Ett återseende

porträtt åsa1 Det här med att återse någon man inte har träffat på länge. På väldigt länge. Sisådär 18 år. Det är omtumlande och intressant. Det första glada igenkännandet, den lilla stunden när man ska greppa vad som hänt sedan sist i några snabba svep för att sedan landa i var nutiden och inse: oj, vi har inte så mycket gemensamt längre… Har vi någonsin haft det? Är det jag som har förändrats eller du?

Jag talar om romankaraktären Bridget Jones som jag lite av en slump sprang på när jag väntade på ett tåg på Stockholms Central i veckan. Jag visste ju att hon var tillbaka, det hade jag läst i diverse tidningar men jag hade inte sökt kontakt och när jag väl sprang på henne så hade jag faktiskt glömt det. Men det blev ett glatt återseende. Ner i plastpåsen med henne och ja…så hamnade vi på samma säte på tåget ner mot Malmö och eftersom tåget var en halvtimme sen pga signalfel i Flen så fick vi lite extra tid att umgås.

bridget

 

 

Hon är ganska rolig, oerhört välskriven, fantastiskt samtida med referenser till engelska tv-program som jag inte känner till och kopiösa mängder vin. Det är kul. Jag är fortfarande förtjust i hur hon kort sammanfattar intaget av vin, tid spenderad på att oroa sig för kommande möte om tv-manus (3 timmar) och tid spenderad på att förbereda sagda möte (0 timmar). Där skrattar jag igenkännande (ej högt dock).

Men sedan känner jag att vi inte är på samma våglängd längre. Och jag undrar faktiskt om vi någonsin varit det. När den första boken om Bridget kom var jag en helt nybliven mamma och ja, mitt liv var ganska olikt Bridgets. När hon satt och svor över Mr Darcy vid ett stort glas vin så svor jag in i kylskåpet över att jag hade glömt köpa mjölk. Ändå satt jag där och skrockade gott när jag läste boken. Verklighetsflykt kallas det visst.

Det och förmågan att skapa en oerhört ‘likeable’ karaktär som man arton år senare nästan förväxlar med en gammal vän. Det är ganska storartat gjort av Helen Fielding.

Så även om mitt återseende med Bridget hade ett visst inslag av gud, vad ytlig hon är, har hon alltid varit så här sjukt utseendefixerad ? och att jag i ena mungipan ibland väser humblebrag när hon beklagar sig över sitt misslyckade yrkesliv (ganska lyckat) och sitt hopplösa kärleksliv (hon får ju tydligen alltid de snyggaste männen) så var det på det hela taget ett ganska trevligt återseende även om det inte gör något om det dröjer några år tills vi ses igen.

Har ni någon romankaraktär som känns som en gammal vän?

 

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Gästbloggare: Camilla Jönsson – Debutantbloggare 2013

Foto: Malin Enting

Foto: Malin Enting

”Är det du som är författaren?” undrar en tolvårig tjej som upptäckt mig där jag står och ser förvirrad ut i korridoren. Och jag behöver inte ens se mig omkring för att veta att det nog inte finns så många andra där som passar in på den beskrivningen, så jag medger att ja, det är jag som är författaren.
”Kul. Då ses vi senare”, säger tjejen och ler innan hon skyndar vidare.

Jag befinner mig på en skola i Halmstad där jag blivit anlitad för att hålla ett flertal workshops i konsten att skriva noveller. Över huvud taget är det mycket sånt den här hösten. Jag åker runt och lär människor att skriva. Mest ungdomar förstås, men också en hel del vuxna. Från att ha varit något jag sysslat med några kvällar i veckan har det blivit min huvudsakliga sysselsättning. Och allt är bokens fel. När du har givit ut en bok blir du på något märkligt sätt synligare i kultursvängen. Sen hjälper det förstås att känna många bibliotekarier också. Men jag märker att de tycker att det är roligt att kunna säga att de faktiskt har en riktig författare som kommer dit varje vecka och håller skrivarverkstad.

Mellan skrivarworkshopsen och cirklarna har jag ägnat mig åt att redigera och nu korrekturläsa min kommande roman Ekon. Den har fått ett omslag och utgivningen är planerad till mars nästa år. Vad bok nummer tre kommer att bli för något har jag dock inte hunnit tänka på än. Eventuellt en hästbok, eller en spökhistoria. Jag velar lite fram och tillbaka.

