Temavecka: Jennys antagningshistoria – Jag vann!

jennyGW_FotografHENRIKBERGLUND

Foto: Henrik Berglund

För ett år sen fick jag ett oväntat samtal. Det var journalisten Johanna Wiman som ringde och berättade att jag hade vunnit tidningen Skrivas och Storytels stora ljudbokstävling. Av över 350 bidrag hade de valt mitt!

Journalisten ville göra en intervju. Jag bad henne ringa upp igen en stund senare för jag var tvungen att ta in det hon just berättat. Sen kastade jag mig på sängen, tog några danssteg eller… jag minns inte riktigt. Men jag minns att jag ringde till Erik. Han som gav mig en skrivarkurs i 40-års present och med den satte igång alltihop.

Jag vann med en pitch till en Storytel Original ljudboksserie. En pitch är ett ord som ofta används när du presenterar en idé för en tv-serie. Min pitch inklusive karaktärer rymdes på en A4:a och jag hade inget färdigt manus. Vinsten gav mig en möjlighet att utveckla ett synopsis till en serie, men jag hade alltså inte blivit antagen i traditionell bemärkelse. Jag hade kommit en bit på vägen.

Jag kallades till möte på Storytel och fick deras seriekoncept presenterat. En serie är 10 avsnitt, ungefär en timmes ljud per avsnitt. Att skriva direkt för ljud var helt nytt för ett år sedan, men jag hade en förebild i Anna Bågstam Ryltenius som debuterat med ljudbokserien Stockholm Psycho, och jag trodde att min idé skulle passa konceptet.

Min huvudkaraktär Jossan höll på att bli en bikaraktär ett tag, men efter ett par vändor blev både synopsis och karaktärer godkända. Då började jag skriva ett pilotavsnitt. Ungefär 50 000 tecken som skulle bli en timmes ljud. Med stor vånda skickade jag iväg texten och piloten lästes in. Redaktionen på Storytel Original skulle lyssna och ta ställning om de ville gå vidare och göra en serie.

Jag var så nervös.

Rädd att de skulle hata mitt manus, att det bara var flax att just jag hade vunnit. Rädd att piloten skulle bli skit och att mina skrivardrömmar skulle gå upp i rök. Det skulle dessutom ske offentligt eftersom tidningen Skriva skulle rapportera hur det gick. Oavsett om det blev en serie eller inte. Det är hyfsat pressande att lyckas eller misslyckas inför öppen ridå.

Men så kom beskedet. Ett mejl med ämnesraden: ”Vi älskar dig!”

Jag var tvungen att dubbelkolla att det stämde. ”Blir det en serie?” För sån är jag. Hängslen och livrem. Osäker ända in i märgen. Men det var sant. Det skulle bli en hel Storytel Original-serie med Kämpa tjejer!

Tack fina, fina förläggare Emma och hela Storytel-gänget som tror på mig. Mot deadline!

 

Vinnare_TidningenSkriva_Jan2017

Ur tidningen Skriva

Här kan du läsa vinnarintervjun i tidningen Skriva.

Och här kan du läsa intervjun som gjordes när jag blivit antagen.

Sommar och avslutning och skrivande och min första refusering

bildmaricakallner16Tjo!
Sommaren är nära och jag avslutar vårterminen. Avslutar kurser och workshops. Saknar redan kursdeltagarna. Saknar deras texter och tankar om skrivande. Jag avslutar min utbildning på Skrivpedagoglinjen, Skurups folkhögskola, och Författarskolans Litterär gestaltning, Lunds universitet. Jag är lättad och glad att läsåret är över. Men jag är också nere. Det kommer bli tomt och tyst.

I juli startar jag en kurs som heter Skriv i sommar och det är en kurs helt på distans. Tredje året jag leder den kursen och det ska bli kul. Nya texter och nya tankar om skrivande. Mötet med deltagarna är det som gör kursen, tycker jag.

I sommar ska jag också skriva själv. Jag längtar efter mitt skrivande. Efter mina egna texter. Efter mitt eget uttryck. Jag vill bli skrivande igen. Tar det lugnt. Går in i det försiktigt. Ska vara med skrivandet och vara med mig själv i skrivandet. Inte tänka på framtiden.

Caroline Degerfeldt gästade bloggen och skrev om refuseringar, om att de bara är början. Jag gillar hennes inlägg. Läs det om du inte redan har gjort det.

Inlägget är tröstande. Jag håller med henne och känner att vi borde vara mer öppna med refuseringar. Det är inte ett misslyckande. Inte ett tecken på att vi ska lägga ned skrivandet.

Första gången jag fick en refusering var jag elva eller tolv år. Jag skickade en berättelse till Alfabeta. En saga om en flicka som kom från månen och på sista sidan drunknade hon. Alfabeta svarade med en refusering. En fin refusering. De skrev att det alltid är roligt med unga författare och att jag var välkommen att skriva till dem igen. Jag önskar att jag sparade refuseringen. Men jag rev sönder både den och manuset för det var så jäkla pinsamt. Trist att jag rev det. Mitt första bevis på att jag var på väg att bli författare.

Efter det har det blivit fler refuseringar och det gjorde ont att få dem men jag fortsatte att skriva och nu har jag min bok bredvid mig på skrivbordet.

