes och Christin Ljungqvist
Debutantbloggare 2010

PS. För att skydda Nils Svenssons verkliga identitet har vi här bara använt oss av hans initialer.

Författarpresentation: att vara eller inte vara

Jag sitter med författarpresentationen till Svensk Bokhandels katalog nu. Jag har tidigare betraktat det här som ett tecken på att man lyckats, katalogen trycks tre gånger om året (i dagsläget) och varje gång får debutanterna varsin sida att presentera sig på. Att få skriva det där porträttet skulle då vara ett av tecknen på att jag blivit debutant. Det skulle vara underbart, tänkte jag mig.

Det är ett helsike. Hatten av till alla som tagit sig igenom det här innan mig.

Det är inte det att jag inte kan eller vill prata om mig själv, uppenbarligen, utan att jag måste få ihop något som är intressant för alla och låter likadant oavsett vilken röst man har i huvudet. Det kortfattade porträttet lämnar inte utrymme att lära känna någon nog för att tolka nyanser. Det är den litterära motsvarigheten till de första 30 sekunderna som man bildar sig en uppfattning på i vanliga fall.

Man vill inte att det ska upplevas som en klibbig kontaktannons (Jag är en käck tjej på 34 vårar söker trogna läsare med smak för det udda och drömmar om Malmö, gillar promenader och choklad). Och inte vill man drabbas av galenskap och megalomani, även om tredjepersonsperspektivet lockar mig till det (Nene Ormes har rätt längd och rätt ålder för att erövra hela den okända världen, det första på dagordningen som diktator blir att straffbelägga särskrivning). Man vill inte verka platt och tråkig, inte kufisk och underlig, och jag vill inte snubbla in i klichéer heller.

Jag kan väl inte skriva i SvB att jag inte skäms över mycket men rodnar ofta? Eller att mitt inre soundtrack innehåller Imperiemarschen från Star Wars och opassande låttexter på tyska?

Det verkar vara tradition att säga att man skrivit sen man var barn och alltid närt författardrömmar och med en liten gnutta lögn kan jag säga det jag också. Jag ville bli astronaut eller paleontolog när jag var barn men visst skrev jag, små häften om böckerna i mina föräldrars bokhylla. Min Hästarnas dal var för övrigt mycket roligare än JM Auels, men kanske inte tillräckligt rolig för SvB.

Ska jag nämna Författarskolan? Att jag gillar att diskutera böcker oavsett djup och att jag är stolt över min genre? Ska jag säga att jag tycker att alla böcker tillhör en genre, även det som kallas finrumslitteratur eller mittfårelitteratur?

Jag oroar mig över mitt etniska handikapp (jag är skåning, och låter dryg som defaultinställning) och dessutom är det ett debutantporträtt, det vill säga att om jag gör bort mig i år får jag inte chansen att göra om och göra rätt nästa år. Jag oroar mig över att deadline är så nära förestående och allt jag har är ”Jag heter Nene Ormes och jag är en stolt nörd.”

Det är nu eller aldrig.

Ingen press. Nejdå.

Inspiration (reclaim och den grejen)

Det började väl med Jan Guillou. Det brukar göra det.

”Jag arbetar inte med inspiration. Inspiration är för amatörer. Jag är proffs.”

Ett antal år senare är det ingen som vågar prata om inspiration. Alla från bästsäljare till hobbypoeter, från kulturikoner till skrivarlinjedrömmare, säger istället samma sak: Max tio procent inspiration. 90 procent är transpiration.

Tror fan att ingen ville hälsa på mig i min skrivarlya. 90 procent svett, det luktar nog inget vidare det.

Det var väl en tacksam position att inta, nu när man mer än någonsin tidigare måste arbeta för att vara koscher i samhällets ögon. Författare är ett kneg. Ett arbete och ett slit. Långt från den slitna klyschan om den lyxlirande men ångestridne flanören som gick långa promenader med små anteckningsblock, som kedjefikade ihop sin inspiration och som slutligen hamrade ur sig en hel roman under tre veckors dygnetruntskrivande.

Och framför allt: långt ifrån lallaren som kunde lalla runt i veckor, månader, ja, ÅR utan att få ur sig en mening annat än ”Jag måste ha inspiration för att kunna skriva”.

Klart att många lackade på klyschan. Och på posörerna som försökte leva den. När man sitter där och skrivkrampsdumstirrar på den tomma, flimrande datorskärmen är Ulf Lundell-myten långt borta. Då är det som på vilket kontor som helst, fast utan arbetskamrater och utan en tid då det är dags att gå hem.

Så nu är det hårt arbete som gäller i författarbranschen. 90 procent svett. Och ett slags avskräckande mantra för alla wannabes:”Så du vill bli författare? Tänk då först på att det är ett jobb som vilket som helst. Det är åtta-till-fem-jobb och stenhård disciplin som gäller, annars kan man hälsa hem!”

