Misstag inom skrivandet – Del Ett

porträtt oskar1Jag somnade precis när jag skulle lägga min ettåriga son. När jag vaknade igen tio minuter senare, i en sådär däst och go form med ökentorka i munnen och ögonlock som klibbat igen (med en känsla av övermogen frukt på något sätt), insåg jag att jag hunnit med en hel aktionssekvens. En man kör in med en bil i en folksamling och mejar ner så många personer som han kan. Rysligt bara där – var kommer allt ifrån? (Hade moraltanterna rätt ändå? Var det inte bra att kolla VHS-action när man växte upp på 80-talet?) Hjälten i drömmen, naturligtvis jag själv, lyckas med några andra karlar rädda situationen (fantastiskt att en dröm på tio minuter kan ge mig både rysningar och en förståelse för min brist på jämlikt tänkande – varför kommer inte en kvinna fram och hjälper till i min dröm?). I vilket fall så misslyckas bilföraren med sitt tänkta dåd, vilket osökt (eller rättare sagt jävligt långsökt) leder till min lilla följetong Misstag inom skrivandet. En tre veckor lång odyssé av klavertramp och snedsteg som går att plumsa ner i om man har fel skor när man sitter vid tangenterna. (Ber förresten om ursäkt för alla parenteser i denna långa inledning.)

Strunt i marknadsföring

”Boken är så bra så det kommer lösa sig av sig självt.” Nja, den inställningen funkar kanske för en redan etablerad författare, som dessutom inte behöver sälja speciellt mycket för att ha möjlighet att fortsätta sin karriär. Jag läser för tillfället en bok om Arnold Schwarzenegger. Säga vad man vill om muskelbergets personlighet, politiska åsikter, skådespelarinsatser, eller självgodhet – men en drivkraft att marknadsföra sig själv, och lyckats med det samma, kan man inte avskriva honom. Jag ska inte gå in på detalj, utan hänvisar gärna till boken istället (se nedan), men en lärdom är att oavsett vem man är så är marknadsföringen livsviktigt om man vill nå ut.
En annan lärdom är att självförtroende är en bra egenskap att ha när man ska marknadsföra sitt verk. Det är någonstans där jag snubblar lite. Tyvärr sitter jag inte på den starkaste sociala förmågan och tycker inte alls om att framhäva mig själv, särskilt inte i situationer när jag pratar med människor (i mitt eget huvud går det däremot jättebra, då kan jag till och med fantisera om utmärkelser, tevesoffor och diverse positiva recensioner). Jag tror att författare i allmänhet är sämre på att marknadsföra sig själva, än till exempel skådespelare, då författaren bör uppskatta tid för sig själv i skymundan för att uthärda yrkesrollen, medan en skådespelare har en törst efter uppmärksamhet. Två olika personligheter helt enkelt, medan det här med marknadsföring inte är helt enkelt. Men likväl nödvändig.

Sätt på teven

Sätt på teven på hög volym. Gärna en kanal som visar något du är intresserad av. Du kommer inte få tillnärmelsevis lika mycket gjort som om du satt dig i ett mörkt och tyst hörn någonstans.

Stäng av teven

Lyssna inte benhårt på ovan. Tänk på att du kan missa en massa fina uppslag och idéer som andra redan skapat, och som du sedan gör något bra av själv. En svår balansgång.

Boktips

Slänger in ett boktips såhär i sommartider. Total Recall, en självbiografi av Arnold ArnoldSchwarzenegger1Schwarzenegger. Boken börjar väldig bra, med en beskrivning av efterkrigstidens Österrike och ett hushåll i arbetarklassen. Förvånansvärt nyanserat. Hans tid som muskelbyggare får sedan ordentligt med plats och börjar med en Arnold i tonåren. Riktig kul läsning. Han beskriver en sport som på den tiden inte räknades som sport och där han själv blev förgrundsfigur och sportens största reklampelare. Kul som sagt, med många fina anekdoter om ett i mitt tycke konstigt tidsfördriv. Hans skådespelarkarriär och politiska liv fyller ut resten av boken, och även om jag retar mig på hans åsikter, så är det likväl underhållande läsning. Jag vet inte varför en bok om Arnold intresserar mig, förmodligen på grund av att hans filmer förgyllde mina tonår, men någon idol är och förblir han inte. Likväl är det fantastiskt att läsa om en människa som är så totalt olik en själv. Är man totalt orädd, självgod, och med ett självförtroende med lika lite osäker fettmassa som hans egna biceps på 70-talet, så kan det inte gå fel. Österrikes svar på Björn Ranelid.

