Kan jag verkligen det?

I somras gick Lovereads ut med att de sökte en en alla hjärtans dag-novell. Bidragen i tävlingen skulle vara på max 50 000 tecken och deadline var satt till den 30 september. Jag hade aldrig skrivit någon novell tidigare, men kände att detta måste jag prova. Tävling annonserades ut i mitten på juni, så det var gott om tid. Jag älskar böcker med kärlek, romantik och lyckliga slut och satte med stor iver tänderna i projektet. I och med att det var en romancenovell, så kände jag att det borde vara med en sexscen. Jag var väl inte helt bekväm med just den delen, men valde ändå att se det som en utmaning. 

I juli hade jag skrivit klart ett första utkast och lät det sen vila lite innan jag gick igenom det igen. Det var inte helt lätt att hålla sig till max 50 000 tecken, så redigeringen handlade mycket om att stryka och ändra, för att sen behöva stryka igen. I samband med att vårterminen drog igång i augusti kände jag ändå att jag var klar och valde att skicka in mitt bidrag. Det kändes bra. Jag hade skrivit en novell för första gången någonsin!

I mitten på september publicerade Lovereads ett inlägg på Instagram och påminde om tävlingen och att det snart var deadline. Jag kände mig nöjd. Mitt bidrag var redan inskickat, så jag var klar. Och trots att jag egentligen inte hade riktigt koll på hur man skrev en novell, så hade jag minsann gjort ett det. Men så började ändå en liten tanke gro i mitt huvud; Skulle jag kunna skriva ytterligare en novell? På typ två veckor? Deadline för tävlingen inföll dagen efter att vi skulle åka till Mallorca, så jag måste vara klar några dagar innan dess. Trots att jag försökte trycka bort idén, bet den sig fast och växte sig större och större. Jag kunde väl ändå prova? Det hade varit så himla roligt sist, så varför inte?

Jag kollade igenom allt som hade publicerats om tävlingen och ingenstans hittade jag att man var begränsad till endast ett bidrag. Så, sagt och gjort – vi kör! Jag skissade ihop en liten plan för handlingen och vem huvudpersonerna var, och satte sen igång att skriva. Så kul det var! Tidspressen var rent av sporrande och rätt vad det var hade jag ett nytt litet novellmanus. Det var bara att redigera igen – stryka, justera, ändra och stryka lite till. Några dagar innan deadline mailade jag in mitt andra bidrag till förlaget och fick till svar att de skulle läsa även detta. Kul! Nöjd och glad åkte jag med familjen till Mallorca och snart hade jag ett påskrivet kontrakt för min debutbok Emmas nya liv. (Vilket man kan läsa mer om här.)

I december fick jag helt plötsligt ett mail om att jag hade blivit utvald till att blogga här på Debutantbloggen och det kändes helt fantastiskt. Och därefter, bara några dagar senare, trillad det in ett mail som sa ”Grattis! Du är en av finalisterna i vår novelltävling”. Vaaa? Final? Vad hände nu? Hade de verkligen mailat till rätt person? Vad betydde final egentligen? Jag fattade ingenting och frågorna åkte runt i huvudet som ettriga små studsbollar. Visst är jag van vid att det ibland sker mycket på en gång, men då brukar det oftast vara saker som frakturer (sönerna lyckades för något år sedan med konststycket att ha gips samtidigt), kräksjuka, feber, vattenläckor (varför inte både hemma och i sommarstugan?) och annat skoj. Men det här var ju helt galet!

För någon vecka sedan presenterades vinnaren och många av er känner säker till att det inte var jag som vann. Själv fick jag beskedet någon gång före jul, så jag visste redan att någon annan hade tagit hem första priset. Men det jag också hade fått reda på var att final faktiskt innebar topp tre och att det var min andra novell som hade kommit så långt. Hur gick det då för den första novellen jag skickade in? Jo, hör och häpna, den hamnade faktiskt på fjärde plats och missade alltså precis finalen. Helt galet och fantastiskt roligt! Att det skulle gå så här bra var långt över min förväntan och ibland undrar jag om det ens har hänt. Men då och då öppnar jag det där mailet jag fick från Lovereads förläggare och läser igenom det igen. ”Du kan verkligen skriva” står det och jag försöker ta in att det faktiskt är mig hon menar.

Jag var såklart tvungen att läsa vinnarnovellen när den kom ut och jag förstår att juryn valde den. Och att någon av mina noveller skulle ha vunnit istället och blivit publicerade med omslag, mitt namn (nåja, författarnamn) och allt, känns helt absurt. Sånt händer inte. Och jo, jag vet att min bok kommer att ges ut senare i år, men även det är så overkligt att det inte ens går att ta på. Jag lär väl inte fatta det förrän jag har den i min hand, om ens då…