Jag och mina fotnoter*

porträtt oskar1Jag erkänner. Jag har en förkärlek för fotnoter. Ytterst skamfullt. Nästan lite smutsigt*. Man får liksom inte tycka om fotnoter när man skriver skönlitteratur, det är i själva verket helt otänkbart att använda sig av fotnoter i en löpande skönlitterär text, åtminstone om man är en oetablerad och okänd skribent. Men jag gillar fotnoter ändå. Jag tycker de fungerar som små presenter i texten. Tänk dig själv, du läser en text på 500 ord, jättebra ord, en kanonbra text. Texten avslutas med en fotnot, vilket betyder att texten inte ÄR slut, det finns mer – en liten present längst ner på sidan eller i slutet av boken. Jag tycker om sådana presenter*.

”Men hallå!” säger den avogt inställde till fotnotsresonemanget ovan, ”fotnoter är sådant som inte är intressant, onödig information som en för stolt författare har vägrat att ta bort, trots att det inte är av intresse för någon”. Men NEJ, du har fel, du avogt inställde fotnotshatare, fotnoten är den briljanta textens briljanta fortsättning. Inget annat. En fotnot ger den merinformation som bara en nörd kan förstå vitsen av. Så du avogt inställde fotnotshatare – BRINN I HELVETET!* Du älskar inte din text tillräckligt mycket för att kunna förstå fotnotens existensberättigande.

Det finns två olika sorters fotnotsläsare. Den första är den som kollar fotnoterna i efterhand, den lata typen. När de sista sidorna kommer, så bläddrar den lata fotnotsläsaren igenom fotnoterna och läser en och en annan. Ett godkänt beteende, men den lata fotnotsläsaren är ingen äkta fotnotsälskare. Den andra typen är den hängivna fotnotsläsaren. Det vill säga den fotnotsläsare som vid varje markering för en fotnot*, bläddrar till de sista sidorna i boken för att kolla upp fotnoten. När jag läser en bok med fotnoter så är jag precis i det träsket och härjar. Bläddrar fram och tillbaka som en j-a galning och tillbringar mer tid bland källhänvisningar och obskyra struntsaker, än i själva texten. Men så är jag också en äkta fotnotsälskare, ingen töntig paranteskille eller bilagafjant.

När jag skrev mitt första manuskript, Brevbäraren*, för ganska många år sedan nu, så använde jag mig våghalsigt av fotnoter. Jag tänkte att jag skulle vara lite banbrytande, att jag var så bra i övrigt att det skulle funka.* Det funkade inte, som ni kan läsa i fotnoten nedan, men det tål att sägas två gånger. Man bör inte använda fotnoter i en skönlitterär text, det blir rörigt och förstör flytet i texten. Dessutom är det så att en skönlitterär text inte bör innehålla text som faktiskt inte har någon betydelse för texten i övrigt. Detta måste till och med en fotnotsälskare som jag erkänna. Därför har jag insett att jag bör skriva en faktabok, bara för få använda fotnoter. Men vad ska jag djupdyka i för ämne? Vad kan vara så intressant att jag har tålamod att lägga ner allt det arbete som krävs för en riktigt bra faktabok. Tja, det slog mig när jag skrev det här inlägget – fotnoter så klart. Jag ska skriva världens bästa bok om fotnoter.*

 

* Ska ej förväxlas med fotnötter, som är något helt annat, om ens något.

* Ska ej förväxlas med smutsigt som i porrsurfing på nätet eller att gömma en kamera i damernas omklädningsrum.

* Andra presenter jag gillar är böcker, presentkort till en bokhandel, tevespel, löpningsrelaterat material, skivor, med mera.

* Nu överdrev jag och ber om ursäkt för detta!

* Gick du ner direkt till denna fotnot så är du en hängiven fotnotsälskare!

* Läs om Brevbäraren här.

* Det funkade inte.

