En lördag som gav blodad tand

Fotograf: Jonas Schiller

Sitter här med en hjärna som är ofantligt trött efter en riktigt rolig bokmässa i lördags.  Som jag berättat innan så är jag ju otroligt introvert vilket innebär att det tar otroligt mycket kraft/energi från mig att vara i stora sociala sammanhang där jag måste vara just social och framåt.

Extroverta personer får istället energi av detta och jag kan ärligt säga att jag ibland önskar att jag kunde vara extrovert istället 🙂

Men tillbaka till mässan 😉 Det var en ny och mycket rolig erfarenhet att vara med som utställare på en bokmässa (jag har ju varit med på Bokmässan i GBG men då var det ju förlaget som roddade allt och jag bara dök upp).
Förväntningarna var höga och efter en seg start så blev det ändå helt okej måste jag säga. Jag sålde hyfsat med böcker, flera var framme och läste och kände på dem, några skulle gå hem och lyssna på den hos Storytel eller Nextory och andra ville bara prata lite skrivande eller säga hej.

Även om jag just nu är helt slutkörd så har jag fått blodad tand och till våren så har jag satt upp som mål att komma ut lite mer på signeringar, författarframträdanden osv. För ag tycker ju att det är hemskt roligt att få prata om skrivandet och mina böcker och jag kan inte hjälpa att blicka lite framåt, till när (ja jag skriver när och inte om eftersom jag gett mig tusan på att jag ska lyckas) man blir kontaktad och tillfrågad (och inte behöver jaga dem själv) av bokmässor, bokhandlare och bibliotek och de vill att man ska komma dit och prata om sitt skrivande.

Jag längtar.

Men tills jag kommit dit i min författarkarriär så får jag fortsätta att ta första steget och hoppas på att så många som möjligt nappar 🙂

Brukar ni gå på bokmässor? Även de lite mindre?
Om ja, varför går ni dit?

Romance bordet på mässan 🙂 Jag delade plats tillsammans med Sofia Fritzson och Sara Dalengren.

Min fina bok ❤ Några inslagna för att locka till att köpa julklappar 🙂

Givetvis passade jag på att lyssna på Simona Ahrnstedt som var där och pratade om sitt skrivande, romance, kvinnohat och sin nya bok.

Listornas återkomst

Fotograf: Jonas Schiller

Just nu är det mycket att hålla reda på.

Det är redigeringen av Brutna små Regler och alla idéer på förändringar och förbättringar som ploppar upp i tid och otid. Det är förberedelserna inför mässan på lördag och bokningar av signeringar och fler mässor + allt som ska fixas inför familjens resa om en vecka.

Så mina listor är tillbaka.

De bringar ordning i kaoset och får mig att slappna av.

Sen är det ju en otrolig tillfredställelse att kunna bocka av sak efter sak också 🙂

Bokmässan på lördag (Linköpings bok- och berättarmässa) är den första stora grejen jag gör med min bok där mitt förlag inte är med i bakgrunden och håller i trådarna så det är lite nervöst.

Kommer jag att ha tillräckligt med böcker med mig?
Vad behöver jag ha med mig förutom böcker?
Hur är lättast att ta betalt?
Tänk om jag inte säljer en endaste bok?
Vad ska jag ha på mig?

Okej, den sista skulle jag haft ångest för oavsett om mitt förlag höll i trådarna eller inte 🙂 Ständigt denna ångest för vad man ska ha på sig. Jag kan inte förstå det. Det är som att när man ska iväg på sådana här saker så ekar garderoben tom för att alla andra dagar vara så överfull att man knappt kan stänga dörren. Vad beror det på?

Även om nervositeten finns där så tycker jag att det ska bli fantastiskt roligt och efter att ha varit instängd i redigeringsbubblan i några veckor ska det bli kul att få komma ut och träffa läsare och andra författare.
Det har ju tyvärr inte blivit så många signeringar under sommaren och hösten eftersom min rygg beslutade sig för att gå sönder (diskbråck), men nu är jag på G. Och nu ska vi ut på äventyr, min bok och jag. Så många vi bara kan hitta 🙂

Och på detta äventyr åker jag som tur är inte ensam utan jag har med mig två författarkollegor som jag kan bolla mina funderingar med och som hjälper mig att fylla på listan över saker jag inte får glömma att ta med eller som ska fixas innan.

Som det jag ska göra idag.

Slå in några av böckerna som paket.
Perfekta att lägga under julgranen 🙂

Jag älskar att göra paket. Så jag har laddat upp med en rad olika inslagspapper, rosetter, lappar och snören.
Jag har redan på förhand bestämt hur många böcker jag ska slå in, annars finns risken att jag inte slutar förens alla är inslagna 🙂 och alla kanske inte vill ha inslagna böcker 🙂

Ja, jag är en pyssel missbrukare och måste ha tydliga gränser annars kan det sluta hur som helst. Glitter och snören och rosetter överallt.

Men för att inte helt tappa tråden i det här inlägget (som sagt, mitt fokus är inte på topp just nu) så tillbaka till listorna. Jag älskar verkligen mina listor när livet är lite rörigt och min fokusering inte alltid är så bra. De får mig alltid att göra det som jag måste.

Jag är en listmänniska helt enkelt.

 

Debutant på stora bokmässan

Fotograf: Jonas Schiller

Det är en trött författare som sitter här och ska försöka sammanfatta upplevelsen på bokmässan i ord.

Omtumlande är nog det ord som beskriver upplevelsen bäst.

