Nyp mig i armen

För några veckor sedan skickade jag in mitt råmanus till Storytel och tog paus. Detta skulle egentligen bli ett inlägg om alla oslagbart bra och inspirerande böcker jag börjat läsa inför Crimetime under tiden, men den krönikan får vänta. Det har nämligen hänt något galet!

Idag var jag kallad till möte hos Storytel. Jag trodde att mötet skulle handla om allt som behöver skrivas om i mitt nya manus inför utgivningen som ljudboksserie. Jag var beredd på att de skulle säga att planerna hade ändrats på grund av svårigheten att hitta en inläsare eller i värsta fall, the horror, att mitt manus inte dög.

Med en tung känsla i bröstet smög jag iväg över riksgatan (under en fikarast givetvis) mot Riddarholmen dit Storytel nyligen flyttat, till Norstedtsborgen. Efter att helt trassligt ha gått fel några vändor hittade jag till slut min eminenta förläggare bland kullerstenarna på en innergård och steg på.

”Det här är Erika, hon kommer också med på mötet”, förklarade min förläggare och presenterade mig för en mörkhårig kvinna med glad uppsyn.

Trevligt tänkte jag men kunde knappt tro mina öron när Erika utbrast.

”Jag är förläggare på Norstedts. Jag har läst ditt manus och vi vill ge ut det. Det kommer bli en ny satsning, bok och ljudboksserie samtidigt.”

”Ehh…va?” mumlade jag och såg antagligen ut som en fågelholk (med svart nagellack då).

Jag tror att jag höll mig oväntat lugn under resten av träffen. Ett ”frysbeteende” som slår in vid stark chock i samma sekund som reptilhjärnan tar över. Tillbaka på kontoret trillade poletten ner och jag började skratta och gråta samtidigt. De vill ge ut mitt manus som bok också. Ett kontrakt även med Norstedts. Storytel Original och hårdbok på samma gång!

När jag kom hem fick jag bokstavligen nypa mig själv i armen för att försäkra mig om att jag inte hade hallucinerat. (Man vet aldrig, kaffet i våra selectamaskiner har smakat oroväckande starkt idag). Jag messade min förläggare som för att få en bekräftelse på att mötet faktiskt hade ägt rum. Svaret kom snabbt.

”Om din egentliga fråga är: Har jag drömt detta så är svaret nej. Detta är i allra högsta grad riktigt.”

Med en duns satte jag mig ner och öppnade datorn. Det finns en person jag måste berätta det för, först av alla. Någon som jag vet kommer att bli glad.

”Sören, det verkar trots allt som om det blir en riktig bok att hålla i handen….”

Ps – Nästa inlägg måste handla om alla fantastiska böcker ni inte får missa denna sommar. För att inte tala om Crimetime.

Vad ska folk tycka?

Fotograf: Jonas Schiller

Min hjärna är mosig. 

När jag sitter här och skriver detta inlägg så har jag precis korrekturläst klart de sista kapitlen. I morgon bitti ska jag skicka tillbaka de få saker jag hittat i manuset till förlaget.

Tvivlet är tyvärr tillbaka. Jag försöker att inte lyssna. Jag önskar att jag kunde pausa  den här känslomässiga bergochdalbanan – bara för en liten stund så jag hinner hämta andan – som jag befunnit mig på i lite mer än två år men jag vet att än är inte denna åktur slut.

Hittills har jag bara uppfyllts av enorm lycka när jag tänkt på det, att mitt lilla manus ska bli en bok och läsas av andra men nu … nu känner jag paniken komma smygandes.

Vad ska folk tycka?

Kommer de att gilla mitt sätt att skriva, min röst, tonen, storyn, huvudkaraktärerna?

Jag vet inte. Än dröjer det några månader innan jag får svar på det.

Allt jag vet just nu är att jag är sjukt stolt över mig själv och över min lilla bok. Och oavsett hur det kommer att gå för Hemligheter små när den finns där ute för alla att se, läsa och tycka till om så har jag skrivit för mig själv. Jag har skrivit vad jag vill läsa. Och det är egentligen allt vi kan göra.

Hur micket får man stavva fel?

För någon vecka sedan skrev Oskar ett inlägg om hur viktiga hans alfaläsare som korrläser hans manus är för honom. Själv har jag, för första gången i mitt liv, genomlevt att redigera och korra ett manus inför utgivning. Detta är en process som många författare bävar inför, förmodligen eftersom det innebär otroligt hårt arbete som man aldrig blir riktigt färdig med. För det är precis så det känns när man redigerar, så snart man kommer till sista sidan så är det bara att börja om från början igen och vid varje genomläsning hittar man nya saker som behöver ändras eller som kan snyggas till.

Ett dunderfel jag gjorde när jag skrev Charlotte Hassel var att göra indrag med hjälp av mellanslagstangenten istället för tab-tangenten vid varje nytt stycke och vid talstreck. Andra misstag var att jag inte i förväg hade bestämt om jag t.ex. skulle särskriva tidsadverbial som igår eller använda la eller lade respektive sa eller sade. När man skriver en hel bok under en längre tid och inte bestämmer den här typen av saker i förväg så händer det lätt att man blandar olika former istället för att vara konsekvent.

Efter att ha genomgått processen och tillbringat löjligt mycket tid på att välja mellan la och lade kan jag inte hjälpa att undra hur många misstag en potentiell läsare accepterar. Är det okej om det finns små slarvfel, om man är inkonsekvent eller om det saknas en bokstav eller ett skiljetecken? Hur mycket står en läsare egentligen ut med innan han/hon förlorar förtroendet för författaren och slutar läsa? Jag är övertygad om att alla som skriver en bok vill att den ska vara så felfri som möjligt när den trycks, men efter ett tag blir man blind för sin egen text och det är lätt att missa de enklaste saker.

Har ni någonsin slutat läsa en bok för att språket inte håller eller den har för många fel och vems ansvar är det egentligen att ett manus som går till tryck är tillräckligt ”färdigt”?