Äntligen: bokvideo

porträtt hanna2En sak vet jag om ungdomar: de hänger på youtube. Alltså vill jag också finnas där. Alltså fanns idén om en bokvideo ganska tidigt, men vad jag skulle filma var länge oklart. Vad jag och min syster än tror så finns nämligen inte den här världen på riktigt (säg det inte till nån!) och därför blir den svår att filma.

På en madrass i en lägenhet någonstans i Stockholm låg jag nyvaken som nattgäst hos goda vänner när tankarna plötsligt landade. Jag vet. Den HÄR scenen. Den som inte ens är med i boken utan utspelar sig mellan prologen och boken. DÄR kan vi börja. Utångspunkten. Katalysatorn. Och så var bollen i rullning.

Alla vet att bokvideos är ett relativt nytt fenomen, men samtidigt växande. Jag är alls ingen expert på området men har åtminstone sett en hel del boktrailers och pratat med folk som skapar dem. Här är mina tankar:

En bokvideo får inte vara för lång. Då tappar youtube-generationen intresset.

En bokvideo ska ge en stämning och erbjuda en försmak av genre och målgrupp.

En bokvideo kan avslöja något kring grundläggande konflikt/berättelsens katalysator och kanske också något om bokens karaktärer, men måste inte göra det. Som vanligt måste vi minnas vår tänkta mottagare.

En bokvideo kan se ut på många, många olika sätt: en deckarförfattare som går en mörk gata fram och pratar i kameran; ett barn som läser högt ur den nya barnboken medan vi får se bilder ur den; framsidan blandas med textrutor som skapar lässug; skådespelare som med enkla medel förmedlar någonting som ger läsaren en nosning av vad vi kan vänta oss av boken.

Jag valde det senare. Oj, vad roligt jag hade när jag klippte i det stora materialet från tre minst sagt minnesvärda inspelningstillfällen och som jag längtar efter att klippa ”bakom kulisserna”-videon någon gång i framtiden.

Inspelningstillfälle 1: en kyrkogård i regnet före våren. Jag höll paraplyer över kameran och bebisen och har sällan haft så stelfrusna fingrar. Huttrande gick vi därifrån. Bebisen sov tack och lov som en ängel genom hela alltet. Blooperserna härifrån är roligast.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Författarinnan, systern tillika inspirationskälla och ständig målgrupp samt systerdottern som just fått mellannamnet Lianne.

Inspelningstillfälle 2: en skog i maj. Jag blev fullständigt uppäten av mygg. Jag är mycket överkänslig mot mygg och mina femtio myggbett över benen resulterade i svullnader som begränsade min rörlighet under ett par dagar. Men, det var det värt! Skådespelerskan kom undan utan ett enda bett. Skådespelerskans mamma mosade mygg mot min hjässa och utbrast: Hanna, du har blod i håret!

Inspelningstillfälle 3: en bergsknalle och en trappa. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Tropisk värme och ännu mer tropisk luftfuktighet. Bakom-kulisserna-bilderna från detta tillfälle avslöjar en Hanna med håret klistrat vid blöt panna. Oklart om de någonsin kommer att släppas till allmänheten. Skådespelarna svettades de också, kan jag garantera. Ljus som varit dolt goes fyspass, kan man säga.

När allt var filmat och klippt återstod den viktigaste detaljen: MUSIK! En video är aldrig bättre än sin musik och jag hade den fantastiska turen att ha det mästerligt begåvade musikgeniet Elin Jonsson att tonsätta videon. Elin läser på Kungliga Musikhögskolan och är en god vän som villigt tog sig an uppdraget. Under skaparhelgen premiärvisades bokvideon (då stumfilmsvariant) och sen satte Elin igång vid pianot.

Söndagkväll kom vi hem från skaparhelgen. Måndagkväll fick jag musiken Verision 1. Överjordiskt! Version 2 kom en vecka senare och nu var klangerna slipade till max. Fåraktigt skuttade jag runt huset medan min syster klappade händer och sa att jag hade fått ett soundtrack. Ett soundtrack! Himmel, vilken hybris.

Om någon av er, kära läsare, vill ha en bokvideo till er bok en vacker dag, kan jag varmt rekommendera Elin. Snacka om att hitta bokens hjärta. Howard Shore och John Williams har fått konkurrens.

