Oskar,
När jag skrev mitt brev till dig kunde jag inte föreställa mig vilket enormt gensvar vi skulle få. En mängd välskrivna och intressanta inlägg har publicerats både här och på andra bloggar. Det har varit högt i tak och tonen har hela tiden varit respektfull. Jag hoppas att vi kan fortsätta på samma sätt under de dryga elva månader som återstår av vårt år här.
Innan vi sätter punkt för den här debatten och går vidare med nya ämnen vill jag lyfta fram en sak som jag tycker har kommit fram väldigt tydligt i dina ord: drivkraften. Du skriver i en kommentar:
Men saken är den att om jag inte gör det här nu, så kommer jag ha svårt att motivera mig till att fortsätta skriva, fortsätta växa. Då kommer jag att dö lite inombords.
Om det är någonting i allt det vi har pratat om de senaste dagarna som jag kan relatera till så är det detta. Jag känner exakt samma sak. Det är nu det gäller.
I dagarna avslutar jag ett halv decenniums universitetsstudier. Men istället för att ta ett tryggt jobb som lärare i väljer jag ovissheten. För jag vill skriva. Bara skriva. Om jag inte gör ett försök kommer jag att ångra det resten av livet, det vet jag med säkerhet.
Från och med nu är planen alltså att jag ska leva av mitt skrivande. Till en början kommer huvuddelen av mina inkomster komma från skrivuppdrag för olika tidskrifter. Grunden till det har jag lagt under de senaste två åren, genom att frilansa parallellt med mina studier. Samtidigt jobbar jag på bred front med att försöka skapa mig en bas för att utveckla ett författarskap. I mars kommer min första bok – en bilderbok för barn i förskolan. Det är början.
Efter den hoppas jag skriva mer, mycket mer. Fler barnböcker, naturligtvis. Men också böcker för äldre barn, läromedel, fackböcker och andra typer av större skrivprojekt. För tillfället för jag dialog med två förlag om idéer jag har. Möjligen kommer något ur det, i annat fall slickar jag såren, lär jag mig något och går vidare.
Att satsa på skrivandet när man har bostadslån och familjeförsörjning att tänka på är inget lätt beslut. Ändå är det självklart. Vissa saker måste man bara göra, eller hur?
Som om det inte var svårt nog – som om inte skrivandet i sig var självutlämnade nog – så har du och jag även valt att dela med oss av våra erfarenheter och tankar på den här bloggen. Jag kommer att tänka på sista versen i Strindbergs dikt Vid avenue de Neuilly:
Där hänger på boklådsfönstret
en tunnklädd liten bok.
Det är ett urtaget hjärta
som dinglar där på sin krok.
Det kommer att bli ett händelserikt år för oss både. Hur resan slutar är omöjligt att veta. Kanske blir vi båda framgångsrika. Kanske går det käpprätt åt helvete. Troligtvis blir det något mitt emellan.
Hur det är blir är jag glad att ha sällskap av dig och alla de insiktsfulla läsare som så generöst delar med sig av sina tankar. Även om det inte blir precis som vi tänkt, är jag säker på att 2011 blir ett minnesvärt år.
Nu går vi vidare.
/Annelie
Debutantbloggen 
Pingback: Ett nytt brev | Annelie Drewsen
Pingback: Från idé till… « Debutantbloggen
Hej Annelie.
Det låter i mina öron som att du egentligen är den som mest förtjänar titeln ”eldsjäl”. Du vågar dig på projektet att försöka leva helt och hållet på sitt skrivande. Det är mer än vad jag gör. För mig är det fortfarande en sidogrej. Visserligen är det den sidogrej som jag lägger absolut mest tid, passion och kärlek på, men jag har fortfarande ett heltidsjobb att återgå till när min föräldraledighet är över.
Men det är som du säger: ”Vissa saker måste man bara göra.”
För en massa år sedan såg jag en dansfilm. Det är inte ofta jag ser den typen av filmer, men just i det här fallet blev jag positivt överraskad. Den var gjord i Australien och hette ”Strictly Ballroom.” Den handlade som brukligt om ett ungt par från olika sociala sammanhang som träffas genom dansen och blir förälskade mot alla odds.
Men filmen hade ett större djup. Den porträtterade människor som levde i fruktan. De var rädda för misslyckanden, för att skämma ut sig, för att inte de var tillräckligt bra som de var för att få bli älskade. Men filmen visade också hur det fanns en väg ut ur fruktan. Det fanns ett liv i frihet.
En av huvudkaraktärerna sammanfattar sensmoralen med: ”Ett liv levt i fruktan, är ett halvt liv.”
Jag tänker inte leva i fruktan. Livet är för kort för det. Men du satsar helt ut på ett sätt som jag inte vet om jag skulle våga. Det är bara att ta av sig hatten och buga.
Det kommer sannerligen att bli ett mycket händelserikt år, och det är en ära att få dela det med dig Annelie och med hela vår sköna läsarskara.
Tack!
GillaGilla
Exakt, korsbefruktning är mitt ledord. Under min utbildning plockade jag ofta upp idéer som jag omvandlade till skrivuppdrag. Min lärarutbildning har jag stor nytta av eftersom jag mest skriver om skola och utbildning.
De professionella utsvävningarna, som du skriver om, är en av mina drivkrafter. Att kunna bygga vidare på det jag redan vet och lära mig något nytt genom att möta människor och skriva om dem och deras arbete – det är verkligen berikande.
Vid sidan av allt det vill jag dock skriva sådant som kommer ur mig. Det finns historier jag måste berätta. Min strävan är att finna en balans mellan dessa olika typer av skrivande.
Jag uppskattar ditt sällskap och dina ord, Sofie!
GillaGilla
Annelie,
ditt mod och ditt fokus känns inspirerande. Tror att jag förstår hur du tänker;
Skrivandet är något som drar, lockar och ibland nästan tvingar -har man för mycket annat som drar fastnar man i en ständig konlikt. Så, det gäller att sålla så gott det går.
Det låter emellertid förnuftligt med en lärarutbildning i botten. Kanske du, likt mig själv, utvecklar nya kombinationer utifrån din ursprungliga yrkesinriktning? Skrivandet kan få en framträdande roll -och samtidigt kombineras med och ibland rentav berikas av annat.
Sanningen är ju, som du själv skriver, att skrivandet i sig sällan ger någon stadig inkomst. Kurser, faktaböcker och andra professionella utsvävningar kan ge välbehövlig extra inkomst. Men det behöver ju inte vara något negativt, något nödvändigt ont -det kan vara riktigt roligt att variera. Uppstår skrivkrampå inom ett område, finns där något annat inom räckhåll på skrivbordet:)
Det ska bli jättespännande att följa din utveckling!
Allt gott!
GillaGilla