Den svåra balansen

camilla-linde-portrait-350-square

När jag skriver mina inlägg här på bloggen brukar jag försöka tänka på att ha en positiv vinkel, att vara peppande och konkret (när det går). Det känns viktigt. Att förmedla den där känslan av Yes, we can. Det behövs i en skrivarvärld som annars är så full av tvivel.

Samtidigt är det viktigt att ge en realistisk bild av skrivandet och vad det innebär. Jag kan ibland bli nedslagen över hur perfekt det verkar för många. Hur ”lätt”. Såklart vet jag att det inte är det, men det är trots allt vad som syns utåt. Det som märks. Fasaden.

Därför tänkte jag prata med er om en rätt jobbig sak. Släppa in er bakom min fasad.

Skrivandet har länge varit min säkerhetsventil. I en vardag som heltidsarbetande småbarnsförälder är det ett lufthål. Ett sätt att motverka stress. Att skriva är mitt sätt att koppla av.

Eller. Det brukade i alla fall vara det.

Det började egentligen i höstas. Min arbetssituation då var helt galet pressad. Jag jobbar på Röda Korsets Ungdomsförbund, och på grund av den situation som rådde (och råder) i världen sökte sig många människor till Sverige, vilket ställde höga krav på våra verksamheter. Det var en situation vi inte riktigt var förberedda på och det skapade en mycket tung arbetssituation, olik någon annan jag tidigare upplevt.
Samtidigt var det nedslående att min bok om Snack inte kunde landa någonstans. Refusering efter refusering trillade in. Jag började förlora hoppet om att det skulle bli något av mitt älskade manus som jag trodde så mycket på.

I slutet av året när situationen på jobbet började lugna sig kom så det glädjande beskedet. Snack skulle bli bok! Energin som stått i botten kom tillbaka. Nu skulle drömmen äntligen slå in!

Jag insåg nog inte riktigt vad det skulle innebära.

Det var såklart roligt att bita tag i det stundtals hetsiga arbete som det innebär att förvandla ett manus till en färdig bok. Det var många vändor med korrektur och illustrationer, sena kvällar och nätter med genomläsningar och att jaga de sista felen. Men jag tänkte hela tiden: Snart är det över, snart kommer det bli lugnt.

Så kom boken ut.

Och det var egentligen här arbetet började på riktigt. Att inte komma ut på ett traditionellt förlag gör att pressen på dig, som Författare, är ännu större. Den lediga tid jag hade fylldes med att jaga intervjuer, sälja in sig, stå på mässor, anordna releasefest, svara på mail, ta fram infomaterial.

Den administrativa bördan blev plötsligt gigantisk.

Jag försökte tänka på en sak i taget. Att om jag bara får ut det här infobladet så kommer det att lugna sig. Då kommer det att rulla på av sig själv.

Men den där andningspausen kom aldrig. För efter varje avklarad sak stod många nya på tur.

Och det var här någonstans som det tog stopp.

Jag var i Stockholm på en jobbresa, och skulle hem. I huvudet befann jag mig redan i min ”att göra”-lista. Den jag aldrig var i fas med utan som mest gav mig känslan av att försöka jaga ikapp ett rusande tåg.

Jag hade just kommit upp på gångbron från Riddarholmen när jag kände hur pulsen gick upp. Ja, faktiskt skenade den, trots att jag inte gick särskilt snabbt. Jag saktade in. Stannade. Men hjärtat fortsatte att slå som om det ville tränga sig ut och springa före mig till tågstationen. Plötsligt märkte jag att jag badade i svett. Benen vek sig och jag sjönk ner på marken.

Vad hände?

Det tog stopp helt enkelt. Det var inte så att jag kraschade rätt in i den beryktade väggen, men den fanns där framför mig. Om jag sträckte ut händerna kunde jag känna den under fingertopparna. Det blev en tankeställare. En insikt om att jag faktiskt inte kan göra allt.

Jag tror tyvärr inte att det här är särskilt unikt eller ovanligt. Jag tror att det händer många. En konsekvens av att göra något du älskar samtidigt som så få faktiskt kan försörja sig på det. Du får sällan ordentligt med tid att lägga ner. Istället måste du sno den tiden från andra saker. Tid för sömn och för att bara ta det lugnt. Det verkar alltid som om de två sakerna är de ”lättaste” att skära ner på. Och de skadligaste.

