Det där med synkronicitet är lite roligt. Innan jag åkte iväg på semester för snart en månad sedan hade jag tänkt skriva ett inlägg om en skrivarhandbok — Elizabeth Georges ”Write away”. Men det första jag läste på Debutantbloggen när jag kom hem var det här inlägget av Ulrika, som till stor del handlade om just den boken, så jag skrev om något annat i stället.
Nu tänkte jag dock återkomma till ”Write away”. Den som tipsade mig om den var Göran Fagerström, och han gjorde det i en kommentar till mitt inlägg om ”skrivarbiblar”. Göran tyckte inte att någon av de böcker jag nämnde var något att ha men rekommenderade i stället ”Write away”. Jag blev nyfiken och beställde den, och inledningsvis tyckte jag det var intressant att läsa den. Nu har jag inte läst så många skrivarhandböcker men jag tror att den är bättre än det mesta i genren. De flesta aspekter på det här med att skriva gås igenom på ett grundligt och seriöst sätt, och det finns många bra, konkreta tips om allt möjligt, om hur man bygger trovärdiga karaktärer, gestaltar, skriver dialog och strukturerar upp både sin historia och sitt arbete. Jag tror att jag kommer att återkomma till några av hennes råd längre fram, här eller på min egen blogg.
Men en bit in i boken började det ändå krypa i mig. Bara lite, nästan omärkligt, men det gav inte med sig. Så småningom kom jag på vad problemet var. Den här boken är en utmärkt handbok, bara man vet vad det är den lär ut, nämligen hur man skriver som Elizabeth George. OK, jag är rätt så orättvis och lite taskig nu, men lite så tyckte jag att det var. Det är till exempel självklart för George att man ska ge ingående beskrivningar av personer. Men det är naturligtvis inte självklart alls, och när jag träffade den framgångsrike thrillerförfattaren Thomas Erikson muttrade han apropå George och hennes sätt att skriva: ”Jag måste faktiskt inte veta hur den där polisens slips ser ut.”
Jag tänkte för mig själv att jag fortfarande tyckte bättre om den arrogante surgubben John Gardner’s bok, som jag rekommenderade i mitt inlägg, just för att han låter det vara mer öppet hur man skriver en bok. Åtminstone bitvis.
Men när jag nu plockade fram ”Write away” och bläddrade i den, så var nästan det första jag såg följande citat:
”If there’s one rule of writing, it is that there are no rules. Any time someone tells me about a rule, I set out immediately to break it.”
Det är nästan exakt vad Ulrika skrev i sitt inlägg om Göran Häggs skrivarhandbok. Nu upptäckte jag också vad bokens fullständiga titel var — jag förstår inte hur jag kunnat missa det:
”Write Away. One novelist’s approach to fiction and the writing life.”
Och genast såg jag den här boken i ett annat, mycket mer försonande ljus. George är uppenbarligen väl medveten om att hon bara kan berätta vad som funkar för henne, även om texten utstrålar en stark övertygelse om att det kan funka för många andra också. Nu förstod jag varför hon låtit så tvärsäker.
Så, är det en bra bok? Ja, absolut!
Ska man ta allt som står där som eviga sanningar? Nej, aldrig i livet!
Debutantbloggen 
Pingback: Boktips. Och länk. « Debutantbloggen
Pingback: Perspektiv och röst « Debutantbloggen
Pingback: En ny och bättre metafor « Debutantbloggen
Håller med dig Manne, detalljerade beskrivningar har väl inte så mycket med hantverksskicklighet att göra (håller med om snygga, sparsmakade antydningar, det ligger högt på min egen lista både som läsare och när jag skriver själv. Men är det inte så att alla de som skriver skrivarhandböcker måste sätta sin prägel på dem, och den här George som jag alltså inte är bekant med kör tydligen med beskrivningar.
