Jag fattar ingenting.

10157221_701905456534394_6503728241913565292_n
Härom veckan cirkulerade en text på Facebook, skriven av en förläggare. Den var formulerad som ett öppet brev till svenska författare. Eller, mer korrekt – svenska författare med orimliga förväntningar på framgång.Jag har sett liknande tankar dryftas på diverse författar- och förlagsforum i sociala medier. Författare – särskilt ”gröna” författare, såsom debutanter och/eller ännu outgivna – tycks gå in i sina första bokprojekt med en uppfattning om att de ska bli rika och berömda, och då helst utan att direkt jobba för det (annat än att skriva själva boken, vill säga).
Enkelt uttryckt – författare idag vill sitta på sin kammare, skriva sin bok, och sedan se miljonerna och de litterära priserna och utmärkelserna trilla in.

Jag är inte förläggare, jag möter inte författare på det viset. Den här bilden kan mycket väl stämma, det har jag ingen möjlighet att veta någonting om.
Allt jag vet är att om den är sann, då fattar jag ingenting. Vilka är de här författarna? Hur tänker de?
Jag har publicerat fem noveller, en kortroman, och en roman, under en period på snart fyra år. Inte jättemycket, förstås, men heller inte kattskit. Rent ekonomiskt generar min bokförsäljning några hundralappar per år. Biblioteksframträdanden och liknande saker drar in betydligt mer, men ser man till själva royaltybiten så är min timpenning som författare skrattretande liten.
Är jag besviken? Bitter och desillusionerad? Känner jag att mitt geni inte får den uppskattning det förtjänar?
Nej.
Och det beror inte på att jag är något slags dygdemönster av ödmjukhet och fromhet.
Det beror på att den reaktionen – den bittra och desillusionerade – känns helt absurd.

Så här enkelt är det: om en enda person vill betala – betala riktiga skattade pengar som hen skulle kunna välja att lägga på vad som helst – för att läsa något som jag har skrivit, då blir jag överlycklig. Alltså, på riktigt.
Om tre personer vill betala för att läsa något jag skrivit, då svävar jag som på moln.
Om tio personer vill betala för att läsa något jag skrivit … tja, det blir inte mycket bättre än så.
Det är ju en helt enorm grej. Jag har hittat på en berättelse, jag har skrivit ner den, och någon där ute tycker att det jag presterat är tillräckligt bra för att spendera pengar på. Eller att tipsa sina vänner om. Eller att skriva om på sin blogg eller på sociala medier.
Den sortens bekräftelse – fan, den stoltheten – den har ingenting med pengar att göra. Det låter kanske naivt, och är det säkert också. Men då får det vara så. Jag gör inte det här för pengarna. Och jag fattar inte hur någon skulle kunna göra det.

Ett annat Facebookinlägg jag såg nyligen handlade om hur många böcker en författare behöver sälja varje år för att kunna leva på enbart sitt skrivande.
Många i kommentarsfältet tyckte att det var otroligt nedslående läsning. ”Lika bra att ge upp”, skrev någon.
Jag. Fattar. Ingenting.

Kanske beror det på att jag och mina kompisar alltid spelat i band. Vi repade i sketna industrilokaler, vi cyklade runt och affischerade inför våra spelningar på fritidsgårdar och lokalfestivaler, vi köpte varandras demokassetter (googla det, kids) och t-shirts, och försökte förmå våra stackars klasskompisar och släktingar att sprida ordet om oss.
Det fanns aldrig på världskartan att någon av oss skulle tjäna en spänn på det.
Vi gjorde det därför att vi tyckte att vi hade något bra, och om en enda person till upptäckte det, så innebar det ett huvud till i publiken på nästa spelning, och en person till som kanske skulle nynna på våra låtar i skolkorridoren.
Inte fan satt vi i replokalen och trodde att vi skulle bli rika.
Och inte fan trodde vi att någon skulle komma på våra spelningar eller lyssna på våra demos om vi inte satte upp affischerna, sålde kassetterna, eller hjälpte och pushade varandra.
Faktum är att ju längre tiden går, desto fler likheter ser jag mellan att vara författare och att spela i ett garageband.

Jag skulle faktiskt gå så långt som att påstå att jag är övertygad om att jag aldrig kommer att tjäna några större pengar på mitt skrivande. Jag kommer aldrig att kunna försörja mig som författare. Och det är fullständigt fine by me.

För skriva kommer jag alltid att göra.

Advertisements
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Jag fattar ingenting.

  1. Lisa skriver:

    Fint skrivet! Jag brukar säga att väldigt många vill ha skrivit en bok, men för att bli författare måste man faktiskt vilja skriva den också. Det är inte boken som gör en till författare utan skrivandet. Det är lite som med människor som tror att de vill driva en krog, bara för att de gillar att gå på krog.

