Du sitter där med din text och dramaturgin är putsad tills den lyser. Strukturen håller. Du kan inte ta bort en enda scen till, inte skriva till någonting. Men. Du vill fortfarande skära ner ytterligare några tusen ord. Du vill finslipa språket.
När jag först fick rådet att alltid ta bort tio ord per sida, tyckte jag att det var genialt. Det är så man kortar ner utan att ta bort och det finns massor med ord som inte behövs:
Som eller att eller med eller i eller tjugo andra prepositioner texter ofta klarar sig lika bra utan.
Överflödiga verbkonstruktioner, som t. ex. försöka att ta bort tio ord per sida istället för ta bort tio ord per sida.
Sist men inte minst har vi formellt subjekt. Formellt subjekt är omskrivningar med lilla pronomenet det som svenska språket älskar.
Det sitter en koltrast i trädet utanför huset och pickar efter mat.
Koltrasten i trädet utanför huset pickar efter mat.
Jag säger inte att vi aldrig ska använda formellt subjekt. Det är klart vi ska. Här finns åtråvärda nyansskillnader. Men jag säger att det är något vi kan se över när vi räknar ord. Ibland vinner texten på att låta det egentliga subjektet, vara subjekt (i vårt fall koltrasten).
Denna eviga ordstrykningsprocess kom jag att tänka på när jag gick igenom momentet ordklasser i förra veckan med en gymnasieetta på jobbet. Jag slogs av hur många ord det finns att fylla ut en text med och hur svag jag är för att göra just så.
Som tonåring led jag av som de flesta (dåliga) poeter av adjektivsjuka. Numera lider jag av adverbsjuka.
Därför kan jag inte låta bli. Jag måste lista mina fällor – onödiga ord – eftersom jag är svensklärare och grammatiknörd i hjärta och själ. Ord jag vill fylla mina texter med när jag skriver, och sen odla grå hår över när jag redigerar.
Eller vad säger ni om våra adverb:
någorlunda annorlunda
förmodligen lyckligen visserligen möjligen lämpligen slutligen troligen verkligen onekligen uttryckligen obönhörligen oundvikligen uppenbarligen nämligen
alltid aldrig genast nu
ganska mycket väldigt ordentligt så
innerligt rysligt förskräckligt försiktigt nyfiket
också kanske naturligtvis ju tyvärr lagom riktigt nog just precis
Vilka fler fällor finns? Vad har ni för svagheter? Hjälp mig fylla på listan!
Debutantbloggen 
Att förstå grammatiken innebär inte alltid att man tillämpar den korrekt. Jag har just börjat gå igenom min boktext. Det var många ”ju” och ”så”, som fick försvinna. Upptäckte flera saker: en vurm för att börja meningar med ”Och” och ”Men”, att det finns ett överflöd av ord som ”faktiskt” och ”igen” i texten, samt en annan förkärlek för kortare standarduttryck (som sig bör, om så krävs, om så önskas).
Samtidigt håller jag med Göran Fagerström om att språket måste få flöda också, särskilt i dialoger. Det är en utmaning att finna balansen bland ord och meningar, och samtidigt behålla en egen stil.
Tack för ett spännande inlägg!
GillaGilla
Till Camilla: Dialog är också ett gestaltningsmedel. Därför kan mångordighet, tvekan osv användas för att gestalta ett karaktärsdrag generellt hos någon eller i en viss situation. Är det en gestalt som är superpratig men innehållslös så är dialog ett kanon sätt att förmedla det.
Men i övrigt anser alla guruer att dialog i böcker inte är som ett verkligt samtal utan måste koncentreras.
GillaGilla
Från en svensklärare till en annan – toppeninlägg! Kommer definitivt att stjäla din adverblista för att någon gång använda i undervisning… om det är ok 🙂
Gillar verkligen adverb också och frossar gärna i dem, t.ex. när jag bloggar eller skriver mejl, men brukar undvika dem när jag skriver skönlitterära texter av någon outgrundlig anledning.
Ann-Kristin
GillaGilla
Självklart får du låna – hur ska en lärare annars överleva, om man inte får ge och ta av varann?
Det du säger om adverb känns igen. Det är roligt att späcka de talspråkliga texterna med dem, men vi får akta oss för överanvändning i skönlitteraturen. Bra gjort!