9789132163999_ekon_cmyk

Kommer i mars 2015

En annan kul grej som hänt i höst är att Det går bara inte har blivit översatt till danska. Då fick boken inte bara ett nytt omslag, utan dessutom en ny titel. En to kaos heter den. Att läsa sig själv på ett annat språk, även ett som ligger hyfsat nära svenskan, är märkligt. Det är mina ord men ändå inte. Ska jag vara ärlig så har jag knappt vågar kolla i den danska versionen. Hur som helst önskar jag Emelie lycka till i Danmark.

en_to_kaos-camilla_jonsson-28111271-1737067498-frntl

Emelie gick och blev dansk.

Snart är det dags för den första Halländska bokmässan här i Halmstad (den 29/11 för att vara exakt). Där ska jag vara med, både med eget bokbord och med scenframträdanden. Bland annat ska jag vara med i en paneldebatt ihop med Författarförbundets ordförande Gunnar Ardelius. Bara det. Jag har också varit med på ett hörn i planeringen av det hela, så det ska bli riktigt spännande att se hur det går.

Det går bara inte var min första bok och den har öppnat så många dörrar för mig på fler sätt än jag trodde var möjligt. Kanske går det faktiskt att vara författare på riktigt, om en är lite flexibel och våghalsig. Till våren ska jag försöka ta det lite lugnare med vuxencirklarna och satsa mer på att jobba med barn och unga jag hoppas att Ekon kommer att ge mig ännu en skjuts framåt i författarkarriären.

Publicerat i Camilla Jönsson, Det går bara inte, Gästbloggare | 1 kommentar

Lördagsenkät: Ansikten på bokomslag?

porträtt johannes2Johannes Pinter:

Jag är splittrad till ansikten på bokomslag. Jag förstår grejen med att få ”ögonkontakt” med en potentiell köpare. Men är det inte helt rätt ansikte med helt rätt känsla, så förstör det hela paketet. Ett ansikte säger sällan så mycket om storyn, och det tycker jag är synd. Jag gillar att man redan genom omslaget dras in i det universum som är boken. Så om jag måste säga ja eller nej till ansikte på omslag, så säger jag nej.

porträtt anna1 Anna Lönnqvist:

Varken för eller emot. Huvudsaken att det passar bokens innehåll och titel. Mitt ansikte är med i bakgrunden på ”Tills kärleken skiljer oss”.

 

 

porträtt oskar1Oskar Edvinsson: Jag har ett ansikte på mitt omslag. Jag vill bara ha det sagt. Men jag tycker nog att det kan funka, men det kan bli ett problem att ge läsaren ett ansikte till huvudpersonen innan läsaren har tagit sig an texten. Det är lite som gestaltning kontra beskrivning. Med ett ansikte på omslaget riskerar man att skapa bilder för läsaren som de var ämnade att skapa själva. Behållningen av boken kan i värsta fall få sig en törn. På Klubb Hjärta är ögat på ansiktet i fokus, det tycker jag mycket om – ögat som är själens ingång, om jag får bli lite pretentiös.

porträtt hanna2Hanna Höglund:

Beror på målgrupp, skulle jag säga. På en barnbok förväntar jag mig att få se bilder av viktiga element i berättelsen, även ansikten. På romaner för vuxna tycker jag det är mindre lämpligt. Är det en bok som riktar sig till mig, och inte barn, ser jag helst inte ansikten och framför allt inte fotografier som blivit så vanligt. Delar av ett ansikte är absolut okej och kan vara lockande. Men jag gillar grafiska omslag bättre, eller talangfulla illustratörer som fångat bokens stämning i bildform – ansikte eller ej.

porträtt åsa1Åsa Asptjärn:

Det förekommer ett ansikte på min bok, fast det är på insidesfliken. I mitt fall har det gått i perioder. När jag var i början av min läskarriär, då när jag hade tagit steget från bilderbok till kapitelbok så krävde jag närmast ett ansikte. Under en senare del av mitt liv som läsande fann jag det högst störande att bli påkletad ett ansikte, vilket som helst, som störde min egen inbillningsförmåga. Nu är jag tråkigt neutral och tycker inte att det gör varken till eller från.