Jag har valt att skala ner på saker jag gör. Att inte tacka ja till allt. Att försöka hitta en balans. Men det är fortfarande svårt. Fortfarande någonting jag kämpar med.

Mest av allt skulle jag just nu bara vilja skriva, kravlöst. Inte för att det ska bli någonting speciellt. Bara för att det är kul. Sådär att varje nedtecknad bokstav genererar energi. Så vill jag ha det igen.

Har ni tips på hur jag hittar dit?

 

Om Camilla Linde

Skriver skräck och SF, gärna för barn och ungdom, och nördar loss på Joss Whedon.
Det här inlägget postades i Camilla Linde, Debut. Bokmärk permalänken.

23 kommentarer till Den svåra balansen

  1. Hej Camilla!

    Tack för att du vågar skriva om det här som är så svårt och så viktigt, och som så väldigt många av oss håller på och dealar med. Jag har också varit där. En gång var jag ordentligt utbränd, och vid ytterligare ett par gånger med några års mellanrum har jag fått återfall. De flesta av mina praktiska tips finns redan bland kommentarerna, men ytterligare några saker har jag att bidra med.

    – Som jag ser det finns det en enda bra sak med att vara utmattad: det blir så tydligt vad man mår bra av och inte. Åtminstone var det så för mig. När jag mår bra kan väldigt mycket kännas helt ok, även sådan som jag egentligen tycker är jobbigt. Men när jag var utmattad blev jag så bräcklig på något vis att allting blev förstärkt många gånger om. Jag hade inga barriärer kvar och allting i livet delade upp sig nästan binärt: det här mår jag bra av, det här mår jag inte bra av. Jag upptäckte massor med saker under den här perioden som jag fortfarande navigerar efter. Kanske är det likadant för dig? I så fall kan du utnyttja den här tiden till att känna efter vilka saker som funkar och inte. Väldigt mycket av det som inte funkar kommer att gå att ta bort eller ändra på. För:

    – Man måste så oändligt mycket färre saker än man tror.

    – En annan sak som jag har lärt mig den hårda vägen är att inte slarva med träning. Tidigare brukade jag alltid hoppa över det när det blev för mycket att göra, men det har jag slutat med. Inte så att jag tränar massor, men minst en, helst två gånger i veckan. Det hjälper mig att varva ner, få endorfiner och att sova bättre. Visserligen en sak till att få in i schemat, men för mig betalar det tillbaka sig med råge, eftersom jag blir piggare. För att det här ska funka för mig måste jag ha någon organiserad aktivitet, att bara gå ut och springa eller gå till gym lyckas jag aldrig få rutin på. Jag behöver en tid och andra människor som förväntar sig att jag kommer. Just nu tränar jag jujutsu.

    – I stressiga perioder försöker jag träna mindfulness några minuter om dagen. Jag har ljudfiler på mobilen som jag kan lyssna på. En del av mig tycker att det är lite fånigt (jag menar allt det där att känna efter var man har olika kroppsdelar – det är klart att jag vet var jag har mina fötter!) men det funkar trots allt. Ut ur ekorrhjulet inuti huvudet, tillbaka ner i kroppen.