Mina dagar och herrar, Ljus som varit dolt: Bokvideon.

Publicerat i Boktrailer, Hanna Höglund, Ljus som varit dolt | Lämna en kommentar

En selfie och en hashtagg så är bokbordet igång

En selfie och en hashtagg så är världens längsta bokbord igång. Förlaget står precis utanför varuhuset Pub och det är lätt att hitta dit. Med ett fast tag om termosmuggen och signeringspennan ser jag Drottninggatan långsamt fyllas med besökare. Söndagstempot är slående, först vid lunchtid kommer bokbordet i gång på allvar. Kvällen innan skvallrade om att det är kräftskivornas tid. Sociala medier svämmade över av bilder på öl, nubbe och lördagsnatt som övergick i söndagsmorgon.

Vid bokbordet bredvid står kollegor från ett annat förlag och en trogen debutantbloggsläsare (ping Anna @karasyster). Erfarenheter och planer utbyts. Kaffe dricks. Regnet som faller fjäderlätt mot axlarna ersätts närapå omärkligt av en klarblå fond. Höghusen runtomkring skymmer visserligen solen, och försätter oss i skugga, men om jag blickar upp ser jag den molnfria himlen som inger hopp om bättre tider.

Bokbordet gästas av de mest olika personligheter. Folk som vill prata, men om allt annat än böcker. Andra som inte vill prata alls, men är där för böckernas skull. Människor som vet vilken bok de letar efter och köper den direkt. De flesta strosar planlöst. Det gäller att ligga på men inte för mycket. Känna efter när det går att fånga någons intresse. Tills kärleken skiljer oss. Vad handlar den om egentligen? Säljpitchen får bättre klang ju fler gånger jag kör den.

Det blir många intressanta möten. Jag får höra att titeln på min bok är genial och mångfacetterad. En gullig läsare vill bli fotograferad tillsammans med mig. En annan vill ha en särskild sorts dedikation. En person tror att hon kanske har läst boken förut, men är inte säker, och köper den ändå. Plötsligt sticker ett välbekant ansikte in under bokbordstaket. Men är det inte …? Jo: min debutantbloggskollega Johannes, och det är första gången vi ses IRL. Glädjen!

Ordberoende Förlags bokbord innan Stockholm har vaknat till liv

Jag får en matpaus och passar på att kika bland andra förlags bord och tänker på vilken fantastisk möjlighet det här är för författare och läsare att mötas på ett okonventionellt och avslappnat sätt. Samtalen blir kravlösa och nära. Pitchen blir inledningen till ibland långa och rent av förtroliga diskussioner.

Mellan pratstunderna med förbipasserande dyker jag in i sociala medier och lägger ut nytt material. Det är tydligt att den här sortens aktivitet fångar intresse. Kommentarer och gillande ökar vartefter dagen lider. Det tycks dock inte vara samma besökare på nätet och i verkligheten. Kanske är det kräftskivorna dagen innan som spökar? Kung på natten och kung på dagen gäller inte nu.

Och så, precis innan dagen är slut, tittar en kvinna i sina bästa år förbi montern. Hon skakar entusiastiskt på huvudet:

”Hej.”
Jag nickar och ler.
”Tjena.”
”Hej”, säger hon återigen.
Jag, lite tvekande nu:
”Hej hej …”
”Hej”, fortsätter hon nästan påstridigt och spänner blicken i mig.
Det var då ett evigt hejande tänker jag, och vänder mig om för att se om hon pratar med någon annan. Men nej, det är tomt bakom ryggen. Jag skrattar ihåligt.
”Ja hallå …”
Hon rycker på axlarna.
”Kom gärna förbi och säg hej.”
Jag kopplar fortfarande inte. Ja?
”Du skrev så på Twitter”, säger hon. ”Kom gärna förbi och säg hej. Så nu gör jag det. Säger hej.”
Budskapet når slutligen fram och mungiporna åker upp.
”Hej!” säger jag med ett leende. ”Och välkommen.”

Publicerat i Anna Lönnqvist, Bokbord, Debut, Marknadsföring, Tills kärleken skiljer oss | 7 kommentarer

Jag förlorade oskulden i Osby Bokhandel

porträtt oskar1I lördags genomförde jag min första boksignering. Bokhandeln i Osby stod för evenemanget och det blev på det hela taget en lyckad tillställning. Det var alltså den oskulden jag syftade på i rubriken.

