Filmmanus 4: arketyper

porträtt johannes2

För att folk ska gilla ens film måste de gilla ens karaktärer.

Därför ska vi nu, i den fjärde filmmanus-lektionen, titta på några av manusets viktigaste karaktärer: protagonisten och antagonisten.
Huvudpersonen och hans motståndare.
Den publiken hejar på, och den man vill se förlora.

Vi ska även se på några andra av de arketyper som man befolkar sitt manus med. De flesta uttryck är på engelska, jag har valt att fortsätta låta dem vara det eftersom de är så vedertagna, och att det dessutom är svårt att översätta utan att det blir krystat. Inspiration kommer från Syd Field, Robert McKee, Chris Vogler och Dramatica.
En brasklapp: jag skriver ”hjälte”, ”man” och ”han” överallt, men det skulle givetvis lika gärna kunna stå ”hjältinna”, ”kvinna” och ”hon”. Jag är väl bara inte så van vid uttrycket ”hen”.

HJÄLTE/PROTAGONIST
Ordet ”hjälte” har sitt ursprung i ett grekiskt uttryck som betyder ”to protect and to serve” (samma ord som står på Los Angeles polisbilar). Ordet ”protagonist” kommer från grekiskans ”protagonistes” som betyder ungefär ”den som spelar förstarollen”. Där har vi väl huvudpersonen i ett nötskal.
Är publikens ”fönster” in i historien.
Den som publiken identifierar sig med.
Den vars perspektiv man som berättare i princip alltid ska hålla.
Om du ska återge en historia som du sett eller läst för en annan person, så är det alltid protagonistens historia du berättar.

Indiana-Jones-file-5769612

Protagonist.

Protagonisten ska besitta någon egenskap som publiken skulle vilja ha. Kan vara styrka, sexighet, självsäkerhet, humor, beslutsamhet. Till och med en protagonist som nörd-losern Napoleon Dynamite i filmen med samma namn gör något som vi alla skulle vilja: han lyckas vinna folks hjärtan, om så bara för tre minuter med en märklig/cool dans inför hela skolan.

Protagonisten växer under sitt äventyr (se lektion 2 om ”the heroes journey”). Ställs inför närmast omöjliga hinder, men övervinner dem genom att plocka fram krafter han inte trodde han hade.

Protagonisten är en man av action. Ingen gillar en oföretagsam hjälte som passivt ser på medans andra tar sig för saker. Nej, han ska vara den person som är den mest aktive i hela historien. När det händer saker så sker det inte av en slump – det är protagonisten som får det att hända!
Protagonisten offrar sig. Vem som helst kan vara aktiv och göra saker. Men bara en äkta hjälte är beredd att förlora, att offra sig för sin sak.

darthvader

Antagonist.

ANTAGONIST
Huvudskurken.
Hjältens främsta motståndare.
Uttrycket härstammar från grekiskans ”anti-” (mot) och ”agonizesthai” (kämpa för en vinst).
En protagonist är inte mer intellektuellt fascinerande eller emotionellt tilltalande än vad antagonisten gör honom. Ju tuffare motstånd antagonisten ger, desto bättre verkar protagonisten.
Alla människor är i grunden rätt lata, de gör inte mer än de nödvändigtvis måste, löser inte problem på mer invecklade sätt än som behövs. Varför skulle de? Det vore till och med rätt korkat att ta i mer än vad som är nödvändigt – och på samma sätt vore det korkat att göra mindre än vad som behövs för att lösa problemet (då skulle ju problemet inte bli löst). Därför är det ditt jobb som författare att skapa en så överjävligt svår motståndare till protagonisten som bara är möjligt, för då tvingas denne till sant heroiska insatser för att klara biffen!

Motståndet är oftast en person. Men det kan också vara en grupp av individer, någon form av institution eller ett abstrakt hot. Bra exempel på olika typer av antagonister är Lex Luthor i ”Superman”, vampyrerna i ”Blade” eller Ebolavirus-hotet i ”Outbreak”.