 

p.s Hur känner du inför refuseringar? d.s

p.p.s Missa inte att läsa inlägget av Caroline Degerfeldt d.d.s

När världarna kolliderar

img_6998

”Jaha, du är deckarförfattaren. Jag har läst din bok”, utbrast min blivande chef när vi möttes i kaffekön. Någon framför hade dubbeltryckt på espressochock och vi hade ofrivilligt fastnat framför stapeln av pappmuggar i fikarummet. ”Vad kul”, hörde jag mig själv svara. Överentusiastiskt samtidigt som kinderna blossade. Min hjärna gick på högvarv. Hur mycket kan han ha läst? Har han tagit sig förbi styckningen? Har han läst om tablettmissbruket? Oh lord, har han läst hela? Fattade han poängen, att det är en drift med det perfekta livet? Det vibrerade inombords och i en mikrosekund kändes det som om jag skulle svimma.

När jag skrev Stockholm Psycho gjorde jag det befriat från oro över vad andra skulle tycka, mina föräldrar, min chef och folk på föräldramöten. Jag ville skildra en del av tillvaron som faktiskt existerar även om jag naturligtvis har skruvat upp varenda beståndsdel några tusen varv för att få bättre skärpa och mer blås i historien. Meningen var inte att det skulle bli en ofarlig mellanmjölksstory. Mina vänner var de jag såg som målgrupp och i vissa avseenden är den därför helt ärlig.

Eva Frantz som gästbloggade tidigare satte fingret på något som jag tycker stämmer väldigt väl. Att få sin bok utgiven är som att ha en kärleksrelation med någon som plötsligt bestämmer att det ska vara ett öppet förhållande. Det är att dela sina tankar och en form av intimitet med alla, utan kontroll. Även om berättelsen inte handlar om mig eller mitt liv är det min röst, min värld och mina glasögon som människor inbjuds att kika genom. Jag fattade aldrig hur läskigt det kunde kännas.

Min berättelse skildrar en passivt aggressiv kvinna som knarkar sig förbi meningslösa teambuildingövningar på kontoret, sitter på fina middagar och låtsaslyssnar på politiska plattityder samtidigt som hon och hennes väninna mördar och gömmer kroppsdelar bland Stockholms utsatta, därav titeln Stockholm Psycho. Det är en orgie i cynism och samhällskritik men också en berättelse om ojämställda relationer och oförmågan att styra sitt liv. Alla karaktärer är egoistiska och moraliskt bankrutta.

När det blev klart att den skulle ges ut var jag osäker på om jag skulle göra det under eget namn eller hitta på en pseudonym. Kunde jag verkligen sätta min signatur på den? I min yrkesroll tycker jag att professionalitet är viktigt och jag håller gärna jobbet åtskilt från mitt privatliv. För mig är det också ovant att eventuellt synas i sammanhang utanför detta och Stockholm Psycho tillhör den andra sfären.

Efter att ha funderat en stund slutade det emellertid i en helomvändning. Jag valde att använda hela mitt efternamn, inte bara det formella. Skälet till det är att jag står för min text. Alla människor kan inte skriva en bok och ännu färre får chansen att se den utgiven. Jag är stolt över att jag genomförde projektet och jag vill förknippas med det. Det är bara det att berättelsen inte passar överallt och jag kan inte påverka när och var den dyker upp och framförallt inte hur den tas emot.

En del personer som tycker om boken har kommit fram till mig och sagt det, skickat jättefina mejl och sms. Det värmer otroligt mycket. (Att få uppskattning för något eget som man verkligen kämpat för är fantastiskt, jag önskar att alla fick uppleva det.) Sen finns det de som blir provocerade, hatar berättelsen och gärna vill ge både boken och mig en rejäl smocka. Och så de som inte fattar något alls. Den sistnämnde kategorin är den svåraste.

Diskussionen i kaffekön slutade med att jag bytte ämne, tog min kopp och satte mig i de rödspräckliga sofforna. Under hela presentationsfikat med nya chefen grunnade jag på vilken läsarkategori han kunde tänkas tillhöra. De som gillar, hatar eller inte fattar? Tänkte han kanske att boken var självbiografisk? Jag övervägde om jag helt random skulle försöka flika in något i stil med ”Jag kan skära upp kanellängden men jag har alltså aldrig styckat någon. Jag lovar. Jag frågade en som brukar slakta får om hur man gör.” Eller kanske ”Jättegott kaffe i de nya automaterna, jag skulle aldrig få för mig att blanda sömnmedel i det, bara för att huvudpersonen i min bok gör sådant.” Men jag höll tyst.

Sen kände jag mig självupptagen och fånig. Han tänker antagligen inte på det alls. Boken betyder enormt mycket för mig, men inte för alla i min omgivning. I synnerhet inte när den dyker upp i ett omotiverat sammanhang. Lite som när folk får barn. Det är det största som kan hända för de nyblivna föräldrarna, den närmsta kretsen och de särskilt intresserade men ingen jättegrej för resten av världen. De som aldrig har försökt skriva en roman har ingen aning om hur svårt det är och många människor läser inte ens böcker. Det slog mig att det också är räddningen när den där läskiga känslan av att vara utlämnad väller över mig. Även om intimiteten delas med andra stannar digniteten av det kvar hos mig.

img_7749

(Omslaget till Stockholm Psycho – motsatsen till ”trevligt” i ett fikarum på kontoret)

Limbon

img_6998

När jag var liten hade vi en blank svart katt. En nyårsafton sprang hon bort och några veckor senare föddes tre små kattungar. De var det största jag hade upplevt och jag kände mig lyckligast i världen. Helt oväntat uppfylldes en dröm som jag aldrig vågat drömma.