* Och möjligen den första.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 5 kommentarer

Uppdaterad autoskrift

porträtt åsa1Ibland kan man stanna till mitt i en mening och känna tacksamhet. Över smått och stort. Jag vill koncentrera mig på ”smått”.

Att det inte finns autocorrect på datorn. Visst dyker det upp små röda streck under somligt man skriver och förr i tiden kunde det irritera mig. Speciellt när jag visste att ordet fanns och att det var rättstavat. Detta var innan autocorrect. Det har skrivits spaltmeter i detta ämne om vilka ord mobilen väljer framför andra och vilka olyckliga och tokroliga konsekvenser det kan få.Tänk då om detta ”hjälpmedel” funnits i datorns skrivprogram. Det hade tagit evigheter att skriva en roman.

Å andra sidan skulle det vara intressant att skriva en längre sammanhängande text och endast använda sig av de ord programmet väljer. Som en slags uppdaterad autoskrift då man bara skriver ned det som dyker upp i huvudet utan att låta överjaget stoppa en.

Kanske handlar det egentligen om att låta någon annan bestämma. För när man skriver är man ganska ensam och bestämmandet får man hålla i själv, på gott och ont. Ska han eller hon göra det eller detta, gå åt höger eller vänster, bli överkörd eller befordrad. Och när man väl har bestämt sig så får man köra på det, fast det i bakhuvudet finns en liten röst som undrar om det blivit bättre om man valt en annan väg.  Kanske skulle det vara skönt att någon gång skriva vad man tänkt och först efter en stund titta upp på skärmen och se vad det blev.

”Jaha, jag tänkte att han gick in i en lagerlokal men datorn valde varuhus”. Det skulle kanske bli en helt annan berättelse. Kanske en bättre rentav om  tekniken fick leda oss in på vägar vi inte annars valt.

Någon kan invända att det då i själva verket är en 44-årig programmerare på Sony som har skrivit ens manus, men det skulle ju bara vara delvis sant. Orden man tänkte skriva har man själv valt, den 44-åriga programmeraren har bara bestämt att när man påbörjar ordet lagerlokal så är det mest rimliga att man egentligen avser ordet varuhus. Då man påbörjar ordet symaskin är det ju troligt att man egentligen och innerst inne är ute efter något i stil med fläktsystem. Och så vidare. Det slutar kanske med att romanen man ville skriva som skulle utspela sig i Hamburg på 1400-talet i en rik köpmansfamilj, i slutänden kommer att handla om en dovhjort vid E22:an strax utanför Sölvesborg. Det är sådant jag tänker på i dessa dagar.

Tyckte ni detta var ett förvirrat inlägg? Skyll inte på mig, skyll på min mobil.

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Gästinlägg: Inspirera mera och våga kasta dig ut

flik1forslag svartvitJenny Jacobsson är nätverksprogrammeraren och smyckesdesignern som blev författare. Hon skriver böcker, låttexter och noveller. Nu romandebuterar hon med boken I DITT KVARTER. En roman om relationsvåld. Och i november bidrar hon med en novell i novellsamlingen Över en fika.

Det är så otroligt mycket jag skulle vilja dela med er. Vet ärligt talat inte var jag ska börja. Men vad säger ni om att jag tar det från början? Eller nästan början i alla fall.

Efter bokmässan förra året satt jag i morgonrock, drack te och läste statusuppdateringar på gruppen författare på facebook. En tanke slog mig och innan jag visste ordet av hade jag lagt upp en statusrad ”Ska vi skriva en bok tillsammans.”
Inom loppet av ett par timmar var jag både grundare- och projektledare för ett stort novellprojekt. Snabbt som ögat insåg jag att jag var tvungen att agera. Utan att känna Dag Öhrlund det minsta skickade jag en förfrågan till honom om han kunde tänka sig att ställa upp som jurymedlem. Eftersom intresset var stort från start fanns det ingen tid att förlora.
Under bokmässan som precis gått av stapeln hade jag jobbat extra hos Ordberoende förlag, så valet av förlag till projektet var enkelt. Jag mailade Ewa Åkerlind och frågade om hon kunde tänka sig att ge ut novellsamlingen om jag lyckades ro projektet i land. Det ville hon gärna. Jag introducerade henne även som jurymedlem.
Ringde Dag efter att han tackat ja och frågade om han ville ha med någon extra i juryn. Det ville han och Kjell e Genberg (Sveriges mest utgivna författare) blev en del av vårt gäng.
Inser att mitt inlägg kommer bli far beyond om jag ska förklara hur allt gick till.

