Finnes: Debutantblogg. Sökes: Debutantbloggare.

Nu när tidningen Svensk Bokhandels katalog Vårens böcker – med extrasnyggt illustrerat omslag – brakar ner i brevlådan inser jag att det kommer nya debutanter med spännande nya böcker. Kalle, Augustin och jag tillhör 2009-års debutanter. Men 2009 är snart slut.

För närmare ett år sedan gav vi oss ut för att tillsammans blogga om vårt debutantår. Det kommer vi att fortsätta göra i några veckor, men sedan hoppas vi lämna bloggen vidare till tre nyvässade pennor.

Pay: None

Hours: Long

Benefits: Many

Om du debuterar år 2010 och skulle vilja medverka, hör av dig här eller skriv till kfrato@yahoo.com.

Blir det någon andra bok?

Jag har en gammal iBook G3, en sådan halvrund som i USA kallas för ”toasitsmodellen” som jag fortfarande använder för att knappa in mina handskrivna manussidor. Tangentbordet är slitet; vill jag ha versal får jag trixa lite innan det registreras. Mellanslagstangenten håller på att lägga av. Ibland får jag koppla in ett externt tangentbord. Men till skillnad från senare modeller är hela datorn avrundad, vilket gör att den känns mer organisk, nästan levande, som med träslöjd; och dessutom är det ganska bökigt att koppla upp den till nätet.

Därför får jag mer gjort på den. Och just nu har jag en hel del att göra.

Jag vet att det låter lite grottbjörnsaktigt att skriva för hand. Vissa anklagar mig för att vara Amish (ni som varit i Ohio eller Pennsylvania och träffat Amish förstår att detta är en enorm överdrift, men okej, det stämmer att jag gillar papper och penna). Klart att det tar längre tid att skriva texter för hand och sedan knappa in dem. Men kanske är det som förlagsfolk i New York brukar fråga när de ska på lunch: hinner vi åka taxi? I Manhattan brukar det gå snabbare att promenera.

När jag har bråttom, vill jag skriva långsamt. Sedan kan jag redigera bort onödiga, tjafsiga, pinsamma delar av berättelsen genom att låta bli att föra in dem. Om jag däremot hade skrivit direkt på datorn, hade jag tvärtom behövt leta upp och ta bort sådant. Klart att det går, men i åratal blev jag stirrig av att försöka redigera på det sättet. Det fungerar för andra, jag vet, men jag tröttnade på det.

Nå, jag har börjat knappa in manussidor igen. Blir det någon andra bok? frågar folk.

En debutants värsta fråga. Eller plåga. Mitt svar?

Jag hoppas att tangentbordet håller ett tag till.

To e-book or not to e?

Nätbokhandeln The Book Depository håller på att skänka bort 11,000 e-böcker. Samtidigt har det varit uppståndelse i den svenska bokvärlden över att ett svenskt storförlag försökt att binda till sig e-rättigheter från sina författare. Ingen vet om e-böcker kommer att löna sig; det gör inte Spotify, som enligt Dagens Industris artikel från oktober 2009 ”Spotify borta om ett år” har fått väldigt få att betala för musiken som de lyssnar på hos sajten.

Mycket av problemet med böcker handlar om logistik: böcker är tunga och måste fraktas hit och dit. De som blir över kan hamna på Ikeas bokhyllor, malas ner eller slumpas bort på stormarknader. Böcker samlar damm och hamnar i banankartonger i vindsförråd och i sommarstugor. Men just därför att de är svårhanterliga är de värda något.

Men jag blir lite misstänksam när The Book Depository ger bort 11,000 e-böcker. Logistiskt sett är det enkelt, men förlorar inte en bok sitt värde när den behandlas som lockvara?

Som debutant är jag glad över att mitt förlag inte haft någon brådska med att satsa på en e-boksutgåva. Men pocket skulle kanske vara trevligt. Där betalar folk fortfarande för en värdslig sak.

Dessutom är pocket lättare att återvinna än datorer och läsplattor. Och kanske inte lika stöldbegärligt heller.

Enskild firma eller ej?