Jag hade en skånsk pappa också som alltid längtade hem. Varje gång vi var lediga reste vi söderut. I normalfallet en oerhört påfrestande bilresa på ungefär sex timmar då hela familjen hetsigt packade in sig i den praktiska Volvon tillsammans med trasmattor, blomkrukor och vandrade pinnar. Höjdpunkten inträffade normalt i höjd med Brahehus när det blev fikapaus bestående av hemmagjorda plättar och ljummen lättmjölk ur sirapsflaska. (Ett förtydligande för er som är födda på den andra sidan om sjuttiotalet – det var inte så att vi hade en hang-up på just sirap, petflaskor fanns inte under den här perioden och sirapsflaskan var därför ett stående inslag vid varje picknick. Föreställ er en tid då allt saknades – mobiltelefoner, tv-kanaler och rimliga frisyrer.)

Svarta Katten tyckte absolut inte om att åka bil. Såg hon att vi började packa gömde hon sig omedelbart på något listigt ställe, innanför överkastet i den nybäddade sängen eller bakom någon trevlig brun stenkärlskruka. Under bilresorna for hon sedan runt som ett jamande yrväder, flämtade med tungan hängande utanför munnen och svetten droppande från nosen och tassarna.

Första skåneresan på det nya året var det premiär för kattungarna att följa med. För att de inte skulle klättra runt i bilen och hamna under gaspedalen eller försvinna bland bråten tillverkade min pappa ett lock till Svarta Kattens korg. Locket hade en lucka och var så finurligt konstruerat att Svarta Katten kunde hoppa in och ut men inte ungarna. Den här gången låg hon snällt kvar i korgen och spann medan ungarna diade och vi obemärkt packade in dem. När bilen startade uppstod paniken. Svarta Katten flög upp, kastade sig ut ur korgen men fastnade i en limbo. Å ena sidan ville hon planlöst stressa runt i bilen och försöka förstå situationen, å andra sidan ville hon inte lämna sina ungar. Hennes ylande skar sönder trumhinnorna på oss och tassarna lämnade svettfläckar på jeansen (Levis 501 – stekhett vid den här tiden). I höjd med Nyköping hittade Svarta Katten en kompromiss och fann sig tillrätta ovanpå locket. Därifrån hade hon uppsikt över vad som hände i bilen och kunde samtidigt skymta kattungarna i springan genom luckan. Om de tystnade stack hon beslutsamt ner tassen i hålet och puffade till dem så att de pep. Pipen lugnade henne. De var kvar och de levde.

För en dryg månad sedan föddes min bok. Den släpptes tidigare än beräknat och jag var inte beredd. Alltså, jag visste att den skulle komma ut eftersom jag hade skrivit på ett kontrakt, men jag hade inte hunnit förbereda mig mentalt. Först kändes det otroligt stort och jag var lyckligast i världen. Den där drömmen som jag aldrig vågat drömma hade ännu en gång blivit verklighet.

Nu har den funnits i några veckor och jag har förvandlats till Svarta Katten. Boken är min lilla unge. Den ligger i botten på korgen och uppe på locket sitter jag, fast i limbon. Lätt panikslagen och helt utan kontroll över situationen. Jag flämtar och svettas och undrar vart vi är på väg.

Stockholm Psycho är en ljudbok, producerad exklusivt för ljud. Det finns inget fysiskt alster med vackra pärmar att ta fram och hålla lite i när jag behöver. Den syns helt enkelt inte om jag inte loggar in och öppnar korgen. Så fort jag inte längre hör något från den eller får någon form av respons som visar att den existerar måste jag glänta på det där locket, sticka ner tassen och peta på den för att försäkra mig om att den är kvar. Det har bara gått några veckor men tiden mellan pipen är redan oroväckande långa. Jag undrar bekymrat hur jag ska lyckas hålla den vid liv.

Tidigare var jag rädd för att folk skulle vara taskiga mot min unge när den släpptes ut. Nu är jag mest rädd för att den inte ska överleva bilresan. Jag vet att dagen då ljuden från korgen tystnar, hur mycket jag än petar på den, kommer en del av mig också att dö.

 

Gästblogg: Augustin Erbas tio största författarmisstag

Jag har skrivit i många, många år. Nu går det bra. Det har det inte alltid gjort.