    – Mitt konstigaste men bästa tips: i stressiga perioder jobbar jag med en schackklocka. (En SCHACKKLOCKA. Ja. En sån där mojäng med två klockor bredvid varandra som räknar nedåt på en av klockorna i taget, och när man trycker på en knapp byter de.) Jag ska förklara. Ett av mina problem var (och är) att jag i stressade perioder glömde att vila, och att jag totalt tappar greppet om hur mycket som är rimligt att vila under en normal arbetsdag (eller någon annan slags arbetsplats). Jag fick för mig att en åtta timmars arbetsdag måste bestå av åtta timmars supereffektivt jobb, möjligen med en kvarts kaffepaus någonstans. Sådana dagar blir man mycket trött av. Alternativt kunde jag bli helt paralyserad av tanken på att jobba så mycket och så effektivt som jag tyckte att jag borde att jag mest satt och hade panik och inte fick särskilt mycket gjort alls. Det blir man också trött av, och ännu mer stressad. Nu gör jag såhär: I början av arbetsdagen/arbetspasset bestämmer jag vilken fördelning mellan effektivt arbete och vila jag vill ha, och sedan ställer jag in schackklockan efter det (till exempel 4+3 timmar, eller 5+2,5 timmar, eller 1+ 0,5 timmar). Den ena klockan är arbete, den andra klockan är vila. Målet är att tiden på båda klockorna ska vara slut när arbetsdagen är slut. När jag tappar fokus, behöver gå på toaletten eller får ett privat telefonsamtal trycker jag bara på knappen och paustiden börjar gå istället. Poängen för mig är att jag kan ta paus utan att tänka: herregud men jag JOBBAR JU INTE! Jag kan faktiskt vila när jag vilar. Bara andas, titta ut genom fönstret, lägga mig och sova middag en stund eller rita lite i en målarbok (enligt tips från Skriviver-Linda). För jag pausar inte mer än jag tänkte att jag skulle. När jag började med det här kändes det helt sjukt. Tanken på att planera för att inte jobba hela tiden kändes otroligt kontraintuitiv. Men faktum är att jag nästan alltid får mer gjort och blir mindre trött de dagar jag jobbar med schackklocka än dagar när jag försöker jobba ”hela tiden”. (Ändå gör jag det inte jämt, man är bra konstig egentligen.) För det går att få massor gjort på tre eller fyra timmars verkligt fokuserat arbete. Särskilt med bra listor. Precis som det går att få rätt lite gjort på samma tid om man är stressad och ofokuserad. Den här tekniken finns också i en lite mer officiell variant som en kollega till mig använder och som kallas pomodoro-metoden. Där jobbar man fokuserat i 25 minuter, pausar 5, kör så några vändor och lägger in en längre paus ibland. Jag har testat det också. Det funkar helt ok, men min hjärna är inte så väluppfostrad att jag kan bestämma exakt vilka 25 minuter den ska vara fokuserad. Ibland kan jag hålla fokus i 11 minuter, ibland i 45. Så jag gillar min schackklocka bättre. (Delvis även för att jag har en snygg mekanisk variant som säger klonk när jag byter ur och som dessutom är grön.)

    Ta hand om dig, och hoppas att det gradvis känns bättre och bättre! Och bli inte arg på dig själv om det tar lite tid. Det gör det, och det är inte farligt.

    Kram från Liv

    • Camilla Linde skriver:

      Hej Liv, och tack! Jäkligt många bra tips i din lista också! det där med träning är rätt magiskt faktiskt, en sån sak som ”tar” tid, men ger så otroligt mycket energi tillbaka. Det kan kännas tufft att ge sig iväg, men jag har aldrig ångrat ett träningspass efteråt! Kampsport är riktigt bra skit också, inget är bättre än att slå på saker för att bli lugn i själen 🙂
      Det där med schackklocka är också ett riktigt jäkla bra tips! Även om jag tror att jag kanske skulle bli lite stressad av det, finns ju en ganska stor tävlingsmänniska i mig så det finns en risk att jag skulle börja ta det så! Men jag ska definitivt bli bättre på att ta pauser, och tillåta mig själv att ta pauser!
      Stort tack för dina beprövade tips, och jag hoppas verkligen att du också hittat en bra balans så att du slipper trilla dit igen ❤
      Kram!

  2. Skriviver skriver:

    Tack för att du skriver om den svåra balansen! Modigt av dig, och så himla, himla viktigt.

    Jag tror att vi alla mer eller mindre måste handskas med den, och särskilt vi som har små barn. Jag gick in i just den väggen som du skriver om för ett par år sedan. Orsakerna till det var många, men ibland har jag tänkt att mitt skrivande faktiskt (sjukt nog) var en ganska stor bidragande orsak, just för att jag var tvungen att skriva på den tiden när jag egentligen borde ha sovit, eller i alla fall vilat. Det är otroligt svårt att lära sig att det inte går att göra allting, när man är den sortens person som verkligen VILL göra allting. Eller åtminstone massor.

