Ett inlägg på Instagram fick mig att börja fundera på just detta. Jag började skriva på manuset till Emmas nya liv för att jag ville prova. Kunde jag skriva en bok? Eller var det bara en tramsig fantasi? Om man har drömt om något länge, så borde man väl åtminstone försöka förverkliga det? Så min plan var att åtminstone prova, se om jag kunde få ihop ett manus. Och sen kanske, eventuellt skicka in det till olika förlag. Sen skulle jag inte göra mer. Jag förstod inte alls folk som skrev och skrev och samlade en massa outgivna manus på hög. Vad var det för mening med det? Men när manuset väl var klart och inskickat, så kunde jag inte sluta skriva. Jag var tvungen att fortsätta. Det var så himla roligt och givande. Så plötsligt är jag en av dem som skriver. På vinst och förlust. Som inte kan sluta. Som sakta bygger upp ett eget litet arkiv på min hårddisk.
Jag har aldrig sett mig som någon kreativ person, jag har aldrig skapat något. Aldrig känt den lusten. Jag är mer praktiskt, kanske rent av teknisk. Mina bästa ämnen i skolan var matte, kemi och fysik. Särskilt i gymnasiet där även kemin och fysiken blev mer matematiska med formler. Underbart! Ordning och reda. Inget flum. Svart på vitt. Kunde du bara formlerna och reglerna så klarade du dig, kunde räkna ut vad svaren var. Passade mitt kontrollbehov alldeles utmärkt.
Men utöver mitt behov av kontroll så älskar jag sånt som har med relationer att göra. Varför människor gör som de gör. Som en blyg, introvert och förmodligen något högkänslig person har jag alltid iakttagit andra. Med nyfikenhet sett och lyssnat på dem. Analyserat och funderat. Och i botten är jag en drömmare, en romantiskt drömmare. Som hatar olyckliga slut och gärna gör om dem i mitt huvud. Skriver om de där sorgliga sluten. Nej, hunden dog inte, den kom tillbaka senare. Nej, kärleksparet valde inte bort varandra, de ångrade sig dagen efter och blev ihop. Nej, de fann ett botemedel så huvudpersonen fick leva.
Det där inlägget på Instagram fick mig att inse att skrivande ger utlopp både för min fantasi och mitt kontrollbehov. Jag får berätta historier som jag vill, jag får bestämma hur det ska sluta, jag har kontrollen (nåja, hyfsat i alla fall) över mina huvudkaraktärer. Vilken lycka att få drömma ihop historier och se till så att allt blir bra. Och jag älskar att gå in i de världar jag skapar. Där är jag trygg. Mina karaktärer är trygga. Visst stöter de på problem och krånglar till det för sig, men jag styr och skyddar. Allt blir bra! Och den lilla blyga och osäkra Anna får bidra med egenskaper till bokens hjältar och hjältinnor 😊
Debutantbloggen 