 

Bara att komma dit, inte som besökare utan som författare, var verkligen en speciell upplevelse. Att dessutom få se sin egen bok där i förlagets monter och att se hur folk klämde och kände på den och i de flesta fall också köpte den :-), såpass mycket att förlaget faktiskt fick beställa fler böcker till lördagen :-), var smått galet. Jag hade lite svårt att greppa det först och stod lite handfallen när jag skulle signera första boken. Huvudet blev helt tomt. Vad skulle jag skriva? Tänk om jag stavar fel? Ni vet, varje katastroftanke som kunde dyka upp gjorde det. Men det gick bra. Jag skrev något klämkäckt om att Romance gör livet mycket bättra (vilket är så sant) och jag stavade inte fel 🙂
Att få signera sin bok är både roligt och skrämmande på samma gång. Men mest roligt. Frågan är bara om man någonsin kommer att vänja sig vid det 🙂 Jag tänker på dessa stora författare som signerar hundratals om inte tusentals böcker under en mässa, blir de trötta på det vid någon punkt? Kommer jag att någon gång känna att fasiken vad jobbigt det är att behöva signera min bok?

Jag tror inte det va 🙂 Jag skulle ha kunnat signera tills fingrarna blöder. Att någon vill köpa och läsa boken du skrivit och dessutom vill att du ska skriva ditt namn i den tillsammans med en hälsning till personen som köpt den är en sådan kick att jag tror att jag är smått beroende 🙂 och just nu kan jag bara tänka på hur jag ska göra för att få min nästa fix. Måste helt enkelt boka in lite fler signeringar här under hösten!

Förutom att hänga i montern med de underbara människorna från förlaget (och de fantastiska författarna som ligger vid samma förlag som mig) så har jag passat på att prata med läsare, träffa andra författare (som man lärt känna via sociala medier och nu äntligen fick träffa IRL). Jag åt lunch och pratade romance tillsammans med Sara och Veronica. Så himla roligt. Det är verkligen en ynnest att få sitta ner och prata tillsammans med andra som brinner för genren lika mycket som en själv gör.

Och givetvis handlat ett helt gäng med böcker 🙂 så nu har jag nog köpstopp på böcker ett tag framöver.

 

Sofia Ymén och jag efter mitt monterprat hos Litterära Konsulter. Sofia skriver också romance och ligger vid samma förlag som mig 🙂

Jag, Sara & Veronica. Tre stolta romanceförfattare!

Min bokmässa avslutades med en förlagsmiddag i lördagskväll. Ett perfekt avslut på mässan om jag får säga det. Det var min första, men förhoppningsvis inte sista, förlagsmiddag och det var så roligt att få sitta och prata och umgås med både de andra författarna och de som arbetar på förlaget. Att vi dessutom fick gudomligt god mat gjorde ju inte saken sämre. Jag måste dock erkänna att jag blev lite starstruck när jag hamnade snett emot Emelie Schepp och mittemot hennes man Henrik vid middagsbordet. Min första tanke var: vad pratar en debuterande författare som lilla mig om med en bästsäljande författare som Emelie? Men sen insåg jag ju att hon faktiskt också befunnit sig där jag är nu en gång i tiden. Ja, för fyra år sedan för att vara mer exakt och då försvann tunghäftan lite 🙂

Förrätten .-) Det var den enda jag fick bild på 🙂

Nästa år ska jag vara med alla fyra dagar 🙂 Eller i alla fall tre. Då kommer jag att ha med två böcker (fatta peppen på det) i förlagets monter och jag har efter dessa två dagar på mässan i år satt upp lite mål som jag ska nå under detta år som är kvar till nästa bokmässa 🙂

Jag är så peppad, även om jag är helt slutkörd i kropp och knopp efter dessa intensiva dagar (vilket inte är ovanligt för en introvert person). Jag har så många ideér, så många tankar på hur jag ska förvalta mitt författarskap på bästa sätt och jag har fått en liten nytändning kan man säga efter att ha tappat gnistan lite då sommaren och den tilltänkta marknadsföringen inte riktigt blev som jag hade tänkt mig på grund av en rygg som inte ville sammarbeta. Dessutom känns det inte fullt så jobbigt att ta tag i det sista som ska redigeras på manus två nu efter den helg 🙂

Nu kör vi järnet mot nästa år!!

Kram på er!

Trött, men lycklig, författare som signerade böcker på lördag eftermiddag 🙂

PS. Jag vill tacka alla fina läsare som kom och sa hej, alla som köpte min bok och alla underbara människor från förlaget som verkligen fick mig att känna mig väl omhändertagen ❤
Ni är alla guld värda!

Kamera och anteckningsblock i högsta hugg

Fotograf: Jonas Schiller

I fredags firade jag och mannen tio år som gifta.
Yay för oss 🙂

Eftersom jag var höggravid med vårt andra barn när vi gifte oss så valde vi att åka till Stockholm på vår bröllopsresa, så nu tio år senare var det ganska självklart att vi skulle åka dit igen på en andra bröllopsresa och jag har därför spenderat helgen i huvudstaden.

Brutna små regler, andra delen i serien om Forsberga, utspelar sig till viss del i Stockholm där ett konstgalleri (ett påhittat sådant) och en restaurang spelar ganska stor roll. Så jag passade på att slå två flugor i en smäll den här helgen.

Med kameran och anteckningsblocket i högsta hugg har vi vandrat runt i gamla stan, ätit mat på en helt underbar restaurang som passade in perfekt i vad jag letade efter och personalen var så trevliga och hjälpsamma. Jag har hittat ett perfekt område för mitt fiktiva galleri. Jag vet hur det ser ut på restaurangen, hur maten och vinet smakar.

Jag tycker om att göra research. Jag gillar att lära mig mer om saker jag skriver om, att hitta de där detaljerna som lyfter storyn och som får läsaren att kliva in i världen jag skapat.
Med Hemligheter små intervjuade jag personer som ägde blomsteraffärer och handelsträdgårdar, jag ställde frågor till en läkare och en polis. Jag åt på restaurangen de besöker, vandrade utmed Klarälven och såg stadshotellet i solnedgången även om jag gjort alla dessa saker ett antal gånger tidigare, men denna gång gjorde jag det med en författares sinnen. För hur doftar det egentligen när älvens vatten och blommorna planterade längs med trottoaren möts?

