Sömnbrist, förväntningar och författarplikten

När jag var sju bestämde jag mig för att jag en dag skulle skriva böcker för sjuåringar. När jag fyllde åtta ångrade jag mig: det skulle bli böcker för åttaåringar. Nu ligger det en låda med böcker i hallen, och de är inte för åttaåringar. Vad var det som hände?

När jag kommer hem från jobbet rotar treåringen igenom min ryggsäck och frågar, ”Har du skriva mycket på din lista idag?”

Min lista?

”Yeah” svarar jag. ”I did some writing today”.

Jag har även en åttaåring, och det har inte blivit några böcker till honom. Jag har missat chansen. Men kanske böcker till honom som tio-elva-åring? Det är nämligen så att det här med att skriva böcker inte är så enkelt som jag trodde. Under närmare ett år efter att jag blivit antagen kände jag mig utbränd, distraherad, ofokuserad. Under skrivandet av min debutbok hade jag gått miste om så mycket sömn som jag aldrig riktigt tagit igen; och nu hade jag svårt att kristallisera mina nya idéer på pappret. Jag hade förväntningar på mig själv, förväntningar som inte var samma sak som berättarlust. Jag skrev och skrev, men det kändes inte som förr. Och det varade i närmare ett år. Så pass lång tid tog det för mig att anpassa min självbild och återhämta mig.

Sedan i somras har det klarnat, jag förstår att jag får kalla mig för the f-word: författare. Många har gillat min bok. Andra inte. Det får vara så. Men jag känner att mitt eget intresse i min debutbok har börjat avta i takt med att nya berättelser tar dess plats. Nu kan jag ibland glömma bort att jag ens skrivit en bok. Får det vara så? Eller ska jag jämt vara beredd att diskutera den med grannar, kolleger, dagisföräldrar – ingår det i författarplikten?

Jag skriver. Jag jobbar. Men lika lite som jag gillar att pliktläsa gillar jag att pliktskriva. Att skriva kräver en hel del jobb, men jag har redan ett jobb. Så här ett par månader efter debuten känns skrivandet återigen som en del av mitt liv. Det är så det ska vara. Och kanske en dag blir det böcker till mina barn.

Du skrivande: munk eller människa?

”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”

Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.

Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.

Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.

Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?

Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.

Augustin d.y. får råd av Augustin d.ä.

Hej Augustin 20 år,

Det är Augustin 41 år, publicerad författare, som skriver till dig. Jag vet inte riktigt hur du ska få det här brevet, men kanske, i framtiden, kommer en tidsmaskin kunna skicka det till dig.

Inom kort kommer du sätta dig ner och skriva din första roman och jag skulle vilja bespara dig en del bekymmer. Här är mina råd:

1. Sluta genast gå på Teknisk Fysik. Du har ju inte roligt och du kommer inte få någon större glädje av det du lär dig.

2. Skriv inte vad du tror är romaner. Skriv om det som finns i ditt huvud istället. Skriv ner historien om er galna hund och hur den bets så blodet forsade. Skriv om hur din pappa kom hem och dog. Skriv om din mormor som dog en månad efter din pappa. Skriv om hur ledsen du är. Skriv om hur arg du är. Skriv dig fri.

3. Det där ordbehandlingsprogrammet du har konstruerat för att kunna skriva dina noveller utan problem – ring Apple, Cupertino, USA, och fråga efter Steve.

4. Marilynne Robinson undervisar på Iowa Writers’ Workshop – skriv tills du platsar på den skrivskolan.

5. Om du skickar dina texter någonstans, strunta i att alla just nu letar efter den nye Ulf Lundell eller den nye Klas Östergren.  Försök inte vara någon annan, skriv på ditt sätt – skriv som du ritar. Få linjer, men där de betyder något.

Bonusråd: Du har ju klippt dig korthårig under senare år och aldrig varit långhårig. Jag får ju inte avslöja något om framtiden, men jag bara säger att chansen till hårpiska eller dread-locks längre fram kanske inte är fullt så självklar som du tror.

/Augustin

Anette Kindahl: Ska vi bara vara tacksamma för att vi blir publicerade?