Som fembarnsfar förlorade min pappa sitt jobb. Han startade eget som vatten- och miljöingenjör-konsult – ett modigt beslut som dock påverkade hela familjen. Det blev inte lika många eller långa semesterresor. Bilen behövde repareras men vi hade inte råd och det blev slut på glass efter kvällsmaten.

Det gick inte sådär jättebra för min fars konsultfirma; till slut tvingades han erkänna det. Han tog han ett  jobb som innebar att vi sålde vår bostad och flyttade till en annan stad. Vi barn förlorade våra vänner, våra lärare, våra vardagsrutiner.

Det känns lite tråkigt men jag har aldrig haft någon lust lust att bli företagare. Fast nu sedan jag har debuterat har jag hört att det är kanske precis det jag ska bli: enskild företagare, för att kunna fakturera själv, samt göra avdrag för tågbiljetter, datorer, pennor och dylikt.

Vad tycker alla ni andra? En klok tidsinvestering eller kanske inte värt besväret?

Frequently asked questions

Ibland ställer folk bokfrågor, och gång på gång är det olika varianter på samma teman

1) Huvudkaraktären i boken, är det du?

Nej, jag har aldrig tagit värvning, brukar jag svara.

Fast du flyttade väl till Sverige? Vissa detaljer i boken överensstämmer onekligen med dig?

Jadu, känslomässigt men inte faktamässigt, brukar jag svara.

2) När ska du ge ut bok nummer två?

Om jag bara visste det, är svaret. I helgen åt jag middag med två andra debutanter, varav den ena redan fått sitt andra manus antaget. Vi andra kände oss lite svettiga.

3) Sedan vill folk veta om de ska köpa boken av mig direkt, eller på bokhandeln. Och jag brukar svara att den även går att få tag i på bibblan. En elev sa att hon skulle ha lånat den hos sin filial, men att det redan stod flera i kö. Det kändes som ett högt betyg. Som en bra folklig recension.

Och sen har jag hört att endast om boken lånas ut tvåtusen gånger på ett år så får jag biblioteksersättning.

Augustin ger perspektiv på hyllningar och hatattacker

Det är en samling av de allra hetaste, tidens crème de la crème, de lovande, de framgångsrika och de legendariska. Det är en uppslagsbok med Sveriges viktigaste författare:

Sven Alfons framstår som en av efterkrigstidens främsta lyriker

och

Paul Andersson var den klarast lysande stjärnan i föreningen Metamorfos anmärkningsvärt talangfulla svärm av debutanter (…)

Boken är  gammal och jag fylls av vemod över alla dessa drömmar, alla dessa män (för det är flest män) som bläddrade igenom sidorna av den nyutkomna upplagan för att se om de var med. De som sörjde för att de glömts bort och de som yvdes över sin framgång. Många av de som hyllades då, som de jag nämnde ovan, känner jag inte till. En av de som jag känner till beskrevs så här:

NN:s författarskap ger ett slående belägg för hur mycket den litterära smaken och den offentliga uppfattningen om vad som går att trycka har ändrat sig på kort tid. Om han framträtt fem, sex år tidigare, skulle säkerligen på båda punkterna ha funnits övermäktiga hinder för hans böcker. Om de kommit ut skulle de förmodligen ha orsakat en ”läsarstorm”.

De hyllade är bortglömda och de föraktade, som NN, är vår nationalskatt.

/Augustin

Bokmässan i Örebro: Riktiga författare …

…dyker upp sådär tjugo minuter innan seminariet börjar

…vet att den där lilla mick-manicken som fästs bakom örat heter ”myggan”, och föredrar den så att de lättare kan hålla i boken med båda händerna när de läser högt

…håller sina åskådare, inklusive andra författare, fängslade

…byter böcker med varandra i fikarummet efter seminarierna

…drar sedan raskt iväg mot stationen för att försöka ta ett tidigare tåg hem

Medan jag är en sådan författare som anlände till Örebro två timmar innan seminariet och stannade kvar två timmar efter mitt sista framträdande; som hade svårt att hålla mikrofonen och samtidigt bläddra, som ibland tappade bort mig, som fick intervjuaren att be mig tala högre och som inte bytte böcker med några andra (kanske för att jag inte tyckte min bok var lika riktig/viktig som deras).