Men samtidigt som Lundells ideal ersattes av Guillous i författarnäringen, gick kontorsnissarna lustigt nog åt motsatt håll.

Öppna en jobb-bilaga i vilken tidning som helst. Eller ett karriäristmagasin. Läs vilken intervju som helst med en karriärcoach, en arbetsplatskonsult eller vad de nu heter. Läs högt, ord för ord, om du har svårt att tro vad de säger:

”Man måste känna inspirationen för att kunna göra ett bra jobb.”

Räknenissar, pärmbärare, kontorsslavar och postmoderna gårdfarihandlare (”utesäljare”). Alla är de, eller ska vara, inspirerade. Varenda slips och knytblus svänger sig med i-ordet i tid och otid.

Och jag funderar på om inte det är dags även för mig.

Jag tänker mig en mörk källare. Spotlighten rakt på mig, de andras ansikten höljda i dunkel. Kanske har jag någon typ av ögonbindel, som i en initieringsrit i något hemligt ordenssällskap. Kanske står jag bara mitt i en cirkel av sittande, allvarliga människor.

”Hej, jag heter Marcus. Och jag skriver bäst när jag är inspirerad.”

”Heeej, Marcus!”

Jag är inte säker på om samma sak gäller Jan Guillou. Men jag sätter en whiskypava på att han, så proffs han är, också tycker att det är lite roligt och inspirerande att skriva ibland.

Precis som man ska känna för sitt arbete.

/Marcus

Sedan ska jag ta mig ett arbete

Här kommer ett mindre planerat, mindre putsat inlägg om oro, känslan som allt som oftast infinner sig när jag är färdig med ett manus, korrigerar och vet att det sakta men säkert glider ur mina händer. Att denna värld i bokstavsform inte längre är bara min, och kan bli sågad, ganska rejält, av fullständiga främlingar.

Vecka 7, den 15e februari, påbörjar vi på Skrivarlinjen vår projektperiod, som pågår till och med den siste april. Jag ska ha Inga-Lina Lindqvist som handledare och vi ska tillsammans bearbeta mitt manus, som är klart nu, blev det i förra veckan. Någonstans nära den siste april ska jag posta/maila det bearbetade manuset, och gå och vänta. Och oroa mig. Brukar alltid bli lite nedstämd dagarna efter att manuset är skickat – precis när jag sätter på frimärken, eller klickar på ”sänd”, är det kanonspännande. Som om jag redan har förläggaren på tråden. Sedan kommer nerförsbacken. Som Nene löser jag det här med choklad. Jag löser det också genom att städa och se några avsnitt av Sex and the City.

Sedan brukar jag inse att jag är värdelös. Eller att jag inte gjorde mitt absolut bästa. Brukar väl inträffa ungefär efter en dryg vecka, kanske två. Då arbetar jag om manuset. Lagom tills refuseringarna trillar in kan jag hålla upp ett nytt och ”bättre” manus som sköld och återigen kunna känna att det är mitt, ingen annans, och så länge som ingen har sett det så kan jag också fortsätta tro att det är bra.

Men inte den här gången. Det här är sista gången jag försöker. Kanske låter lite dramatiskt, och det är meningen. Någonstans får gränsen gå och ett tag höll skrivandet på att äta upp mig, för saken är den att jag ger mig inte. Jag ger mig aldrig. Jag är som den där figuren som kastar sig själv mot stenen bara för att få sina vänner att skratta, men som närapå slår ihjäl sig på kuppen. Jag sjasar ut mig själv i min strävan efter att lyckas och förstår inte vad det gör med mig. Så nu har jag bestämt mig för att jag gör det en sista gång. Jag skriver samma story, på ett nytt sätt, en sista gång. Jag postar/mailar manuset till alla förlag som kan tänkas vara intresserade en sista gång. Och när refuseringarna trillar in ska jag ta dem som en kvinna; jag ska låta dem trilla in. Jag ska läsa igenom dem flera gånger. Jag ska förstå, inte förneka.

Sedan ska jag ta mig ett arbete, arbeta i några år och när jag glömt hur det här känns, när jag är påfylld med årsgammalt skriv och orden kryllar i fingrarna, kanske jag öppnar ett blankt Word-dokument och börjar om, börjar nytt.

Nya länkar

Två nya länkar har lagts till samlingen av bloggar som vi ömsesidigt gillar:

Vardagsmagi

Breathless

/Admin

PS. Frågor? Maila debutantbloggen@gmail.com!

2 x egotripp

De sista delarna av boken börjar komma på plats nu. Jag har skickat in sista omskrivningen (det var en pers kan jag lova). Jag har valt vilket namn jag ska publicera under och vilken titel min bok ska ha (äntligen). Kvar var alltså korrekturen, omslaget, författarfotot och författarpresentation samt baksidestext.