MENTOR
Traditionellt en klok gammal man eller kvinna. Är den som ger ovärderliga råd och vägledning till huvudpersonen. Ibland tränar mentorn protagonisten eller tillhandahåller viktiga verktyg som är nödvändiga för att protagonisten att framgångsrikt ska kunna lösa huvudkonflikten. Mentorer är oftast på huvudpersonens sida, men de kan också ha sina egna mål, som kan eller inte kan vara i linje med protagonistens mål.
Obi Wan Kenobi och Yoda från Star Wars är klassiska mentorer som lär Luke Skywalker att bli en Jedi och guida honom genom självinsikt i hans kamp mot Imperiet.

SIDEKICK
Symboliserar tro och stöd. Står ofta vid protagonistens sida, men kan lika gärna inte alls vara knuten till denne – sidekicken identifieras inte av vem han är utan vad han står för.
Används med stor fördel att spegla protagonistens känslor. Om huvudpersonen är tveksam inför ett uppdrag och om han kommer att klara det, så hejar sidekicken på och övertygar honom om att han kommer klara det.
Sidekicken skulle aldrig vända sig emot protagonisten. Om protagonisten bestämmer sig för att göra något som är fel, så lämnar hellre sidekicken protagonistens sida än att vara med om det som känns fel.
Don Quijotes vapendragare Sancho Panza och Pinocchios ”samvete” Benjamin Syrsa är två typiska sidekicks.

Bugs_Bunny

Trickster hero.

TRICKSTER
En trickster (ungefär ”skojare”) laddar en historia med lättsamhet och kan balansera upp dramaturgisk stagnation. En trickster kan bokstavligen lura de andra karaktärerna i berättelsen, men oftare bjuder den på comic relief. En gammal dramatisk regel är ”make ’em cry a lot, let ’em laugh a little”: även i den allvarligaste och mest spännande film behövs små andningshål där publiken får le och slappna av – där kommer trickstern in.
Ett av huvudsyftena är av psykologisk art: trickstern balanserar ner hjältens allvarliga ego, tar ner honom på jorden och gör honom mänsklig.

Viktigt att påpeka är att dessa arketyper inte måste vara separerade – ibland kan en karaktär vara flera ”typer” samtidigt. En sidekick kan exempelvis vara en trickster, och en ”trickster hero” är ett vanligt fenomen i komedier eller folksagor. Snurre Sprätt är ett väldigt tydligt exempel på det sistnämnda.
Det finns en hel uppsjö andra arketyper, hämtade från olika läror: Contagonist, Impact character, Shadow, Threshold guardian, Herald och Shapeshifter är några av dem. Kanske dyker det upp fler här vad det lider.

Publicerat i filmmanus, Johannes Pinter | Lämna en kommentar

Hur berättelsen kom till

porträtt hanna2Två flickor lekte i skogen. En var fem, en var åtta. De var systrar och likt alla andra systrar älskade de att leka tillsammans utom när de inte gjorde det. Då bråkade de. Dörrar smällde, fötter stampade och ord skreks innan de blev sams igen.

Men den här dagen bråkade de inte alls. De lekte.

Mitt i skogen fanns ett omkullfallet träd. Stocken förvandlades till en magisk portal och över den fick lillasyster sätta sig. Bakom satt storasyster och höll om lillasysters axlar. Kropparna skakade medan de for genom universum, till ett okänt land de aldrig besökt förut.

Landet hette Kändo.

Så fort de kommit dit var storasyster inte storasyster längre. Hon blev lillasysterns mamma. Och skolfröken. Och klasskompisar. Faktum är att storasyster tog hundratals olika skepnader och spann på så vis en magiskt berättelse kring sin syster. Berättelsen innehöll skoldagar, kungliga baler och krig. Den hade surrande hissar, spöklika platser och flygande väsen. Allt skapades åt lillasyster, till bådas förtjusning, medan lillasyster alltid förblev sig själv.

Fast ändå inte. Lillasyster blev lite modigare, lite vildare, lite kavatare.

Åren gick och leken levde vidare. Överallt kunde de ta med sig sin hemliga värld. På stranden, i bilen, på semestern. Helst lekte de hemma. Lekrummet förvandlades till en överdådig våning, snedgången intill hyste mörka hot och nedanför trappan väntade vad som helst. Ibland folkets jubel, ibland ondska. Dag efter dag lekte de sin favoritlek och fastän kompisar kom och gick, inkluderade de aldrig någon i sin hemliga värld. Medan de växte från flickor till unga kvinnor, växte karaktärerna i leken också. Leken flätades i verkligheten.

