När jag hittade mig själv i en bok

Hur tänker du när du döper dina karaktärer? Googlar du namnlistor från specifika årtal, dammsuger du föräldraforum på tips efter ovanliga namn, eller hittar du på?

Frågan aktualiserades i helgen när jag var på Fantastika, årets kongress för fantastikgenrerna (science fiction, fantasy, skräck). På plats under söndagen var nämligen författaren Anders Fager.
Hur är det nu kopplat till namn, kanske du undrar? Jo, för ett par år sedan gjorde jag en väldigt underlig upptäckt. Jag läste då Fagers Samlade svenska kulter och hittade … mig själv. Eller i alla fall en karaktär med mitt namn. Hela mitt namn, både för- och efternamn.

Det är något jag har funderat på ända sedan dess. Har jag stött på Anders Fager i något annat sammanhang? Har jag rentav gjort honom så förbannad att han skrev in mig i en bok? Eller var det bara en slump? Nu fick jag äntligen möjlighet att fråga.

Det visade sig vara det sistnämnda. En slumpmässig kombination av för- och efternamn som resulterade i att en av karaktärerna (en tvär och sammanbiten sådan. Ingen man skämtar med) fick mitt namn. Väldigt underligt hur det kan bli. Fast jag antar att det finns sämre saker att vara än en furie från Borås?

Jag tycker att det är en intressant process, hur namnet på en karaktär blir till. Undrar om det ser väldigt olika ut för olika författare? Oftast tycker jag själv att det är ganska svårt. Många av mina karaktärer har fått heta ”??” när jag börjat skriva eftersom jag ofta har en klarare bild av själva storyn, händelserna, än karaktärerna. I alla fall precis där i början.

Trots att det kan vara en svår process så har jag ändå ett par olika tips för att hitta namn. På datorn har jag till exempel ett namn-dokument där jag samlar namn jag stöter på i olika sammanhang och tycker om. De kan dyka upp på de mest oväntade ställen. Någon som ropar till sin vän på stan, när jag ögnar igenom morgontidningen, eller slötittar på en TV-serie. När jag ska skriva någonting nytt brukar jag kolla igenom dokumentet och se om namnen där känns rätt.
Det där är för övrigt en process jag inte riktigt kan förklara, hur själva namngivningen sker. Kanske är det kemi, någonting i hjärnan som helt enkelt bara klickar, men när du väl stöter på rätt namn på en karaktär så vet du det.

Och någonstans därute kanske det finns någon som har samma namn som de karaktärer jag just nu skapar. Det är en lite underlig tanke. Att de kommer gå runt med samma tanke som jag hade, ”var sjutton har jag stött på henne och vilket intryck har jag egentligen gjort?”

I övrigt var årets kongress en hit. Jag hann tyvärr inte med så många paneler, eftersom jag mest stod vid mitt bord, men jag lyckades klämma in bland annat ”Skrämmande svenskar” och ”Superhjältar”.

Skrämmande svenskar på scen: Marcus Olausson, Helena Dahlgren, Jonny Ber och Mats Strandberg

Framför allt den sistnämnda väckte en del intressanta tankar. Även om superhjältegenren är stor inom serier och filmer så har den inte riktigt kommit till litteraturen (förutom Karls bidrag såklart!) Här finns det definitivt utrymme för fler historier. Och litteraturen kanske vågar göra det som andra medier inte vågar, skriva nya historier som inte behöver dras med förlagor från 30-talet och den unkenhet som kan följa med det. Här finns det möjlighet att skapa nya superhjältar, för en modern tid.

Min treåriga son var också med, faktiskt på sin andra kongress i livet. Han börjar bli rutinerad, lillkillen. Förra året var det bara lekrummet som lockade, men i år satt han faktiskt med och lyssnade på 25 minuter av en föreläsning om Star Wars fandom. Kanske för att det stod en livs levande RD-D2 i rummet, men ändå!

En annan sak som slog mig är hur mycket som ändå händer. Det bubblar under ytan i fantastikens Sverige, och de som framför allt står för utvecklingen, för modet att testa nytt, är de mindre förlagen. Det är där fantastiken känns mest spännande och de vågar satsa på ett sätt som de större förlagen inte gör. Det gav mig hopp, och ny energi.

Så allt som allt var det en riktigt fin helg. Som avslutning tänkte jag bjuda på en sak som hände under helgen, som bara händer på SF-kongress. När jag kom tillbaka till mitt bord efter en panel låg nämligen det här på bordet:

 

 

 

 

 

 

 

Hur det gick? Vi vann, såklart!