Lördagsenkät: Halloween

Happy Halloween! Vilken litterär karaktär vill du klä ut dig till och varför?

porträtt anna1Anna Lönnqvist:  Jag vill helst klä ut mig till Jonathan Lejonhjärta. Han är modig, osjälvisk, står upp för de svaga och sin bror. En riktig förebild!

*

*

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Socker-Conny. Han lever i en värld som är uppfunnen av Joakim Pirinen, vilket räcker långt, och är sådär skönt världsfrånvänd som man själv vill vara ibland, men naturligtvis inte klarar av, eftersom man har sunt förnuft och är en vanlig Svensson, så att säga.

*

porträtt johannes2Johannes Pinter: Halloween är skräck, och skräckfigurer är det man ser mest ute på gatorna under denna högtid. Så jag vill klä ut mig till HG Wells osynlige man – helst i skepnad av den osynlige men fortfarande stilige Claude Rains i James Whales klassiker från Universal. Tänk vad mycket kul man kunde göra om ingen kunde se en!

*

porträtt hanna2Hanna Höglund: Jag har klätt ut mig till Ronjas mamma Lovis ett par Halloween eftersom jag sydde en Lovisklänning till medeltidsveckan ett år. Hon är min favoritkaraktär och favorit bland kvinnliga litterära förebilder. Skulle det vara mer skräcktema får det bli Bertha. Då skulle jag klä ut mig i Jane Eyres brudklänning och springa runt ett gotiskt slott om natten.

*

porträtt åsa1

Åsa Asptjärn: Jag tror jag kör på Harriet i Harriet spion. Min barndoms första favoritbok som jag hittade själv utan hjälp av bibliotekarier eller föräldrar. Med stora runda glasögon, pagefrissa med rak lugg och en fet anteckningsbok smyger jag runt och noterar allt i min omgivning.

Publicerat i Anna Lönnqvist, Åsa Asptjärn, Hanna Höglund, Johannes Pinter, lördagsenkät, Oskar Edvinsson | Lämna en kommentar

Borde det inte vara mer på skoj?

porträtt johannes2

Att skriva är ju så kul.
Varför måste det då vara på sånt blodigt allvar?

Det är lätt att gå vilse i sitt skapande. Oavsett vad man skapar.
Det är så klart skillnad på både teoretiska och praktiska saker som en musiker har att kämpa med, som en filmare eller en tecknare eller en vävare.
Men en sak som jag tror att alla, oavsett syssla, kan råka ut för, är att leklusten försvinner.

När jag en gång i tiden som tonåring började med att göra amatörfilm med lånad super 8-kamera (jo, så gammal är jag), så drevs jag av en sån vansinnig lust! Jag var bara tvungen att ha kameran i handen, eller tänka ut korta historier att filma, eller diskutera teknikaliteter och inspirerande regissörer med vännerna i filmklubben hemma i Södertälje.
Jag andades film. Drömde film. Var helt uppfylld av film.
Det var film, film, film, film, film, film, film, film, film (för att travestera Tarantinos mr Brown i ”Reservoir dogs”).

clown-writing

Clownkostym. Kanske ett sätt att göra skrivandet skojigare?

Den där ungdomliga lusten tänker jag på ibland. För den kom sig ur att det var 100% ROLIGT att hålla på.
Det var skit samma vad man gjorde för filmer, huvudsaken var att det blev nånting. Om det blev skitdåligt spelade ingen roll, eftersom man sen bara gjorde en till. Och sen tio till. Och sen hundra till. Och det var så himla kul, för kvantitet ledde till slut till kvalitet.

Nu sitter jag och gnetar på med en romanidé som jag hållit på och gnetat med i ett par år. Det är en bra idé, men på nåt sätt kommer jag inte till skott.

Anledningen är att det har blivit så himla viktigt att göra rätt. Att det måste bli perfekt. Att jag känner krav.

Det mesta av kraven kommer från mig själv. Jag är inte tonåring längre. Jag borde ju kunna det här nu, att bygga välbalanserade intelligenta historier, och formulera dem felfritt på papper.

Det är kort sagt slut på lekandet.