Hur som helst.
Vi fick in massor av noveller och läste för glatta livet. Betygsatte, valde ut och novellsamlingen #Älskanoveller -26 nyanser av Sverige föddes.
I Maj 2014 hade vi releasefest i Sthlm varpå en releaseturné följde runt om i Sverige. Från Sundsvall till Helsingborg.
Med i den här karusellen fick vi tidningsartiklar och flera radioprogram, det resulterade i att vi hamnade på ”boken alla pratar om listan.”
Inget av detta fick vi gratis, alla novellister jobbade stenhårt med marknadsföringen på sin egen ort, det var en del av marknadsföringsplanen.

Så novellerna då?
Jag skrev två noveller till projektet (alla skickade in anonymt, även jag) En av mina noveller blev startskottet till en roman som kommer ut på bokmässan i år. Jag romandebuterar!!
Boken ”I ditt kvarter händer saker du inte ser” blev uppföljaren till novellen Om du bara visste.

(Skriver inte mer om övriga noveller då jag vet att några av mina novellister redan gästbloggat här)

Men innan dess?
När jag insåg att min novell inte bara ville vara en novell utan en hel roman, tänkte jag. Okej, jag skriver romanen så råmanuset är klart när antologin släpps i maj. Sagt och gjort. Texten fullkomligt rann ur fingrarna och när #Älskanoveller släpptes hade jag redanbild (2) kontrakt på romanen. Allt gick i ett rasande tempo. (här bör tilläggas att jag kämpat med två andra bokmanus och fått refuseringsbrev på refuseringsbrev. Alltså – allt är inte rosa)
När jag hade skickat in mitt manus till förlaget kollade jag upp dem genom att surfa runt på deras hemsida. Där hittade jag en novelluttagning med deadline ett par dagar senare. Satte mig och skrev ihop en novell och skickade in. Fick svar efter en dryg vecka att jag kom med. Så i Juni 2014 hade jag även release för novellsamlingen Insikter av Ariton Förlag.
Här snackar vi ketschupeffekt. Allt eller inget.

Det här med att kasta sig ut
Det skulle jag önska att alla vågade göra. Även om det är s-k-i…. läskigt.
#Älskanoveller hade aldrig kommit till om jag inte hoppade ut i det okända. Utan den, ingen novell som blev startskottet till min roman.
Romanen har i sin tur gjort att jag måste kasta mig ut igen, för mitt förlag har bokat en föreläsning till mig. 30 min på scenen, på bokmässan, ensam. (!!) Ensam.
Tror ni att jag sover? Nä… Jag är superpirrig, men inser att jag måste göra detta. I min kalender står det att jag ska prata i 1 tim på en scen för Författarsällskapet Sthlm nord i februari…
Nu ser jag bokmässans 30 min som en del i processen att våga prata i 60 min för en publik. (kan tillägga att jag alltid hatat att prata inför klassen, arbetskamrater och dyl) Learning by doing – Kan jag kan du!

Min bokrelease
Kommer gå av stapeln på självaste bokmässan i Göteborg. Känns som helt rätt ställe att fira på. Innan jag fick föreläsningen inbokad var jag nervös för själva signeringen. Nu har jag bara fokus på föreläsningen.

Så vad händer nu?
Förutom boksläpp och föreläsningar, kommer vi (jag och Ordberoende förlag) släppa nya temat på bokmässan. Antologin #Älskanoveller ska få en uppföljare. Ni hänger väl med?
Dessutom kommer jag starta ”Författarsällskapet Sthlm Syd”, för alla skrivande söder om Sthlm.