    Efter Ninas fantastiska inlägg nedan har jag nog inte så mycket tips, för hon har verkligen täckt in det mesta. Men jag vill säga: lyd Ninas råd, och alla andras råd, lyssna på din egen inre känsla för vad du behöver och mår bra av. Det är extremt viktigt. Eftersom jag vet hur det är att bli sjukligt utmattad och hur lång tid det kan ta att bli frisk, så är det här något jag säger från djupet av min varelse: Ingenting är viktigare än din hälsa. Verkligen ingenting. Din hälsa är i princip synonymt med hela ditt författarskap och dessutom resten av ditt liv också. Ta hand om det. Ta hand om dig.

    /Linda

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Linda ❤ Det är nog precis den där uppmaningen jag behövde. Att sätta ner foten, för mig själv. För det är ju jag som skapar den här stressen när det gäller skrivandet.
      Just den där balansen med att ha små barn är väldigt svårt, för tiden finns helt enkelt inte. Eller är i alla fall gravt reducerad. Ofta går det inte att både vila och skriva utan det blir till att välja något av det. Och väljer man skrivandet över vila hela tiden så kommer det såklart få konsekvenser. Det är hur logiskt som helst, men ändå på något sätt så svårt att få in i huvudet. Så himla underligt egentligen.
      Jag hoppas i alla fall att du kommit över utmattningen och hittat stretgier för att inte hamna där igen. Jag ska göra mitt bästa för att göra detsamma!
      Tack för ditt fina inlägg!

  3. ordetarditt skriver:

    Åh, Camilla! Jag läste detta samma dag du postade det och har gått och tänkt och tänkt för att formulera ett bra svar.

    Jag befann mig i samma situation för fem år sedan; var i slutskedet på min master, var jätteaktiv i olika studentföreningar, hade massa intressen, var ett socialt geni, försökte komma in på förlag, tränade flera gånger i veckan osv. Och så kom yrseln. Från ingen stans blev jag yr och kände hur hela världen liksom lutade och jag hade svårt att hålla mig stadig. Det fick mig att tänka till och jag gjorde några förändringar för att komma ur det och ännu viktigare, inte hamna där igen. Är ju inte säkert det funkar för dig, men dessa är mina tips:

    – Skaffa en kalender där du bara ser två dagar i taget. Detta gjorde stor skillnad för mig; att jag kunde se att jag hade sex möten på två dagar än 15 möten på 5 dagar. Låter som en skitgrej, men det blev enklare att se EN dag och kunna fokusera på den dagen.

    – Tänk på det du prioriterar, inte det du väljer bort. Jag började i samband med detta prioritera skrivandet och jag var också väldigt tydlig mot min omgivning – skrivandet var det enda intresset som fick vara kvar. Jag slutade baka. Jag slutade sy kläder. Jag slutade organisera stora sociala sammankomster. Så fort någon frågade hur det gick med t ex sömnaden kunde jag svara, ”jag har prioriterat skrivandet istället” och därmed slapp jag skuldkänslorna över att jag valt bort andra intressen.

    – Välj de sociala sammanhangen där du känner dig mest hemma. Skit i alla stora tillställningar; välj mysiga kvällar med nära vänner där det är ok om du plötsligt känner att det blir för mycket och kan säga det högt och avsluta kvällen, utan att de tar illa upp.

    – Jobba endast dina 40 timmar i veckan (om ditt arbete är upplagt så). Inget arbete på kvällar och helger. Jag har varit jättetydlig mot alla mina chefer sedan jag började jobba – jag utför mitt jobb under arbetstid. Punkt. Men det gör att jag aldrig tröttnar på mitt jobb – jag har jämnt kul.

    – Om det blir för mycket, sätt dig ner och tänk igenom situationen. Gör upp en plan för hur DU vill ha det och presentera det sedan för de i din omgivning det berör. T ex har en chef svårt att tycka att man missköter sitt jobb om man säger att det inte fungerar, men lägger fram ett färdigt förslag för hur man vill jobba istället. Detta kan man också göra mot partner, släkt och vänner. (Självklart kan det vara skitjobbigt att formulera detta om man inte har energi, men det kan vara bra att ha med sig när man kommer ut på andra sidan och börjar se oroande tendenser igen).

