Gästbloggare: Att leva sin dröm…

josefineJosefine Lindén debuterade i våras på Litet förlag med relationsromanen Tiden går så långsamt när man tittar på den. Idag gästbloggar hon och berättar om hur det är möjligt att leva på sin penna.

”Men sluta upp med att ens tänka i de banorna, det GÅR inte att leva på att skriva i Sverige!” Hur många gånger har ni hört det nu? Och det är kanske sant på sätt och vis. Men det den meningen oftast inte innefattar är VEMS texter det är man ska leva på att skriva.

För fem år sedan föddes idén till min debutroman, ”Tiden går så långsamt när man tittar på den”. För ett par veckor sedan landade den i bokhandeln. De fem åren har gjort enormt mycket med både mig och texten. Så klart.

När jag började skriva på den närde jag fortfarande den naiva drömmen om att bli miljonär och tyckte att texten inte skulle läsas igenom för många gånger, inte förändras. Den KOM JU UT på det där viset!

Hehe.

Ett antal lektörer och ett evigt valsande på målsnöret hos de riktigt stora förlagen senare är jag den förste att säga att: nej, det går kanske inte att leva på att skriva egna relationsromaner i Sverige. Men om du är som jag och skriver för skrivandets skull och inte för att kalla dig ”författare” och dricka champagne. Då går det alldeles utmärkt att leva på att skriva. Det är det jag gör nu. Jag korrekturläser åt andra, både åt förlag och privatpersoner med författardrömmar. Jag redaktörar böcker. Projektleder bokprojekt. Ja, och så bygger jag hemsidor åt främst författare. Skriver på den beställda uppföljaren till debuten. Och på ett än så länge ganska hemligt projekt om någons liv. Inte spökskrivning utan Lagercrantz-style. Inte om Zlatan. Men om någon med minst lika mycket guts.

Jag frilansar som journalist igen. Och marknadsför min egen bok. Minst en grej om dagen gör jag för min egen roman. Kontaktar journalister, bloggar, går in i en bokhandel och säger hej …

Sådana saker.

Det är lite teknik inblandat i vad jag håller på med, ja, men den röda tråden är texten. Den egna och andras.

På morgonen går jag till min lilla frilansplats, öppnar datorn, inleder med att svara på alla fina underbara helt fantastiska meddelanden jag får om min bok. Min roman drabbar och berör, har gett läsare tillräckligt för att bemöda sig att tala om det för mig. Sådant har högsta prioritet att besvaras. Och sådant ska man tillåta sig att njuta av.

Sen blir det kaffe. Och dagens aktuella projekt. Som alltid är roligt. Många gånger stressande, deadlines är det bästa och värsta jag vet. Men projektet är alltid roligt.

Så jag lever på att arbeta med text. I Sverige. Om någon sagt det till mig för ett år sedan hade jag inte trott på att jag skulle vågat hoppa.

Linden_Tiden gar sa langsamt nar man tittar pa den_RGBOm någon sagt att min debut skulle hyllas av bokbloggare och läsare hade jag i och för sig inte trott på det heller. Jag gör det knappt ens nu. Fattar inte att det är min bok det skrivs om. Men texten är ju oerhört mycket bättre nu än den var som första utkast. Min redaktör hittade det jag inte såg. Fick bort det lite pratiga. Satte punkter på andra och många fler ställen. Flyttade en prolog!

Och allt blev så mycket bättre.

Nu när jag skriver på uppföljaren är jag inte alls lika rädd. Jag duttskriver scener lite hur som helst, vet att herr Nordlander kommer att se om det ska vara i en annan ordning. Han kommer att märka om jag tagit bort något på ett ställe som helt ologiskt sedan glömts kvar någon annanstans. Mitt skrivande och mina texter är idag ljusår ifrån vad de var för fem år sen. Man kan alltid bli bättre, att skriva kan vara ett yrke. Jag gillar det. Och jag är enormt tacksam för de personer som hjälpt mig att utvecklas. Och gränslöst glad för att nu kunna hjälpa andra med samma dröm.