 

finallitenNi kan följa Jenny på www.facebook.com/forfattardrommar  eller www.jennyjacobsson.blogg.se

Vill du vara med i ”Författarsällskapet Sthlm Syd” för författare och skrivande som bor söder om Sthlm begär att få gå med i vår grupp. Tanken är att samarbeta med kommunerna och biblioteken för föreläsningar och författarpresentationer. Gå då in här:

https://www.facebook.com/groups/1440396672903142/

Länk till Novelluttagningen:

https://www.facebook.com/events/289876471196169/?fref=ts

Vill ni höra mer om Jennys resa kan ni lyssna på förlagets webbradio där hon har ett 45 min program om sitt skrivande och sitt liv. http://www.aritonforlag.se/jacobsson/

Publicerat i Gästbloggare | 4 kommentarer

Lördagsenkät: Dialogen

I dagens lördagsenkät ger debutantbloggarna sin syn på dialog i sitt skrivande.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn

Jag gillar det. Antagligen för att jag är helt störd efter åratal av sketchskrivande. Mina texter blir därför ofta för dialogtunga och jag får plocka bort. Precis som när man skriver sketcher är det viktigt att sluta i tid.

.

porträtt oskar1Oskar Edvinsson

Jag tycker att det är skitkul att skriva dialog och upplever ofta får ett skönt flyt när jag skriver den. Dialog är viktig då den kan användas för att gestalta karaktärer. Det är helt enkelt ett bra verktyg för att få den tänkta mottagaren att själva skapa sig en bild av situationen, och därmed inte skriva dem på näsan. Karaktärsdrag och relationer kan på ett snyggt sätt mejslas ut om dialogen används på ett bra sätt, istället för att skriva saker och ting rakt ut.

porträtt anna1Anna Lönnqvist

Jag älskar att skriva dialog! Dialog är så mycket mer än replikskifte. Den ska föra historien framåt, lämna utrymme för tolkningar och berätta något om personerna som vi inte redan vet. Det är dock viktigt att varva dialogen med löptext, att läsaren får gå in i personernas huvuden mellan varven, och se vad de tänker. Annars blir dialogen lätt statisk och ointressant.

IMG_4952Hanna Höglund

Åh, jag är svag för dialog. Särskilt i mina ungdomsböcker, där pratas det. Som andra redan sagt gäller det att skära lite grann, samtidigt som dialogerna är ett bra tillfälle att både gestalta karaktärer och i mitt fall föra mysteriet framåt. Det jag älskar mest med konversationer (för ofta är det mer än en som pratar i min bok) är gestaltandet av relationerna mellan karaktärerna. Vad de gör när de inte säger något. Vad de lämnar ute. Vad som vågar sägas. Sånt skapar spänning.

porträtt johannes2Johannes Pinter

Det är roligt att skriva dialog. Det knepigaste är att komma på vad personerna ska säga. Att dialogen inte blir babbel på tomgång, utan att det finns en tydlig rörelse framåt, att det sker en utveckling så att historien kommit längre när dialogen är klar än när den startade. Och att försöka få de olika karaktärerna att ha sin egen ”röst”, så att inte alla personers repliker skrivs på exakt samma sätt.

Publicerat i Debut, lördagsenkät | Lämna en kommentar

Att välja ett kontroversiellt ämne

porträtt johannes2

Jag går omkring och funderar på en sak.
Vågar man vara kontroversiell?

Så här: jag samlar uppslag till en tematisk novellsamling som ska komma ut på Eskapix under 2015. Till denna samling har jag kommit på en idé som jag fastnat för. Både temat och huvudpersonens ”resa” i novellen är starka, och jag tror att läsarna kan finna den intressant. Men grejen är den att historien dessutom rör sig inom ett rätt kontroversiellt ämne. Så jag tvekar. Ska jag skriva den eller inte? Finns det en risk att vissa läsare kommer att ogilla inte bara novellen utan även mig som författare och (hemska tanke) person?