Till slut blev systrarna för stora för att leka, men världen ville fortfarande ha deras sällskap. De kunde prata om vilka som gift sig, fått barn eller bytt jobb medan de diskade eller gjorde läxor. Lillasyster fortsatte lyssna på storasysters berättelser om deras älskade, påhittade vänner. Världen ville inte låta sig glömmas. Den var för stor, för vacker och bara deras.

Men det skulle komma att förändras.

“Får jag skriva ner berättelserna från vår lek?” sa storasyster en dag. “Jag tror det skulle bli en bra bok.”
“Javisst”, sa lillasyster, “om du dedikerar boken till mig.”
“Självklart skulle jag göra det”, sa storasyster.

Ett par år senare började hon skriva och hon kunde inte sluta. Men det blev inte en bok.

Det blev fyra.

hannaanneli

Publicerat i Debut, Hanna Höglund, Ljus som varit dolt | 14 kommentarer

Jag tänker stort och skimrande

Det är mitt i den så kallade industrisemestern. Sverige går på halvfart. Gubbarna i fiskdisken på lokala matvarubutiken har inget att göra eftersom alla är bortresta. Vi åker fram och tillbaka genom Sverige. Norrut. Söderut. Utomlands. Och upprepar därefter proceduren igen. Jag möter ett franskt par i kön till toaletten på macken i Örnsköldsvik. ”L’hiver” säger de och huttrar. Det är högsommar och tjugofyra grader ute, men fransmännen tycker att det är kallt som på vintern. Själv njuter jag av värmen, och är övertygad om att jag bodde i ett betydligt varmare land än Sverige i mitt förra liv. När sommaren är som de två senaste veckorna: varm, näst intill het. Då njuter jag. Men när vintern kommer önskar jag av hela mitt hjärta att jag bodde någon annanstans. Ändå gillar jag både Sverige, snö och skidåkning. Det är bara att vintern är för lång, för kall och för mörk.

Sommarnätterna i Norrland är det vackraste jag vet. När solen gått ner över horisonten, men en båge av ljus ligger kvar bakom bergen och lyser upp hela himlen ändå. När insekterna dansar på älven och daggen ligger som en tät vit dimma över prästkragarna på sommarängen. Jag har första parkett till naturens skådespeleri. Förflyttar mig efter väder och vind (och myggstatus), så att jag alltid sitter närmast där det händer. På altanen, i grässluttningen mot älven eller i bastun.

Dagarna vävs in i varandra. Om det är måndag eller lördag spelar ingen roll. Det är semester och då gör vi som vi vill. Fotbolls-vm är slut och vi är hänvisade till varandra och till våra elektroniska prylar. Själv läser och skriver jag. Lite för mycket av bådadera för att familjen ska vara nöjd. Att vara en skrivande själv är inte helt okomplicerat. Det går inte att stänga av skrivandet, men det upptar så mycket av ens tid och tankeverksamhet att det påverkar fler än en själv när man håller på.

Förra veckan deklarerade jag stolt att jag skrivit hundra sidor på nya romanen. Jag har fortfarande inte hunnit mer än hundra sidor av nya romanen, eftersom jag putsar på de befintliga sidorna. Något som jag aldrig brukar göra under pågående skrivprocess – att gå tillbaka och fixa till. Men när jag under en vecka tvingades ta ett steg tillbaka och tänka igenom mitt manus utan dator, fick det följdeffekter. Bra sådana. Som bara krävde att få petas in i manuset. Det var som om karaktärerna blev levande och talade om för mig vad jag skulle göra. Och min huvudkaraktär törs jag inte säga emot. Det är hon alldeles för bestämd för.

Jag brinner för manuset nu. Verkligen glöder. Tänker stort och skimrande, som att det är det bästa jag någonsin har skrivit, och att historien kommer att bli fantastiskt bra. Det är på sätt och vis en farlig känsla eftersom jag alltid brukar vara en aning (läs mycket) pessimistisk till mina texter under tiden jag skriver dem. Har inte alls förmågan att ha distans till det jag författar. Är själv min värsta kritiker. Alltså börjar jag nu undra om något är fel. Om det bra egentligen är jättedåligt, eftersom det annars brukar vara tvärtom, att det dåliga är bra. Rätt absurda tankegångar och jag blir nästan tokig på mig själv för att jag aldrig blir nöjd. Eller så ska jag vara just det. Nöjd. Att jag för en gång skull lyckats prestera text som jag tycker är okej redan från start. Saker kan förändras tänker jag. Så även det här?

