Har du l ö s t ”Vägen till Umbria”?

Dagens gästbloggare är Jan-Erik Ullström som debuterar den 16:e maj på Mörkersdottir förlag med Vägen till Umbria, en fantastikroman av tegelstensvarianten.

En gång för många år sedan satte jag mig ner och började rita en karta. Jag kan inte rita. Därefter påbörjade jag det digra arbetet med att färglägga den. Jag kan heller inte måla. Men en karta blev det i vilket fall. Den tog åtta år. Jag visste inte vad jag skulle ha den till, men i bakhuvudet fanns en känsla som samarbetade med en liknande känsla i magen. Deras gemensamma budskap var lika tydligt som det var intetsägande; ”Den kan vara bra att ha. En dag kanske du skriver en bok. Vem som helst kan skriva, men vem som helst kan inte skriva vad som helst.”

På det nionde årets första dag skrev jag en mening. Jag försökte i alla fall. Jag kan ju inte skriva. Men jag kan skapa. Jag ville försöka skapa genom att skriva. ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Så löd den. Första meningen. Det var den som slog sönder dammluckorna kartan hade skavt på i åtta år. Ett rivningsarbete som min barndoms eskapism hade påbörjat i samma ögonblick jag begåvats med förmågan att tänka. Dammluckor som en hel skoltids mobbare hade förstärkt och slagit sina isande spikar uti. Nu brast de och på bara några minuter hade storyn en början, en mitt och ett slut. Allt däremellan skulle snart visa sig födas fram ur flödande fantasi och en omättlig lust att skapa ikapp så många års förvisad kreativitet. En dold värld med dolda talanger hade funnits gömd inuti mitt sinne alla dessa år. Nu var den fri.

Tyckte du det förra stycket var krångligt? Det är så det ser ut, när jag låter sinnet flöda och fingrarna sträckskriva. Det innebär att allt det som kommer ner är äkta. Det är precis det som gör en berättelse full av liv och död. Jag kan inte stoppa det. Jag vill inte stoppa det. ”Vägen till Umbria” blev min nyckel till inre frihet.

Jag började skriva 2009-01-01. Berättelsen var från början knappt menad som en bok. Den skulle bara vara en berättelse inom mig, som med brutal övertydlighet behövde komma ut. Januari 2010 var jag klar. Omfånget visade bara hur slukad jag varit de där timmarna då barnen somnat. De få tillfällen jag hade turen att vara själv hemma och samtidigt kunna finna den där känslan jag behövde för att vilja skriva. 1,3 miljoner tecken. 820 romansidor. Jag hade skapat en tegelsten. Vem i hela världen skulle vilja läsa allt detta?

Nog om det nu. Vad är det då jag har skapat? Vad är ”Vägen till Umbria”? Det är hela tiden ett äventyr, med allt vad ett äventyr bör innehålla. Vissa skriver om sådant som skulle kunna hända. Jag skriver om allt det andra. Eller? Ja det är science-fiction per definition. Ja det är fantasy per definition. Men allt utspelas här. Runtom oss. Grunden har dock från första början varit filosofisk. Tänkande.

När jag insåg att det jag satt och skrev var en bok, så insåg jag att jag inte bara ville skriva en bok. Jag ville skapa en gåta. Ett mysterium. Jag vill inte att du bara ska läsa. Jag vill att du ska läsa och tänka. Använda hjärnan. Aktivera delar du försakat. Finna minnen du gömt. Väcka drömmar som slumrat sedan de täckts av vuxenlivets oljiga hinna. ”Har du l ö s t Vägen till Umbria?” Vissa som läser den förstår snart att det som kan verka vara slumpmässigt utspridda trådar, i verkligheten är ett intrikat mönster av en och samma väv. En väv som binder samman en berättelse där mänskligheten står i centrum. Mänskligheten och dess känslor. Dig. Mig. De som var innan. De som kommer efter.

Första boken blir en dubbelroman. ”Vägen till Umbria” är alltså två böcker som släpps med ett litet mellanrum. Serien heter ”Vid cirkelns slut”. Just nu växer uppföljaren till skrämmande proportioner i mitt huvud. Vill du ha en utmaning? Lös ”Vägen till Umbria”.

Jag vill dock varna dig. På resan mot sanningen kommer du kanske att finna sanningar om dig själv.