Mina tio största författarmisstag

  1. Att tro att texten är klar bara för att den är skriven. De texter som lyft är de som jag skrivit om tjugotalet gånger.
  1. Att tro att en standardrefusering betyder att texten är dålig. En refusering betyder bara att just den person som just i det här ögonblicket läst din text inte tyckte att den passade i utgivningen.
  1. Att tro att en längre refusering betyder att texten är refuserad. Har förlaget tagit sig tiden att skriva några extra ord bör du läsa dem noga. En längre refusering kan vara en inbjudan till att skriva om, att visa att du kan ta kritik och utveckla din text.
  1. Att tro att du kan försörja dig på ditt skrivande. (Eller att det ens är eftersträvansvärt). Det är ett fåtal som kan leva enbart på skrivandet. De allra flesta författare får sina inkomster från föreläsningar, biblioteksbesök, stipendier, krönikeskrivande och översättande. Jag vill inte skriva på heltid numera eftersom jag blir neurotisk och självupptagen av att vara ensam hela dagarna.
  1. Att tro att de bästa romanerna är skrivna av genier (och att du därför aldrig har en chans att skriva något bra). Den som gräver upptäcker att många av de berömda författarna haft en fantastisk redaktör som gjort enorma förändringar av texten. Det gäller Hemingway, det gäller Fitzgerald eller Carver. Läs ”Max Perkins: Editor of Genius”  om du inte tror mig. Om du fortfarande inte tror mig tycker jag du ska läsa ”To Kill a Mockingbird” (skriven med hjälp av driven redaktör) och ”Go Set a Watchman” (skriven utan). Jämför de två. Samma författare – den ena anses vara ett mästerverk, den andra inte.
  1. Att välja skrivprojekt utifrån att en sorts skrivande är finare eller trendigare än annat. När jag började skriva var fantasy otänkbart för förlagen (ingen låtsades om att Bröderna Lejonhjärta var fantasy), noveller sades vara osäljbara (nu finns till och med hela förlag som bara ger ut noveller) och erotik var inget som kunde marknadsföras offentligt (Fifty shades, någon?) Ska du lägga så mycket kraft och tid som en roman kräver tycker jag du ska välja något som du själv är engagerad i. Tredje året som du är inne på din Knausgårdiga tioårsplan lär du vara rätt mätt, om du bara skriver för att du tror att det är ”rätt” att skriva minimalt redigerat och långt just nu.
  1. Att bestämma formatet innan du utforskat din berättelse tillräckligt. Jag hade tänkt fortsätta med det kortare formatet som jag använde i Ensamhetens broar, men Blodsbunden blev över 500 sidor. Jag har börjat på noveller som visade sig vara pjäser, kapitel som visat sig vara stycken. Och – en gång – en 250- sidig roman som jag klippte ner till en enda riktigt bra mening i en helt annan roman. (Ja, det har hänt. Fråga inte.)
  1. Att tro att du begripit vad romanskrivande är bara för att du skrivit en. De bästa böckerna är inte skrivna utifrån en formel, inte heller de bästa deckarna är skrivna så. Skrivande är att upptäcka dig själv och din historia på nytt.
  1. Att tro att författarskapet kommer förändra ditt liv. Trots mina senaste framgångar är jag samma trevande skribent som varje morgon undrar om jag verkligen kan skriva något som är värt att läsa.

(Den här punkten är tom för att jag ska påminnas om att jag kommer göra nya misstag. Som jag kan lära mig av. Och dela med mig av.)

Sköt om er/Augustin

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill du blogga på debutantbloggen under 2012?

Det känns märkligt att tänka sig, men snart är 2011 över. Under 2012 kommer det att komma nya intressanta böcker, och spännande debutanter. Precis som vi en gång tog över från förra årets debutantbloggare, är det snart dags för ett nytt gäng.

Debuterar du under 2012? Eller kanske känner du någon som gör det? Debutantbloggen innebär mycket jobb, men det är också fruktansvärt roligt. Dessutom får man möjligheten att träffa så mycket skönt folk från hela den svenska bokbloggosfären.

Hör av dig till oss!

Skicka ett mail till:
debutantbloggen@gmail.com

Välkommen med din ansökan!

Med vänlig hälsning
/Oskar, Annelie och Frida

Bör vi skämmas?

 

Jag har alltid upplevt det som att det är lite pinsamt att ha författardrömmar. Då jag jämför mig med min man som är musiker* och som drömmer om att få skivkontrakt inser jag att det inte alls är lika pinsamt för honom att avslöja sina musikerdrömmar. Det är istället ganska coolt att vilja bli rockstjärna, men att säga att man vill bli storsäljande författare och att man sitter hemma och skriver böcker låter bara pretentiöst. Varför är det så? Beror det kanske på att det är lättare att bevisa att man är (duktig) musiker? Det är ju trots allt ganska lätt att lyssna på och ta till sig en låt, men att läsa ett manus innebär ju en betydligt större tidsinvestering.

Att som musiker ge ut egen musik är också helt okej och många av dagens stora artister har ju börjat genom att producera egna skivor (t.ex. Marit Bergman) eller lägga ut sina låtar på Internet. Då jag själv funderat på att trycka mina egna böcker har jag dock hört från flera håll att man inte är ”någon riktig författare” om man ger ut sina manus själv. Detta tycker jag är en idiotisk ståndpunkt. Vi vet ju alla att det inte räcker med att skriva ett jättebra manus för att bli utgiven (t.o.m. storsäljare som Stieg Larsson, Stephen King och J.K. Rowling refuserades ju – och tänk vad tråkigt om världen hade gått miste om dem), varför skulle det då vara fel att själv ge ut sina böcker? Varför måste man ha en förläggares ”godkännande” för att få chansen att bli författare?

Vad säger alla ni andra som skriver? Är det bara jag som tycker att det känns lite pinsamt att erkänna att man sitter hemma och skriver böcker som man hoppas ska bli utgivna? Och när bli man egentligen författare: när man planerar sitt första manus, skriver färdigt sin första bok, blir antagen, blir läst, blir tryckt, blir recenserad eller då man gett ut mer än en bok?

* spelar man ett instrument och skriver egen musik kan man absolut kalla sig för musiker, men det räcker däremot inte med att ”bara” skriva manus för att kalla sig för författare

Förbättra dina chanser att bli utgiven

Efter tre år fyllda av försök och fem manus har jag kommit fram till ett antal saker som kan förbättra chansen att bli utgiven. Ta till dig av det du har lust och strunta i resten.

 

För det första, välj att skriva i rätt genre. Vad är då rätt genre kanske du undrar. Ja, det är ju inte det lättaste att komma fram till, men det finns två viktiga saker att tänka på då du väljer.

A. Hur ser marknaden ut? Vissa genrer är ju ”uttjatade” och andra finns knappt representerade i Sverige. Kan du hitta en ny (läs nygammal) genre (t.ex. skräck som John Ajvinde Lindqvist) eller en genre som är stor i andra länder men som ännu inte kommit till Sverige (t.ex. romance som Simona Ahrnstedt)? Och om du absolut vill skriva i en ”uttjatad genre”, hur kan du då profilera dig så att du verkar unik? Själv har jag ju skrivit flera deckarmanus som uppenbarligen varit tillräckligt bra för att förlagen ska överväga att ge ut dem, men det har ändå inte räckt. Som okänd skribent är det mycket svårt att nå fram till publiken om du inte har något relativt nytt att bjuda på. Har du inte spelat för fotbollslandslaget, vunnit en dokusåpa eller tävlat i melodifestivalen föreslår jag därför att du håller dig borta från uttjatade genrer om ditt mål är att bli utgiven.