Och det är förbannat synd. För jag vet inte riktigt hur jag ska hitta tillbaka till den där punkiga attityden till skapandet, att det bara är att kasta sig ut utan skyddsnät.
Missförstå mig nu inte: det är inte så att det är TRÅKIGT att skriva. Det är bara det där allvaret som lagt sig över det.

karmakoma_scrivener

Mitt nanowrimo-projekt ”Karmakoma” förberett i Scrivener.

Därför kommer Nanowrimo så passande just nu. Att skriva en roman på 30 dagar.
Jag har stora förhoppningar.
Jag kommer passande nog ha gott om tid under just november i mitt frilansliv.
Jag har en utplottad historia, betitlad ”Karmakoma”, som jag ser fram emot att skriva. Och jag vet att förutsättningar gör att det inte finns utrymme att vända sig om och titta på det som just skrivits. Det kommer vara att bara köra på. Ta en massa beslut i farten, på känsla, utan att intellektualisera för mycket.
Write from the top of my head.

Imorgon sätter det igång. En roman på en månad. Och vägen tillbaka till min ungdoms kreativa exploderande.
Och det kommer bli så skoj!

Publicerat i Johannes Pinter, Nanowrimo | 10 kommentarer

Att våga löpa linan ut

porträtt hanna2Vi vet alla att vi måste fullfölja berättelser vi påbörjat om det ska bli någon bok. Det är inte vad det här inlägget handlar om. Det här handlar om döden och pistoler som ingen skjuter med.

I början av året läste jag tredje boken i min serie (som alltså inte släppts än, tvåan kommer i april) för min dotter. Medan jag läste insåg jag att det fanns plantering i boken som jag inte sett tidigare. Här fanns stoff, frön, som aldrig blommat ut. Denna plötsligt uppenbara plantering ledde till en lika uppenbar och gruvlig final i mitt huvud när jag plöjde boken med min dotter. En final som alltså inte fanns. En ny, färgsprakande vändning som är något så ryslig och fantastisk och därmed den perfekta eskaleringen inför det klimax som boken redan har.

Man kan säga att jag stirrade rätt in i ögonen på Tjekovs pistol* och insåg att jag alldeles glömt att avfyra den.

Dessutom har Lianne aldrig ställts inför just den här sortens hinder, som den nya vändpunkten innebär. Genom de fyra böckerna om Lianne, testas och prövas den stackars karaktären och kämpar mot allt möjligt och omöjligt, inte minst sig själv. Men just det här, det var nytt. Och underlaget för det finns redan i boken. Naturligtvis måste jag skriva till det!

När jag en sen natt för två veckor sedan stormnjöt av att jag skrev långt över 2000 ord på den nya vändningen för att jag helt enkelt inte kunde hålla mig till redigeringen av tvåan, blev jag tvungen att ställa mig frågan: är jag smygsadist? Är alla författare sadister?

Är ni det? Författare verkar ofta njuta när allt går åt skogen för bokens hjälte.

Jag minns för nästan tio år sedan när en författarkollega läste ett manus jag skrivit och halvvägs in i boken berättade att han tyckte om det scenerio som jag höll på att bygga. Han hade bara en oro: att jag inte skulle våga göra huvudkaraktären illa. Han sa att det som jag skrivit behövde leda upp till något som gjorde riktigt ont, och han var rädd att jag skulle vara för snäll och inte göra berättelsen rättvisa.

Han hade inte behövt vara orolig! Den här boken slutar nattsvart och jag hade förstås suttit och fnissat åt hans oro, fullt medveten om vart det hela skulle barka hän. Jag var inte det minsta rädd för att löpa linan ut.

Så jag måste fråga igen, det där med att vara sadist. Att bli lycklig över dessa hinder och sorger som jag prackar på folk i mina påhittade världar. Vad kommer det sig av?

Någon dör i allt jag skrivit. Typ. Jag är absolut inte någon George RR Martin. Dödsfallen och motgångarna i mina böcker är inte så många att de slutar kännas. Tro mig. De känns. Men de finns där och tydligen är jag inte rädd för att böja min historia åt vilket håll som helst, bara det blir en bra historia av det.

Sen sitter jag ju där och gråter på grund av mina böcker, ibland till och med medan jag skriver.

Så jag svarar nej. Jag njuter inte av folks smärta. Jag är inte sadist. Jag går bara igång på en riktigt bra berättelse.