GillaGilla
Till Katrin: Kan du inte låta dina elever öva på något som du kallar vikingaspråk efter att ha gett dem några prov (skapar intresse för de isländska sagorna också). Kille är tjejs gamman och tvärtom vore ett förslag.
Detta i stället för de där två ordergivningsmeningarna du nämnde, de gör väl ingen glad. 🙂
GillaGilla
Hihi, nej man får tassa ack så lätt när man kommer med (förhoppningsvis konstruktiv) kritik till känsliga tonåringar. Det lurigaste är dock inte att få dem att tygla ett alltför ymnigt språk. Det svåraste är de som inte läser böcker, och som därför inte har ett skriftspråk. De begriper inte när de läser normala lärobokstexter och krånglar man till det med äldre litteratur (som man måste läsa i skolan) så blir de ibland rent av förtvivlade. Läsning av skönlitteratur är nyckeln till så mycket! Det är därför jag hänger här…
Fast jag tycker att din idé låter som en kul övning i stilistik. Jag ska testa på någon duktig klass, nån gång. Kanske de t.o.m. kan uppskatta stilbrottet i ‘Kille är tjejs gamman’ lika mycket som jag gör. 🙂
GillaGilla
Hej!
Med prov på avsågs förstås exempel, inte de ”skrivningar” med vilka lektionerna berikas som lärarens enda sorgliga vapen. Är inte motivation och intellektuell nyfikenhet nyckeln till allt, även om jag fullkomligt förstår dig med tonårströtta elever? Tanken med vikingaspråk var att göra en rolig grej av kärvhet, då faller automatiskt småorden bort eller också får läraren en gratischans att säga det utan pekpinnar.
Det mest oroande är det som du säger, avsaknad av skriftspråk som då avsätter sig på alla andra ämnen. Men dagens elever verkar verka i en muntlig kultur, man läser inte läroböcker, inga läxor utan förväntar sig att inhämta allt på lektionerna?
Hälsningar, Göran
GillaGilla
Jag är också i stort behov av grammatiklära. Kan egentligen ingenting. Kan jag börja i din klass? Det kändes som om jag lärde mig en massa när jag gjorde en rejäl genomgång av Klubb Hjärta för något år sedan, men sedan har den direkta kunskapen försvunnit igen. Ska använda dit inlägg vid redigering. Tack!
GillaGilla
Du får gärna börja i min klass. Jag kanske skulle öppna egen skola?
GillaGilla
Hehe, ja det skulle du göra! Hade verkligen behövt det. Någon som kan berätta för mig i vilken ordning jag ska lära mig allt. Som det är nu så dyker jag ner i specifika problem, och får ingen struktur på det… Jaja, det är kul att veta att man kan bli bättre på något.
GillaGilla
ALLA kan bli bättre på något, jag mest av alla. Att jag kan termerna betyder inte att jag gör rätt själv. *stirrar sig blind på egen redigering*
GillaGilla
Åhåhå vad bra! Jag njuter alltid av att läsa vad för smart du nu har hittat på, men det här var lite extra kul eftersom även mitt hjärta klappar för grammatik som verktyg vid stilistiska analyser. Det är verkligen skojigt att vara språknörd och att läsa kommentarerna är minst lika roligt som inlägget.
Imorgon går den här lilla svenskläraren till nämnda gymnasieklass och visar upp den formidabla adverb-listan och pratar stilistik! För oss handlar det dessvärre sällan om fritt och kreativt gestaltande, utan snarare om att lära sig skillnaden på formellt och informellt språk, textbindning och vikten av ett varierat, rikt språk, men jag tror att adverblistan och tankarna på att reducera språket kan bli en aha-upplevelse även där. Så ofta vill jag skriva till mina kära elever ”sluta använda ett så pratigt och babbligt språk. Skaffa dig ett skriftspråk!” men så kan jag dessvärre inte uttrycka mig. Så på mitt mest konstruktiva sätt blir det istället: ”stryk alla ju, så, jätte-, bra, fin och man”. Och se, där hade vi ju en hel rad med onödiga talspråksmarkörer som råkar vara adverb och meningslösa adjektiv (ja, och så ett indefinit pronomen. Undvik såna med).
GillaGilla
Grammatiken som verktyg vid stilistiska analyser! Det är vad det handlar om. Det går inte att göra en analys värd namnet utan rätt verktyg och det går inte att hitta felet utan sagda undersökning.