2. Ja, jag läste nog din text lite som att du sänkte skrivarhandböcker generellt. Jag tycker handböcker är bra, men jag tror inte en enda (åtminstone som jag läst) lyckas vara den ultimata bibeln. Därför är det bara bra att kolla lite i lflera olika, tycker jag.Då kan man som sagt suga i sig det som direkt ”talar till en” och plocka de göttaste körsbären bland alla goda råd. Men, sedan kan jag också tycka att den där back to the bone dramatiska strukturen är ett så viktigt skelett att man nästan är skyldig 🙂 att läsa in sig på den.
Ha det gott.
GillaGilla
I så fall var jag otydlig. Det blir lätt så när jag bloggar, tyvärr. Jag tycker inte alls att det är dåligt med skrivarhandböcker. Jag håller också helt med dig att man måste förstå det där med dramatisk struktur och andra fundamenta väldigt väl om man menar allvar med sitt skrivande.
Rent allmänt så tycker jag att hantverket är jätteviktigt och något som man måste göra allt man kan för att lära sig. Annars skulle jag inte skriva så mycket om det.
GillaGilla
Som författarcoach och lektör får jag ofta frågor om bra skrivarlitteratur. Trots att både George och King hör till de mer tvärsäkra gillar jag dem. Hos George är det framför allt avsnittet där hon reder ut begreppen om författarröst, berättarröst och berättarperspektiv m.m. som är intressant. Det kan vara rätt snårigt annars. King har en skön attityd som jag tror att man antingen gillar eller retar sig på, men han har verkligen sina poänger.
Elizabeth George bok fanns på svenska med titeln ”Skriv på!” tidigare, men nu är den slut på förlaget och man ska ha tur om man hittar ett exemplar. Jag var i kontakt med förlaget, men de varken kan eller vill ge ut den på nytt. Tydligen fick översättningen kritik och rättigheterna har återgått till originalförlaget. Kanske finns det någon annan som vill ta sig an den och ge ut på nytt.
Jag frågade förresten distanseleverna på Sörängen där jag är handledare om de föredrog e-bok framför traditionell bok, om det nu skulle bli aktuellt med nyutgivning. Nej tack, sa de, hellre tryckt. Det är intressant, tycker jag.
En favorit i genren är annars Elisabet Norins ”Tre enkla regler finns inte”.
GillaGilla
Tack för boktipset! Ska kolla upp den också.
GillaGilla
Manne! En mkt bra betraktelse!
Den man är måste avgöra om man vill skriva som Mrs George. Jag vill det inte. Aldrig någonsin. Jag vill aldrig veta hur någonting kommer att sluta i förväg. Jag gillar mer Mr Kings synsätt: skriv vad som helst och se efter vad som händer. Det som inte funkar kan man ju alltid ändra sen. Men det är jag det.
Och den där slipsen…gör att inse omfattningen av författarinnans kvävande detaljrikedom: det var inte en slips. Det var färgen på en rand i slipsen. Slipsen hängde runt hslsen
GillaGilla
Jäkla telefon. Jo: inte bara en slips, utan färgen på en rand på en slips som hängde runt halsen på en ren bifigur som fsnns med på en dryg sida av över 700… På sitt sätt imponerande, men inget för mig.
Ha det gott!
GillaGilla
Jovisst. Jag tycker inte alls att hantverkskicklighet = jättedetaljerade beskrivningar av allting. Tvärtom kan jag imponeras mer av den som lyckas beskriva något med ett fåtal ord, suggererar fram något genom att bara antyda. Inte heller tror jag att man måste plotta och strukturera upp allt. Stephen King (och du själv) visar ju att det kan gå bra ändå.
Men, som sagt, George är lite mer ödmjuk än man först kan tro i sin handbok. Hon säger inte att man måste göra som hon.
GillaGilla
Gillar också Elisabeth George och Stephen Kings ”handböcker” i att skriva. De är lite olika om man uttrycker det så, och det viktigaste att komma ihåg är väl just det att vi närmar oss skrivandet på olika sätt. Och som någon innan mig kommenterat så kan det vara lite skönt att ibland upptäcka att man inte är helt ute och cyklar:-)
GillaGilla
Absolut!
