Skära i en hjärna och gräva där man står

Att skära i en hjärna känns ungefär som att snitta en avokado i små bitar. Tanken for genom huvudet när jag som tjugotvåårig läkarstudent stod i dissektionssalen på Århus Universitet.

Universitetscampuset ligger mitt i Århus, en kort bit från den historiska stadskärnan. Murgröna klättrar på de gula tegelbyggnaderna som är ritade av arkitekten C. F. Møller. Området liknar en pittoresk sagostad och fungerar perfekt som bakgrund till en historia om brutala mord.

Hjärnan är ett fascinerande organ. Känslor, tankar och sinnen skapas där. Min förmåga att i fantasin frambringa en ”ny värld” är beroende av att min hjärna har rätt mängd näringskomponenter. När jag första gången såg organet blev detta extra påtagligt. Mina känslor som skapas av signalsubstanser som sedan transporteras ut i kroppen för att ha sin verkan kom från den gulgråa klumpen jag hade framför mig.

För att öppna kraniet använde vi en liten rundsåg. Sågens brummande tillsammans med formalinlukten fick mig att ta det avgörande beslutet. Jag skulle bli läkare inom medicin, inte kirurg eller rättsmedicinare.

När jag berättar om källaren på det anatomiska institutet där dissektionssalen fanns brukar de som lyssnar bli tysta. Kroppsdelarna ligger i lådor med etiketter som, ”hand”, ”fot” eller ”hjärta”. Det är en stor skillnad att se bilder i en bok eller i ett animerat datorprogram från att själv dissekera fram organen.

Några år efter min första dissektion skrev jag och en kurskamrat en deckare som publicerades i skoltidningen. Den handlade om en studiegrupp på fem personer där en efter en mördas med olika medicinska metoder. Den första studenten blev funnen styckad i en av preparatlådorna i just källaren på det anatomiska institutet. De andra dog på grund av gift eller överdos av medicinskt godkända läkemedel. En person i historien fick insulin men dog inte utan överlevde med svåra hjärnskador. Att skriva den här berättelsen var ett sätt för mig att bearbeta de intryck jag fick som student.

Innan jag flyttade till Danmark skrev jag dagbok minst en timme om dagen men studierna och tentorna gjorde att läsandet av skönlitteratur och dagboksantecknandet inte kunde prioriteras. Det danska språket skulle dessutom läras. När jag fick tid att läsa annat än läroböcker på engelska var det danska böcker som jag prioriterade. Mitt svenska språk ändrades under den här tiden och jag började använda ord som kæreste, hygge och dejligt.

För mig är det svårt att skriva en skönlitterär text på andra språk än mitt modersmål. Vetenskap skriver jag dock nästan enbart på engelska och danska idag. Om någon ställer mig en medicinsk fråga formulerar jag alltid svaret först på danska och måste översätta det till svenska innan jag svarar.

Personen vars hjärna jag dissekerade hade donerat sin kropp åt läkekonsten för att framtida läkare skulle kunna hjälpa människor. Jag hade svårt att se den avlidna som ett preparat och började fantisera om hur personen var när hon levde. Förmågan att leva sin in i andra människor kan vara bra när man ska förstå hur personer känner, men när man ska finna ulnarisnerven och följa dess väg genom armen kan inlevelseförmågan försvåra.      

Att skriva om något man känner till eller vet mycket om är ett råd jag som aspirerande författare fått. Du ska gräva där du står. Andra säger i stället, Du ska gräva där du vill stå. Om det är något jag gjort är det att gräva där jag står. Så utspelar sig Ralphs och min roman också i miljöer vi båda känner väl: sjukhusmiljön och tidningsredaktionen.

Isabelle Steineck

Allt börjar med fantasin!