”Under de senaste dagarna har det varit en hel del folk som sökt på dig på olika sätt, som hamnat på bloggen. Jag undrar om inte du skulle ha lust att skriva igen?”

   Debutantbloggen frågar och jag svarar smickrat ja. Det är klart att jag vill skriva. Men vadå sökt mig? Jag gogglar på mitt eget namn och ser att det har 1600 träffar. Så många vänner har jag inte.

   Andra, främmande människor söker på mitt namn på nätet. Vad vill dom? Jag känner en hisnande känsla i magen. Det är både lite otäckt och spännande. Anna Anka har 1 440 000 träffar, dit är det en bit kvar men är det nu det börjar?

   Går in på Bonniers hemsida och ser att jag är utlagd där med bild och presentation av min roman. Okej, det är därför, antar jag. Kokongen ska komma ut i april nästa år. Känns fortfarande långt borta, avlägset, något som fortfarande är ofarligt att drömma om. Men jag inser att den närmar sig, tiden när jag ska bli betittad och bedömd. Gäller att inte glömma fokus. Det är ju skriva jag vill. Sitta på landet, med hundarna som snusar bredvid mig på sängen medan jag är i min fantasivärld, väcks bara när de puffar på mig och börjar gnälla vid lunchdags.

   Nu vill jag skriva nästa berättelse, jag har så många i mitt huvud men alldeles för lite tid. 4% av alla svenska författare kan försörja sig på sitt skrivande, hörde jag någonstans. Men i vår ska jag vara tjänstledig, ta ut alla sparpengar på banken och njuta av fri skrivtid, det är jag värd när jag kommit så här långt. Dessutom ett löfte jag gav mig själv när jag började skriva på Kokongen under mitt friår, sanktionerat av förra regeringen.

   Hör att Mona Sahlin på sossarnas partikongress lovar att den här gången blir det minsann inga fler friår, folk måste jobba mer. Men min kommunala arbetsgivare uppmanar sina anställda att se sig om efter andra jobb och förordar chefer att ge tjänstledigt. Kommunen måste spara och är glad om jag försvinner ett tag. Mindre glada är förstås mina arbetskamrater. Strängt anställningsstopp gör att ingen vikarie ersätter mig och mitt arbete lastas över på de som blir kvar.

   Hur gör ni andra därute? Har ni välvilliga arbetsgivare och arbetskamrater? Hankar er fram på stipendier eller A-kassa? Får man betalat om man uppträder på bokmässor. Är det fult att prata om pengar i bokbranschen? Ska vi bara vara tacksamma för att vi blir publicerade?

Mitt liv som soffgästförfattare

Innan jag blev antagen hade jag en dröm: att en bok skulle ge mig möjligheten att resa runt lite. Träffa släkt och vänner som inte bor i Stockholm.

Det skulle gå till såhär, min agent skulle fixa förstaklassbiljetter och hotellrum, som fick tapetseras om med bladguld inför min ankomst. Personalen skulle be mig signera sänggaveln för att höja värdet på rummet. En limo skulle stå på gatan utanför, beredd ifall jag skulle vilja åka någonstans. Det skulle stå snittblommor i fönstret och en påse torkade örter under huvudkudden. Samt en harpspelare i hörnet, beredd att spela mig till sömns efter en hård dag vid signeringsbordet. En personlig guide skulle ta mig från hotellet till evenemangen och sedan tillbaks till hotellet. Därifrån skulle jag sedan kunna besöka släkt och bekanta, om jag så ville.

Men satans verkligheten. Här står jag vid skänken i köket sent om kvällen och kämpar mig igenom SJs hemsida. När behöver jag vara i Örebro, om seminariet börjar kl. 10:00? Vadå vill jag boka specifierad sittplats för ytterligare 46 kronor, varför frågor SJ det? Behövs det? Och tänk om tåget kör på en älg, kanske borde jag satsa på ett tåg tidigare? Åka hemifrån klockan fem, det är väl OK. På morgonen alltså. Och till Lund dagen därpå, kanske kan jag krascha på kompisarnas soffa i Malmö?