När det kommer till omslag så har jag vetorätt men inte tyckanderätt. Dvs, de skickar omslaget till mig och om jag hatar det och vägrar sätta mitt namn på det får jag säga nej, annars är det bara att tacka och ta emot. Inget velande och tyckande utan det är bara att förlita sig på att de kan sitt jobb. Och det kunde de.

Jag älskar mitt omslag. Älskar. Det är utan tvekan en supersnygg bok. Helt objektivt, jag lovar! Så jag gick omkring och talade om det för folk ”Har jag berättat att jag fått mitt omslag? Jaså det har jag? Har jag sagt att det är jättesnyggt?” tills alla hört det tills de storknade.

Och som om inte det var egotripp nog så har jag varit på fotografering. Det där fotot som ska vara jag i Svensk Bokhandels katalog i alla fall, om inte i boken. Jag blir full i skratt när jag tänker på det. Och fasligt stressad. Det här ska alltså säga något om mig? Jag som ser ut som en förvånad surikat på de flesta bilder. Eller får valnötshaka. Eller någon annan mer eller mindre inbillad fysisk skavank.

Nu har jag fotograferats av den här fotografen förut och det har alltid blivit bra bilder. Men den här gången var det svårt. Det var svårt att inte tänka på alla som ska se den här bilden och tycka saker. Det är rätt egalt vad de tycker, men de kommer att tycka något oavsett hur flyktigt.

Så jag funderade på att försöka se ut som en författare, men vilken författarfördom hade jag lust att ställa mig bakom? Svår och svartsynt? Förvirrad? Självgod? Mysig? Beläst? Reslutatet: jag såg ömsom förstoppad, rädd, arg, trött eller konstig ut.

Sen kom jag på att jag inte behöver försöka se ut som en författare. Jag är ju författare, uppenbarligen kan en författare se ut som jag. Min självbild börjar först nu innehålla tanken att jag är debutant och att en sådan faktiskt är författare. Att boken ska bli av, på riktigt. Omslaget har definitivt hjälpt till.

Det blev förstås en del bilder där jag ser ut som en surikat, blundar eller har munnen öppen och även om de också är trogna bilder av mig tror jag att vi håller oss till de bilder som blev bra. Och de blev riktigt bra. Jag ser bättre ut på dem än i verkligheten och gick ifrån fotograferingen med känslan av att inte nog med att jag snart har en tvättäkta bok i handen, jag är snygg också. Egotripp på min ära.

-Nene (som nu ‘bara’ har korrektur, författarpresentation och baksidestext kvar)

Dagen mitt block fick fnatt II

Vad tänker man när man just har läst ett antagningsmail av omfånget halv twitteruppdatering?

Tänker är egentligen fel ord, eftersom det antyder någon slags aktiv verksamhet. Vi måste nog använda ordet mycket liberalt, och utsträcker det till att även betyda ”duka under för en hagelstorm av virvlande tankeimpulser”, för att komma rätt på bollen här. Och just av det skälet – tankarna är mer än lovligt osorterade – tar det ett tag att bena ut vad som egentligen är vad.

Det här är vad jag tror att jag ”tänkte”:

1. Står det vad jag tror att det står?
2. Helvete, det här är på riktigt!
3. Eller är det verkligen det? Kan han ha skickat till fel person?
4. Holy crap, jag blir utgiven!!!
5. Vad fan ska jag ha på mig?
6. Eller vänta nu, vad betyder det där egentligen? Borde han inte ha skrivit ”Du är antagen!” om jag var det? Är inte ”intressant” något man säger om svärmors äckliga mat när man ändå vill vara trevlig? Och ”diskutera”, det gör man väl med meningsmotståndare?
7. Yippie-ki-yeah! Yabba-dabba-doo!! Hugga-Tjacka-Hugga-Tjacka-Woooohoooooo!!!
8. Champagne! Visst stänger inte Systemet förrän klockan 22 på söndagar?
9. Lugn… lugn… ta nu inte ut något i förväg förrän kontraktet är påskrivet. Du vet hur silly season kan vara.
10. Okej, det här lär vara ett practical joke. Vem av mina så kallade vänner skulle ha gjort det mot mig? Fan vad taskigt!
11. Men skärp dig nurå Marcus!

Jag är inte säker på om det sista var en egen tanke, eller om det var sambons milt överseende men bestämda röst. Så här i efterhand känns det som att det skulle ha kunnat vara det senare. Jag brukar bara i undantagsfall använda förnamn när jag pratar med mig själv. Å andra sidan får väl det här räknas som ett undantagsfall.