Men vi tar det från början.

Redan när Klubb Hjärta släpptes, i början av sommaren, var min tanke att den lokala morgontidningen i norra Skåne (som lämpligt nog heter Norra Skåne) skulle göra en grej av boken. Kanske en recension eller någon form av artikel/intervju. I samband med detta skulle jag kontakta bokhandeln i Osby och få till en boksignering som kunde rida lite på själva artikeln. Men Norra Skåne hade mycket att göra och prioriterade inte en okänd debuterande författare, vilket man kan förstå. Först för några veckor sedan fick jag ett mail som mynnade ut i en telefonintervju. ”Kan ni publicera artikeln i samband med en boksignering i Osby Bokhandel?” frågade jag, som lite gratis reklam liksom. Ja, det kunde de, och därmed var det boksigneringsdags.

Att stå inför människor och prata är inte min starka sida. Jag har funderat en del på det nu när jag fått släppa en bok. Vid vilka tillfällen kan man tänka sig att jag hamnar i en situation där jag ska leverera något oralt, så att säga? När förväntar sig en publik att jag ska leverera något? En författarträff? Ja! En föreläsning? Ja! En boksignering? Nja. Jag kom fram till att om man sitter i en bokhandel och signerar sina egna alster, så är det inte samma sak som att stå i en föreläsningssal och tala. Vid en boksignering kommer publiken till dig, DE frågar dig om saker, som det bara är att svara på. Vid en föreläsning ska JAG leverera något, och osäkerheten om publiken verkligen vill höra det du säger kan lätt infinna sig, om man inte har Zlatans självförtroende. Och varför är detta viktigt för mig? Jo, av nervositetsskäl. Jag blir jättenervös när jag ska tala inför folk och mår riktigt dåligt flera dagar innan tillställningen, men i det här läget var det DE som skulle fråga mig, vilket gjorde att jag inte var ett dugg nervös. Tills…

…jag satt hos min goda vän David, tillsammans med god vän nummer två och tre, Tobbe och Jonas, och drack några öl och lyssnade på musik. Då började det pirra lite i magen. Tänk om ingen kommer? Tänk om jag blir helt tom i huvudet när någon frågor något? Jag tog några öl till för säkerhets skull och lyckades sova ordentligt på natten.

DSC_0038

Härlig känsla att cyklar runt i ett öde Osby under fredagskvällen och sätta upp lite posters. Mest för att…

Inför evenemanget hade jag och Bokhandeln i Osby marknadsfört det hela så gott vi kunde. Artikeln i Norra Skåne gjorde sitt, skyltar var utställda (se bild), lappar var uppsatta (se bild) – vilket i sin tur innebar att jag numera vet att anslagstavlan på Konsum är Osbys sämst placerade anslagstavla, insprängd i en anonym vägg bredvid pantstationerna – och Facebook var konsulterad och svämmade nästan över av tjatiga inlägg i stil med ”På lördag signerar jag böcker i Osby Bokhandel…” och så vidare.

Jag hade tagit på mig den finaste skjortan jag ägde och promenerade ner till bokhandeln runt halv elva tiden, jag kände mig stilig som bara den. ”Nu jävlar”, tänkte jag. Nu skulle jag signera av bara h-vete, och även om jag innerst inne visste att jag skulle få vara mer än nöjd om tio böcker gick åt, så fantiserade jag om Neil Gaiman-hysteri (läs mer här).

”Det var några här igår som hade tagit fel dag. De skulle komma idag istället”, var bland det första Els-Margret sa åt mig när jag kom dit, vilket var en bra start (naturligtvis hade Norra Skåne skrivit fel dag på ett ställe i artikeln). Då kommer åtminstone någon, tänkte jag. Sedan satt jag plötsligt där, på en stol som kan kännas väldigt obekväm och ensam. Det är inte konstigt att både film- och tevevärlden har använt just ”ensammaförfattarepåstoliaffärutanattnågonkommerframochvillhaboksignerad”-temat för att symbolisera exempelvis ett misslyckande. Få stolar kan kännas så obekväma, men samtidigt så förväntansfulla.

