En missad deadline – och förläggarens dom

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet att jag i början av året fick förtroendet att skriva ett provkapitel för ett läromedelsförlag. Ni vet också att jag en månad före deadline inte hade fått särskilt mycket gjort. Jag trodde ändå att det skulle lösa sig. En deadline är en deadline. När det verkligen gäller brukar produktiviteten öka drastiskt. Men som ni också vet blev jag knockad av en sjukdom.

Det som till sist kulminerade i en lunginflammation hade föregåtts av flera veckors feber och hosta. Sådant som äter upp arbetskapaciteten utan att man märker det själv. Efter att ha ignorerat min kropps signaler om vila i en månad började jag lyssna. Och min kropp sa: Du kommer inte att kunna hålla din deadline. Jag försökte få tyst på den, men den fortsatte att upprepa samma sak. Du kommer inte att klara deadline.

Med darrande fingrar skrev jag ett mejl till förläggaren, där jag försökte beskriva läget så osentimentalt som möjligt, samtidigt som jag ville förmedla hur jävla illa det faktiskt var. Jag skickade det under påskhelgen.

Måndagen kom. Inget svar. ”Äh, hon har väl viktigare saker att göra än att svara på mejl från en sjuk läromedelsförfattarwannabe” intalade jag mig själv och lät mig vaggas till sömn av kroppsvärmens vågor.

Det blev tisdag och inget svar kom. ”Hon är nog bortrest och har inte kollat mejlen. Jag väntar lite till” sa jag till mig själv och knaprade värktabletter för att kapa temperaturtopparna.

Det blev onsdag och jag hade fortfarande inte fått något svar. ”Hon kanske har slutat på förlaget utan att meddela mig” tänkte jag och kollade upp förlagets hemsida. Men där var hon, precis som när jag förts fann henne.

Det blev torsdag och jag hade nästan gett upp. ”Hon tycker säkert att jag är en idiot som inte kan hålla en deadline. Jag kommer aldrig att få chansen att skriva ett läromedel på det där förlaget igen. Jag har förstört min framtid!”

Men så ett pling:

Så klart är din hälsa viktigast! Skicka in ditt provkapitel när du är frisk.

Naturligtvis! Förläggare är också människor. Varför är det så lätt att glömma det när man sitter på sin kammare och väntar på deras dom?