När jag grunnar på detta uppstår följdfrågor.

”Vad är kontroversiellt?” är givetvis den första.

Denmark Eurovison Song Contest

Conchita Wurst. Vinnare av eurovisionsschlagern 2014. Medvetet kontroversiell.

En Lolita. Ett Scum-manifest. Några Satansverser eller Det mest förbjudna.

Olika ämnen upprör i olika tidsperioder, samhällsklasser eller kulturer. Olika människor är känsliga för olika ämnen. Olika människor har dessutom olika hög acceptansnivå: om de tycker att ett ämne är upprörande så kanske de ändå tycker att det är intressant att ämnet läggs upp på bordet för diskussion.

Strävar man efter att vara kontroversiell? Har man läggningen att vilja röra om i grytan, och längtar man efter att få kavla upp ärmarna och gå clinch med meningsmotståndare?
Eller har man bara ett barnsligt behov att provocera? Och är man i så fall redo om det skulle blåsa upp en massiv shitstorm?

Är det inte lika svårt att vara ”kontroversiell” som exempelvis ”kommersiell”.
Det krävs ju mer än att bara ta upp ett laddat ämne för att man ska bli the talk of the town och sälja lösex. I grunden är nåt ”kontroversiellt” något som gemene man brukar bli intresserade av och åtminstone vill ta en titt på för att se om det är något att uppröras över. Helst bör det kontroversiella då framföras med ett visst mått av talang och finess. Att exempelvis kombinera ord som statsråd och kn*lla och småflickor i en text blir inte per automatik hett stoff.

zara-tröja

Klädkedjan Zaras ”tröja med sheriffstjärna”, och ett judiskt barn i Auschwitz. Omedvetet kontroversiellt.

Vad händer om man omedvetet råkar vara kontroversiell?
Man kanske snubblar över ett ämne där man tänker ”wow, det här har det inte skrivits så många böcker om!” Och först efteråt upptäcker man varför det inte har skrivits så många böcker i ämnet – det var ju för kontroversiellt!
Kan inte låta bli att exemplifiera med klädkedjan Zaras ”randiga tröja med sheriffstjärna” som de snabbt drog tillbaka från affärerna efter massiv kritik.

Det är en knepig balansgång, det där med att välja ett kontroversiellt ämne.

Men om man är medveten om att ämnet man valt är kontroversiellt, och väljer att gå vidare och skriva en text om det. Då är det nog smart att ”mellan raderna” försöka förmedla att man tycker moraliskt rätt i frågan (om man gör det). Och inte vara för explicit (för att undvika att den provocerade läsaren får ytterligare något att uppröras över). Och bemöda sig om att uttrycka sig på ett respektfullt sätt, och hålla rätt ton och nivå. Då är det värt ett försök.

Men. Å andra sidan.

Är det inte risk att det blir en väldigt urvattnad text om man med alla medel försöker hålla sig på rätt sida om PK-stängslet? Varför ska man skriva kontroversiella saker om man ska fila ner alla vassa kanter? Är det inte lika bra att ge fan i hela grejen om man inte vågar rusa med huvudet före in i kaklet?

Dessutom: jag skriver skräck. Då är det en bra grej att ta upp ämnen som klappar mothårs (men fortfarande: med finess). Skräck ger en möjlighet att utforska teman som är svåra att ta tag i inom andra ”ljusare” genrer, som chiclit eller komedi.

Så hur ska jag göra då?

Efter att ha dissekerat frågan så tror jag att jag har kommit på hur jag ska göra med min novell. Men det tänker jag inte tala om här. Eventuellt får du läsa den i den kommande novellsamlingen. Och då får du bestämma om jag gjorde rätt eller inte.

Publicerat i Johannes Pinter | 16 kommentarer

Bokmässan: T minus 1 vecka

porträtt hanna2Om en vecka smäller det: BOKMÄSSAN! Kultursverige samlas i Håkans och räkornas hemstad: Göteborg. Mässvimplarna pryder Avenyn och förväntan ligger i luften härnere, kan jag lova.