Min egen slutsats är just den, att hindren och sorgerna behövs för storyn. Döden är alltid motiverad. De förskräckliga vändpunkterna, där Lianne gråter förtvivlat, leder någonstans. Mitt nöje när jag hittar på dessa hemskheter, ligger i att jag vet att det blir spännande. Att det kommer kännas att läsa det, för att läsaren bryr sig om karaktärerna. En bra bok behöver dramatik och döden är en dramatisk del av livet. Klart den måste finnas där, tillsammans med svek, förtal, misstro, hot, förlorandet av sig själv och lite annat smått och gott.

Dagens frågor att fundera över är alltså följande: vad känner du när dina karaktärer dör? Är döden alltid motiverad i en berättelse? Håller du med om att den behöver vara det? Har du spår i ditt manus som skulle kunna leda till något större än det gör idag, en Tjekovs pistol som hänger på väggen som du glömt avfyra? Vågar du löpa linan ut?

*Tjekovs gevär, eller Chekovs rifle, är ett känt uttryck inom litteraturvetenskap, ursprungligen från teatervärlden. Tjekov ska ha sagt att man inte ska placera ett gevär på väggen i första akten, om det inte ska avfyras innan tredje aktens slut.

PS. Vilse förlag – jag alltså – öppnar upp för lektörsläsning nu! Behöver du ett par extra ögon som kikar på ditt manus innan du jobbar om det igen? Jag har redan fått uppdrag och har plats för fler. Under november erbjuds rabatt. Välkommen att kika in här.

Publicerat i Dramaturgi, Hanna Höglund, karaktärer, Redigering | 9 kommentarer

Min slutet-på-kapitel-besatthet

porträtt anna1Innan jag börjar skriva en scen eller ett kapitel (för mig sammanfaller nästan alltid de här två), gör jag en grov plan för vad scenen ska innehålla. Synopsis har jag sedan tidigare, men detta tillkommer utöver det. Jag formulerar en början och ett slut (en scen ska alltid börja och sluta med ”a hook” enligt dramaturgigurun Robert McKee:s bok ”Story”), vilken miljö scenen ska utspela sig i, vilka som ska vara med i scenen, vilka känslor den ska väcka och vad som ska driva handlingen framåt. Det här låter säkert seriösare och mer välplanerat än vad det är. Ofta består sammanfattningen av scenen av två korta meningar, och början och slutet är ganska vagt definierade.

Under det senaste råmanusskrivandet har jag märkt en sak. Jag lägger ner absurda mängder tid på slutet av kapitlet. Scenen rasslar på, men när jag kommer till sista stycket går skrivtakten ner till snigelfart. Jag väger orden i munnen. Jag skriver för att sedan direkt sudda ut. Jag scrollar fram och tillbaka i kapitlet för att få inspiration hur jag ska knyta ihop scenen.

Jag har trott att det här beror på att slutet inte är tillräckligt definierat när jag börjar skriva scenen, men jag tror inte att problemet ligger där, utan att jag inte förmår mig lämna den om jag inte har ett tillräckligt bra slut. Den måste innehålla någon sorts cliffhanger. Den måste ha ”a hook”. Den måste ha något som får läsaren att vilja vända blad. Ofta handlar det om finlir. Att få till sista meningarna.

När jag skrev ”Tills kärleken skiljer oss” lämnade jag mycket av sådant här finlir till redigeringen, men den här gången har jag inte förmått mig att göra på samma sätt. Det har nästan blivit som en besatthet. Sista meningarna ska sitta, annars kan jag inte börja på nästa kapitel. Det här leder till att jag aldrig vet när jag är klar med ett skrivpass. Det vet man förstås inte ändå, men sluttiden har blivit betydligt mer flytande.

Ofta sitter maken och jag bredvid varandra i soffan på kvällarna. Han med sin dator och jag med min, och när klockan närmar sig halvelvatiden kommer allt som oftast frågan: ”Är du klar snart?” Och just vid den tidpunkten är jag nästan alltid klar. Jag har till och med varit nästan klar i en halvtimme eller så, men jag ska bara …

En kväll när jag hade suttit med sista stycket i två timmar (något slags rekord och det kan bero på att jag egentligen var för trött för att skriva), och jag själv tyckte att slutet-på-kapitlet-skrivandet höll på att gå till absurdum, sa maken: ”Det är detaljerna som gör det.”