 

 

Publicerat i Debut | 3 kommentarer

Den där nödvändiga moroten

porträtt johannes2

Halleluja. Pris ske Nano. Jag har hittat fram till kreativitetens källa!

Som bekant pågår NaNoWriMo för fullt. För de som inte är familjära med termen så kommer här en kort sammanfattning:

50000 ord på 30 dagar.

Enkla regler, tuffa förutsättningar.

Från och med igår, den tjugonde, kunde man börja validera sitt ordantal och hysta in sin ”vinst” som helt enkelt består av det fantastiska i att man klarat av att producera så många ord på så kort tid.

Jag är inte framme vid målgränsen med min Nanoroman ”Karmakoma”. Ganska långt därifrån. I detta inläggs skrivande stund har jag producerat drygt 37600 ord. Så jag har 12400 kvar för de återstående tio dagar.

karmakoma01

Det hemmasnickrade omslaget till Nanoromanen ”Karmakoma”.

Men det här inlägget ska inte handla om de ej skrivna orden, utan om de ord som jag fått ihop hittills.

2014 har hittills varit ett ganska skralt år för mig vad gäller att producera reda text. Jag har skrivit om och ”rättat” min roman ”Vackra kyrkor jag besökt”. Jag har planerat upp en annan roman med arbetsnamnet ”Änglamakerskan” som det gått lite troll i. Jag har fått ihop några noveller och skicka in två barnboksmanus till förlagen.

Men jag har inte kommit igång att knacka text och kontinuerligt arbeta på ett romanmanus. Fått känna tillfredsställelsen att se det växa och bli grunden till en ny bok. Mitt petande med olika saker på olika håll har stört mitt större fokus på ett större projekt.
Jag gissar att det finns något att lära av att inte ha för många grytor kokande samtidigt.

Men det här inlägget ska inte handla om alla de smågrytor som står och puttrar all over the place. Det ska handla om den stora kitteln som jag just nu rör i för fulla muggar medan jag öser ner alla godsaker som jag bara kan hitta.

karmakoma03

Statistiksidan till mitt Nanoprojekt. Jag håller mig aningens över kurvan för att få ihop det.

Jag hade faktiskt inte trott att det skulle bli så här tydligt. Att Nano skulle hjälpa mig att få upp ångan på det här sättet. Att det skulle finnas ett före och ett efter.

Det uträknade snittet per dag som man måste skriva för att klara av att ta sig i mål är 1667 ord per dag. Jag har snittat på 1852. Och då är det några dagar som jag inte har skrivit alls på.
Vissa dagar har varit rätt lätta att komma igång. Jag har haft en kul scen framför mig, och då har manuset liksom dragit mig till sig. Då har det blivit både 2000 och 3000 ord.
Andra dagar har det varit tufft att komma igång, väldigt tufft till och med. Det har varit en mellanscen med nödvändig dialog. Eller så har jag inte haft scenen ordentligt planerad, så det har krävts att freestyla medan jag skrivit, och jag vill gärna vara välstrukturerad. Men då det bara varit att se sanningen i vitögat – om jag inte skriver så får jag ingenting skrivet. Och hur trist är inte det? Tills slut har jag ändå lyckats få ihop 1000 ord.

Jag har behövt en morot för att komma igång på allvar. Nano var denna morot. Jag har verkligen velat skriva en ny roman. Och Nano var det perfekta tillfället att under rätt extrema förhållanden (50000 ord på 30 dagar!) få till detta. Jag har vetat att jag har det i mig, att kunna producera många ord på en dag.
Det behövdes bara en morot.

Min plan när november är över och ”Karmakoma” är genomskriven är att direkt hoppa vidare till ”Änglamakerskan” och skriva igenom en första version av den. Det vore dumt att inte ta till vara på energin och euforin som jag nu arbetat upp.

En annan positiv sak som detta projekt fört med sig är att jag passat på att bekanta mig med programmet Scrivener.

karmakoma02

Scrivener. Program med praktiska funktioner. Och några frågetecken.