Publicerat i Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | Lämna en kommentar

En bra idé minns man

porträtt åsa1 ”En inställd spelning är också en spelning.” lär Ulf Lundell ha sagt en gång på det glada nittiotalet. Well…det är den ju inte.

Inte heller är ett uteblivet blogginlägg ett blogginlägg, hur gärna man än vill. Mitt blogginlägg i förra veckan uteblev. Det är vad jag vill ha sagt och be om ursäkt för. På grund av utebliven uppkoppling och överdriven avkoppling så upptäckte jag det alldeles för sent. Sorry.

Vän av ordning, eller rätt och slätt person med rimlig framförhållning, tänker kanske att man borde förbereda sig lite, tänka ett några steg fram, skriva ett par blogginlägg i förväg och tidsinställa. Men si så jobbar inte jag. Jag tar det efter hand, så att säga. Har ingen pärm full med uppslag som jag kan gå till, bläddra i, välja och vraka ur. Har ingen pärm, knappt ens ett anteckningsblock.

För jag tänker så här: är det tillräckligt bra så kommer jag ihåg det. Glömmer jag så var det inte bra nog (detta är ett win-win resonemang då jag ändå inte kommer ihåg exakt hur bra idén var eftersom jag har glömt den. Typ). Har just nu en, säger en, icke uppskriven, endast i hjärnan omkringflytande idé. Genial än så länge EFTERSOM JAG INTE HAR BÖRJAT SKRIVA PÅ DEN ÄNNU. Däri ligger alltså hemligheten: en idé kan vara precis hur bra som helst så länge man inte gör allvar av den. Som en skimrande pärla som man kan plocka fram och titta på ibland innan man lägger tillbaka den i det utsökta sammetsbeklädda etui (a.k.a ”min hjärna”) man vanligtvis förvarar den i.

Så nu plockar jag ut den.

Är ni beredda?

Är världen redo för genialitet i dess renaste form?

Får jag presentera: Mitt uppslag för eventuellt kanske kommande krönika eller liknande (trumvirvel…)

AIR-CONDITION I BILAR OCH HUR DET PÅVERKAR FOLK SOM BEFINNER SIG UTANFÖR BILEN…

Ta daa…

Ni kände det? Ni bevittnade en genial idé vackla ut i dagsljuset, falla ihop i en hög och gå upp i rök. Den bar inte. Den dog i samma sekund som mina fingrar vidrörde tangenterna, bokstav för bokstav.Den var inge’ bra. Jag offrade den. Så här i efterhand kan jag inte fatta att jag någonsin kunde tro att den var genial. Pinigt.

Å andra sidan (ständigt) så blir det ingenting alls om man inte tvingar ut dem. Och det värsta av allt: någon annan har en liknande idé och nöjer sig inte med att låta den glimra instängd i ett etui. De släpper fram den och ibland, inte så ofta, så visar det sig att den inte bara vacklar, den joggar, springer, spurtar och slår världsrekord och tar OS-medalj (What with the idrottsliknelser? Vet inte. Värmen kanske).

Nåväl, ibland har man ju tyckt sig känna igen något när man läser baksidestexten på en internationell bästsäljare. Det liksom fladdrar till i magen och man bara ”Var det inte precis samma som jag tänkte…” men lika snabbt är det borta igen.

För är det bra så glömmer man inte.

Och har man glömt så kommer man ändå inte ihåg hur bra det var.

Typ.

 

 

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Filmmanus 5: från idé till manus

porträtt johannes2

Ofta när man får en bra idé brukar hjärnan sätta igång att arbeta på högvarv. Man ser framför sig spektakulära scener och coola karaktärer som gör häftiga saker.

Man sätter sig ner framför datorn eller med papper och penna för att låta hela den fantastiska idén flöda ut och omvandlas till ord – och plötsligt tar det stopp. För man vet inte i vilken ände man ska börja, hur man ska formulera alla de där underbara visionerna, var man har början och slut på allting.
Då är det bra att ha en handlingsplan för hur man ska gå till väga. Hur man ska lyckas tämja den stora och krängande best som är ens idé.

