Min roman Sinnesro har precis släppts. Den handlar om Hanna och hennes rundor genom livet, kärleken och krånglet; ett relationsdrama om du vill. Hanna är gift med Kristoffer, men hennes liv innehåller även andra relationer däribland med en Markus.
Vänner och bekanta läser nu min bok, vissa har dessutom fått läsa den under diverse faser av dess utveckling. Att folk faktiskt läser ens alster känns för mig, som för många andra debuterande författare, märkligt, stort och kanske en smula utlämnande.
För deriverat ur rubriken kan man ju fråga sig: Hur mycket Emelie finns i Hanna? Vad har hänt, vad har inte hänt? Vem i vår bekantskapskrets är Markus?
Du käre värld. Som debuterande romanförfattare har åtminstone jag tillräckligt mycket annat att nojja över än vem i mitt persongalleri som motsvaras av vem i verkligheten. Dessutom blir jag lite provocerad – om det råkar vara en sådan dag. Vad hände med tanken kring romanen som ett fristående verk, inte som ett dagboksutdrag? Som en konstform? ”Death of the author” och allt det där. Barthes skrev för höge böfvelen den texten 1967; vad hände med postmodernismen? Är det den som är död? Jag tar ett par vändor med hur jag själv tänker men kommer ingen vart. Hade jag tänkt likadant; tänker jag likadant oavsett form (jag tänker på film, konstutställningar och fotoutställningar, skapade av vänner)?
Visst, det är min text, med andra ord är den väl del av mig på något sätt. Det är tillika en skönlitterär text som för min del bygger på igenkänning, funderingar om livet i stort och smått – så visst är jag rastret och tvivelsutan skaparen. Och ja, jag äger jordens skrangligaste cykel, jag jobbar hemifrån, jag går på bikramyoga. Men steget därifrån till att göra mig till Hanna (min huvudperson) eller för den delen Hanna till mig, det är stort. Gigantiskt. Om jag ville publicera min dagbok så hade jag gjort det. Chansen att en sann historia hade sålt bättre än ett ”relationsdrama” från en okänd debutant som inte ens har varit med i Big Brother är dessutom stor. Postmodernismen, kom tillbaka, mycket är förlåtet!
Hanna är fiktiv, del av ett narrativ, fiktion. Men kan jag med berått mod påstå att jag (eller kanske författare i allmänhet, vad vet jag?) inte iakttar min omgivning, att ingenting jag skriver är hämtat från verkligheten? Nej, och det gör jag så klart inte heller. Det är för mig relativt självklart att det är så jag får idéer, uppslag, karaktärer som flyttar in i mitt huvud. Jag tar delar av människor, både i min närhet och kompletta främlingar. Jag spinner narrativ kring vad jag hör folk säga, hur folk verkar ha det. Paret som satt bredvid mitt bord en kväll, så där nära som det gärna är på creddiga restauranger nu för tiden. De är definitivt inskrivna i den berättelse jag skriver just nu, jag hann ju spinna en stor väv kring dem, så väl som individer som par, medan jag åt upp min creddiga korv och sauerkraut. Så visst har mina vänner rätt i att jag finns i berättelsen, att min värld finns i berättelsen, att de finns berättelsen.
Att de finns i berättelsen, ja. De av dem som har varit modiga nog att ta upp just sin egen existens i något jag skrivit har allihop, utan minsta avvikelse från fenomenet, sett sig själva i alldeles fel bitar, i bitar där jag inte ens haft skuggan av en tanke på dem som mall. De tillfällen då jag glatt har parasiterat på dem däremot, dem ser de inte…
Så vem är vem i romanens värld? Min vinkel: Det spelar ingen roll. Det heter fiktion av en anledning. Låt texten stå för sig själv, skapa ett eget möte med den, bygg en egen värld. Och till mig själv som debuterande författare med fler projekt på gång – släpp det.
Emelie Johnson Vegh