Hälsa klassen! Kan de lära sig gradadverb, satsarverb, tidsadverb, rumsadverb och de adverb som är avledda från adjektiv så kan de allting sen. Ja, och sen måste de förstås tillämpa.
GillaGilla
Det här är hur bra som helst! Mer av detta, om jag får önska. Älskar sådana här djupdykningar i specifika fenomen. Och ähum… you had me at någorlunda.
/Anna
GillaGilla
Tack, vad roligt att du tyckte om det. Jag var osäker på hur ett sådant inlägg skulle tas emot när jag planerade det under fredagens morgonlektion. Men som tidigare sagt, grammatiken är ett mycket användbart verktyg.
Någorlunda alltså? Ja, nu kommer du kanske inte skriva det igen utan att höra varningsklockor. Sorry. Bra ord.
GillaGilla
Tack för bra och lärorikt inlägg. Speciellt det där med formellt subjekt. Ska jag vara vaksam på.
GillaGilla
Vad roligt att tankarna föll i god jord. Och ja, det där formella subjektet blir onödigt ibland.
Ett till exempel (eftersom jag är ändå är lärare):
Det stod en man på en terrass och såg ut över staden.
En man stod på en terass och såg ut över staden.
Jag vet inte om jag kan se funktionen. Mer berättande?
GillaGilla
För mig känns mening nummer två mer nära (och en intressant början på en bok :-)). Den första känns invecklad och jag känner ett avstånd.
GillaGilla
Intressant! Formellt subjekt medför ett visst avstånd. Jo, det kan jag hålla med om. Men jag vet inte om jag kan säga att det är så generellt. Hur som helst, mycket spännande, tack för att jag fick grotta ner mig ytterligare.
GillaGilla
Vilket bra inlägg! Lider också av för många-ord och adverb sjukan. Och det är svårare än man tror att redigera bort dem. Verkligen är ett av de ord som jag är väldigt svag för …
GillaGilla
Det är mycket svårt och jag undrar så vart gränsen går. Jag kan ju inte stryka varenda adverb, men jag kan heller inte säga ”ordentligt” en gång per sida. =)
GillaGilla
Mycket klokt skrivet. De flesta av mina författare har små kunskaper om ordklasser och satsdelar, men skriver på så att säga. Det är lite som att en konstnär skriver ”Autodidakt” i sin CV eller att inte ha formella studier i musik bakom sig och bli pop/rock-stjärna. Det går, men studier är nog inte dumma. Det har alltid förvånat mig att wannabe-författare inte över mer. Kanske mer okunskap om de böcker med övningar som finns, men ibland förakt. ”Kan du skriva kan du också författa.”
Enda mothugget till det du säger är att i dialog kan man ju vilja återge någon som talar på ett visst sätt: med formellt subjekt, med många adverb osv.
GillaGilla
Vad glad jag blir att du kommenterar! Det här bådar gott för vårt framtida samarbete.
Som sagt kan vi inte stryka allting. Det är klart vi måste få använda både adjektiv och adverb, både formellt subjekt och utfyllnadsord och jag tror att barn/ungdomsböcker är mer tillåtande där än andra genrer (rätta mig gärna om jag har fel). Det beror på stilen i boken, vilken ton man sätter. Målande, fylligt språk eller avskalat och naket.
Jag är osäker på var gränsen går, men tills vidare försöker jag stryka där jag kan.
GillaGilla
Jag kan verkligen inget om grammatik och verkligen inga fancy grammatiska ord, så halva texten var ren svenskundervisning. Däremot förstod jag kristallklart meningen med inlägget och tog det till mig. Rejält. Faktum är att jag klipper ut din lista (eller ja, ni fattar, inte från datorskärmen. Jag sparar först över i ett dokument för att printa och sedan klippa men okej… ni fattar) och klistrar in i mina anteckningsböcker. Detta är helt klart en sjuka jag lider av, för många ord-sjukan. Tack!
GillaGilla
Svenskläraren till er tjänst! Som jag säger till mina elever: grammatiken är ett verktyg som vi kan använda för att förstå vad vi gör fel och förbättra vårt språk. Och för många ord-sjukan är vi nog många som drabbats av. Verkar vara en smärre epidemi.
GillaGilla