Champagnen var slut på Systemet. Och mitt klädval blev, av löneknegliga skäl, något så fantasilöst som en svart Fred Perry-piké som inte har det minsta att göra med mig som person. Men dessa fadäser till trots, menade han allvar.

Och två dagar senare, när jag letat mig upp på den stockholmska vind där Kalla Kulor Förlag huserar, hälsade förläggare Öberg mig med orden:

”Välkommen in i Kalla Kulor-gänget!”

Först då förstod jag att det här var på riktigt.

/Marcus

Dagen då mitt block fick fnatt

Nä, nu tycker jag att det får vara slutrefuserat. Nån som vill veta hur det gick till när jag blev antagen istället?

För att bibehålla den känsla av gravallvar som man som manlig litterär debutant måste ha på sitt porträttfoto åtminstone ett litet tag till, ska jag vänta med känslopjosket och börja med the hard facts.

Såhär var det alltså: Efter en lång rad av -1- och 0-refuseringar hade jag i princip gett upp hoppet. Sveriges största förlag hade fortfarande inte svarat, men det hade dragit ut ordentligt på tiden och efter sju sorger och åtta besvikelser hade jag förlikat mig med tanken att Gå på djupet aldrig skulle bli mer än en förfelad förhoppning.

Då kom den. +2-refuseringen. Ett utförligt brev där Sveriges största förlag förklarade varför de inte hade antagit min bok.

Eftersom jag inte hade gått någon skrivarlinje, och inte kände någon i författarwannabe-branschen, visste jag inte att det fanns ytterligare två steg av refusering. Jag drog därför slutsatsen att jag hade fallit på målsnöret, och körde ytterligare ett race fast med några småförlag. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

Så här såg det ut:

Från: Marcus Priftis <marcus@priftis.se>
Till: <info@kallakulor.com>
Datum: 8 februari 2009 kl 9.37 PM
Ämne: Manus: Gå på djupet

<bifogad fil: Gå på djupet.doc>
<bifogad fil: följebrev.txt>

–

Från: Kalla Kulor
Till: ’Marcus Priftis’
Datum: 9 februari 2009 kl 10.52 PM
Ämne: Re: Manus: Gå på djupet

Du argumenterar klokt. Dessutom börjar manuset helt okej. Det här innebär att vi tänker läsa hela innan vi säger någonting mer. Vilket innebär att du passerat nålsöga 1. 140-145 av 150 inskickade manus på ett år gör inte det.

Håll inte andan, eftersom det kommer att ta oss ungefär en månad. Men håll ut och tack för att du tänkte på oss.

–

Från: Hans-Olov Öberg
Till: ’Marcus Priftis’
Datum: 14 mars 2009 kl 8.30 PM
Ämne: A propos ditt manus

Mycket intressant. Jag ses gärna snart och diskuterar saken.
/Hoo

Bara nio ord. Knappt en halv twitteruppdatering. Ändå tog det minst en minut att läsa.

Och sedan: min mogna, manligt avvägda, kontrollerade reaktion:

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Fortsättning följer.

/Marcus

Mitt +4samtal

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008.  Jag hade gjort mig ett namn hos Damm förlag – de visste vem jag var genom en hel del mailkorrespondens. Denna period kallar jag för ”raggperioden”; jag skickade mail kors och tvärs till varje förlag i Sverige. Frågade om de kunde tänka sig att läsa manuset per mail, och fick faktiskt napp hos ett antal förlag som uttryckligen skriver på sina hemsidor att de inte tar emot manus på det sättet. Sparade pengar genom att få maila dem manuset, och hade en kontakt på förlaget som jag kunde fråga utifall att refusen dröjde. Faktiskt är detta ett tips till alla som skriver; att höra sig för hos någon av redaktörerna innan. Ni har att vinna på det.

Hur som helst. Det var en ruggig kväll i slutet av året 2008, och min mobiltelefon började plötsligt ringa. Av vana undersökte jag numret, såg att det är ett 08-nummer och tänkte genast ”förlag”, försökte lugna mig med ”vilsen försäljare”, och svarade. I andra änden hade jag Damm förlags förläggare personligen, som sa att hon tyckte mycket om manuset, blivit riktigt berörd, och ville gå vidare med det. Jag närapå svimmade, golvet blev som gelé. Försökte hålla mig proffessionell, men kom ihåg att jag är en gröngöling. Jag inbillade mig att this is it! Nu blir jag utgiven! Äntligen får jag upprättelse för alla dessa dagar, dessa år, som jag suttit på min kammare och drömt och människor omkring mig har sagt att jag ska ta mig ett hederligt arbete!