Här ska jag nu presentera de sju olika steg som jag brukar använda mig av när jag skriver manus, både för film och bok. Hemligheten är att tänka från stort till smått. Gå från en vid överblick av idén och successivt jobba sig ner och in så att man till slut landar på detaljnivå, där man kan starta finsnickeriet.

1. Postit-kladden
Den allra första anteckningen. Det man gör efter att ha fått en briljant idé i duschen eller i busskön. Fröet till det som skulle kunna bli nästa kioskvältare. Man vet ju aldrig. Så därför klottrar man ner dem där man kommer åt – på baksidan av ett kvitto, på handloven, i mobilens anteckningsprogram eller på en postitlapp på skrivbordet (om man har tur att sitta där). Alltför sällan brukar man dock göra detta när man vaknar mitt i natten av en snilleblixt – det är ju en så briljant idé, så varför skulle man inte komma ihåg den när man vaknar imorgon bitti?…

2. Synopsis
Nu bestämmer man sig för att ge idén en chans. Så man sitter en timme och grunnar lite, och så skriver man det man kommer fram till på en till två A4-sidor. Där och då brukar man inse om fröet har potential att bli ett blommande träd.

3. Treatment
Steg tre, treatmentet, är en utveckling av synopsiset på 20-30 sidor. Här skriver du ut hela huvudhistorien i en flödande text från början till slut och med mer detaljer. Storyns huvuddrag, karaktärer och viktiga sidohistorier presenteras och ges riktlinjer.

4. Dramaturgisk kurva
Här börjar du gå in på historiens struktur, som vi tittat på i tidigare inlägg. Du kan välja om du vill fokusera på protagonistens resa, som i Chris Voglers 12-stegslista, eller historiens struktur, som i Syd Fields paradigm. Hur som helst så lägger du ut din berättelse, får en tydlig riktning och stabilt bygge (utan att fokusera på detaljer).

PostIt-Notes

Ett filmmanus.

5. Beat sheet
Beat = taktslag.
Här börjar du arbeta med berättelsens alla storysteg, ett efter ett, i punktform. Varenda scen och händelse får en egen punkt, bestående av en kort summerande mening så att du får en klar och tydlig överblick över historien. I det här steget kan man föra över varenda punkt/mening till postitlappar som fästs efter varandra på väggen. Då kan du flytta runt scenerna och prova dig fram till vilken ordning som känns bäst.

6. Outline
När du har fått kontroll på scenernas ordning så är det dags att utförligt beskriva dem. Fortfarande i punktform, men nu blir varje punkt en kvarts till en halv A4-sida, där du går in på scenens alla detaljer. Plats och tillfälle och vilka som är med. Hur den börjar, fortskrider och slutar. Vilka maktförskjutningar som ska ske. Gärna vad dialogen ska innehålla och vad scenen har för syfte.

7. Första manusversion
När du kommit hit har i stort sett hela tankearbetet gjorts. Nu ska det bara skivas också…
Men var lugn, det finns gott om utrymme att freestyla under manusskrivandet också. Charmen är att du vet vad det är du har att freestyla med – vilka begränsningarna är, vilken riktning du måste ha och vilken roll just den här scenen spelar i storybygget. Då kan det bara bli bättre.

Lycka till!

Publicerat i Debut | 8 kommentarer

Två hattar, en kvinna

porträtt hanna2Jag, på ett café med långväga vänner på besök i stan: ”Jag är jätteglad att jag ger ut boken själv och får allting precis som jag vill ha det. Sen har jag ju haft redaktör, illustratör, sättare och formgivare att hjälpa mig fram, men det är fortfarande min bok på mitt sätt.”

Jag, sent på kvällen till mannen en annan dag: ”Alltså jag hinner ju inte skriva. När ska jag skriva?”

Vem har rätt? Båda, förstås.

Jag gillar att lära mig branschen, learning by doing. Jag gillar tanken på ett utveckla Vilse förlag på sikt. Jag gillar att öppna min nya hattask, plocka fram Förläggarhatten och veta att jag skulle kunna ge ut även andras böcker eftersom jag vet hur man gör och har rätt kontakter. Samtidigt går det ut över Författaren.

Sanningen är att det där med #skrivjuli blev det inte mycket med. Jag skrev några sidor i början av juli. Jag jobbade på synopsis och scener, karaktärer och vändningar maler fortfarande på. Men fritiden går åt till att fylla i databaser med uppgifter om boken, svara på mejl från tryckeri och gå på möten om releasefest.