Jag har hört talas om att vissa författare kräver tillgång till gym, eller ett hotellrum stort nog för att öva tai-chi i. Jag har varit med om att vissa författare förväntar sig att hotellet ska lägga fram välkylt bubbelvatten, och tvätta och stryka deras kläder varje kväll. Jag har hört talas om författare som kräver att någon puttar in signeringsstolen bakom dem varje gång de ska sätta sig. Men … jag har även läst om att Margaret Atwood uppfann The Long Pen, en maskin som återger hennes pennstreck per distans – hon tröttnade på att att anlända sent och vrålhungrig till främmande hotellrum som inte erbjöd mer än en minibar.

En soffa hos kompisar i Malmö.

Tvättäkta vänner.

Visst var det väl därför jag ville bli författare?

Högläsning. För vuxna.

Under veckan som gått har jag haft två författarframträdanden. Mina första två.

Jag trodde att folk skulle vara uttråkade. Att det mest skulle komma plikttrogna bekanta som lyssnade artigt och sedan skyndade hem. Jag visste inte vilka delar av boken jag skulle läsa, eller hur. Jag har själv suttit där på biblioteket och ångrat att jag kommit på författarkvällar; det kan bli rätt pinsamt ibland när författare tragglar sig igenom sina egna texter, som om de höll på att läsa upp instruktionsmanualer. Hur skulle jag göra? Men visst har jag jobbat på dagis samt på barnmuseum i Philadelphia, och läst för hundratals barn. Och visst läser jag för mina egna barn varje kväll. Inlevelse och känsla och så blir det en berättelse .

Det kändes rätt underligt att läsa från boken. Som att läsa igenom mina egna brev som någon gammal flickvän skickat tillbaks i samband med att hon gjort slut. Det blev känslor, under skrivprocessen hade jag ju bråkat en del med karaktärerna. Och nu insåg jag, nu när jag läste, att vi inte alls gjort slut. Utan allting – konflikterna, kärleken – fanns kvar i boken.

Efteråt ville folk att jag skulle läsa lite mer och sedan svara på frågor. Det överraskade mig. Och igår på vårt lokala bibliotek blev jag intervjuad av barnens favoritbibliotekarie. Det känns som om … det känns nästan som om jag blivit författare.

Augustin om att alla vill bli författare

Det sägs att författarna är de nya rockstjärnorna och det är förstås intressant att debutera i en sådan tid. Jag ser hur debutanten som fenomen möter ett växande intresse på internetsajter – och det mottagande vi fick på bokmässan visar tydligt trenden.

Senast författare var av allmänt intresse var väl på 20-talet. Sedan dess har det varit piloter, vetenskapsmän (som det kallades då), rockstjärnor, filmstjärnor, popstjärnor, idrottsstjärnor, TV-stjärnor, såpastjärnor, dokusåpastjärnor och ståuppstjärnor.

Alex Schulman, Sofie Fahrman och Ebba Von Sydow är planetens härskare – de har med sina mediekarriärer parkerat sig i samhällets gräddfil. Och vad väljer de att göra då? Köpa sig en resa till rymdstationen? Gifta sig med en fotomodell? Flytta till Malibu?

De väljer att debutera som författare.

Förr hade det varit tvärtom. Då hade de gett ut böcker och sedan, liksom Guillou eller GW, fått en egen TV-serie. För på den tiden, när det knappt fanns några TV-kanaler och en filmkamera kostade som en bostadsrätt och youtubes skapare bara var en glimt i sin mammas öga, på den tiden var det TV som var hett.

/Augustin

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders

Vad är väl en bal på Berwaldhallen?

Dagarna innan Hertha Müller blev nobelpristagare fanns det en lite del av mig som inte kunna låta bli att tro att det kanske skulle bli min tur den här gången. På samma sätt som när jag joggar och det går riktigt bra. När fötterna är lätta och lungorna kan fyllas med hur mycket luft som helst, när Årstaviken känns kort och jag tänker: det är OS om två år. 36 är ju ingen ålder egentligen och det går ju jävligt fort det här. Det ska väl inte vara en omöjlighet?