GillaGilla
Jag tyckte att det var en av de bästa böckerna om skrivande jag någonsin läst (trots att den i huvudsak handlar om deckare, vilket jag avskyr). Jag kan inte påstå att jag lärde mig så mycket nytt, _men_, jag såg den som ett kvitto på att jag inte gjorde några riktiga generalfel i mitt skrivande, och det är ju också viktigt att veta =)
GillaGilla
Men den handlar väl inte alls mest om deckare? Att många av utdragen kommer från deckare beror ju bara på att det är från Georges egna böcker, som råkar vara deckare o dyl, men hon citerar ju väldigt mycket från To kill a mockingbird, t.ex.
GillaGilla
Till alla och ingen särskild. Finns det någon annan konstnärlig sysselsättning där utbildning så bespottas och där hantverket bakom så lättvindigt viftas bort som skrivande? Låt mig säga det genom att prata om arkitekter. Ett yrke där innovation, nytänkande och egen STIL är eftertraktat som inget annat (märk likheten med författande). Tänk er sedan en arkitekt eller två (med ovanstående ambition) som avfärdar alla tidigare kunskaper om hantverket bakom de fantastiska byggnaderna de vill bygga. Som struntar i mer erfarna arkitekters synpunkter hur väggar bör byggas för att inte rasa, hur fundament läggs för att vara en stabil grund för överbyggnaden, hur rum läggs intill rum och hur dörröppningar används för att gå från ett till ett annat. Etc. Ni förstår hur jag menar. En arkitekt som lärt sig grunderna om stabilitet kan börja luta väggarna, eller dekonstruera konceptet för en trappa. En mindre erfaren arkitekt eller en som bestämt sig för att negligera (och vara irriterad över) all kunskap om tekniken bakom byggande kommer kanske visa sig vara det där nya, självlärda geniet som på enbart intuition får till det och blir hjälte på kuppen. Visst kan man gå den vägen, jag önskar lycka till (chansen att man själv är just det där geniet är väl en på trillionen eller så). Eller bygg som du vill och folk kanske inte kommer upp på övervåningen eftersom trappan är felkonstruerad. I värsta fall rasar byggnaden. Men den risken är kanske värd att ta, för att inte störa konstnärsambitionen? ☺
Vill du däremot bygga ett hus där också andra än du själv vill kliva in, titta runt, kanske bo, kanske verkligen trivas (eller skrämmas skiten ur, om det nu är ett spökhus du vill bygga) så får du nog stå ut med att du får göra en del eftergifter åt vårt gemensamma konstnärliga arv. Sedan grekerna har vi det där med Gyllene snittet (för bilder och komposition) och dramatisk struktur (för berättelser) i oss, som en andra ryggrad.
Det jag försöker säga är, att kanske också aspirerande författare måste bita i det sura äpplet och inse att man kanske faktiskt har något att lära sig, i den där tråkiga skolmeningen, om sitt eget skrivande. Trots att det inte känns särskilt sexigt och trots att Hemingway minsann inte gjorde det. Visst är man kanske duktig, talangfull och bra på så många sätt. Men att man kanske, kanske, trots det har något att hämta från någon som bevisligen skrivit och givit ut ett gäng fler böcker än man själv.
Och alldeles, alldeles självklart är det så att man inte behöver ta någon på bokstaven. Alldeles självklart kan man känna in vad som känns rätt för en själv, vad som talar så där direkt till en (har ni inte alltid gjort så? Har i alla fall jag, från grundskola och vidare). Säkert är det så att en och samma skrivarboksförfattare lyckas ge olika insikter till olika läsare. Jag har läst flera böcker och (proffs)bloggar om skrivande (dock ej George, och inte King, fast den senare står på listan). Jag kan ha åsikter om dem, om de var mindre bra eller suveräna, men ändå har jag i var och en av de böckerna/bloggarna hittat någonting, ibland mycket, ibland lite, som jag har plockat med mig i min egen kunskapsbank och mitt skrivande. Och vissa råd retar mig (mitt favorithatobjekt är rådet att skriva långa listor på karaktärers preferenser, om allt från politisk synpunkt till frukostflingor. Urdåligt råd, men då förkastar jag det bara).