I egenskap av Göteborgare är Bokmässan en del av livet men synen på mässan har förändrats över tid.

Första besöken gick ut på att plocka på sig gratis klistermärken, gratis pennor, gratis godisar, försöka vinna tävlingar. Men då var jag barn.

Under tonåren blev det inte så många bokmässor. Jag var väl för upptagen med att sitta i mitt fönster och sucka över livets svärta och skriva dikter med symmetriska rim. Men mitt minne av de allra första bokmässorna som vuxen, då när jag skickat in det (ganska usla) manus som skulle bli Ljus som varit dolt och väntade på den allra första refusen, det är etsat i mitt minne.

Jag minns hur jag memorerade förlag. Tog reda på vilka som fanns. Vilka som kunde tänkas vara intresserade av mitt manus. Hela mässan andades hopp och framtidsdrömmar.

Året därpå gick jag runt och surade och slängde onda ögat mot alla montrar som refuserat mig. Så höll jag nog på ett tag, faktiskt.

Sen ändrades min inställning till mitt skrivande och därmed också till mässan. Jag var professionell. En sån som strök saker utan att blinka. En sån som vågade mig ut ur min bubbla.

För tre år sedan tog jag mig dit för att lyssna på Oskar Källner när han pratade om sin fantasybok Drakhornet. Han höll ett episkt framförande, signerade boken jag hade med mig, och ärligt talat var det en vändpunkt för mig. Jag hade nämligen hittat Debutantbloggen och gjort upptäckten att jag inte var ensam. Det fanns andra, och de berättade hur de gjort. Hur man kunde göra.

Året därpå träffade jag Manne och Sofia på det första officiella Debutantbloggsminglet. Jag  pitchade min egen bok för förlag och lyckades bra med det. Jag växte. För ett år sedan pitchade jag en annan bok. Då kände jag plötsligt folk! Jag gick på det årets Debutantmingel också och träffade hela gänget med härliga skribenter. Bloggläsare som jag bara känt i text fick ett ansikte och en röst.

I år kommer jag som utställare. Jag är en sån med snöre och passerkort runt halsen. Det är stort. När jag inte jobbar på skolan sitter jag i telefonmöten med föreningen, planerar, räknar tid, skickar massor med mejl och hittar på dejter till kvällarna. Bokmässan har blivit jobb i år, men den allra bästa sortens jobb.

Sen kommer jag säkert sno någon gratispenna. Jag kommer säkert stirra på kändisar. (ÅH, vad jag längtar efter att köpa Grejen med verb!) Jag kommer leta efter de bästa kursböckerna till min skola, okynnesköpa böcker, plocka upp kontakten med den där förläggaren som jag har förtroende för och gå på Debutantbloggsminglet som jag brukar – och det hoppas jag att ni också gör! Vi som driver den här bloggen i år ser fram emot att träffa varandra, men vi hoppas träffa er också.

Debutantbloggsmingel
När: Kl 14.00 på lördagen (27/9)

Var: Caféet längst bort i hörnet på bottenplan, mittemot A02:70. (Skrolla ner för karta.) Ja, det är långt bort, men det finns alltid sittplats där och inget är så skönt på mässan som att vila fötterna lite.

Info om mig:
Kl 9.00 på lördagen Frukostläsning på Litteraturhuset där bl. a jag kommer att läsa högt. Ät en macka, ta en kopp kaffe och stärk dig före mässan!
Kl 12.00 på lördagen i monter A03:50 kort intervju med mig med möjlighet att köpa boken efteråt.
Kom gärna förbi montern oavsett dag. Om jag inte är ute och minglar, är jag där!