Precis så tänkte jag innan det blev känt att det var Hertha Müller som skulle få årets Nobelpris: nu ringer de snart. Peter Englund ringer på dörren med ett blomsterfång, han får komma in i röran och vi dricker ett glas skumpa och säger att det här var ju för jäkla kul det här.

Men så blev det ju inte. Och just därför var jag nästan säker på att det här med Augustnomineringen, det var bara en formsak. Visst är det sällsynt att debutanter blir nominerade, och ännu mer sällsynt att de vinner. Men det hände ju med Susanne Alakoski, så varför skulle det inte kunna hända mig?  Herregud, det är ju mer eller mindre klart. Men vad ska jag säga i talet? Ska jag tacka alla, eller ska jag göra en Popsicle anno 1992 och vara asdryg? Ska jag vara ödmjuk eller kaxig i alla intervjuer? Undrar vad man får för middag när man vunnit?

Men så blev det ju inte. Inte för någon av oss här på bloggen faktiskt.

Någonstans i djupet av mitt hjärta är jag faktiskt besviken. Är det likadant för er?

/Kalle

Jag vill inte bli behandlad som Inger Frimansson

Idag kände jag mig som deckarförfattaren Inger Frimansson. Ni vet, det var hon som fick spel när Akademibokhandeln i Södertälje schabblade bort releasen av hennes senaste bok. Frimansson skrev ett (mycket omdiskuterat) öppet brev i tidningen Svensk Bokhandel där hon slog fast att hon inte ville bli behandlad som debutant på ett mycket litet förlag.

Men vi som nu är debutanter på mycket små förlag? Det är många som frågar mig var min bok finns att köpa och jag brukar tyvärr inte svara Akademibokhandeln. Särskilt inte Akademibokhandeln i Haninge Centrum, vilket bortsett ifrån BR Leksaker, bibliotekets En Bok För Alla-bord och Pressbyrån är kommunens enda försäljningsställe för böcker. Butiken hette förut Bildstens och var en välsorterad, om än något rörig, oberoende bokhandel. Nu är den Akademibokhandelns första koncept-butik. Det betyder att butiken har helrenoverats och är extra-snygg. Allt som finns går att hitta direkt. Det är bästsäljare och nästan-bästsäljare, vilket min bok inte är.

Jag vet i förväg att det är lönlöst. Men ändå. Jag presenterar mig. Säger bokens titel tre gånger innan biträdet uppfattar det rätt. Nej, bokhandeln får inte ta in den, berättar hon. Allt är centralstyrt. Det spelar ingen roll att boken har lokal förankring, eller att jag står där med min son som har öroninflammation och säger att han vill hem. Datorn säger nej.

Jag kan inte tvinga butiken att ta in boken, men jag undrar: är Akademibokhandeln fortfarande en bokhandel? Det är inte bara Inger Frimansson, utan det är hela konceptet: böcker upplevs av Akademibokhandeln som jobbiga. Bokkunniga kunder med. Här ska ledningen bestämma vad vi ska läsa. Vad Haninge ska läsa. Det blir böckernas snabbmat.

Jag hade lika gärna kunnat fråga efter boken på McDonalds.

Å andra hand, det kanske jag ska göra. De kanske har mer lust att samarbeta med en lokal författare.

Att läsa om Kevin i tidningen

Förra helgen publicerade Sydsvenskan en intervju med Kevin, en intervju som gjordes för mer än en månad sedan och som jag då ögnade igenom som hastigast i manusform. Det var en helt annan sak att se den i tryck.

Våra vänner i Malmö klippte ut artikeln och skickade den. I tisdags var Kevin borta på kvällen och vi hade morfar här på middag. Jag tog fram artikeln och visade honom. Barnen hade inte heller sett den.

”Är det där pappa? Jag trodde det var Rinaldo!” säger åttaåringen.

”Är det VÅR pappa?” säger treåringen. ”Han ser konstig ut!”

”Det är för att det är veck på pappret.” Jag slätar ut tidningen. ”Så, nu ser han vanlig ut.”