Förlaget vill gå vidare med min bok. Det betyder ytterligare ett steg i rätt riktning. Boken är inte helt klar. Enligt vår överenskommelse ska jag skriva färdigt, maila över till förlaget och sedan vidarebefordrar hon mitt manus till två andra redaktörer. Dessa ska säga sitt. Sen ska det manglas och stöpas. Idag har jag skrivit tolv sidor. Jag har ett antal kapitel kvar och kommer, bortsett från ytterligare ett besök hos tandläkaren, att skriva på boken varje vaken timme. Allt stöd är välkommet.

Jag började skriva om det på min blogg, nu när jag faktiskt hade något att berätta.

Förlaget sa, att de har ett utgivningsmöte först närmare slutet av januari. Då vet jag.

Men jag antar att ni anar vart det barkar.

Förläggaren ringde precis. Tre av de fyra redaktörerna som har läst mitt manus, avråder. Mina texter är enligt dem för unga. Jag förstår vad de menar. Jag är trots det hopplöst trött. Vad ska jag göra nu? Tror inte att jag orkar skriva om boken ytterligare en gång. Förläggaren sa, att de gärna följer mitt skrivande och väntar på nytt material, för hon tror på mig. Det är underbart sagt av henne. Men hon uppmanade mig att skicka, när jag har skrivit något nytt. Något nytt. Alltså, inte samma manus fast omskrivet. Oj oj, så trött jag är…

Damm förlag har gjort sig förtjänta av sin +4 på Nenes skala. Under all den tid vi haft kontakt, vilket sträcker sig över ett år (blev refuserad av dem tidigare, återkom igen med mitt omskrivna manus, nådde ända upp till förläggaren och så vidare), har de varit mycket vänliga. Särskilt redaktören, Lisa Wilhelmsson, som tålmodigt besvarade mina tjatmail, och förläggaren, Cina Jennehov, som personligen ringde mig båda gångerna. Det var modigt av henne att ringa för att refusera – hon hade lika gärna kunnat maila. Men hon ville ta det med mig per telefon.

Så, jag vill tacka er båda för att ni gav mig den här erfarenheten. Nu vet jag. Och jag kan även stoltsera med en +4, vilket är grymt.

Anette Kindahl om att refuseras och antas

Anette Kindahl debuterar i april 2010 med romanen Kokongen. Anette är Debutantbloggens ”ständiga gäst” under 2010, och kommer att bidra med ungefär ett inlägg i månaden.

 

Sitter så äntligen med korrekturet till min roman. För första gånger liknar texten en riktig bok. Det har varit en resa på fyra år som nu närmar sig slutet. Det var i januari 2006 som jag började skriva på det som skulle bli Kokongen.

I två år höll jag på. Ja, inte varje dag, långt ifrån, långa tider låg texten bara och vilade, mörades, sedan tog jag fram den igen och såg nya öppningar, strykningar, tillägg som måste göras. I februari läste jag igenom texten från början till slut. Jag tyckte den var riktigt bra.

I mars 2008 skickade jag till åtta förlag på en gång, en dryg utgift tyckte jag, men, vad fan, nu gällde det att satsa för en gång skull. Det var det första jag skrivit, första gången jag skickade i väg något över huvudtaget, nu gällde det. På skrivarkursen hade jag lärt mig allt om hur många manuskript förlagen fick varje år, hur många procent av dem som fick ett artigt” nej tack”, ett längre utlåtande, och hur ynka få de var som verkligen antogs.

- Ett utlåtande borde du få, sa läraren.

Det gick ett par månader, de förtryckta refuseringsbreven började ramla in. Okej, tänkte jag, det räckte väl inte, trots att det är bra, undrar hur man ska skriva i så fall?

Jag hade fått fyra nej, det var försommar och kanske var skrivande ändå inget för mig. Fick jag inte ens ett personligt brev fick det nog vara. Eller…det hade ju varit otroligt roligt att skriva Kokongen. Kanske skulle jag skriva en roman till, bara för min egen skull?

Då kom det personliga brevet. ”Vi gillar det här jättemycket, men det är inte riktigt färdigt, behöver jobbas på lite mer.” De ringde också, för att förvisa sig om att jag förstod att de var väldigt intresserade.

Det räckte. Jag hade talang ändå. Jag var väldigt kaxig. De två refuseringsbreven som sedan kom berörde mig inte. Och Bonniers hade inte svarat, men de var så stora, inget att räkna med. Jag var nöjd.

Sommaren kom och jag tänkte att jag skulle börja bearbeta texten igen, men kom inte riktigt igång. I augusti fick jag plötsligt ett mail ifrån Bonniers. De skickar väl inte förtryckta refuseringsbrev med mail? Jag satt en stund framför datorn innan jag vågade öppna.

”Ursäkta att det tagit så lång tid. Vi vill gärna träffa dig”.

I april kommer Kokongen ut på Alberts Bonniers förlag.

Vad är blott ett namn, skulle inte en ros … osv.