Jag har inte arbetat i det tidigare, det har alltid varit Word som gällt. Men nu tänkte jag att det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen. Erfarenheten hittills har varit väldigt bra. Jag har inte haft användning av några fancy specialfunktioner, men även det basala skrivandet har rullat på smidigt.

Några bra grejer:

  • Varje scen har sitt eget dokument, och man kan flytta runt dokumenten på en ”corkboard” som man vill, och då läggs scenen rätt även i textflödet.
  • Varje scen har en ruta som heter ”document notes” där jag klistrat in scenens synopsis. På så sätt behöver jag inte flippa mellan dokument, utan kan hela tiden se vad nästa steg i strukturen är.
  • Man kan exportera till .epub.

Några ”negativa” grejer:

  • När jag exporterar heter varje scen ”Chapter one”, ”Chapter two” etc. Jag vet inte hur jag får bort dessa namn vid export.
  • Man har inget grepp om hur många sidor scenen är som man skriver, det är ett enda konstant textflöde.

Det är egentligen inte så negativt dessa saker, förmodligen finns det sätt att lösa det, jag måste bara leta lite.

Efter månadsskiftet kommer det komma en slutrapport om hur Nano gått.

Publicerat i Johannes Pinter, Nanowrimo, Skrivprocessen | 8 kommentarer

Tjuvstartat julen i helgen

porträtt hanna2I min hemkommun finns ett slott. Tjolöholms slott. Det ligger vid havet och har en stor trädgård dit jag åkte varje maj under barndomen för att spela brännboll med skolan och ha picknick. Lars von Trier spelade in Melancholia här. Folk gifter sig här och spelar kubb. Grillar. Och så går man på Västkustens största och exklusivaste julmarknad förstås. Bara närodlad mat och riktigt hantverk är tillåtet, inget krimskrams. Jag slängde iväg ett mejl till slottsfrun och frågade om böcker räknades som hantverk och fick ett ja tillbaka.

Jul på Tjolöholm är en upplevelse! Alla som bor i närheten och inte varit där – åk! Det har öppet den här helgen också. Men helgen som var stod jag där, med Lianne i vackra högar och jul överallt omkring oss.

”Lite julläsning i mellandagarna, kanske?”
”En signerad bok i julklapp åt någon, kanske?”
”Alltid roligt att uppmuntra läsning.”
”10-12 år och uppåt skulle jag säga, men jag har många vuxna läsare också.”
”Jo, men det är inte klassisk fantasy, det utspelar sig i nutid så här finns både bussar, magi och svärd!”

Så många möten. För det första har vi alla de andra utställarna: den rara gumman som tovar tomtar, den tjusiga damen som syr i mocka, den skojiga farbrorn som snidar i trä. Sällan har jag haft så trevligt med främmande människor! Jag vill skriva noveller om dem allihop. Jag längtar till nästa år när vi träffas igen, för jag ska tillbaka hit, alla gånger, med tvåan i högsta hugg.

För det andra har vi besökarna. 25 000 besöker Jul på Tjolöholm och jag har haft så många roliga samtal: om läsning, om ungdomar och iPads, om Lianne, om magi i böcker, om jul, om latin. Även om jag upprepade samma fraser igen och igen så var varje samtal olika och jag blev bättre på att pitcha min bok och snappa upp vilken infallsvinkel som skulle funka på just den här besökaren.

Många pensionärer köpte boken till sina barnbarn. Många barn/ungdomar vände längtansfulla ögon åt medföljande vuxen för att få med sig boken hem. Några vuxna köpte den med ett förnumstigt ”Nej den här tänker jag inte ge bort, jag är sugen på att läsa den själv!”

Jag sålde över förväntan. Några hade sett mig i tidningen, någon hade hört mig på radio. Roligast var tjejen som pekade på boken på håll och sa: den där har jag läst, den är jättebra! En tjej som alltså hade ramlat in på mitt boksläpp, köpt den då och nu träffade mig, den lokala författaren, igen.