Det enda som gör att det här med research blir lite jobbigt, ger mig hjärtklappning och svettiga handflator, är min osäkerhet inför att ta kontakt med personer jag inte känner. Det går lättare för varje gång och vid intervjuer ser jag till att vara väl förberedd. Jag läser på så att personen jag ska prata med ser att jag har ett genuint intresse av att lära mig mer. Jag har frågor som täcker all information jag behöver få reda på nedskrivna så att jag inte glömmer bort något. Jag ser till att vara på mötesplatsen i god tid så jag slipper komma med andan i halsen. Och som grädde på moset så brukar jag lyssna på en speciell låt som får mig att bli extra peppad och glad 🙂 Som ger mig det där extra studset i steget när jag går 😀

Jag har fortfarande en del saker kvar att researcha i Stockholm för Brutna små regler, så en resa till är planerad 🙂 och sedan har jag en rad intervjuer med spännande människor som jag behöver göra. Just nu ser jag verkligen fram emot det.

I torsdags fick jag nämligen tillbaka första återkopplingen från redaktören på Brutna små regler, så idag är det jag som kavlar upp ärmarna och drar igång med den första rundan av redigering. Först väntar en hel del omstrukturering av kapitel. Några ska flyttas, några ska strykas och delar av dem ska infogas i andra, några ska skrivas om och några kapitel ska skrivas till.
Så det verkar vara jag och mina post-it lappar återigen 🙂 och mellan varven gör jag mer research så att detaljerna kan börja fyllas på allt eftersom!

Gör ni mycket research för era manus? Tycker ni att det är lätt eller svårt att få rätt hjälp med er research? Och har ni några tips att dela med er av när det gäller att göra research?

Kram på er!

PS. Något som jag tycker är viktigt när det gäller research är att inte glömma bort att tacka personen/personerna som ställer upp. Jag brukar skicka ett mejl några dagar efteråt och tacka så mycket för deras tid och kunskap.

 

 

Okoreograferad kycklingdans eller soffläge?

Fotograf: Jonas Schiller

Låt oss prata om det här med recensioner.

Under nästan hela arbetet med Hemligheter små var det här med att bli recenserad något som jag funderade på. Som jag både längtade efter och bävade inför. Vad ska folk tycka?

Nu har Hemligheter små funnits ute i handeln i en månad och några recensioner har den fått. Något jag också lärt mig att man inte alls kan räkna med, att få recensioner alltså.
De flesta som jag läst har varit positiva och fått mig att dansa en liten glädjedans här hemma, tänk er kycklingdansen fast mindre koreograferat mer glädjeskutt 🙂
Sen finns det de där recensionerna som får en att lägga sig i soffan och stirra upp i taket i en timme. Det är så lång tid jag ger mig själv att bryta ihop, sen är det slut på att tycka synd om mig själv – eller att recensenten inte fattar någonting – och fortsätta jobba.

Det jobbigaste med att få en halvljummen eller iskall recension är att det är dem man fastnar i. Man hakar upp sig på det negativa och glömmer alla positiva ord man fått höra. Det näst jobbigaste är att man inte kan bemöta dem. Som en recension jag fick nyligen där en detalj ifrågasattes som dålig research av mig och det kliade i fingrarna att skriva och tala om att så inte var fallet. Att detaljen faktiskt finns på riktigt. Men man får snällt sitta på fingrarna 🙂

Alla kommer inte tycka om ens bok. Alla kommer inte att läsa den på samma sätt och förstå vad du är ute efter trots att du själv tycker att det är jätte tydligt. Och det är helt okej. Så länge som du tycker om din bok, ditt sätt att skriva och storyn du berättar, då spelar det egentligen ingen roll vad någon annan tycker.

Fast vem försöker jag lura, det är klart att det gör.

Annars skulle vi inte dansa glädjedanser eller ligga i soffan och stirra i taket när någon berättat vad de tycker om våra böcker. Det som är viktigt är hur vi hanterar informationen. Vad vi gör med den.

Man dansar eller bryter ihop och kommer igen. Man tar till sig kritiken, jobbar hårdare, blir bättre och  fortsätter att lära sig så att nästa bok blir ännu tajtare.

Själv ska jag göra just det och förhoppningsvis utveckla mitt skrivande. Jag har tagit till mig både de positiva orden och kritiken jag hittills fått för Hemligheter små, utvärderat dem och ska använda mig av det när det blir dags att redigera Brutna små regler efter att min förläggare och redaktör nagelfarit manuset en första gång.

Ja, jag skickade äntligen in det till förlaget i fredags 🙂
Heja mig!!

Bubbel, mingel & pastellfärgade Macarons

När jag bestämmer mig för att jag vill ha eller göra något på ett särskilt sätt så har jag väldigt svårt för att släppa det vilket ibland kan bli väldigt frustrerande … och kostsamt 🙂

Jag pratar om Macarons.

De där små söta kakorna som ser så enkla ut att baka men som är rena döden för ens nerver. Det hela började med att jag ville ha ett färgtema på releasefesten som matchande bokens omslag. Därför föll valet ganska enkelt på pastellfärger. Nästa fråga var vad som gick att baka som man kunde färga i pastellfärger? Jo, mini cupcakes och macarons. Och när jag som sagt väl bestämt mig för något så är det det jag ska ha. Trots att jag aldrig bakat macarons tidigare.

Ni har ingen aning om hur mycket jag har svurit över dessa macarons.

Eller hur många omgångar med kakor som jag fått slänga då de spruckit eller inte rest sig som de ska.
Mina barn har dock varit överlyckliga här hemma för de har fått äta kraschade macarons tills det stått dem ut genom öronen 🙂

Varför allt detta prat om macarons undrar ni säkert? Jo, i lördags var det nämligen dags för releasefesten för Hemligheter små och på kakfaten fanns faktiskt pastellfärgade macarons. Bakade av mig. (Reservplanen var att köpa)

Bild lånad av @romanceeverafter på Instagram. Ett Instagramkonto för alla som älskar romance!