B. Vad har du för unika kunskaper som du kan använda i ditt skrivande? Du har säkert hört uttrycket ”gräv där du står” och det är precis vad du måste göra. Har du några specialintressen eller ett udda yrke som du kan använda dig av? Försök att profilera dig så mycket det bara går!

För det andra, välj rätt förlag att skicka dina manus till. Detta är också lättare sagt än gjort. Ett tips jag fått är att skicka manus till förlag som ger ut böcker som påminner om det jag har skrivit. Dock har jag upptäckt att detta inte alltid är särskilt lyckat då förlagen inte vill anta författare som kan konkurrera med författare de redan har.

Ett misstag jag gjorde i början var att bara skicka mina manus till större förlag eftersom jag tänkte att de antar fler debutanter än de mindre förlagen. Dock har jag upptäckt att mindre förlag verkar mer benägna att satsa på en okänd, outgiven skribent och många av de ”stora författarna” har faktiskt debuterat vid mindre förlag.

För det tredje, lägg ner tid och energi på att marknadsföra ditt manus. Det är inte förrän nu, då jag varit tvungen att skriva säljtexter till min bok, som jag insett vikten av att på ett lockande sätt beskriva vad Charlotte Hassel handlar om. Tidigare har jag bara använt mig av korta och snärtiga ”baksidetexter” som egentligen inte har sagt särskilt mycket om bokens innehåll. Det är inte lätt att skriva om sig själv eller sitt manus, men det är nödvändigt för att skapa intresse hos förlagen. Hitta inspiration genom att läsa om hur andra böcker beskrivs på förlagens hemsidor, på Adlibris eller i bokhandlarnas kataloger. Jag lovar att det är värt investeringen.

För det fjärde, försök att skapa kontakter på förlagen. Detta är verkligen inte lätt, men om en lektör eller förläggare vet vem du är tror i alla fall jag att chansen att de läser ditt manus ökar något. Mitt bästa tips är att kontakta någon på förlaget innan du skickar in ditt manus. Maila en säljtext där du beskriver ditt manus och fråga om de är intresserade av att läsa. Svarar de ”ja” vet du åtminstone att de troligtvis kommer läsa ditt alster. OBS, detta fungerar bara med vissa förlag. Bonniers och Nordstedts kommer i bästa fall bara ge dig ett standardsvar.

Andra sätt att skapa kontakter är att ”nätverka”. Lär känna branschfolk genom sociala medier, åk till bokmässan och gå på releasefester.  Du kommer inte få ett bokkontrakt för att du lär känna rätt människor, men du kanske kommer i kontakt med din framtida förläggare. Glöm inte att ett förlag inte bara satsar på ett manus, de satsar på en författare och det är viktigt att även du är ”säljbar”.

Ytterligare metoder kan vara att försöka få ditt manus att stå ut när du skickar in det. Bifoga en kortfilm där du presenterar dig själv och din bok eller baka in manuset i en tårta. Alla sätt är bra utom de dåliga ;-).

Sist men inte minst vill jag också påminna om att det tyvärr inte räcker med ett bra manus för att bli utgiven. I en intervju sa Dustin Hoffman något i stil med ”om jag säger att min framgång inte har något med tur att göra så ljuger jag” och precis samma sak gäller författaryrket. Du behöver en stor portion tur för att få en bok antagen och du måste dessutom hitta en förläggare som fattar tycke för din bok och som finns vid ett förlag som anser att ditt manus ligger rätt i tiden och som är beredda att satsa på det. Det är med andra ord mycket som ska klaffa för att du ska ta dig igenom nålsögat och därför är mina allra viktigaste tips till dig att noggrant tänka igenom vad du ska skriva innan du börjar, fila på manuset så mycket du kan innan du skickar in det och sedan hålla alla tummar du har.

Hoppas att detta kan vara till någon hjälp och lycka till!

Vägen till utgivning – del 4 (sista delen)

Samtalet kom en fredag i mitten på maj. Tidigare hade jag alltid varit enormt nervös i kontakten med förlag och jag hade t.ex. aldrig vågat ringa någon förläggare och fråga hur det gick med läsandet av mitt manus, men den här gången var jag ovanligt lugn. Kanske berodde det på att det kändes som att allt hemskt som kunde redan hade hänt, eller kanske på att jag redan tidigare hade varit i kontakt med Eva Fallenius och hade förtroende för henne.

Förläggaren sa att hon tyckte mycket om mitt manus, Charlotte Hassel, och lovade att titta närmare på det under helgen och sedan höra av sig igen följande måndag. Ni må tro att det blev en lååång lördag och söndag. Återigen kastades jag mellan hopp om att bli utgiven och förtvivlad oro över att manuset inte skulle hålla måttet. Saken blev inte bättre av att telefonen låg tyst under hela måndagen. Inga missade samtal, inga meddelanden i röstbrevlådan. Vad betydde det? Hade förläggaren ångrat sig?

Under tisdagen blev jag allt oroligare, men försökte hålla känslorna i schack. Jag hade trots allt varit med om detta förut och visste dels att det kunde ta tid, dels att världen inte gick under vid en refusering. Fast visst var det ett synnerligen grymt öde att gång på gång komma så nära sin dröm att den gick att ta på, för att sedan tvingas se den gå upp i rök.