Publicerat i Anna Lönnqvist, Författarliv, Skrivprocessen | 4 kommentarer

Novellsöndag

Idag är det dags för den tredje novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Att fly från sitt öde, och novellen är skriven av Anna Hansson. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Agnes sneglade oroligt på väckarklockan som stod på sängbordet på hans sida.

23.58.

Hon svalde hårt. Han skulle komma snart, det visste hon. Han kom alltid samma tid. Han hade alltid varit punktlig, aldrig sen till något. Och varför skulle det ha ändrats nu, bara för att han hade förändrats?

Hon drog täcket mot hakan och försökte andas lugnt. Egentligen borde hon ha somnat för länge sedan. Om hon låg och sov när han kom kanske han skulle låta henne vara? Kanske skulle han lämna henne ifred? Om så bara för en natt.

23.59.

Hon ville blunda men vågade inte. Hon var rädd för vad som skulle hända om hon inte såg honom, om hon inte höll koll på honom. Om hon inte övervakade allting han gjorde. Vem visste vad han skulle kunna ta sig till. Hade han ens några gränser längre?

00.00.

Hon höll andan. Vid varje litet ljud som hördes ryckte hon till. Vid varje litet knakande i det gamla trähuset ilade det till i hela kroppen. Hjärtat slog snabbare och snabbare. Munnen kändes torr, handflatorna fuktiga. Hon gjorde sig redo, förberedde sig mentalt på vad som skulle komma att hända. Sinnena skärptes och hon kunde höra armbandsuret som låg i jeansfickan ticka så högt att det kändes som om huvudet snart skulle explodera.

00.01

När klockans siffor ändrades blev hon förvånad. Var det något fel på klockan? Inbillade hon sig bara att den hade slagit om? Han hade aldrig varit sen tidigare, alltid kommit precis då klockan slog tolv.

Det regnade ute, var det därför? Brydde man sig ens om vädret i hans tillstånd?

00.02

Hon började slappna av. Kanske skulle han inte dyka upp i natt. Kanske hade han äntligen förstått att hon inte var intresserad. Hon andades lugnare, la sig tillrätta. Såg fram emot att för första gången på flera veckor få sova ostörd en natt.

00.03

Hon ryckte till. Hon hoppades att det hon hörde var en gren som slog mot rutan, men kände allt för väl igen ljudet av hans pekfinger som knackade mot fönsterrutan. Först svagt, sedan hårdare och hårdare.

– Kom inte in, ropade hon.

Hon hade läst att det skulle fungera, att det skulle få honom att lugna ner sig. Att de förstod mer än vad man kunde ana, de som var som han. Det stämde inte.

Snart knackade han så hårt att fönsterrutan skakade, och hon såg hans skugga genom de nedfällda persiennerna.

- Jag har ångrat mig, ropade hon. Jag vill inte längre.

Hon ångrade sig, åh vad hon ångrade sig. Hon tyckte att det var det sämsta beslutet hon någon gång tagit. Men det hade verkat som en bra idé, då. En romantisk idé. En idé ingen egentligen trodde att det skulle bli något av, åtminstone inte hon.

De var nyförlovade, ville inte leva en dag utan varandra. Utan dig är livet inte värt att leva, sa de. Den av oss som dör först kommer tillbaka och hämtar den andra, sa de. De skålade i champagne i solnedgången, skar sig i tummarna och blandade blodet, skrev sina namn på ett papper som de eldade upp över lågan från ett värmeljus.

De levde lyckliga i många år, och sedan inte lyckliga alls i många fler.

00.04

Han försvann från fönstret. Hon slappnade av i några sekunder, tills hon hörde hur det knarrade till i trappan. Han var inne i huset. Han hade tagit sig in, trots att hon bränt salvia vid ytterdörren. Han hade kommit för att hämta henne, precis som de kommit överens om, precis som han försökt göra varenda natt sedan han dog. Varenda natt sedan han drunknade i havet vid deras sommarstuga. Det fanns ingen återvändo, det visste hon. Men hon ville inte spendera evigheten tillsammans med honom. Tolv år fick räcka. Nu ville hon vara ifred.