Det började bra. En man kommer in och köper en bok som jag signerar, precis som det ska gå till, och tro det eller ej, jag känner honom inte. Det roliga med det här är att min mamma senare på dagen träffar honom och kommenterar boken i hans hand. Hans svar till henne blir: ”Ja, han såg så ensam ut”. Det som är ännu roligare är att jag över huvud taget inte minns denna man, det verkar vara så att jag hamnade i någon form av koncentrerad bubbla, och i ett vakendrömskt tillstånd signerade hans bok. Det är som om förvåningen över att någon som jag inte känner var intresserad av min bok raderade allt vad minne heter ifrån min hjärna. Mycket underligt, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg denna man. Frågan är vad jag skrev…

1908406_10153067625757678_1560064253946934419_n

Vilken fin skylt!

Sedan fortsätter det bra. En hel del personer, även sådana jag inte känner visar intresse för boken, även om det inte blir något köp. Det är istället släktingar och vänner som ännu inte införskaffat Klubb Hjärta som kommer in och handlar eller bara gratulerar. Fantastiskt kul! Det hela slutar med en sju-åtta böcker som säljs och en nöjd butiksinnehavare. ”När Dick Harrysson var här så sålde han bara tre böcker”, säger hon, och jag sträcker lite på ryggen. Då var det inte så pjåkigt ändå. Framför allt är jag en erfarenhet rikare och det kan bara bli bättre.

Lite reflektioner efter en boksignering

Att jag kom på mig själv att tänka mycket på hur jag satt på stolen. I vilken position såg jag mest avslappnad ut? Jag föredrar att sitta med benen i kors och provade först den manliga poseringen med vänster bens ankel på höger bens knä. En pose som talar om för mottagaren att ”här sitter jag och jag är avslappnad som fan och lite tuff och sådär.” Tyvärr har jag problem att hålla denna pose, då jag är lite stel, så vänsterbenet tenderade att glida ner längs med högerbenets utsida, till den lite mer kvinnliga posen där vänster ben ligger över höger ben, men tät sammanslutning mellan vänster bens baklår och höger bens ovanlår. Jag kämpade för att hålla ursprungspositionen, men till slut orkade jag inte längre och nöjde mig med budskapet att ”jag är en något känsligare man, men är ändå avslappnad som fan”.

Att det var trevligt sällskap och gott te.

Att det man skriver i boken oftast löser sig, som till exempel när min gladlynte farbror kom förbi och förklarade för mig att han bara godkände: ”Till min älskade farbror”, vilket medförde att jag inte behövde tänka på vad jag skulle skriva. Skönt.

Det absolut mest positiva med erfarenheten var att jag blev taggad som bara den. Nu ska det bli fler boksigneringar.

Vi ses nästa gång!

Publicerat i Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 21 kommentarer

Skrivandet och resten

porträtt åsa1Jag tänker på skrivandet och resten. Och med resten menar jag livet. För det pågår ju liksom parallellt.

Idag börjar ett av mina barn skolan i den mening att han påbörjar det första året i sin skolgång som kommer ett pågå tills han är sisådär 19 år. Ett annat av mina barn flyttar i övermorgon, i den mening att hon flyttar ut ur vår lägenhet och kommer säkert att göra en del inhopp under jullov och liknande, men i princip flyttar hon och kommer att vara utflyttad i tja, resten av livet antar jag. Ni hör, det är stora grejer på gång. Milstolpsstora.

Och här sitter jag och skriver.

Min fundering: hur påverkar det mitt skrivande? Får det påverka? Eller är det oproffsigt?

Min femtonåriga karaktär kan väl inte plötsligt drabbas av tankar på hur snabbt livet rusar förbi? Ibland märker jag att han kanske gör det. Vissa saker kan få stå kvar. Annat måste bort. Vissa tankar dyker upp oavsett om man är femton eller fyrtiotvå och de kommer tillbaka om och om igen. I kärnan förändras man inte så mycket som man vill tro. Men andra saker tänker man helt enkelt inte på när man är femton. Det måste respekteras. Man oroar sig inte för kommande pension och att barnen flyttar hemifrån. Men kanske för att börja en ny klass, att inte kunna betala en tusing extra till klassresan. Och det är väl samma egentligen?