Femåringen är fullständigt, totalt ointresserad, ägnar inte tidningen en blick. När åttaåringen är stolt, och treåringen är fascinerad, är det typiskt för en femåring att vara ointresserad? Eller är det bara hans personlighet? Ibland tror jag att om någon frågade honom om hans pappa skrivit en bok eller inte, skulle han inte med säkerhet kunna säga vilket. Eller ens bry sig om att svara. Men han kan alla namnen på Pokémon-figurerna. Det gäller att hålla reda på det som är viktigt.

Jag har läst alla recensioner Kevin begåvats med utan och innan, men det var en annan sak att läsa den här intervjun. Den handlar liksom inte bara om boken, utan om Kevin själv, om hans liv, om vårt liv, ja om mig också. Det känns lite underligt att läsa att jag lovat att skriva färdigt min uppsats och ta ut min examen när vi flyttade hit för elva år sedan, och fortfarande inte gjort det. Och attans, det är ju sant! Och hur mycket vi bråkade när vi precis flyttat hit, eftersom Kevin vägrade prata engelska. Och om att vi säkert blir kvar här nu, i den här förorten, är det så? Vi som liksom aldrig pratat klart om det där att flytta tillbaka till USA, bara skjutit det på en oklar framtid. Men det kanske är så. Jag behövde bara läsa det i tidningen för att förstå det.

/Fru Frato

Detta är ingen recension…

..för jag, fru Frato, är ingen kritiker. Detta är mitt personliga utlåtande om en bok som jag tycker det är synd att ingen kulturredaktion eller litteraturblogg i landet verkar ha plockat upp, så synd att jag inte kan låta bli att själv skriva något. Och jag väljer trotsigt att för en gångs skull strunta i att det inte är sådant här Debutantbloggen är till för.

En säck full av Gud återger en storfamiljs vardag under två ovanliga år, från hösten 1943 till krigsslutet 1945. Familjen Bresciani är en välbeställd italiensk familj, som bor i en stor villa en bit utanför Rom. När berättelsen börjar har de första sammandrabbningarna mellan tyska och italienska soldater precis ägt rum utanför Rom och deras lugna livslunk med promenader i trädgården, långa middagar och eviga glas med prosecco och limoncello på verandan ska komma att omkullkastas.

Familjen tvingas snart lämna sitt hem då det intas av tysk militär, så de packar sina saker och ger sig av till släktingar i Rom. Fadern i familjen håller stånd en tid ute i villan men inser till slut att det är bättre att fly än illa fäkta.

Det finns politiska slitningar inom familjen. Mellandottern Romina är förlovad med en övertygad fascist, Gabriele, och väljer att trotsa familjens uppenbara avsky för hans åsikter och reser med honom till Trieste och senare Gargnano för att delta i kampen. Gabriele ansluter sig till de Svarta Brigaderna, men efter en rad otäcka händelser sätter han sin fru och nyfödde sons säkerhet framför sin ideologi. Tyvärr är det redan försent.

Modern i familjen känner sig plötsligt manad att resa till sin födelseort på Sicilien. Hon tar med sig yngsta dottern Laura och de stannar i flera månader, och modern möter och gör upp med sitt förflutna på ett sätt hon inte vågat på 30 år.

Men samtidigt som dessa och många fler händelsekedjor pågår, och man också får korta fakta av hur kriget fortgår i Italien, händelser som på ett naturligt sätt vävs in i handlingen, pågår en väldigt massa på det känslomässiga planet. Författaren har inte en huvudperson, utan många. Hon vandrar obehindrat från sinne till sinne och beskriver i inre dialoger funderingar om allt som rör livet, det förgångna, framtiden, känslor och relationer. Hon beskriver en 13-årig flickas funderingar lika ingående som en åldrande mans, och det känns alltid trovärdigt. Detta tycker jag är bokens riktiga behållning, man lär verkligen känna alla personer med deras egna tankar och ord som hjälp, och när man läst klart känns det som om man varit inne i huvudet på nästan varenda en. Jag tycker det är beundransvärt att kunna föreställa sig hur så många olika slags människor tänker och känner.