Hannas bästa mässtips:
– bekväma skor. De som går på mässan i snyggskor har inte fattat mycket.
– liten matsäck i väskan: godis, dricka, banan, mackor. Maten är dyr. Småät när den dåliga luften gör dig seg. Ät riktig mat efteråt.
– anteckna vilka förlag som finns i Sverige, vilken utgivning de har och vad som skulle passa det du skriver.
– prata med folk i montrarna. Presentera dig. Våga lite mer än du brukar!
– kolla upp vad det går för pitchar i år. Anmäl dig! Öva innan.
– stå i åtminstone en lång signeringskö hos den där författaren som du bara älskar. Det är det värt!
– hitta någon att äta med på kvällen att prata böcker och skapande med (tex på den där turkiska restaurangen Taras på Södra vägen)
– GÅ PÅ DEBUTANTMINGLET!

Och undrar ni något så hör av er! Spårvagnar, korvkoiskställen, krångliga dialektala ord – bara mejla hanna [at] lianne.se. Jag hjälper gärna till.

Väl mött i Götet nästa vecka. Ser fram emot att ses!

mässkarta

Mässkarta med pil till minglet.

Publicerat i Bokmässan, Hanna Höglund, Ljus som varit dolt | 6 kommentarer

Jag behövde grädda plättar för att skrivandet skulle ta fart

porträtt anna1Jag inbillar mig att de flesta skrivande människor har en sak gemensamt. Vare sig de är outgivna, debutanter eller mer erfarna författare, men ändå inte så pass rutinerade eller bästsäljande att de kan leva på författandet. Att få tid för skrivandet. Ändå finns det perioder i livet då man har mer eller mindre av det.

Man ska inte ångra saker eller val man har gjort. Sägs det. Men ibland kan jag inte låta bli att ångra att jag inte skrev som besatt när jag var singel, utan barn, inte hade ett hus att ta hand om och bodde inne i stan. När kvällar och helger bredde ut sig som ett hav av fri tid framför mig. När jag visserligen jobbade över en hel del. Satsade på karriären eftersom jag var precis i början av den och det krävdes för att komma någon vart. När jag tränade, festade (jo, ibland), reste och tog för mig av livet. Minuterna fylldes. Men jag hade lika gärna kunnat skriva i stället för att göra många av de sakerna.

Jag tänker mig att jag då skulle kunna haft år på mig att hitta min stil, och att laborera fram rätt berättelse och ton. Att jag kunnat frossa i skrivarkurser och författarcoachning. Att jag inte alls behövt känna någon brådska med skrivandet som jag alltid gör nu, utan i stället kunnat låta det ta plats. Jag föreställer mig att jag skulle gett det nästan oändligt med utrymme i tillvaron. För de andra sakerna jag gjorde då, var väl inte så viktiga? Eller?

Det kan också vara så att jag inte hade något att berätta vid den tidpunkten i livet. Att jag behövde leva innan jag skrev. Att jag behövde göra allt utom att skriva, för att ha något att skriva om, när jag väl kom på att det var det jag ville göra. Det kan vara så, även om det kommer ut fantastiska böcker av unga författare som knappt levt ett endaste dugg. Och då skaver det lite. Att jag inte gjorde som dem. Att jag inte bara hann lämna singellivet, utan dessutom bli mamma två gånger och starta ett företag, innan jag tog skrivandet på allvar. Tänk vad jag kunnat åstadkomma under tiden fram till dess!

Men så slår det mig att jag inte vet någonting om de unga författarnas liv, att jag inte känner dem personligen. Att de kanske levt massor utan att leva länge, och att det hur som helst inte spelar någon roll. Jag är jag. Och de är de. Och jag behövde tydligen fylla nästan fyrtio innan jag insåg att jag ville göra det här.

Kanske innebär den här texten att jag inte längre behöver ångra någonting? Jag ska åtminstone försöka tänka på den i kväll, när jag steker pannkakor med ena handen, skriver några ord i manuset med den andra, och däremellan hänger tvätt. Att jag behövde grädda några plättar för att mitt skrivande skulle ta fart.

P.S. För er som skriver i genrerna romance, feel-good och liknande med sikte på utgivning, kan kanske den här författartävlingen vara av intresse.

Publicerat i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen | 14 kommentarer