Som tur var behövde jag inte det. Då jag gick på lunch efter tre långa timmars undervisning såg jag att jag hade ett meddelande på mobilen. Det var Eva som hade ringt. Hon tyckte att Charlotte Hassel var en jättebra bok och hon ville gärna ge ut den!

Jag kunde knappt tro att det var sant. Äntligen, äntligen, äntligen! Min bok skulle komma ut och förhoppningsvis bli läst. Jag ville bara skrika ut min glädje, men samtidigt insåg jag att jag hade en viktig uppgift vid sidan av att hoppa och dansa. Om jag skulle ha chansen att bli författare måste jag tänka som en författare, eller kanske snarare som en försäljare. Om det var något jag hade lärt mig från andra författare så var det att det inte räckte med ett bokkontrakt för att lyckas, man måste även ha en plan. Av den anledningen började jag, på något stapplande ben, att förklara hur jag tänkte mig marknadsföringen av Charlotte Hassel och vad jag hoppades på. Min blivande förläggare lyssnade och kom med kompletterande förslag och redan då kände jag i maggropen att det här skulle bli bra.

Jag hade självklart skickat manuset till flera förlag och hade redan varit i kontakt med en lektör vid ett annat förlag, men så snart jag hade ett påskrivet kontrakt kontaktade jag alla de andra bokförlagen och förklarade att jag redan hade blivit antagen och att de kunde sluta läsa Charlotte Hassel. Detta var en minst sagt overklig händelse som jag, ärligt talat, många gånger drömt om att få uppleva.

Så snart all planering var färdig började vi jobba. Eftersom boken kommer ut i oktober blev det bråda dagar. Bl.a. skulle manuset redigeras och korras, omslaget skulle göras och säljtexter skulle skrivas. Otroligt nog hann vi precis klart innan min dotter föddes den 5 juli, mycket tack vare en effektiv förläggare, och nu väntar jag med spänning på att för första gången få hålla min debutroman, Charlotte Hassel, i handen!

 

Missa inte mitt nästa inlägg då jag delar med mig av mina bästa tips för att få ett manus antaget!

Vägen till utgivning – del 1

Likt många andra med författardrömmar började jag tidigt att skriva historier och producera mina egna böcker. Jag vill minnas några riktiga pärlor som skrevs i 6-årsåldern och ofta handlade dessa om olika djur.

Att börja skolan och få ägna sig åt kreativt skrivande var en ren dröm och kanske är det de positiva upplevelserna som gjort att jag valt att bli lärare. Jag minns särskilt hur fantastiskt spännande det var att få läsa upp mina alster inför klassen och se andra engagera sig i min fantasivärld och jag insåg tidigt att en ”författare” inte är någonting utan sin publik. Av den anledningen började jag någon gång i 10-årsåldern att smuggla in mina böcker på det lokala biblioteket i hopp om att någon annan skulle låna dem och jag minns att jag vid ett tillfälle, efter mycket tjat, fick göra en lite utställning med några av de historier jag skrivit.

Mitt mål var solklart, jag ville arbeta med det skrivna ordet, antingen som författare eller som journalist. Som för många andra hann verkligheten dock till slut ifatt mig. Jag tog studenten och flyttade till London där jag arbetade hårt för att överleva. Den fritid jag hade tillbringade jag hellre med att uppleva saker än att skriva om dem och tanken på att kunna försörja mig på skrivandet kändes avlägsen.

Väl tillbaka i Sverige läste jag till gymnasielärare och även om litteraturstudierna vid Språk- och litteraturcentrum i Lund var fantastiskt inspirerande, fann jag inte tillräckligt med ro för att själv skriva. Då jag var färdig med utbildningen arbetade jag mina första, intensiva lärarår. Författardrömmen låg fortfarande där och gnagde, men jag visste inte var eller hur jag skulle börja. Inte förrän jag, en kulen höstdag, låg nerbäddad i sängen med feber och tittade på filmatiseringen av Camilla Läckbergs Isprinsessan gick det för första gången upp för mig hur en kriminalhistoria var konstruerad.

Inspirerad av att ha ”knäckt koden” började jag att skriva igen. Efter ett par enträgna försök att producera ”vanliga romaner” som, ärligt talat blev sådär, vågade jag mig till slut på att skriva en deckare och fastnade genast för formatet. Plötsligt såg jag en naturlig början och ett slut på min historia. Min hjältinna, Fredrika Storm, blev ett alter ego som gjorde och sa allting jag inte vågade, tog konflikter jag undvek och var precis så tuff och modig som jag själv önskade att jag var.

Under våren skrev jag färdigt mitt första deckarmanus, Stormnatt, samtidigt som jag slaviskt följde Camilla Läckbergs blogg, metodisk gick igenom hennes ”deckarskola” och läste allt som hon och andra svenska deckarförfattare någonsin skrivit.  Man skulle kunna slänga sig med ord som smått besatt, men jag vill hellre kalla mig för målinriktad. Jag hade siktet inställt på att bli utgiven, trots att jag insåg hur minimal chansen var.

Bokmässan i Botkyrka – dag 2

Dag två i Botkyrka blev betydligt lugnare än dag ett. Det så kallade familjeprogrammet lockade tyvärr inte särskilt många besökare. Vad gör utställarna då? Pratar med varandra naturligtvis. En vänskaplig stämning rådde mellan alla de aktörer som var och en på sitt eget sätt bidrar till utgivning och spridning av litteratur på olika språk.