Jag är fortfarande nio år och författare, som jag skrev i mitt första inlägg på bloggen. Men jag är också nittio år och författare, för så mycket har jag åldrats (eller mognat) under det här året. I dagarna fick jag tillbaka barnboksmanuset av redaktören på Idus förlag och då sjunker det på riktigt in. Jag har förmånen att skriva en bok för nioåringar, som precis som jag slukade böcker i den åldern. Det är en ynnest och jag ska göra mitt allra bästa för att nå fram med budskapet. På jullovet ska jag och min mycket goda vän och medförfattare Sofia Brattstig sätta oss ned och gå igenom manuset, mening för mening. Det blir precis som när vi var nio och hittade på fantasilekar. Vi umgicks varenda dag, och kunde vi inte träffas pratade vi i telefon så ofta och så länge att hennes föräldrar var tvungna att skaffa dubbla telefonlinjer.

Jag har under det här året kommit till olika insikter om hur jag fungerar som författare:
Jag skriver för att jag gillar det så mycket att jag inte kan låta bli.
Mitt mål är inte att kunna leva på böckerna.
Responsen från läsare betyder allt.
Skrivarkompisar är guldkanten på författartillvaron.

Kom ihåg att allt börjar med fantasin! Först föreställer man sig att man kan skriva en bok. Sen gör man det. Själva utförandet kan man göra på många olika sätt. Jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Jag vet att om jag frigör lite tid och ser till att övriga livet är i någorlunda balans så finns berättelserna där. Om jag sedan sätter lite tidspress på mig själv får jag också den där sista energin som gör att manuset blir färdigt. Förlagskontrakt ser jag som ett kvitto på att jag har kommit i mål.

Jag är generellt mycket dålig på att säga hej då. När det är dags att lämna är jag redan långt bort i tankarna. Det tar emot att ta avsked här också. Inte för att jag vill dröja mig kvar för en säsong två, för jag identifierar mig inte längre som debutant, men för att bloggen inte på något sätt kommer att lägga ned. Tvärt om, jag är helt säker på att de nya författarna kommer gå in med all sin energi på att hålla bloggen levande, relevant och intressant under nästa år. Ända tills det är dags för ett nytt debutantgäng att göra samma resa.

Vi ses!

Emma Lind
Webb: emmalind.se
Instagram: emma_lind_forfattare
Facebook: Emma Lind Författare

En ny debut

Orkar ni lyssna på en antagningshistoria till? Jag vet att det kan kännas både inspirerande och jobbigt på samma gång när någon annan skriver på kontrakt. Den här gången ska jag bli barnboksförfattare och det känns som om jag ska debutera på nytt.

Jag har varit med i facebookgruppen Barnboksförfattare och barnboksillustratörer sedan 16 oktober 2014. Jag gick med när jag deltog i ett par olika barnboksantologier men har sedan dess haft mycket låg profil i gruppen. Jag älskar dock att läsa diskussionerna och gläds med varje ny bok som presenteras där. Framöver hoppas jag känna mig mer som en i gänget än en fluga på väggen. För nu är det klart, kontrakt är skrivet och en ny bok för 9-12 åringar är under produktion.

Det började med ett inlägg i facebookgruppen från Ulrika Slottner, förläggare och grundare av Idus förlag. ”Vi får ofta frågan om vad vi letar efter för manus just nu. Oftast blir svaret: ”Det som får oss att säga wow!” Just nu har vi dock också ett par ämnen som det frågas mycket om. Det ena är böcker om skilsmässor och det andra är om reumatism.” Skilsmässor kan jag inget om. Men reumatism! Jag slängde mig på luren och ringde en vän. ”Är du med?” Hon kan mer om sjukdomen än jag kan, framför allt när det gäller barn. Och att få skriva en bok med henne vore rena drömmen. Så vi satte igång och tänkte att efter sommaren lär vi ju ha ett manus som vi kan skicka in. Vi till och med mailar till Ulrika i början av sommaren. Tänker att det är bra att hon vet att vi jobbar på det. Eller, i alla fall, att vi planerar att jobba på det …

Och sommaren kom och sommaren gick. Visst blev det skrivet en del, men ni vet hur det är. På sommaren finns det så mycket annat kul att göra. Och så kommer hösten och ett till inlägg från Ulrika i samma grupp. Tänk om någon annan skulle hinna före! Plötsligt känns det som en tävling. Vi skriver och skriver, läser andra böcker för barn i samma läsålder, funderar och skriver om. Vi har trots det en hel del kvar att skriva när jag kliver in på Bokmässan i Göteborg och ser Ulrika i Idus färgglada monter. Jag botaniserar bland böckerna och känner otroligt starkt att jag skulle vilja vara en del av Idusfamiljen.