Författaren skriver i baksidestexten att boken handlar om hennes italienska släkt, och att det är historier som berättats ”sedan alltid”. Jag kan inte låta bli att undra hur detaljerade dessa historier var. Men författaren har, med en otrolig inlevelseförmåga och fantasi, lyckats klä alla dessa berättelser i känslor, tankar och personliga synvinklar, som gör berättelsen till så mycket mer än bara ett händelseförlopp.

Jag kan bara spekulera i varför alla, som jag ser det, missat att recensera den här boken. Jag kan tänka mig att utkommen på ett riktigt litet förlag, är det lätt att man som överlastad kritiker under årets mest aktiva utgivningsperiod tar för givet att den inte var bra nog att komma på ett stort förlag, och därför inte värd att titta två gånger på. Jag tycker att boken hade behövt en riktigt proffsigt skriven baksidestext, som gav exempel på bokens stämning och handling. Särskilt för en sådan här tjock bok, som dessutom är lite trög i starten, är det totalt avgörande. Baksidestexten som den är nu hade funkat bra som ytterligare information vid författarbilden på pärmens insida, men säger mig nästan ingenting om vad boken handlar om.

Jag kan också erkänna att jag blev avtänd av personlistan i början, som jag för övrigt tycker är mer eller mindre onödig. Det är inte speciellt svårt att hålla reda på personerna i boken. En enda gång tittade jag i listan, och det var för att stilla min nyfikenhet angående vad det i berättelsen ännu ofödda barnet skulle ha för kön och få för namn.

Men detta är petitesser i sammanhanget. Den enda bok jag kan komma på att jämföra En säck full av Gud med, är Isabel Allendes Andarnas hus. Det är många liknande ingredienser; familjehistorien, den politiska oron, och en synskhet och andlig närvaro som är så vardaglig att ingen ifrågasätter den. En säck full av Gud är en Andarnas hus om andra världskrigets Italien.

Hur gick det sedan? Magont, sömnbrist och Den Hemliga Litterära Polisen

När jag i december 2008 slogs av idén till det som skulle bli Debutantbloggen var det för att jag mådde skit. Jag hade svårt att äta, svårt att sova ¬– och förstod inte varför. Men en sak visste jag, att jag ville ha mer kontroll över mitt debutantår.
Nu mår jag bättre, och jag går och undrar: varför mådde jag så dåligt?
Jag har ett par teorier:
För det första trodde jag att min bok skulle stöta på patrull hos språkpolisen. Mina tidiga inlägg här på bloggen, där jag skojade om Den hemliga litterära polisen, var nog inte bara på skoj. Jag var rädd för att Sverige kanske inte var moget för en blandspråksbok. Men ack så fel jag hade! Det visade sig bara vara Förläggareföreningen som inte ville ha med den att göra.
Jag befarade också att boken skulle bli ignorerad. Att allt mitt arbete, alla dessa nätter då jag somnade mitt i en mening med pennan i handen, långt efter min familj hade gått och lagt sig – tänk om allt skulle vara förgäves? Men nu blev det inte så. Jag hade den osannolika turen att som författare på ett litet förlag bli recenserad på första dagen. Jag är fortfarande överlycklig.
Och nu mår jag som sagt mycket bättre. Fast det känns som om jag inte sovit på hela hösten.
Debutantbloggen har blivit mycket större än vad jag någonsin kunnat tro. Att vi är tre stycken som skriver om vår ångest… det stämmer såklart inte längre, och kanske borde framtida bloggare lämna över staffettpennan när de inte längre känner för att delta. Men att bloggen fått mig att må bättre, det kan jag intyga.
Inget mer magont.
Äntligen.

Marika avslöjar sitt följebrev

Sommaren då min roman blev antagen gick jag en skrivkurs på Biskops-Arnö. På den sa lärarna att man inte skulle skriva särskilt mycket i sitt följebrev. Att manuset skulle tala för sig själv och att man i princip bara skulle skriva hur gammal man var och om man hade några särskilda skriverfarenheter.