00.05

Hon såg hans skugga uppenbara sig i dörröppningen. Kände lukten av saltvatten och tång. Snabbt tände hon lampan och sträckte sig mot burken med sömnpiller som hon fått utskriven efter olyckan. Burken som stått oöppnad, för att hon inte velat somna, inte vågat somna. Burken som stått oöppnad för att hon förstått vad hon skulle behöva göra. Hon svalde en efter en och sköljde ner med vattnet som hon haft stående på sängbordet sedan hon bestämde sig. Bestämde sig för att ta saken i egna händer om han kom för nära.

00 06

Hon såg hur han kom närmare och närmare, hur skuggan av honom med släpande steg gick mot henne. Hon svalde en hel näve tabletter. Han sträckte ut sina händer mot henne, tog tag runt hennes hals och klämde åt. Hon kände hur hon försvann bort. Hon hörde hans hjärtskärande skrik, när han insåg att det var för sent. När han insåg att han skulle få tillbringa evigheten ensam.

 

Publicerat i Debut | 7 kommentarer

Ett liv utan konflikter?

porträtt oskar1Jag fick en fråga häromdagen: Är det lättare att skriva en text om en person som lever ett liv utan konflikter, än att skriva en text om en person som till exempel har en komplicerad relation till sin familj? Frågan syftade på Klubb Hjärta, där Jonny, huvudpersonen, flyr sin inrutade vardag för att ta reda på om hans familj verkligen älskar honom. För att ta reda på det så simulerar han sin egen död och familjens reaktion är det han vill undersöka.

”Det är klart det är lättare”, svarade jag. För det är det, och det är till och med självklart för många, framför allt för de som själva konstruerar berättelser. Men det är inte självklart att det är just självklart för de flesta. Det är inte säkert att man som främst mottagare av kultur reflekterar över det faktum att de flesta berättelser kretsar kring en konflikt. Det är inte många filmer, böcker, etcetera, som handlar om ett lyckligt och alltigenom harmoniskt liv. Jag skulle säga att det är nästan omöjligt att hitta ett sådant exempel.

Har någon skrivit en roman om en person som lever ett liv utan konflikter? En roman som beskriver en lycklig barndom, en harmonisk övergång till vuxenvärlden, en vuxenvärld som inbegriper alla beståndsdelar som vi tror oss behöva för ett lyckligt liv. Familj. Friska barn. Inga ekonomiska bekymmer. Kravlös kärlek. Inga sjukdomar. Kan man verkligen skriva en sådan overklig berättelse? Det borde inte gå, det borde bli tråkigt.

Till och med en Harlequinroman, vars själva fundament bygger på att läsaren ska må bra av det lyckliga slutet, bygger på en konflikt som de två älskande ska överbrygga. Eller för den delen en barnbok, vars mottagare inte bör mötas av en allt för allvarlig konflikt, såsom ond bråd död, till exempel, bygger på en konflikt. Jag menar, vad hade ”Nöff nöff Benny” varit utan den dumma Rulle, som puttar ner lillebror i pölen?

Jag kan bara komma på en historia som bygger på en handling där inga konflikter uppstår: Familjen Bra, en pjäs skriven av den svenska serietecknaren/allkonstnären Joakim Pirinen. Pjäsen handlar om en familj som lever ett liv utan konflikter, där allt negativt som händer snabbt omvandlas till något positivt. Men något som på ytan tycks vara en berättelse utan liv och som borde vara helt ointressant, blir för mottagaren en absurd upplevelse. För Familjen Bra finns inga nivåer, de diskar med samma entusiasm som de räddar Jordens elförsörjning. Det ironiska tycks vara att en berättelse som tycks vilja poängtera att det inte går att leva ett liv där allt är Bra, ett liv utan konflikter, skapar en konflikt mellan mottagaren och pjäsen i sig självt. Mottagaren går ifrån pjäsen med en känsla av att något inte stod rätt till, att pjäsens karaktärer sagt något om deras eget liv som känns obekvämt att konfrontera.