Damen med mockan bredvid köpte boken i julklapp åt sin sonson då jag påpekat att pojkar minsann visst kan läsa böcker om tjejer och sen fick jag veta att hon satt och smygläste i båset bredvid. Med strålande ögon kikade hon över till mig och sa: ”den är ju riktigt, riktigt bra!” Tjugo minuter senare kikade hon fram igen: ”Hur skriver man ett så fångande första kapitel? Jag kan inte sluta läsa!” Jag log och svarade att man lägger väldigt mycket krut på första kapitlet.

Dagen därpå hade hon läst ännu längre och sålde in boken till sina väninnor som hälsade på henne på marknaden och jag fick sålt två böcker till.

Det är så här det går till. Tänk globalt, jobba lokalt, som det heter och det gäller inte bara indieförfattare, utan många författare i Sverige. Undantaget några få traditionella förlag som jag inte vågar uttala mig om, förväntar sig förlag av idag att författaren engagerar sig i sin egen marknadsföring. Det finns många små, men framgångsrika förlag därute som blir glada när deras författare tar sig för sånt här. Jag vet detta för jag stod inte ensam på marknaden.

Eftersom det kostade en liten slant bjöd jag med min gode vän Per Herrey att dela mitt bord två av tre dagar. Han hade med sin deckare och sin barnbok och jag hade min ungdomsbok. Vi talade gott om varandras böcker och snicksnackade med besökarna och hade hemskt trevligt. När det var lugna stunder pratade vi om annat, som alla de signeringar Per åker på.

Förlaget fixar signeringar i butiker som säljer böcker, men inte är bokhandlare, och skickar dit böcker som Per signerar. Efter signeringen avgör butiken huruvida de vill behålla böcker för vidare försäljning och i sådana fall hur många. Utfallet är olika, men jag gillar idéen. Inga dyra kostnader med centrala inköp och full returrätt, utan ett enklare avtal baserat på faktisk försäljning.

För egen del är planen att växa långsamt. Visst, man kan mäta framgång i antal sålda böcker, men just nu mäter jag den i hur stor andel av läsarna som hört av sig efteråt och säger att de längtar till tvåan. Har jag utökat den skaran något under helgen som gått, är jag mer än nöjd med timpengen.

Så har du möjlighet – gå på marknad! Sälj din bok. Träffa dina läsare, se dem i ögonen. Prata om din bok från tidig morgon till sen kväll tre dagar i rad och gå sen till jobbet på måndag morgon. För även om du missar den omtalade eldshowen utanför så kan du säkert smaka några ostar och sätta i dig en strut brända mandlar eller två. Och du får signera din bok. Många gånger.

Slottet i bakgrunden.

Slottet i bakgrunden.

Julgruppen som Pers kära hustru gjort drog mycket uppmärksamhet till bordet. Bra isbrytare.

Julgruppen som Pers kära hustru gjort drog mycket uppmärksamhet till bordet. Bra isbrytare.

IMG_1684

Jag och Per med våra böcker, strax före det öppnar.

Dagen som jag och Lianne hade bordet för oss själva.

Dagen som jag och Lianne hade bordet för oss själva.

Publicerat i Hanna Höglund, Ljus som varit dolt, Marknadsföring | 12 kommentarer

Den snabba och lättillgängliga researchen

porträtt anna1När ska man egentligen göra research? Alltså den typen av lättillgänglig research som man kan göra via nätet? Åsa skrev i måndags om slösurfandets gissel. Ofta, när jag skriver råmanus, söker jag efter den informationen jag saknar vid exakt det tillfället jag behöver den, men jag undrar om det verkligen är rätt metod? Det blir lätt så att researchen tar överhanden på ett ibland oväntat sätt.

Min nya roman utspelar sig i nordligaste Lappland. Jag har varit på spelplatsen både sommar- och vintertid flera gånger. Jag kan miljön. Men eftersom det är en roman vill man tvista till det. Man vill dra allt extra långt, också när det gäller naturfenomen. Låt oss säga så här: jag har fastnat för norrsken, och då menar jag verkligen fastnat. I am stuck. Fråga mig vad ni vill veta om Aurora Borealis och jag kan svara på det. Men inte bara det. Ni vet länkarna som finns på Wikipedia? De som raskt för en vidare någon helt annanstans än man hade tänkt sig? Som till exempelvis till den grekiska mytologin? Om man då en gång i tiden (läs jag) har varit väldigt intresserad av det ämnet och dess relationer till himlakroppar och stjärnor blir det lätt så att man, just det, fastnar.

