Jag fattar ingenting.

Härom veckan cirkulerade en text på Facebook, skriven av en förläggare. Den var formulerad som ett öppet brev till svenska författare. Eller, mer korrekt – svenska författare med orimliga förväntningar på framgång.Jag har sett liknande tankar dryftas på diverse författar- och förlagsforum i sociala medier. Författare – särskilt ”gröna” författare, såsom debutanter och/eller ännu outgivna – tycks gå in i sina första bokprojekt med en uppfattning om att de ska bli rika och berömda, och då helst utan att direkt jobba för det (annat än att skriva själva boken, vill säga).
Enkelt uttryckt – författare idag vill sitta på sin kammare, skriva sin bok, och sedan se miljonerna och de litterära priserna och utmärkelserna trilla in.

Jag är inte förläggare, jag möter inte författare på det viset. Den här bilden kan mycket väl stämma, det har jag ingen möjlighet att veta någonting om.
Allt jag vet är att om den är sann, då fattar jag ingenting. Vilka är de här författarna? Hur tänker de?
Jag har publicerat fem noveller, en kortroman, och en roman, under en period på snart fyra år. Inte jättemycket, förstås, men heller inte kattskit. Rent ekonomiskt generar min bokförsäljning några hundralappar per år. Biblioteksframträdanden och liknande saker drar in betydligt mer, men ser man till själva royaltybiten så är min timpenning som författare skrattretande liten.
Är jag besviken? Bitter och desillusionerad? Känner jag att mitt geni inte får den uppskattning det förtjänar?
Nej.
Och det beror inte på att jag är något slags dygdemönster av ödmjukhet och fromhet.
Det beror på att den reaktionen – den bittra och desillusionerade – känns helt absurd.

Så här enkelt är det: om en enda person vill betala – betala riktiga skattade pengar som hen skulle kunna välja att lägga på vad som helst – för att läsa något som jag har skrivit, då blir jag överlycklig. Alltså, på riktigt.
Om tre personer vill betala för att läsa något jag skrivit, då svävar jag som på moln.
Om tio personer vill betala för att läsa något jag skrivit … tja, det blir inte mycket bättre än så.
Det är ju en helt enorm grej. Jag har hittat på en berättelse, jag har skrivit ner den, och någon där ute tycker att det jag presterat är tillräckligt bra för att spendera pengar på. Eller att tipsa sina vänner om. Eller att skriva om på sin blogg eller på sociala medier.
Den sortens bekräftelse – fan, den stoltheten – den har ingenting med pengar att göra. Det låter kanske naivt, och är det säkert också. Men då får det vara så. Jag gör inte det här för pengarna. Och jag fattar inte hur någon skulle kunna göra det.

Ett annat Facebookinlägg jag såg nyligen handlade om hur många böcker en författare behöver sälja varje år för att kunna leva på enbart sitt skrivande.
Många i kommentarsfältet tyckte att det var otroligt nedslående läsning. ”Lika bra att ge upp”, skrev någon.
Jag. Fattar. Ingenting.

Kanske beror det på att jag och mina kompisar alltid spelat i band. Vi repade i sketna industrilokaler, vi cyklade runt och affischerade inför våra spelningar på fritidsgårdar och lokalfestivaler, vi köpte varandras demokassetter (googla det, kids) och t-shirts, och försökte förmå våra stackars klasskompisar och släktingar att sprida ordet om oss.
Det fanns aldrig på världskartan att någon av oss skulle tjäna en spänn på det.
Vi gjorde det därför att vi tyckte att vi hade något bra, och om en enda person till upptäckte det, så innebar det ett huvud till i publiken på nästa spelning, och en person till som kanske skulle nynna på våra låtar i skolkorridoren.
Inte fan satt vi i replokalen och trodde att vi skulle bli rika.
Och inte fan trodde vi att någon skulle komma på våra spelningar eller lyssna på våra demos om vi inte satte upp affischerna, sålde kassetterna, eller hjälpte och pushade varandra.
Faktum är att ju längre tiden går, desto fler likheter ser jag mellan att vara författare och att spela i ett garageband.

Jag skulle faktiskt gå så långt som att påstå att jag är övertygad om att jag aldrig kommer att tjäna några större pengar på mitt skrivande. Jag kommer aldrig att kunna försörja mig som författare. Och det är fullständigt fine by me.

För skriva kommer jag alltid att göra.