Vi verkar prata titel den här veckan. Christin pratar genresignaler i titlar och Marcus pratar associationer till sporttermer och att böcker inte kan heta Emil. För min del är det fråga om den uppgivna paniken när någon annan tar den titel man tänkt sig.

När jag började skriva min bok hade den titel efter huvudpersonens namn. Jag fick utstå lite påtryckningar på grund av det (det var på Författarskolan, folk får lov att tycka saker om det man skriver) men stod fast. Jag gillade min huvudperson, när hon fick sitt namn blev hon till en riktig människa och historien tog fart. Att jag då ville ha en eponym titel med flera bottnar tyckte jag var självklart.

Jag tog examen, fick boken tryckt (det gör man på Författarskolan, i liten skala för närmast sörjande, men likväl), cirkulerade manuset på förlag och blev antagen. Allt under samma titel – Udda.

Sen vann Sara Lövenstam romantävlingen Kapitel 1 (Sara är en läsare här på bloggen, låt mig gratulera till debutboken och vinka – hej Sara!) med sin roliga, fina bok – Udda.

Jaha, tänkte jag. Det var ju typiskt min tur. Eller Saras.

Så vad gör man? Dunkar pannan i tangentbordet. Äter stora mängder choklad. Beklagar sig för de som orkar lyssna. Försöker komma på en annan titel. Och det har jag försökt med sen dess.

Det har gått sådär.

Dels för att jag varit så upphängd på min originaltitel att jag varit tvungen att säga till mig själv på skarpen när jag gått och gnällt och dels för att jag velat ha en titel med bara ett ord. Det är ju så snyggt.

Det har känts som om jag borde skämmas för att jag inte gett min lilla pappersbebis något namn när vi nu är så nära tryck och allt. Men det är inte så lätt. Titeln skulle visa vilken sorts bok det är utan att bli övertydlig eller avskräckande. Den skulle ligga bra i munnen, vara snygg rent typografiskt, inte säga för mycket och inte för lite.

Jag var tvungen att be mitt förlag om hjälp som smakråd, jag känner nördpubliken (som jag känner mig själv faktiskt) men de har fingret på pulsen på resten av bokvärlden. Tack och lov att de har hindrat mig från mina mer vansinniga förslag.

Hur som helst, efter ett halvårs vånda, efter att ha testat titlar på alla som frågat, ha vägt ord på guldvåg, ha frångått genren och gått den till mötes, verkar jag ha en titel på min bok – Udda verklighet.

Det var på tiden!

/Nene

Han kan ju inte heta Emil

Fast jag håller väl inte riktigt med, dårå. Om titlar, alltså. Och hur de lirar med bokens genre.

Eller, jo, lite håller jag nog med. Heter en bok nåt i stil med Midvinterblod eller Kreugermorden fattar man att det begås brott i den, och heter den Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans får man inte ens pengarna tillbaka på att den  handlar om kvinnor, kanske medelålders, definitivt medelklass, och med en slags feel good-twist någonstans.

Men sen finns det tillräckligt många genre-atypiska titlar för att strula till det. Vem kan räkna ut att Doppler är en mer än lovligt förvirrad norsk ex-karriärist, att Bara sedan solen sjunkit är en finsk finkulturell skröna om troll och bögar, eller att PopCo är ett matematiskt drama delvis skrivet i kod? Bara för att ta några av mina senaste favoriter.

Det är alltså inte så enkelt. Och det är det – avsaknaden av tydliga regler att förhålla sig till – som strular till det när man ska sätta titel på det egna debutverket. Ty även om boken är skriven i jag-form och jagets namn är Emil, kan man ju inte lika gärna döpa bokjäveln till Emil. Det skulle bara bli konstigt. Eller leda tankarna till Astrid Lindgren, vilket i sammanhanget också kan klassificeras som konstigt.

Men vad ska den heta då? Vad heter en vuxensaga om fotboll, en utvecklingsroman i pojkdrömsmiljö? Vilken titel lockar till läsning, ligger bra i munnen och beskriver boken på ett bra sätt?

Mitt ideal var att namnet skulle förmedla samma sak som Nick Hornbys High Fidelity. High Fidelity är kanske den perfekta titeln på en bok om kärlek och musik, och om en man som sammanblandar dem båda. (På engelska, alltså. På svenska är titeln inte ens hälften så träffsäker, eftersom få svenskar omedelbart inser att fidelity också betyder trohet.)

Jag ville alltså ha en fotbollsterm som också kunde läsas som en metafor för huvudpersonens psykologi, för hans beteende, relationer, känslor och tankar. Eller för livet i allmänhet, tänkte jag, för man ska inte vara knusslig när man har titelkramp.

