Gästbloggare: Frederik Zäll

Kära läsare,
Frederik Zäll heter jag och har fått äran att skriva några rader här på bloggen. I denna digitala dagboksvärld är jag kanske mest känd som herrn som driver bloggen Lyxlagat (http://blogg.alltommat.se/lyxlagat/) på AlltOmMat.se, en sann livsnjutarblogg med mat & dryck i fokus. Jag lever ett liv fyllt av kreativitet och glädje och det är något jag är oerhört stolt över. Mitt band Eskobar (https://www.facebook.com/EskobarOfficial) tog ordentlig fart 1999 och vi är just nu mitt i lanseringen av album nummer sex och jag har författat nio kokböcker och är inte klar än på länge kan jag lova!
Mina kokböcker handlar alla givetvis om mat, men även om dryck och musik. Det jag försöker förmedla är inspiration till helhetstänkande. Jag vill inte bara skriva ett recept utan förmedla en specifik känsla. Om jag ger läsaren ett recept på en laxtartar så skriver jag också in att laxen helst inhandlas på Laxbåten i Strömma Kanal som angör bryggan varje onsdag. Jag skriver också vilken ö man sedan skall ta sig till för tillagning, vilken musik som passar bäst och vilken dryck kocken skall dricka för att bäst njuta av matlagningen.
I och med detta ljuvligt insnöade nörderi så utvecklade jag ett språk som kanske inte anses vanligt eller knappt ens korrekt för en kokbok, men det gav uppenbarligen mitt bokförlag en rejäl tankeställare. Förlagets ägare & VD som jag har ett mycket givande och bra samarbete med ringde mig och meddelade tydligt att han tyckte jag skulle skriva en roman.
Folk frågar mig väldigt ofta hur jag hinner med alla mina olika projekt och då svarar jag alltid att dygnets 30 timmar räcker gott, haha! Med det i åtanke svarade jag så klart att jag drar igång arbetet direkt. Dock måste jag säga att jag föll djupt ned i författandets fällor vid ett flertal tillfällen och var faktiskt mycket nära att ge upp denna dröm. Jag gjorde det klassiska misstaget att låta inspiration och skapandelusta styra fritt. Om jag kände för att författa så skrev jag något. Jag började på massa romaner genom att börja skriva ord ett på sidan ett, kapitel ett, bok ett. Efter två kapitel hade jag virrat bort mig och tappat den eventuella tråd jag tidigare trodde jag haft.
För ungefär 1,5 år sedan hade jag slängt romanerna i papperskorgen och lagt det hela bakom mig. Stirrandes på min telefon surfade jag i ren tristess in på Groupon (billiga deal’s sajten) och fann en online-kurs för barnboksförfattande. Jag tyckte det kändes lite fånigt och dissade kursen innan jag ens börjat, men tyckte tydligen ändå att det var värt 300 kronor eller hur mycket den nu kostade. Om jag inte minns fel så hette kursen ”Write Story Books For Children”. Jag pluggade, lärde mig upplägg och tankesätt, gav mig själv en tydlig idé om vad jag ville skriva om, vart mitt mål fanns och vilken väg jag måste gå för att komma till målet.
Idag är det ungefär två månader tills min debutroman ”Drakarnas Land” släpps. Om jag är glad att jag gick kursen? Jo vars. Det var en otroligt ögonöppnare! Jag inhandlade pärmar, mappar, pärmregister, färgade pennor, stora block och allt som jag kunde tänkas behöva i researcharbete och allt annat som tydligen skulle göras innan jag började författa ord ett på sidan ett, kapitel ett, bok ett…
När jag väl hade kunskapen om hur man kan göra förarbetet så var det dags att välja genre och riktning på min bok. Jag satte mig på biblioteket i Åkersberga och funderade. Efter en tom timme satt jag och kliade mig på armen och tittade ner. Mina armar är täckta av tatueringar som föreställer kinesiska drakar och blommor. Aha, tänkte jag för mig själv. Jag har ju massor av karaktärer på armarna, det får bli en bok om dem. Så blev det också. Boken som släpps nu är del ett i trilogin Drakarnas Land och väldigt mycket av inspirationen har jag fått från mina armar. Och pappa som sa att det bara är destruktivt med tatueringar och sånt trams, haha!
Utöver drakar så finner vi två små hjältar i min trilogi. Ungdomarna Pax & Blanca blir nämligen drakriddarna som måste frigöra Drakarnas Land från ondskans drake. Dessa enda mänskliga karaktärer hittade jag dock på helt ur fantasin. Åtminstone så trodde jag det. Nu när boken lästs av många nära vänner och familjemedlemmar så har jag fått höra att Pax är en exakt kopia av hur jag själv var ungefär vid den åldern. Jag har även tecknat omslaget och några få bilder i den 180 sidor långa fantasyromanen och då har de flesta sagt att Pax ser ut som en ung version av mig själv. Det är väl underligt? Man tycker att man skapar en hyfsat svag och nervös pojke som dock är väldigt lätt att uppskatta, skratta åt och omfamna i sinnet och sedan säger alla som läser boken att det är en liten version av mig själv. Våra hjärnor är fantastiska och tokiga ting helt enkelt!
Jag vet inte om det hjälper någon skrivsugen därute, men jag tänkte i alla fall berätta om hur jag lägger upp arbetet när jag författar nu för tiden. Att köra loss när andan faller på funkar inte alls för mig. Jag skriver noga in i kalendern när jag skall skriva och då är det en exakt rutin som ska följas. Jag lämnar barnen på dagis, åker till centrum, köper en macka på Subway, köper en ramlösa och en kaffe på ICA och sätter mig sedan vid biblioteket och läser igenom det jag skrev vid förra tillfället innan jag skriver vidare. Jag har alltid lurar på mig och i lurarna har jag passande soundtrack, till exempel djungelljud, stormvindar eller vågskvalp. Dessa ljud ändrar jag alltså hela tiden beroende på miljön karaktärerna befinner sig i. Det är mina tips för seriöst och fokuserat författande.
Just nu är jag halvvägs in i del två av Drakarnas Land och det flyter på riktigt bra, men jag vågar inte skriva en rad om jag inte först gått igenom allt som beskrivs i stycket här ovan, haha!
Nu känner jag att jag pladdrat på så det räcker, jag hoppas verkligen att ni hittar inspiration och författarlust i och med detta och så hoppas jag så klart att ni inhandlar ”Drakarnas Land – Rubinmyntet” i mars/april när den hamnar på butikshyllorna.
Tack för er tid,
Frederik Zäll