Ni kan göra det! Våga ta hjälp!

Ni behöver aldrig vara ensamma.

http://www.josefinelinden.se/

Publicerat i Debut, Gästbloggare | 1 kommentar

Vilken bok vill du ha i påskägget?

porträtt oskar1Den här frågan fick mig att gå in på en boksajt för att köpa lite nya böcker. Men jag sansade mig av två anledningar. Dels behöver vi eventuellt köpa nytt vattenfilter och hantverkare är sådär billiga, det ni alla. Dels har jag alldeles för många böcker i bokhyllan som ska läsas innan nya böcker är aktuellt. Innan jag avbröt köpet låg dock fyra böcker i kundvagnen, av den enkla anledningen att jag är intresserad av att läsa mer eller något av författarna:

Liv Strömqvist – Ja till Liv
Sara Granér – All I want for Christmas is planekonomi
Dennis Lehane – En drink före kriget
Jonas Karlsson – Spelreglerna

 

porträtt johannes1Norrmännen brukar tala om påskekrim; de drar upp på hytta och läser deckare under påsklovet. Det är kanske inte lika vedertaget i Sverige. För mig är det allt annat än vedertaget – jag läser inte deckare över huvud taget. Har försökt med Millenniumböckerna, Kepler och Arne Dahl utan att lyckas. Observera att jag inte tycker att de är dåliga, jag kan bara inte uppbåda tillräckligt engagemang för att ta mig igenom dem. Dynamiska duon Roslund & Hellström är dock ett lysande undantag, vilket gör att jag måste tipsa om dem, och då fokusera på deras första bok ”Odjuret”. Jag har grottat ner mig en del i den då jag skrev manuset till filmatiseringen (mer om det i ett kommande inlägg), och har på nära håll fått se hur väl uppbyggd och skriven den är. Historien om pedofilen som dödar en flicka, och flickans pappa som sedan dödar pedofilen, är fantastiskt gripande och stark. Och den ställer en hel del moraliska frågor som inte är lätta att svara på: När är mord försvarbart? Kan mord över huvud taget vara försvarbart? Skulle jag själv kunna utföra ett mord om jag drevs tillräckligt långt? Historien är extremt väl underbyggd och researchad, och karaktärerna med avige Evert Grens i spetsen är tredimensionella och komplexa.

 

Anna Lönnqvist_porträttJag kommer att lägga ”Livet efter dig” av Jojo Moyes i mitt eget påskägg. Det är en bok som har funnits i min ”att läsa-hög” länge och som jag tror att jag fullständigt kommer att älska. ”En kärlekshistoria som får dig att gråta, skratta och bli arg – allt på en gång” är bara ett av omdömena som den fått och jag tror att den kommer att passa perfekt att krypa upp i soffan tillammans med under påskledigheten.

 

porträtt åsa1Hilary Mantels böcker Wolf Hall och Bring Up the Bodies, båda belönade med The Man Booker Prize skulle jag gärna hitta i ett (ganska stort) påskägg. De utspelar sig  i 1500-talets London vid Henrik VIII:s hov. Både för att jag är svag för historiska romaner och för att jag inom en snar framtid kommer att besöka London. Dessutom lär de vara riktigt mustiga beskrivningar av medeltiden, en fin motvikt till påskgodiset.

 

IMG_4952En bra bok att få i påskägget måste ju vara Pär Lagerkvists klassiker Barabbas. Den börjar på galgbacken när mannen, som representerar hela mänskligheten, ser sin räddare på korset och inte förstår varför han står kvar och tittar när han borde fira sin nyfunna frihet, och slutar med att Nero bränner ner Rom. Däremellan kan vi njuta av Lagerkvists praktexemplar på existentialism när Barabbas försöker gottgöra att han lever i den dödes ställe. Annars tycker jag vi kan läsa Patrik Lundbergs Gul utanpå. Jag har inte läst den än, men hört från säkra källor att den ska vara jättebra och nog är titeln påskig?