En annan sak med skrivandet och resten, a.k.a ‘livet’ är att det är svårt ibland att tillåta sig att gå in i skrivarbubblan när livet rusar på så obarmhärtigt utanför. Att tillåta sig att sitta där och fantisera och småfnissa i godan ro i sin egen lilla värld när verkligheten gör sig påmind hela tiden. Hur gör man då? Om man inte har en egen skrivarlya i utkanten av stan utan måste sitta bland smutstvätt och flyttkartonger? Ouppackade gympapåsar och överfulla diskbänkar.

Kanske är det så att jag brutalt har vaknat och insett att sommaren är slut.

På så många sätt.

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Novellsöndag

Idag är det dags för den sjunde novellen av tio som ni kommer kunna ta del av här på Debutantbloggen på söndagar hela sommaren. Dagens tematik är Efter undergången, och novellen är skriven av Moa Johansson. Kommentera gärna i kommentatorsfältet.

Att sova i snö

Sängen blev symbol för allt det som aldrig fanns, på något vis. Eller snarare en symbol på det som faktiskt fanns, existerade bara ett andetag bort, nära på ett sätt som var så mycket mer smärtsamt än om ett världshav skilt oss åt.

Det som fanns, levande och varm som en sol, men gick under.

I början var det inte ens en säng. I början var det en sovsäck på golvet. I början var det lågmälda fniss mitt i natten och delad kroppsvärme för att inte frysa och dina andetag i mitt hår. I början var det bara tillfälligt, oseriöst. En bot mot ensamheten, inget mer.

När vi köpte lägenheten, den risiga hemligheten som luktade mögel och var det vackraste jag någonsin sett, hade jag fortfarande privilegiet att vakna med minnen av dig överallt på kroppen. Din lukt i håret.

Vi köpte en säng. Stor, viktoriansk. Gnisslande fjädrar. Du köpte en kudde åt dig själv en dag. Sedan en ny madrass. Jag vågade inte fråga om jag var välkommen där.

Under oss bodde grannar som brukade slå en kvast i taket när vi skrattade för högt där, mitt i natten när universum hade krympt till att bestå av den där skitiga sängen vi delade, en ensam planet i ett vakuum av värme. Jag brukade tänka att de kanske slutade för att deras kvast gick sönder, inte för att lägenheten ovanför plötsligt blev tyst.

Ingenting har någonsin varit så tyst. Det fanns bara ett rum, och du sov fortfarande alldeles nära, och vi betalade räkningen för värmen varje månad, men det var så kallt. Isen spred sig som spindelväv över lakanen. Jag lovar att jag hade försökt hålla dig varm om du hade låtit mig. Jag låg bland spindelväven och kylan och såg mina andetag forma moln av kondens och undrade om du frös lika mycket som jag. Undrade om du skulle låtit mig komma nära om jag frågat. Undrar fortfarande.

Du flyttade längre bort i rummet med motiveringen att jag nuddat dig i sömnen. Is föll från taket och krossades till glasbitar mot golvet när du vände dig för att sova mot väggen. Vi lever i omloppsbana runt varandra, men passerar alltid varandra med ryggen vänd, och jag är så trött och så kall.

Sängen vi en gång köpte rostar, precis som allt annat vi aldrig rör vid. Varandra. Jag förfryser.

En dag kommer våra gravstenar stå bredvid varandra för att de, precis som vi, inte har någon annanstans att stå, men vi kommer fortfarande inte vara nära. Stela och kalla sida vid sida mil ifrån varandra, precis som alltid. Ensamma alldeles nära. Jag kommer vilja fråga dig varför vi frös till is. Jag kommer vilja fråga dig varför solen slocknade och sängen rostade, och du kommer vilja säga att du skulle svarat om jag bara frågat.

Vi kommer båda vilja så mycket, men snö kommer falla, vi kommer fortsätta frysa, och jag har sedan länge drunknat under isen.

Publicerat i Debut | 6 kommentarer

Filmmanus 7: scener och sidohistorier

porträtt johannes2

När du väl fått ordning på manusets övergripande struktur är det dags att ta tag i dess beståndsdelar.

Den här veckan ska jag titta på ett par viktiga saker som du måste veta hur du ska handskas med när du ska planera ditt filmmanus. De flesta författare har säkert redan koll på dem eftersom det är element som förekommer som en naturlig del även i böcker. Men jag tar ändå upp dem, och då ur ett filmmanusskrivande perspektiv – kanske kan du ha nytta av dem även i ditt skönlitterära skrivande.