En och annan författare fanns också på plats och jag tog tillfället i akt att prata med två av dem: Petra Szabo och Gunilla Lundgren.

Petra Szabo skriver och illustrerar barnböcker, som bland annat handlar om hur det är att leva i olika länder och kulturer. När jag träffar en person som både skriver och illustrerar kan jag inte låta bli att bli lite avundsjuk. Visserligen är det fantastiskt roligt att få samarbeta med en illustratör – men tänk att själv kunna skapa bilderna till sin egen berättelse. Vilken lycka!

Gunila Lundgren är en av mina förebilder. Hon har inte bara skrivit en rad läsvärda och viktiga böcker, utan har även samarbetat med skolor i Rinkeby under många år. Att få tillfälle att prata med henne var en höjdpunkt och jag sa att hon har gjort det jag drömmer om. Inte utan viss stolthet visade jag henna min bok. Hon bläddrade, läste och tittade. Till min stora glädje berömde hon både bilderna och språket i boken. Att få höra så fina ord från någon som har betytt mycket var något alldeles särskilt.

Min omvandling till en riktig författare fick sig en rejäl skjuts av att möta dessa inspirerande kvinnor och bli bemött som en kollega. Det kittlar i magen av iver när jag tänker på alla de böcker jag ska skriva och de möten de kommer att föra med sig.

Smakprov – och varför det är viktigt

Vi går mot en elektronisk framtid. Pappersböckernas tid är ännu inte ute, men vid horisonten kan vi skönja slutet på deras dominans. Något av det skönaste jag vet är annars att gå i bokaffärer. Att strosa runt bland raderna av böcker och känna doften av cellulosa. Ett paradis på jorden är så klart SF-bokhandeln nere i gamla stan. Där har jag spenderat alldeles för mycket tid, och pengar.

Något av det bästa är just den där känslan av att gå och vända på stenar. Man undrar under vilken man ska hitta pärlan. Man vänder och läser baksidestexten, ställer tillbaka, vänder på nästa, och nästa och nästa. Tills man finner en som verkligen känns intressant. Då bläddrar man lite. Läser kanske några rader. Försöker få en känsla för språket. Klaffar allt så köper man boken.

I den nya bokbranschen handlar man mest över internet. Både elektroniska böcker och pappersböcker förflyttar sig smidigt från servrar och lager och landar direkt i läsplattor och brevlådor. Men vad händer då med stenvändandet? Det ersätts av de smakprov man kan finna online. Eller av rekommendationer på bloggar och hemsidor. Det är inte detsamma, men det kanske egentligen inte är sämre, det är bara … annorlunda.

Jag blev tillfrågad för några månader sedan om jag kunde garantera att min bok var lika bra som en bok utgiven på ett av de stora förlagen. Jag svarade att jag kan inte garantera någonting. Vad jag däremot kan göra är att erbjuda smakprov, så att vem som helst kan få provläsa boken. Då kan de själva se om det är något som faller på läppen, eller inte.

Nu finns Drakhornet som smakprov på provlas.se. de två första kapitlen, helt fritt för den som vill läsa. Sedan kan man i lugn och ro bestämma sig för om det verkar vara värt ett köp. Visst är den nya världen underbar.

Jag spritter av glädje!

Igår fick jag mitt provexemplar från tryckeriet. Det är egentligen det andra provtrycket, vi upptäckte några fel i det första och var tvungna att korrigera. Det är ju visserligen precis det man har provtryck till. Men det gjorde också att jag inte riktigt kunde hålla boken i handen och känna det där ”Yes! Här är min bok!”

Men vad är det egentligen för böcker han har i hyllan? Klicka på bilden och se om du kan spana några intressanta titlar.

Så anlände provtryck nr 2. Och det var perfekt. Så nu står jag här, känner vikten i handen, och suger in känslan. Det här har jag gjort. Med mina egna händer. Från början till slut. Mitt eget verk. I ett större perspektiv är det kanske lite konstigt att fästa så stor vikt vid 570 gram cellulosa, men för mig är det en seger.

Jag är mycket nöjd med kvalitén på boken. Pappret har en bra känsla och de mjuka pärmarna känns glatta, tjocka och slitstarka. Mattlamineringen gör att illustrationen blir en aning dovare i ton än vad jag först trodde. Men det gör det nästan bara bättre, den trollska skogen blir ännu mer trollsk. Jag är supernöjd med det jobb som Morten Ravnbo och Darlene van der Heiden gjort. Jag kan riktigt känna hur Kilsbergens skogar sträcker sig, genom omslaget, mot mig.

Nu återstår ”bara” att skicka recensionsexemplar till tidningar och bokbloggar. Det blir nog mest bokbloggar skulle jag tro, även om jag faktiskt blev intervjuad av en lokaltidning igår. Det var väldigt trevligt. Hoppas på mer sådant i framtiden.

Att bli författare – del 1

När blir man egentligen författare? Frågan har dryftats på den här bloggen av tidigare debutanter, men jag känner att jag också behöver fundera kring det.

Min förläggare sa en gång till mig att jag måste tänka mer som en författare. Jag minns inte vad det handlade om just då, men jag har burit hennes ord med mig. Måste tänka som en författare. Bli författare i en djupare bemärkelse. För att det ska ske behövs det mer än att mitt namn står på omslaget på en bok. Då krävs att jag införlivar författarskapet i min egen person och har det som utgångpunkt i mitt agerande och ställningstagande i vissa situationer.

