I mitt Instagramflöde för några veckor sedan dök det upp en dikt av Kenneth Koch. Sedan dess har den härjat i mitt huvud. Skrivandet är en ensam aktivitet. Ibland kan jag önska att jag gjorde något annat som kunde visas och delas mer. Något som inte kräver ensamhet.
Jag går numera till mitt författarjobb på onsdagarna för att skriva. Jag skriver kreativt mellan klockan 8-12. Då redigerar jag ingenting, värderar ingenting, rättar ingenting. Bara skriver det som jag känner för. En övrig aktivitet får jag göra: brygga kaffe.
Först på eftermiddagen kan världen få titta in. Då skriver jag ett inlägg på Instagram, funderar på veckans inlägg här på bloggen och svarar på mail. På eftermiddagen brukar jag gå igenom det jag skrivit och skriva om det några gånger samt ta bort och lägga till text.
För att kunna skriva på min onsdag måste jag vara ensam i en bubbla. Det tar tid att komma in i texten, att vara och känna med karaktärerna. För mycket prat tar energi och koncentration på mig och andra. Så mycket att om jag blir störd kommer jag ibland inte in i texten mer den dagen. En måste gilla ensamheten som författare, och det gör jag. Men ibland får jag dåligt samvete för de vänner jag försakar.
Dikten av Kenneth Koch gjorde mig först ledsen, men den har också gett mig tröst. Jag kan inte vara bra på allt. Skapa nära vänskapsrelationer, ett heltidsarbete, vara mamma och ta hand om min älskade. Allt detta och samtidigt vara kreativ och skriva. Love, work and friends, något måste bort.
Mina karaktärer har varit mina bästa vänner i flera år. Nu lämnar jag dem till er. Liv, Samuel, Admira och alla andra i Vi går varvet får snart möta sina läsare. Sista redigeringen är gjord, nu finns det ingen återvändo. Vi går varvet är äntligen på väg till tryck. I want a writing life, with friends.
Debutantbloggen 