Det blev en mysig och intim releasefest med familj, vänner och bekanta. Hann till och med prata romance, skrivande och böcker tillsammans med de härliga författarkollegerna Sara, Sofia och Nina.
Jag är supernöjd med hur det hela blev och ser redan fram emot nästa gång jag får ha releasefest. Om inte allt för länge hoppas jag 🙂

Bild lånad av Nina (@ordetarditt på Instagram)

På bilden ser ni en mycket stolt författare som fick signera en hel del böcker 🙂 Något som är en hel vetskap i sig. Jag menar, vad ska man skriva egentligen? Nu blev det lite personliga hälsningar blandat med en standard som jag varierade lite 🙂 Måste nog öva lite mer på det här med signeringar om jag ska ge mig ut på vägarna i sommar!

Något som jag lovade mig själv efter min egen releasefest är att försöka gå på fler releasefester. För det är så roligt att träffa likasinnade, att få prata skrivande med andra som förstår vad man går igenom. Så det är något jag vill tipsa om; att gå på releasefester, även om du inte känner någon annan så har ni ett gemensamt intresse; skrivandet.

De fina blommorna och presenterna som jag fick ❤

Under sommaren tänkte jag försöka skriva lite mer om genren romance här på bloggen och undrar därför om det finns något särskilt ni vill att jag ska skriva om? Något ni alltid funderat över när det gäller romance genren? Lämna en kommentar eller skicka ett mejl med era frågor.

Hög på skrivandet

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fått uppleva en hel del nya första gången saker veckan som gått och det är så roligt. Jag går konstant runt med ett leende på läpparna känns det som. Jag är hög på min egen bok och på skrivandet. Bästa känslan någonsin!

I tisdags, den 2 maj, släpptes Hemligheter små. 1 ½ vecka innan det datum som jag fått av förlaget, så det blev verkligen en överraskning när min ena lillasyster skickade en bild på min fina bok i Harlequin hyllan hos Ica Maxi Karlstad. En mycket trevlig överraskning måste jag säga då jag inte hann stressa upp mig överhuvudtaget utan plötsligt så fanns den bara där. En ganska befriande känsla om jag ska vara ärlig. Och skräckinjagande.

Ja, jag erkänner min första tanke var: Vad har jag gjort?

Sen utbyttes den snabbt mot tanken: Fasen vad grym jag är som gjort detta!

Det dröjde inte länge innan den första recensionen dök upp och så satt jag där med hjärtat i halsgropen och försökte läsa orden som stod skrivna.
Det var min ena lillasyster som även denna gång gjorde mig uppmärksam på detta. Någon annan än jag och de på förlaget hade läst min bok och dessutom tyckt om den!
Om jag inte haft öron skulle antagligen mitt leende ha gått hela vägen runt, eller i alla fall fått käken att hoppa ur led.

Känslan går inte riktigt att beskriva men jag kan säga som så att det är en ganska märklig känsla. Att få det man slitit med i så många månader utvärderat och analyserat. Ändå är det en av sakerna man hoppas på som författare, att folk ska läsa ens bok och tala om för andra vad de tyckte om den. Sen om det görs via bloggar, på Instagram eller mun till mun spelar ingen roll. Även om det är en skum känsla så är jag så tacksam för de som tar sig tid att läsa min bok och delar med sig av vad de tyckte om den.

Två till recensioner har trillat in sedan den första och jag lagrar alla de fina orden som jag fått hittills. Sparar dem tills jag behöver påminna mig själv om att jag visst kan skriva, för det kommer att komma sådana stunder. Det är den känslomässiga bergochdalbanan i att vara en skrivande person.

Men denna vecka har jag som sagt varit hög, på skrivande. Jag har redigerat manus två och det känns så sjukt bra. Som att den har potential att bli snäppet bättre än Hemligheter små om jag bara kan knyta ihop alla trådar. Jag märker hur mycket jag har utvecklats sedan jag satt och slet med Hemligheter små. Hur jag kan se och uppfatta saker i texten som behöver åtgärdas på ett helt annat sätt nu. Att jag ifrågasätter mig själv och texten utan att blanda in mina personliga känslor i det hela. Jag hoppas att förlaget också ska se detta när det får läsa manuset.

Denna vecka kommer jag att spendera med att fortsätta redigera manus två, som går under namnet Brutna små regler samt förbereda inför releasefesten som äger rum på lördag. Dessutom så fortsätter jag med min marknadsföringsstrategi; att göra en sak om dagen för min bok.

Det blev ett lite svamligt inlägg idag men ni får stå ut med det för själv är jag just nu lite all over the place 🙂

Vill bara avsluta detta inlägg med att säga tack.
Tack för att ni hänger med mig här på Debutantbloggen och läser mina inlägg, även de svamliga 🙂 Jag är så glad och tacksam för att jag får tillhöra denna underbara skrivargemenskap som finns där ute.

Kram från en lycklig, omtumlad och något hög författare som försöker stå stadigt på jorden ❤

Min fina bok på Ica Maxi Karlstad!

Första gången

Fotograf: Jonas Schiller

Jag har fjärilar i magen.

Du vet det där lilla fladdret som man brukar känna när man står i kön och väntar på att kliva på en karusell man aldrig åkt tidigare eller som när man ska träffa någon man tycker om … mer än en kompis fast man inte har vågat säga något om det än.

Det fladdret.

Jag har det hela tiden just nu. Dygnet runt.

Dagarna rusar förbi och jag hinner inte riktigt med. Mellan redigering, jobb, planering av marknadsföring och familjen så rusar tiden bara förbi.

Två veckor.

När man säger eller skriver det så känns det som jättelång tid men med tanke på att det känns som att det var nyss som jag skickade in det korrekturlästa manuset till förlaget för att det skulle vidare till tryck, så vet jag att två veckor kan susa förbi i en ögonblinkning.

Och jag har så mycket att hinna med innan det är dags, men samtidigt vill jag stanna upp och njuta av varje underbar sekund. För det finns bara en första gång. Och snart ska jag återigen få uppleva en hel rad med första gången saker, precis som när jag satte punkt i mitt första råmanus eller första lektörsutlåtandet eller första gången jag skickade in manus till förlag eller första refuseringsbrevet eller första ja:et från ett förlag eller första feedbacken från redaktören eller första gången jag fick se omslaget till boken eller att få hålla sin bok i händerna för första gången, bläddra i den. Ja, om jag kommer att våga göra det vill säga 🙂 Vi får se i veckan.