 

 

Publicerat i Debut | Lämna en kommentar

Låt oss prata om Döden

porträtt oskar1Ibland måste man gå på en begravning. Sådant är livet. Nog pratat om begravning. Vi pratar om döden istället. Ett av de stora ämnena i världslitteraturen. Det känns som om det bara är kärleken som behandlats i större utsträckning, och inte sällan har de båda ytterligheterna samsats i samma berättelse. Kärleken får stå för livet, för allt som är fantastiskt med att leva, och döden har stått för… ja, döden då. Sorg och sådant där jobbigt som vi människor måste handskas med.

Även jag låter döden och kärleken möta varandra i min debutroman Klubb Hjärta. Jonny, min huvudperson förälskar sig, Putansio, som får räknas som min andra huvudperson, söker kärleken. Kärleken finns närvarande hela tiden, ibland som något fantastiskt, ibland som något ouppnåeligt och källa till de där känslorna som inte alltid gör oss till bättre människor: sorg, avundsjuka, och andra känsloyttringar som känns onödiga när vi drabbas av dem. Men även döden gör sig gällande i Klubb Hjärta. Sammanlagt tre personer dör i texten, och då räknar jag inte med Jonny som enbart simulerar sin egen död – just för att ta reda på om hans familj verkligen älskar honom.

Döden fascinerar oss alla. En del funderar på vad som finns på andra sidan av det sista andetaget, och en del funderar på vad man ska hinna med innan man kolar vippen. En del är rädda för döden och oroar sig så mycket att de inte hinner lever, bara oroa sig. Själv är jag fascinerad av gravstenar. Sådana där gravstenar som finns längst ner på kyrkogården, på den bortglömda och ovårdade sidan. De som är fulla med mossa så att man knappt ser vad som står på dem. Ibland är de borttagna och står i någon hörna på kyrkogården, och gravarna de har vaktat har fått nya hyresgäster. De är gravstenar som är bortglömda och de som en gång begravts har raderats ut ur historian. Och så är det: Man föds, man lever, och man dör. För att sedan bli bortglömd. Precis där finns också berättelser för oss som skriver. Människoöden och tidsepoker måste skrivas ner för eftervärlden för att inte glömmas, för hur ska vi kunna utvecklas utan något att relatera till.

Döden

”Jag är Döden. Jag är en riktig kändis, det har skrivits en massa om mig. Film har man också gjort.”

Men är det därför jag skriver? För att ge något till eftervärlden? Nja, det låter bra, men det är knappast den främsta drivkraften. Så ädel är jag inte. Kan det istället vara av rädsla för att bli en förmultnad gravsten? Att mina texter ska leva vidare när jag försvunnit och alla som känt mig likaså. Skriver jag för att inte bli bortglömd? Om det är så, är det ganska patetiskt.

När jag skrev Klubb Hjärta hade jag först inget namn på manuskriptet. I datorn fick det därför heta något som bara kom för mig, kanske för att jag sökte ett namn på den känsla som skulle genomsyra berättelsen. Ett tema. När jag tittar på slutresultatet blev det bara bitvis så, speciellt mörk och svår är texten inte, som tematiken jag valde antyder – men när jag satt där och funderade så fanns det bara ett lämpligt namn att knappa in: Döden.

Publicerat i Klubb hjärta, Oskar Edvinsson | 4 kommentarer

Sorgligt och sant

 porträtt åsa1I am having a nervous breakdown. Nobody has noticed yet. Adrian Mole

Citatet ovan skulle jag vilja ha på en t-shirt, alternativt intatuerat.

Om jag skulle tacka en enda person för att jag skriver, för att jag har lyckats färdigställa en bok så skulle det vara den oförlikneliga, magnifika och fantastiska SueTownsend.  Hon avled, som en del av er kanske vet, i förra veckan. Jag blev så ledsen. Och lite överrumplad över att jag kände så.

 

Litet urval ur mitt Townsendbibliotek.

Litet urval ur mitt Townsendbibliotek.

