När drömmen blir sann

När jag var liten älskade jag att skriva berättelser i skolan och i mellanstadiet lästes mina uppsatser allt som oftast upp inför klassen av min lärare. Jag kände mig duktig på att skriva och drömde om att bli författare. När jag sen började i högstadiet, satte jag med liv och lust tänderna i varje skrivuppgift. Men nu uteblev den positiva responsen jag hade varit van vid. Det där med att skriva fint, målande och använda svåra ord var inte riktigt min grej. Varför krångla till det när man kunde göra det lätt?, tyckte jag. Sakta men säkert gick det upp för mig att skriva, det var inget som jag skulle syssla med. Författardrömmen tryckte jag undan långt inom mig. Det var bara dumt att gå runt med sådana fantasier. 

Men trots att jag försökte släppa drömmen, försvann den aldrig helt. Den låg kvar djupt därinne och med jämna mellanrum ploppade den upp igen. I vuxen ålder vågade jag tillslut, förmodligen lite skämtsamt, yppa min dröm för min man. Och flera år senare bestämde jag mig för att åtminstone försöka mig på att skriva en bok. Vad hade jag att förlora? Skulle jag inte ångra mig om jag inte ens försökte? 

I samband med att jag var föräldraledig med mitt yngsta barn började jag så smått skriva på mitt lilla manus. Eftersom jag egentligen inte kunde skriva, kände jag inte heller att jag kunde kräva tid för att göra det. Istället tog jag tillfället i akt när det fanns en lucka. Och ja, ibland var det helt enkelt långt mellan luckorna. Tillslut, efter kanske två år, satt jag där med ett råmanus. Jaha, vad skulle jag göra nu? Jag läste igenom mitt manus en gång och justerade det litegrann. Ingen fick såklart läsa det. Det var ju ändå inte på riktigt. Någon gång i november 2017 började jag skicka in manuset till olika förlag. När den första refusering, med standardsvar, trillade in blev jag ändå lite glad. De tackade nämligen för att de hade fått läsa mitt manus. De kallade alltså det jag hade skrivit för ett manus!

I februari 2018 fick jag nej av ett förlag, men de kom med jättefin kritik och förslag på omarbetning. De var inte beredda att ta sig an mitt manus i dagsläget, men ville gärna läsa igen om jag skrev om det. WOW! Jag var helt lyriskt. Genast slängde jag mig över manuset. Det var fantastiskt roligt att få jobba om det efter kloka synpunkter. På sätt och vis kände jag mig nu som en riktig författare. Jag kunde till och med säga till att jag behövde skrivtid! Efter en månad var jag klar och skickade in manuset igen. Det kändes extremt nervöst. Nu hade jag ändå en förhoppning om att min dröm kanske kunde bli verklighet. Jag fick svar att de skulle läsa, men att det kunde ta tid. Sen hände… ingenting. 

Under tiden jag väntade skickade jag in mitt omarbetade manus till fler och fick erbjudande om hybridutgivning. Det var ett intressant förslag, men jag vill ändå vänta på svar från det andra förlaget. Ett lite större förlag kom med avslag, men skrev ändå att de gillade manuset. Efter sommaren kom det så äntligen ett mail från förlaget jag hade hoppats på. Tyvärr var det inte det svar jag hade önskat. Förlaget skulle helt enkelt inte ge ut fler böcker just nu. Ridå! Vad skulle jag göra nu? Jag hittade några fler förlag som lät intressanta och skickade, utan några förhoppningar, in mitt manus till dem. 

I månadsskiftet september/oktober åkte vi till Mallorca och jag lämnade datorn hemma. Min äldsta dotter hade nyligen flyttat till Uppsala för att plugga. De yngre barnen hade, sen höstterminen börjat, redan varit sjuka i flera omgångar. Ena hunden hade precis varit dålig och blivit opererade akut. Min hypotyreos hade flippat ut. Och jag var bara så trött. Nu skulle jag få vara ledig, ta det lugnt (så lugnt man nu kan ha det när man är på semester med barn 😉), slippa laga mat, sola och bada, hänga med mannen och de yngsta barnen, tanka energi och kanske även hinna läsa lite. Härligt!

När vi hade varit på Mallorca i några dagar fick jag ett mail från Nicole Publishing. Jaha, det var en snabb refusering tänkte jag. Men så började jag läsa… Men oj! Där, i ett sommarvarmt och något blåsigt Alcudia, kom alltså det där efterlängtade beskedet. Ett besked som jag fantiserat och drömt om, men aldrig trott skulle hända. Mitt manus, Emmas nya liv, skulle bli bok!