  2. Anna Sellberg skriver:

    Tack för ett bra inlägg. Skrev själv om ungefär samma sak i min blogg häromsistens – det verkar vara viktigare att Tjäna Pengar och Vara Författare än att njuta av skrivandet som sådant.
    Men att skriva handlar varken om pengar, publicering eller publik. Det handlar om något helt annat mycket viktigare, nämligen om vilket liv man vill leva och vem man vill vara.
    Skönt att fler har insett det. 🙂

  3. Andreas Raninger skriver:

    Som illustratör så sitter jag varje ledig tid från mitt dagliga heltidsarbete och knåpar ihop egna verk,omslag till egenutgivande författare och mindre förlag. Ingen av oss tjänar några större pengar på vårt konstnärskap men vi har det väldigt roligt tillsammans. Att få pryda ett omslag till en bok, få en OMG kommentar på DeviantArt eller bli kontaktad över FB av någon som vill ha ett omslag, det är vad som får mig att fortsätta måla. Jag har en mening och en plats med mitt konstnärskap även om det inte bidrar till att mina räkningar blir betalda. Kör på och ha det roligt och berika världen med er fantasi. Utan er fantasi så skulle jag sitta och stirra in i ett tomt vitt digitalt ark hela dagarna. 😉

  4. Simon skriver:

    jag tror det hänger ihop med en helt annan trend som inte egentligen har med skrivande att göra. För tio år sedan ville ‘alla’ bli egenföretagare. Innan dess ville ‘alla’ bli berömda. Nu vill ‘alla’ bli författare. När jag var liten ville ‘alla’ bli rockstjärnor (OK rockstjärna är lite pubertalt men trenden håller i sig).
    Jag tror det handlar om att man inte trivs på jobbet och drömmer om ‘ett liv utan chef’. Kan man inte få det är det inte lönt. Det är de som just nu blir besvikna att förläggarna inte kan garantera alla som skriver att de ska bli Guillou eller Läckberg som blir besvikna och går tillbaka till sina trista jobb i väntan på nästa drömtrend.
    Sen finns de som bara vill ha ett jobb som ger dem tid över att skriva. De har inte hakat på denna trenden och kommer att jobba med sina manus på oavsett vilken nästa trend blir. Det är de som kommer att fylla mina hyllor 😉

  5. Fredrika skriver:

    Haha, alldeles perfekt text!

  6. Håller helt med på alla punkter!!

  7. annahelgesson skriver:

    Bra skrivet Johan!
    Lyckan när någon har läst mina böcker överskuggar allt. Det sporrar mig att fortsätta och försätta. Jag skriver för att jag vill bli läst. Punkt.

  8. Skriviver skriver:

    Ja, man undrar ju verkligen vilka de här personerna är. Extremt naiva, hur som helst. Och liksom, inga riktiga skrivande människor. ”Lika bra att ge upp”, låter ju som en person som inte alls har skrivandet i sig – jag menar, att ”ge upp” skrivandet skulle ju vara ungefär lika lätt som att sluta andas. Eller okej, kanske snarare som att sluta äta. Man bara måste ju göra det (alltså skriva), och går det för lång tid mellan gångerna så mår man jättedåligt och tror nästan att man ska dö. Så är det i alla fall för mig.

    Jag har ändå som mål att på sikt ska kunna försörja mig på skrivandet. Men då självklart inte på något romanskrivande, utan på just allt skrivrelaterat runt om kring, och på annat skrivande. Och jag har heller ingen ambition att leva dyrt och flott. Men jag vill inte behöva göra något annat än just det som hör ihop med skrivandet. Någon gång kommer jag att nå mitt mål, det är jag säker på. Helst om en sådär kanske fem år, men om inte förr så i alla fall när jag blir pensionär 😉

    • Johan Ring skriver:

      Ja alltså, jag vill ju verkligen inte låta påskina att det skulle vara något fel i att försörja sig som författare! Definitivt inte! 🙂
      Och skulle mitt förlag plötsligt bestämma sig för att de vill ösa pengar över mig så vore det ju toppen. Men pengar får aldrig bli drivkraften. Tycker jag, då. 🙂

  9. kuggekugge skriver:

    Fint skrivet medmånga bra tankar. Har också svårt att tro att jättemånga författaraspiranter förväntar sig tjäna massvis direkt. Känns ju lite galet?! Själv blir jag glad om mina manus en dag blir publicerade böcker! Om jag dessutom får lite pengar för det är det ju skoj, men roligast är ju att någon VILL läsa.

  10. Håkan Lindgren skriver:

    Bra sagt. Skulle gärna tjäna några tusenlappar på skrivandet men kommer ni aldrig att kunna lämna mitt ”day job” innan pensionen 😉
    Beroende på utgivningsformen får väl målet vara att inte gå back efter alla kostnader och utgifter …

    Jag är väl ungefär i samma sits som du, ett antal e-noveller och sedan en dryg månas min första roman.

    Lycka till, både med arbete och skrivande 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s