Gästbloggare: Christin Ljungqvist

Christin Ljungqvist debuterar med en gastkramande hälsning från andra sidan, som genremässigt möter såväl Jessica Schiefauer som John Ajvide Lindqvist. Kaninhjärta är en gripande skildring av en hjärtskärande syskonrelation, och samtidigt en psykologisk kriminalhistoria. Om livet och döden, och skiktet där emellan.

Det låter fint, det där, särskilt ”Christin Ljungqvist debuterar”. Ordet ”debut” är fräscht och lättillgängligt, och vi som försökt bli författare under en längre tid (7 – 8 år?) vet hur förtrollande det kan vara. Bara vi läser ordet i tidningen sugs våra blickar dit innan vi inser att ”jaha, debuterar som musiker”, och bläddrar vidare.

Har du författardrömmar? Försöker du? Då är det här inlägget till dig, framförallt.

2002/2003 fick jag en manusidé och döpte den till ”Tre prinsessor” (”tre prinsessor”, ”TRE PRINSESSOR”), och historien var denna; fyra unga kvinnor i Göteborg, varav en av dem var död (utan att läsaren visste om det, i början) och en annan av dem synsk, alltså kunde de fortfarande prata med varandra, och tre av dem var vid liv (= tre prinsessor, och varför de kallade sig prinsessor minns jag inte). Manuset börjar såhär; ”Jag har lärt mig att avsky nyårsafton. Inte hata, det är ett väldigt starkt ord enligt min mormor, ett ord som kan kännas överdrivet kraftfullt i det här sammanhanget”, och maler sedan vidare, oredigerat och grönt, liksom pånäsan-skrivet och oerhört pinsamt, men jag har sparat det, det har jag, för sådana här tillfällen.

”Fri”, ”Duett”, ”Nattljus”, ”Halo”, ”Ljus till dem, som vandrar genom natten”, ”Rostfågel”, ”Död mans grepp”, kärt barn har många namn och som jag har älskat (och hatat) den här (förbannade) manusidén. Dessutom ser jag att namngivning inte är min starka sida. Hur som, detta är den fina sanningen; bakom min debut ligger dessa.

De har fått en egen låda i hyllan, en låda jag njuter, på ett smärtsamt sätt, av att öppna, och den gröna mappen ovanpå? Däri har jag sparat alla refuseringar som kommit per snigelpost, exempelvis Forum Bokförlag om ”Rostfågel”; ”väldigt välskrivet, fina formuleringar och vackert språk men själva historien håller inte riktigt. Den tar aldrig fart och engagerar inte. Skulle eventuellt kunna fungera som ungdomsbok”. Och detta var, vad jag vet, första gången som någon ens andades YA över mitt författarskap.

”Död mans grepp” var mitt sista försök med just den där gamla idén (jag höll på att bli galen på riktigt), sedan ville jag pröva någonting annat innan jag till slut gav upp min författardröm och började leva i den verkliga världen. För 7 – 8 år av drömjagande föser undan livet, och jag höll på att bli slutkörd.

”Någonting annat” blev ”Kaninhjärta”, och det var kärlek, det, från första stund till sista.

Det här är den kortare sammanfattningen av min väg till debuten, jag har utelämnat all känslomässig bergochdalbana (och ren, skär ångest), mina två år på skrivarskola, brödjobbshelvetet, vikten i att göra vad som krävs för sitt manus (utan en tanke på sig själv) och vikten i att omge sig med människor som, liksom vi drömjagare, tror förbehållslöst.

Jag vill ge detta till er som fortfarande försöker. Förstå nu, en gång för alla, att det är en lång väg att gå och inte ett dugg lättillgängligt. Ordet ”debut” betyder hårtjäklaslit (förtrollande?) och precis som med allt annat förverkligande kräver det allt av oss som människor, och lite till. Men sötman när man lyckas saknar motstycke. Ordet ”självförverkligande” betyder ju att bli verklig, så här är jag i verkligheten, och här är min bok, och vi lever tillsammans nu.