Och jag borde haft lite mer is i magen innan mässan: jag frågade aldrig om det ingick tågbiljetter (jag kunde inte tro att det skulle). Men jag hade fel.

Sömnbrist, förväntningar och författarplikten

När jag var sju bestämde jag mig för att jag en dag skulle skriva böcker för sjuåringar. När jag fyllde åtta ångrade jag mig: det skulle bli böcker för åttaåringar. Nu ligger det en låda med böcker i hallen, och de är inte för åttaåringar. Vad var det som hände?

När jag kommer hem från jobbet rotar treåringen igenom min ryggsäck och frågar, ”Har du skriva mycket på din lista idag?”

Min lista?

”Yeah” svarar jag. ”I did some writing today”.

Jag har även en åttaåring, och det har inte blivit några böcker till honom. Jag har missat chansen. Men kanske böcker till honom som tio-elva-åring? Det är nämligen så att det här med att skriva böcker inte är så enkelt som jag trodde. Under närmare ett år efter att jag blivit antagen kände jag mig utbränd, distraherad, ofokuserad. Under skrivandet av min debutbok hade jag gått miste om så mycket sömn som jag aldrig riktigt tagit igen; och nu hade jag svårt att kristallisera mina nya idéer på pappret. Jag hade förväntningar på mig själv, förväntningar som inte var samma sak som berättarlust. Jag skrev och skrev, men det kändes inte som förr. Och det varade i närmare ett år. Så pass lång tid tog det för mig att anpassa min självbild och återhämta mig.

Sedan i somras har det klarnat, jag förstår att jag får kalla mig för the f-word: författare. Många har gillat min bok. Andra inte. Det får vara så. Men jag känner att mitt eget intresse i min debutbok har börjat avta i takt med att nya berättelser tar dess plats. Nu kan jag ibland glömma bort att jag ens skrivit en bok. Får det vara så? Eller ska jag jämt vara beredd att diskutera den med grannar, kolleger, dagisföräldrar – ingår det i författarplikten?

Jag skriver. Jag jobbar. Men lika lite som jag gillar att pliktläsa gillar jag att pliktskriva. Att skriva kräver en hel del jobb, men jag har redan ett jobb. Så här ett par månader efter debuten känns skrivandet återigen som en del av mitt liv. Det är så det ska vara. Och kanske en dag blir det böcker till mina barn.

Du skrivande: munk eller människa?

”If it took him eleven years to write his first novel, what was he doing the whole time?”

Det ville vi alla veta efter att ha lyssnat på författaren Nadeem Aslam på Kulturhuset i Stockholm i onsdags. Den pakistansk-engelske författaren hade under kvällen berättat att debutromanen Maps for Lost Lovers (Kartor för vilsna älskande) hade krävt elva år av hans liv. Dessutom brukade han isolera sig i uppemot ett halvår – utan att prata med en enda människa – under skrivandet av sina romaner. Han börjar skriva vid elva-tiden på kvällen, när alla andra gått och lagt sig, och somnar själv inte förrän två-tre tiden på eftermiddagen. Fast om han någon gång lär sig skriva bättre, om han får bättre självförtroende, då kanske han vågar leva normalt, sa han.

Dåligt självförtroende? Där kände jag igen mig. Fast det tycker jag inte att han ska ha: Nadeem Aslam må skriver på sitt andra språk men prosan är vidunderligt vacker, precis som det ibland kan bli hos folk som tvingas väga vartenda ord med lexikon i ena handen och pennan i andra handen. Han reciterade ett långt stycke från minnet och hans sjungande brytning gjorde berättelsen än mer lyrisk. Kanske tog boken elva år att skriva, om han valt orden så pass noggrant som det verkade.

Nadeem Aslam diskuterade även alla böcker som han kommer att skriva i framtiden, som om de redan fanns med. Som en del av hans författarskap. Som om han redan vet att det blir flera böcker, att han kommer att skriva livet ut. Det kanske är skillnaden mellan England och Sverige, tänkte jag. Att en debut i England ger möjligheten till att skriva ostört vidare, utan att behöva ta pendeln till jobbet varje morgon. Utan att behöva jämnt och ständigt ifrågasätta sitt egenvärde som författare. ”Does Sweden really need another book from me?” kan jag stundvis undra. När upplagorna och – marginalerna – för en svensk debutant är så små, är det inte alltid så lätt att veta.