Kanske är det så. Att när de stora penseldragen är på plats, mindre också för den delen, så är det de enskilda formuleringarna i manuset som gör det extraordinärt. Inte bara små nyanser i sluten på kapitlen har betydelse, utan även i resten av texten. Vissa delar av berättelsen kräver helt enkelt mer av språket och det är värt att lägga mer tid på dem. Förutsatt att storyn i övrigt håller förstås.

Eller så har jag fel. All text i manuset har lika stor betydelse. Börjor, slut och allt däremellan.

Ändå tror jag nog att det ligger något i det här med detaljerna. Vissa delar ska sticka ut för att det är de man minns. Det är de som etsar sig fast efteråt. Däremot undrar jag om inte sådana här detaljjusteringar bör göras i redigeringsfasen i stället för i råmanusfasen. Det borde bli mer tidseffektivt. Eller så har jag sakta börjat ändra mitt sätt att skriva. Jag nöjer mig inte lika lätt när jag skriver råmanus nu, som när jag skrev förra manuset, och kanske kommer det att så förbli. Det tål att fundera på nästa gång jag skriver om sista meningen i ett kapitel igen och igen. Ska jag traggla på tills den sitter eller vänta till omskrivningen?

Publicerat i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen, Tills kärleken skiljer oss | 8 kommentarer

Snusbantningsmetoden

porträtt oskar1Jag har ett speciellt snusreglemente, som jag kallar för snusbantningsmetoden. Metoden är väldigt jobbknuten och innebär att jag under vardagarna enbart får snusa sex påsar om dagen. Det knappa snusintaget beror på att jag mådde dåligt av snusandet för rätt så många år sedan. En prilla var inte längre en njutning, utan ett måste, och jag kände hur huden som sitter i munnen ovanför läppen började tunnas ut. Jag hörde historier om personer som inte hade någon vävnad mellan mun och näsa innanför ansiktet. Jag ville inte hamna där och dessutom komma tillbaka till det härliga med att stoppa in en prilla under läppen.

Det innebär att jag under vardagarna tar en snus efter frukost, en snus efter förmiddagsfika, en snus efter lunch, en snus efter eftermiddagsfika, en snus efter middag, och en snus efter tandborstningen på kvällen. Och varje snus är en njutning. Fredag, klockan 15.00 prick – det är inget att annat klockslag jag har mer koll på under hela veckan – så infaller ”fri snusning” för helgen. Anledningen till 15.00 prick är att jag slutade mitt arbete 15.00 prick ett tag, då jag kontinuerligt tog ut pappaledighet på fredagseftermiddagarna. Naturligtvis är snusbantningsmetoden full med undantag i vardagen, till exempel födelsedag, namnsdag (dock bara huvudnamn), och sjukdagar (både för mig och barn), men på det hela taget är jag jävligt disciplinerad, främst för att jag mår bra av det hela.

Vad har då detta med skrivande att göra? Tja, inte så mycket, förutom att jag funderar på hur disciplinerad jag hade varit med snuset om jag skriver på heltid. Då hade jag varit hemma och skrivit, förhoppningsvis sett det som ett arbete som vilket arbete som helst, och därmed inte haft några problem med att implementera snusbantningsmetoden i den nya vardagsrutinen. Men det kan också sluta med att jag njuter så mycket av det nya livet att jag ser livet som en enda lång semester, där jag pysslar med det jag vill, när jag vill – och därmed snusning när jag vill. Jag tror inte det skulle bli så, att skriva en bok kräver ju lite disciplin, som en del av er säkert vet, så jag inbillar mig att jag besitter åtminstone lite av den kvalitén, men vem vet?

Å andra sidan kanske snusdisciplinen hjälper till att disciplinera mig inom skrivandet också, om jag nu skulle balla ur vid en eventuell skrivartillvaro på heltid. ”Nu skriver jag två timmar och sedan blir det en snus, sedan skriver jag två timmar, sedan lunch, sedan en snus”, etc. Då hade snusandet äntligen varit till någon annan nytta än tom tillfredsställelse, om inte annat.

40-Föredrag-Hemingway-231x300

Vad hade denne man varit utan spriten?