När Ulrika vänder sig mot mig och börjar prata så säger jag det. ”Vårt manus om reumatism är nästan klart, du får det på mailen inom kort.” Ibland öppnar sig munnen och säger något man inte visste att man tänkte säga. Ulrika presenterar mig glatt för monterkollegorna och säger att hon ser fram emot manuset.

Så nu gällde det verkligen att skriva färdigt. En månad tar det, sedan skickar vi manuset direkt till Ulrika som tackar för förtroendet. Två veckor senare mailar hon tillbaka att manuset känns helt rätt för förlaget och att vi är välkomna med frågor.

Och det är här jag får lust att skrika så väggarna skallrar som jag berättade om i mitt förra blogginlägg. Vid första antagningen var jag glad men tveksam. Hade frågor, funderade, hörde mig för hos vänner och bekanta. Men i det här fallet handlar det om ren och skär glädje. Vi har inga frågor, inte en enda. Dagen därpå skriver vi kontrakt.

_______________________________________________________________________________________________________

_________________________________________________________________________________________________________

Vill ni veta hur det kändes? Bara för er fotograferade jag mig själv, minuter efter antagningsbeskedet.

Har du också skrivit kontrakt och debuterar med någon bok (fakta, barnbok, vuxen, ljudbok …) tveka inte, utan läs det här och ansök till oss för att ta över bloggstafettpinnen för 2023.

Feelgoodmanuset växte fram ur ilska

Man ska inte underskatta ren och skär ilska som drivkraft. Under många år trodde jag att jag skulle debutera med ett helt annat manus. Jag hade skrivit en början till ett teatermanus och gick långt i en tävling – så långt att min text blev uppläst på scen av riktiga skådespelare. Någon gång bara måste jag få uppleva det igen. Det var en fantastisk känsla att höra publiken skratta åt skådespelarnas repliker.

Manuset dansade runt några vändor hos ett par olika regissörer. Sedan dog det.

Jag återupplivade manuset, likt Frankenstein som skapade liv utifrån döda kroppar kombinerade jag manuset med ett annat halvfärdigt manus som jag hade sparat sedan tidigare. Jag lappade och lagade, skrev om och bearbetade. Lät det vila. Blottade det för testläsare. Anlitade lektör. Skrev om i jagform, bytte till tredje person. Tonade ner humorn och lät allvaret ta plats. Jag bytte genre. Lät det vila igen. Bytte titel. Skar ned hälften. Började om.

Tills jag en dag helt enkelt fick nog. Jag vet exakt när det hände. Kommer ni ihåg när pandemin dundrade in över landet? Där och då bestämde jag mig för att ge upp det gamla och istället skriva något som förlagen vill ha. Valet stod mellan deckare och feelgood. Jag valde blommornas väg. Jag skrev om växtkraften som drivkraft och redan i första kapitlet förälskade jag mig i genren. All ilska byttes mot ett fånigt leende när jag hittade två personer som jag bara visste var helt rätt för varandra. Det närmar sig två år sedan de två möttes för första gången och min kärlekshistoria håller just nu på att bli sann.

Har du också någon fånig/romantisk/passionerad/gullig/omöjlig kärlekshistoria som du vill dela med dig av? Debutantbloggens novelltävling har deadline 9 februari (mer info på instagram).

”Skriv, mamma, skriv!”

… kommer de aldrig säga hemma, så det är lika bra vi avlivar myten om att man måste ha en förstående familj för att kunna skriva en bok. Vi må vara lika jagade som Forest Gump, men kampen mot klockan får vi utkämpa allena.

Och det är verkligen en kamp att få tiden att räcka till. Att få skrivlusten att infinna sig just mellan klockan 22.15-22.30 när man äntligen får en lucka. Och att komma ihåg att ta med datorn (eller skrivblock, eller varför inte baksidan av ett kvitto) i väntan på att barnets aktivitet ska ta slut och att motivera sig att ägna duschen åt att fundera ut en ny vändning i storyn i stället för att bara låta värmen från vattnet stilla alla stolliga tankar.