Samtidigt är jag ändå tacksam över att jag inte har råd att bli skrivarmunk. Vem skulle hämta barnen?

Och inte heller tror jag på det där med att Nadeem Aslam inte pratar med en människa månader i sträck. Vem levererar maten? Vem lagar toan? Men vilken berättelse. Vilken berättare.

Augustin d.y. får råd av Augustin d.ä.

Hej Augustin 20 år,

Det är Augustin 41 år, publicerad författare, som skriver till dig. Jag vet inte riktigt hur du ska få det här brevet, men kanske, i framtiden, kommer en tidsmaskin kunna skicka det till dig.

Inom kort kommer du sätta dig ner och skriva din första roman och jag skulle vilja bespara dig en del bekymmer. Här är mina råd:

1. Sluta genast gå på Teknisk Fysik. Du har ju inte roligt och du kommer inte få någon större glädje av det du lär dig.

2. Skriv inte vad du tror är romaner. Skriv om det som finns i ditt huvud istället. Skriv ner historien om er galna hund och hur den bets så blodet forsade. Skriv om hur din pappa kom hem och dog. Skriv om din mormor som dog en månad efter din pappa. Skriv om hur ledsen du är. Skriv om hur arg du är. Skriv dig fri.

3. Det där ordbehandlingsprogrammet du har konstruerat för att kunna skriva dina noveller utan problem – ring Apple, Cupertino, USA, och fråga efter Steve.

4. Marilynne Robinson undervisar på Iowa Writers’ Workshop – skriv tills du platsar på den skrivskolan.

5. Om du skickar dina texter någonstans, strunta i att alla just nu letar efter den nye Ulf Lundell eller den nye Klas Östergren.  Försök inte vara någon annan, skriv på ditt sätt – skriv som du ritar. Få linjer, men där de betyder något.

Bonusråd: Du har ju klippt dig korthårig under senare år och aldrig varit långhårig. Jag får ju inte avslöja något om framtiden, men jag bara säger att chansen till hårpiska eller dread-locks längre fram kanske inte är fullt så självklar som du tror.

/Augustin

Anette Kindahl: Ska vi bara vara tacksamma för att vi blir publicerade?

”Under de senaste dagarna har det varit en hel del folk som sökt på dig på olika sätt, som hamnat på bloggen. Jag undrar om inte du skulle ha lust att skriva igen?”

   Debutantbloggen frågar och jag svarar smickrat ja. Det är klart att jag vill skriva. Men vadå sökt mig? Jag gogglar på mitt eget namn och ser att det har 1600 träffar. Så många vänner har jag inte.

   Andra, främmande människor söker på mitt namn på nätet. Vad vill dom? Jag känner en hisnande känsla i magen. Det är både lite otäckt och spännande. Anna Anka har 1 440 000 träffar, dit är det en bit kvar men är det nu det börjar?

   Går in på Bonniers hemsida och ser att jag är utlagd där med bild och presentation av min roman. Okej, det är därför, antar jag. Kokongen ska komma ut i april nästa år. Känns fortfarande långt borta, avlägset, något som fortfarande är ofarligt att drömma om. Men jag inser att den närmar sig, tiden när jag ska bli betittad och bedömd. Gäller att inte glömma fokus. Det är ju skriva jag vill. Sitta på landet, med hundarna som snusar bredvid mig på sängen medan jag är i min fantasivärld, väcks bara när de puffar på mig och börjar gnälla vid lunchdags.

   Nu vill jag skriva nästa berättelse, jag har så många i mitt huvud men alldeles för lite tid. 4% av alla svenska författare kan försörja sig på sitt skrivande, hörde jag någonstans. Men i vår ska jag vara tjänstledig, ta ut alla sparpengar på banken och njuta av fri skrivtid, det är jag värd när jag kommit så här långt. Dessutom ett löfte jag gav mig själv när jag började skriva på Kokongen under mitt friår, sanktionerat av förra regeringen.