Sakta inser jag att Nya Boken kommer få stryka på foten. Igen. Lite, lite ledsamt är det.

Men det är inte ledsamt att Ljus som varit dolt blir verklig. Det är inte ledsamt att hålla provtrycket i min hand och se förfrågningar om recensionsex ramla ner i inboxen. Jag genomför drömmar här borta. Det är vad jag gör i år. Förläggaren myser och gnuggar händerna över allt spännande som händer varje dag.

Men så händer sånt här.

Lillasystern i min soffa: ”Alltså, Hanna, jag har inte läst trean på FLERA ÅR! När får jag läsa den igen, egentligen?”

Jag: ”Jo, men du vet, jag håller ju på att lägga till en helt ny tråd till den. Den där om honom du vet. Sen har jag kommit på värsta supergrejen som jag ska lägga till efter det där händer, så istället för att detta händer med en gång efteråt, så ska först det HÄR hända! Fattar du?!”

Lillasyster blinkar. Chockad. ”Men vad HEMSKT! Jag måste få läsa!”

Mycket mer än så krävdes inte för att sätta igång Författaren. Ni förstår, tvåan är klar sånär som på en sista slutredigering. Fyran också. Men trean ska få ett större ansiktslyft och vem är jag att hålla allt detta underbara från min syster i flera år?

Det är bara att inse. Tills de här fyra böckerna är publicerade kommer jag inte ha tid med ett nytt projekt. Jag kommer vara Förläggare varvat med Lianne-redigerare i ett antal år och så länge som jag har att göra med det är det svårt att lägga tid på något nytt.

Därför blir det Berättelsen om Lianne Del: III som jag plockar med mig under skrivarresan nästa vecka. Och den resan, den ser jag fram emot! Då ska jag vara Författare igen och lägga Förläggarhatten i sin låda.

(Ledsen att inlägget inte kom upp när det skulle. Befann mig på camping utan möjlighet att fixa tidsinställningsproblemet.)

Publicerat i Hanna Höglund, Ljus som varit dolt | 4 kommentarer

Det blir en (fristående) uppföljare

Jag trodde att jag var klar med Tills kärleken skiljer oss. Och då menar jag i aspekten skrivande. Boken lever som tur var – beställs och hänger med på olika listor hos nätbokhandlarna som jag följer, och är dessutom utlånad på diverse bibliotek. Nya recensioner dyker upp med jämna mellanrum.

När jag skrev min debutroman planerade jag aldrig en serie, utan det skulle bli en fristående roman. Tills kärleken skiljer oss har ett slut som står för sig självt, som inte kräver någon uppföljare och som jag dessutom är mycket nöjd med. Trots att jag tycker om min huvudperson, Susanna, har det känts som om vi är klara med varandra.

Sedan Tills kärleken skiljer oss släpptes, har jag funderat och skrivit på min nya romanidé. En helt ny berättelse. Ändå har jag inte kunnat släppa tanken på en av bikaraktärerna i min debutroman. Inte kunnat låta bli att fundera på vad som händer henne sedan, när boken tar slut.

Gång på gång har jag intalat mig att hon liksom resten av min debutroman ska få vila i frid, och har motat bort funderingarna på att skriva om hennes liv. Men tankarna på L har fortsatt mala i bakhuvudet utan att jag kunnat göra någonting åt dem. För varje dag som gått har hennes historia framträtt allt tydligare för mig. Jag har försökt kämpa emot, men ni vet tillfället när karaktärerna börjar tala till oss och får eget liv? Till slut stod L i egen hög person framför mig och krävde att få sin historia berättad, och vem var jag att säga nej?

Som det ser ut nu kommer det att bli en fristående uppföljare på Tills kärleken skiljer oss där jag berättar om Linns liv. Linn som jag fick ett extra gott öga till i min debutroman och i många aspekter är betydligt mer lik mig själv än Susanna.

Vad menas då med en fristående uppföljare? I mitt fall kommer romanen att kunna läsas separat, men som med de flesta fristående uppföljare har läsaren ett mervärde av att ha läst den första romanen.

När man får den idén, som brinner i en och som vägrar släppa taget om en, som envist klamrar sig fast i ens tankar dag efter dag, är det bara att kapitulera och greppa tag i den. Då om inte förr vet man att man är på rätt spår. Och vad gör man inte när ens nya huvudperson pockar på uppmärksamhet? Jag ropar hurra och ställer till med skrivfest.