Hjälp, tänkte jag. Ekonom som jag är hade jag försökt formulera ett så säljande brev jag bara kunde. Jag hade till och med hade tagit hjälp av världens bästa Ulla för att inte bli för feg utan verkligen klämma i och framhäva det allra bästa med just mitt manus.

Så här i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Jag är rätt säker på att det bidrog till att förlaget ägnade mer än tre sekunder åt mitt manus – och när jag senare följt diskussioner om följebrev på nätet så har jag förstått att det uppskattas mycket av förlagen.

Hursomhelst slog det mig när jag läste ditt inlägg, Augustin, att det kanske vore intressant för blivande debutanter att se exempel på följebrev som faktiskt har fungerat. Lite pinsamt är det att dela med sig att sitt eget skrytbrev, men vad sjutton. Värre saker har väl skett. Så här såg mitt följebrev ut:

Kvinnlig Wonderboy möter Marian Keyes

Hej!

Jag skickar mitt manus till dig därför att jag har hört att det är du på Norstedts som borde läsa det.

Supernova är en relationsroman i businessmiljö. Lisa är nyutexaminerad från Handels och får det mest åtråvärda jobbet av alla. Hon kommer från landet, är den första i sin släkt som pluggat på universitet och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

Lisa jobbar större delen av dygnet och tar för sig av både män och karriärmöjligheter. Hon är van vid att få det hon vill ha. Men så dyker det upp en man som hon vill ha mer än de andra. En man som verkar omöjlig att få.

Livet snurrar allt fortare och Lisa börjar långsamt förändras. Hon glömmer sina vänner och svimmar av utmattning i taxin på väg hem. Hon tappar tålamodet med kollegor medan hon stirrar på sin mobil och väntar på att HAN ska ringa.

Supernova är en roman om karriärhets i vår tid, om jakten på kärlek och om längtan efter att hitta sig själv. Romanen vänder sig framför allt till kvinnor, men också till män som vill få en inblick i en av de manligaste och hemligaste av världar. Den är underhållande, naken och kaxig på en och samma gång.

Jag heter Marika King och är trettiosex år. Jag har arbetat som managementkonsult på McKinsey & Company i sex år och senare som VD för en svensk arkitektbyrå. Det här är min första roman.

Hoppas ni gillar den.

Med vänlig hälsning

 

Sådär ja. Lycka till!
Marika

Augustins farväl till bokhyllan

Det är flera år sedan jag tankade in mina CD-skivor i datorn.

Adjö CD-ställ – ni var alla fula; adjö plastförbrukning; adjö trasiga omslag och repor. Adjö skivor i fel fodral.

Adjö till att tillräckligt många måste ha identisk musiksmak med mig, för att skivan jag vill köpa ska finnas i en affär i min närhet.

Adjö till att själv behöva sortera i bokstavsordning eller i genrer, men ändå aldrig kunna hitta den skiva jag letar efter eller ens något att lyssna på.

Nu kommer rapporter om att böckerna ska gå samma väg.

Första gången jag såg min bok i internetbokhandlarnas digitala skyltfönster blev jag förförd av illusionen. Jag tänkte: Jag kommer inte ens behöva korrläsa den, för – titta – där står den ju. Den ser färdig ut.

Nu har jag sett boken i ett skyltfönster av glas och jag känner mig tacksam över att bokbranschen ännu inte blivit digital. Visst kommer jag, så snart det är möjligt, skaffa en digital bokläsare för att kunna läsa facklitteratur. Tänk att kunna ha med hela sitt bibliotek på semestern, på samma sätt som jag har med skivsamlingen i min iPhone.

Men det är vackert att en idé får ett fysiskt uttryck – att den abstraktion som är en berättelse blir ett konkret uttryck.  Böckerna lagras i kod på hårddiskar och visst kan det kallas lika fysiskt som någonsin bläck på papper, så jag antar att det är en generationsfråga.

Vi läsare som är födda före 2000: för oss kommer ljudet av en bläddring, denna konsekvens av två pappers försiktiga friktion, alltid påminna oss om vår ungdom.

/Augustin