Låt mig ta ett exempel. En etablerad författare som möter en okänd person som vill köpa boken tar med självklarhet emot betalning, stoppar ner sedlarna och greppar pennan för att signera boken. De flesta frågar till vem boken ska vara, skriver namnet – förhoppningsvis rättstavat – och sin egen signatur, plus datum. De småpratar avslappnad med personen framför sig, samtidigt som handen rör sig enligt ett invant rörelsemönster. Boken stängs och stäcks fram till köpare, nästa person.

Jag trodde det skulle vara enkelt. Att det där självklara, avslappnade sättet kom per automatik med debuten. Icke. Igår sålde jag en bok till er person jag precis hade träffat. Vi råkade befinna oss i en mörk gatukorsning på Södermalm och hon räckte fram ett par skrynkliga sedlar och några mynt. Jag sträckte mig efter min bok i väskan. För en utomstående liknade det nog mest handel med förbjudna substanser.

”Men då vill jag att du skriver något i den!” sa hon och jag rotade fram en penna. Hon erbjöd sin rygg som underlag. Jag slog upp boken, lade den mot henne och skrev ”Hej!” Sen då? Det var oklart vem som skulle få boken, så något namn kunde jag inte skriva. Det verkade lite löjligt att bara skriva hej och sedan mitt namn. Så jag fortsatte: ”Hälsningar från”. Sedan mitt namn och datum. Kände mig som en idiot när jag räckte fram boken. ”Hej! Hälsingar från Annelie” Så menlöst, intetsägande och dumt, tänkte jag.  Och jag ska föreställa författare.

Jag tror att jag helt enkelt måste göra som när jag först skulle lära mig att skriva min namnteckning. Öva. Hitta en bra fras att skriva. Öva in någon bra replik. Spela upp en scen, där jag är Författaren. Om jag gör det tillräckligt många gånger kanske jag en dag upptäcker att det inte längre är en teater, utan mitt liv. Mitt liv som en livs levande, högst verklig och alldeles självklart författare. Jag undrar hur lång tid det tar.

Förlagschefen älskade idén!

Ett nytt gästinlägg av Therés Stephansdotter Björk. Hon är  en så kallad ”ständig gäst” på debutantbloggen och kommer regelbundet med nya inlägg under 2011. Hon debuterar under våren med ”Jacks Rockiga Resa.” på Kalla Kulor Förlag.

Det finns två traditionella vägar för att bli publicerad. Skicka ditt manus till ett förlag eller publicera det själv.

För mig gällde inget av dessa alternativ.

Jag gick en mediautbildning med 26 praktikveckor uppdelade på tre perioder. På min andra praktik delade företaget jag satt på lokal med ett bokförlag. Jag gillade snabbt förlagschefen och började på måfå droppa lite bokidéer utan någon egentlig tanke bakom. Jag hade ju länge skrivit lite olika saker, fått några låttexter och artiklar publicerade. Men jag hade aldrig vågat närma mig den klassiska författardrömmen.

Så kom den där idén en dag i duschen då allt bara verkade falla på plats. Jag har jobbat med barn, jag älskar musik. En musikorienterad barnbok! Inriktningen skulle vara rock och hårdrock. Varför har ingen tänkt på det förut? Någon måste ha gjort det tidigare. Jag började googla men hittade inget som liknade min tanke. Hur säker jag än var på min idé kände jag ändå en bitande känsla i magen då jag bestämde mig för att försöka sälja in idén till förlaget. Den känslan hade jag helt i onödan.

Förlagschefen älskade idén. Det tog en tid innan jag fått klartecken att börja och det blev ett första utkast. Ett av slutligen sex stycken. Men efter det andra utkastet när jag förstod att det faktiskt skulle bli en bok och förlagschefen godkänt det som en bra början blev jag galet glad. Jag har nu jobbat med boken i ett år och har således länge vetat om att jag ska bli publicerad. 1,5 år efter min idé kommer boken äntligen släppas i april. Det enda lite tråkiga med detta är att jag inte känner samma lycka nu som då. Men jag har en känsla av att när jag väl har boken i handen kommer känslan återinfinna sig i hela kroppen.

Att bli publicerad eller inte tror jag handlar mycket om tur och timing ihop med ett riktigt bra manus. Du kan ha ett riktigt bra manus men det garanterar ingenting. Så refuseringsbreven behöver inte alls vara ett tecken på att ditt manus inte är attraktivt. Många egenutgivare har blivit refuserade åtskilliga gånger och sedan sålt riktigt bra när de själva gett ut boken. I mitt fall var insäljandet av idén ett stort avgörande. Redan innan boken ens börjat skrivas var alltså sälj en avgörande faktor. Det kommer det att vara under hela processen.

Jag jobbar nu som marknadsassistent på ett förlag där sälj är en viktig del och jag ser hur svårt det kan vara. En intervju eller artikel kan vara avgörande för att någonting ska hända. Samtidigt kan man få till massa publicitet som inte leder speciellt långt alls. Även här är kunskap men även timing viktigt. Underskatta inte heller användandet av kontakter. En tid innan och en tid efter det att boken blivit publicerad är marknadsföringen och säljet runt boken det som kan få den att höjas till skyarna eller falla i glömska. Detta styrs ofta av förlaget.

I ett mindre förlag har du förmodligen mer att säga till om själv och kan även göra en hel del av arbetet själv. Hittar du ett egenutgivarförlag är det en fördel om de har folk som jobbar med detta knutna till sig. Ger du ut boken på ett helt eget förlag se till att hitta någon eller några som kan hjälpa dig med detta.

Hitta folk som kan läsa igenom ditt manus och komma med feedback. Om du är rädd för vad folk ska tycka, tänk då på vad de som läst flera hundra manus kommer att tycka.

Tro stenhårt på din idé/manus och sälj, sälj, sälj!