    – Skriv listor fysiskt för att få bort alla listor som snurrar i huvudet. och det är okej om man inte hinner bocka av allt på den fysiska listan. Se det som ett verktyg, inte som en lag.

    – Välj en kväll i veckan där ni lagar all mat. Inte ett skämt. Vi lägger 2-3 timmar varje söndagkväll och lagar ALL mat för veckan; middag och lunchlådemat. Det frigör massa tid på vardagskvällar; ingen handling (mer än komplettering av frukostgrejer), ingen matlagning och mycket mindre disk. Laga gärna lite extra och frys in av favoriet (t ex familjens köttfärssås) ifall ni inte orkar laga ALL mat någon vecka framöver. et innebär mindre. Engagera hela familjen! Att laga mat när alla redan är mätta och på bra humör är mycket roligare!

    – Be om hjälp; både från vänner och familj, men också professionellt. Att prata med någon som står utanför vardagslivet kan vara oerhört värdefullt. Ibland behöver man bara säga vad man tänker högt för att man ska kunna se sina tankar i ett anat ljus.

    Hoppas NÅGOT av dessa tips kan hjälpa dig.
    Massor av kramar!
    /Nina

    • Camilla Linde skriver:

      Och vilket bra svar du formulerat! Tack snälla, snälla Nina! För att du tagit dig tiden att gå så djupt in i dig själv och leta fram de där sakerna som funkade för dig.
      För det är riktigt bra saker! Framför allt tänker jag på det där med listor. Jag är ett listfreak av rang och skriver alltid en massa listor. Men de blir ofta väldigt långa och väldigt stora, typ ”skicka ut infomaterial til alla bibliotek”. Det är inte något som går lätt att kryssa av. En sån puinkt kan hänga med hur länge som helst. Och skapa en massa stress. Nyligen har jag börjat göra kortare listor, typ ”vad ska jag hinna ikväll?” och bara haft ett par korta punkter. Och alla ska då vara sådant som enkelt checkas av på en kväll. Typ ”maila bibliotek i Halmstad”. Då känns det som att listorna funkar, och att de inte skapar mer stress!
      Jag ska läsa igenom alla dina tips noga och försöka omforma min vardag utifrån det som passar in. Vissa förändringar kommer säkert vara svåra att göra, men det får jag faktiskt strunta i!
      Stort, stort tack för alla dina råd och tankar ❤
      Kram!

  4. Anna Arvidsson skriver:

    Vill också säga tack Camilla, för att du skriver om något så viktigt ❤️ Jag har dundrat mot den där väggen tidigare och levt med ”om bara x blir klart så …” i många år. Gång på gång har jag upptäckt att även om jag betar av de översta punkterna på listan så snabbt jag bara kan kommer inte den där luften som jag trodde att jag gjorde plats för. Snarare några nya punkter. Hoppas att det lättat lite för dig. Stor kram

    • Camilla Linde skriver:

      Precis så är det! Det gäller bara att få in det i huvudet också, att jag liksom inte tjänar på att jaga på och tro att det kommer bli lugnt. Jag måste skapa lugnet själv. Hur vet jag inte riktigt, men jag har fått så jäkla många bra tips av er alla att jag inte känner någon oro för det ❤
      Stort tack, och kram!

  5. ordetarditt skriver:

    Åh, Camilla! Jag läste detta samma dag du postade det och har gått och tänkt och tänkt för att formulera ett bra svar.

    Jag befann mig i samma situation för fem år sedan; var i slutskedet på min master, var jätteaktiv i olika studentföreningar, hade massa intressen, var ett socialt geni, försökte komma in på förlag, tränade flera gånger i veckan osv. Och så kom yrseln. Från ingen stans blev jag yr och kände hur hela världen liksom lutade och jag hade svårt att hålla mig stadig. Det fick mig att tänka till och jag gjorde några förändringar för att komma ur det och ännu viktigare, inte hamna där igen. Är ju inte säkert det funkar för dig, men dessa är mina tips:

    – Skaffa en kalender där du bara ser två dagar i taget. Detta gjorde stor skillnad för mig; att jag kunde se att jag hade sex möten på två dagar än 15 möten på 5 dagar. Låter som en skitgrej, men det blev enklare att se EN dag och kunna fokusera på den dagen.