Den första boken om Adrian Mole kom 1982. Jag läste den när jag var 13 3/4 år. Det var den roligaste bok jag någonsin läst. Det är den roligaste bok jag någonsin läst. Och jag har troget följt Adrian genom åren. Det Sue Townsend gjorde i böckerna om Adrian var att med humor beskriva klassamhället i Thatchers England, vara rasande aktuell, politisk och samtidigt tidlös.

För hon hade en fantastisk karaktär i Adrian, i hans mamma, i hans bästa vän Nigel och i hans stora kärlek Pandora. Man kan känna igen sig i den pysande avundsjukan över att klassens värsting, mobbaren och skinheaden, Barry Kent slår igenom som poet. Eller i Adrians kluvna känsla för Bert Baxter, den gamle pensionären som älskar rödbetsjuice, och som Adrian Mole motvilligt hjälper. Hans hopplösa och för det mesta obesvarade kärlek till ungdomskärleken till Pandora. Hans övertro på sin egen talang som författare. För han är sådan, gnällig och godhjärtat, missunnsam, snäll och helt igenom älskvärd trots alla sina fel och brister.

Någon skrev att Sue Townsend var mästarinna på den brittiska komedins paradgren, the celebration of failure. Det är kanske därför jag älskar honom och tror att han fortfarande kan tala till en yngre generation. För det är ju så i livet; att det skiter sig. Det är sällan man går från klarhet till klarhet, gör klockrena analyser av sakernas tillstånd. Livet är det som händer mellan refuseringarna liksom.

Och ingen kunde skildra det så rasande roligt som Sue Townsend. Om ni frågar mig.

Publicerat i Debut | 1 kommentar

Vid vägskälet, del 6 – att inte kunna välja väg

porträtt johannes1

Vad gör man om man har för många vägar att välja på?

Det är bra att ha flera alternativ när man ska påbörja ett nytt projekt. Bättre än motsatsen, att inte ha några alls. Men frågan är om man kan få för många alternativ.

Jag börjar nämligen bli lite orolig.

Min plan att hitta ett kommande projekt har utvecklat sig till att bli lite för mycket av ett projekt i sig självt. Vilket har lett till att jag inte har skrivit nånting alls av värde den senaste månaden. Det har blivit en del outlinande och synopsisknattrande, men inte någon ”riktig” text.
Visst har jag haft en hel del jobb som krävt sin tid. Men det kan man bara skylla på till en viss gräns. Om det fortsätter att vara så, så måste man se till att strukturera om sitt liv så att man får tid till att skriva. Jag har dessutom inget 9-till-18-jobb, utan frilansar inom film och tv, så det är egentligen inte synd om mig, jag brukar kunna få dagar, ibland en vecka eller mer av eget kreerande.
Men som med allting annat så är det lätt att man vänjer sig vid en bekväm lunk när man väl kommit in i den. Att det är skönare att inte göra något ansträngande än att göra det.

Det är därför oron sprider sig i kroppen.

väntan på vadå

I väntan på vadå…

En kort sammanfattning: jag arbetar med en ny roman på ca 200 sidor som bara ska putsas lite på strukturen innan den är redo att skrivas. Jag skrev 100 sidor på en skrivarkurs för ett halvår sedan, och vissa av dessa kommer jag kunna återanvända helt eller delvis. Men jag var lite för ivrig att sätta igång för textens bästa, därav steget tillbaka och omputsandet.
Jag trodde åtminstone att jag var redo att börja skriva om så fort storyputsandet var klart. Men putsandet har utvecklat sig till att bli ett konstant justerande och jagande efter nya storydetaljer av allehanda slag. Från karaktärer och relationer och karaktärsdrag till scener och twistar och skräckelement. Det hittas på och slängs och kommer nytt hela tiden. Ju mer man putsar desto finare blir det. Så jag har fortsatt att putsa. Och sakta börjat komma till insikten att den här romanen kanske måste få ligga till sig lite, stötas och blötas lite mer, och att jag bör låta nånting annat gå före i kön.
Så jag har börjat se över mina alternativ. Bläddrat igenom mina fem senaste inlägg här på bloggen. Och finner att jag har på tok för många val.