Offside var givetvis inte att tänka på, eftersom det var dubbelt upptaget (av en förstklassig tidskrift och en mindre förstklassig film med Jonas Karlsson). Passningsskugga? Knappast. Vet någon utanför fotbollssekten ens vad det är? Petad? Nej, det signalerar pojkbok och det vill vi inte vara med om.

Efter månader av kramp kom jag slutligen på titeln Gå på djupet. Det är en fotbollsterm som i princip betyder att springa rakt framåt för att tajma en kommande passning. Men det kan också handla om att… ja, ni fattar själva. (Hoppas jag. För det går inte att ändra nu.)

Jag vet inte om den var perfekt, men den tog sig åtminstone oskadd igenom betaläsarnas och förlagsredaktör Öbergs kritiska blickar. Och utan att skryta: den är definitivt otroligt mycket bättre än manusets arbetsnamn Den där jävla Emil-boken.

Vilket ju alltid är något.

/Marcus

Har ungen ett namn?

Som en hög med pappersmassa betraktat skiljer det sig grovt från en verklig bebis, manuset, även om det framkallar det mesta en bebis kan framkalla. Utan att bli djupsinnig, men toppenglädje och bottenfrustration, kärlek, och kanske, kanske, också besvikelse? Att bli förälder går säkerligen inte att föreställa sig innan, trots att man tror att man vet, och att bli författare likaså. Finns stunder då man blivit med manus och känner en uttömmande utmattning som inte klingar av, snarare breddas, natt efter natt, efter natt.

Manus har som bebisar blandade bitar av sin förälder i sig, men till skillnad från bebisar oftast bara en förälder, och nu ska jag sluta dra paralleller.

Alla dessa bitar, sammanfogade till en story, skrivna under månader, ibland år, till ett enda manus finner jag särdeles svårt att titulera. Också att skriva en baksidestext – hur sammanfattar man ALLT på ett begränsat utrymme? För oftast har manuset allt i sig, åtminstone stråk av allt man varit med om, allt man har tänkt och känt och insett, alla man har mött. Hur sammanfattar man allt? Hur sätter man ett namn på sin unge?

Ja, det blir väl en till parallell; man väntar i nio månader och krystar ut något man från början tänkt sig ska heta Jepser, för det är ett snyggt namn, tycker man, och ut kommer en Greger. Man skriver i flera månader, tänker sig en ”Sagan om Konungens återkomst” och ut kommer en ”Den hemliga historien”, eller värre, en ”Underbar och älskad av alla”. Mitt problem är att jag har manuset någorlunda färdigt nu, en bit kvar, jag kan ändå se anletsdragen, och jag tittar, och jag tittar, och jag är ändå inte riktigt säker. Jag försöker, prövande; ”Vinterfödd? Nej? Vad sägs om Ljus, till dem som vandrar genom natten? Har Marianne Fredriksson redan titulerat med någonting snarlikt? Men Flygskola för överlevare då? Du fattar inte? Låt mig förklara.”

Ska man ha en finurlig titel, eller en platt? En rättfram, eller en luddig? En sammanfattande, eller en flis? 

Det är viktigt att titeln förmedlar innehållet och det finns vissa kännetecken att följa. Deckargenren kör med rättframma titlar, vad jag anser. ”Sprängaren”, ”Stenhuggaren”, ”Brandvägg”, man vet vad som menas, oftast ganska direkt. Relationsromaner har melodiska titlar, som ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” eller ”Jag är allt du drömt” eller ”Mitt rätta jag”, och chicklit lite småfjantiga, ”När Lucy Sullivan skulle gifta sig”. Spänningsromaner går i deckarens tecken, som ”Fallet Vincent Franke”, och fantasy har ofta bombastiska titlar som ”Harry Potter och De vises sten” eller ”Sagan om Ringen” eller ”Star Wars”. Sedan finns det flera olika subgenrer, och bland dessa har vi de livsåskådande relationsromanerna, dem man kallar ”magisk realism”, med flytande verklighetsuppfattningar i en fullt realistisk värld eller precis tvärtom och en sådan skriver jag. ”Fågeln som vrider upp världen”, ”Aprilhäxan” och så min, kanske, ”Hejdå, lilla Li”?

Förlagskontakt av åttonde graden

Marcus berättade om sin konstnärssjäl och hur den hanterar refuser, och jag känner igen mig alltför väl. När förlaget ville diskutera ändringar satt vi tillsammans, de säger ”det här och det här är du bra på, det här andra behöver du tänka över” och jag skriver i mitt block ’de hatar kapitel 8, stryk och gör om’. Inte så produktivt. Reaktionen på refusen kan alltför ofta ha samma effekt.

