När man läser olika författarbloggar och lyssnar på skrivarpoddar, så verkar tvivlet vara en författares ständiga följeslagare (jag har även själv bloggat kort om det på min egen hemsida). Och när jag hör Ninni och Caroline i podcasten ”Skriv en bestseller eller en annan bok” berätta om hur de känner, så är det som att de beskriver mina egna känslor på pricken. Exakt så är det, tänker jag och nickar instämmande. Vi har faktiskt något gemensamt, jag och de riktiga författarna. En liten, liten stund känns det nästan som att jag är en av dem. Jag är en författare!
Men sen inser jag att det ändå är en JÄTTESTOR skillnad: De kan ju faktiskt skriva. På riktigt. Och det är rent av pinsamt att jag ens tänkt tanken att jag skulle vara en av dem. Att vi känner likadant betyder inte per automatik att jag är en författare. Jag tvivlar ju för att jag är dålig på riktigt. Jag kan inte skriva. Varför försöker jag ens? Men… det är faktiskt precis så de säger att de känner. Kanske vi är lite lika ändå? Plötsligt har det svängt och jag börjar återigen tänka att jag är en av dem, en författare. Och var inte det jag skrev precis lite bra? Rent av lite roligt? Fick jag inte fram precis den känslan jag ville? Fast språket, Anna? Var det så bra då? Var det inte lite platt? Jaha, så börjar berg-och dalbanan om igen…
Jag förmodar att väletablerade författare, med några böcker i bagaget, ändå kan se att de brukar tvivla. Att de kan känna en slags trygghet i att det kommer att bli en bok. Att de kan vila i att tvivlet är en del av processen. Jag hoppas att det är så och att jag isåfall kommer nå dit någon dag.
Hybris verkar också vara en del av en författares tillvaro. Och jo, jag erkänner att jag ibland åker upp i det blå och känner att Wow – vad bra detta blir! Framförallt kan detta inträffa en fredag eller en lördag när jag, efter ett glas vin, sätter mig för att skriva lite. Oj, vad bra jag är då. Det här är verkligen min grej. Jag är nästintill oövervinnerlig. Och självklart kommer jag bli en av de få som kommer att kunna livnära mig på mitt författarskap. En underbar känsla, men ack så kortvarig. Ja, för ni kan ju lista ut vad som händer sen. Vilken riktning som åkturen kommer att ta 😉
Debutantbloggen 
Så mycket igenkänning på denna! Och det är ganska skönt tycker jag, att höra att även så etablerade författare upplever samma sak 💕
GillaGilla
Tack 💕
Ja, eller hur! Det är så skönt att höra att man inte är ensam och att även de etablerade går igenom samma sak 💖
GillaGillad av 1 person
Jag tror nog på att tvivlet är en ”standard ingredient” av författarjobbet – något som alltid kommer att finnas där oavsett hur mycket man skriver och får publicerat. Men som konstaterades i förra kommentaren, tvivlet är en bra sak eftersom utan den skulle vi ju inte utvecklas som skribenter, eller hur?
Vissa väljer ett enklare jobb där man inte behöver tvivla så mycket, där man vet exakt vad man ska göra för att det ska bli enligt förväntningarna och tillräckligt bra. Men åtminstone för mig låter ett sådant jobb tråkigt – hellre väljer jag den där berg- och dalbanan 😉
GillaGilla
Ja, exakt – tvivlet verkar höra till, vara en del av författarskapet. Och absolut kan det förhoppningsvis leda till att man blir bättre och utvecklas. Även om det verkligen inte känns så när man är längts ner 😉
Trots tvivlet älskar jag att skriva och kan inte leva utan det. Och kunde jag skulle jag lätt välja att ha det som enda sysselsättning 😃
GillaGillad av 1 person
Eller hur! 😀 Men förstås, när man har en sämre dag vill man ha stöd och pepp i stället för tvivel… Då kan kanske ens partner eller en skrivande kompis hjälpa till med positiva ord 🙂
GillaGilla
Precis – lite pepp kan behövas då 😊
GillaGillad av 1 person
Hmm, jag tycker ofta det är så det känns när man betraktar sitt eget skrivande. Att man rycks med för att sedan tvivla tycker jag är skrivandets normaltillstånd. Knappt ens anmärkningsvärt. Och det är nog så det måste vara. Med erfarenhet och – framför allt – tidigare publicerade alster att se tillbaka på och lugna sig med så förväntar jag mig att förvissningen om att projektet faktiskt blir avslutat och utgivet dämpar tumultet. Men tvivlet på ifall texten håller försvinner nog aldrig, och det är säkerligen en bra sak.
Fast vad vet jag, jag har ju fortfarande inte debuterat.
GillaGilla
Precis, det verkar som om tvivlet är något som hör till oavsett om man är väletablerad eller nybörjare. Och som du skriver är det ändå förhoppningsvis något bra, något som får en att jobba mer med texten.
GillaGilla