   Hör att Mona Sahlin på sossarnas partikongress lovar att den här gången blir det minsann inga fler friår, folk måste jobba mer. Men min kommunala arbetsgivare uppmanar sina anställda att se sig om efter andra jobb och förordar chefer att ge tjänstledigt. Kommunen måste spara och är glad om jag försvinner ett tag. Mindre glada är förstås mina arbetskamrater. Strängt anställningsstopp gör att ingen vikarie ersätter mig och mitt arbete lastas över på de som blir kvar.

   Hur gör ni andra därute? Har ni välvilliga arbetsgivare och arbetskamrater? Hankar er fram på stipendier eller A-kassa? Får man betalat om man uppträder på bokmässor. Är det fult att prata om pengar i bokbranschen? Ska vi bara vara tacksamma för att vi blir publicerade?

Mitt liv som soffgästförfattare

Innan jag blev antagen hade jag en dröm: att en bok skulle ge mig möjligheten att resa runt lite. Träffa släkt och vänner som inte bor i Stockholm.

Det skulle gå till såhär, min agent skulle fixa förstaklassbiljetter och hotellrum, som fick tapetseras om med bladguld inför min ankomst. Personalen skulle be mig signera sänggaveln för att höja värdet på rummet. En limo skulle stå på gatan utanför, beredd ifall jag skulle vilja åka någonstans. Det skulle stå snittblommor i fönstret och en påse torkade örter under huvudkudden. Samt en harpspelare i hörnet, beredd att spela mig till sömns efter en hård dag vid signeringsbordet. En personlig guide skulle ta mig från hotellet till evenemangen och sedan tillbaks till hotellet. Därifrån skulle jag sedan kunna besöka släkt och bekanta, om jag så ville.

Men satans verkligheten. Här står jag vid skänken i köket sent om kvällen och kämpar mig igenom SJs hemsida. När behöver jag vara i Örebro, om seminariet börjar kl. 10:00? Vadå vill jag boka specifierad sittplats för ytterligare 46 kronor, varför frågor SJ det? Behövs det? Och tänk om tåget kör på en älg, kanske borde jag satsa på ett tåg tidigare? Åka hemifrån klockan fem, det är väl OK. På morgonen alltså. Och till Lund dagen därpå, kanske kan jag krascha på kompisarnas soffa i Malmö?

Jag har hört talas om att vissa författare kräver tillgång till gym, eller ett hotellrum stort nog för att öva tai-chi i. Jag har varit med om att vissa författare förväntar sig att hotellet ska lägga fram välkylt bubbelvatten, och tvätta och stryka deras kläder varje kväll. Jag har hört talas om författare som kräver att någon puttar in signeringsstolen bakom dem varje gång de ska sätta sig. Men … jag har även läst om att Margaret Atwood uppfann The Long Pen, en maskin som återger hennes pennstreck per distans – hon tröttnade på att att anlända sent och vrålhungrig till främmande hotellrum som inte erbjöd mer än en minibar.

En soffa hos kompisar i Malmö.

Tvättäkta vänner.

Visst var det väl därför jag ville bli författare?

Högläsning. För vuxna.

Under veckan som gått har jag haft två författarframträdanden. Mina första två.

Jag trodde att folk skulle vara uttråkade. Att det mest skulle komma plikttrogna bekanta som lyssnade artigt och sedan skyndade hem. Jag visste inte vilka delar av boken jag skulle läsa, eller hur. Jag har själv suttit där på biblioteket och ångrat att jag kommit på författarkvällar; det kan bli rätt pinsamt ibland när författare tragglar sig igenom sina egna texter, som om de höll på att läsa upp instruktionsmanualer. Hur skulle jag göra? Men visst har jag jobbat på dagis samt på barnmuseum i Philadelphia, och läst för hundratals barn. Och visst läser jag för mina egna barn varje kväll. Inlevelse och känsla och så blir det en berättelse .