Hantverks-”tricksen” är inget som sitter som en illröd stoppsignal framför skärmen när jag skriver. Detaljerna och den samlade kunskapen ligger som en osynlig supportbank i mitt inre. Jag skriver mycket på känsla, då blir det bäst. Det är de där gångerna som jag tappar fart eller kör fast (vem gör inte det?) som jag kan plocka fram min kunskapsbank och analysera problemet. Är det strukturellt, ligger det i karaktärsteckningen, ligger det i dialogen? Jag är så kaxig att jag säger att min kunskapsbank gör det möjligt för mig att SE att det är ett problem nånstans i texten, och kunskapsbanken hjälper mig i 90 fall av 100 att också LÖSA det. Varför skulle det vara något dåligt?
Eller se det så här, genom att läsa mycket om skrivandets konst kan du åtminstone lära dig vilka generalfel du kan UNDVIKA att göra.
Och sist, snälla, det där med ”min egen stil”. Det finns väl inte ett enda lärande, inom någon konstnärlig disciplin, som försöker ändra på någons personliga stil? Hantverkskunnande förstärker chansen att någons ”stil” håller, också för andra än den lycklige kreatören själv (och ett antal närstående supportar). Det är inte vilken matta du lägger in eller hur du annars möblerar ditt hus det handlar om här, det är hur du bygger golvet, väggarna och håller det hela vattentätt.
(f’låt längden på kommentaren, men detta engagerade!)
GillaGilla
Den här kommentaren var både längre och bättre än mitt inlägg. 🙂
Jag håller med, hantverkskunnandet är jätteviktigt och man ska inte se det som ett hot mot sin ”stil”. Jag hoppas det inte lät som om jag nedvärderade det. Tvärtom gillar jag ju boken för att den kan hjälpa en med just den biten, bara man läser den på rätt sätt.
GillaGilla
Georges bok står i min bokhylla och plockas fram då och då. Jag tycker fortfarande att Stephen King och Sören Bondesson är bättre, för mig och mitt skrivande. Georges bok är som en lök med många lager och klokheterna upptäcks bäst lite i taget annars tycks jag få allergi. 😉
GillaGilla
He he, kul uttryckt. Kopplar genast till Shrek: ”Ogres are like onions.” http://www.imdb.com/title/tt0126029/quotes
GillaGilla
Intressant! För ingen kan väl egentligen ge råd som funkar för alla genrer och alla författare om det inte är väldigt odetaljerat. Men att berätta vad som funkar för mig (och man dessutom är så produktiv som hon!) och sen lämna öppet för folk att bryta mot regler till höger och vänster, det känns som en rätt skön inställning.
Sen håller jag helt med Ethel om slipseriet! =)
GillaGilla
Jo, hennes inställning känns sympatisk.
GillaGilla
Jag har inte heller läst mer en någon enstaka skrivarhandbok, men det jag har märkt med mig själv, är att jag på något kufiskt sätt bara tar till mig sådana råd som känns rätt för mig, i mitt eget skrivande. Det går inte att härma någon annan. När jag sätter mig och skriver blir det min egen stil ändå.
Det är naturligtvis så att jag har lärt mig en massa grunder och baskunskaper. Men att härma någon annans sätt att skriva, det blir bara inte så.
Det där med slipsen: ibland kan man detaljer om slipsens färg och mönster passa in, ibland inte. Kan det inte vara olika i olika scener i en bok? Det kan kanske vara viktigt för att lära känna karaktärens personlighet, medan andra perifera karaktärer, där är det helt ointressant?
Jag gillar detaljer, men med måtta, inte sida upp och sida ner med vare sig miljöbeskrivningar eller slipsbeskrivningar.
GillaGilla
Tycker också om beskrivningar, men jag tror alltid att jag kommer att ha mindre av den varan i mina egna texter än Elizabeth George. Men osvuret är bäst …
GillaGilla