Men snus har ju mer med skrivande att göra. Snus är ju en last och laster är ju kulturarbetare väl förmögna med. Men kan snus jämföras med whiskey, cigaretter och kokain? Var hamnar snus på den ”excentriska och rastlöse författarens favoritdrogskala”? Med tanke på snuset tämligen perifera roll i drogträsket, så hamnar den nog långt ner. Snuset ses nog inte som speciellt tufft eller excentriskt heller, ni vet den där inställningen som man inte riktigt vill erkänna att man har: ”Han är så full av känslor och har en så konstnärlig själ att han måste stilla sitt inre med whiskey, annars hade vi aldrig fått hans geniala böcker i våra händer” (erkänn att ni har tänkt så någon gång, man hör mer sällan att någon ojar sig för att en författare använder droger för att det hämmar författarens kreativitet, det är först när författaren dör vid 55 års ålder som det plötsligt blir ett problem). Jag tror snarare snuset ses som enbart konstigt, åtminstone ifrån ett internationellt perspektiv. Något som de där konstiga ”schweizarna” i norr håller på med.

Nej, jag hamnar nog aldrig i facket ”konstnärssjäl som måste stilla sitt inre vulkanutbrott med droger för att få ut sin genialitet”, och kanske kan jag tacka snusbantingsmetoden för det.

Publicerat i Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | Lämna en kommentar

Att skriva sketch

porträtt åsa1Delad glädje är dubbel glädje, heter det. Så för omväxlings skull har jag skrivit tillsammans med min komedipartner Gertrud i veckan. Det är uppfriskande att vara två ibland.

Jag och Gertrud Larsson (dramatiker, journalist) har skrivit och framfört sketcher tillsammans sedan tidigt nittiotal. En hel del i radio, somligt i TV och en väldig massa på scen. Och närhelst det finns behov, yttre eller inre, så strålar vi samman och gör det igen. Nu fanns det en efterfrågan och sådant hjälper.

Man kan inte låta bli att jämföra skrivandeprocessen. Vi har aldrig skrivit något skönlitterärt tillsammans och jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara, även om de finns massor av framgångsrika exempel på människor som skriver böcker i par.

Sketcher är en annan femma. För det mesta hörs vi först på telefon och lägger inte på luren förrän vi har åtminstone en strålande idé (oj, vad käckt det låter). Sedan ses vi om möjligt, för det blir bättre IRL.

G:- Mmm, men det är kul. Det är himla roligt faktiskt.
Å:- Men hur pratar hen?
G:- lite sådär släpigt väl. Du kan göra en perfekt imitation av X.
Å:- Jag? Nä, du är väl bättre.

Vi försöker båda två. Ingen är ”perfekt”, långt ifrån strålande. Vi kollar youtube en stund. Sedan pratar vi om annat. Tills…
Å.- Okej! Vad ska hända? Vad kan hända? Med vem?
G:- Om hen ringer fel…(skrockar nöjt) det är kul.
Å:- Mmmm. Men till vem?
G:- Hmmm, kanske till Y.
Å:-Ja! Det är kul! Hur pratar Y?

Vi kollar youtube ett tag. Sedan pratar vi om annat en stund.

G:- Okej, dåså! Vad har vi? X ringer fel, Y svarar, fattar inte att det är X eller…är det för internt.
Å:- Vad heter den där andra?
G:- Vem?
Å:- Den där som mailade en minister som-
G:- Du menar Z?
Å:- Ja!

Vi kollar youtube.

G:- Amen det är skitbra. Då kan vi få med det där om svartjobbet och skolförslaget också.
Å:- Fan vad duktiga vi har varit.
G:- Ja. Nu ska vi bara skriva det också.

Lite så. Det är som är ytterst behagligt med att skriva tillsammans med någon är att processen snabbas på. Alla de där valen man måste göra vad man än skriver går så mycket lättare när det får bollas. Skräpiga ideér kastas mycket snabbare. Det negativa är att man måste kompromissa. Så att skriva enskilt ena gången och tillsammans med någon en annan är ganska perfekt.
Hur känner ni?
Är det någon som har erfarenhet av att skriva romanmanus i par?

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Gästbloggare: Theres Wittgren

theresDen tredje september landade lådan från tryckeriet hemma hos mig. Nytryckta böcker, fyllda av den där texten jag arbetat med så hårt och så länge. Min bok Gömd, fanns nu på riktigt. Att köpa av mig eller på alla de stora nätbokhandlarna eller på förlagets hemsida. Och jag andades ut. Äntligen skulle jag få slappna av lite. Trodde jag.