Alla dessa första gången med min lilla bok kommer jag för alltid att bära med mig och minnas extra tydligt så jag försöker omfamnar fjärilarna i magen, nervositeten, ängslan, rädslan, glädjen och förväntningarna som tumlar runt i min kropp och får mig att dansa glädjedans och skratta och bita på naglarna och gråta om vartannat. För även om det finns fler manus att skriva, att skicka till förlag och få utgivna så finns det bara en första gång.

En magisk och något surrealistisk första gång.

Ps. Om ni har vägarna förbi Fristad den 13 maj runt klockan 14.00 så är ni mer än välkomna på releasefesten för Hemligheter små 🙂 Skicka ett mejl eller gå in på Facebook för mer information och anmälan.

När orden försvinner

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland kan jag uppleva att orden börjar sina. Sakta försvinner de, ett efter ett. Jag får svårt att skriva. Det flyter inte alls lika lätt och smidigt längre och jag får kämpa fram varje ord som hamnar i dokumentet.

Så har det varit ett tag nu.

Jag har suttit i timmar och redigerat men knappt tagit mig framåt. Orden som finns där inne räcker inte till för att göra texten bättre och jag blir irriterad på mig själv för att det haltar. Med Hemligheter små hade jag inte detta problemet så tidigt i processen, utan jag hann skriva råmanus och redigera flera vändor innan det slog till. Tvåan ger mig betydligt mer huvudbry tidigare i processen än vad Hemligheter små gjorde 🙂

När jag skriver råmanus eller redigerar så sjunker nämligen min läskonsumtion av böcker till nästan noll. För medan jag själv är mitt uppe i skrivprocessen har jag svårt att koncentrera mig på någon annans berättelse än min egen, det är det enda som jag tänker på. Hela tiden. Men så tar orden slut. De sinar. Och texten blir platt, saknar totalt variation.

Jag menar, när tre olika kyss scener gestaltas med nästan exakt samma ord då är det riktigt illa. För det finns ju hur många ords att använda som helst för att beskriva en kyss. Smak, lukt, känslan av den andres läppar, hur kroppen reagerar på den andres beröring osv.

Så under påskhelgen har jag fyllt på med ord. Jag har lagt undan manuset och tvingat mig själv att inte kika på det även om det kliat rejält i fingrarna och paniken lite smått kommit krypande för att inte hinna i tid till min deadline. Men jag vet att det är nödvändigt för mig att ta en paus. Att hitta orden igen. Och det gör jag genom att läsa. Och efter halva första boken lyckades jag koppla bort min egen berättelse och sjunka in i den underbara världen av en somrig romance på den svenska landsbygden. Och jag har fortsatt att plöja böcker. Tre har det blivit hittills och jag håller på med den fjärde och jag har medvetet valt att bara läsa romance böcker. Påskeromance istället för Påskekrim 🙂
Visst finns rädslan där att jag ska bli för färgad av böckerna, av att jag omedvetet ska härma dem, men samtidigt så är det i dessa böcker jag hittar min inspiration, min glädje till att skriva. Så när jag behöver fylla på med ord känns det ändå helt naturligt att det är till dessa böcker jag ska vända mig. 

Jag fäster små post-it lappar vid scener jag gillar extra mycket, vid gestaltningar som får mig att önska att jag skrivit det, vid meningar som fångar mig. Detta så att jag kan hitta tillbaka och läsa dem igen. Och igen. Tills orden rinner över.

Mina böcker är fyllda med små post-it lappar 🙂

På tisdag öppnar jag mitt manus igen och fortsätter redigeringen. Förhoppningvis med en mängd ord att använda mig av för att kunna göra texten ännu bättre.

Kan ni läsa böcker medan ni skriver/redigerar era egna manus?

Måste ju även visa denna fina bild som Jenny (det är hon som designat det fina omslaget) på förlaget lade upp på sin Instagram!

Påskfavoriter! @c_schiller @parlanskonfektyr 🐥#amatchmadeinheaven

Min fina lilla bok är tryckt ❤ Nu är det inte långt kvar och jag fick veta för några dagar sedan att den ligger uppe på både Bokus och Adlibris så att man kan bevaka den 🙂 Nu börjar det kännas på riktigt. Snart kommer den. Som jag längtar!

Det fruktade följebrevet

Fotograf: Jonas Schiller

Du har skrivit klart ditt manus. Redigerat, filat och putsat på det och du känner dig äntligen klar. Det är dags att ta steget att skicka in din ögonsten till förlagen och förhoppningsvis ta dig igenom nålsögat. Men du har en sak kvar att göra innan du kan trycka på skicka knappen, nämligen skriva det där fruktade följebrevet.

Det värsta du kan göra i detta läge är att börja googla på följebrev och förvänta dig att hitta exempel på hur de kan vara utformade, tro mig för jag har själv gjort det misstaget. Om du hade lite lätt ångest innan du googlade så kommer du att sitta likt Goldie Hawn i filmen Tjejen som föll överbord efter att ha läst hur otroligt viktigt följebrevet är för att förlaget ens ska ta en titt på ditt manus.

Visst är följebrevet viktigt, det är där du ska presentera dig själv och ditt manus så lockande att personen som läser det blir nyfiken på vad du skrivit för något. Men mer än så är det egentligen inte. Resten är upp till manuset.

När jag skrev mina följebrev, efter att jag slutat mumla osammanhängande, så försökte jag göra dem personliga och visa vem jag är utan att skriva det rakt ut. Jag hade med en kort beskrivning av manuset och även ett litet stycke där jag tog upp vad jag vill med mitt författarskap. Krångligare än så behöver det inte vara.

Så, ta ett djupt andetag och skriv de där följebreven. Bara gör det. För om du har ett tillräckligt bra manus så kommer du att få ett ja, med eller utan det perfekta följebrevet. För i ärlighetens namn, blir vi författare någonsin helt hundra procent nöjda med något vi skriver?

