Nu är det snart en månad sedan jag skickat in mitt omarbetade manus till förlag och jag försöker att inte tänka så mycket på det. Vill inte gå runt och hoppas på ett positivt besked. Eller frukta ett negativt. Och jag vet att det brukar ta tid. Känner mig nästan luttrad trots att jag inte varit med så länge. För tillfället fokuserar jag mestadels på släppet av ”Emmas nya liv” (nästa vecka – tjoho!), Bokmässan och så mitt pågående redigeringsarbete med ”Emmas nya liv 2” (manuset har ett annat arbetsnamn med det lär ändras ).
Men så ibland kan jag inte låta bli att fundera. Vända och vrida på olika scenarier. Hoppas och drömma mig bort en stund. Trots att jag inte borde. I helgen letade jag upp ett väldigt bra blogginlägg om ”positiva refuseringar” skrivit av Rebecka Edgren Aldén och som jag tidigare läst med stort intresse. Statistiken där är nämligen oerhört intressant. Ett stort förlag får i runda slängar in 2 000 manus per år och av dessa får ungefär 20 ett längre lektörsutlåtande. En procent kommer alltså ett snäpp längre än bara en standarsrefusering. En procent – det är inte många.
Av de 20 som får en positiv refusering är det sedan 3 – 4 som blir utgivna. 15-20 procent. Lite större chans, men ändå 80-85 procent som därefter får ett nej. Så oddsen är inte på min sida och med största sannolikhet kommer ni så småningom få läsa om att det inte gick hela vägen. Att manuset inte höll måttet. Men jag kommer inte att ge upp för det. Jag kommer att fortsätta skriva. Fortsätta att skicka in manus. Fortsätta pendla mellan hopp och förtvivlan. Det är helt enkelt en del av min värld och jag har svårt att se att det skulle ändras. Jag har ju faktiskt två råmanus att redigera och sedan vill jag skriva del tre om Emma. Och så en uppföljare till mitt tredje manus (dvs det omskrivna manuset som är hos förlag nu). Och så ville jag skriva något nytt. Kanske välja någon av de idéer som jag samlat i ett dokument på datorn.
Men tillbaka till det där blogginlägget. Jag läste det precis innan läggdags och det satte tydligen igång en massa funderingar. Samma natt drömde jag nämligen att jag träffade på förläggaren och lektören från det förlag som kommit med feedback. De frågade hur det kändes och om vad jag var intresserad av ett besked. Men det var jag tydligen inte. Inte på något sätt. Jag ville hellre gå och vänta på ett besked för då fanns det ändå hopp. Och ja, så är det ju till viss del. Så länge det där nejet inte trillat in finns det ändå en chans. Förvisso inte så stor, men dock en chans. Och jag väntar nog gärna lite till. Hoppas att förlagen har fullt upp med Bokmässan och inte har tittat på mitt manus än. Att jag får släppa ”Emmas nya liv” och fortfarande ha hoppet kvar. Att jag får hänga på Bokmässan som författardebutant och fantisera om att återkomma dit med en ny bok i framtiden. Och då kanske jag rent av hamnar på framsidan av Lokaltidningen ännu en gång. För det var faktiskt precis vad som hände i helgen. Det var inget jag hade förväntat mig och när chocken hade lagt sig kändes det riktigt kul.
Emmas nya liv finns nu som kommande hos Bokus, Akademibokhandeln och Adlibris.
Debutantbloggen 