    – Tänk på det du prioriterar, inte det du väljer bort. Jag började i samband med detta prioritera skrivandet och jag var också väldigt tydlig mot min omgivning – skrivandet var det enda intresset som fick vara kvar. Jag slutade baka. Jag slutade sy kläder. Jag slutade organisera stora sociala sammankomster. Så fort någon frågade hur det gick med t ex sömnaden kunde jag svara, ”jag har prioriterat skrivandet istället” och därmed slapp jag skuldkänslorna över att jag valt bort andra intressen.

    – Välj de sociala sammanhangen där du känner dig mest hemma. Skit i alla stora tillställningar; välj mysiga kvällar med nära vänner där det är ok om du plötsligt känner att det blir för mycket och kan säga det högt och avsluta kvällen, utan att de tar illa upp.

    – Jobba endast dina 40 timmar i veckan (om ditt arbete är upplagt så). Inget arbete på kvällar och helger. Jag har varit jättetydlig mot alla mina chefer sedan jag började jobba – jag utför mitt jobb under arbetstid. Punkt. Men det gör att jag aldrig tröttnar på mitt jobb – jag har jämnt kul.

    – Om det blir för mycket, sätt dig ner och tänk igenom situationen. Gör upp en plan för hur DU vill ha det och presentera det sedan för de i din omgivning det berör. T ex har en chef svårt att tycka att man missköter sitt jobb om man säger att det inte fungerar, men lägger fram ett färdigt förslag för hur man vill jobba istället. Detta kan man också göra mot partner, släkt och vänner. (Självklart kan det vara skitjobbigt att formulera detta om man inte har energi, men det kan vara bra att ha med sig när man kommer ut på andra sidan och börjar se oroande tendenser igen).

    – Skriv listor fysiskt för att få bort alla listor som snurrar i huvudet. och det är okej om man inte hinner bocka av allt på den fysiska listan. Se det som ett verktyg, inte som en lag.

    – Välj en kväll i veckan där ni lagar all mat. Inte ett skämt. Vi lägger 2-3 timmar varje söndagkväll och lagar ALL mat för veckan; middag och lunchlådemat. Det frigör massa tid på vardagskvällar; ingen handling (mer än komplettering av frukostgrejer), ingen matlagning och mycket mindre disk. Laga gärna lite extra och frys in av favoriet (t ex familjens köttfärssås) ifall ni inte orkar laga ALL mat någon vecka framöver. et innebär mindre. Engagera hela familjen! Att laga mat när alla redan är mätta och på bra humör är mycket roligare!

    – Be om hjälp; både från vänner och familj, men också professionellt. Att prata med någon som står utanför vardagslivet kan vara oerhört värdefullt. Ibland behöver man bara säga vad man tänker högt för att man ska kunna se sina tankar i ett anat ljus.

    Hoppas NÅGOT av dessa tips kan hjälpa dig.
    Massor av kramar!
    /Nina

  6. Anna skriver:

    Jag är ännu inte utgiven på förlag, men känner igen mig i det du skriver! Tycker debutantbloggen är fantastisk men jag håller med om att det är mest rosenskimrande inlägg och det behövs en avvägning mellan det och skrivandets baksida. Även om det säkerligen är mycket positivt som sker under ens debutant-år. Hursomhelst, tack för ett fint inlägg! Jag uppskattade det mycket. Själv försöker jag balansera jobb-plugg-skrivande och försöker hinna med sambo, vänner och annat. Det blir svårt, och det är tråkigt när andra viktiga delar av livet blir lidande på grund av att man strävar efter sin dröm…
    Kram! Anna

    • Camilla Linde skriver:

      Åh. Jag förstår precis hur du menar med att andra viktiga delar av livet blir lidande. Insåg där i våras när det var som värst att det finns folk jag inte träffat på över ett år – folk jag tycker om – för att jag helt enkelt inte haft tid. Eller snarare bortprioriterat. Samtidigt som det är just de bitarna som behövs för att livet ska vara i balans.
      Det är verkligen jäkligt svårt.
      Tack för dina fina ord, och stort lycka till med ditt skrivprojekt! Hoppas att du kan hitta den där magiska balansen där skrivandet faktiskt känns roligt (också).

