En sorts kärleksförklaring eller varför ”men” är den bästa konjunktionen
När jag i trettioårsåldern började skriva med ambition att bli författare, inledde jag starkt genom att under ett gäng år pressa ur mig sammanlagt fyra manus. Alla med den gemensamma nämnaren att de var i det närmaste oläsliga. Jag bara skrev hej vilt, utan att någonsin egentligen redigera eller koppla in någon form av testläsare – annat än mamma och mina närmaste vänner, som naturligtvis enhälligt bejublade vartenda ord såsom varande guds gåva till litteraturen.
Det var de inte. Orden alltså. Någon gåva från en högre makt. Nix, det var närmare en halv miljon ord av renaste sopor. Visserligen behöver nog de allra flesta skriva ur sig en del skräptext innan det börjar likna någonting, men om jag inte till slut vänt mig till en lektör med ett av mina manus, hade jag kanske aldrig kommit förbi högstadieuppsatsnivån – ni vet, det där ”Mitt sommarlov”-författandet som man i görligaste mån vill undvika (min framlidne far brukade illustrera denna typ av text med frasen ”sedan åto vi matsäck”).
Hur det nu var så tittade jag efter ett orimligt stort antal år upp från min egen text med plirig blick och tänkte att ”det kanske trots allt finns någon konkret anledning till alla dessa standardrefuseringar” (befängda tanke, liksom). Jag kontaktade en förmedling, betalade en slant, blev tilldelad en anonym lektör och skickade glatt in mitt senaste manus i något slags hopp om att denna okända människa skulle bli lika impad som min mamma.
Det blev hon inte (eller möjligen han, men jag föreställer mig att det var en kvinna). Hon sågade mitt manus jämsmed fotknölarna. Allt var värdelöst: karaktärerna, handlingen och språket. Jag kommer ihåg att jag skrek och grät ut min smärta över detta i mitt tycke hårresande orättvisa utlåtande.
Men sedan, när jag sopat upp bitarna av mig själv och satt ihop dem i något som liknade ursprunglig form, tvingade jag mig själv att se sanningen: denna lektör hade slagit huvudet på spiken med en rungande fullträff. Hon hade fanimej rätt i vartenda ord.
Och detta var vändpunkten för mitt skrivande. Tänk, så förhållandevis lite som behövdes ändå! För manus nummer fem blev nästan utgivet (det sket sig på målsnöret) och nummer sex var ”En väktares bekännelser”, som så småningom blev min debut.
Men det var fortfarande skitläskigt när jag väl hade skrivit kontrakt med mitt förlag och redigeringen av manuset skulle börja på allvar. Jag kommer ihåg att jag var beredd att försvara det i originalskick med näbbar och klor – för jag hade ännu inte fattat exakt HUR mycket hjälp man behöver för att få till en vettig text. Jag minns att jag tyckte att det var fruktansvärt jobbigt att känna det där ”men”:et som hängde i luften när min förläggare vid första redigeringsmötet började med att ta upp och berömma manusets styrkor. Vad var det hon INTE gillade, liksom? Och hur skulle jag någonsin kunna ändra något i texten utan att hela historien skulle falla som ett korthus? Det verkade helt jävla omöjligt.
Dock, historier är sega företeelser har det visat sig. De vill fungera. De kräver att få fungera. Så trots att jag varit med om att min förläggare dissat hela grundförutsättningarna för ett manus, har jag på något sätt kunnat ändra och fixa så att det till slut blivit en sammanhängande helhet – och framförallt så oändligt mycket bättre än ursprungsmanuset!
Nu VET jag att det ”men” jag tidigare fruktat så är det absolut viktigaste av allt, även om det fortfarande kan smärta med kritik. Bort med silkesvantarna och av med plåstret! Vad behöver manuset för att sluta vara ett råmanus och bli en läsbar bok? Jag vet att jag inte kan se det själv. Jag behöver mitt ”men”!
En sak jag kan tänka på ibland är hur mycket jag skulle vilja veta vem lektören var – hon som dissade mitt manus så fullkomligt den där gången. Om jag visste det skulle jag googla fram hennes adress, åka raka vägen dit, förklara henne min eviga kärlek och erbjuda mig att föda hennes barn.
För jag älskar dig, du okända lektör! Nästan lika mycket som jag älskar min favoritkonjunktion.
Elin Säfström debuterade 2016 på Lilla Piratförlaget/Gilla böcker med ”En väktares bekännelser”. Uppföljarna ”Visheten vaknar” och ”Sömnernas sömn” kom ut 2017 respektive 2018.
Läs mer om Elin här:
http://allabloggarutomjag.blogspot.com
http://www.elinsafstrom.se
Debutantbloggen 