SCENER

Som jag tog upp i det första filmmanusinlägget så är varje ny scen som ett helt eget kapitel med scenrubrik, actiontext och karaktärsnamn följt av repliker.
I en roman kan man låta två personer samtala i ett rum och sen utan större problem låta dem gå ut och sätta sig i en bil medan samtalet fortsätter.
Så gör man inte i ett filmmanus.
Här är början på samtalet i rummet en scen, och fortsättningen i bilen en annan scen. Anledningen är att det är så mycket praktisk logistik som hänger ihop med en scen på film. Inspelningsplatserna är helt olika, och sker förmodligen olika dagar. Klappan som synkar den filmade bilden med det separat inspelade ljudet behöver scennummer och tagningar för att lätt kunna synkas. När man klipper filmen så är scenerna två vitt skilda delar som klipps separat. Så det gäller att som manusförfattare vara uppmärksam på alla brott i tid eller miljö i historien, för de innebär en ny scen.

Några saker att tänka på för att göra dina scener intressanta:

  • En scen ska byggas upp som en ministory med en början och ett slut.
  • Helst ska den ändra laddning – om den börjar i en positiv anda ska den sluta negativt, eller tvärtom. Om ingen dramatisk förändring har skett så är den nog inte så viktig = ta bort.

Det ska finnas en konflikt. Om två personer är med, så ska den ena vilja veta något, medan den andra inte ska vilja berätta. På så sätt kan man bygga upp en spänning med action och reaction.

SIDOHISTORIER

subplot

Alla historier innehåller sidohistorier som sker parallellt med det stora dramat. Om huvudstoryn är ytan så händer sidohistorierna parallellt och verkar ”under ytan” – ibland får de ytan att krusas, ibland skapar det stora svallvågor. De utvecklas sällan, utan finns främst med för att ge huvudhistorien resonans och protagonisten fler sidor.

Det finns fem områden som oftare än andra brukar kunna vara grogrund för en organisk sidohistoria:

  • Kärlekshistoria
  • Triangeldrama
  • Vänskap
  • Familj
  • Personlig utveckling

De tre främsta syftena med en sidohistoria:
1. Förstärka filmens tema genom att förmedla det på ett annorlunda sätt.

Om en films tema är män som inte förstår sig på kvinnor, och huvudhistorien handlar om en man som inte vågar prata med kvinnor och därför inte mött kärleken, så kan en sidohistoria handla om en annan man som är en mästare på att snacka in sig hos kvinnor, men bara för att få dem i säng. Medan en tredje man vägrar gifta sig med sin fästmö om hon inte börjar bete sig på ett sätt som han vill.
2. Motarbeta huvudhistoriens kontrollerande idé och ge den en ironisk touch.
Säg att du har en kärlekshistoria, där det är för uppenbart att ett par som älskar varandra djupt kommer att få varann. Då kan man addera en sidohistoria om ett annat par där kärleken inte alls går lika smärtfritt, de misslyckas och går kanske till och med skilda vägar. På så sätt har man adderat drama där det egentligen inte finns något drama, lite som trollkarlens vänstra hand som viftar medan den högra handen fejkar magi.
3. Ett medel för att göra huvudhistorien mer komplicerad.
En polis undersöker en serie mord. Alla spår tyder på att en viss kvinna har utfört dem. Då är det perfekt att låta polisen bli besatt förälskad i kvinnan.

Tänk på:
En sidohistoria får inte bara finnas för sin egen skull, den måste tillföra huvudhistorien någonting.
Vad en sidohistoria absolut inte får göra är att predika exakt samma tema som huvudhistorien eller sluta på samma sätt, då fyller den ingen funktion och kan med fördel tas bort.

Publicerat i filmmanus, Johannes Pinter | 4 kommentarer

Skratt, tårar och applåder

porträtt hanna2Ett hus köptes för att förverkliga drömmar. Förr om åren hade huset varit fyllt av människor med biljetter som köpts i luckan. Där hade funnits projektor på balkongen och genom det stora, vita rummet seglade sagor mot duken för att roa dem som satt i långa rader.