Och för att öka chansen att den som ändå ger sig på att googla följebrev faktiskt ska få upp ett exempel på hur ett kan se ut och inte bara en massa tips och råd och ord som påpekar hur otroligt viktigt det är att ha ett riktigt bra följebrev, så tänkte jag dela med mig av det som jag bifogade mitt manus Hemligheter små när jag skickade det till HarperCollins Nordic.

Så här kommer det, mitt ena följebrev, i sin helhet!

Hej!

Mitt manus som jag skickar in till er har ni redan läst delar av då jag var med och tävlade i Författartävlingen 2015 som ni anordnade. Jag fick skicka in hela mitt manus till er men sen tog det stop. Jag lät det inte stoppa mig utan jag har fortsatt att jobba på manuset då jag tror på det, det har en bra story och karaktärerna griper tag i en. Efter några vändor hos testläsare och lektör så har jag redigerat, skrivit om och skrivit nytt och manuset har genomgått en totalrenovering.

Hemligheter små (ja manuset har även fått ett nytt namn) är en nutida Romance och är den första fristående delen i en planerad trilogi. Del två är påbörjad och går under namnet Penseldrag.

Svensk Romance är på frammarsch just nu och det är en genre jag älskar och brinner för. Mitt mål med skrivandet är att dela med mig av mina berättelser, ge läsarna en upplevelse och få dem att förälska sig i mina karaktärer. Med hårt arbete är allt möjligt och jag tar mitt skrivande på största allvar. Jag är öppen för feedback och villig att lägga ner det arbete som krävs för att manuset ska bli så bra det bara går.

Här kommer en kort beskrivning av manuset:
Alexandra Kristensen lever för att fotografera och har lyckats skapa sig ett namn inom konstvärlden med sina nakna och utlämnande fotografier. Men själv har hon fler hemligheter än Area 51 och hon vaktar dem lika väl. Med kameran i händerna kan hon fly verkligheten för en stund och glömma det som lämnat så många ärr på hennes hjärta och kropp. Ett telefonsamtal förändrar allt och utan förvarning kastas hon rakt in i det hon försökt att glömma och mannen som hon svurit på att hålla sig undan kommer kraschande in i hennes liv igen, på fler sätt än ett.

Efter broderns tragiska olycka och familjens långsamma sönderfall har Daniel Bergnér bara fokus på en enda sak: Handelsträdgården han äger och driver ska bli den största och bästa i hela Värmland. Men när det förflutna knackar på dörren vänds livet upp och ner och han tvingas ta i tu med allt det som han försökt att glömma. Framförallt flickan med de blåa ögonen. Flickan som han älskade men som inte älskade honom, utan hans bror.

När ödet, eller kanske bara en helt vanlig hare, för Alexandra och Daniel tillsammans igen räknade ingen av dem med den passion som skulle flamma upp. Trots deras försök att ignorera känslorna dras de till varandra och snart befinner de sig i ett hett men komplicerat förhållande. Men vad händer när hemlighet efter hemlighet sakta gör sin väg ut i ljuset? När det man trodde att man visste inte ens är hälften av vad som är sanningen?

I sann Romance anda så får de varandra till slut men vägen ditt kantas av hemligheter, skuldkänslor, ärrade hjärtan och rädslan för att bli sårad eller att såra.
Att gå vidare betyder inte att glömma. Det betyder att acceptera det som hände och fortsätta leva.

Vem är då jag som skrivit manuset som jag nu hoppas att ni känner att ni bara måste läsa.

Här kommer en liten faktaruta om mig:

Namn: Christina Schiller Ålder: 34 Stjärntecken: Skorpion Familj: 2 barn, en äkta man och en tokig kinesisk nakenhund Yrke: Sömmerska Motto: ”You have to work for it”

Har ni några frågor är det bara att höra av er.

Med vänlig hälsning Christina Schiller

 

Nu ska jag bara ta till mig mina egna råd och inte noja så mycket över om mitt brev jag sitter och filar på just nu är tillräckligt bra, tillräckligt perfekt, för att ta mig igenom ett ännu mindre nålsöga.
Vi får hålla tummarna för varandra helt enkelt!

Listor, listor, listor

Fotograf: Jonas Schiller

Det känns som att mitt liv består av listor just nu.

Men det är roliga listor så det gör ingenting. Och visst är det en särskild känsla som infinner sig när man kan bocka av sak efter sak på listan 🙂 Lite berusande nästan.

Och de hjälper mig att hålla ordning på allting då min hjärna är lite kaos just nu med allt som ska fixas inför den stora dagen.

En lista som inte minskar utan snarare ökar för varje dag är den som har överskriften Releasefest. Den fylls på med saker som vad jag ska bjuda på, dekorationer, att inte glömma att beställa böcker från förlaget osv.

13 maj är det dags.

Hemligheter små släpps i butik den 11 maj, vilket är en torsdag, och jag visste att jag ville ha releasefesten i anknytning till det men att det behövde ligga på en helg så att familj och vänner kan närvara. Vet att många författare lägger sina releasefester på vardagar men jag väljer att gå en annan väg 🙂 Min väg.

För det mesta ser jag fram emot releasefesten men ibland smyger sig ångesten fram och jag börjar fundera på om det verkligen är okej att jag gör så mycket väsen över boksläppet? Men sen sträcker jag på mig och tänker att visst tusan ska jag göra mycket väsen, för vem annars ska göra det om inte jag?
Jag menar, jag har skrivit en bok och tagit mig genom nålsögat och om lite mer än fem veckor så finns den tillgänglig för alla att läsa. Det om något är en bedrift värdig att firas, eller hur?

Självklart är ni läsare av Debutantbloggen inbjudna 🙂 Det ligger uppe som ett evenemang på Faceboook och där kan ni läsa mer om var och när. Har man inte Facebook så kan man mejla mig istället.

Har ni varit på releasefester? Haft egna?
Vad var det som gjorde dem bra?
Några tips på fallgropar man ska undvika?