Refusen är oftast den första kontakten med ett förlag (borträknat att man kollat upp deras hemsida eller ringt dem för att se om manuset passar deras utgivning och vilken adress man ska skicka till) och därför är man extra hudlös när det kommer till deras svar. För mig hjälper det att förvandla svaret till en siffra. Det blir mindre personligt då.

När det kommer till refuser så är jag väl medveten om förlagens börda, tusentals manus som dräller in varje år och minimalt med tid för att svara på dem. Jag har därför utgått från standardrefusen i min listiga lilla skala för all förlagskontakt. Det som rimligen kan kallas uppmuntran hamnar på plussidan, det som känns direkt förnedrande hamnar på minussidan och standardrefusen står för nollan. Här nedan skildrad med åtföljande reaktioner och förslag på behandling.

Alltså:

-2 Förlaget slarvar bort ditt manus, med eller utan en post-it där det står att du är refuserad. Ingen känner ansvaret att meddela dig. True story! Jag låg på ett tag innan jag fick svaret om post-itlappen. Jag anser att ett -2 bör hanteras med stora mängder varm choklad, sprit eller en gråtattack i duschen.

-1 En standardrefus, så standard att de glömt fylla i ditt namn eller din boks titel på de utsatta platserna i mallen och/eller underskriven med praktikant @ störreförlag.se. En -1 ger en rättighet att smutskasta förlagets namn i slutna sällskap, svära högt och hytta med näven till utrop i stil med ’Idioter! Kretiner! Ni ska få se, vänta bara!’. Tröstas med choklad.

+/-0 En standardrefus, med eller utan personligt valda förmildrande ord. Formuleringar som ”vi anser inte att ditt manus är lämpat för utgivning” istället för att säga att det inte passade deras utgivning kan eventuellt knuffa ner den till -1. De första känns värst. Utrop i stil med ’De förstår mig inte! De har ingen smak!’ Tröstas med choklad.

+1 Ett kortare personligt brev där de skriver att de gillar manuset men inte har plats till det eller att det inte passade deras utgivning och de önskar en lycka till. Samma utfall som ovan men med en trevligare eftersmak. En +1 kan leda till överdriven analys av varje extraord, samt önskan om en +2 istället med utrop som ’men om de ska säga nåt kan de väl säga vad som var fel?’. Men det är i alla fall på plusskalan och har gjort en förtjänt av choklad.

+2 Ett långt utlåtande antingen från redaktören själv eller från lektören med specificering av vad som inte passade, vad som går att förbättra osv. Guld värt om man vill jobba vidare med manuset. En +2 kan vara en förbannelse täckt i en välsignelse. Någon har lagt arbete på svaret, de vill uppenbarligen säga något, men vad? Att jag kanske kan bli antagen om jag ändrar? Att de gillade den så mycket att de vill uppmuntra mig? Samtidigt uppmuntras man verkligen inte att svara på brevet, ens med ett tack. Vanka av och an, läsa sitt manus med brevet i högsta hugg, utrop i stil med ’Men där har du fel! Kan du inte se?’ leder ingen stans. Den resonliga rösten i huvudet säger att det här är sällsynt och bör behandlas försiktigt. Fira med choklad.

+3 Ett telefonsamtal där de sonderar terrängen för att kolla om det är lönt att skicka manuset till en lektör. Det är förmodligen billigare att redaktören ringer i förväg än lektörens arbete i onödan, men det känns ändå uppmuntrande. Slutresultat: allt från noll till fem. Oavsett vad som händer efter det här samtalet ska man unna sig att fira. Man har kommit förbi den första sållningen, det blev inte en nolla direkt! Choklad kanske?

+4 Ett samtal där de vill diskutera manuset och möjligheterna att arbeta vidare med det. Slutresultat: allt från noll till fem. Lyckorus är att förvänta. Utrop i stil med ’någon vill jobba med min bok! Någon har sagt att boken är fin! Någon förstår!’. Men det är inte en garanti för utgivning, så passa på att fira nu.

+5 Antagningssamtalet. Det ovillkorliga antagningssamtalet som leder till ett kontrakt inom en snar framtid. Glada utrop är valfria men brukliga, ändrad ansiktsfärg kan vara ofrivillig och är lyckligtvis dold av telefonen. Fira. Champagne är det minsta man kan begära. Och choklad.

Det sinnrikt plågsamma är att även väntan på de lägsta graderna av kontakt tar flera månader. Jag försöker se det som ett uthållningstest och inte som kinesisk vattentortyr. När man väl blir antagen tar det ändå oftast ett helt år innan det blir bok av det.

Skalan är summan av min skrivgrupps, Bitches United, samlade refuseringsbrev, balanserad med en rudimentär kunskap om hur förlagen fungerar. Har ni kalibreringsförslag så låt mig veta, listan kan alltid finjusteras.

Och som med alla andra delar av skrivandet – ge inte upp! Det finns många förlag.

/Nene