  7. Det är så viktigt det du berättar. Även roliga saker kan fylla på livet så att det blir för mycket. Återhämtning glöms bort så lätt då när vi vill så mycket och håller på att nå våra mål. Tack för att du delar med dig.

    • Camilla Linde skriver:

      Tack snälla! Jo, visst är det så att återhämtningen är det som ”glöms bort” när mycket annat pockar på ens uppmärksamhet. Och det är nästan värre när det just är roliga saker som pockar. Då blir det svårare att se den där väggen närma sig.

  8. Väldigt bra att du delar med dig av dina tankar, Camilla. Viktigt och starkt.

    Jag känner igen mig, jag lever i en likadan snurra som du, och skrivandet som skulle vara ett andningshål blir lätt en del av problemet. Förra sommaren var jag på ConFuse och diskuterade bland annat andraboken i en panel. Moderatorn berättade om hur hon gått in i väggen som en följd av den första boken, och det gav mig en tankeställare. Jag valde att flytta det planerade utgivningsdatumet för sista delen i min trilogi för att få mer tid, och det har jag inte ångrat.

    Jag försöker tänka på skrivandet som ett maratonlopp. Vi som kommer ut på mindre förlag kommer inte att slå igenom över en natt. Om jag missar ett utskick eller inte är med på en signering kommer inte att ha betydelse i långa loppet. Istället handlar det om att fortsätta att lägga tid på att skriva böcker som berör mig, och som kanske kan beröra andra. Att samla ihop en katalog av böcker som jag kan vara nöjd med i slutänden. Oavsett hur mycket de säljer.

    Mitt tips skulle vara att plocka tillbaka viktiga delar i livet, på bekostnad av sälj/marknadsföring, och kanske också skrivande. Att sova bra, ha tid att vara med familjen och verkligen vara där, och att hinna röra på sig är viktigast av allt. Det är också skönt att hinna fylla på med läsning och annat som ger inspiration (konst, TV-serier, you name it). En månad i vintras när det var som tyngst med vab och stress gjorde jag inget annat än läste Harry Potter fanfiction när jag borde skriva. Jag överlevde. Inspirationen kom tillbaka. Jag undvek väggen.

    Glöm inte bort att du har massor att ge till läsare, under lång tid, och att det inte handlar så mycket om vad du gör i just denna stund för att nå ut till dem, utan vad du hinner göra under en livstid.

    Kram!

    • Camilla Linde skriver:

      Tack Anna! Och tack för att DU delar med dig av dina tankar!
      Jag tror att du är jäkligt rätt ute i det du säger, framför allt att fokusera på ett författarskap snarare än den där enskilda boken. Jag vet inte vad det är, men jag blir så jäkla lätt stressad över just de där missade utskicken. Kanske för att det är så konkreta saker jag själv ”har makten” över?
      Jag ska i alla fall helt och fullt ta fasta på ditt råd. Jag ska plocka tillbaka viktiga bitar i livet! framför allt umgänge med människor jag tycker om och att LÄSA. Läsa har blivit enormt nedprioriterat, så det ska jag verkligen ta tillbaka.
      Tack ❤ Och kram!

      • En bra grej med att ge ut på ett litet förlag och ha makten själv är ju att det går att fortsätta marknadsföra samma bok längre. På de stora förlagen syns ju de flesta böcker i max ett halvår, men på ett mindre förlag finns det väl ingen anledning alls till att det ska vara så? Boken finns så länge den säljs och marknadsförs. Och alltså är det ingen brådska! kram!
        /Liv

        • Camilla Linde skriver:

          Bra tänkt där! Den där hetsen är nog en av de mest skadliga sakerna, det som stressar mest – tanken om att boken ”dör” efter ett halvår eller så. Men du har helt rätt, så behöver det inte vara!

  9. Annika skriver:

    Bra skrivet! Det finns något trösterikt och fint i läsa att andra inte heller har löst hela livspusslet 🙂

  10. Johan Ring skriver:

    Otroligt bra, starkt, och viktigt inlägg. Tack för att du delar med dig.

  11. Minette skriver:

    Tack så mycket för att du delade med dig av dina erfarenheter. De gav mig en tankeställare, en välbehövlig sådan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s