P.S. Nu kör vi så det ryker med skrivandet under sista skälvande #skrivjuli-veckan. Därefter blir det #skrivaugusti eller varför inte #skrivsommar och #skrivhöst? Huvudsaken är att vi skriver, eller hur?

Publicerat i Anna Lönnqvist, Tills kärleken skiljer oss, Uppföljare | 4 kommentarer

Novellsöndag

Idag är det dags för den fjärde novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Efter undergången, och novellen är skriven av Charlotte Norberg. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Att fly från sitt öde, till någon annans

”Hallå?” Ett tungt, raspande andetag. ”Hallåå?” Uppfordrande, nästan irriterat, men samtidigt flåsande ansträngt.

Flickan håller ut den knallröda kobratelefonen en armlängd från örat och stirrar på den, på de små hål där ljudet av den barska rösten hörs. Tyst som en mus, som håller sig från att pipa av rädsla, ställer hon långsamt ned luren på hyllan i brun fanér och sätter sig på armstödet på kortsidan av soffan som står bakom ryggen på henne i vardagsrum­met.

Det är alldeles tyst i hela lägenheten. Utanför huset skiner solen och rop från barn på lekplatsen skallar mot fönstren. Hon stirrar på telefonen, i tron att den kan få eget liv och sväva fram till hennes öra och tvinga henne att lyssna till rösten som finns inuti den.              Han ringde alltid varje eftermiddag kvart över fyra. Flickan hade hunnit hem från skolan, men hennes mamma hade inte kommit hem från jobbet ännu. Hon var ensam hemma.

Han frågade alltid efter mamman. Det var likadant varje vardag. Varför fortsatte han ringa samma tid? Han ringde andra tider på helg­en, eller så var det flickan som hade annat för sig då och inte märkte när mamman tog samtalen. Helgdagar­na gav i alla fall flickan andrum. Den molande värken i det mörka, djupa hålet i bröstkorgens mitt var av en annan sort när mamman var hemma.

Flickan minns inte längre när det hela började, men att lyfta lur­en varje eftermiddag kom snabbt att bli rutin. I början konvers­erade hon artigt, som mamman lärt henne. Aldrig uttala hur det egent­ligen stod till och alltid svara på tilltal. Samtalen blev en händelse som upp­rep­ades utan eftertanke och snabbt fångades den lilla musen i rov­djur­ets grepp. Det tog flera veckor innan hon insåg att känslan av obehag – som kom med frågorna om vad hon hade på sig och hur hennes trosor såg ut – hade blivit en vana.

En vecka innan sommarlovet kände flickan vidden av det där djupa hålet inombords för första gången. Det var som om en del av henne bodde långt där nere i mörkret och en annan del bodde utanför det, i resten av kroppen.

Det var en måndag kvart över fyra när flickan bestämde sig. Det var inte något planerat, det hände i samma stund som hon hörde sig­nal­en och stirrade på sina bleka fingrar som grep hårt om halsen på den röda kobran. Kvickt lyfte hon upp luren och ställde ned den direkt utan ett pip yttrat. Hon fortsatte göra så i en vecka innan mamman något förbryllad, men samtidigt förargad, frågade om flickan hade märkt att det var något fel på telefonen.

”Han säger att han ringer varje dag, men det klickar bara till”, sa mamman.

Osäker och ordlös såg flickan sin mamma i ögonen, ryckte på axlarna och skakade på huvudet, men det var svårt att hålla tillbaka tårarna som trängde på och ville ut när mamman såg på henne med en blick som tvivlade på att hon sa sanningen. Flickan ville vara stark för sin mamma och visa att hon var en stor tjej som kunde klara sig själv. Flickan tänkte att det måste vara hennes eget fel att han sa de där orden till henne och hon kände på sig att mamman skulle tycka att det var jobbigt att få veta vad som blev sagt. Hon ville inte att mamman skulle sucka tungt och tycka att hon var en börda. Ändå ville flickan berätta och hon ville få förklarat vad det betydde, det som han sa åt henne att göra, för hon förstod inte varför hon skulle klä av sig när hon att han inte kunde se henne. Hon ville säga till sin mamma att det inte var någon idé att hon lyfte på luren, för hon sa aldrig någon­ting längre. Hon lyssnade bara när han stönade, gjorde smackade ljud och uttalade de där orden som ingen annan i flickans närhet tog i sin mun. Hon stod alldeles stilla och tyst och tillät hans ord att plöja en väg in i hennes kropp och in i hennes huvud. Hans samtal karvade fram en motorväg in till hennes själ och hans ord blev till fordon som spydde ut en sur stank längs vägen som förpestade hennes liv och långsamt nötte ned henne.

