Ett ynka skirvfel kvittar – eller?

Korrekturfel i böcker stör mig. Läsningen avstannar. Vanligen betraktar jag felet några gånger, tänker något om ”hafsverk” och ”slarv” innan jag läser vidare. Skulle det finnas fler fel börjar de riktigt elaka tankarna pyra i mig.

I en roman har jag dock en viss förståelse för småfel. Två-tre fel på trehundra sidor kan jag leva med. Värre är det med fåordiga böcker. Som bilderböcker. Ett fel i en bok med tjugo sidor sticker ut som en varig böld på boksidan. Sist det hände mig var på sidan 11 i boken Varför är blodet rött? Där står att den sista mjölktanden kommer ”när du är två och ett haft år”. Felet finns till och med på det smakprov som ligger ute på nätet. Chockerande! Jag kunde inte läsa ut boken.

Mot mina egna texter är jag dock mer förlåtande. Jag vet med mig att jag snubblar ganska ofta på tangenterna. Tanken springer före och fingrarna hinner inte med. Då blir det fel ibland. Eller ganska ofta, om jag ska vara ärlig. Tyvärr är jag helt värdelös på att upptäcka mina egna skrivfel. Gissningsvis beror det på att jag redan vet vad det står, och därför inte fäster särskilt stor uppmärksamhet vid detaljer.

Det är därför med en viss bävan jag läser korrektur på min bok. Min dubbelmoral kommer fram i ljuset. Jag måste vara lika skoningslös mot mig själv som jag är mot andra och fäster blicken på varje bokstav, mellanslag och skiljetecken. Utmanar dem: Är ni verkligen på rätt plats? Hittills har det resulterat i en ombyggd mening i den svenska versionen och ett flyttat kommatecken i den spanska. Sedan hittade jag inget mer att ändra.

Texterna är godkände av mig och ligger nu på andra skrivbord. Bokstäverna är på väg mot sitt slutgiltiga öde på boksidorna. Tänk om det finns något litet fel bland dem, som kommer ut i världen och möter en lika dömande läsare som jag…