Men det var längesen. Nu är huset ett hem, en kennel och ett krukmakeri. En drömmerska som älskar att känna lera under sina fingrar tog över huset. I mörkerrummet står brännugnen, i biografen visas de färdiga skålarna upp och på projektorbalkongen står två korgstolar.

Till detta hus for fyra andra kvinnor. Två författare, en sömmerska och en musiker. De är par i systrar och de käraste av vänner. Gemensamt har de sitt behov av skapande och sin kärlek till ost. Både huset och drömmerskan hälsade dem välkomna när de kom fram. Fyra dagar skulle tillbringas där. Fyra dagar av paradis.

Tangentbordssmatter, symaskinssurr och gitarrplink. Högläsning, kläduppvisning och konserter. Någon lommade runt i värkande tystnad och de andra visade respekt. Någon stönade över det som inte ville sig och de andra klappade axeln. Någon skuttade över det som blev rätt och de andra klappade händer.

Alla fyra gick genom alla faser, för allt skapande är sig likt.

Te kokades, grönsaker stektes och ostar smulades, skars och mosades. När kvinnorna inte skapade måste de äta och de måste äta gott. Medan de åt måste de prata. Prata om projektet som väntade och som varit. Prata om livet som varit eller inte blev. Prata om stundande boksläpp också, förstås, vilket skulle kunna bero på att musikern skulle tonsätta författarinnas bokvideo och sömmerskan sy releaseklänning åt densamma.

Uppe på projektorbalkongen satt sen de två författarna med fötterna på samma fotpall och likadana datorer i knäet. Den ena hade just läst den andres manus. Bokcirkeln som tjuvstartades redan i bilen ner höll i sig hela resan. Tankar bollades fram och åter. Ny text kom till och lästes. Ögon torkades och huvud nickade imponerat.

Konst föder mer konst. Ett skapande rum inspirerar sina besökare. Öppna själar kan ge så mycket och få så mycket medan den som stänger sig inne sitter ensam. Här fanns ständigt något att fira, både mod och genialitet och varje framsteg möttes av uppriktig beundran.

Det skapande hjärtat trivs med likasinnade. I deras trygga sällskap vågar hon mer. Visst har de fyra setts förut, men aldrig sågs de så rörda så ofta som nu. Hur orden än vänds, låter de rätta sig inte finnas att beskriva tacksamheten för denna skaparresa, den andra i sitt slag.

De skrattade tills folk hotade med inkontinens. De åt tills maten nästan kom upp. De lyssnade, gav respons och lyssnade igen. Tårar blänkte, både tre och fyra gånger.

Som grädde på moset kan det vara så att Vilse Förlag gjorde sitt första erbjudande om publicering under denna resa. Det kan också vara så att bokvideon till Ljus som varit dolt hade sin premiärvisning strax före kompositören tog plats vid pianot och efter mycket hårslitningar sattes dessutom nålen i tyget som kom sin sömmerska att utbrista: ”Vi har ett liv!”

Sista kvällen lät sig inte passera i sömn. Vem kan acceptera att skaparhelger av episka mått ska ta slut? De fyra tog en klockan-två-på-natten-promenad under den lysande fullmånen och mindes, att första gången de sågs allihop, lyste nymånen löftesrikt.

Vad vill fullmånen lova dem? Att tiden är här när det är dags att blomma ut? De vill tro det. För så länge som de har sitt skapande och varandra, har de i sanning ett liv och skapande följs åt av skratt, tårar och ständiga applåder.

IMG_7322

Elin komponerar. Jag njuter.

En av många överjordiska måltider. Med ost.

Mat! Med ost.

Releaseklänning på gång.

Releaseklänning i händerna på Katrin.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

Projektorbalkongen. Magi skrivs och talas här.

IMG_7385

Fyra dagar senare och jag nynnar fortfarande på den här låten. Bäst!

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Ni vill läsa det Anna skriver. Lovar.

Jag fann mitt provtryck i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Jag fann provtrycket i händerna på någon annan. En tredje tog kort.

Ett ögonblick att spara.

Ett ögonblick att spara.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Vi har ett liv! Ett klänningsliv.

Publicerat i Boktrailer, Författarliv, Hanna Höglund, Inspiration, Ljus som varit dolt, Vänner | 6 kommentarer