Det var inte en medveten inre styrka som hade fått henne att sluta ta samtalen. Det var själens omedvetna överlevnadsstrategi som hade övertalat kroppen att agera.

Varje söndag hälsade mamman på honom. När flickan vågade sluta ta hans samtal vägrade hon också följa med på besöken. Han var besviken, sa mamman när hon kom hem och stirrade på det tummade fotot av honom sittandes i deras soffa, med flickan i sitt knä. Det hem­besöket inträffade för flera år sedan, men flickan kunde inte förmå sig själv att se på bilden längre. Hon kunde inte se sitt lilla jag i ögonen. Det var en juldag och minnet av öldoften var fortfarande så påträng­ande verklig och hon kunde känna hans händer på sin lilla mage och sina tunna lår; i hennes ögon blev de stora labbarna till vidriga klor som höll henne fast och hela han blev till ett monster som höll henne fången.

Flickan hann bli tonåring innan han dog. På begravningen grät hon.

”Är du verkligen ledsen?” frågade mamman anklagande och snöt sig. ”Eller gråter du bara för att jag gråter?”

Det var sant, mamman gissade rätt, fast mest av allt grät flickan av lättnad. Nu kunde hon lämna allting bakom sig.

Innan gymnasiet började flyttade hon hem till en kompis. Där fanns inga kobratelefoner och inga fanérhyllor, men däremot föräldrar som var beroende av att grogga.

Publicerat i Debut | 2 kommentarer

Campingplats med el eller utan?

porträtt oskar1Jag sitter på verandan och försöker sno åt mig en stund för Debutantbloggen. Frugan och äldsta sonen har precis kört iväg för att köpa campingutrustning, och minstingen snusar i vagnen en meter åt vänster. På en camping är det inte självklart med internetuppkoppling, så den vanliga strategin med att skriva inlägget på torsdagskvällar, gärna med lite tidspress, kommer inte att funka denna vecka. Tiden är konstigt nog knapp i semestertider, tack vare två små barn, antar jag.

205400_4955097677_8107_n

Campingplats förr i tiden.

Men vad gör väl det? Visserligen känner jag en viss press, helt och hållet självförvållad, för att få en ny tilltänkt roman färdig i höst. Farten har ökat dramatiskt och med den fart jag haft de senaste fem veckorna så är ett råmanus klart om 10-15 veckor. För att vara någorlunda matematiskt korrekt så har jag de senaste fem veckorna skrivit dubbelt så mycket, och 25 procent därtill, som jag skrev de första åtta månaderna på projektet. Visserligen jobbade jag en hel del med Klubb Hjärta denna period, och utarbetade en hyfsad synopsis för den nya texten, men jag är inne i ett flyt nu, inget annat kan påstås.

205476_4955102677_9105_n

Campingsäng förr i tiden.

Men som sagt, vad gör väl det? Det är semester nu och tid med familjen är första prioritet. Då är en campingplats och tältande utmärkt. Eller jag vet inte om det är utmärkt, jag har aldrig tältat på detta sätt förut (läs Roskildefestivalen, Hultsfredsfestivalen, Augustibuller, Emmabodafestivalen, etc., se även bilder), men någonstans inbillar jag mig att just skrivande inte passar mig i den situationen. Jag behöver struktur och vana för att komma in i flytet, och en ranglig campingstol och jagande efter ström är nog inte min melodi. Datorn får stanna hemma (det är trots allt bara några nätter).

Den självförvållade pressen förresten. Den har varit nyttig, som ovan antyder. Det verkar som om jag kan arbeta under tidspress, vilket är bra att veta. Ännu en kunskap från skrivandet att bära med sig.

Nej, nu får jag nog ta och packa lite. Russin och pumpakärnor ska med, en vattenflaska, bestick och tallrikar. Det nyinköpta tältet testade vi igår. Liggunderlag och sovsäckar får vi låna. Får inte glömma snuset och tandborsten och badbyxorna och…

Jag är ändå lite tveksam. Frågan är om vi ändå ska välja en plats för tältet med eluttag..?

Publicerat i Debut, Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 7 kommentarer