Att det var nu det tuffaste började hade jag ingen aning om. Det var en sida av utgivningen jag förträngt. Alla som arbetat med en text som ska ut i tryck vet hur mycket arbete det krävs för att få den precis så där bra som man själv och förläggaren vill. Vet hur många vändor man har texten framför sig, ändrar litet och stort, förfasas över formuleringar, slåss för småord och letar febrilt efter ett bättre sätt att beskriva just det där ögonkastet. Vet hur man svettats och suckat och kräkts över sin text. Det var den lätta delen.

Att prata om sin bok

Jag befinner mig nu i läget att mina närmaste, de som köper boken oavsett vilken skit det är, har köpt den. Det betyder att om jag vill få en bredare läskrets behöver jag synas, höras och vara på alerten för att inte glömmas bort. Jag ska nu berätta för alla jag möter och alla jag inte skulle möta om jag inte själv tar kontakten, att just min bok är den som de behöver. Det är nu jag ska säga:

theres”Den här boken borde du läsa. De allra flesta som läst den säger att de fastnar direkt och har svårt att lägga den ifrån sig. Den första upplagan är nästan slut, så vill du ha en borde du skynda dig. Jag har fått positiva kommentarer om både innehållet och att den känns lätt att läsa. Jag tycker att alla borde läsa den här boken.”

Istället tänker jag:

Det finns många böcker som är bättre. Även om du fastnar kommer du upptäcka stavfel på sidan xxxxx och x, du kommer irritera dig på hur karaktärerna är utformade, du kommer tycka berättelsen har luckor och att du kunde lagt din tid och dina pengar på annat. Nu är den där pyttelilla, obetydliga upplagan slut men det är nog mest de jag känner som köpt den så det betyder såklart ingenting. Förmodligen är det så att alla som köpt den ångrar sig, att förlaget snart kommer kontakta mig för att berätta vilket misstag de gjort och jag kommer få bränna mina böcker för att ingen mer ska kunna hitta den av misstag.”

Att sprida sin bok

Jag har vandrat runt med små visitkort och en bok i väskan. Tänkt att det är bra att ge till sådana som kan tänkas sprida vetskapen om den. Jag har också letat reda på massor några bokbloggare som skulle kunna tänkas läsa och recensera boken. Gissa hur många gånger jag verkligen delat ut korten, visat boken och mailat bokbloggarna? De är lätträknade. När jag fått jakande svar har jag tänkt inleda kontakten med att skriva/säga att de absolut inte ska känna att de måste för jag förstår såklart hur mycket viktigare alla andra böcker är. De flesta gångerna har just de orden inte blivit uttalade eller utskrivna. Men det tar emot att hålla orden inne.

Att synas med sin bok

Det värsta av det värsta. ”Skicka gärna en bild på dig själv.” Jo, det fattar jag också att man vill veta vem det är som står bakom den värdelösa texten. Problemet är att om jag visar en bild på mig själv är det inte bara så att min text är tillgänglig för andra, då kan man dessutom känna igen mig och veta vem jag är. Det är då jag önskar att jag aldrig skrivit det där manuset. Det jag älskat och älskar så mycket.

Och det är klart, det här skulle jag egentligen aldrig skriva ut i text för det man säger/skriver blir sanningar men det går inte att komma ifrån all den här våndan. Jag har så svårt att tro att jag är ensam om de här känslorna även om jag upplever att andra som gett ut böcker hela tiden säger det där de ska. Är skitsnygga på bild. Tar kontakt med alla och lyckas få spridning av sin text. Tycker att allt de skrivit är fantastiskt. Med all rätt. Jag tycker också det om min text. Ibland. När jag tar fram boken ur hyllan. Bläddrar på måfå och läser någon sida. Då tänker jag att det är bra. Att jag vet varför den blivit tryckt och varför den blivit slutsåld. Det borde, rimligtvis, vara så att slutsåldheten av den betyder något. Jag ska bara övertyga mitt utåtriktade jag om det också. Det andra jaget, det trygga, vet redan.

Vill man läsa mer om mina våndor och glädjehopp i livet och kring boken kan man läsa min blogg Tråktanten på http://traktanten.blogspot.se

Publicerat i Debut, Gästbloggare | 4 kommentarer