Den gladaste dagen

I lördags släppte jag min första bok, Ljus som varit dolt. Jag har aldrig varit så glad, tror jag. En dag som i lördags, unnar jag alla som skriver och kämpar.

Veckan av förberedelser var lång. Fredag värst av dem alla. Ledig från jobbet susade jag runt och städade, växlade pengar till kassan, var på möte på Kulturhuset Fyren, hämtade ut pysselgrejer på copychopen, dukade upp på efterfestlokalen. Mitt i allting avbröts jag i mina sysslor av ett blomsterbud som levererade underbar bukett.

När jag läst kortet insåg jag att det var på riktigt. Det var första gången som insikten slog till den helgen. Jag släpper min bok. På riktigt.

På fredagkväll plockade jag upp de långväga gästerna på station och hämtade min fantastiska nysydda klänning hos systern som strök det sista. Det är på riktigt.

Jag och sömmerskesystern i klänningar hon sytt dagen till ära.

På lördagen hade vi bokbord på stans kulturhus tillika bibliotek med fika, böcker, signering. Vi visade bokvideon, jag intervjuades och högläste i tre omgångar. Vi hade ett pysselbord där barn och vuxna kunde tillverka pins – och det gjorde alla, även de som inte köpte boken, så nu går halva stan runt med Lianne på kavajslaget. Vi hade en uppskattad tävling där ungdomar och barn kunde vara med och vinna ett ex av boken.

När vi dukat bordet på morgonen och bibliotekarien slog upp dörren till biblioteket för dagen, stod första läsaren utanför. Med blomsterkvast i hand väntade min gamla småskolelärare på att få komma in och köpa boken av mig. Jag har inte sett henne på åratal, men hon hade läst om mig i lokaltidningen och känt igen mig. När jag såg henne komma gående var tårarna nära. Inte sabba mascaran redan nu. Det var första gången.

Vi gjorde allting i tre omgångar. En stund på förmiddagen var det något lugnare men mellan halv ett och två hann jag inte blinka. Lång kö vid signeringsbordet. Orealistiskt roligt!

På kvällen hade jag dragit ihop mina närmaste vänner och betaläsare på efterfest. Jag menar, hur ofta släpper man sin första bok? Alla kom klädda i vitt för att fira Jonnadagen med mig – den största högtiden i min påhittade värld som råkar sammanfalla med boksläppdatumet den 6/9 – och jag fick dem till och med att höja glasen och skåla med mig på latin. Blommor fyllde borden och finaste musikervännen spelade och sjöng. Så himla fint alltihop.

Elin spelar och sjunger. FINT!

Fast det var inte förrän jag öppnade paket som mascaran rök ordentligt. Jag läste ett kort som sammanfattade mitt arbete och min resa något så på kornet, att det var som om något plötsligt lossnade i mig och jag satte igång med riktig fulgråt innan jag lyckades skärpa mig.

En helg full av känslor. Fredagen var pirrig. Lördagen sagolikt rolig. Under söndagen kände jag mig oövervinnelig. Det var jag oförberedd på. Att jag skulle vara nervös och glad förstod jag. Men jag trodde pirret skulle bli värre efteråt. Då när alla ska läsa och tycka.

Men det var tvärtom. På söndagen var själen bepansrad av det ljuvliga minnet av lördagen att ingen nervositet kunde nå mig. Jag var bara djupt glad. Och jag tror det håller i sig än.

Min svärmor skrev igår att hon delat med sig av en av böckerna hon köpt till en bekant, vars 14åriga dotter hade läst hela boken på en enda dag när hon varit hemma sjuk från skolan.

Boken är lång. Läser man den på en dag, tycker man om den. Det flyger jag lite på. Kommer nog flyga ett tag till.

Jag packar upp på biblioteket.

Intervju på Kulturhuset Fyren.

Läsare.

Jag och Miriam: bokvideons Lianne!

Min syster, lekens huvudperson, får äntligen sin signerade Ljus som varit dolt.

Jag och min man.

Sist, men inte minst, vill jag TACKA alla som kom, som köpte boken, som gratulerade, som kom med blommor och presenter och hjälpte till på tusen olika små och stora sätt. Ni är GULD värda!

Nu andas jag ut. Boksläppet är över och livet tuffar på. Men i hela kroppen susar en ivrig förvissning om att när en resa når sitt slut, ser en annan resa sin början.