Gästblogg: Christine Lundgren

lundgren_christine_4När man inte kan skriva

 

Jag står i soprummet och gråter. Försöker sortera sopor, för sopsortera ska man ju göra, man vill inte vara den där personen som bara slänger sina sopor i en hög, när det står tydliga skyltar om vad som ska vara var.

Mamma fortsätter prata, jag försöker att inte bryta ihop och fortsätter sortera mitt skräp.

Det känns som höjden av misär.

När vi lägger på har jag tagit mig tillbaka till min lägenhet. Jag gråter oavbrutet i tjugo minuter. Fulgråter, för det finns inget annat sätt att gråta. Gråter tills jag får huvudvärk och tänker att nu måste alla tårar i hela världen ha tagit slut.

Cancercancercancercancer ekar i min hjärna och tänkomhondörtänkomhondör.

För hur lever man utan sin mamma? Hon som gett mig allt, hon som kan göra mig irriterad med en enda mening, hon som är den första jag ringer ifall det är något. Hur skulle jag kunna leva utan henne?

På kvällen kollar jag på Luke Cage och tänker att varje bad guy som han slår i ansiktet är cancer.

 

Efter det så stannar allt. Inget är viktigt längre. Inte att äta och laga mat, städa lägenheten, att jobba, knappt ens mina vänner. Inte ens att skriva.

 

Jag brukar skämtsamt säga att jag lider av kronisk skrivkramp, medan många av mina skrivande vänner säger att skrivkramp egentligen inte finns. Att det inte finns något magiskt ögonblick då Inspirationen dyker upp och allt man skriver blir till guld (det finns det ju i och för sig inte heller.) Att man bara måste sätta sig ner och skriva. Oavsett om det blir bra eller inte.

Men jag kan inte. Jag är fysiskt och psykiskt oförmögen att lyfta pennan eller sätta mig vid tangentbordet. Hjärnan skriker, cancercancercancer öppnar sig som ett svart hål och sväljer allt, allt, allt. Den äter upp alla mina ord. Och det lilla som lyckas kravla sig upp över kanten och överleva är knappt ens värt att titta på, det är för färgat av det mörka.

Tänkomhondör tänkomhondör tänkomhondör.

Hur lever man utan sin mamma?

 

Vissa verkar tro att man måste må dåligt för att kunna skriva bra. Det stämmer inte. Att må dåligt kan få dina ord att försvinna istället.

 

Till sist får vi ett besked. En diagnos. En försiktigt positiv förhoppning om framtiden.

Hon ska inte dö imorgon. Eller om ett halvår. Eller om ett år.

Och orden kommer sakta, sakta, tillbaka. Som vågorna på en strand. Suddar försiktigt ut det som varit, lämnar en ny, tom yta efter sig. Ingenting är säkert, men vi planerar för morgondagen ändå.

 

Ibland går det inte att skriva. Och det är okej.

 

Det här inlägget postades i Debut, Gästbloggare. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Gästblogg: Christine Lundgren

  1. annisvensson skriver:

    Vilket fantastiskt fint inlägg. Jag fastnade efter första meningen. Du skriver verkligen bra. Älskar texter som berör och du skriver precis så. Om livet och om oerhört svåra saker. Det är svårt att beskriva känslor, men du gör det så bra. Jag hoppas det går bra för din mamma och att du fortsätter skriva. Tack för ditt fina inlägg.

  2. ordetarditt skriver:

    Så. Jäkla. Bra. Skrivet.
    !

  3. ordetarditt skriver:

    Åh vilket bra inlägg!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s