UST = Unresolved sexual tension

Fotograf: Jonas Schiller

Sexuell spänning är ett av mina favorit element i romance. Jag älskar att läsa det och jag älskar att skriva det. Att skriva UST är så mycket svårare än att skriva själva sexet 🙂 Det är i alla fall vad jag tycker. Det är så mycket som spelar in när man ska skriva UST.

UST är en av grundstenarna i Romance. Det är förväntan, kemin, spänningen, längtan och väntan som så småningom kan leda till sex. Eller kanske inte. Det handlar helt enkelt om att driva upp intensiteten mellan huvudpersonerna. Och om man är en skicklig författare så märker läsaren av karaktärernas sexuella spänning i varenda scen som de har tillsammans utan att det behöver skrivas ut i ord.

Att lägga grunden till en stark sexuell spänning kan man göra redan i konflikten. De dras till varandra men något (konflikten) driver dem isär. Och om man ser till att denna bit är stor och realistisk så kommer en stark UST vara lättare att skapa.

Oftast ser man den första antydningen till UST mellan hjälten och hjältinnan vid den första anblicken, det första mötet mellan dem. De lägger märke till varandra, lockas och dras till den andra personen. De vill veta mer om den andre. Med varje scen växer den sexuella spänningen, till bristningsgränsen, tills läsaren sitter där och undrar … ska de eller ska de inte? Kommer de att ge sig hän och blotta sina känslor för varandra?

Men det behövs mer än bara konflikten för att få till en bra sexuell spänning mellan karaktärerna. De fem sinnena till exempel. När vi finner någon fysiskt och känslomässigt lockande så lägger vi märke till små detaljer hos varandra. Hur den andra personen doftar, hur mjuk dennes hud är, hur de rör sig, hur den andre smakar när man kysser varandra eller exakt vilken blå nyans hens ögon är.

Dialogen är ett annat viktigt verktyg som man kan använda för att öka den sexuella spänningen mellan karaktärer.

Och sist men inte minst känslorna. Det är de som tänder elden under den sexuella spänningen. Som ger den kraft. Utan känslorna så skulle det bara finnas sexuell attraktion mellan karaktärerna, men den kommer att svala snabbt utan bränslet (känslorna).

UST får man gärna skynda långsamt enligt mig. Det svåra är att hitta den där rätta balansen. Mellan att gå lagom fort fram så att läsaren inte känner sig snuvad på någonting men inte heller så att det blir långrandigt.

Jag hoppas att jag hittat den perfekta balansen i Hemligheter små. Att man som läsare ska få det där pirret i magen och verkligen sitta på kanten och dingla med fötterna tillsammans med karaktärerna i spänd förväntan för att se om de vågar hoppa.

Vad har ni för tankar kring detta med UST? Har ni skrivit UST någon gång och tyckte ni i sådana fall att det var lätt eller svårt?

Låt oss prata marknadsföring: del 1

Fotograf: Jonas Schiller

Den senaste veckan har jag funderat mycket på det här med marknadsföringen av Hemligheter små. Jag har skrivit ner tankar och idéer på hur och vad jag kan göra för att nå ut med min lilla bok, så att folk får upp ögonen för den.

Hemligheter små ges ut i Silk serien som är en del av HarperCollins Nordics massmarknads sida, dvs. Harlequin böckerna man ser i dagligvaruhandeln. Detta gör att jag inte har en PR avdelning bakom mig utan jag kommer att få sköta all marknadsföring själv. En av fördelarna med att ges ut i Silk serien är att Hemligheter små kommer att skickas ut till alla som prenumererar på Silk, så redan där har jag ett antal läsare inom rätt målgrupp som förhoppningsvis kommer att läsa och tycka om Hemligheter små. Kanske till och med rekommendera den till andra. För det är ju det man vill uppnå, att folk pratar och rekommenderar ens bok.

Men hur når man dit då? Hur når man ut genom bruset?

Det är frågan jag ställt mig själv ett antal gånger sedan jag började skriva. Och om någon sitter på svaret så får ni väldigt gärna höra av er 🙂

Spenderade söndagen med att planera inför den kommande marknadsföringen av Hemligheter små.

Orden: Om du inte syns, så finns du inte ligger det mycket i tror jag. I alla fall när det gäller att nå ut med sin bok och sitt författarskap i den stora konkurrensen som finns där ute. Och hur skrämmande det än är så är det något jag tagit fasta på när jag skrivit på min marknadsföringsplan. Ja, när jag känner mig obekväm med att göra något så gillar jag att planera och att vara förberedd. Nästan in i minsta detalj, lite svängrum måste finnas kvar för spontana saker.

Några av punkterna på min lista är följande:

• Boka in så många signeringar som det går under veckorna efter boksläppet (först och främst i Västra Götaland, för att det är där jag bor och även i Värmland, för att det är där Hemligheter små utspelar sig)
• Skicka ut pressmeddelande (kommer att göras ca 1 vecka innan boksläppet)
• Ta kontakt med lokalradion (både i Västra Götaland och Värmland) och se om de kanske är intresserade att göra en intervju eller liknande.
• Kontakta utvalda bokbloggare och se om de kan vara intresserade av att recensera boken.
• Skapa en annons på Facebook, gärna redan när boken finns att bevaka hos diverse nätbokhandlare.
• Var aktiv på sociala medier och posta sådant som är relevant för ditt författarskap och boken.
• Var inte rädd för att prata om boken, med alla som visar minsta lilla tecken på att vara nyfiken. Var stolt över vad du åstadkommit.
• Förbered en kort pitch om vad boken handlar om som du kan ta till när frågan vad den handlar om kommer, då slipper du stamma fram något osammanhängande och eventuellt tappa intresset hos den som frågade.
• Var med på bokmässor.

Planen är att när Hemligheter små finns där ute på marknaden så ska jag göra något för boken varje dag. Ringa eller mejla om att boka in en signering, mejla tidningar och se om de är intresserade av att skriva något om mig och boken, ha en tävling på Instagram eller Facebook där man kan vinna min bok osv. Litet eller stort spelar ingen roll så länge som jag gör något varje dag.

