Den svåra balansen

När jag skriver mina inlägg här på bloggen brukar jag försöka tänka på att ha en positiv vinkel, att vara peppande och konkret (när det går). Det känns viktigt. Att förmedla den där känslan av Yes, we can. Det behövs i en skrivarvärld som annars är så full av tvivel.

Samtidigt är det viktigt att ge en realistisk bild av skrivandet och vad det innebär. Jag kan ibland bli nedslagen över hur perfekt det verkar för många. Hur ”lätt”. Såklart vet jag att det inte är det, men det är trots allt vad som syns utåt. Det som märks. Fasaden.

Därför tänkte jag prata med er om en rätt jobbig sak. Släppa in er bakom min fasad.

Skrivandet har länge varit min säkerhetsventil. I en vardag som heltidsarbetande småbarnsförälder är det ett lufthål. Ett sätt att motverka stress. Att skriva är mitt sätt att koppla av.

Eller. Det brukade i alla fall vara det.

Det började egentligen i höstas. Min arbetssituation då var helt galet pressad. Jag jobbar på Röda Korsets Ungdomsförbund, och på grund av den situation som rådde (och råder) i världen sökte sig många människor till Sverige, vilket ställde höga krav på våra verksamheter. Det var en situation vi inte riktigt var förberedda på och det skapade en mycket tung arbetssituation, olik någon annan jag tidigare upplevt.
Samtidigt var det nedslående att min bok om Snack inte kunde landa någonstans. Refusering efter refusering trillade in. Jag började förlora hoppet om att det skulle bli något av mitt älskade manus som jag trodde så mycket på.

I slutet av året när situationen på jobbet började lugna sig kom så det glädjande beskedet. Snack skulle bli bok! Energin som stått i botten kom tillbaka. Nu skulle drömmen äntligen slå in!

Jag insåg nog inte riktigt vad det skulle innebära.

Det var såklart roligt att bita tag i det stundtals hetsiga arbete som det innebär att förvandla ett manus till en färdig bok. Det var många vändor med korrektur och illustrationer, sena kvällar och nätter med genomläsningar och att jaga de sista felen. Men jag tänkte hela tiden: Snart är det över, snart kommer det bli lugnt.

Så kom boken ut.

Och det var egentligen här arbetet började på riktigt. Att inte komma ut på ett traditionellt förlag gör att pressen på dig, som Författare, är ännu större. Den lediga tid jag hade fylldes med att jaga intervjuer, sälja in sig, stå på mässor, anordna releasefest, svara på mail, ta fram infomaterial.

Den administrativa bördan blev plötsligt gigantisk.

Jag försökte tänka på en sak i taget. Att om jag bara får ut det här infobladet så kommer det att lugna sig. Då kommer det att rulla på av sig själv.

Men den där andningspausen kom aldrig. För efter varje avklarad sak stod många nya på tur.

Och det var här någonstans som det tog stopp.

Jag var i Stockholm på en jobbresa, och skulle hem. I huvudet befann jag mig redan i min ”att göra”-lista. Den jag aldrig var i fas med utan som mest gav mig känslan av att försöka jaga ikapp ett rusande tåg.

Jag hade just kommit upp på gångbron från Riddarholmen när jag kände hur pulsen gick upp. Ja, faktiskt skenade den, trots att jag inte gick särskilt snabbt. Jag saktade in. Stannade. Men hjärtat fortsatte att slå som om det ville tränga sig ut och springa före mig till tågstationen. Plötsligt märkte jag att jag badade i svett. Benen vek sig och jag sjönk ner på marken.

Vad hände?

Det tog stopp helt enkelt. Det var inte så att jag kraschade rätt in i den beryktade väggen, men den fanns där framför mig. Om jag sträckte ut händerna kunde jag känna den under fingertopparna. Det blev en tankeställare. En insikt om att jag faktiskt inte kan göra allt.

Jag tror tyvärr inte att det här är särskilt unikt eller ovanligt. Jag tror att det händer många. En konsekvens av att göra något du älskar samtidigt som så få faktiskt kan försörja sig på det. Du får sällan ordentligt med tid att lägga ner. Istället måste du sno den tiden från andra saker. Tid för sömn och för att bara ta det lugnt. Det verkar alltid som om de två sakerna är de ”lättaste” att skära ner på. Och de skadligaste.

Jag har valt att skala ner på saker jag gör. Att inte tacka ja till allt. Att försöka hitta en balans. Men det är fortfarande svårt. Fortfarande någonting jag kämpar med.

Mest av allt skulle jag just nu bara vilja skriva, kravlöst. Inte för att det ska bli någonting speciellt. Bara för att det är kul. Sådär att varje nedtecknad bokstav genererar energi. Så vill jag ha det igen.

Har ni tips på hur jag hittar dit?