På en kullerstensgata i Paris…?

Okej, ärligt nu, hur många gånger har ni föreställt er hur ni packar en väska, smäller igen dörren efter er och tar ett tåg/en buss/en båt/ett flyg till den där skrivarlyan där ni ska finna lugnet?

Där ni ska stiga upp på morgonen, göra en kopp kaffe och sedan bara skriva skriva skriva. Kanske ett avbrott för lunch och så skriva igen, en ensam middag på kvällen, en utsikt eller en skog att ströva i kanske. En cykeltur till den lokala mataffären som egentligen är för liten, men vad gör väl det, vem bryr sig om tomatsoppa på burk när man är mitt i en givande skapandeprocess? Eller är du kanske i en stad, en liten lya i Paris med fransk balkong och dubbeldörrar att öppna mot gatuljuden och en karlsson-på-taket-liknande takutsikt? Tar du med dig nyckeln, några eurosedlar och en pocketbok när du promenerar ut i skymningen och äter middag på samma lilla krog varje kväll innan du går hem och skriver någon timme till, kanske med en sherry eller en mycket torr whisky bredvid dig på bordet?

Jag tänker på visionen ovan hela tiden. Kanske tio gånger per dag. Minst.

Jag har en författarvän som åker till USA, oftast till Los Angeles. Hon bor där ensam i någon månad och bara skriver. Jag är så avundsjuk att jag knappt kan lyssna när hon pratar om det. Och jag har en annan författarvän som fick ett stipendium och åkte till ett författarcentrum i skogen där hon fick ett rum med ett skrivbord och en säng och hur mycket tid som helst att skriva.

Min dröm ser lite olika ut från gång till gång. Jag fantiserar ofta om att åka till vårt landställe. Där skulle jag stiga upp på morgonen, ta en springtur på skogsvägarna, äta frukost och sedan skriva sittandes på verandan fram till eftermiddagen när det skulle vara dags för mer motion, kanske en svamptur eller en promenad vid vattnet. På kvällen skulle jag se mörkret falla, kanske titta lite på tv, kanske skriva lite mer. Nästa dag skulle se ungefär likadan ut. Eller så skulle jag åka till en storstad. Jag tänker ofta på just LA, som jag ju älskar, eller Berlin. Eller London. Ett flyg dit bara, en hyrd lägenhet och oändligt med skrivtid. Däremellan en stad att traska runt i, fina affärer att handla kvällsmat i och nya kvarter att upptäcka.

För mig, som har komptid att plocka ut och en inkomst som är okej är alternativen ovan väldigt görbara. Jag har ju till och med två veckors semester i slutet av augusti när jag skulle kunna ta en restresa var som helst, skriva på balkongen och få massor gjort.

Men det finns en sak som stoppar mig, eller nej förresten, två. Vi börjar med alternativet landet och skogen; där heter hindret mörkerrädsla. Alltså, det blir kolsvart där uppe, som i en säck, och det är nästan inga andra där i augusti, bara jag, i en stuga med ett skraltigt lås. Jag vet helt ärligt inte om jag skulle kunna sova om nätterna och då går det ju inte, jag måste kunna sova. Alternativet är att bo hos mamma och pappa i stan och liksom pendla de tre milen till stugan varje morgon och kväll, men det är ju inte alls samma sak.

Alternativet utländsk stad har det emot sig att jag gillar sällskap då och då. Jag är en ensamvarg av stora mått, men jag vill inte vara ensam hela tiden, särskilt inte i en härlig stad. Där skulle jag vilja skriva hela dagarna och sen komma hem till en lägenhet där min kille väntade och så skulle vi hänga hela kvällen, men då blir det ju också en annan sak och kanske ej så kul för honom…

Med andra ord, när jag bryter ner skrivadrömmen i mindre bitar finner jag att jag faktiskt gillar att skriva hemma. Jag gillar att sitta ensam i mitt arbetsrum och sen stänga datorn och ha alla mina vänner i närheten. Det är lite trist förstås, inte alls så romantiskt som ensam i Berlin, men det är ändå där jag landar varje gång jag tänker seriöst på saken. Dock, om jag fick välja helt fritt och önska, så skulle jag önska mörkerrädslan åt helvete för jag skulle verkligen vilja sitta på landet, men man kan inte få allt, eller hur.

Hur ser er skrivardröm ut?