Ska jag skriva crime eller YA? Barnbok eller tematisk novellsamling? Eller ruscha iväg med ett projekt tillsammans med en annan författare?

Jag vet inte.

Nånting som jag verkligen vet är dock att det bultar i kroppen av oförlöst skrivande! Historierna och orden vill komma ut, vilken form de än tar sig. Och det är huvudsaken.
Om bara lusten finns där så kommer rätt historia så småningom.

Så nä. Jag behöver kanske inte vara orolig.

Publicerat i Johannes Pinter | 4 kommentarer

Show not tell: check! Men show and tell?

IMG_4952Alla vet att berättelser ska gestaltas och inte berättas. Om någon glömt skrev Oskar ett utmärkt inlägg om gestaltning för ett tag sedan. Nu tar vi det ett steg vidare idag.

Redaktören och författarcoachen Lorena Goldsmith, som jag nämnde häromveckan, talar om fällan att både gestalta och berätta under rubriken ”show and tell” i sin fantastiska redigeringshandbok.

Minns ni scenen i Return of the King när Aragon kommer med den smarta idéen att marschera mot Mordor för att Sauron ska ha sitt öga fixerat på hotet vid Svarta porten  och på så vis inte se Frodo när han smyger in i Domedagsberget? Aragon presenterar sin idé och Gimli säger nåt och kanske Gandalf också och sen kommer Legolas med tilläget: ”A diversion.”

Den där repliken irriterar mig och min man lika mycket varje gång. Tack vad fint, säger vi, att Legolas förtydligar att det rör sig om en skenmanöver för det förstod inte vi av det som alla andra sa. Snacka om att dumförklara sina tittare!

Detta är mitt bästa exempel på övertydlighet. Först visar scenen vad som är på gång och sen berättar Legoas ifall det var någon som inte begrep.

Att först visa och sen förklara är något av en kardinalsynd i skrivande, har jag förstått.

Lorena Goldsmith menar att litteratur är interaktion. Vi som författare serverar konst som ska tolkas av den som konsumerar konsten. Vi ska inte kliva fram i vår text och tala om för läsaren hur gestaltningen ska tolkas. Goldsmith förklarar vidare att författare innerligt gärna vill göra sig förstådda och frestelsen att förklara och dra slutsatser åt läsaren är därför enorm. Men vi får inte falla för frestelsen.

Eftersom jag stör ihjäl mig på Legolas filmreplik måste jag hålla med om att vi bör hålla oss ifrån att både gestalta och förklara. Istället borde vi lita på två saker: våra läsares förmåga att på egen hand tolka vad vi menar samt vår egen förmåga att gestalta så att läsaren förstår.

Då kommer min fråga: gäller det även barnböcker?

Jag fick tillbaka mitt manus av min redaktör i förra veckan (mer om det i ett senare inlägg) och han gav ett par bra exempel på ställen där jag använder både Show and Tell helt i onödan. Ställen som jag lätt kan åtgärda.

Men resten av boken, vars öde ligger i mina egna händer, blir jag osäker på.

Goldsmith ger rådet att författare som skriver för ungdomar över fjorton år inte behöver oroa sig för att förklara någonting eftersom hon lovar att en fjortonåring förstår gestaltning. Men hon säger att en elvaåring kan behöva en och annan förklaring.

Min bok är skriven för 12+. Jag står inför mitt livs svåraste avvägning, känner jag. Jag vill inte att kritikerna ska såga min bok som dåligt gestaltad, men jag är nog ännu mer rädd för att ungdomarna som läser min bok inte ska förstå vad som sägs mellan raderna och missa viktig information. Å andra sidan vill jag inte dumförklara dem och få dem att känna som jag gör när Legolas kör sin ”A diversion.” Jag vill bara en enda sak, och det är att unga ska lockas av min värld, börja läsa min bok och sen läsa klart den hela vägen till slutet och bli en läsupplevelse rikare.

Deras åsikt är viktigare för mig än kritikernas. Det är för barnen jag skriver.