Polarsken som raskt för en vidare till den romerska mytologin och sedan även den grekiska …

Det här är uppenbarligen ett problem. Man kan förstås förlägga all research utanför skrivpassen, men om man inte är en sådan där planerande person som vet i minsta detalj vad man ska skriva om, kommer man förr eller senare att behöva kolla upp någonting. Små, små saker, som om det är asfalt eller grusplan utanför fjällstationen i Abisko? Street View på Google ger direkt svaret. Men Street View är också rätt kul att leka med. Man snurrar runt och glider iväg. Vad häftigt! Där borta är forsen jag passerade en gång. Och där är linbanan. Coolt! Undrar om den är öppen i oktober? Om den går att åka både upp och ner? Om det är en sådan där inbyggd variant eller om det är en stolslift? Om den liknar dem som de har i Alperna? Vad händer om den stannar när man sitter däruppe? Har det hänt någon olycka med liften någon gång? Och berget, Nuolja, som linbanan tar en uppför, är det verkligen bara offpist-åking som gäller där eller har de vanliga slalombackar för oss dödliga? Nej, just. Det kanske inte var det jag skulle fundera på nu. Jag skulle bara snabbt, på en halvminut, kolla upp om det var asfalt eller grus utanför Abisko fjällstation.

Nästa gång ska jag skärpa mig. Då ska jag ta tid minsann. Om det tar längre än en minut att kolla upp den lilla, lilla, saken, låter jag den vara tills vidare. Om det inte gäller något extra viktigt förstås. Som varför norrskenet vissa gånger är gulgrönt, men andra gånger violett. Visste ni förresten att den violetta färgen alstras av kvävekonen N2+ på alla norrskenshöjder över 85 km?

Publicerat i Anna Lönnqvist, Skrivprocessen | 7 kommentarer

Min redigering, del två

porträtt oskar1I förra veckan så presenterade jag del ett av min redigeringsplan. Denna vecka är det dags för den lite matigare del två. I denna fas kommer jag börja pilla i detaljer, men även se över vissa grundläggande aspekter av mitt skrivande, som kan vara nog så tidskrävande.

DEL TVÅ

Förhoppningsvis har jag redan i genomläsningen, i redigeringsfas nummer ett, reflekterat över gestaltning kontra beskrivning och markerat problemområden för en senare djupdykning. Nu är det dags att ta tag i detta och eventuellt lokalisera fler ställen där jag kan liva upp texten. Jag tänker inte fördjupa mig i ämnet, utan hänvisar istället till ett tidigare inlägg här. Detta kan vara ett av de viktigaste momenten i redigeringen, så det gäller att vara skärpt. Jag tänker dock inte läsa igenom texten en gång till, med enbart koncentration på gestaltning kontra beskrivning, utan tittar bara på det som jag tidigare markerat.

När de redan markerade områdena är justerade och genomtänkta så tänkte jag fortsätta med gestaltning kontra beskrivning. Nu använder jag mig av den fina sökfunktionen som säkert många av er är väl förmögna med. I det här fallet kan det vara bra att söka efter beskrivande ord, det vill säga adjektiv, men det kan även vara bra att söka efter adverb, som ibland förstärker ett adjektiv. Problemet med adjektiv är att det finns väldigt många. Eller det är såklart inte ett problem för ett språk i sin helhet, men för en som sitter i min stol så blir det lite jobbigt att gå igenom det svenska språkets alla adjektiv. Därför gäller det att lokalisera just mina favoritadjektiv och arbeta med dessa. Adverb är däremot något lättare. Det finns ett par adverb som överanvänds av många och som kan vara värda att gå igenom och fundera lite mer på. Hanna skrev ett inlägg om detta som ni bör kolla närmare på om ni är intresserade av adverbsjukan. Här kommer hennes lista på adverb som är viktiga att kolla in:

någorlunda annorlunda förmodligen lyckligen visserligen möjligen lämpligen slutligen troligen verkligen onekligen uttryckligen obönhörligen oundvikligen uppenbarligen nämligen alltid aldrig genast nu ganska mycket väldigt ordentligt så innerligt rysligt förskräckligt försiktigt nyfiket också kanske naturligtvis ju tyvärr lagom riktigt nog just precis plötsligt

Nog om gestaltning. Nu tar vi tempus. Jag har en förkärlek, eller snarare svaghet, att blanda in order ”hade” vid alldeles fel tillfällen. Detta kommer jag att titta igenom. Tempus är annars ett problemområde för mig, något jag måste jobba vidare på. Det är viktigt att jag hittar partier där mitt tempus havererar och då försöker fundera ut vad det är jag gjort fel, vad det är som inte fungerar.