Det kändes rätt underligt att läsa från boken. Som att läsa igenom mina egna brev som någon gammal flickvän skickat tillbaks i samband med att hon gjort slut. Det blev känslor, under skrivprocessen hade jag ju bråkat en del med karaktärerna. Och nu insåg jag, nu när jag läste, att vi inte alls gjort slut. Utan allting – konflikterna, kärleken – fanns kvar i boken.

Efteråt ville folk att jag skulle läsa lite mer och sedan svara på frågor. Det överraskade mig. Och igår på vårt lokala bibliotek blev jag intervjuad av barnens favoritbibliotekarie. Det känns som om … det känns nästan som om jag blivit författare.

Augustin om att alla vill bli författare

Det sägs att författarna är de nya rockstjärnorna och det är förstås intressant att debutera i en sådan tid. Jag ser hur debutanten som fenomen möter ett växande intresse på internetsajter – och det mottagande vi fick på bokmässan visar tydligt trenden.

Senast författare var av allmänt intresse var väl på 20-talet. Sedan dess har det varit piloter, vetenskapsmän (som det kallades då), rockstjärnor, filmstjärnor, popstjärnor, idrottsstjärnor, TV-stjärnor, såpastjärnor, dokusåpastjärnor och ståuppstjärnor.

Alex Schulman, Sofie Fahrman och Ebba Von Sydow är planetens härskare – de har med sina mediekarriärer parkerat sig i samhällets gräddfil. Och vad väljer de att göra då? Köpa sig en resa till rymdstationen? Gifta sig med en fotomodell? Flytta till Malibu?

De väljer att debutera som författare.

Förr hade det varit tvärtom. Då hade de gett ut böcker och sedan, liksom Guillou eller GW, fått en egen TV-serie. För på den tiden, när det knappt fanns några TV-kanaler och en filmkamera kostade som en bostadsrätt och youtubes skapare bara var en glimt i sin mammas öga, på den tiden var det TV som var hett.

/Augustin

Anders Sundin om dagarna efter debuten

Hej igen debutantkompisar. Hoppas att allt är bra. Min bok ”Kärlek i cancerns tid” har nu kommit ut och jag har fått några bra och någon mindre bra recensioner. Det är helt okej och väldigt väntat. Jag hade förresten inte förväntat mig några recensioner alls. En som precis fattat undertexten är i alla fall Maria Küchen i Sydsvenskan.

Jag har blivit intervjuad både här och där och det har varit både roligt och väldigt jobbigt eftersom det blivit mycket fler intervjuer än jag trodde. Boken handlar trots allt hur jag förlorade mitt livs kärlek på bara drygt sju månader. Att sitta där och svara på frågor som ”Vad som var värst?”, ”Varför jag skrev boken?”, ”Om något parti var svårare att skriva än något annat?” och ”Vad skulle Karin ha sagt?” är inte helt okomplicerat. Men jag har gjort det vänligt och gått därifrån och känt mig helt tömd.

Allra märkligast är det att bli intervjuad i morgonsoffan. Då har man liksom inte ens träffat programledaren mer än en minut före direktsändningen. De har researchers som ringer och gör intervjun först så att säga. Här måste jag kanske tillägga att Jenny Östergren på Nyhetsmorgon TV4 ringde mig personligen och gjorde researchintervjun. Det var gulligt. Några har också duckat lite inför det tunga ämnet har jag känt.

I tidningstexter har jag några gånger reagerat över den bild som målats upp av mig, jag har liksom inte känt igen mig. Men jag visste om att det skulle bli så. En journalistkompis som skrivit en utlämnande bok varnade mig för det. Hon hade rätt. Men jag har snällt ställt upp och tänkt på hur många gånger jag ringt olika människor när jag var nöjeschef på Svenska Dagbladet och mer eller mindre krävt att de ska ställa upp på intervjuer. Så det var lite av payback time nu, så fort någon ringt så har jag sagt ja. Det har slitit men jag har också försökt lära mig något av att sitta på andra sidan så att säga. Det har varit också varit skrämmande eftersom det blivit väldigt annorlunda mot vad jag trodde några gånger. Någon har också chansat och lagt ord i min mun som jag vet att jag aldrig skulle sagt.

Men jag är ändå glad över mottagandet och alla mejl och brev som ramlar in som tackar mig för min bok.

/Anders