Så, nej, en berättelse utan någon av alla livets konflikter blir en berättelse som handlar om något annat än livet. Och det är ju det vi skriver om.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 6 kommentarer

Skriva i kaos eller sinnesro

porträtt åsa1Jag har gått upp klockan 06.00 varje morgon för att skriva, deklarerade jag stolt i förra veckans inlägg. Det är en sanning med modifikation. Jag har gått upp klockan 06.00 i princip varje morgon för att sätta på kaffe, läsa en morgontidning, kolla nattens instagramflöde och därefter sätta mig vid datorn och stirra tomt framför mig. Det har jag gjort under att par veckor. Fascinerats av detta man kallar skrivprocessen och att så mycket av min föregår i huvudet och så litet blir nedskrivet på dator.

Kanske hänger det ihop med att jag är en dagdrömmare. Jag kan gå runt och tänka på vad jag ska skriva, fundera över vad som ska hända, möjliga scenarion och sedan kasta bort de som inte funkar i någon sorts mental papperskorg. När jag väl sätter mig och börjar skriva så ska historien i princip vara färdig, eller åtminstone scenen. Repliker, miljöbeskrivning allt ska vara klart att bara skriva ned. Och jag kan inte släppa det förrän det är någorlunda så som jag vill. Jag hatar att gå tillbaka till en scen (ja, jag kallar det scener, antagligen någon sorts skada från tidigare skrivande) som jag vet är halvbra. Då hittar jag hellre på en ny. Så jag antar att jag inte skriver detta som folk kallar råmanus utan steg för steg betar mig igenom det som ska bli det färdiga manuset.

Hursomhelst är det ganska intressant att det ser så olika ut. Miljöombyte gör underverk för skrivandet, sägs det. Kanske kaos också. Eller sinnesro. Vackert väder eller dåligt.

Under ett par veckor har jag haft lock för båda mina öron. Orsak oklar. Till omgivningens förtret och stigande irritation har jag inte varit vidare värst villig att ta reda på orsaken och än mindre göra något åt det. Kanske är det så att den fungerar som en välbehövlig bubbla, denna milda hörselnedsättning. Tillräcklig för att stänga ute lite av omgivningens brus och stänga in mig i mitt eget. Funderar lite på hur min egen ideala skrivandesituation ser ut. Lagom miljöombyte, lagom ordning och lagom hörselnedsättning alternativt öronproppar.

P.S Tyskland vann VM.

Bild tagen på plats i Berlin då VM-laget kom hem.

Bild tagen på plats i Berlin då VM-laget kom hem.

Publicerat i Debut | 7 kommentarer

Filmmanus 3: skapa en karaktär

porträtt johannes2

Utan karaktärer, inget manus. Men karaktärer utan tanke och mål ger heller inget manus att tala om.

Den här veckan ska vi titta på hur du ska tänka för att skapa karaktärerna som ska befolka ditt universum. Vad en karaktär är, hur du ger den liv, och vad som är dess viktigaste beståndsdel.
Till min hjälp har jag haft Syd Fields, Chris Voglers och Robert McKees tankar i ämnet. Dessa saker kan vara nyttiga även vid skapandet av en litterär karaktär.

Det först som är viktigt att tänka på är att EN FILMKARAKTÄR INTE ÄR EN RIKTIG MÄNNISKA!
En karaktär är en metafor för den mänskliga naturen. Den skapas för att belysa vissa aspekter av det mänskliga. Den kan verka normal, men den står över det normala. Där våra medmänniskor är svåra att tyda och förstå sig på, och man i många fall inte vet var man har dem från dag till dag, så är en filmkaraktär 100% logisk och förståelig. Han blir tydlig och klar eftersom han i filmen ställs inför situationer där hans personlighet drivs till sin spets.

Det finns två vägar att mynta en huvudkaraktär.
Antingen har du en karaktärsdriven film, där allt centrerar kring en komplex karaktär med en tydlig utveckling, och där du hittar på en story som passar till denna karaktär. Filmen ”Leon” av Luc Besson är ett bra exempel.
Eller så har du en storydriven film, där karaktärerna så att säga ”hälls ner i” den gjutform som är storyn. Om du får en idé om ett bankrån som går fel, eller en skönhetstävling där det sker en massa ”fula” saker bakom kulisserna, så utvecklar du karaktärer som gör denna setup så tillskruvad som bara är möjligt. Bryan Singers ”De misstänkta” är ett utmärkt exempel.

