Att vara sin egen huvudkaraktär

Annika Taesler är journalist och föreläsare. Hon debuterar med självbiografin Ända in i märgen på Bookmark förlag i september.

Annika Taesler  2016

Egentligen förstår jag inte vad han säger. Mannen med den vita rocken står precis intill min säng, så nära att jag borde kunna sträcka ut armen och ta på honom om det inte vore för taklampan som lyser mig rakt i ögonen. Det är först efter flera minuter som jag inser vad det är han upprepar gång på gång – vad han och mamma och tydligen alla vet utom jag:

Att jag sovit i två veckor. Att jag kastats av en hästrygg. Att jag brutit nacken.

Att jag blivit totalförlamad.

Tolv år nu, och några månader till. Ända sedan jag lämnade de kala väggarna på neurointensiven har vårdpersonal och vänner – och senare publik när jag varit ute och föreläst, främmande människor på fester och inte minst min man – vräkt ur sig samma replik:

”Du måste skriva en bok!”

Måste jag det? Finns det något allmänintresse i min privata, svartaste erfarenhet? Är jag rent av skyldig att påminna om livet efter några av alla bilolyckor, dykningar på grunt vatten och – jodå – självmordsförsök vi snabbt skummar igenom tidningarnas notiser om, innan vi rusar vidare mot dagishämtningar och jobbmöten? Eller är det tvärtom: vem, förutom min man, mamma och kompisar bryr sig om just den här berättelsen, där varenda mening och knapptryckning uteslutande handlar om mig? Går det ens att tänka sig något mer narcissistiskt?

Från början svarade jag inte när folk tjatade. Smålog lite, förhoppningsvis klädsamt anspråkslöst, och låtsades inte om att manuset redan fanns i min dator. En djupgående skildring, tyckte jag själv. Smart. Analytisk. Och när de första refuseringsbreven från förlagen tickade in – med ord som osovrad, behöver renodlas, till och med övermäktig – fattade jag ingenting. Herregud, en bruten nacke! Om inte den var dramatisk nog för ett bestsellerstoff, så vad är?

Sju månader, kanske åtta. Så länge fick texten ligga skamsen och bortglömd i datorn, medan jag själv tröstade min förorättade fåfänga. Sedan köpte jag en enorm chokladkaka, lät min assistent kavla upp mina ärmar – och så skrev jag om. Strök, la till, började på nytt igen. Tvingade mig än en gång ut på en emotionell tidsresa – till fördomar jag inte längre delar, känslor jag jobbat aktivt för att förtränga – men framför allt till ett läge där mitt liv förvandlades till något litterärt. Där sjukhuset var miljön, olyckan en intrig med dramatiska kurvor, och mitt 24-åriga jag en karaktär: En förtvivlad liten tjej som fick hela sin värld raserad, och som betedde sig precis så desperat som många som varit i kris kan vittna om i efterhand. Henne måste jag distansera mig från. Objektifiera. Utan att göra avkall på varken mina känslor eller minnen.

Och nu ska hon bli allas egendom. Någon man kan antingen älska eller irritera ihjäl sig på, som Mary Bennet i Stolthet och fördom eller Bella i Twilight eller valfri jag-är-polis-och-ser-av-en-händelse-ut-som-en-fotomodell-brud. Bara att jag inte skapat henne för att folk ska störa sig. Hon är jag. Eller var, åtminstone. Och jag var hon.

Så till sist är det upp till mig. Jag som måste skriva tillräckligt bra, som måste kunna förklara – försvara? – sorgen som vällde över och närapå dränkte mig, som lava över mitt privata Pompeji. Som måste få er att förstå min väg – lika mycket som att mitt liv faktiskt inte tog slut i det där fallet. Att Annika i dag är en vanlig villamorsa, med föräldramöten och lattefikor och charterresor och uppsatsseminarier i kalendern. Att hon är glad, mår bra, har (galg)humor. Och kanske viktigast av allt: att låta er bli underhållna under läsandets gång. En utmaning nästan lika stor som en bruten nacke.

Följ mig gärna på Facebook: annikataeslerförfattare

 

Om charlottecederlund

Brandingenjör och författare. Debutromanen Middagsmörker kom ut på Opal förlag i januari 2016. Middagsmörker är fantasy för ungdomar baserad på samisk mytologi.
Det här inlägget postades i Debut. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Att vara sin egen huvudkaraktär

  1. Annika Taesler skriver:

    Lovisa och Anni: Tack snälla! Hoppas verkligen ni ska gilla.🙂

  2. Lovisa W skriver:

    Fint skrivet! Det ska bli kul att läsa när den kommer ut🙂

  3. annisvensson skriver:

    Intressant och spännande, Annika. Ser verkligen fram emot att läsa din berättelse.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s