”Skriv, mamma, skriv!” säger inte barn som ännu inte kan prata. Men det finurliga med nykläckta människovarelser är att de inte heller kan protestera med ord. De klagar inte på att du sitter framför datorn eller har med dig skrivdon i sängen medan du ammar. Och jag tror att det är just därför så många av oss börjar skriva under föräldraledigheten. För att vi kan. Barnet sover, eller i alla fall slumrar, på dig, kring dig, bredvid dig. Och du är där, ensam med dina tankar som du faktiskt kan tänka till punkt (det blir skillnad senare när barnet lär sig prata). Små barn har också en tendens att väcka stora tankar om liv, död och meningen med att finnas till. Deras små fötter har ännu inte gjort några avtryck och har du förresten gjort det själv?

Små barn slumrar då och då. Utnyttja det!

Småbarnstiden är intensiv, men också en väg rakt in i sin egen hjärna. Har du en treårings fantasi bara för en dag har du stoff nog att skriva en hel bokserie. Jag började, som så många andra, skriva på allvar under föräldraledigheten, men det blev inte så mycket av det (skaffa inte tre barn på fyra år). Det är först med sladdisen som jag verkligen kan ge mig hän (=har blivit duktig på att tjuva tid).

Man kan skriva både med och utan familj, men det skadar inte att känna sig en smula jagad. Den som har ont om tid använder den också lite smartare. Så kom igen morsan eller farsan – är du föräldraledig? Din tid är nu!

Nio år och författare

Kan man någonsin uppleva en bok på samma sätt som när man var nio igen? Någon som minns Svarta hingsten?

Jag var nio år när jag peakade som läsare och jag är fortfarande nio år när jag skriver. Har fastnat i den åldern när man ännu inte är något, men fortfarande kan bli allt.

Varje bok jag läser som nioåring drabbar mig. Jag analyserar inte, bara upplever – närmast slukar – alla böcker som kommer i min väg. Genom dem får jag tillgång till hela världen, alla tidsåldrar. Författarnamnen går rakt in i hjärtat och jag vet när jag är nio år att jag är en av dem.

Jag tror på vartenda ord jag läser. Min egen tillvaro bleknar i jämförelse med de livsöden jag blir en del av. Sänglampan lyser lite för länge på kvällen och varje vaken stund som inte kräver min fulla närvaro sugs jag in i nya boksidor. Jag är stamkund på biblioteken och slår mig ofta ned vid mina favoritförfattares hyllor, men provar också mycket nytt eftersom böckerna inte kommer ut i den takt som jag läser. En del böcker gömmer jag under madrassen.

Svart Arv av Mildred D Taylor kom ut 1987. Då var jag nio år och lika gammal som bokens huvudperson.

När jag skriver befinner jag mig i samma bubbla. Jag kan inte stava till intrig, vet inte vad protagonist och antagonist är för skumma figurer och den dramaturgiska kurvan utspelar sig långt ovanför mitt huvud. När pennan rör sig och tangentbordet smattrar är det orden som finner mig. Jag ser personer, hör samtal, förstår känslor och kan fånga dem i flykten, men det kräver koncentration. Att vara vuxen är en nackdel i sammanhanget. Barnen i hushållet växer inte ordentligt om de inte får mat. Någon måste ta ut de döda mössen som katterna envisas med att släpa in om nätterna och dessutom vilar familjens ekonomi i alla fall delvis på mina axlar. De karaktärer som längtar efter att bli hörda är så tunna att de nästan är genomskinliga och därför tar det också tid innan orden som kommer fram blir tillräckligt tydliga för att göra deras berättelse rättvisa.

Min första riktiga bok är på väg att bli till. Mitt nioåriga jag undrar varför det har dröjt.

Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

När världarna kolliderar

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.

2. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.

3. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.

4. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.

5. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.

6. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.

7. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)

8. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.

9. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!