Om du har en historia som har flera karaktärer i centrum är det viktigt att du väljer en av dem och låter den vara huvudperson.
I en film kan du inte ha ett allsmäktigt perspektiv, kan inte ligga och se på händelseförloppet ”utifrån” som man kan i en litterär text (även om en litterär text också mår bäst av ett tydligt perspektiv). Publiken behöver ha någon att ty sig till. Om du har flera likvärdiga personer som inte står ut mer än någon annan så förlorar du en väsentlig detalj: publiken identifierar sig inte med filmen. Så du måste välja en, och låta den vara lite mer drivande än de andra. Han behöver inte nödvändigtvis vara ”ledare för gänget”, kan lika gärna vara en av de som står ”lägre i rang”, men han är den som har insikter och som kommer med idéer, och som publiken är med när viktiga förändringar sker.

character_sketch_process

Man måste vara noggrann när man skissar fram sina karaktärer.

Sen är det dags att planera upp din karaktär.
Då är det läge att göra två diagram.
Det första diagrammet handlar om din karaktärs liv fram till filmen börjar. Det som formar karaktären.
Då ska du skriva en biografi, minst en A4-sida med fakta om karaktären och om saker som gjort karaktären till den han är idag, vad som placerat honom på den plattform som är hans utgångsläge inför filmen. Man eller kvinna? Ålder? Var bor han, storstad eller landet? Enda barnet eller syskon? Relation till syskonen? Hur var barndomen, bra eller jobbigt? Relation till föräldrarna? Är han utåtriktad eller introvert? Skola? Utbildning? Listan kan fyllas på efter eget tycke och smak, allt behöver inte ha med filmens story att göra, men allt som kan färga filmen bör tas med. Denna biografi kan såklart ändras och fyllas på vartefter du arbetar med manuset och finner att han nog kanske hellre borde vara på det här sättet än på det där sättet.

Det andra diagrammet handlar om vad som händer med karaktären under filmens gång från första upptoning till sista nedtoning. Det som förmedlar karaktären.
Då ska du skapa tre spalter, som beskriver tre aspekter av karaktärens liv: det professionella, personliga och privata.
Det professionella. Vad arbetar han med? Banktjänsteman eller fribrottare? Hur är det på arbetsplatsen? Har han medarbetare? Hur är relationen med dessa?  Bra relation med sin chef? Umgås han med medarbetarna på fritiden? Genom interaktionen med andra kan du ge din karaktär en tydlig personlighet och ett tydligt perspektiv.
Det personliga. Är karaktären gift? I ett förhållande? Skild? Aldrig varit med en kvinna? Har han vänner? Många vänner eller bara ett fåtal eller en enda? Eller är han en ensamvarg som hänger för sig själv? Det finns många dramatiska möjligheter med relationer. Om du inte vet hur karaktären skulle bete sig, gå till dig själv – hur skulle du själv känna och bete dig om du var i den situationen?
Det privata. Vad gör karaktären när han är för sig själv? Tränar? Hetsäter? Har han husdjur? Hobby? Samlar han på frimärken eller människofingrar? Det är här karaktärens ”riktiga” jag förmedlas, när han inte behöver förställa sig. Där du kan skapa en kontrast till den roll han spelar när han är med andra i sin professionella eller personliga roll.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan du måste ställa dig när du börjar arbeta med manuset: VILKET MÅL HAR DIN KARAKTÄR?
Om han är racerförare är hans främsta mål att vinna det där stora loppet. Om han är bankrånare ska han lyckas med rånet mot den där största banken. Om han är polis ska han sätta fast den där gäckande seriemördaren. Om han är en okysst tonåring är hans främsta mål att få ihop det med den stora kärleken.
Sen är det bara att stapla så många hinder, och större och större hinder, framför karaktären som hindrar honom från att nå sitt mål.
Formulera din huvudkaraktärs främsta drivkraft, och du har hittat manusets starkaste motor!

Publicerat i filmmanus, Johannes Pinter | 2 kommentarer