När jag stöter på vänner och bekanta så får jag ibland just den frågan. Hur går det med boken? Och jag blir alltid lika förvånad och lite ställd. Över att de vet. Över att jag i deras ögon liksom är en författare.
Skrivandet har varit en del av mig under några år, men jag har ännu inte vant mig vid att folk nu vet om det. Trots att jag, någon gång i oktober förra året, delade både min författarsida och min Instagram på min privata Facebooksida för att berätta om mitt bokkontrakt, så känns det så himla konstigt. Och när jag får frågan blir jag först lite generad och vet inte vad jag ska säga. Det är helt fantastiskt roligt att de frågar och att de är intresserade. Att de rent av är imponerade – av mig!
När tunghäfta har lagt sig, så brukar jag väl lyckas få ur mig något och berättar lite om vad som har hänt. Vad som är på gång. Och jag hoppas att alla, trots att jag kanske är lite fåordig, förstår hur oerhört glad jag blir över att de kommer fram.
Drömmen är att i framtiden mötas av läsare som kommer fram. Som berättar att de läst och att de tyckte om boken. Och jag hoppas att alla vänner och bekantar även kommer att fortsätta komma fram efter att de läst. Att de fortfarande kommer att vara imponerade.
Debutantbloggen 