Jag kommer även titta på mina kapitel. Hur är de konstruerade? Bryter jag vid fel tillfällen? Ska kapitlen få namn? Eller ska de inte ens få nummer?
Jag kommer att titta på texten och försöka avgöra när det egentligen krävs en brytning. Två saker kommer jag tänka på:
1. Bryt när handlingen kräver det. Det vill säga när handlingen sticker iväg åt ett annat håll, när jag hoppar i tiden, ändrar perspektiv, ändrar karaktärsperspektiv, etcetera.
2. Bryt när det finns en snygg cliffhanger. Det är aldrig onödigt att skapa extra spänning.

Precis som adverbsökningen ovan så kommer jag även söka efter ord som jag vet att jag tenderar att överanvända. Ord som: honom, henne, man, skulle, däremot, alltså, och, men, som, att, med, det etcetera. När det gäller det så kan det också vara en poäng att titta på ovan länk till Hannas tidigare inlägg om adverbsjukan, som även behandlar formellt subjekt.

Jag kommer också att kolla alla mina frågetecken och försöka jobba bort retoriska frågor. Min erfarenhet, som i och för sig inte är så stor, säger ändå att retoriska frågor ofta används för att gestaltningen inte är tillräckligt bra. Man ska inte behöva förstärka något genom en retorisk fråga, eller rättare sagt: Om man använder en retorisk fråga så finns det risk att man inte varit tillräckligt tydlig tidigare.

Jag måste åter igen lyfta fram ett inlägg av Hanna, som handlar om hur man kan skruva sitt manus ett varv till. Tipsen och råden är grymma och kommer ligga i bakhuvudet, men även sättas under lupp under min redigering. Jag kommer inte att gå in i detalj på detta, utan hänvisar till hennes inlägg.

Särskrivningar är ett gissel. Jag väljer att inte rada upp för många, men jag kommer att kolla upp:

imorgonkväll eller imorgon kväll?
skitsamma eller skit samma?
så klart eller såklart?
i så fall eller isåfall? Eller snarare i sådana fall…
efterhand eller efter hand?
såhär eller så här?
där inne eller därinne?

Jag har koll på de flesta redan, alltså hur jag ska göra, men så var kanske inte läget för ett halvår sedan. Så lite särskrivningar som möjligt är en ganska bra regel, kan jag tycka.

Sedan finns det en mängd ord som blir fel i ordbehandlaren, men ändå rätt. Ja, ni vet vad jag menar när ni ser nedan tvillingord:

vaknade och vakande
förställde och föreställde
släkte och släckte
samtidig och samtidigt
bror blir bor
orolig och oroligt
tycker och tycket
bra och bar
kris och Kristy (ett namn på en av mina karaktärer)
vara och var

Som jag nämnde i inledningen av detta inlägg så kommer jag att gå in i detalj på texten i denna fas av redigeringen. Jag antar att det märks och ber om ursäkt om det är det tråkigaste inlägget i världshistorien. I och för sig så vet jag att Debutantbloggens läsare är intresserade av sådant här, så kanske har jag skrivit världshistoriens bästa inlägg, eller i varje fall något mitt emellan. Jag väljer i vilket fall att avbryta här, även om det är en mängd fler saker som jag kommer att titta över. Det är detaljerna som gör det. Delvis i varje fall.

Nästa vecka tar jag en paus i redigeringsbloggandet och kommer istället att redogöra för min debut på Växjö Bokmässa, där jag för första gången ska tala inför folk om mitt författarskap. Missa inte detta, jag anar hög pinsamhetsfaktor.

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 4 kommentarer