Att nå ut med sin bok är som ett långdistanslopp tror jag och det gäller att hålla i hela vägen, ända tills man springer över mållinjen. Tills man får det där genombrottet. Så just nu laddar jag inför att startskottet ska gå och jag påbörjar mitt långdistanslopp. Hur det hela kommer att gå vet jag inte men jag kommer ge allt jag har, det kan jag lova. Och det kommer att komma en del 2 på detta ämne också. Jag måste ju hålla er uppdaterade om hur det går med min marknadsföringsplan.

Hur tänker ni om det här kring marknadsföring av er bok? Ser ni fram emot det eller är det mer en skräckblandad förtjusning som för mig?

Lördagsenkät: Använder du dig av testläsare?

Fotograf: Jonas Schiller

Christina: Jag använde testläsare i två olika omgångar när jag skrev Hemligheter små. Första omgången var efter att jag redigerat texten några gånger och kände att det var dags att få någon annans ögon på manuset. Andra omgången var efter att jag haft manuset hos lektör och började bli redo att skicka in. Då ville jag mest få veta om det fanns några logiska luckor kvar eller annat som kunde ha smugit sig in efter att jag redigerat efter lektörens synpunkter. Båda omgångarna har jag skickat med några utvalda frågor som testläsarna gärna fått hålla i bakhuvudet medan de läst.

Till manus två som jag redigerar just nu har jag också tänkt att använda testläsare. Tycker att det är ett bra sätt att få synpunkter på vad som fungerar och vad som kanske inte fungerar lika bra som man trodde, så länge som kritiken är konstruktiv. Man blir ju lätt lite hemmablind efter ett tag. 

Jag har också själv testläst andras manus. Något som gett mig väldigt mycket då jag fått många aha-upplevelser om mitt eget skrivande.

Anna: Ja, några nära vänner får testläsa (och min stackars make tvingas att läsa hela tiden). Jag ingår också i en “manusbearbetningsgrupp” tillsammans med åtta duktiga författare och skribenter. Vi träffas varannan vecka och läser varandras texter och kommer med synpunkter. Gruppen leds av en författare (som är rak, stenhård och vrålbra – jag är givetvis opartisk nu). Förutom att det är otroligt trevligt tycker det är och har varit enormt värdefullt att få återkoppling löpande under arbetets gång och det förändrar och förbättrar mina texter enormt. Väldigt tacksam att få vara i det sällskapet.

 

Foto: Jon Krogell

Michaela: Ja! Både mitt första och andra manus har lästs av testläsare. Med testläsarnas hjälp fångar jag upp eventuella problem snabbare och de ser också sånt jag inte ser. För bästa möjliga respons rekommenderar jag att en ställer några välvalda frågor som testläsarna ska ta ställning till, men det är också viktigt att inte försöka styra för mycket.

Jag har också själv testläst för andra och tycker att det varit väldigt värdefullt för mitt egen skrivande. Genom att upptäcka svagheter i andras texter lär sig en också mer om sitt eget skrivande.

Marica: Både ja och nej. Efter all respons under utbildningar har jag haft svårt att lämna ifrån mig texter. Manuset till Det som får plats har två personer läst: förläggaren och min snubbe.

 

 

 

Johan: Ja. Jag har haft läsare lite då och då under processen. Min man läste mycket i början och kom med väldigt bra feedback och uppmuntran. Mitt manus är till stor del baserat på mitt eget liv och ganska tidigt lät jag en person som finns med i boken läsa. Det är en person som är och har varit väldigt viktig i mitt liv och det kändes viktigt att få hennes reaktion på berättelsen, så som jag berättar den nu i fiktiv bokform. Nu mot slutet har jag haft flera testläsare eller betaläsare, några personer med specifik kännedom inom ett särskilt område som till exempel hjälpt mig att kolla upp tidsmarkörer eller detaljer om Stockholm på 80-talet. Sedan har jag väldigt bra samarbete med både min förläggare och redaktör, där vi tillsammans pratar om något en testläsare kommenterat. Klart att det kan bli förvirrande om det börjar komma en massa tyckanden, men jag har haft väldigt bra erfarenheter av testläsare.

 

Använder du dig av testläsare?
Vad har du för erfarenheter av att använda testläsare?

Om du söker testläsare till ditt manus så kan vi på Debutantbloggen varmt rekommendera Facebook-gruppen Författare söker testläsare.

Varför skriver du?

Fotograf: Jonas Schiller

Ibland funderar jag över varför jag fortsätter att skriva.

Särskilt när orden vägrar komma. När frustrationen över att jag borde skriva men orden verkar ha tagit slut, eller fastnat någonstans där inne och vägrar komma ut, blir så stor att det kryper i hela kroppen. När inte ens mutor så som choklad fungerar för att få det att lossna.

När jag kan sitta i en hel timme och enbart få ner några enstaka ord.

Arbetet med Hemligheter små har varit slitigt. Jag har kastats mellan ren förtvivlan och otrolig glädje. Jag har gråtit, svurit, skrattat, dansat runt och klappat händerna i lycka och även känt mig helt tom och likgiltig.

Så varför jag utsätter mig för den här känslomässiga bergochdalbanan, ännu en gång. Där jag på bara några minuter kan gå från eufori till nattsvart tvivel. Och tvärtom.

För att om jag inte skulle göra det skulle jag nog explodera.

För att trots den bergochdalbana som det ändå är att skriva och färdigställa en bok, så får det mig att må bra. Det skänker mig glädje, både under skrivandets gång och att faktiskt slutföra det. Att ha ett råmanus som man kan polera Och putsa tills det blänker. Så länge som det gör det, gör mig lycklig, så kommer jag att fortsätta skriva mina historier. För nu när jag äntligen hittat hit, till författarens underbara värld, så kan jag inte tänka mig att inte vara en del av den och förhoppningsvis kommer jag att stanna här ett bra tag.