Publicerat i Hanna Höglund, Redigering | 14 kommentarer

Jag hör tystnaden efter boksläppet – drama queen som jag är

porträtt anna1Det är nära nu. Boksläppet. Och jag funderar på det värsta som skulle kunna hända. Drama queen som jag är. Katastrofscenarion för debuten (peppande, visst?) far genom huvudet och ungefär så här går tankarna: Att boken inte ska levereras i tid från tryckeriet. Att ingen kommer att vilja läsa boken. Att jag bara får dåliga recensioner eller i värsta fall inga recensioner alls. Att ingen kommer att gilla det som de läser. Att boken inte berör. Och någonstans här börjar det brännas. Att boken inte berör.

Jag läste en kritikerrosad feelgoodroman för ett tag sedan. Den var välskriven, hade ett bra driv och det var en mysig historia. Ändå lämnade jag ifrån mig boken med en besviken axelryckning. Berättelsen grep aldrig tag i mig och efteråt kände jag mig blåst på konfekten.

För oavsett vad jag känner när jag läser, vill jag känna någonting. Ilska. Sorg. Glädje. Rädsla. Empati. Irritation. Och även om jag är en sucker för lyckliga slut, finns det många fantastiska romaner, som jag avslutat med tungt bröst och med tårarna brännande bakom ögonlocken.

Just därför går jag omkring med en stor klump i magen och tänker att det värsta som skulle kunna hända (förutom att ingen köper boken) är att Tills kärleken skiljer oss inte engagerar läsaren. Att historien om Susanna, David och Philip, passerar förbi betraktarens ögon, utan att göra avtryck. Att storyn inte är medryckande och fängslande. Att karaktärerna varken väcker irritation eller medkänsla, eller något annat heller för den delen. Att läsaren förblir likgiltig och inte vill veta hur det ska gå. Och här bränns det ytterligare och klumpen i magen växer till oanade proportioner.

För jag vill så gärna … Att Tills kärleken skiljer oss ska väcka en hunger som bara kan stillas genom att läsa vidare. Att den ska framkalla ett intensivt behov av att läsa sida upp och sida ner. Att det ska kännas i kroppen när du läser. Att det ska banka, kittla och slita. Att dina kinder ska blossa och att din mage ska bli varm. Att du ska le och därefter fälla en tår eller två. Att du ska svettas floder. Att du ska … Men vänta nu här. Jag kan inte bestämma hur du ska reagera när du läser min roman. Och det fantastiska med böcker är just det. Att alla tycker olika. Att ens egen bakgrund och ens eget livsbagage, och var man befinner sig i livet, präglar ens läsupplevelse. Att det som är slätstruket för mig, skapar en inre glöd hos dig. Att det som får mig att känna genuin lycka, inte ens får dig att dra på munnen.

Men det är också det som skrämmer mig. Att jag inte har en aning om vad du kommer att tycka när du läser min roman. Och i mina mardrömmar hör jag tystnaden efter boksläppet. Varken hurrarop, jubelklang eller illagnisslande och svidande kritik. Ingenting alls utom jag och tystnaden. Jag släpper en knappnål och den landar på parkettgolvet med ett dån. Jag ropar och ekot från min röst sprids genom mitt eget tomma och stilla landskap. Jag sträcker ut en hand och den enda som är där att omfamna den är jag själv.

Men sedan vaknar jag upp till en ny dag. Småfåglarna sjunger glatt utanför sovrumsfönstret. Solen har tagit sig en bra bit upp på den klarblå vårhimlen och när jag öppnar altandörren värmer den mina nakna vinterbleka fötter. Barnen stojar uppe på övervåningen. Det puttrar hemtrevligt från kaffebryggaren och dofterna av java, fuktig jord och spirande knoppar, ger hopp om bättre tider. Jag tänker på de som redan har läst Tills kärleken skiljer oss och inte har kunnat sluta läsa den. På de som har lovordat och besjungit boken till sådan grad att jag blivit generad. Klumpen i magen löses upp och jag ler för mig själv. Och jag tänker att det blir nog bra det här. Ändå.

Publicerat i Anna Lönnqvist, Debut, Tills kärleken skiljer oss | 6 kommentarer